Page 1


Spela fรถr livet


SPELA FÖR LIVET SPELA

FÖR LIVET

MICHAEL WILLIAMS

MICHAEL WILLIAMS BERGHS

Från engelskan av Sofia Lindelöf

BERGHS


Originalets titel: Now is the time for running Copyright © 2009 by Michael Williams This edition published by arrangement with Little, Brown and Company, New York, New York, USA. All rights reserved. Översättning: Sofia Lindelöf Copyright © Berghs Förlag AB, Stockholm 2012 Omslagsbilder: Getty Images Omslagstypografi: Niklas Lindblad Sättning: Team Media Sweden, Falkenberg Tryck: ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-502-1937-1 www.berghsforlag.se


Till alla er som känner er som främlingar i det främmande landet Sydafrika, ni är varmt välkomna hit. Gud välsigne er.


Del 1

Bort fr책n Masvingo


1

MÅÅÅÅÅl I GUTU

Det står 2–2 när soldaterna kommer i sina jeepar på sandvägen in mot Gutu. Javu ropar till mig. ”Skjut, Deo, skjut!” Jag stoppar bollen med foten och pekar. ”Soldaterna kommer”, säger jag. Alla slutar spela. De vänder sig om och tittar åt det håll jag pekar åt. Presidenten måste ha skickat dem. Han kanske har hört talas om hur hungriga vi är? Dassmorfar har sagt att när det inte finns någon mer sadza kvar, ingen mer maniok, och när folk gråter av hunger, då ska soldaterna komma. Han säger att vår president aldrig skulle låta oss gå hungriga. Dassmorfar har aldrig fel, men jag har aldrig sett soldater komma med mat. ”Vi kan fortfarande vinna innan de hinner hit”, ropar Shadrack. ”Passa, Deo. Jag är fri.” Jag fortsätter spela. Javu springer långt ut på högerkanten. Han sträcker upp handen och ropar efter bollen. 9


Om jag passar honom kommer Slaktar-Pelo att stå i vägen. Javu kan aldrig ta sig förbi bjässen Pelo, den bästa försvararen i hela Masvingo-provinsen. Bättre att göra lite Deomagi på egen hand. Jag får upp bollen på foten, kickar upp den i luften och nickar den förbi Bhuku, gängets slitvarg. Shadrack springer in på den tomma ytan till vänster om mig. Det här kommer att bli så lätt. Den gamla ett-två-tre-finten. Först petar jag över bollen till Shadrack genom en tunnel på Pelo, sedan passar Shadrack tillbaka till min högerfot. En snabb blick på Lola i målet, hon hukar sig, gör sig beredd för att rädda mitt kanonskott – tror hon i alla fall! Jag förbereder ett skott med högerfoten, men jag skjuter inte. För då kommer Slaktar-Pelo emot mig i en sävlig hög av knöliga knän, tjocka vader och stora fötter för att fälla mig och ta ifrån mig bollen. Jag skjuter upp bollen i luften med tån, hoppar över hans ben och skjuter så hårt jag kan med vänsterfoten. Bollen seglar förbi Lolas utsträckta armar. ”Det var för högt!” ropar hon. ”För högt!” ”Hon har rätt, Deo. Det var för högt.” Bhuku pekar på den tänkta ribban som bollen tydligen seglade över. Innocent blir helt vild på sidlinjen. Han springer fram och tillbaka med armarna rakt ut som flygplansvingar och skriker ”Mååååål!” ”Innocent säger att det var mål”, påpekar jag. ”Och han ser det där han står.” Så här är det alltid. När Lola missar är skottet alltid för 10


