S P E G E L F ä L L A N
Himlen öppnade sig Självupplevda psykoser
Birgitta Renström Linde
Spegelf채llan
Spegelfällan Birgitta RenstrÜm Linde
Spegelfällan Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Birgitta Renström Linde © Omslagsfoto: iStockphoto.com Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2013 ISBN: 978-91-87001-94-9
Till Isabelle
Förord
U
pprinnelsen till det jag nu ska berätta var en händelse som inträffade 1986, det år då landets statsminister sköts på öppen gata. Även om det vid första anblicken tycks något långsökt finns det, förutom årtalet, en del likheter mellan denna händelse och Palmemordet. För att ni ska förstå hur jag menar får jag påminna er lite om den där kvällen i februari 1986. Det kallsinniga mordet skedde alltså en fredagskväll mitt i smällkalla vintern när ministern tillsammans med sin hustru promenerade hem från ett biobesök. Mördaren tog sig snabbt från platsen innan någon hann reagera och statsministerfruns utpekande vid konfrontationen efteråt blev så misslyckat att hennes vittnesmål förklarades ogiltigt. Vem förövaren var blev därför inte klarlagt trots att det funnits gott om spekulationer. En person har till och med hunnit bli dömd, frikänd och avliden. Med Palmemordet blev det så att alla på något sätt berördes, var än man hade sin politiska hemvist och vad man än tyckte om statsmannen Palme. Det som hade skett var helt enkelt inte förväntat eller ens möjligt. I varje fall skulle det inte kunna ske i vårt land. Massmedia hade i alla fall fått rikligt med stoff till tidningssidorna. De överhopades av material till reportage och slagkraftiga löpsedlar. Domar föll, misstänkta förövare anhölls och friades. Böcker och filmer om det som hänt kom att avlösa varandra under
9
de decennier som följde och ännu i denna dag är frågan om vem mördaren var öppen och gåtan olöst. Det som upprörde var, att det främmande och oberäkneliga på ett så grymt sätt visade sig stå berett att tränga sig in mellan de levande, även i det tryggaste av alla samhällen. Den oförutsedda katastrofen blev som sådana händelser ofta blir, en avgörande vattendelare som skulle komma att förändra tidens tankeflöde. För många blev händelsen på Sveavägen i Stockholm en kil i tiden, vars avtryck fick allt däromkring att förvandlas till ett före och ett efter. Följderna av mordet på statsministern fick långtgående konsekvenser, men det var inget man såg genast. På liknande sätt kan det hända att även vanliga människors personliga kriser och katastrofer ibland leder till att deras liv ändrar riktning och får livsbanorna att klyvas i ett före och ett efter. Även de små olyckorna och brotten kan få stora konsekvenser för de enskilda människor som drabbas, trots att detta tillmätts så ringa betydelse i det offentliga rummet. Frågor kring varför katastrofen inträffat och vem som bär skulden finns där alltid, sida vid sida med en önskan att glömma det som skett och samla kraft för att orka gå vidare med livet. Det var just så det förhöll sig med den händelse som blivit upptakten i den här berättelsen. Till skillnad från vad som var fallet med statsministerns tragiska död, nämndes denna händelse inte med enda rad i någon enda tidning. Inte ens polisen hade tyckt det varit värt besväret att uppsöka platsen, trots att kvinnan hade funnits medvetslös under oklara omständigheter. För dem fanns för mycket annat som drog den här kvällen. För det jag ska berätta började en Luciakväll. Som vanligt på ljusbärerskans högtidsdag drog ungdomar omkring i staden. I skydd av mörker, iförda vita särkar och glitter i håret, skred de
10
