9789177015758

M a s o n C ro s s Ett långt spår av blod

Mason Cross

Ett långt spår av blod Översättning av Gabriel Setterborg

6

FÖ RS TA DAG E N

7

8

P RO LO G T i l l att börja med heter jag inte Carter Blake. Namnet är inte mitt mer än hotellrummet som jag råkade befinna mig i när jag fick samtalet.

Det var trevligt utan att vara överdrivet extravagant. Rum­ met, menar jag: ett deluxe med stadsutsikt på sjunde våningen i nordvästra hörnet i ett cityhotell i mellanprisklass. Jag gillade rummet. Det hade gjort god tjänst under de arton dagar jag hade bott i det. Staden var bra den också: inte för stor, inte för liten. En bekväm miljö att jobba i.

På samma sätt hade jag de senaste åren vant mig vid namnet Blake. För mig är namn ungefär som hotellrum: man väljer ett som passar ens syften, använder det så länge man finner lämpligt och lägger bort det när man inte längre behöver det.

Klockan var några minuter i fem på morgonen men jag var ändå klarvaken när mobilen surrade; jag hade gett upp alla förhoppningar om sömn flera timmar tidigare. Vissa nätter är sådana. Jag tryckte på knappen för att ta emot samtalet och höll mobilen mot örat utan att säga något. »Blake? Är du där?« Rösten i andra änden lät trött och grinig.

Den var också bekant. »Vad är det som händer?« »Du menar just nu? Ingen aning. Det viktiga är vad som hände för två timmar sedan.« Jag lutade mig fram på trästolen för att se ut genom glipan där gardinerna inte riktigt gick ihop. Stadens ljus blinkade mot mig. Jag förstod att det var meningen att jag skulle nappa på kroken, så det gjorde jag inte, inte direkt. »Du vet att jag har varit upptagen.« »Ja, jag vet.« 9

»Och har sett fram emot lite ledighet.« »Då har du tur. För ett nytt uppdrag är ju lika bra som lite ledighet, eller hur?« Jag satt tyst i några sekunder och tänkte efter, och sa sedan: »Var?« »Du menar vart du ska först? Illinois, Chicago.« Jag tittade på mitt armbandsur, på de självlysande prickarna på urtavlan som svagt glödde emot mig i förgryningsdunklet.

Jag hade en bil i garaget under hotellet. Så här dags på dygnet kunde jag köra till Chicago på tre timmar. Kanske två och en halv.

En sista fråga behövde ställas. »Svart, vit, eller grå?« Det blev tyst i några sekunder och jag anade att ägaren till rösten i andra änden av linjen log. »Som nyfallen snö. Du kommer gilla det.« Med en suck lutade jag mig tillbaka på stolen och gav efter. »Ja, ja«, sa jag. »Berätta vad som hände för två timmar sedan.«

10

1 T VÅ T I M M A R T I D I G A R E

02:37

M å n e n svävade jättestor och rund över fälten, en syn lika blankt oföränderlig som ytan på en stilla ocean. Sent i oktober, norra halvklotet. Fullmåne.

Wardell suckade lågt vid tanken och såg ut i natten genom den snålt tilltagna rutan. Där ute i mörkret lyste månen så starkt att skenet bländade om man tittade direkt på den, lyste upp världen så mycket att man tydligt såg allting även på m ­ ycket långt håll. Synd då att det bara fanns åkrar att se. Kilometer efter kilometer av prydlig tomhet som sträckte sig ända till horisonten. Han fortsatte att titta ut i alla fall. Lät tankarna mala och kroppen gunga med i fordonets rytm på den öde landsvägen.

Trots bristen på omväxling, eller kanske tack vare den, gilla­ de Wardell utsikten. Den var… fridfull. Ja, fridfull var rätt ord.

De månbelysta fälten påminde honom om en rad i Simon & Garfunkels sång »America«. Oftast gillade han inte popmusik, men »America« var en av hans favoritlåtar. Den handlade om ett älskande par som ger sig ut på upptäcktsfärd, till en början med ungdomlig optimism, och slutar i tomhet och besvikelse.