högt. Jag vet inte varför vi låter en tjej spela med oss, men det är ingen annan som vill vara målvakt, så hon är bra att ha. Jag både gillar och inte gillar Lola. Hon kan vara schysst i ena stunden och sur i nästa. Innocent säger att det är därför han håller sig borta från tjejer – han kan inte bestämma sig för om han gillar dem eller inte. ”Han är din brorsa. Det är klart han tycker att det var mål.” Det är Bhuku igen, han står där med händerna i sidorna och huvudet bakåtkastat som om han blivit rånad mitt på ljusa dagen. ”Ingen idé att fråga honom. Han är ju knäpp”, säger Pelo och knackar sig i tinningen. ”Vad vet han om …” Slaktar-Pelo hinner inte prata färdigt, för plötsligt har han min knytnäve i munnen. Ingen säger så om Innocent framför mig. Det borde Pelo veta. Shadrack lägger armen om mig och drar iväg med mig. Pelo ser ut att vilja ge igen med samma mynt. Jag blänger på honom, provocerar honom att ge sig på mig, men han tittar förbi mig. Slaktar-Pelo kan slå mig vilken dag som helst, men just nu är det något som är viktigare för honom än att slå in skallen på mig. Jeeparna med soldaterna. Jag hör motorerna. De är närmare nu. Det skramlar om jeeparna när de skumpar fram på vägen där bara kor och bybor från Mlagisa Town och Embandeni Kraal har gått förut. De är fem eller sex soldater i varje jeep. Några har full stridsmundering på sig, andra har bara militärvästar och ammunitionsbälten. Alla har gevär, som pekar upp mot himlen som piggsvinspiggar. De håller sina vapen 11


som om de inte vägde någonting. Som om de inte var farliga. Men jag vet vilket fruktansvärt oljud de kan ge ifrån sig, och jag har sett en ko klyvas på mitten av en skottsalva från ett sådant gevär. Soldaterna tittar på oss men de ser oss inte. De här männen har varit över hela Zimbabwe. De kom till Zaka när folket där skrek av hunger, men nu skriker ingen längre. De kom till Chipinge när folket där var arga av hunger, så arga att en del av dem dog. Tant Aurelia berättade att hennes systerdotter var en av de hungriga. Hon sa inget om att hon blödde till döds. Tant Aurelia grät i sju dagar och sedan pratade hon aldrig mer om sin systerdotter. Soldaterna har varit långt borta i Kamativi, men ingen pratar om vad de gjorde där. Och nu är de här – i Gutu, min hemby. Presidenten har sagt att folk inte ska vara arga. Han har sagt att vi är hungriga för att den vite mannen har hindrat mat från att komma in i vårt land. Han har rätt när det gäller maten. Vi äter oss aldrig mätta. Jag har hört amai prata med dassmorfar om mat som ska komma från Amerika, men den har inte kommit än. Min amai är lärare i Gutu. Hon har skrivit till en kyrka i Amerika och berättat att vi inte har något att äta här. Det kommer inga lastbilar från Sydafrika längre. Ingen kommer med varor som kan fylla hyllorna i Mr Singhs butik i Bikita. Dassmorfar har sagt att vägen från söder är tystare än han kan minnas att den någonsin har varit. Amai blir också tyst när morfar pratar om vägen och lastbilarna. 12


Det var längesedan hon slutade gå till bensinstationen i hopp om att en viss lastbilschaufför ska komma tillbaka. Jag har slutat tänka på honom jag också. Amai pratar inte om honom längre, och det är svårt att fråga något om honom. Hon börjar gråta eller blir arg när jag nämner min pappa. Soldaterna kör förbi oss. I den första jeepen sitter en soldat med ena foten på instrumentbrädan. Han har röd basker och solglasögon på sig. Han höjer handen och jeepen stannar i ett ilsket dammoln. Soldaterna som står bakom honom tar tag i störtbågen. En av dem ramlar nästan av. De andra jeeparna stannar bakom dem. Röda Baskern kliver ur och går fram mot oss. Hans ansikte är som en mask. Jag lägger märke till hans svarta bälte, revolvern i läderhölstret, hans tunga kängor och blänkande solglasögon. Jag ser inte hans ögon, men jag ser två kopior av mig själv i hans solglasögon. Jag ser liten och konstigt böjd ut, bara en liten snorunge som står där i dammet i blå shorts och en skolskjorta som en gång i tiden var vit. ”Du har en bra vänsterfot. Ge mig bollen.” Han pratar, men jag rör mig inte. Jag tittar på de två skrämda spegelbilderna i hans glasögon. Min mun är öppen. Jag stänger den och sväljer. Pelo springer fram och ger honom bollen. Det är ingen riktig fotboll. Det är en påse som är hopsydd av bitar av koskinn och stoppad med hårt rullad plast. Röda Baskern kastar upp min boll i luften och skjuter iväg den. Bollen säckar ihop. Männen i jeepen skrattar. 13


