9789186095048

Frida Ă…slund

Urval, redigering och illustrationer Jenny Berggren

Atrium

Fridas nya värld är andra delen av två i en nyutgivning av Frida Åslunds barnbokstrilogi och innehåller de tre sista kapitlen ur Frida i Per-Nils-gården – ännu en bok om Frida (Barnbiblioteket Kamraterna, 1928). samt Tiden går (Barnbiblioteket Saga, 1932) Dessutom ingår den fristående berättelsen Handelsboden, tidigare publicerad i Guldslottet 1929.

Stavning och språk är varsamt moderniserat av förlaget.

www.atriumforlag.se © Atrium Förlag, Umeå 2009 © Urval, redigering och illustrationer: Jenny Berggren © Fotografi sidan 275: Forskningsarkivet Umeå universitetsbibliotek © Fotografier sidorna 260 samt 276-285: Fotoarkivet, Västerbottens Museum Tryckt hos Bulls Graphics AB, Halmstad 2009 isbn

978-91-86095-04-8

Innehåll

Fridas nya värld

7

Vem rår om dej?

32

Tio år

56

Handelsboden

79

Triumferna

104

Benranglet

130

Hon är ett öde

152

”Häggda dej, Frida!”

169

Klubben ”Stjärnan”

192

Harpospelerskan

212

Döbeln vid Jutas

236

Efterord av Björn Olsson: En förlorad värld

261

Fotoguide av Jenny Berggren: Umeå 1885-1894

277

Fridas nya värld

Det började kännas kallt och kulet i septemberkvällen. Längs den spåriga och svårkörda byvägen vickade flyttlasset fram, och älven där djupt nere sjöng i fors efter fors.

Frida satt och vickade och rullade i sin så och började bli ganska trött och frusen. Brita hade de för länge sedan måst stoppa i en korg, och hon var nu också otålig och jämrade sig och satte tassen upp mellan locket och korgen. Över Klabbölebergen på andra sidan älven började solen gå ned, och det skymde redan, när Maria vände sig om.

– Där är Per-Nilsas, sade hon, nu är vi då strax framme.

Frida rätade på sig. Det skulle bli skönt att komma upp ur sån och få räta på benen. Sedan vagnen vikit av från stora landsvägen hade det verkligen

7

blivit tröttsamt och skavigt att sitta på pallen i sån, så gräsligt som det vickade och skakade i de djupa spåren.

Det är här jag ska trava i vinter, tänkte Frida och såg med sömniga ögon ut över de gula stubbåkrarna och de gröna potatislanden, mellan vilka ”nedanvägen” gick fram.

Det stora rosenträdet nickade och vajade allt värre, och Brita bråkade i korgen.

Långt, långt uppåt älven såg Frida Backens väldiga kyrka, liksom en liten leksakskyrka, och allt närmare hördes dånet av den stora Baggbölsforsen.

Då vek hästen av och nickade och stegade ivrigt upp genom grinden, och de körde in på gården till det ställe som skulle bli Fridas hem nu i många år.

Och med detsamma de kom in på gårdsplanen blev hon glad igen och glömde all trötthet.

Det var en trevlig, röd bondgård med bred gavel ut mot vägen och älven och röda uthuslängor omkring en grön gårdsplan. Framför gaveln låg en liten trädgård med rönnar och häggar, och gula blad låg och lyste på den gröna gräsmattan.

Vid slutet av ladugårdslängan stod en stor västerbottnisk hässja, och den mörkröda septemberhimmeln lyste genom dess många stänger, och Frida tänkte, att, o, vad det skulle varit bekvämt att prata med Folke, om han nöjt sig med att klättra i sådana stänger.

8

Mamma och Alma kom ut på bron när lasset stannade, och Frida stod redan upprätt i sån och knöt upp kattkorglocket, och Brita hoppade i en vacker båge över alltihop och rätt ned på backen.

Frida klev ur sån, och mamma tog emot henne, och så sprang hon in.

Det var ett mycket stort västerbottenskök med tre stora fönster, två mot älven och trädgården och ett mot gården.