En känsla Wardell delade.

Simon & Garfunkels låt var så nära pop Wardell kom i sin musiksmak, ännu en detalj som skilde honom från grott­ människorna på hans gamla avdelning. Där hade de flesta en beklämmande enformig musiksmak: hårdrock och rap. Nickel­ back och Kid Rock. Bedövande skränig skräpmusik. Bakom ryggen hade de andra säkert hånat honom för musiken han lyssnade på, för det dyrare kaffet han drack, böckerna han läste.

11

Men ansikte mot ansikte vågade de inget säga. Ingen pikade Wardell rent ut för hans vanor, och hände det någon gång var det ett misstag ingen gjorde om.

Han log vid det angenäma minnet, såg ner på händerna och krökte fingrarna för att de inte skulle börja krampa. Därefter lyfte han högerhanden och kliade sitt yviga skägg, och blev då, förstås, tvungen att samtidigt lyfta vänstra handen.

Clarence, den pinnsmale mannen med det sjukliga utseendet, satt och sov intill honom. Eller låtsades sova. Wardell strun­ tade i vilket så länge det innebar lugn och ro för honom själv.

Clarence hade försökt sig på lite småprat när han först satt sig och envisats längre än de flesta trots uttryckligt ignorerade samtalstrevare. Till slut hade Wardell fått tyst på honom med Blicken. Den, Blicken, gjorde alltid verkan, den utsade klart och tydligt att den pratsjuke nu hade en sista chans att undslippa svårare kroppsskador. Samtidigt måste man alltid verkligen mena allvar.

Clarence hade kommit snuddande nära yttersta gränsen för hans tålamod när mannen bett om ursäkt för att han pratade för mycket, men till slut hade polletten trillat ner och nu satt han tyst och det var huvudsaken. Det och att han haft förstånd att inte somna mot Wardells axel. I stället satt han framåthukad över de egna händerna i en ställning som inte kunde ha varit särskilt bekväm. Även om Wardell varit med om det var det inte vanligt att han hade en reskamrat. Ännu ovanligare var det att han förflyttades utan följebilar. Man hade för all del genomfört lika diskreta transporter tidigare, oftast när man inte velat dra uppmärksamhet till den, men riktigt så här brukade det aldrig gå till. Ett fordon, inga följebilar, inga föråkare. Kanske tyckte de att en förflyttning av honom inte motiverade lika stora säkerhetsarrangemang längre. Kanske hade man frångått den vanliga proceduren på grund av budgetnedskärningar, det var ju mellanårsval i år. Eller kanske var det bara ett tecken på att hans berömmelse krympt och att man inte ville kosta på en 12

transport av honom lika mycket som tidigare.

Wardell såg ut genom rutan igen. Låten fortsatte att spela i hans huvud. Tyst mimade han med i refrängen.

I’ve gone to look for America.

Amerika. Han hade inte sett mycket av landet, inte på långt när tillräckligt mycket.

Nu när han haft tid att tänka efter insåg han att han i sitt upplägg inte hade tänkt tillräckligt stort. Det hade varit dumt att begränsa sig till en jaktmark, en stad. Först nu när tillfället gått honom ur händerna förstod han hur han borde ha gjort.

Opererat i en helt annan skala. Etablerat sig i stad efter stad, i stat efter stat. Vidgat verksamheten tills den dragit fram som en rasande skogsbrand, bränt in sitt namn i landets kropp.

Byggt upp något stort. Men det hade förvägrats honom. Han slöt ögonen och mumlade fram namnet.

Juba.

Han krökte fingrarna igen, jämkade till handbojorna så att de inte skavde så illa mot handlederna och vilade händerna mot låren. Lårmusklerna var vältränade och fasta. Lika hårda som resten av kroppen.

De flesta män i Wardells situation försummade att hålla sig i trim. De lade på hullet, blev feta och slappa, rökte så många cigaretter de kom över, sov sexton timmar om dygnet. Gav upp. För att de var knäckta. Tänkte: Fan, vad spelar det för roll?

