9789144106298 by Smakprov Media AB

Lek på rätt väg? På spaning efter leken

Tor be n H a nga a r d R a sm us se n (r e d.)

Översättning: Anita Erlandsson

LEK PÅ RÄTT VÄG? PÅ SPANING EFTER LEKEN

Torben Hangaard Rasmussen (red.)

Originalets titel: På spor etter lek: Lek under moderne vilkår Copyright © 2014 by Fagbokforlaget Vigmostad & Bjørke AS All Rights Reserved This translation of the title is published by arrangement with Fagbokforlaget Vigmostad & Bjørke AS, Norway

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38886 ISBN 978-91-44-10629-8 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Studentlitteratur 2016 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: A nita Erlandsson (förutom kapitel 6–8 som är skrivna på svenska av kapitelförfattarna) Sakgranskning: Lars-Erik Bergh Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Martine Castoriano Printed by GraphyCems, Spain 2016

INNEHÅLL

Förord 9 1 Lek som mångfald 11

Ol e F r e dr i k L i l l e m y r Vad har vi intresserat oss för när det gäller lek? 14 Varför är leken så viktig? 16 Ett försök till ett holistiskt perspektiv 17 Brian Sutton-Smith – lekens mångfald 20 Avslutning 23 Litteratur 23 2 Det farofyllda och andra stämningar i leken 27

H e l l e Skov bj e rg K a rof f Lek som ett sätt att finnas till 30 Gemensamma lekpraktiker – det man gör i leken 32 Fyra typer av gemensamma lekpraktiker och det farofyllda 35 Lekstämning som lekens varandeform 38 Fyra typer av lekstämningar uttryckta genom fyra typer av gemensamma lekpraktiker 39 Slutsats 42 Litteratur 42

Innehåll

3 Lek – det som gör livet värt att leva! 45

M a r i a Øk sn e s o c h E i na r Su n d sda l Leklandet – ett land olikt alla andra länder i världen 45 Inteleklandet? 46 Med rätt att leka? 47 Leken som medel 49 Det lekande lärande barnet i en målstyrd förskola 50 Pedagogikens tidsålder? 53 Pedagogiken är ett tveeggat svärd 54 Leken gör livet värt att leva 55 Leken gör att vi klarar av att leva 58 Kulturrelativ lekform (att skämta) 60 Mot en mer omfattande teori om lek 62 Litteratur 64 4 Det är väl bara på låtsas? 67

En rundtur på en dansk förskola T or be n H a ng a a r d R a sm us se n Inne 67 Ute 68 Lekens banalitet 70 Lek och allvar 72 Fyra utsiktsposter 73 Tid och rum 74 Lekens sannolika värld 75 Att vara någon annan 77 Lekens filosofi 79 Lek, lekar och spel 80 Avslutning 83 Litteratur 84

Innehåll

5 Den sociala fantasilekens förändringspotential 85

Symboliska och verkliga identiteter i förskolan Di t t e W i n t h e r-L i n d qv ist Ett lekbaserat pedagogiskt synsätt 86 De vuxna spelar en viktig roll för leken och lekmiljön 88 Lekens former och barns utveckling 88 Den sociala fantasilekens format 91 Den sociala fantasilekens olika verklighetssfärer 92 Hur verklighetssfärerna hänger samman inbördes 94 Fokus på fiktionen i leken 95 Agerande: verklig och symbolisk identitet i leken 95 Exempel på en sexuellt överskridande gemensam fantasilek 96 Analys av lekexemplet 97 Att vara sig själv och mer än sig själv i leken 98 Social identitet i förskolan 99 Status, ålder och kön 100 Lekens möjlighet att förändra 100 Litteratur 101 6 Om leken som symboliskt mirakel 105

L a r s-E r i k Be rg Lek som innehåll och form 106 Leken som symbolisering 107 Låtsasleken – basen för rollek 109 Social smitta och tidiga rollekar 110 Rolleken som porträttet och dess fotograf 113 Gestalt och berättelse – de två sidorna av identiteten 117 Den första rolleken och återspeglingen 120 Rollekar avslutas aldrig 127 Summering 127 Litteratur 128

Innehåll

7 Lekens levda etik 129

Eva Joh a ns s on Barns delade (lek)världar 130 Perspektiv 131 Forskning om barns etik 132 Delade (lek)världar – värda att försvaras 135 Rätt att dela (lek)världar med andra 138 Trohet 139 Diskussion 142 Litteratur 144 8 Det viktigaste är att få leka 149

Om lekens relationella komplexitet och vuxnas interventioner i barns lekande M a rg a r eta Öh m a n Att leka låtsaslek tillsammans 150 Att få leka och att få vara med och leka 150 Lek som relationsarbete 151 Vuxnas engagemang och interventioner 159 Ett nyanserat lekspråk 162 Litteratur 163 9 Sjöjungfrun, djungellek och klättring 165

Ett fenomenologiskt- hermeneutiskt synsätt på lek M e r et e Lu n d Fa st i ng Ett fenomenologiskt-hermeneutiskt synsätt 165 Klättring 168 Djungelleken 171 Sjöjungfrun 176 Lekens kärna 178 Avslutning 179 Litteratur 180

Innehåll

10 Hur leken uppstår i förskolan 183

En affektiv materiell analys N i na Ro s sholt Vad är lek? 183 Lek och kön 185 Affektiv tillblivelse 186 Data i rörelse/rörelse i data 187 Lek som en tillblivande kraft – det affektiva och könet 188 Lek som en tillblivande kraft – det affektiva och ålder 190 Lek och ålder som en skapande kraft och position 192 Avslutning 193 Litteratur 194 11 Ida och kuben – att utforska matematik och surfplatta på ett lekfullt sätt 199

