9789163798566 by Smakprov Media AB

Elisabeth Mannerfeldt, född 1970, vann Umeå novellpris 2013 med I den kalla rymden finns en gul sol. 2014 vann hon Kapitel 1:s novelltävling med Där min resa slutar där sover jag i evighet. Sedan mars 2015 är hon aktiv inom Egenutgivarnas styrelse. Hon är dessutom med i juryn för Selmapriset. Tidigare var Elisabeth verksam vid Kungliga biblioteket, och numera arbetar hon som enhetschef på KTH:s bibliotek. Vid sidan av sitt yrkesarbete skriver hon på sitt nya bokprojekt; en roman som handlar om tre kvinnors livsöden.

Henrik ser Solveig, hur mycket han än försöker låta bli. Med den märklige mannens hjälp närmar han sig insikten om sig själv och börjar förstå hur man bygger ett liv.

Total och oåterkallelig förlängning av vitala funktioner är hennes debutroman.

förläng ning av v ital a f unkt i one r

Foto: mepic.se

En varelse faller genom Gunnars tak. Det är en märkligt liten man med stora genomskinliga vingar. Han ändrar den fast utstakade vägen mot döden. Gunnar, Valdemar och Hjalmar börjar drömma och minnas det som sedan länge varit begravet, det som måste ses och förstås innan döden kommer. Gunnar drömmer om orden: Kavel eller bälte. Valdemar om GruvMajan som vit och spöklik hemsöker honom och väcker minnen av den sedan länge avlidne brodern William. Hjalmar om sitt röda leksakståg som efter 60 år fortfarande har sin gömda plats i byrålådan. Alltmedan mannen med vingarna långsamt följer dem mot döden, ända fram till de sista skälvande andetagen.

TOTAL OCH OÅTERKALLELIG

Vakna, Gunnar! Strax efter klockan två på natten vaknar Gunnar. Han sätter sig förvirrad upp i sängen, undrar vad som kan ha väckt honom. Han stirrar rakt upp. Taket andas.

ELISABETH MANNERFELDT

En gång i sitt liv dog Henrik. Han kom tillbaka till livet och arbetar nu natt på Välfridens äldreboende, fjärran den värld full av droger där han en gång varit i. På Välfriden har Gunnar, Valdemar och Hjalmar hamnat. De är alla på väg mot döden.

TOTAL OCH OÅTERKALLELIG förläng ning av v itala f unkt i one r

ISBN 978-91-637-9856-6

9 789163 798566

EL ISABETH MANNER FEL DT

TOTAL OCH OÅTERKALLELIG förläng ning av v itala f unktioner

ELI S A B ET H MA N N ER F E L DT

Total och oåterkallelig förlängning av vitala funktioner Copyright © Elisabeth Mannerfeldt 2015 Ansvarig utgivare: Elisabeth Mannerfeldt Omslag: Gandra Creative AB Utgiven av Calidris förlag, tryckt i Riga ISBN 978-91-637-9856-6

”I drömmen såg han en stege som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den.” Jakobs dröm, 1 Mos.28:12:

”Döden är när livet är slut, en total och oåterkallelig avstanning av vitala funktioner i en biologisk organism. I biologin ses det som ett permanent stadium, att alla levande ting förr eller senare dör.” Definitionen av Döden, artikel ur Wikipedia

MOT DRÖMMENS GRUND Det är inte meningen att dö men han gör det ändå. Sen flyger han i den vita öknen. Vingarna bär honom och han kan känna vinden forma sig under kroppen. Under lång tid finns bara vit, hård sand och den vitblåa himlen. Hjärtslag i takt med de kraftiga vingrörelserna. Han är outtröttlig i en tid som inte finns, en tid som inte längre är relevant. Var tiden någonsin relevant? Solen lyser utan att synas; den går aldrig ned i detta fantastiska vita som aldrig tar slut. Han skulle kunna flyga i evigheter men en känsla i kroppen får honom att sakta ned. Han känner hindret innan han ser det. En rispa i själen, ett moln mot horisonten och han vet att där är sanningen gömd. Han minns inte sin landning. Ett svart hus, en veranda, ett mörkt fönster bredvid en mörk dörr. Allting nött av sol och sand och salt. Han tar några kliv framåt. Sanden under de bara fötterna skaver, den gör honom illa och han tar långa steg tills han står på verandan med det medfarna träet under sig. Han är i skugga, han har nästan glömt hur kallt det kan kännas. Hur kallt kan lukta. Verandan är stilla. Han försöker kika in genom fönstret men det är mörkt där inne. Långsamt lägger han handen mot handtaget och trycker nedåt. Dörren öppnas förvånansvärt lätt; den svänger upp och avslöjar ett ljus så starkt att han knappt kan se. Trots det tar han steget in genom dörren. Det är ett rum för stort för huset. Lysande vita väggar, som om det fanns lampor inmonterade överallt. Han ser inga, ljuset kommer som från väggarna själva. Ett långt rum, inga möbler 5