Inte Wardell. Han höll fast vid träningsprogrammet från tiden i marinkåren, och de senaste fem åren hade han snarast kört ännu hårdare med sig. Varje dag började med situps och pushups – tjugo gånger tjugo av varje och därefter pushups med en hand, hundra med vänster hand och hundra med höger. För det mesta hade han inte mer att göra än att han gott och väl hann med ett träningspass under eftermiddagen med samma slags övningar, och ett till innan ljuset släcktes. Varje dag gick han sexton kilometer runt en rastgård. Det som var bra med en så förutsägbar rutt var att han kunde använda all den tiden till att läsa och på så vis hålla inte bara kroppen utan 13

även hjärnan i form. Han lärde sig saker som de andra männen inte visste något om.

Wardell avvek aldrig från programmet eftersom han visste att det var just uthålligheten som var poängen. Plitarna hade inte knäckt Wardell under de fem åren de hållit honom inlåst, och de skulle inte få knäcka honom under de två veckorna han hade kvar. I kväll var första gången på mycket länge som han tvingats avstå från träningskvällspasset och kroppen värkte av längtan efter övningarna lika mycket som en knarkare längtar efter en fix.

Det var kanske för sent att rätta till saker och ting, att backa bandet och ta ut vidare svängar, men det innebar inte att han undergivet måste finna sig i sitt öde. De tiotals vittnen som kom för att se honom dö skulle få se en man som mötte sin skapare i topptrim. Han undrade vilka som skulle vara där.

Guvernören, antagligen, och kanske Stewart, mannen som grep honom. Fanskapet Hatcher skulle säkert vara där. Och Wardell tänkte ställa sig upp, använda tiden han hade på sig fullt ut, se var och en av åskådarna i ögonen och upplysa om att de skulle träffas igen i helvetet. Och få dem att tro på det han sa.

Det gällde bara att verkligen mena allvar.

Namnet Caleb Wardell hade kanske fallit de flesta ur minnet, men jävlar, han tänkte se till att de sista som såg honom i livet inte glömde honom i brådrasket.

Bilen saktade farten och han åkte framåt och rycktes ur sina tankar. Instinktivt riktade han blicken framför sig. En meningslös reflex. Det var ju ingen turistbuss han satt i; det var inte så att han kunde sticka ut huvudet i mittgången och obehindrat se ut på vägen tvärs över förarplatsen. I stället flyttade han huvudet närmare fönstret, pressade det mot rutan, blundade med vänster öga och försökte se framför sig enbart med det högra.

Några hundra meter längre fram på den raka vägen lyste ett par bakljus som inte rörde sig. Trots månljuset var vinkeln sådan att det omöjligt gick att avgöra vad det var för sorts 14

fordon. En gestalt som avtecknade sig i silhuett mot det röda ljusskenet vinkade åt dem att stanna. Tydligen ett motorstopp.

Wardell fortsatte att titta. Försökte se längre bort på vägen. Som om den lydde hans önskan svajade den stora transportbilen till och girade mot vägens mitt, bort från det stillastående fordonet.

Den stillastående personbilen. För det var alldeles avgjort en personbil. Ljuset från transportbilens strålkastare föll på en sedan i blodröd lackering. Längre fram på vägen skymde en mörk byggnad en bit av himlen. Boningshuset på en gård? En lada? De befann sig mitt ute på landsbygden någonstans, det var mitt i natten. De hade inte sett ett hus eller en avtagsväg på flera kilometer. Under den senaste halvtimmen hade de inte mött ett enda fordon. Nu hade en bil fått motorstopp och där borta låg en lada. Samtidigt.

Transportbilen ökade farten igen. Föraren hade inte samma erfarenheter som Wardell, men kanske var han inte en full­ ständig idiot. De passerade den röda bilen och den vinkande mannen, gjorde en vid sväng kring båda. Mannen slutade signalera innan de var framme vid honom. Han brydde sig inte om föraren utan riktade blicken mot den lilla sidorutan när de gled förbi. Under någon flyktig sekund såg Wardell och mannen varandra stint i ögonen. Mannen såg inte ut att vara besviken eller ens arg över att de inte hade stannat för att hjälpa.