Mormor kom från rummet innanför, och hon såg glad och nöjd ut.

– Jaså, sade hon och tog hatten av Frida, så att ni kommer nu, du är väl både frusen och hungrig, men nu ska du få både värme och mat.

Frida stod mitt på golvet och tittade sig omkring, medan mormor tog av henne kappan.

– Jag åkte i sån, sade hon, och jag vart som stel i benen, och pallen snurrade och for så gräsligt när vi körde genom åkrarna.

Mormor skrattade och hängde upp kappan vid dörren.

– Du blir nog snart mjuk i benen igen. Kom och värm dig vid spisen, vi ska snart tända brasa därinne också, så det hinner bli skönt tills vi ska sova, för det känns lite kallt på kvällskvisten.

Frida tyckte att det kändes skönt och trevligt.

Det var mycket trevligare här än i stan de sista

9

dagarna, och hon glömde både benen, som stelnat, och snön, som hon sen skulle trava i.

Det dånade och brann helt hemtrevligt i den stora järnspisen, och dess sken trängde genom luckorna i små flammor ut på golvet. Där var redan fint och undanstökat, och rena trasmattor låg spända där.

Mellan fönstren åt trädgården stod den gamla stora kökskammarsoffan med blommig kretong och framför den det långa matbordet med klaffarna från kökskammaren, och där var det redan dukat, och Frida såg med en glad blick, att det inte var djuptallrikar, utan flata, så de skulle slippa gröt, och hon blev i en hast hemskt hungrig. På spisen puttrade och kokte en stor panna, och Frida tyckte att det lät så hemtrevligt.

Dörren till farstun mellan de två väggfasta, gula skåpen slogs nu upp på vid gavel. Maria och körkarlen kom in och bar möbler. Det var mormors gungstol, och det var bord, och det var Fridas rödrandiga soffa, och det var säckar med sängkläder.

Allt bars in i det inre rummet, och Maria neg för mormor och såg också hon glad och nöjd ut.

– Nu har vi kommit, sade hon, och här tycker jag det ser olickligt trivsamt och bra ut – int var det nån glädje att vara i stan längre!

Men Frida såg en mängd barn samlas därute på gården omkring flyttlasset, och hon skyndade ut

12

till dem. Ingen av dem hälsade, och inte hälsade Frida själv heller.

Men bland barnen fanns en flicka som var lika stor som Frida.

Så roligt att få en flicka, tänkte hon, för det är gräsligt besvärligt med pojkar, sen man blivit stor.

Frida gick dröjande fram till flickan.

– Vad heter du? sade hon. Rår ni om gården här?

Vi ska bo här, för stan har brunnit upp, och de har sålt var gård, och jag heter Frida.

Flickan stod orörlig med hopknipen, allvarlig mun, och alla de andra barnen trängde sig in mot Frida och stirrade på henne.

– Du förstår att jag tycker det är roligt att du är en flicka, sade Frida, för jag har bara haft pojkar, och sen man blir stor är det ju hemskt tråkigt att vara med pojkar.

Men flickan teg fortfarande.

– Jag heter Frida, sade Frida och började fnysa och undrade nästan om de inte kunde tala, de som inte bodde i stan. Vad heter du?

– Nanny, sade flickan, och det här är Hjalmar, och det här är Oskar, och det här är Selma, och det är Filadelfia, och så är två inne. Dom heter August och Hulda, tillade hon.

Frida stod och tittade på dem alla. Aldrig skulle hon kunna lära sig så många namn, tänkte hon, i

13

synnerhet det långa, fina, som den lilla söta flickan hette.

Men nu hade Nanny kommit i farten.

– Och så har vi två andra olickligt stora grisar i lagårn, sade hon, och de heter Sabina och Saturna.

Vill du si dom? Och alla korna, dom ligg’ visst nu, dom heter Rosa och Elvira och Gullbrand och Blomster och – Mamma kom över gården och de andra efter.

Frida sprang emot henne.

– Får jag följa med Nanny och alla de andra namnen i lagårn och se de andra grisarna och Saturna och Blomster! ropade hon.