fram längs de kyliga gatorna på väg till och från sina festlokaler. Många var de som under ivrigt och högljutt samspråk trängdes på de överfulla spårvagnarna. Mitt i allt detta ståhej var det inte lätt att få veta vad som hänt med den unga kvinnan. Om någon händelsevis hade börjat gräva i historien hade ändå den allmänna uppfattningen varit att det helt enkelt handlat om att flickan varit berusad, råkat drumla omkring kanske snavat eller halkat, stött emot något föremål eller helt enkelt fallit omkull för att sedan bli liggande där i snön invid den mörka vägen. Historier om unga kvinnor som ger sig ut ensamma i nattmörkret i kylan under vintern och utsätter sig för dessa två uppenbart stora faror, mörker och kyla, vid ett och samma tillfälle, väcker sällan någons medlidande. Snarare var det något som man kunde förfasa sig över. Händelser som den jag skall berätta ger i vilket fall som helst riklig näring åt dem som lätt kastar skulden på offren själva. Genom att snabbt lägga skulden på offret besvärjer man sig mot den ångestfyllda tanken, att det likaväl skulle kunnat drabba en själv eller någon i ens familj. För själv gör man ju inga misstag och själv har man inte så stor otur, för själv är man ju ett undantag. Det hände heller inget dramatiskt den här isiga natten. Det var ingen som omkom eller något som exploderade. Så konstigt var det inte att tystnaden om det som hände var och förblev kompakt. Här liknar händelsen inte mordet på Sveavägen. Likheten är väl mer att det inte blev klarlagt riktigt hur det gått till och vem som gjorde det. När det gäller den unga kvinnan var mycket oklart. När ingen förklaring fanns och det obehagliga minnet gömdes förblev konsekvenserna obegripliga. Det bortsopade fanns där som en hinna över sinnena, fördunklade tankarna och likt en osynlig hand grep det in i vardagslivet. Ofta krävs ett avstånd för att vi människor skall klara att av-
11
täcka dessa våra inre ”sophögar” av ouppklarade problem och undanträngda trauman. Vi kan sedan om klimatet är gynnsamt gödsla vår själ med den näringsrika kompost som skapats av soporna, en näring åt det levande, de osynliga små plantorna av mänsklig medkänsla. Men det är ofta först långt senare vi upptäcker mönstret och dissonanserna i livsväven som möjligheter skapats att se hur vägkorsningen passerades. Efteråt kan vi peka och säga: Det var då det skedde, då allt förvandlades, men mörkret var så stort just när det livsavgörande hände att ingen av oss kunde se något alls. Ibland är det tvärtom helt uppenbart att något hänt. Då kan minnena förfölja oss, hålla oss vakna för att lämna oss utmattade, kraftlösa och handlingsförlamade. Det som följde på den händelse jag här ska beskriva för dig, var inte så dramatisk, men trots allt tillräckligt omskakande för att påverka minst en familj och definitivt ändra livets riktning för den det berörde mest. I denna roman är handlingen förlagd till Västra Götaland, som i detta sammanhang kan anses representera vilken landsända som helst i Sverige under den period som skildras. Platserna är namngivna och motsvarar delvis de verkliga. Beskrivningarna gör inte anspråk på vetenskaplig eller historisk korrekthet utan bygger på mina egna upplevelser som psykolog inom den medicinska vården. Lex Maria-ärendet har likheter med ett verkligt fall men i övrigt är personerna ni får stifta bekantskap med fiktiva. Eventuella likheter med levande personer är därför oavsiktlig. Birgitta Renström Linde
12
Nobelpristagarna i fysik 2012, David Wineland och Serge Haroche, har på olika sätt visat att vår vanliga bild av världen upphör att fungera i kvantfysikens värld. Där kan en och samma sak samtidigt röra sig på olika sätt eller samtidigt befinna sig i olika tillstånd. Det var i en så kallad ”spegelfälla” fysikern Serge Haroche kunde studera detta fenomen.
Del I 1986
1.