förutom ett skrivbord som finns rakt framför honom. Han går framåt. Med vingarna som släpar bakom honom kan han känna spåren av sand, damm och värme som han lämnar efter sig. Ju längre in i rummet han kommer desto mer ser han och ur en genomskinlig dimma framträder en person som sitter bakom det vita bordet. Det är minst fem meter i längd, två på bredden. Det finns ingenting på det: inga papper, inga pennor, ingenting. Han stannar men mannen bakom skrivbordet vinkar honom till sig. ”Kom, Henrik.” Ett stort leende i det släta ansiktet. Brunt hår, lite ostyrigt, han har på sig en skjorta av något märkligt material. Henrik går fram, mannen bakom bordet sträcker sig över i bordet och de skakar hand. Henrik upptäcker ett mycket fast grepp. ”Varsågod och sitt”, säger mannen. Henrik ser sig förvirrat om och upptäcker en stol bakom sig. ”Den var inte här förut”, säger han. ”Men nu är den där.” Henrik nickar och sätter sig. Han har vissa besvär med sina vingar och mannen bakom skrivbordet tittar roat på. ”Du har verkligen ett par magnifika vingar. Varför fäller du inte bara in dem?” Och utan att tänka på vad han gör så gör Henrik just det, han fäller in dem. Med ett mjukt svischande ljud är vingarna plötsligt ordentligt infällda utmed sidorna av hans kropp. Häpet ser han ned på sin nakna mage, ser de tunna fickorna utmed kroppen där vingarna ligger och darrar, trötta av hundratusen timmars flygande. Han vill säga att han inte visste att han kunde fälla in dem, men han är tyst. Han sitter på sin stol och tittar på mannen bakom skrivbordet som verkar ordna med några osynliga papper. 6

”Jaha, Henrik, välkommen hit.” Ett soligt leende sprider sig över mannens ansikte och Henrik försöker le tillbaka men det är som att sand har hamnat i vägen, leendet blir som bäst halvdant. Henrik harklar sig, han vill säga någonting: fråga varför han befinner sig där han är, varför han har vingar och vad är det här för konstigt rum? Han harklar sig igen och mannen tittar upp från de allt fler dokumenten på bordet. Mappar dyker upp från ingenstans, samlas i högar. Mannen bläddrar i en nytillkommen hög men slänger några av papperna på golvet och tittar upp, de milda bruna ögonen får plötsligt ett stänk av någonting vasst. ”Då skulle jag bara vilja fråga dig Henrik, hur du har det?” ”Jag mår bra”, Henrik hör sin osäkra stämma men försöker igen: ”Jag mår fint”, säger han med större tillförsikt. ”Hm …” Mannen bakom skrivbordet nickar och gör en liten notering på ett papper, sen lutar han sig tillbaka mot stolen. Papperet han precis skrev på faller långsamt ned mot golvet. Mannens leende är borta, en djup skugga finns över pannan. ”Är du säker på det? Är du säker på att du mår bra?” Mannens röst är plötsligt raspig. En klocka slår i bakgrunden och mannen reser sig mycket han hastigt, han lyckas få minst två staplar av dokument att välta medan han sträcker ut handen. ”Henrik, vår tid är slut. Du måste återvända nu, lycka till.” Henrik reser sig tveksamt, går de få stegen fram till kanten av bordet och sträcker sig över det nu fullständigt belamrade skrivbordet. Bruna mappar dyker upp i en oändlig ström, alla märkta på samma sätt men Henrik lyckas inte tyda vad som står. I bakgrunden tickar klockan snabbare och snabbare. Det är ett 7

ljud som blir dovare, som andetag. Jo, det påminner om mycket hastiga andetag. De skakar hand. Henrik vänder sig och sanden har tagit sig in i rummet, täcker delar av golvet, blåser runt och samlas i dyner, som mapparna på bordet. Han börjar småspringa, halkar, haltar i den allt djupare sanden, han tycker sig höra en röst bakom sig men hinner inte vända sig om. Öknen rasar över honom.

DÖDEN. DÖDEN. Namn: Valdemar Hansson Född: 1937-03-17 (75 år) Adress: Övre Mankargatan 56, Moteberg Temporär adress: Välfriden äldreboende, avdelningen Solrosen Övrigt: Gift med Margareta avliden 2011, cancer, ett barn, Tuva Hansson som arbetar och lever i Stockholm. V. H. har arbetat i Motebergverket, Motebergs gruva hela livet. Hans far Emanuel Hansson ägde gruvan. Diagnos: Insjuknad i cancer pankreas, stadie IV. Aggressiva tumörbildningar. Försök att avlägsna operativt misslyckat. Inledande cytostatikabehandlingar, avbrutna efter svåra allergiska reaktioner. Byte av behandling. Strålbehandling i bromsande syfte. Avbruten på grund av att patienten är för svag. Förväntad prognos: ej behandlingsbar. Behandling: Boende sedan fyra månader på Välfriden, palliativ vård. Tidvis mycket svår smärta, morfin, lugnande.

