LÄS MER OM KARINA BERG JOHANSSON PÅ WWW.RABENSJOGREN.SE
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Karina Berg Johansson 2010 Omslag: Jens Magnusson Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 ISBN 978-91-29-67489-7 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Synvilla.indd 2
2010-06-14 12.47
SYNVILLA KARINA BERG JOHANSSON
I_Synvilla.indd 3
2010-06-14 12.47
1 Samuel låter fingret glida längs kniven, känner kylan. Han står vid relingen, en bit ifrån de andra. Det skramlar till när kättingen lossas, ljudet överröstar för ett ögonblick båtens mullrande motor långt där under. Några minuter till bara så är de på väg, mot Gotland, mot sista klassresan, mot sommaren. På väg mot sista grejen de ska göra ihop i nian. Sista grejen innan de skingras för sommarlovet eller för evigt. Förväntan ligger tung i luften, till och med Samuel känner den. Den enda som saknas är Lukas. När pendeln från stan slamrar in på perrongen vid stationen långt där borta går det ett sus genom klassen. ”Där är han!” Fille pekar mot någon som skulle kunna vara Lukas, vinkar åt honom med mobilen. ”Han klarar det aldrig.” Felicias röst, mörk av oro. ”Lukas! Spring!” Rösterna blandas. Gälla skrik från tjejerna. Djupare rop från killarna. Det spelar ingen roll att Lukas inte kan höra dem. De kanske tror att det hjälper ändå. Alla vill att han ska klara det. Han måste. De behöver honom. För skratten, för spänningen, 5
I_Synvilla.indd 5
2010-06-14 12.47
för tryggheten. Inget blir detsamma utan honom. Utan Lukas. Vinden tar fart ute till havs, rundar fören på båten. Tar fatt i håret som faller ner i Samuels ögon, lyfter det högt. Solljuset flödar in och han kisar, tänker att ingen skulle ha stått där och skrikit om det hade varit han som var sen. Om det varit han som nästan missat båten. Han försöker föreställa sig samma gälla röster skrika Samuel! Stannar. Lyssnar. Ingenting. Och så Emelie. Som lutar sig längst ut av alla. Som skriker högst av alla. Som sträcker sig över relingen i ett försök att nå Lukas, att dra honom ombord med ren viljekraft. Hon skulle förmodligen hoppa, störta mot spegelytan där nedanför om det kunde göra någon skillnad. Hennes resa är förstörd om Lukas inte är med. Precis som Samuels hade varit förstörd om Emelie inte varit där. ”Spring! Du klarar det!” Alla är engagerade. Lukas gäng: Markus och Fille tillsammans med Linn och Felicia, som står på varsin sida om Emelie, vägrar släppa taget, håller fast henne för att hon inte ska hoppa på riktigt. Melinda och Eva-Lena. Ralf och Gustav. De tre Emmorna. Joel och Kevin som ropar i kapp, försöker få i gång något slags hejarklacksramsa. Nicholas. Natalie och Alice som försöker verka lika oberörda och ointresserade som vanligt, men som står på tå för att se bättre.Till och med lärarna står där, både Kattis och Peter, sträcker på halsarna för att se vad som händer. 6
I_Synvilla.indd 6
2010-06-14 12.47
Det som nyss var en suddig figur där långt borta är nu klart och tydligt Lukas. Lång. Längre än alla andra i klassen, och inte bara det, det är något med hans hållning och sätt som gör honom så mycket vuxnare än alla de andra att han ibland måste visa leg på bussen för att få åka som ungdom. Nu gungar hans blonda lockar som en gloria runt huvudet. Det enda som fattas är en häst och ett svärd så skulle han vara Legolas, slåss mot vilka orcher som helst. När Lukas når bryggan som leder upp till båten stannar han till, vinkar triumferande mot klassen där ovanför, ger gubben som står där en klapp på axeln, som om det var han som höll hela Gotlandsfärjan de futtiga minuter som behövdes för att Lukas skulle hinna. Så tar han sista stegen ombord, försvinner in i båtens mörka innandöme, och alla jublar. Samuel lägger handen på den varma relingen och sänker blicken. Vattnet är som ett blankt golv där nedanför, oändligt och mörkt.Välkomnande. När man hoppar, är det bäst att vara påklädd eller naken då? Vilket tar en fortast? Kylan eller tyngden? Vattnet är kanske ändå inte tillräckligt kallt vid den här tiden på året. Det är tidigt i juni, men även om ingen vettig människa skulle bada i havet än räcker kylan förmodligen inte för att ha ihjäl någon heller. En mås sveper ner, slår mot ytan och kommer upp med en fisk glittrande i näbben. När Samuel var yngre, nio, tio kanske, var han helt besatt av fåglar. Om han hade kunnat, hade han blivit en. När det inte 7