J
unimorgonens bris var ljum. Solglittret på sjön Aspens vågor blänkte uppmanande mot tjugoåriga Susanne Hall, som just avverkat den avslutande uppförsbacken på sin joggingrunda. Hon kände hur de sista krafterna började ta slut, vilket fick henne att stanna upp och inta sin viloställning, framåtböjd med hängande huvud och armarna stödda mot knäna. Hon nåddes av ett svagt brus från den livligt trafikerade motorvägen som genomkorsade tätorten. Från centrum hörde hon också det bekanta gnisslet från ett tåg, som saktat in vid stationen. Skämtsamt brukade man säga om orten att det var en plats för skratt. Även om de flesta kunde hålla sig för skratt vid anblicken av stället var Lerum definitivt en plats för resor, ett ställe de flesta passerade på sin väg mot andra mål. Men så var det inte för henne. Tvärtom var Lerum en plats där man levde och stannade kvar. Tanken nådde henne i denna stund och fick hennes andetag att sakta återta sin rytm. På denna plats av alla platser på jorden, var dofterna och ljuden bekanta. Här hade hon vuxit upp, här fanns alla de människor hon älskade mest och här hade funnits rum för alla hennes barndoms lekar. Tanken fick henne att känna ett stygn av oro för snart var denna period i livet slut, den tid då hon kämpat sig fram till den trygga person hon var idag. Snart började något nytt, något okänt, prövningar som låg dolda i det som kallades framtiden.
17
Efter någon minut när hon åter andades helt lugnt, sträckte hon på sig, skakade armar och ben och joggade lätt på stället. Det gyllenbruna hårsvallet, som hon samlat i en hästsvans, svajade i takt med hennes rörelser. Hon njöt av sommardofterna och vände sitt ansikte mot solen. De gröna stänken i de gråblå ögonen framträdde nu tydligt, liksom några glittrande svettpärlor som trängde fram ur hårfästet. På himlen fångade hennes blick ett flygplan följt av en smal dunsvans där den svepte över himlen i färd med att landa på Landvetters flygplats några mil bort. Hon beslöt sig för att avsluta sitt träningspass och gå vidare längs trottoaren invid den välansade ligusterhäcken där hon stannade till vid familjens brevlåda. Den var gjord av präktigt impregnerat virke och försedd med stora bokstäver av svart smide som förkunnade att här bor familjen Hall. Hon öppnade locket, kikade ner i lådan och plockade upp dagens skörd som visade sig bestå av ett enda brunt kuvert. Innan hon stängde locket tog hon ytterligare en titt, liksom för att förvissa sig om att det inte fanns något mer i lådan. Med brevet i handen gick hon vidare längs trottoaren tills häcken tog slut och övergick i en asfalterad garageuppfart där hon vek av och tog in på en smal gångväg. Den smet tätt intill garaget och ledde fram mot en grönskande trädgård. Under en pergola av trä med knoppande klängrosor trädde hon in på familjens tomt, där äppelträden just höll på att släppa sina blommor för vinden. Gångvägen, belagd med dansk sjösten, ledde sakta uppåt mot familjens högt belägna trävilla. Det vita 20-talshuset med spröjsade fönster och gulbrunt foder, reste sig majestätiskt över omgivningen. Stenläggningen slutade mitt på husets långsida där den avlöstes av en trappa som ledde upp till en stor veranda, omgärdad av ett räcke i smide, försett med blomsterlådor fyllda med blommande penséer i olika färger. En brunmålad dubbeldörr med spröjsade glasrutor ledde in i det vitmålade huset. Susanne saktade farten och tog sig nu tid att se efter vad det var för brev och om det möjligen var till henne. Hon hade börjat ana att
18