Jag vill att tiden stannar. Han säger det inte högt. Klockan mittemot honom rör sig, en sekund i taget – tick, tick, tick – tre sekunder längre bort från livet. Det är en stor klocka, oproportionerligt stor för det lilla rummet. Hur han än beter sig så kommer klockan att fortsätta, tiden att gå. 9

Valdemar suckar, kliar sig på axeln, rör sig på den pappersöverdragna britsen. Det prasslar lite för högt och doktor Oskar Wallin blinkar bakom de stora glasögonen. Den gamliknande positionen med den utskjutna hakan antyder att han tänker djupt. Lampan bakom röntgenfilmen hoppar till några gånger innan ljuset stadigt flödar ut i det övrigt ganska skumma rummet. Läkaren blinkar igen bakom glasögonlinserna. Hur orkar han bära upp de där glasögonen? tänker Valdemar för säkert hundrade gången. ”De ser ut som en lämning från dinosaurietiden”, sa Gunnar vid något tillfälle om dem. Valdemar hade skrattat, och till och med den annars mycket tillbakadragna Hjalmar hade lett. Nu sitter doktor Wallin längst ut på sin stol och granskar röntgenfilmen med hjälp av någonting som ser ut som en stor lupp. I dagens datoriserade värld borde det väl ändå gå att göra det på något mer modernt sätt, tänker Valdemar. ”Hm”, säger doktor Wallin men det låter mer som om han harklar sig. Det är ingen harkling. Efter åtskilliga besök och diskussioner vet Valdemar ungefär vad de olika ljuden betyder. Det här hummandet borde betyda något i stil med: ”Jaha, det var inte så bra; inte alltför allvarligt men inte så bra heller.” Säker kan Valdemar inte vara. Bara en månad tidigare vid samma typ av undersökning hade doktor Wallins hummande verkat antyda att cancern mirakulöst blivit bättre. Men när doktor Wallin började prata så hade inte detta varit fallet. ”Resultaten är inte så bra som jag skulle ha velat”, hade doktorn istället sagt. ”Dina blodvärden är mycket låga, vi försöker 10

ju bromsa tillväxten men det ser snarare ut som om tumörerna växer. Ska vi ringa hit Tuva, och diskutera hur vi går vidare?” Det tog en stund innan Valdemar förstod vad doktor Wallin menade. Första omgången cytostatikabehandling, den där fruktansvärda utmärglande behandlingen som gjorde att han kräktes ur sig tarmarna och pissade blod, den hade inte hjälpt. När han bytte till en starkare dos fick han en våldsam allergisk chock. De började stråla honom men han var för svag. De hjälpte inte, deras behandlingar. Han hade plötsligt blivit nervös den gången när doktor Wallin ville ringa Tuva, tänkte att är det nu han ska gå ur tiden, gå hädan, falla ifrån, få hembud, hemkallas, avsomna, insomna, sluta sina dagar, gå till sina fäder, lämna jordelivet, ta ner skylten, kila om hörnet, trilla av pinn, krepera, kola, gå i graven, ljuta döden, skiljas hädan, ge upp andan, stupa, bita i gräset, duka under, gå under, stryka med, förgås; upphöra, slockna, avta, förklinga … Valdemar hade behärskat sig. ”Vi behöver inte störa Tuva med det här just nu”, svarade han och strök över pressvecken på benen. Oskar Wallin hade nickat. Av detta lärde sig Valdemar att doktor Wallins ljud förvisso går att i mångt och mycket lära sig att tolka men ibland kan man ha mycket fel. Doktor Wallin lyfter äntligen huvudet från de svartvita bilderna. De vet båda att ingenting hjälper. ”Jaha, Valdemar. Det verkar inte vara någon större förändring från förra gången. Tumörerna har inte krympt men inte heller växt. Du tar dina mediciner som du ska”, säger doktor Wallin. Det är inte en fråga. ”Jodå”, säger Valdemar, ”Ullis och de andra sköter om oss bra.” 11