Han verkade mycket lugn, mycket fokuserad.

De fortsatte att öka farten, och ladan – det var en lada – kom in i synfältet. Det var en gammal byggnad, tio meter hög, sadeltak. Wardell hade skaffat sig en närmast omedveten vana att syna varje miljö han hamnade i med professionell blick, att göra en bedömning av bästa positioner för både angrepp och försvar. Ladan var bra för båda ändamålen. Absolut bästa stället han sett längs vägen.

De hade nu ett femtiotal meter kvar till ladan och Wardell såg att den var uppförd alldeles intill vägen. Kanske hade ­gården den en gång tillhört jämnats med marken för att lämna plats åt vägen.

15

Något skulle hända snart. Det var han säker på.

Han höjde blicken mot taket, mot platsen han själv skulle ha valt, alldeles intill vindflöjeln. Något med takranden stämde inte riktigt, nästan som om…

Något stort, massivt och absolut obevekligt smällde in i fordonet från vänster, inte från den sida av vägen där ladan låg utan motsatta. Transportbilen vräktes av vägen och världen vändes upp och ner och allt kanade i väg. Ett ögonblick kändes det som om han svävade tyngdlöst. Sedan verkade tyngdlagen igen och transportbilen välte och blev efter en ilsken stöt lig­ gande på sidan.

Ljuden, lukterna, skrällarna, smärtan, allt blandades i en förvirrande röra av sinnesintryck och vitt brus. Wardell hörde skrik, knallar från flera vapen och sedan någon som stönade.

Stanken av bensin och ljudet av metall som trycktes in och slets sönder blandades med rök. Smak av eget blod i munnen. Han ruskade på huvudet och försökte förstå vad som hände. Och sedan grep stora händer tag om hans överarmar och släpade ut honom ur transportbilen, ut i det kalla månskenet.

Det hjälpte att komma ut i friska luften, halsen klarnade, och ögonen, och han kunde orientera sig. En pistolmynning pressades mot bakhuvudet och han knuffades snubblande bort från den havererade transportbilen. En blick åt sidan på de två sheriffbiträdenas blodiga kroppar i framsätet. En gul grävskopa satt fast någon halvmeter in i den tillbucklade transportbilen.

Han fick en smäll i huvudet. »Skynda på.« Wardell lydde och såg rakt framför sig. Mannen hade talat med östeuropeisk brytning – tydligt urskiljbar trots att han bara hade yttrat två ord. Kanske en ryss. Konstigt. Wardell kunde inte minnas att han hade dödat några ryssar. Man ledde honom ett tjugotal meter från vägen och sparkade sedan undan hans ben. Trots handbojorna lyckades han ta emot sig med händerna.

Clarence hade inte lika stor tur utan störtade någon sekund senare omkull på den leriga marken med ansiktet före. Han 16

skrek till och rullade runt med blodet sprutande ur näsan. Han sa inget, var alltså smartare än Wardell hade trott honom om.

Han tittade bara upp på de tre beväpnade männen. Två grep tag om Clarences armar och släpade bort honom från platsen där Wardell låg på knä.

Wardell kände igen den ene, han som låtsats att ha fått motor­ stopp och försökt få dem att stanna. Den som drog i högra armen hade en brun skinnjacka över en svart polotröja. Han var något kortare till växten än de andra två och det märktes att det var han som var boss trots att han tydligen inte drog sig för att själv göra en del av grovjobbet. Mannen som stod kvar bredvid Wardell hade kroppsbyggnad som en björn. Han var också nästan lika luden som en sådan. Trots kylan hade han bara en åtsmitande röd T-shirt på överkroppen. Han höll om ett hagelgevär av pumprepetertyp. En Remington 870, en gammal trotjänare. »Kul att se dig igen, Clarence«, sa Polotröjan på bruten engelska. Han ignorerade Wardell fullständigt.

Wardell kastade en blick på Clarence, plötsligt indignerad.

Handlade det här om honom?