det kunde vara så. Brevet andades myndighet. Efter en kort blick stannade hon till, slet upp kuvertet och vecklade ut brevarket för att ivrigt studera vad där stod. Efter bara ett kort ögonblick rusade hon fram mot husets entré och äntrade trappan med ett jättekliv. När dörren till familjen Halls gamla trävilla for upp hördes hennes högljudda glädjetjut. − Jag kom in! Jippi! − Grattis Sussi, så roligt! − Ja, jag ska alltså börja läsa medicin i höst mamma. − Så glad jag blir för din skull min älskling. Du får det yrke du drömt om. Margareta Halls glädje var inget att ta fel på. Hennes runda glada ansikte sken upp. Hon tog av sina läsglasögon, la ifrån sig den blyertspenna hon haft i handen, reste sig från stolen vid köksbordet där dagstidningen med dagens korsord låg uppslagen och gick dottern till mötes. Hon omfamnade henne ömt. Efter några sekunder vände hon sitt ansikte från dottern och ropade så högt hon förmådde för att höras till andra våningen i huset där maken höll till. − Bengt-Åke, hörde du! Sussi har kommit in på läkarlinjen i Göteborg. Det kom inget svar. Då vände sig Margareta åter mot sin dotter. Hennes lätt grånade lockar inramade ett ansikte med ögon som lyste av glädje. Hon tog ett steg bakåt och höll dotterns båda händer i sina medan deras blickar möttes. − Bra gjort min tös. Jag är så stolt! Första kvinnan i släkten som blir läkare. Jag vet att din mormor och din mormors mor skulle ha varit lika stolta som jag just nu, sa Margareta med eftertryck och gav dottern ytterligare en stor kram. − Du menar din mormor Hulda från skogarna i Värmland? Men det var ju en helt annan tid då mamma. − Ja, det menar jag i alla fall vännen min. Tiderna ändras, det är sant, men jag vet att de ändå varit omåttligt stolta, precis som jag. Sätt dig nu ner Sussi och visa mig brevet.
19
− Skall meddela om jag tackar ja till platsen annars går den till en annan. Förresten, finns det någon medicinsk tradition i vår släkt? − Ja, det kanske man kan säga att det gör. Din mormor var ju tandsköterska på 1930-talet och din mormors mor Hulda jobbade på apotek, så visst kan man väl säga att det stämmer. Nu skrattade de båda två. Margareta nämnde däremot inte sin egen karriär. Den hade varit krokig och full av återvändsgränder, kanske inte bara som ett resultat av vankelmod. Möjligheterna hade nog egentligen varit stora på den tid hon var ung, men tankarna om dem var små, mycket små. För det var nu så att läkaryrket inte ens funnits på det möjligas karta, i den värld och i den tid hon själv vuxit upp. För det finaste man kunde bli där i Värmland i mitten av förra seklet var att bli lärare. Speciellt lämpat ansågs det vara för en flicka att bli småskollärare och alldeles speciellt passande för Margareta som visat sig vara så duktig i skolan att hon fått ta emot premier för flit och framsteg i läroämnen. Snäll och foglig som en sådan flicka oftast ter sig, veknade hon för de uttalade förväntningarna och gick de två åren på semis efter studentexamen som den äldre generationen sedan länge planerat. I skydd av storstadens anonymitet och avstånd till hemorten fanns en ny jordmån för henne att växa i. Där förväntade sig människorna inte något alls av just henne och där fick hennes egen personlighet och vilja plats att breda ut sig. Trots att yrkeslivet för hennes del fungerade i yttre bemärkelse lämnade hon det ändå efter bara tre terminer. Hon vidareutbildade sig så fort hon fick chansen i sitt försök ta igen det hon tyckte sig förlorat. Nyfiken och vetgirig hade hon egentligen helt klart för sig att hon ville läsa vid universitetet, något den närmaste omgivningen ivrigt förkastat då de ansåg att dessa studier skulle innebära stora studieskulder vilka hon saknade garanti för att kunna betala tillbaka. Barn och familj skulle inte tillåta detta, sa de. Nu visade det sig att studierna gick mycket bra för henne med spets i flera av de ämnen hon valt.