”Ullis är mycket kompetent”, säger doktor Wallin; mest för att fylla ut tystnaden, Valdemar har hört orden till leda. ”Jag har stort förtroende för henne.” Dr Wallin tittar på röntgenbilden igen innan han ljudligt andas ut och stoppar ned en penna i den ena fickan på den vita rocken. ”Här går tiden”, säger han. ”Då så, Valdemar, då är vi klara för idag. Du kan ta på skjortan igen.” Valdemar tar på sig den blå och vitrutiga skjortan, knäpper knapparna ordentligt och fäller ned den prydliga kragen så att den kommer på plats. Doktor Wallin vänder sig mot sin dator och läser i Valdemars journal. ”Ja du, Valdemar”, säger han mot skärmen. ”Det är som sagt ingen förändring från förra gången. Vi bokar in en träff i slutet av nästa vecka.” Valdemar ställer sig, besöket är över. Doktor Wallin kommer klumpigt upp från stolen, när han ställer sig upp är han gott och väl huvudet kortare än Valdemar. De tar i hand och så är Valdemar ute i korridoren. Han går med långsamma steg mot sällskapsrummet. Som alltid efter ett besök hos doktor Wallin verkar den breda mörka korridoren extra lång. För länge sedan var det någon som i ett desperat försök att göra den pigg och trevlig målat väggarna en missklädsam gul färg. Valdemar drar med handen över den smutsiga väggen. Solrosgult. Färgen har flagat på sina ställen och gör hela väggen flammig. Varje läkarbesök måste smältas och det enda sätt att göra det är att gå långsamt över det grå linoleumgolvet. Under promenaden kan han antingen granska fläckarna och flagorna på väggarna eller så kan han granska de grå rutor som mönstrar 12

golvet eller – som alternativ tre – kan han, utan att tjuvkika, försöka gissa när rullstolsranden på golvet ska börja. Mannen eller kvinnan som for fram i en sådan fart i korridoren är borta men hans eller hennes rullstolsbromsningar är kvar. Som fartränder på en väg. Gunnar, Valdemar och Hjalmar har försökt lista ut vad han eller hon egentligen gjorde som orsakade sådana spår. Rullstolsrally, gissar alltid Gunnar. Hur mannen eller kvinnan i rullstol nu skulle ha lyckats med det. Valdemar kan inte tänka sig att Ullis tillåtit sådana aktiviteter. Han når ränderna och anar karmen på dörren till sällskapsrummet längre fram. Om några andetag, om några steg så kommer tillvaron på Välfriden att vara som vanligt igen. Att besöka doktor Wallin är ett avbrott i tillvaron, ett annorlunda moment i de annars ganska enahanda rutinerna. Det är ett nödvändigt ont och även om doktor Wallin är en trevlig prick som gärna delar med sig av historier – som när han grillade på tomten och gräsmattan råkade fatta eld eller hur det gick till när han mötte sin första fru på en järnvägsstation i Umeå – så vill ingen egentligen träffa honom. Han stör rutinen, påminner om det som ingen av dem vill tänka på men som finns i tanken ändå. De är omringade av död. I väggarna, i golven, i alla bord, alla stolar, i deras sängar där många sovit och inte sovit, andats tills de slutligen dragit ett sista andetag. Om och om igen har det hänt i detta hus och det skall hända även dem. Valdemar drar i skjortärmarna, försöker tänka förnuftigt men i närheten av doktors Wallin är det som att förnuftet springer sin väg. Van vid sin cancer, ja; van vid tanken på att dö, inte en chans. Valdemar når dörrkarmen, kliver över tröskeln. Gunnar och Hjalmar sitter vid sällskapsrummets enda bord och spelar 13

kort. Om Valdemar skulle gissa så spelar de poker. När de hör Valdemars steg i rummet ser Gunnar upp. Hjalmar vänder sig mot honom. ”Hur gick det?” frågar Gunnar medan Hjalmar i vanlig ordning är tyst. ”Det var ingen större skillnad”, säger Valdemar. Han vill säga det tyst men det är som om orden far ut ur munnen och dundrande far runt i rummet, bankar på fönsterrutorna och annonserar vilket litet liv som snart skall fara sin väg utan att tala om sin exakta tidtabell. ”Jaha”, säger Gunnar. Han tittar på sina kort igen. ”Jaja, det är väl så det är.” ”Jo.” De inväntar ögonblicket när de kan återvända till vanligheten, till det välbekanta där tanken på vad som ska komma är undanskuffad och livet är vardag på Välfriden. Den stora guldbelagda klockan i rummet tickar. I bakgrunden hör de ljuden från de andra avdelningarna. Från hissen kommer slamret av porslin och det typiska skramlandet från de olika stålbyttor som varje dag far mellan Välfriden och skolan där all mat lagas. En välbekant doft börjar sprida sig. En välkommen signal, en välkänd signal. ”Är det torsdag? Pannkaka, vad härligt!” säger Gunnar lättat, slänger ned korten på bordet och gnuggar sina händer. Nog tänkt och talat om läkarbesök och om deras nära förestående död. Tids nog skulle det märkas.