Mon ic a Vol de n, Ge i r Ol a f Pet t e r se n o c h E l i n E r i k se n Øde g a a r d Studiens premisser och perspektiv 200 Studiens kontext och syfte 204 Beskrivning av artefakterna 208 Hur Ida gör bland artefakter och människor 210 Armband 212 Färgläggning 213 Spel och lek 214 Surfplatta och samarbete 216 Växlingar och variationer i aktiviteten 217 Experiment med teknologi och matematik – och lek? 218 Hur Ida använder byggklossarna och surfplattan 218 Hur Ida beter sig i aktiviteten som fokuserar på kuben som tredimensionell form 219 Vad innebär det att hon experimenterar i en social miljö? 219 Men är experimenteringen lek? 220 När lek blir experimentering 222 Litteratur 223

Innehåll

12 Leksakers värde 227

Eva Sta i Brønsta d o c h M a r i a Øk sn e s Leksaker i förskolan 228 Leksaker i samhällets tjänst? 229 Att bedöma leksakers värde 231 Leksakens lekvärde 234 Barn och barndom hos Fröbel 234 Lekomsorg 236 Lekgåvorna 238 Leksaker i lekfulla samspel 240 Avslutning 242 Litteratur 242 Författarpresentationer 245

KAPITEL 4

Det är väl bara på låtsas? En rundtur på en dansk förskola

Tor be n H a nga a r d R a sm us se n

Det är försommar. Solen skiner från en molnfri himmel. Klockan är åtta på morgonen och jag är på väg till jobbet, en stor förskola en bit utanför Köpenhamn med cirka 160 barn i åldern 0–6 år. Jag går in på den avdelning där jag jobbar. Här går 3–6-åringarna och några av dem har redan kommit. Jag hälsar på min kollega och ser mig omkring. Jag är verkligen på rätt plats för att skriva en artikel om lek till en antologi. Jag tänkte visa barnens lekvärld med hjälp av exempel och små scener från inne- och utelek. Det här är ingen vetenskaplig artikel, utan snarare en uppsats för att presentera och visa viktiga sidor av barns lek.

Inne På golvet sitter eller halvligger några av barnen och håller på att bygga ett slott av färgglada geometriska klossar som sammanfogas med hjälp av magneter. ”Klick klick”, låter det. Precis intill håller två pojkar på att bygga en tågbana. De har ingen aning om vad de andra barnen gör, för de är helt uppslukade av sin egen värld. Två olika lekområden precis intill varandra. Men det är inte bara lek som pågår i rummet. Vid ett bord sitter två flickor och målar koncentrerat med färgpennor i häften som de har haft med sig hemifrån. Det gäller att få det så fint som möjligt, så de anstränger sig. Vid ett annat litet bord sätter en treårig flicka fast små pärlor på en platta. Det är inte lätt att hantera pärlorna när man är nybörjare. En annan flicka säger till mig att hon också vill leka med pärlor. Jag reflekterar lite snabbt över att många barn säger ”leka med pärlor”. Det kanske är så att barnen tänker sig det som en lek att de kan göra mönster med pärlorna när de väl har lärt sig. Plötsligt hörs skratt och skrik från ett annat rum, där det bara finns © S t uden t li t t erat ur

Torben Hangaard Rasmussen

kuddar. Jag går dit. Där kastar två pojkar och en flicka kuddar på varandra och de är alldeles svettiga och andfådda. Rummet kallas för ”kuddrummet” och ibland används kuddarna till annat än kuddkrig. Barnen bygger hus, leker djurpark, leker ”inte nudda golv” och cirkus, och ibland sätts kuddarna för fönstret så det blir alldeles mörkt i rummet. Det är också här de vuxna håller morgonsamling med barnen och då är det ingen som leker. Jag går ut i avdelningens stora vardagsrum där det finns stolar, bord, en soffa, en fåtölj och hyllor med olika leksaker. Det är inte så konstigt att det kallas vardagsrum, för det ser mer ut som ett hem än en undervisningslokal. (På danska heter det stue och det är samma ord som vardagsrum. Översättarens anm.). I Danmark har barnomsorgen handlat mer om omsorg än lärande, men i dag talar man ofta om lek och lärande i samma mening. Kanske hör leken ändå mer till omsorg än till lärande. På golvet står det en massa korgar med leksaker: tågbana, lego, actionfigurer, dockor, bilar, djur, en brandstation m.m. Allt detta uppmuntrar förstås till lek. I soffan, där barnen också leker ibland och där de läser böcker, sitter Helga. Hon ser uttråkad ut och är inte på lekhumör. Jag sätter mig hos henne. Hon längtar efter sin mamma och då är hon inte sugen på att leka. Det blir hon en liten stund senare när hennes bästa kompis Inge kommer in. Hon är glad och visar upp sin medhavda barbiedocka. Helga hoppar genast upp från soffan, nästan som en fjäder. Längtan efter mamma är som bortblåst för nu är hennes bästa kompis här. Jag hör ljud från det lilla rummet som kallas dockhörnan. Jag tittar in. Två pojkar på tre år har vänt upp och ner på två stora korgar med köksutrustning av plast. Den ena vadar omkring bland grytor, pannor, skedar, tallrikar, knivar, gafflar, bröd, stekta ägg, broccoli, korv etc. Den andra pojken har öppnat luckan till den lilla spisen av trä och krupit in. Han får precis plats och sitter där med sin napp i munnen. Det blir lite att städa upp senare. Jag går ut i det stora rummet igen och ser genom fönstret att det är ganska många barn på den stora gården utanför. Jag säger till min kollega att jag också går ut.