20
Detta till trots förverkligades aldrig de nya drömmarna då arbetsmarknaden visade sig begränsad och barnafödande och nattvak med babyskrik och ömmande bröstvårtor fått hennes krafter att sina. Detta var precis vad de kloka föräldrarna redan befarat och inte stack de heller under stol med att de fått rätt. Någon uppmuntran från medsystrar fanns heller inte att få. Jantes lag, som var rådande vid denna tid bland dem som omgav henne och skulle kallas vänner, skapade däremot rikligt med ”motsystrar”. De svåra studier som hon lyckats med räknades inte som en merit i den värld där luftslott uppblåsta av förväntningar på kvinnlighet och moderlighet ställdes mot den kvinnliga kylighet som yrkeskompetens och studiemotivation ansågs spegla. Hon kände sig därför tvingad att motvilligt fortsätta den lärarbana hon börjat. Ivrigt påhejad, då alla försök att göra något annat i denna värld ansågs som ett misslyckande, trots att hon egentligen lyckats. Det ansågs också mycket konstigt att lämna läraryrket när det fortfarande var eftersträvansvärt och förknippat med viss status. Man såg med avund på lärarna som ansågs ha det bra och om man lämnade det uppfattades det enbart som man inte klarat av det, vilket innebar en statusförlust. Stämpeln i pannan var given för den som gjorde så och svårigheten att få något annat arbete var stor även på den här tiden då misstanke om personliga problem, svagt psyke, brottslighet eller annan missanpassning ofta misstänktes hos dem som längtade efter något annat. Så var det bland vanligt folk och även för Margareta. Inte for tanken då genom hennes huvud att utfrysningen handlade om avund. För det var hennes hjärta för gott. Margaretas man, Bengt-Åke, dök nu upp i dörröppningen till köket där Susanne och Margareta slagit sig ned. Hans kala hjässa vittnade om mogen ålder men ansiktet saknade fåror och hans kvicka rörelser avslöjade den vitalitet han utan tvekan besatt. − Jag hörde glada röster och förstår det är dags att gratta min enda dotter. Han sträckte ut armarna och omfamnade Susanne.
21
− Pappa, jag trodde du var på tennisbanan! − Tro mig, jag kände kaffedoften och vände på gatan! Nej skämt åsido, vad stolt jag är! Du är en stjärna! Ingen i släkten har fått så höga skolbetyg att de ens kunnat drömma om läkarbanan, så sträck på dig flicka! − Inte så märkvärdigt, pappa! Förresten mamma hade ju fina betyg och skulle ha kommit in om det varit idag. Det vet jag. Tänk på att jag är er avkomma! Bra gener du vet. − Inte bara gener flicka lilla, det behövs eget arbete och talang! − Ta i så lagom pappa! Jag hade bara tur som kom in. Det var ju lotten som avgjorde i år! Det var så många sökande med fullgoda meriter att de fick göra så. − Det var som sjutton! Då får man gratta dubbelt upp då! Bengt-Åke var på ett strålande humör. Han hade en lång ledighet framför sig och njöt av att ha sin dotter hemma efter ett år av ständig oro för vad som kunde hända henne på resorna. Efter studenten hade Susanne tagit ett sabbatsår då hon likt många nyblivna studenter rest runt i världens alla hörn. Det var den allmänna meningen att det gällde att skaffa sig vidgade vyer och vila ifrån skolarbete och pluggande medan tid fanns. Det skapade ett välbehövligt avstånd mellan vuxenliv och skolliv, ett nödvändigt mellanrum för mognad. Susanne hade länge vetat vad hon ville syssla med men pausen var viktig, för snart väntade henne år av intensiva studier. Resorna hon gjort hade avlösts av de perioder hon varit hemma och jobbat inom hemtjänsten eller som vikarierande lärare i grundskolan. Lärarjobbet hade varit relativt välbetalt. Genom att bo gratis hemma hade hon lyckats skrapa ihop de pengar hon behövt för sina resor. − Du är vår enda dotter och vår stolthet, som sagt, fortsatte Bengt-Åke. Din bror kommer gilla detta ska du veta. Han har ett fint jobb och får nu även en äkta familjeläkare, vad mer kan han begära?