Clarence stirrade upp på Polotröjan; hans händer hölls prak­ tiskt nog redan ihop av handbojor och det såg ut som om han knäppt dem i bön. Han andades häftigt in några gånger som för att samla mod att säga något. »Döda mig inte«, sa han. Den knäckta näsan gjorde att det lät som Döjda bä itte.

Polotröjan fnyste och spelade road. »Inte riktigt än.« Visst var han ryss.

Utan förvarning tog mannen med kroppsbyggnad som en björn ett steg fram och sparkade Wardell med full kraft i magen.

Wardell hann precis skydda sig mot allvarlig skada genom att spänna magmusklerna, men vek sig dubbel och hostade några gånger för att det skulle verka övertygande. De fick gärna tro att han var utslagen. »Vad gör vi med den där?« frågade björnen Polotröjan.

Samma sorts brytning, men kraftigare. »Han är ointressant för oss. Ta bort honom.« 17

Wardell låg fortfarande dubbelvikt. Han såg björnen ta ett nytt kliv mot honom. De andra två flyttade över sin uppmärk­ samhet till Clarence. Mannen tänkte sparka till honom igen för att få över honom på rygg och sätta en kula mitt i hans bröst. Ett misstag.

När foten kom farande fångade Wardell trots handbojorna upp den, tog med egna fötter spjärn mot den hårdpackade marken och pressade sig uppåt. Med ett skrik rasade den stor­ vuxne mannen baklänges. Wardell följde med i rörelsen och föll med hela tyngden bakom sina hundra kilon koncentrerad till armbågsspetsen som han drev in i mannens struphuvud. Ett tillfredsställande krasande ljud sa honom att han var färdig med den gubben. Han kom på fötter med hagelgeväret i sina bojade händer innan de andra två ryssarna riktigt hann reagera. Han kramade avtryckaren och Polotröjans bröstkorg försvann i en röd dimma. Wardell pumpade fram en ny patron, handbojorna rev upp huden på underarmarna, och gick skrikande till anfall.

Han gjorde det av instinkt och för att det var mest praktiskt.

Det gjorde honom till ett rörligt mål och det skärrade hans motståndare.

Det var inget fel på den siste ryssens nerver, men han var en usel skytt. Han fick i väg ett skott men kulan kom inte ens i närheten av Wardell. Wardell höjde hagelgeväret, handbojorna hindrade så pass att han måste böja sig åt sidan, och hagel­ svärmen blåste bort fyra femtedelar av ryssens huvud. Den huvudlösa kroppen föll framlänges som ett kapat träd. Det lät som om det andra skottet ekade längre än det första. Efteråt sänkte sig tystnaden igen och fullmånen fortsatte att oberört lysa ner över platsen.

Wardell matade in en ny patron i loppet och hajade till när handbojorna skavde mot det färska skrubbsåret på vänster handled. Han vände ansiktet mot den kullvälta transport­bilen och undrade om någon av de döda sheriffbiträdena hade nycklarna till handbojorna eller om han skulle bli tvungen att försöka dyrka upp dem.

18

»Ta-tack«, kväkte en svag, chockad röst bakom honom.

Wardell vred häftigt på huvudet. Han hade totalt glömt Cla­ rence. Det var lätt hänt. Den skinntorre mannen låg fortfarande på knä och hasade sig fram. Blicken var glasartad, en blandning av fasa och hopp. Ögonen påminde Wardell om en kanin han haft som pojke och som han metodiskt hade låtit svälta ihjäl. »De här männen, de skulle ha…« »Tydligen«, avbröt Wardell. Han var inte speciellt intresserad av att få veta vilka, vad eller varför.

Något i hans röst fick den andre att rygga tillbaka och spärra upp ögonen. »Du tänker väl inte skjuta mig eller så, va?« sa Clarence medan ett nervöst vi-är-ju-kompisar-leende spred sig över ansiktet.

Wardell sänkte blicken till hagelgeväret och sin blodiga handled, och såg sedan på Clarence igen. Han log och skakade sakta på huvudet. Sedan vände han på hagelgeväret och slog Clarence i ansiktet.