Ute Det finns två lekgårdar på förskolan. En av dem är till för de mindre barnen på 0–3 år. Den är inhägnad med ett lågt staket som skiljer den från den större gården där de stora barnen på 3–6 år leker. Den första jag möter är 68

4 Det är väl bara på låtsas?

Søren, 5 år. Han kommer cyklande och har lite ved som last. Det är Sørens Flyttfirma, säger han. Vi brukar leka bra, jag och Søren. Jag bidrar mest med idéer. Søren är också bra på att komma på idéer. Vi kommer överens om att veden ska köras till brasplatsen och rör oss ditåt. Hans bästa kompis kommer plötsligt farande, och som en såpbubbla som brister förvinner Sørens Flyttfirma. Nu vill Søren och hans kompis göra något annat. På en bänk sitter två pojkar på 5 år. De turas om att hålla fram små kort som de har haft med sig till förskolan. De har ganska många. På varje kort finns sagofigurer som de kan namnen på och jag hör att de försöker överträffa varandra i vad de olika figurerna kan klara av. Jag går bort till sandlådan där det finns hinkar, spadar, silar, olika fordon och en grävskopa. ”Kom och köp!”, ropar en flicka. Hon har ställt flera hinkar och formar på kanten av sandlådan och fyllt dem med sand. Jag köper en av hennes sandkakor, säger tack, betalar genom att låtsas lägga pengar i hennes hand, smakar på det jag har köpt och går vidare till en liten koja. Jag tittar in. Kojan är så full med hinkar med sand att de två flickorna där inne knappt får plats. ”Det här är vårt bageri”, säger de. I närheten finns en stor klätterställning som förskolans vaktmästare håller på att måla. Platsen är avstängd med rött band medan han arbetar. Bortom klätterställningen finns det en stor gräsplan. Den är nyklippt och doften påminner om min barndoms lekar. Jag kan se och höra att några av barnen leker ”kom alla mina kycklingar” på gräsplanen. Mamman kallar på sina små kycklingar och vargen ska fånga dem. Nu kommer jag fram till några mycket stora traktordäck. På vintern fylls de med vatten som barnen hämtar i hinkar och blandar med sand. Då blir det en härlig chokladsmet. Nu är det sommar och det finns inget vatten i ringarna. Däremot växer det långt, grönt gräs i dem. En pojke sitter på kanten av ett däck och rör runt i gräset med en plastspade. ”Spaghetti, spaghetti”, ropar han, ”Vem vill köpa spaghetti?”. Jag är inte så hungrig än, så jag köper bara en liten portion. Jag får syn på Anna. Hon hänger i sina armar på en klätterställning. Som Tarzans Jane svingar hon sig från den ena stången till den andra och över till nästa sida. Hon kan verkligen klättra. Hennes kompis Walter tittar förundrat på henne. Jag ser att han gärna skulle vilja kunna göra samma sak. Ska han våga prova? Nära klätterställningen ligger en fotbollsplan med konstgräs. Här tycker speciellt pojkarna om att vara. Just nu springer alla efter bollen, men en kollega kliver in på planen för att få lite ordning på © S t uden t li t t erat ur

Torben Hangaard Rasmussen

spelet. Egentligen är det väl mer lek än spel, men med vissa regler och inte minst snabba fötter. Här borta finns också en gammal segelbåt. Några barn håller på att skrubba däck med skurtrasor (blad) som de doppar i vatten. Båten ska nämligen ut och segla snart, berättar de. Några flickor ritar med krita på marken. En vuxen hjälper dem att rita rutor och visar sedan hur man hoppar hage. Alla tycker inte att det är så lätt att stå på ett ben och sedan hoppa från ruta till ruta. De stora flickorna på 5–6 år är duktiga. På väg tillbaka från den delen av gården där jag brukar vara möter jag Søren igen. Han gör mig glad. Vi förstår varandra. Han vet mycket väl att jag inte leker på samma sätt som han gör. Jag bara bidrar lite till hans lek. Så varje gång vi träffas sker det med glimten i ögat.

Lekens banalitet Den här förmiddagen har jag gått omkring både inomhus och utomhus. Jag har sett alla de lekar som jag i praktiken ser varje dag och det gör att jag nästan inte tänker på att jag faktiskt är omgiven av lekande barn. Inomhus har jag sett att barnen leker, men också ägnar sig åt annat. De ritar, klipper, klistrar, läser böcker, sitter och funderar och lägger pussel. En del barn har lite tråkigt och går rastlöst omkring en stund. Plötsligt kan de längta efter sina föräldrar och allt det där som gör att kroppen spritter av lekglädje försvinner en stund. När det är samling säger de vuxna att man inte ska leka just då. Barnen ska lära sig att sitta lugnt på kuddarna och inte hoppa runt och gosedjur ska läggas undan. Under förmiddagen kan det också vara aktiviteter som de vuxna har planerat som inte består av lek. När det blir lunch får man inte heller leka, men många pratar mycket vid matbordet. Efter lunchen är barnen ute och leker på förskolans utegård. Jag tycker nog att det är svårare att skilja lek från icke-lek när man är ute. Allt blir till lek och barnen dras in i varandras lekar hela tiden. Det är väl därför vi kallar det för lekplats. Inomhus blir det en annan uppdelning av rummen. Där finns det lekrum, men också stora rummet där det går att spela spel och göra annat än att leka. En lekplats förknippas nog bland pedagoger med fri lek, och med det menas nog att när barnen är ute lägger de vuxna sig inte i så mycket, utan barnen kan göra nästan som de vill.