Han vänder sig mot dem och de tystnar. Den där mannen förstörde min boll. Bara halva jag är rädd nu. Andra halvan är arg. Han hade inte behövt förstöra fotbollen som morfar har gjort till mig. ”Jag har hört att det bor dissidenter här i byn. Är det sant?” Hans ord är vänliga. Men jag kan inte lita på dem. Jag känner de vassa taggarna i hans fråga, som i en leopardfälla. Jag stirrar tomt på honom. Om jag svarar nej förstår han att jag vet vad en dissident är, och sedan kommer han att fråga vad jag vet om dissidenter. Om jag svarar ja kommer det att bli mer trubbel än jag kan föreställa mig. ”Vem röstar din pappa på?” Den frågan är lätt att svara på. ”Min pappa bor inte här. Han bor på vägarna.” ”Och din pappa?” Han tittar på Pelo. ”Presidenten”, svarar Slaktar-Pelo. Mannen fnyser som om det var fel svar. ”Matchen är över för er del.” Han kliver på bollen, och den ger ifrån sig ett långt pruttande ljud. Ingen tycker att det är särskilt roligt. ”Jag ska prata med folket i Gutu och ta reda på om det ni säger är sant.” Nu pratar soldaten med oss allihop. Jag ser oss i hans glasögon. Vi ser alla likadana ut: små rädda barn i det röda dammet. Han vänder sig om och går tillbaka till jeepen. Jag ser mig omkring efter Innocent. Han står inte kvar bredvid fotbollsplanen. Han är rädd för soldater och måste 14


ha smugit sig iväg när jeeparna kom. Jag borde gå och leta efter honom, men jag kan inte släppa Röda Baskern med blicken. Han hoppar in i den första jeepen igen. Han har redan glömt oss. Han pekar med hela handen i riktning mot vår by. Chauffören trampar på gasen och jeepen tar ett skutt framåt så att männen där bak måste ta tag i störtbågen. Så fort jeeparna har försvunnit skingras vi. Jag kastar bort den hoprullade plasten som låg i den trasiga fotbollen. Läderpåsen är allt jag behöver för att göra en ny. Jag måste hitta Innocent. Han blir nervös av soldater. Och när han är nervös pratar han för mycket, och då kan det bli trubbel. Blodigt trubbel.

15


Jag är fri från bekymmer, fri från rädsla. Jag flyger över planen, beräknar bollens väg. Det finns bara ett nu: fotbollen, spelarna och planen … Deo och hans kompisar är mitt uppe i en fotbollsmatch när soldaterna kommer till deras by. Invånarna dödas men Deo och hans handikappade bror Innocent lyckas gömma sig. Efter en fasansfull flykt tar de sig över gränsen från Zimbabwe till Sydafrika – landet där de ska finna arbete och trygghet. Men inget blir som de tänkt sig. När tragedin är ett faktum är kärleken till fotboll det enda Deo har kvar.

”Fångar läsarna med fotbollsmatcher lika tuffa som fotbollsspelarna själva och Deos beslutsamhet att överleva ofattbart hårda villkor … men det är det ömsinta förhållandet mellan Deo och Innocent som dröjer kvar hos läsaren.” PW (STARRED REVIEW)

BERGHS

9789150219377