Men mamma tog henne i handen.

– Nu blir inget mer flaxande av ikväll härute, det är mycket oförståndigt att stå här i din tunna klänning, nu ska du säga godnatt åt alla barnen och springa in till mormor. Du hinner nog träffa både den ena och andra grisen imorgon. Marsch!

Jag kommer strax in, jag också!

Och så fick Frida ge sig av in, och då kände hon att hon var mycket trött och att det var skönt i det stora köket.

– Det ser inte ut som ett kök, sade hon till mormor, som stod vid spisen och stekte något som luktade mycket gott, och så sprang hon in i rummet.

Det var en lång, smal kammare med fönster på gaveln mot trädgården och fönster utåt gärdena.

14

Mormors säng stod redan där, bäddad, och hennes lilla bord, och silverklockan på, och Fridas rödrandiga soffa fanns där också, men Frida förundrades över att mammas säng också fanns där.

Aldrig hade den stått i mormors rum förut!

– Men o! ropade hon och vart så glad, när hon såg Brita. Ingen lampa var tänd, men i den gröna, gamla kakelugnen brann en skön brasa, och ovanför luckorna var det en bred hylla, och där låg Brita utsträckt.

Hon öppnade ögonen lite när Frida klev upp på stolen och strök henne och borrade sin näsa in i hennes svartvita, varma päls.

– O, så bra, där kan du ligga jämt och ha det skönt och bra och varmt! Vad det finns mycket trevligt i Per-Nils-gården!

Men Brita tog det lugnt och drog bara upp svansen, som ramlat ned från hyllan, och slöt ögonen. Hon var glad om det blev lugnt nån gång och varmt; det hade varit en ryslig färd i korgen, tyckte hon.

Frida klättrade ned och öppnade försiktigt dörren invid kakelugnen. Där innanför var en mycket stor sal, och där tog gården slut och stora, kala fönster lyste utåt de stora gärdena. Där stod möblerna huller om buller, och Frida tyckte att det var nästan kusligt. Där var ingen brasa, och där var inga mattor, men deras saker var det som stod där:

15

pianot och mormors stora, vackra skåp och soffan och stolarna med de mörkgröna fransarna och allt det finaste.

– Frida ska komma ut i köket och äta! ropade nu Alma. Vi ska alltid äta i köket nu, då vi inte har någon kökskammare. Här ska bli vår sal, må du tro, med alla finmöblerna.

Så hoppade Frida ut i det stora, trevliga köket.

Hon kände sig så glad, det var så genomtrevligt allting. I soffan satt mormor och mamma, och Maria stod redan i spisen och lade upp rykande potatis, och flyttkarlen vart bjuden att äta vid bordet, och då Maria kom med maten fick hon också sätta sig ned. Och Frida åt och pratade och skrattade, fast ingen just hörde på henne, och elden i spisen knastrade och brann, och lampan var tänd på den låga bordskänken under gårdsfönstret, och aldrig hade Frida druckit så god mjölk, det var som bara grädden.

– Ja, sade mamma, och Frida tyckte att hon såg glad ut för första gången sedan stan brann, det är då en fördel att bo så här i en bondgård, att man får allt från ladugårn och äter så färskt och gott.

Potatisen här är nyss tagen ur landet, mjölken är kommen direkt från ladugården, smöret är kärnat i afton och tunnbrödet håller de på att baka nu om dagarna runtom i gårdarna.

Men Maria flög upp.

16

– Huvaligen, sade hon, katta! Brita har då inte så pass som en mjölktår, hon har säkert svultit. Kiss, kiss, kiss, lockade hon, var i all sin dar är katta?

Hon slog upp sötmjölken i en skål, och Frida hörde en duns inne i kammaren.

– Hon ligger på kakelugnshyllan, sade hon, den är alldeles lagom åt henne. Vad allting är bra här hos Per-Nils!