I_Synvilla.indd 7
2010-06-14 12.47
gick slukade han uppslagsböcker och böcker fyllda med mer bilder än text, kollade på naturfilmer på teve, lärde sig namn, läten, kännetecken, satt upptryckt mot fönstret och tittade på skator och kråkor, frukostmackan halväten bredvid sig, skinn på O’boyen. Rörde sig inte ur fläcken förrän morsan kom hem från jobbet, ropade att middagen var klar. Hon sa att han måste lägga av, att han skulle gå ut, leka, skaffa kompisar, göra något annat för en gångs skull, men han bara satt där, tittade på henne, väntade på att hon skulle bli tyst så att han kunde fortsätta med det han höll på med. En gång hittade han en död blåmes på marken nedanför fönstret, fortfarande varm. Den måste ha flugit in i fönstret och knäckt nacken, men om man bara tittade på den kunde man inte ens se att den var skadad. Den var så liten, det blåa så skarpt mot det gula att Samuel blev överraskad varje gång han stoppade handen i jackfickan och kände hur mjuk fjäderdräkten var. Sedan började morsan klaga på lukten, tvättade jackan utan att fråga först, viskade i telefon – pratade om orolig, galen, vet inte vad jag ska göra längre – men tystnade när hon hörde honom närma sig, tittade bort när hon skulle prata med honom. Han tappade intresset för fåglar efter det. Jävla fåglar. Solen sticker i ögonen. Nyheterna i går lovade värmerekord. Om han var som de andra skulle han också vara glad. Med klassen, på väg till Gotland, avslutning om bara några dagar, sommarlov efter det. Sista chansen att göra ett bestående intryck, att bli en av dem som alla andra minns efteråt, långt efter att skolan är över. Den där som folk snackar om. Minns 8
I_Synvilla.indd 8
2010-06-14 12.47
du? Tänk att.Tänk om. Om jag bara ... Spelar ingen roll om det som får dem att minnas är bra eller dåligt, hur kul som helst eller värsta katastrofen. Det spelar ingen roll för om några år kommer ändå ingen att minnas vad som egentligen hände, det enda som finns kvar är legenden, storyn som berättas om och om igen tills den har fått ett alldeles eget liv. Vem vill inte bli en legend? De andra har planerat, sett fram emot resan i månader.Vissa i år. Även om ingen får köpa ut än så kommer det att hända grejer. Han har hört dem tissla och tassla om det i veckor, hört dem planera, fundera över för och emot, räkna ut. Det är bara ytterligare en fest som Samuel inte är bjuden på, så det är såklart inte meningen att han ska veta något – eller kanske är det just exakt det som är meningen. Han kanske ska veta. Extra kul för vissa att veta att han vet, att han vet allt för väl att han inte är välkommen. Så fast Samuel inte har varit med och planerat någon endaste sak, i alla fall inte det, så vet han precis lika bra som de andra att det här är resan när de ska göra allt som deras föräldrar är så jävla oroliga för att de ska göra. Samuel lutar sig över relingen, tittar ner mot vattnet igen, tänker på hur det skulle vara att slå ut armarna, känna vinden under vingarna. Att vara en fågel. Att inte behöva bekymra sig om att känna eller inte känna något, att inte behöva ta ansvar eller fundera eller bestämma. Han tänker på hur det skulle vara att flyga. I huvudet gör han det – trycker ifrån mot relingen, tar fart, ner över vattnet först, sedan uppåt, uppåt, så högt det bara går, svävar där ovanför, ser ner på allt och alla där under. 9
I_Synvilla.indd 9
2010-06-14 12.47
