9789172992528

Guus Kuijer

VINDEN BLÅSER VART DEN VILL Opal

2

3

I samma serie finns även: För alltid vi två – så det så Med mej är allt okej Lyckan kommer som ett blixtnedslag

Boken är utgiven med stöd av Foundation for the Production and Translation of Dutch Literature

www.opal.se Originalets titel: Met de wind mee naar de zee © Text: Guus Kuijer, 2001 © Illustrationer: Alice Hoogstad, 2001 Originalförlag: Em. Querido’s Uitgeverij B.V. Översättning från nederländska: Boerje Bohlin Bokförlaget Opal AB Printed in Finland, 2007 ISBN: 978-91-7299-252-8

Guus Kuijer

VINDEN BLÅSER VART DEN VILL Översättning: Boerje Bohlin

Opal

Dom säger att dikter måste handla om sorg och smärta och det stämmer: det här är en dikt som är mycket sorglig kvirreviddevitt.

8

FÖRSTA KAPITLET OM ATT SPIEK HITTAT SIG SJÄLV OCH OM SKILLNADEN MELLAN VIMSIG OCH UPPRÖRD

Min pappa säger att han hittat sig själv i Nepal. Sig själv! När jag kommer till olika platser kan jag hitta vackra stenar och sånt, men mig själv?

Min mamma säger: ”Jag hade hoppats på att Spiek skulle bli en ny människa, men nu när han hittat sig själv kan jag bara frukta det värsta.”

Det är inte snällt sagt, men det är sånt som frånskilda människor säger om varandra.

Spiek har försökt att hitta sig själv överallt, men han har aldrig kunnat hitta sig själv. Jösses! Jag tittar helt enkelt i spegeln och vem ser jag där? Mig själv! Varje dag! ”Men det är bara utsidan”, säger Spiek. ”I spegeln ser du bara en gullig flicka. Men vem är denna flicka i själva verket, det är det som är den stora frågan.”

Jag struntar i att svara, för det blir ändå bara fel.

Vem jag ser i spegeln? Polleke, tolv år, dotter till Tina och Spiek. Poet.

Man måste helt enkelt göra något och vad man gör det är man.

Spiek har aldrig gjort något, men nu har han satt igång med att göra saker. Tillsammans med Ina har 9

han öppnat ett ’Spirituellt Centrum’ i Inas vardagsrum. ’Spirituellt’ är ett svårt ord. Jag har slagit upp det i en ordbok. Det betyder ’sånt som har med det andliga att göra’. Det säger mig ingenting! Vad då för ande? Vad har en ande med det hela att göra?

Farfar och farmor tror på Gud. Förr trodde jag att Gud såg ut som farfar, men så är det naturligtvis inte, för farfar har inte något skägg (skämt). Farfar säger att en kyrka är samma sak som ett Spirituellt Centrum och att Spiek alltså grundat en kyrka.

Spiek skrattade högt när han hörde detta. ”Farfar driver bara med dig”, säger han. ”Jag tror inte på någon Gud, jag tror på ett Stort Himmelskt Medvetande.”

När jag berättade detta för farfar skrattade han hjärtligt och sa högt: ”Gud är det största Medvetande som finns.”

Nu ska jag sluta berätta för dom vad den andre säger, för dom bara skrattar ut varandra.

Det är bra att Spiek hittat sig själv, för han har slutat knarka. I varje fall påstår han det. Enda nackdelen är att han numera går omkring i en sorts klänning. Det är inte en tantklänning, men det är i alla fall något som fladdrar omkring benen. Det hänger ihop med att han varit i Nepal och där är det normalt att vara klädd så här, tror jag.

Jag skäms fruktansvärt när vi är ute och går tillsammans. Men jag intalar mig hela tiden: i Nepal är det här fullt normalt, det är inte något att skämmas för, men det hjälper ändå inte.

Mimon sa: ”Nu har du två mammor.”