4 Det är väl bara på låtsas?

Efter att ha umgåtts med otroligt många barn genom åren kan jag nog påstå att jag har erfarenhet av vad lek är. Den finns liksom inom mig. Jag tvivlar inte en sekund på att leken existerar som ett grundläggande fenomen i barnens levande värld. Jag vet att leken är mycket viktig för barnet. Ändå finns det en tendens att den leker kurragömma med oss, för att den gömmer sig bakom det självklara, det banala som vi tar för givet. Lek är något grundläggande och därför tillgängligt både för barnet som ger sig hän i leken och för mig som vuxen, som intresserat studerar olika sätt att leka och ibland även deltar i leken om det passar. Leken poppar upp här och där, sticker upp som en händelse i tiden, försvinner igen, lever vidare genom att barnen fångar den igen, eller förvandlas eller uppfinns på nytt. När man tittar på leken med fenomenologiska frågeställningar blir man förundrad: Har leken en speciell struktur? Vad skiljer den från andra fenomen? Hur uppstod den? Hur ser tid och rum ut i lek? Vad betyder den för den som leker? Lek är en rörelse eller en handling som utspelar sig i tid och rum. Den pågår en kortare eller längre tid och sker på ett avgränsat område både inomhus och utomhus. Ändå är det inte lätt att få något grepp om fenomenet. Det går inte alltid att peka på leken och säga att det är på ett bestämt vis. Min goda vän Søren vill till exempel gärna leka flyttfirma med mig i dag, men den leken är redan slut, eller hinner inte riktigt börja, när han i stället börjar leka med sin kompis. Ibland är det också så att barnen blir så uppslukade av sin lek att de glömmer både tid och rum och inte märker när vi ropar att det är fruktstund. Filosofer och psykologer har försökt förklara leken utifrån dess karaktär, som en speciell handling eller rörelse som vänder tillbaka till sig själv i sin egen sfär eller som en bestämd upplevelse- eller undervisningsmetod, som till skillnad mot arbete är lustfylld i sig. I arbete kan det också finnas inslag av lust och leken kan knyta till sig andra fenomen som traditionellt inte har med leken att göra. Leken kan till exempel tangera humor när de vuxna skojar med varandra eller med barnen. En och samma händelse kan beroende på vem åskådaren är upplevas som lek eller icke-lek. En del anser att traditionella skolförberedande aktiviteter som att skriva siffror och bokstäver också kan förvandlas till lek, medan andra tycker att lek är något helt annat än lärande.

Torben Hangaard Rasmussen

Lek och allvar Lek skiljer sig från andra existensformer på en viktig punkt: den saknar det som jag kallar beslutens allvar, rädslan eller depressionens tyngd, vardags bekymren. Även om jag på min rundtur i förskolan kan träffa på barn som är uttråkade, känner sig retade, bråkar, skvallrar och är osams om något eller har svårt att komma igång och leka, så är det min genomgående känsla att det finns en lätthet hos leken. ”Vi säger att …” är den magiska meningen som kan lösa en lek som har trasslat till sig. Leken kommer och går, dyker upp och försvinner – ibland som en flyktig besökare som svävar lite ovanför dagens vedermödor. På så sätt skiljer den sig från allvaret. Lek är ett avgränsat fenomen, en rörelse hit och dit, som kännetecknas av ambivalens eller obestämdhet därför att dess kurs inte har lagts ut i förväg och inte heller verkar kunna styras av yttre krafter. Ändå påverkar den allvaret. Leken hämtar ju sitt innehåll och sin inspiration från den värld som barnen växer upp i. Lek är alltså ett märkligt fenomen, som finns mittemellan. Den är djupt begravd i vårt dagliga liv, även i den virtuella världen i form av surfplattor, internet, spelkonsoller och telefoner, men den befinner sig i slutänden en bit över allt det där för att skapa sin egen sfär, med sitt eget allvar. Ibland när jag går runt på lekplatsen ute undrar jag: Skulle människan kunna klara sig utan lek som existensform? Den är ju ganska rörig och slumpartad. Vad har vi för nytta av det där kaoset egentligen? Tänk bara på de två som har stökat till i dockhörnan, där den ena hoppar runt bland utspridda plastbestick och den andra sitter och suger på sin napp inne i en leksaksspis. Kan det verkligen vara bra att hoppa från en lek till en annan, som barnen gör hela tiden, både inne och ute? Är det verkligen bra att bara kasta sig in i nästa lek, som kanske tar en helt ny vändning? Jag kan inte ens tänka på hur världen skulle se ut om den villkorslöshet och den slumpmässighet som verkar prägla leken skulle försvinna och om allt som händer skulle vara välplanerat, utan lustfyllda sidosprång. Det måste finnas sprickor och andrum i tillvaron, där vi kan experimentera och ta vara på ögonblicket. Att lek kännetecknas av ambivalens innebär först och främst att den inte går att identifiera på ett enda sätt. Den både finns och inte finns på samma gång och den är både bestämd och obestämd.

4 Det är väl bara på låtsas?

Fyra utsiktsposter Den här förmiddagen har jag sett olika sorters lek på olika platser och med olika varaktighet. Jag ska nu kort beskriva vad jag har sett och jag har valt att göra det från fyra olika utsiktsposter: 1. På den första posten är jag den mer eller mindre neutrala iakttagaren som befinner sig utanför leken och observerar de lekandes beteende. Utifrån det här perspektivet är leken tydligt bunden till det verkliga rummet och den verkliga, mätbara tiden. Leken behöver verkligen utrymme och tid för att kunna bli något. Om barn gång på gång avbryts i sin lek, av till exempel vuxna som ofta tycker det är viktigt att det ska vara samling vid en viss tid eller ska sätta igång en aktivitet, så blir det svårt för barnen att leka sig fram till genuina upplevelser. När det handlar om utrymmet så är det många barn som inte får plats att leka bra lekar. Lekens realitet syns också i leksakerna, som är riktiga föremål eller saker, och lekdeltagarna är högst verkliga varelser i form av barn av kött och blod, med namn, snoriga näsor, smutsiga ansikten och dito händer och knän. 2. Från den andra posten har jag lite andra svårigheter att studera, då jag iakttar leken som deltagare. Hur ser världen ut för det lekande barnet? Hur ser barnets syn på världen ut, när ett traktordäck med gräs i mitten kan förvandlas till en jättekastrull med spagetti? Ser barnet världen med särskilda lekglasögon? Det tror jag. Dessa glasögon får världen att bli antingen det ena eller det andra, beroende på vad barnet vill se. I den dimensionen är tid och rum inget som kan mätas. Tid är snarare, i alla fall när det är som bäst, kvalitativ närvaro, och rummet är först och främst lockande, för att i nästa ögonblick vara betydelselöst. Jag anar också ett inslag av utmaning och gränsöverskridande i barns lekar. De kan dras med i något som de kanske inte klarar av. Jag berättade tidigare om Anna, klättermästaren, och hennes lite försiktigare kompis Walter, som tycktes fångad i ett dilemma: Ska jag försöka göra samma sak, eller inte? Lek kan upplevas som ett äventyr, samtidigt som det med nykter åskådarblick kan se både idiotiskt och dumdristigt ut.