Och Brita kom ut med värdiga steg, och Maria talade till henne med den lenaste röst och satte mjölkfatet på vedbänken. Och så hoppade Brita upp och började i nåder äta, och då tyckte Frida att det var ännu trevligare med allting. Och Maria kom tillbaka till bordet, och Frida satt och väntade på att mamma skulle säga, att ”man springer inte upp sådär och ger katten mat, när man sitter till bords”. Men mamma sade ingenting, och Frida började känna en skön lättnad.

Man fick kanske göra vad man ville på den här trevliga gården, springa hur som helst från bordet, och kanske man slapp att tvätta sig också här? Det skulle nog bli riktigt livat här!

Och det blev det.

Det blev så mycket nytt! Frida vaknade nästa morgon av att solen sken varm och sommarlik från ängsfälten. Alla var uppe, och både mammas och mormors sängar var bäddade – det var kanske långt på dagen och hon hade sovit som en gris!

17

Grisar, ja, hon skulle ju se Sabina och de andra där idag och lära sig alla namnen – nog var det hundra! Det var ett fasligt rumsterande nu ute i salen, och Frida hasade sig upp och gläntade på dörren.

Så vackert det var där idag, då solen sken!

Mamma och mormor och Alma var där. För solfönstret hängde redan gardiner, och framför det stod ett litet bord med det stora, vackra rosenträdet. Framför det andra fönstret stod mamma på en stege och höll på att sätta upp gardiner, medan mormor lade fram de broderade dukarna.

Alla möbler stod som de skulle och Alma gick och dammade.

Så såg mormor Fridas ansikte, som gläntade fram i dörrspringan, och solen sken över det röda håret.

– Opp och klä dig fort! nickade hon. Du är en riktig sjusoverska, som har sovit över frukost, men vi förstod att du var trött och borde få sova ut.

Mamma vände sig om.

– Är rödluvan äntligen vaken? sade hon, och Frida tyckte att mamma såg så glad ut. Skynda dig och klä dig! Alla Per-Nils barn står och väntar på dig!

Hej, vad det gick, och vad det var liffens! Det sista ordet hade Frida lärt sig av Alma, för så sade

18

de i hennes klass, för hon var fjorton år och gick i femman.

Alma kom skuttande med dammtrasan och sade att Frida kunde inte tro vad det var liffens att sova i köket. Hon skulle nu jämt sova i köket i gamla kammarsoffan, och Maria hade bjudit henne kaffe på säng, och då man vaknar och tittar rätt upp i taket är man som i en kyrka.

Frida stod och tvättade sig men stannade med händerna intvålade för att börja med halsen.

– Kanske vi inte behöver tvätta oss om halsen här hos Per-Nils? sade hon. Så här till vardags? Örona behöver vi då inte tvätta.

Alma fnyste.

– Visst måste vi tvätta oss ändå, sade hon, skynda dig och kom ut i köket ska du få se!

Frida gjorde en hastig tvättning och torkade sig med fart, så att hon var helt tvålblank, och lockarna stod röda och skinande på ända omkring henne. Så på med klänningen, så rev hon om lite med kammen i håret, och så sprang hon ut.

– Se, sade Alma och pekade uppåt taket, är det inte som i en liten kyrka med bara ett valv?

Frida vände sin tvålblanka näsa uppåt. Jo, tänk, taket var alldeles välvt! Så konstigt! Det hade hon aldrig sett, men det var så mycket märkvärdigt här.

19

Och så blev hela den dagen full av överraskningar och anledningar till ny förvåning och glädje.

Frida flaxade omkring överallt. Hon var ute och inne, hon var i ladugården och i stallet, hon var hos Per-Nils där de bodde i bagarstugan nu över vintern för hyresgästernas skull, och hon var hos Kal Ors, det gamla folket, som bodde i bagarstugans andra stora gavelrum.

Frosten låg ännu fläckvis kvar och glittrade på potatisblasten. Det var friskt och höstklart i luften, och Frida sprang fram till Nanny.

– Nu måste jag börja lära mig alla namnen, sade hon, om jag ska hinna, vi kan väl börja med grisarna.