22
Glädjen var nu stor runt Familjen Halls köksbord där korsordet nu glömts bort och tidning och penna plockats undan. – Din barndomskompis, Lena Björk, nere i korsningen har ju rest till Australien. Har du hört något från henne Sussi? sa BengtÅke. – Nej inte ett ljud! Hon har ju varit borta länge. Vi har kommit ifrån varandra rejält efter det här sabbatsåret. Men hon ska nog börja läsa snart hon med, hade ju en del tankar om vad hon ville bli, sa Susanne med en suck. − Jo, tids nog blir det väl. Hon tänkte väl studera juridik, vad jag förstått, sa Margareta och fortsatte: – Vet du att hennes mamma lämnat sin hemmafrutillvaro nu när hennes yngste gått ur mellanstadiet? – Menar du verkligen det. Hon var ju så ivrig förespråkare för att mammor skulle vara hemma hos sina barn! Men nu är de ju stora förstås. Var arbetar hon förresten? frågade Susanne. – I matsalen, på grundskolan här i Lerum. Jag råkade möta henne i en korridor. Vi blev båda lika förvånade av att ses. Vi hann inte prata mycket för hon var på väg till köket och hade bråttom. Hon hann berätta att hon skulle försöka komma in på Komvux och sedan gå en vårdutbildning. Hon är yngre än jag och gör helt rätt i att förverkliga sig själv. Jobbet på skolan var bara tillfälligt. Vi stöter nästan aldrig ihop ute på gatan här och får en pratstund, så som vi gjorde förr. – Nej, nu ska jag inte tala om andra utan nu gäller det dig Susanne. Du kommer i alla fall slippa utbilda dig hela livet som jag och för en slutlön som ligger på en industriarbetares nivå. Det känns bra för oss alla att veta! Om det var besvikelse eller avund som kunde anas i moderns röst kunde Susanne inte avgöra men det hon sa gav henne ändå en svag känsla av skuld. – Hur har du tänkt dig? Ska du bo här hemma ett tag till? Vi har ju plats här det vet du, fortsatte Margareta.
23
– Jag vill nog inte pendla in till Göteborg. Det tar en massa tid, så det får kanske bli i en korridor på något studenthem som jag pratat med er om tidigare. – Du har ju nära hem och kan lätt ta dig hit till oss på helgerna, suckade Margareta och fortsatte: Klart vi kommer sakna dig, men du klarar ju dig själv, det vet vi ju. Margareta hade själv tidvis tvingats ta anställning på långa avstånd hemifrån i sina försök att ändra yrkesbana och på det sättet fått ägna en stor del av sin tid åt att studera tidtabeller, jaga runt med väskor vid tågbyten, stått lutad mot fönstret utanför en kupé, vänta på tåg som inte kommit, suttit i vagnar som blivit stående på rälsen under flera timmar på grund av att ledningar rasat eller lok havererat. I värsta fall kunde hon bli bestulen på plånboken med dess innehåll under sin väntan på perrongerna då packningen med känsligt elevmaterial krävt så hård bevakning att den egna handväskan med lätthet undgått hennes uppmärksamhet. För Bengt-Åke hade det däremot aldrig varit aktuellt att flytta på sig, än mindre att lämna yrket. Att bli rektor eller skolledare av något slag var ofta det som förväntades av en man i hans ålder, en utväg som medförde höjd status och högre lön och det enda naturliga och social accepterade alternativet om man tröttnat eller inte mäktade med läraryrket och kringgå den prestigeförlust det innebar att inte ”klara” av jobbet. Bengt-Åke hade varit anställd på samma skola hela tiden vilket var en prestation. Hoppjerka var han inte precis. Eleverna gillade honom och de visade oftast stort intresse för hans ämnen; historia, samhällskunskap och svenska. Man tyckte Bengt-Åke Hall hade den perfekta kombinationen av läraregenskaper. Sinne för humor, kunskaper i sina ämnen och förmåga att vara omtänksam mot eleverna. Han ingav alltid respekt vilket på den här tiden alltid framhölls vara det allra viktigast för att bli en framgångsrik pedagog. Här var de yttre särdragen och detaljerna i utseendet troligen det som kanske egentligen var upprinnelsen till den naturliga