Han dyker mot ytan, vinden slår mot kroppen, försöker hejda honom, vattnet rusar förbi bara några centimeter under honom, så nära att han känner doften av hav, det våta stänket mot ansiktet som kyler ner honom. Kylan av den verklighet som skulle vara hans. Där och då behöver han inte tänka på något annat. Så är han tillbaka i sin kropp igen, känner båten gunga under sig. Vet att det är den här verkligheten och ingen annan han måste igenom. I dag är det torsdag. De ska ta båten tillbaka hem på söndag. De som i alla de andra. Som i alla utom han. Som i aldrig någonsin. Allt är cool. Allt kommer att bli bra. Lugnet rinner från huvudet, längs halsen, över ryggen, benen, ända ner i tårna när han tänker på det, det gör honom varm och lite mosig. Som om han redan druckit en hel kasse folkis själv. Precis vad han behöver för att klara de sista dagarna. Han har inte bestämt exakt hur än. Inte exakt när heller. Det finns alternativ. Alla med samma resultat, förstås. Skönt bara att veta att han är på väg nu. Det finns ingen återvändo, men det är han som avgör hur och när. Bara han. Ingen kan ta det här ifrån honom. Finns ingen som kan börja mumla om allt som är fel. Ingen som kan försöka rätta till det som inte går att göra något åt. Bakom Samuel kliver Lukas ut genom dörren som leder upp från labyrinterna av gångar och trappor där inuti båten, håller huvudet högt, ett triumferande flin lyser upp ansiktet. 10
I_Synvilla.indd 10
2010-06-14 12.47
Han är nyast i klassen, har bara gått här sedan efter jul, men han är redan den viktigaste av dem alla. Det är honom alla killarna vill vara kompis med, honom som alla tjejerna vill ha – killen som bara Emelie får kalla sin. Tjejerna rusar fram, skriker lika högt och gällt som måsarna som cirklar över båten, och de andra följer efter. Mitt i massan av kroppar sträcker Emelie upp armarna, slingrar sig runt Lukas hals, klänger på honom. Emelie är så liten att hon nästan försvinner när hon trycker sig mot Lukas, hennes tunna klänning avslöjar varenda millimeter av hennes kropp. Hon lutar huvudet bakåt, det vitblonda håret är som ett glittrande stjärnfall ner över hennes rygg när solen leker i det. Hon säger något som får dem som står närmast att skratta, och sedan ler hon, ett leende så varmt att det når ända bort till Samuel. När Emelie är lycklig så är han det. När hon inte är det vill han göra allt för att det onda ska försvinna. Om hon bara lät honom. Han trycker ner händerna i fickorna, saknar fortfarande den mjuka fågelkroppen som brukade ligga där, sluter handen om kniven som aldrig helt lyckats fylla tomrummet och saknaden efter den. Samuel tittar upp och möter Lukas blick ovanför Emelies huvud. De kunde vara syskon. Så lika varandra är de, Lukas och Emelie. Kunde ställa upp i en reklamkampanj, sälja Sverige, H&M, Volvo och Ikea till världen. Båda är blonda, blåögda, farligt attraktiva alfatyper, framgångsrika, ständigt irriterande påminnelser om att inga andra någonsin kan bli lika lyckade 11
I_Synvilla.indd 11
2010-06-14 12.47
som de, lika lyckliga. Värsta sorten. Sådana som man skulle vilja hata om man inte redan fallit för en av dem. Fallit hårdare än man någonsin trodde var möjligt. Hårt nog för att man inte ska kunna leva med det. Lukas och Emelie. Emelie och Lukas. Självklart. En naturlag. Helt enkelt som det måste vara. Ingen plats för någon annan. Om inte … Samuels läppar dras upp i något som ska bli ett hånflin just som Lukas lyfter hakan i en hälsning och nickar ett ljudlöst hej. Så ler han mot Samuel, drar in honom i sin cirkel av vänner, gör det omöjligt för Samuel att hata fast han vill. Senare tänker Samuel att det hade varit bäst för alla om Lukas hade missat båten. Att allt skulle ha varit så förtvivlat annorlunda om han bara inte hade hunnit med. Samuel plockar fram bilden av Lukas, tvingar honom tillbaka till kajen, ser honom stå där och vinka, det breda leendet som bleknar medan båten glider allt längre ifrån honom, och Emelies tårdränkta ansikte vänds mot honom, mot Samuel, och han drar henne intill sig, håller om henne, ser hennes läppar darra till just innan tårarna övergår i ilska, hur hon slår vilt omkring sig, gör vad som helst för att låta alla andra få dela smärtan, sorgen. Vad hade tre dagar av det varit mot allt det andra? *** Relingen är varm under Ikas hand när hon lutar sig mot den, ser ut över det grå havet som sträcker sig så långt man ser framför båten. Bara att vara här gör henne lugn. 12
I_Synvilla.indd 12
2010-06-14 12.47