Så gick de till ladugården, och där var mörkt och trevligt och ett säckskynke hängde för det lilla fönstret. De stora grisarna nöffade och åt, och Frida tyckte plötsligt synd om Folke, som gick därborta i östra stan och varken hade henne eller grisar att vara med.

Och så lärde hon sig så småningom namnen på alla korna, som helt fridfullt tittade på henne med blanka ögon, och kalven, som hade en så len mule.

Frida tittade och gick från ställe till ställe av gården. Pärla var ute i arbete, så i stallet var det tomt, och hönsen spatserade ute, och de hade inga namn. Frida pratade och skrattade och Nanny och

20

hela raden av barn följde henne, allvarliga och undrande.

När de kom ut på gården igen, Frida först och alla barnen efter, kom Maria och bar en trave hopvikta säckar i famnen.

– Frida kan väl komma in och hjälpa till lite, sade hon, och inte bara springa omkring och flaxa, hon kan väl åtminstone lägga papper på hyllorna.

– Maria, sade Frida och nickade allvarligt, du förstår att jag måste lära mig vad de heter allihop, de har hundra namn. Du förstår att det är väl skillnad mot i stan, där det bara var en pojke som hette Folke i alla år.

Maria stegade bort mot boddörren.

– Aldrig blir det någon fason och reson med Frida, muttrade hon.

Men Frida tog Nanny i hand.

– Nu ska jag lära mig alla barnas namn, sade hon. Ska vi inte springa till hässjan då, då kan jag klättra lite i stängerna? Brukar du klättra när du pratar med nån? Folke klättrade så gräsligt till slut så det var rakt besvärligt.

Nanny såg allvarligt på henne.

– Jag brukar aldrig klättra, sade hon.

Men Frida tog henne i handen och hon var tvungen att springa, fast det såg ovant ut, och den långa kjolen slängde om benen på henne.

21

Och sedan blev det en barnskara i hässjan. De satt uppradade som kråkor, och Frida satt framför.

Och nu skulle hon lära sig alla namnen. Filadelfia var svårast, men så fick Frida veta att hon kallades för Fia, och då gick det lättare. Hon var så liten och behändig med sitt vita hår och fingret i mun och hemskt rädd för Frida. Hon tryckte sig upp i Nannys knä och såg med förskrämda ögon på den främmande.

Och så småningom lärde sig Frida namnen på dem alla. Selma var fyra, sade Nanny, nästan fem, men hon var lika rädd. Hon hade en liten grå halsduk hårt knuten om hakan och försvann om en stund från hässjan. Men snart kom hon tillbaka och bar en väldig grå katt i famnen, den största Frida sett. Hon orkade inte bära den riktigt; svansen och ena bakbenet hängde ned.

Selma hade de blåaste ögon i världen och ett allvarligt ansikte. Hon kom med den stora jättekatten till Frida, som nästan blev haj.

– Han heter Kurken, sade hon, och han slåss olickligt, han är jämt klösig om nosen och sådär.

Frida blev som sagt lite haj, men tog emot det stora grå djuret, som from som ett lamm lade sig i hennes knä.

– O, sade hon, ett namn till! Kurken! Hur ska jag kunna komma ihåg allt? Jag undrar om han ska slåss med Brita.

22

Fridas stad har brunnit upp och familjen flyttar ut på landet. Här finns mycket nytt att upptäcka, men ibland blir det lite väl spännande för den tioåriga Frida.

Vad händer egentligen med det hemska benrangelspöket om nätterna, och varför vill inte den elaka tandvärkshäxan lämna henne i fred? Vad finns under Tväråbrons valv och vems ögon är det som lyser mot henne i skogsbrynet? Vad var det som hände i Döbelns park under kriget? Och när ska Maria äntligen börja kalla henne för fröken?

Frida Åslund

I skolan lurar också det otäcka Uppförandet, men det lyckas inte få stopp på Fridas alla bus.

Fridas nya värld handlar om Frida Åslunds egen uppväxt i Umeå i slutet av 1800-talet.

Läs också Folke och Frida, den första boken om Frida.

Urval, redigering och illustrationer Jenny Berggren

Atrium

ISBN 978-91-86095-04-8