24
pondus som utgick från honom. Han hade nämligen begåvats med ovanligt kraftiga ögonbryn, vilka hade den beskaffenheten att de hade förmåga spegla hans intentioner och känslor. Det gjorde att hans ansikte talade samma språk som de ord som kom genom hans mun. Men vad folk i allmänhet kanske inte uppfattade som en viktig egenskap var ändå hans kreativa förmåga. Många oerfarna av pedagogiskt arbete föreställer sig kanske att allt som utgår från en lärare finns färdigförpackat någonstans i de grå cellerna, bara att släppa ut. Men i själva verket innebär det ett gediget tankearbete, att förbereda sina lektioner. För Bengt-Åke hade det alltid varit så att han med finurliga infallsvinklar på sina ämnen väckt elevernas intresse och skapat den motivation som behövdes för att förmå dem lägga ner sin energi på sitt skolarbete. För det mesta betraktade han inte sina insatser som särskilt betungande trots att resultatet ofta blev lysande. Undantaget var förstås de intensiva perioder när han hade skrivuppgifter att rätta eller då betygen skulle sättas. Lite smolk i bägaren tyckte sig Bengt-Åke börja ana i skolans värld. Han och Margareta hade genom årens lopp fått en del gliringar av grannar, vänner, bekanta och släktingar under varje litet eller stort lov, då man antytt att de hade det för bra och var lediga för mycket. Margareta och Bengt-Åke insåg själva att det verkligen var värdefullt att ha långa ledigheter och de kände hur väl de behövde pauser. Då kunde de återhämta sig efter terminernas intensiva perioder och samtidigt fylla på förråden av inspiration inför kommande utmaningar. Det var liksom en del av deras liv och upplevdes av dem mer som en förmån, mer ägnad att kompensera för ett ansträngande arbete och relativt låg lön, än som en förmån, vilken som helst. Under terminerna stod de ständigt beredda att ställa upp för elever och föräldrar. Det var som ett förtroende de fått, ett upp-
25
drag som skulle förvaltas väl och de frågade heller inte efter om arbetstiderna var obekväma. Ofta satt Bengt-Åke till långt in på nätterna för att förbereda sina lektioner och rätta de hundratals uppsatser som eleverna fått ur sig. Han såg det som naturligt att arbeta så. Det hände också att föräldrar och elever kunde ringa på de mest udda tider. Inte heller detta var det något varken han eller hustrun knorrade över, tvärtom. Ofta kunde Margaretas kommentera det med: Bra att de ringde, så det blev utrett! Så fint att de ville ha kontakt! Trevligt att de hörde av sig! Roligt att de visar så stort intresse. Det var nästan alltid positiva kommentarer och känslor och reaktioner. På den här tiden var det annars många anställda i andra yrken som skulle känna sig i hög grad störda på sin fritid. Visst fanns de lärare som besvärades av de ständiga kontakterna med ibland upprörda föräldrar och inte lika villigt lät sig omfattas av det osynliga kontraktet. Dessa lärare såg det inte som ett yrkets outtalade kontrakt, utan uppfattade det som en del av ett gammalt arv från förgången tid, då läraryrket varit ett kall, precis som prästens. Men under denna period, i mitten av 80-talet, hade man börjat ifrågasätta och misstro denna tingens ordning, som gav läraren frihet och ansvar att använda sin tid på sitt eget sätt. Ett kommunalråd någonstans i Östergötland hakade på den här trenden och väckte en högljudd debatt om lärarnas arbetsinsats och ledigheter. Kritiken riktades mot yrkeskåren som en samling individualister av vilka var och en gick sin egen väg och inte förstod värdet av samarbete. I detta ljus sågs de fria arbetstiderna som ett gissel och en orättvisa mot ”dem som ställde upp”. Som tur var rann det mesta av Bengt-Åke. Han var redan i den ålder när man börjar se slutet av sin yrkeskarriär och det gav honom en ursäkt för att inte bekymra sig för framtiden. Han gick för egen del troget och med glädje till de möten han kallades till och som planerats på hans schema när än på dygnet de var. Men kollegor, ofta då de fackligt aktiva, tyckte inte det var riktigt bra,