Torben Hangaard Rasmussen

3. På den tredje posten är jag varken åskådare eller empatisk deltagare. Jag väljer att placera mig på en mer teoretisk utsiktsplats för att kunna kartlägga lekens förutsättningar, struktur, dynamik, regler och lagar och vilken idé som ligger bakom den. Detta kräver att jag tar ett steg tillbaka från leken och tar hjälp av filosofiska verk för att studera detta fenomen. 4. Så är det dags för den fjärde posten där en av de lekande själv får komma till tals, eller be en åskådare, till exempel en kollega, sätta ord på vad han eller hon ser hos en särskild lek. Det säger sig självt att speciellt yngre barn har svårt att själva berätta om sin lek. Att leka är ju bara något de gör för att det är kul. Den fjärde posten återkommer jag bara till sporadiskt.

Tid och rum Jag ska nu utgå från dessa olika poster, dock inte i något bestämd ordning. Först går vi tillbaka till barnen som leker tafattleken ”kom alla mina kycklingar” på gräsplanen. För mig som neutral iakttagare på den första posten, som bara betraktar leken utifrån, sammanfaller lekens rum med det verkliga rummet som består av en gräsplan med ett staket runt, en kulle med träd (som kallas Bladhuset) där det går att gömma sig, en gungställning och en klätterställning. Dessa platser utgör gränser för leken. Tafattlekens rum måste ha gränser som man leker inom. Samma sak gäller ju faktiskt också målningen av klätterställningen en bit bort. Där finns det också en gräns, bestående av röda plastband. Både för vaktmästaren Brian och barnen handlar det om ett avgränsat, konkret rum att vara i. Men det finns en skillnad. Vaktmästarens arbete är redan planerat i förväg. Förmodligen målar han också klätterställningens olika delar i en särskild ordning och han har säkert en uppfattning om hur lång tid arbetet kommer att ta. Tafattleken vet vi inte hur den kommer att se ut. Vi vet inte vem som kommer att bli fångad först eller hur länge leken kommer att pågå. Ett visst spelrum för det obestämda öppnas. I lekar där barnen låtsas vara någon annan kan det bli så att man lösgör sig från det konkreta rummet, som bara fungerar som en markering, och man låter en tänkt scen ta över. Om barnen ritar ett hus med gatkritor på gården är det den tänkta handlingen som styr vilka gränser barnen ser. I en del lekar är det ren fantasi som styr, som till exempel när de två pojkarna 74

4 Det är väl bara på låtsas?

berättar om sina äventyrskort. Då är det konkreta rummet i leken helt frånvarande, alltså oviktigt. Deras lek med korten kan ju ske på vilken plats som helst. Lekens rum kan alltså sammanfalla med verklighetens rum och det kan också vara ett helt eget, osynligt rum. Leken skapar alltså gränser för att öppna sitt eget spelrum. Lek eller spel sker inte ”i luften” utan kräver sina gränser, vilka ganska ofta blir föremål för diskussion. Om jag till exempel leker ”förstenad” med de större barnen på fotbollsplanen sker det på ett område som avgränsas av ett staket. Det gäller både att undvika att bli fångad av trollen och att befria dem som har förstenats av trollen och måste stå stilla. Dessa dubbla uppgifter kan vara förvirrande för barnen och det blir lätt diskussioner om man verkligen har blivit tagen eller om man hann befria en som varit förstenad. Kurragömma brukar också lekas inom ett bestämt område. Det går inte att leka på ett alltför stort område, för då är det omöjligt att hitta varandra. Då kan leken förlora sin spänning, både för de som letar och de som gömmer sig. Om området är för litet och det finns för få gömställen riskerar leken också att förlora sin spänning. Ovissheten blir till visshet. Leken måste ha ett visst mått av möjligheter, men inte oändliga möjligheter, för att kunna lekas. Samma problematik finns i spelens värld. Schackspelets rum är inte oändligt, inte heller kan man leka utan ett visst mått av trovärdiga gränser. Den som leker och inte håller sig inom lekens gränser blir en äventyrare, en spelare, en gambler.

Lekens sannolika värld Om jag ska försöka förklara lekens levande spelrum kan jag bland annat göra det med hjälp av ord som ”ouppnåelig”, ”inom räckvidd” och ”sannolik”. Jag är nu på den andra posten som deltagare. När man sträcker sig efter något får det som bekant inte vara för långt borta eller för högt upp om man ska känna att man har chansen att nå det. Det måste alltså finnas inom räckhåll så att det går att få tag i det. När det handlar om lek ska spelrummet ligga någonstans mellan det uppnåeliga och det ouppnåeliga. Det ska varken vara för svårt eller för lätt att leka en lek eller spela ett spel om det ska vara spännande. Innehållet ska också vara sannolikt och trovärdigt, vilket märks i barnens diskussioner om det ska vara på det eller det viset. Jag såg nyligen ett tv-program om en grupp bergsklättrare som skulle © S t uden t li t t erat ur