Clarence föll ihop utan att ge ifrån sig så mycket som ett pip, och Wardell fattade ett stadigare tag om geväret och använde det som klubba. Han drev ner kolven mitt i ansiktet på honom och kände ben och brosk krasas sönder. Han drämde till ytter­ ligare tre gånger på samma ställe och kände efter tredje slaget hur ansiktets benstruktur krossades helt. Efter det tappade han räkningen. Slutade tänka. Fortsatte att slå och slå tills Clarences huvud var förvandlat till en sörja av blod och köttslamsor och benfragment.

Han slutade när han började bli trött i armarna och lät adrenalinet gå ur blodet som när ett tidvatten drar sig tillbaka.

När pulsen hade återgått till nära nog det normala såg Wardell med avsmak ner på sig själv. Han såg för jävlig ut, smutsig och svettig och blodig överallt. Så mycket blod. En del var hans eget, de mesta kom från Clarence. Det gjorde honom spyfärdig.

Han avskydde att känna sig oren. Han avskydde när det blev så här geggigt.

Fem minuter senare hade han hittat nycklarna till handbo­ 19

jorna i en av de döda sheriffbiträdenas fickor och fått av sig den orangegula fångdräkten. Han använde den till att torka av armar och ansikte bäst han kunde och kastade den sedan ifrån sig medan han övervägde vem han skulle byta kläder med. Att han sölat ner sig medförde såväl praktiska som estetiska följder.

Kläderna som satt på de två sista ryssarna och på Clarence var totalt oanvändbara. Återstod den storvuxne mannen.

Han krängde av ryssen kläderna och drog på hans byxor och T-shirt. Det var som att ta på sig ett cirkustält. Han gick tillbaka till bilvraket och valde bland vapnen. De döda sheriffbiträde­ na hade båda varit beväpnade med halvautomatiska Smith & Wesson-pistoler. Förarens pistol satt fortfarande kvar i hölstret.

Han satte sig på huk och tittade in i den hopklämda förar­ hytten, på utrymmet mellan framsätena. Det han såg fick honom att undra om den långa fängelsevistelsen fullständigt hade rubbat hans tidsuppfattning, för visst kändes det plötsligt som juldagsmorgon när man får presenter.

Där låg ett Heckler & Koch P S G 1-gevär med kikarsikte fast­remmat och lätt åtkomligt för både förare och passagerare.

Praktisk att ta till när det gällde att pricka flyende fångar som han själv, antagligen. Bra att ha till en massa saker.

Det var en underbar pjäs, lika kraftfullt och precist som något vapen han använt i öknen. Mer precist, faktiskt, eftersom det var speciellt framtaget för polisbruk utan de krav på vikt och robusthet som gällde för militära vapen.

Wardell funderade lite över hur det rent praktiskt skulle bli att släpa med sig det tyngre vapnet innan han gav efter för frestelsen. Geväret skulle göra honom något långsammare än om han tog en av Smith-pistolerna, men inte mycket. Herregud, det var vapen som det här han var utbildad på. Ödet ville att han skulle ha det.

I samma ögonblick mindes Wardell det han tyckt sig skymta uppe på ladans tak. Han lyfte blicken dit men såg bara en rak linje mot den mörkblå natthimlen. Det fanns ingen uppe på taket, hade nog aldrig funnits någon.

20

Någon kilometer söderut utbredde sig en skogskant. Wardell häktade på sig geväret så att han bar det under ena armen, kastade en sista blick på ladans tak, och lämnade sedan platsen.

Gone to look for America.

21

2 05:06

N i o minuter efter att telefonen börjat ringa och sju minuter efter att samtalet avslutats, hade jag duschat och rakat mig och öppnat dörren till garderoben.

Jag valde en enkelknäppt mörkgrå kostym, benvit skjorta och italienska skor. Inget snobbigt, även om hela utstyrseln hade kostat ungefär lika mycket som en liten familjebil. I garde­ roben hängde ytterligare tre identiska kostymer. Jag stängde garderobsdörren; de plaggen fick jag hämta senare.