26
att de inte som alla andra arbetstagare hade reglerat sin arbetstid från åtta till fem. En del kollegor hävdade att arbetstiden kunde var näst intill övermäktig periodvis, något man heller inte ersattes för ekonomiskt, som alla andra. Även facken vittrade morgonluft och såg sin chans att styra och ställa. De var förstås ett folkets röst som alla vände sina öron till. Men det Bengt-Åke befarade var att både arbetsgivarens och fackens intressen inom en snar framtid skulle sammanstråla till någon slags förändring som definitivt inte skulle leda till något gott och åtminstone för hans del bara kunde bli till det sämre. Idag var han tacksam över att de bodde helt nära gymnasieskolan dit han kunde ta sig på fem minuter. Pendling var därför något som aldrig upptagit hans tid och han förstod att det var få förunnat. Han var nöjd med sitt liv, med arbetet, familjen och huset. Villan låg centralt och högt. Från fönstren på andra våningen kunde man nämligen se ut över en del av stadens bebyggelse, över den lilla insjön Aspen och långt bort över skogshöjderna i fjärran. Utsikten ingav känslan av att befinna sig ute på landsbygden, med naturen helt nära. De hade bott i huset ända sedan äldste barnet Martin var nyfödd. De hade tyckt det varit en fördel att leva i en tätort så nära till Göteborg. Där fanns teatrar, biografer och nöjesparker men också skolor och universitet. Det korta avståndet och de täta tågförbindelserna gjorde att det inte saknades några möjligheter för dem. Martin och Susanne hade gått på Dergårdsgymnasiet i Lerum. Martin hade bott kvar i hemmet under sina studier på Chalmers i Göteborg, men Susanne hade tidigt deklarerat att hon ville stå på egna ben direkt och skaffa sig ett studentrum. − Det är väl hög tid ställa sig på kö för en sådan bostad då, kan jag tro, kanske är det lite väl sent påtänkt? sa Margareta betänksamt. Även när något positivt hände lyckades Margareta på något
27
sätt hitta ett hinder eller något att oroa sig för. I alla fall var det något Bengt-Åke noterade och fick honom att genast försöka återställa den hoppfulla atmosfären. − Det ordnar sig, sa han glättigt och fortsatte, nu firar vi med tårta tycker jag. Sätt ni på kaffe så cyklar jag ner till kondiset och ser om de har en prinsesstårta.
28
2.
H
an hade motvilligt följt med till den här lussefesten för att kompisen stått på sig. − Följ med och träffa mina polare, grabben! Men ta inte bilen för det kan bli vått ska du veta. Han hade kommit direkt från träningen på Valhallabadet och var blöt i håret. Trots kompisens varningar tog han sin kärra, men han fick då lova, dyrt och heligt, att låta den stå på parkeringen tills dagen därpå. Det började eller rättare sagt slutade med att två läkarstudenter iklädda senaste modeplaggen, högljudda och lätt förfriskade, kommit fram till honom. − Tjäna grabben, vi har inte sett dig här förr, vilket termin är du inne på? − Tja jag är snart klar, faktiskt. − Fint, storartat, väntar storkovan då, ha, ha. AT, vart? − Nä, jag ska bli sjuksköterska faktiskt, avslöjade han och började nu snegla efter sin gode vän, men denne verkade vara helt uppslukad av en mörk skönhet i röd klänning. − Syster! vrålade studenten, hej alla här omkring, hör på, vi har en livs levande syrra här bland oss, klädd i manskläder, ha, ha! Han hade känt det som han ville sjunka genom jorden för han hade inte någon lust att bli hånad, speciellt inte av några fördomsfulla läkarsnobbar och framför allt inte på det här stället.
29