Torben Hangaard Rasmussen

upp på toppen av världens näst högsta berg, K2 i Himalaya. Trots att sannolikheten för att de skulle nå toppen innan det blev mörkt var mycket liten, drog en större grupp iväg. Resultatet blev att elva personer omkom inte långt från toppen. Om en bergsklättrare inte är säker på att toppen är inom hans eller hennes räckvidd blir det ur ett iakttagarperspektiv rena idiotin att fortsätta. Om bergsklättraren gör det förvandlas han eller hon till en våghals – i mina ögon. Ungefär samma sak – fast i mindre skala förstås – ser vi i barnens lekvärld. Alla de rörelser och handlingar som ligger utanför kroppens förmåga och som inte kan bli till en säker löpning eller trygg klättring eller ett bra kast kan sluta med en olycka. Ett viktigt drag hos lekens spelrum är att den bidrar till att hålla möjligheterna öppna inom bestämda gränser. Det ska vara sannolikt att det går att leka en lek eller spela ett spel, men inte mer än sannolikt. En lek eller ett spel har också sin historia och sin framtid. I den vuxnes värld kan det vara tanken på förlorade chanser – de gånger man ”skjutit bollen bredvid målet”. Lekens tid ser lite annorlunda ut för barn. Ett framtida tänkt förlopp annonseras nästan som en formel genom att säga: ”Då gjorde du så och så”. Tiden betyder inte så mycket i leken jämfört med till exempel konstverket. Leken har inget behov av att lämna spår efter sig i tiden. Den har inte heller ambitionen att ge något budskap till en publik eller en åhörarskara. Det är särskilt viktigt för små barn att ha gott om tid för att leka en lek eller spela ett spel. Den vuxne kan som vi vet bryta in och bestämma att leken är slut. Ett memoryspel tar sällan mer än tio minuter. Då är spelet slut. Samma sak gäller leken, och barn säger ofta: ”Vi har inte lekt färdigt än”. Spelets eller lekens slut måste dock finnas inom rimligt räckhåll. Det bör till exempel inte ta alltför lång tid att bygga en koja i skogen eller att bygga ett sandslott på stranden, för då blir leken tråkig – ändlös. Leken fogar sig inte så lätt efter den mätbara tiden. Den uppstår av sig själv och är ett fenomen under konstruktion och den existerar bara som ett fenomen under konstruktion. Lekens slut kommer ofta alltför tidigt, när föräldrarna kommer och hämtar eller när det är dags att gå in, och då kan barnen reagera genom att bli ledsna. Barn brukar tänka sig lekens slut någon gång i framtiden. Många lekar upprepas i det oändliga, svingar fram och tillbaka mellan skapande och avslut: barnen på min förskola bygger enorma konstruktioner av magnetformarna som de till slut river. Ur lekens ruiner uppstår sedan samma sak. Eller något helt nytt. 76

4 Det är väl bara på låtsas?

Leken eller spelet beror som tidigare nämnt inte på några rena villkor. Leken eller spelet har normer och regler, men inte i form av naturlagar. Leken eller spelets regler bestäms efter överenskommelser. Det finns alltså både ett autonomt och ett heteronomt inslag i leken. Man accepterar vissa ramar som också tillåter ett visst spelrum av frihet. Lekens regelsystem måste ändå anpassas till och kunna infogas i den verkliga världen på något sätt. Reglerna bidrar till att bestämma omfattningen av leken, gränserna och hur länge den ska pågå. En fri eller öppen determination skulle man kunna kalla det, där frihet och determination, bestämd obestämdhet och obestämd bestämdhet möts och plötsliga kast och tillfälligheter är tillåtna. Reglerna har en operativ karaktär, just för att lekens dynamik inte är fastställd i förväg. Leken eller spelets öppenhet kan vara begränsad, på så sätt att den efter hand töms ur. Schack är ett sådant exempel. Leken kan också vara öppen och uteslutande, bestämd av ett tema: mamma-pappa-barn, leka häst etc. Själva idén eller temat för leken utgör då regeln eller normen. En traditionell bild av leken är kretsen eller ringen, som symboliserar ett cykliskt kretslopp, avgränsning, fullkomlighet, oändlighet och ambivalens mellan stillhet och rörelse. Andra har sett leken som en stående rörelse eller liknat den vid vågor som hela tiden slår upp mot stranden och sedan drar sig tillbaka. Jag erkänner att jag alltid har varit fascinerad av dessa dynamiska bilder, just för att jag kan se att de liknar det jag ser utspela sig både inomhus och utomhus på förskolan. När jag tittar närmare på alla de lekar som pågår på förskolans gård ser de ut som ringar som cirklar iväg till nya platser hela tiden, kanske med nya deltagare och nya teman. Till skillnad från linjer som går åt olika håll vänder cirkeln alltid tillbaka till sig själv. Lagbundenheten hos den cirkulära rörelsen bestäms från ett centrum till skillnad från linjens rader av punkter. Cirkeln finns i kulan, bollen och kosmos som alla representerar typiska drag hos leken: det svävande och kretsande, ordning och makt. Cirkeln är också en bild av livets gång, det magiska och mandala.

Att vara någon annan På min rundtur på förskolan har jag vid flera tillfällen stött på lek där barnen är något annat: ett djur, en annan människa etc. Den här sortens lek har haft olika namn i forskning om lek. Den har kallats fantasilek, rollek, socio© S t uden t li t t erat ur