Men jag retade ändå upp mig! ”Titta på din egen 10

pappa du!” skrek jag. ”Han går också omkring i en klänning.” För det gör han faktiskt. Mimons pappa går omkring i en sån där marockansk klädedräkt.

Jag var rädd att jag hade sagt något rasistiskt, men Mimon var tyst. Han rodnade bara lite. Så sa han: ”Förlåt, jag skämtade bara.”

Mimon försöker bara göra så att vi ska bli sams igen. Men jag är fortfarande arg på honom. ”Karlar!” säger min mamma högt ibland. ”Om dom inte har någon Gud att tro på, så har dom i alla fall en fotbollsklubb eller eksem att prata om.”

Eller så springer dom och pussar ens bästa kompis, tänker jag för mig själv.

Häromdagen fick jag ett brev från Mimon: Kära Polleke, Förlåt mig, jag är mycket ledsen. Det där med Caro var en ren olyckshändelse. Jag kan inte förklara. Jag känner mig så dum. Du behöver inte umgås med mig, huvudsaken är att du inte är arg på mig.

Din skit-marockan. ”Ja, ja!” skrek min mamma när hon hade läst brevet. ”Jag känner igen det. Dom ångrar sig alltid när det redan är för sent!”

För sent? Det är en sak som jag måste få tänka på. ”Först kysser dom ens bästa väninna och några veckor senare påstår dom att dom ångrar sig”, muttrar hon. ”Jag litar inte på honom, inte för en sekund.” Hon reste sig och gick ut i köket. ”Karlar!” grymtade hon. ”Karlar!”

11

Karlar? tänkte jag. Du hänger ju själv ihop med en karl?

Jag reste också på mig och följde efter henne. ”Om Wouter skulle pussas med någon annan …” började jag.

Mamma började skratta. ”Wouter?” sa hon.

Jag måste också skratta för det var något helt otänkbart. Wouter är min magister ska du veta.

Magistrar pussas inte, i varje fall inte med andra. ”Jag menar om, kommer du då att vara arg för all framtid.” ”Ja!” muttrade hon. ”Jag skulle aldrig acceptera att dom gjorde några dumheter. Aldrig i livet.” ”Aha”, sa jag. Jag vek ihop brevet och stoppade ner det i min väska.

Känslan av glädjeyrsel är motsatsen till irritation av yrsel blir man vimsig av irritation snarare upprörd Hans ögon gör mig vimsig, men upprörd när han bedrog mig.

12

Just ja, Wouters mamma, tant Sorglös, tycker att mina dikter är gammaldags. Tant Sorglös vet precis vilken typ av dikter som barn ska skriva. Men det vet lyckligtvis inte jag. Jag sa: ”Och jag som tycker att tant har en sådan ungdomlig frisyr.” För så råkar det vara. Hon har en sådan jättefin frisyr som ligger lika fint hur kraftigt det än blåser. Då tyckte hon att jag var oförskämd. Så är det alltid: vuxna människor tycker att det är helt okej att förolämpa barn. Om man svarar något så tycker dom att man är fräck i mun. Äh, nu ska jag inte reta upp mig på sådana saker.

13

Polleke är jätteglad att hennes pappa, Spiek, har slutat knarka. Han säger att han har hittat sig själv i Nepal. Polleke undrar vad folk egentligen menar med sig själv. Var sitter Mimons själv i så fall? Kanske i hans vackra, mörka ögon …

Polleke tycker i alla fall att det är konstigt att Spiek nu har klätt sitt själv i en sorts klänning.

Och att han dessutom absolut vill besöka farfar på sjukhuset i dom kläderna. Lyckligtvis kan farfar skratta åt det hela. Han tycker att Spiek ser ’gullig’ ut.

Allt väl, men Polleke är mycket bekymrad.

För farfar är mycket sjuk. Än en gång kan Polleke inte förstå sig på dom vuxna: hennes mamma och magistern ska gifta sig och ska ha stor bröllopsfest. Hur kan dom tänka så, bara på sig själva, nu när farfar är så dålig?

ISBN: 978-91-7299-252-8

Opal