Jag klädde mig snabbt och spände på axelhölstret. Jag drog ut en låda i nattduksbordet och tog fram en Beretta 92 FS med dess löstagbara magasin. Jag kontrollerade att den var laddad med sjutton niomillimeters Parabellum-patroner, sköt magasi­ net på plats, gjorde mantelrörelse, klickade på säkerhetsspärren och stoppade ner vapnet i hölstret. Jag tog på kavajen som dolde pistolen och gick tvärs över hotellrummet till det lilla skrivbordet med de tre andra sakerna jag behövde ha med mig.

Den första var en plånbok som innehöll tusen dollar i kontanter, ett körkort utställt på Carter Blake och ett Amex platinumkort.

Den andra en laptop, en Dell Latitude i en skinnväska. Och sist en uppsättning nycklar till bilen i källargaraget.

Jag sträckte mig efter mobilen men hejdade handen mitt i rörelsen. Mobilen hade en skärmsläckare som slumpartat valde bilder ur minnet, och växlade till en ny var femtonde minut. Slumpgeneratorn hade den här gången valt en bild som jag inte sett på mycket länge. Den visade en kvinna i tjugoårsåldern med rågblont hår och långa ögonfransar som log mot kameran medan hon med handen skuggade ögonen för solen. I bakgrunden skymtade ett pariserhjul. Astroland, 22

Coney Island. Som inte längre fanns kvar. Det var den enda bild på Carol jag hade bevarat.

Jag knackade på skärmen för att få bort bilden och stoppade på mig mobilen.

Mindre än en kvart efter att min mobil surrat satt jag bakom ratten och var på väg till Chicago.

23

3 07:40

F b i - b y g g n a d e n låg på 2111 West Roosevelt Road. En lång limpa i glas och betong, tio våningar och ännu bredare än den var hög. Den tornade upp sig bakom ett prydligt knähögt stålstaket på en perfekt jämn gräsmatta som fortsatte ända fram till trottoaren. Himlen hade börjat ljusna men fortfarande var gatlyktorna tända liksom byggnadens fasadbelysning.

Jag körde in genom huvudentrén och stannade vid en bom.

En uniformerad säkerhetsvakt kom fram medan jag rullade ner rutan. Jag sa att jag hette Blake och hade ett avtalat möte med specialagent Donaldson, chef för den aktuella operationen, och han nickade som om jag var väntad. Han nuddade vid hattbrättet och vinkade fram mig medan bommen lyftes.

Jag lämnade in pistolen i receptionen och fick en laminerad besöksbricka, passerade genom en metalldetektor och eskor­ terades upp till tionde våningen av en allvarlig agent som besvarade alla vänliga försök till småprat från min sida med enstaviga grymtningar. Jag visades in i ett rymligt kontorsrum med fantastisk utsikt över staden i gryningsljus. Framför fönst­ ret stod ett stort skrivbord. Bakom skrivbordet satt en man.

Han var yngre än jag väntat mig, kanske inte ens fyllda fem­ tio. Han var klädd i en dyr kostym från Brooks Brothers, skjorta med button-down-krage, mörk slips och båglösa glasögon. Det kolsvarta håret var bestämt bakåtkammat utan minsta försök att dölja att hårfästet hade krupit uppåt.

Han gjorde ingen ansats att resa sig och sträckte inte fram handen. Framför honom på skrivbordet låg en tjock mapp.

Jag stod kvar något ögonblick i dörröppningen. Den allvarli­ 24

ge agenten som följt med mig upp steg tillbaka ut i korridoren och stängde varligt dörren efter sig. »Donaldson«, sa jag i stället för god dag. »Det stämmer. Ni är Blake, eller hur? Ni tog er hit snabbare än väntat.« »Det var inte mycket till trafik.« »Första gången i Chicago?« »Första gången på mycket länge.« Donaldson lutade sig framåt på stolen och lade händerna på skrivbordet som för att markera att inledningspratet nu var avklarat. Jag uppfattade vinken. »Ni måste alltså ha tag på någon.« Han hejdade sig ett ögonblick, som om det tog emot att fortsätta. »Informationen jag nu låter er ta del av får inte spridas vidare.« »Det är lugnt. Jag är inte på Twitter.« Han drog inte ens på munnen. »Vet ni vem Caleb Wardell är?« Namnet var bekant, även om jag inte hade följt fallet särskilt noga. Men förekommer ett namn tillräckligt ofta i media fast­ nar det till slut i minnet. »Klart jag gör«, sa jag. »Prickskytten.