Torben Hangaard Rasmussen

dramatisk lek m.m. Begreppet fantasilek antyder att det handlar om något inre, något mentalt, men de flesta lekar sker i samspel med andra barn och ofta med leksaker och redskap. Därför tycker jag inte att begreppet fantasilek räcker. Samma sak gäller social fantasilek som också försöker ge leken ett inre perspektiv. Rollek kommer från socialpsykologin, men barnet ser inte sina lekupplevelser som roller. Om jag placerar mig på den andra posten ser jag emellertid att barnet är närvarande i leken som aktör, berättare och åskådare. På ett sätt är den sortens lek som är mycket vanlig i 3–6-årsåldern både en berättelse och ett drama som barnet kan gå in i och ut ur samt vara en reflekterande och kommenterande åskådare till. Den ursprungliga betydelsen av det grekiska ordet ”drama” är en handling där man med hjälp av gester och mimik visar upp något på ett fysiskt sätt. Den fysiska delen av leken kompletteras av berättelsen där världen fantiseras fram. Barnet befinner sig i denna påhittade värld, men vet samtidigt att den inte är på riktigt om han eller hon får frågan. Att något är på riktigt innebär att det är sant, till skillnad från lekens värld som bara är sannolik. Konstigt nog kan barnen även prata om Spindelmannen som om han fanns på riktigt. En riktig Spindelmannen, vad det nu är. Barnet befinner sig i denna levande värld av berättelser och drama på samma självklara sätt som vuxna människor är på sitt jobb. En skillnad är däremot att barnet också kan kliva ut ur sin lekvärld och betrakta den på avstånd som en åskådare för att bedöma och fundera över vad som ska sägas och göras, om de andra barnen har rätt eller inte och om något behöver ändras. I leken är barnet alltså inte bara en dramatiskt berättande figur. Här är barnet även teoretiker, en liten tänkare. Hur kan det komma sig? Jo, barnet är ju faktiskt åskådare till sin egen teater. En åskådare hette från början ”theoros” på grekiska och därifrån kommer orden teori (theoria) och teater. En åskådare är ett medverkande vittne till något som han eller hon reflekterar över och tänker på. Det grekiska ordet för berättelse eller fantasi är ”mythos” och framställningen eller återgivningen av något eller något kallas ”mimesis”. Ur samspelet mellan mimesis och mythos kommer theoria – barnets reflektion över egna och andras handlingar. Om man ska knyta ihop lek och lärande skulle man kunna säga att barnet lär sig lekens logik genom att förvandla sig till åskådare. Barn som är bra på att leka kastar sig obesvärat mellan mythos, mimesis och theoria, vilka också är de grundläggande existensformerna hos människan. Genom leken blir barnet en människa. 78

4 Det är väl bara på låtsas?

Lekens filosofi En annan och mer filosofisk fråga tränger sig på om jag ställer mig på den tredje posten. Är lek ett fenomen som skapas av barnet eller är den en händelse som drar med sig barnet? Är det bara barnens egna subjektiva förmågor, deras berättelser och agerande, som skapar alla olika och skiftande lekvärldar eller är leken en självständig, virvlande dynamik, en ständig rörelse, som fångar upp barnen på lekplatsen eller inne på förskolan? Jag frågar för att jag tycker att det vilar en egen dynamik över leken, speciellt då den ena leken efter den andra sprider sig som ringar på vattnet. Jag går tillbaka till tablån när Inge kommer in genom dörren och visar sin nya barbiedocka. Plötsligt är Helga, som var ledsen innan, redo att leka. Stämningen ändas snabbt. Hon hittar en barbiedocka i en låda och snart utspelar sig ett samtal mellan de två dockorna. Sett ur Helgas perspektiv förhåller hon sig till vad som händer i leken samtidigt som planerar vad som ska hända senare i leken. Ur mitt filosofiska perspektiv kan det också vara en relation mellan två Barbiedockor som liksom spelar eller leker med de två flickorna. I den första iscensatta dimensionen leker Helga först och främst med möjligheter som hon själv skapar. Om jag däremot betraktar leken som en rörelse som sveper med sig Helga och Inge, nästan tvingar dem, ändras bilden: leken blir en händelse, en rörelse hit och dit, och en ständig ström av olika låtsasvärldar. Leken skapar så att säga nya cirklar som barnen dras in i och ut från. Om man betraktar leken ur det perspektivet uppstår inte leken ur något annat, till exempel barnets vilja, utan blir som Nietzsche uttrycker det ”ett hjul som rullar av sig självt”. Den är sin egen sanning. I samma ögonblick som hjulet rullar förbi gäller det för barnet att vara berett, låta sig ryckas med och hoppa upp på hjulet när det rullar förbi, precis som Helga gjorde. Leken drog henne med sig från hennes längtan efter mamma. Samma sak var det med Walter, men han missar chansen eftersom han inte vågar kasta sig ut och klättra på samma sätt som Anna gör. När barnet intar berättarens och aktörens position kan det alltså ses som en lek med någon eller något, med leksaker, med kompisar, med rörelser, med lekredskap med möjligheten att vara det ena eller det andra. Om leken däremot betraktas som en rörelse hit och dit, framträder den först och främst som något som kan sättas igång av sig själv, en framställning av något genom någon. Pojkarna bygger till exempel ett stort garage av magnetklossarna.

Torben Hangaard Rasmussen

Utifrån deras perspektiv börjar leken med dem som igångsättare, som idémakare. Om lek betraktas som något som genererar sig självt ser man det i stället som att pojkarna sattes igång av något. Om leken är möjligheter så krävs det också någon som kan leka och ta till vara dessa möjligheter och det förutsätter också att det finns en värld som innehåller möjligheter och som låter sig förvandlas. Om vi däremot ser leken som en rörelse framträder den som ett spel av krafter som de lekande lämnar över sig till. Dessa två perspektiv står dock inte för sig själva. De måste förenas i en syntes, vilket gör att en händelse kan kallas lek när barnet leker med någon eller något som också leker med barnet. Här behövs en närmare förklaring.