Men han sitter ju i fängelse, eller hur?« Donaldson teg. »Jag förstår.« »Han rymde från en fångtransportbil i morse. Det verkar som att det var ett bakhåll, antagligen maffiarelaterat. Wardell blev indragen i händelseförloppet och lyckades fly.« »Och nu vill ni ha honom infångad innan nyheten om flyk­ ten går ut i media?« »Exakt.« »Kan jag ställa en fråga?« »Naturligtvis.« »Vem var det som rekommenderade mig?« Donaldson drog upp mungiporna någon centimeter. Jag 25

uppfattade det som ett försök till leende. »Det får räcka med att jag säger att rekommendationen kom från ett visst håll och att det skulle vara oklokt att inte följa den.« »Även om ni inte nödvändigtvis gillar att behöva göra det?« Han reste sig med en suck och lade båda handflatorna på skrivbordet. »Hör ni. Ta inte illa upp. Jag behöver all hjälp jag kan få. Vi drar samman en operationsstyrka och det har sagts att ni har begåvning för den här sortens uppgifter och kan vara till nytta, vare sig mitt folk gillar att ni är inkopplad eller inte. Det är förstås risk för att de inte gillar det.« »Det gör inget. Jag har stor erfarenhet av att man inte gillar mig.« »Gläder mig att höra. Jag tar in operationsgruppen för ge­ nomgång om en timme. Tror ni att ni kan hjälpa oss?« Jag nickade sakta. »Ni vet om mina villkor?« »Jag tror att frågan om betalningen redan har diskuterats med er… agent.« »Ja, men jag har tre villkor som måste uppfyllas innan jag åtar mig ett uppdrag«, sa jag. »Låt höra.« »Det första är att ni förskottsbetalar mig hälften, och resten utbetalas när jag har tagit er man. För det andra så jobbar jag ensam. Jag inställer mig inte på något kontor mellan nio och fem. Jag går inte ut och dricker öl och firar med gruppen när vi väl har tagit karln och han sitter bakom galler igen. Om ni anlitar mig betalar ni för en extra resurs, inget mer.« »Och det tredje villkoret?« »Att jag måste få utföra uppdraget på mitt sätt. Jag tar till de metoder jag finner lämpligast. Ibland är de helt inom lagens råmärken, ibland inte. Ni måste garantera att de arbetsmetoder jag anser vara rimliga, men som kan vara ett lagbrott, inte leder till att ni börjar jaga mig.« Donaldson öppnade munnen för att avbryta, men jag höll upp handen.

26

»Ni får själva bedöma vad som är rimligt. Det är ju inte så att jag begär att få fria händer.« Han rynkade pannan och vände bort blicken, såg ut genom fönstret. Jag tog fem steg fram och satte mig på stolen framför skrivbordet. »Fin utsikt«, sa jag för att säga något som bröt tystnaden. »Chicago är en fin stad, mr Blake.« »Byråns födelsestad, eller hur? Det var här Hoover började.« Donaldson vände sig mot mig igen. »Ni kan er historia. Mr Hoover byggde upp oss från ingenting.« »Och mr Dillinger hjälpte honom förstås en bit på vägen.« Donaldsons ansikte var totalt uttryckslöst. Det gick inte att avgöra om han var road eller kände sig kränkt. Jag sträckte fram högerhanden över skrivbordet. Han såg på min hand som en bombexpert kan tänkas se på en sprängladdning av ett slag han aldrig stött på tidigare. »Det blir jag som bestämmer om ert agerande kan anses vara rimligt?« »Som jag sa.« Donaldson såg forskande på mig under ytterligare några sekunder. Sedan skakade vi hand. »Välkommen i gänget.«

27