Lek, lekar och spel I den litteratur som finns om lek har det alltid funnits en tendens att skilja mellan lek, lekar och spel. På engelska har vi skillnaden mellan ”play” och ”games”. Huizinga, känd för sitt verk om Homo Ludens, skiljer mellan ”padida” som betyder barnlek, och ”ludus” som betyder spel eller lekar med regler (Huizinga 1993). På tyska skiljer man också på ”Spiel” som betyder lek, och ”spielen” som betyder lekar eller spel. Det sistnämnda är intransitivt. Lekdynamiken är alltså inte något som syns i sig själv utan det handlar om förloppet av självständiga rörelser, som till exempel vågornas lek fram och tillbaka på vattenytan, löven som virvlar fram på gatan, ljusets spel i trädkronorna etc. Det är rörelser som vänder tillbaka till sig själva. Här är ett annat exempel: på förskolans gård finns också en grillplats där det lagas mat ibland. Jag brukar vara ansvarig för brasan och när elden tar fart och vi sätter oss och tittar på den är det som om flammorna är ett spel av krafter. Jag ser rörelserna som dynamik, som dansande rörelser mellan olika poler. Gadamer, en tysk filosof som har skrivit Wahrheit und Methode (1960) [på svenska: Sanning och metod (1997)], berättar i sitt verk om att ”alla lekar är en blivande lek” (”Alles Spielen ist ein Gespieltwerden”) (Gadamer 2004). Observera att han inte använder begreppet eller substantivet ”Spiel” i det här sammanhanget. Det visar att det handlade om ett mer eller mindre avgränsat förlopp. Begreppet ”Spielen” är dynamiskt – något sker eller utspelar sig. Man skulle kunna säga att själva rörelsen hit och dit och fram och tillbaka blir sitt eget subjekt, sin egen igångsättare och den som dras med i ”Spielen” – 80

4 Det är väl bara på låtsas?

den som i Nietzsches rullande hjul blir spelad eller lekt med. Enligt Gadamer är det lekande subjektet, den som sätter igång en lek, inte det viktigaste. Är det så att Gadamer har satt fingret på något viktigt här, genom att säga att leken faktiskt först och främst är intransitivt i sitt förlopp? Gadamer hävdar att det inte bara handlar om en metafor när vi kallar vissa rörelser för lek. Han säger också att det är ett uttryck för språkets egen abstraktion när ett ord som lek eller lekar utvidgas till att omfatta områden som vi inte brukar förknippa med lek: språk, dialog och kunskap. Det kan diskuteras om det verkligen är så. Den största frågan är dock om jag har lärt mig något om de lekar jag har sett i dag. Nu kliver vi ner från de teoretiska höjderna och tittar på verkligheten en stund. Helga och Inge leker även ute i ett dockhus på gården med sina barbiedockor. De klär på och av dockorna och pratar både om och genom dem. Visst är det så att dialogen och dramatiseringen böljar fram och tillbaka, växlar mellan deltagarna och sker liksom av sig själv. Och vi säger: ”Åh, vad de leker bra”, ofta för att leken ser ut att flyta på. Vi vet alltså inte så mycket om vad som händer i leken, bara hur den leks, alltså lekens form. Ett mer intressant perspektiv som jag redan har varit inne på är att när flickorna leker – som här med barbiedockor – agerar, berättar och teoretiserar de. Dialogen kan pågå för att plötsligt avbrytas av agerade eller dramatiserande. Den växlar mellan dramatiserande, berättande och tänkande för att leken ska kunna förstås. Var är leken just nu? Svävar den över dialogen och dramatiseringen eller knyter den ihop dessa två? Berättelsen i sig är inte en lek. Genom att knyta ihop den med mimesis träder leken fram. Gadamer använder också begreppet ”självframställning” (”Selbstdarstellung”) när han förklarar leken. Leken eller spelet framställer, genererar sig själv inifrån. Det är med andra ord en dynamik som subjektet kan hänge sig åt. När vi ska förstå traditioner och det som förmedlas i ett konstverk, kanske i form av en text, finns den lekfulla framställningen med som en förvandlingsmöjlighet som människan kan ta till. Det är Gadamers övergripande idé. Den övergripande synen på leken som en intransitiv händelse har inget med konkret lekverksamhet att göra, men det betyder inte att hans analys inte kan användas på vissa former av lek, till exempel lek på lekplats. Frågan är bara: Hur tar jag mig från den filosofiska hermeneutikens förklaringar av lek till barnets levande låtsasvärld? Lekande barn brukar väl knappast tänka på filosofiska budskap? Om allt är språk, om det inte finns © S t uden t li t t erat ur

Torben Hangaard Rasmussen är pedagog och författare och har skrivit böcker och artiklar om lek, fenomenologi och hermeneutik. Han sitter med i ledningsgruppen för Forum för existentiell fenomenologi. Övriga medverkande författare: Lars-Erik Berg, Eva Stai Brønstad, Merete Lund Fasting, Eva Johansson, Helle Skovbjerg Karoff, Ole Fredrik Lillemyr, Geir Olaf Pettersen, Nina Rossholt, Einar Sundsdal, Monica Volden, Ditte Winther-Lindqvist, Elin Eriksen Ødegaard, Margareta Öhman och Maria Øksnes.

LEK PÅ RÄTT VÄG? PÅ SPANING EFTER LEKEN Vad förstår vi av barns lek? Och vilka villkor har leken i dag? Det finns många olika uppfattningar om lekens roll och betydelse. En del håller fast vid lekens värde för barns utveckling och lärande medan andra intresserar sig mer för lekens värde i sig. I Lek på rätt väg? På spaning efter leken samlas några av Skandinaviens främsta lekforskare med syftet att visa lekens mångfald utifrån forskning och tradition. Författarna vill också inspirera blivande förskollärare till att bättre förstå lekens väsen och betydelse för barn, och tar bland annat upp lek och identitet, lek och etik, leksakernas möjligheter, lekens egenvärde, lekstämningar, förutsättningar för lek, rörelselek, könsperspektiv och lekens paradox. Samtliga bidrag är forskningsbaserade och visar hur det ser ut i dag. Lek på rätt väg? På spaning efter leken vänder sig framförallt till blivande förskollärare, men även yrkesverksamma ges här inspiration till nya tankar kring lekens betydelse i den praktiska vardagen.

Art.nr 38886