9789186605025

HUNDTRILOGIN DEL 3 | DARWIN BOOKS

REIDAR JÖNSSON

HUNDENS

PARADIS

· kapitel 1 · I vilket vi i tjugoförsta århundradet möter den sörjande änklingen Ingemar från romanerna Mitt liv Som Hund och En Hund Begraven.

att hänga sig i garaget verkar inte särskilt inspirerat. Då är det mer storslaget att sprida Annas stoft i havet från en riggad snipa med barkade röda segel, vänta på en storm och sedan kämpa tills havet tar mig. Tanken väcktes av en gammal snipa som låg på hamnplanen; det var ett eländigt vrak med flagnande färg, gistna bord och inombordsmotorn borta. Med sina höga fribord och stävens resning hade hon säkert en gång i tiden haft en stolt ägare, även om gubbarna som samlades när fiskebåtarna stävade in med sina skrala fångster muttrade att snipan vanprydde hamnen och borde huggas upp till bränne.

Till slut fick jag ändå tag på ägaren som blev glad för mitt bud.

Då singlade höstlöven redan ner från den stora asken framför huset och den första stormen från nordost rev upp tunga vågor på havet.

Jag gick ut på pirens arm mot öster för att känna kraften då vågorna krossades mot stenbumlingarna och flög som skum över piren som skalv under slagen. Den dånande vinden ven och svalde mina tjut; ja, det var en härlig storm att duka under i tillsammans med askan efter min älskade Anna.

Men då gällde det förstås att komma utanför pirarmarna och helst utom räckhåll för skarpögda fiskare. Mer än pinsamt vore det att sjunka mitt i hamnen. Lite fick jag nog anstränga mig, en trovärdig renovering behövdes och för det krävdes en båtbyggares erfarna hand, tänkte jag och beslöt mig för att vända mig till Martinus, traktens mästare.

Men särskilt angelägen blev han inte, snarare bekymrad och menade att jag lika gärna kunde slänga pengar i sjön. Snipan var en ålderstigen dam, endast hjälpligt sammanhållen av färg som kosme·7·

tika, påstod Martinus med glimten i ögat.

– Men betrakta mig som rik och lite egen, sa jag. Om du renoverar snipan får både du och byn något att tala om.

Martinus såg på mig, antagligen kändes det kusligt att jag visste vad han tänkte.

– Egen är man om man bara går och driver hela dagarna. Har du inget jobb?

– Jag har varit diplomat men är nu konsult, sa jag. Men ska jag vara ärlig så är jag inte ens konsult längre. Jag är bara en oberäknelig typ.

Martinus såg om möjligt ännu mer bekymrad ut. För att komma bort från ämnet och avskräcka mig från renoveringsplanerna drev Martinus kniven in i snipan och började visa de ruttna partierna.

Men jag gav mig inte.

– Gör en mast med sprisegelbom också. Jag beställer segel hos segelmakaren. Barkade röda ska de vara, sa jag och blev nästan på gott humör.

Martinus mungipor drogs uppåt en knapp millimeter.

– Ska du inte ha motor också?

– Varför inte, sa jag. Men låt oss inte överdriva. Ta en begagnad.

Vi skakade hand.

Snart skulle jag puttra ut ur hamnen, sätta rödbarkade segel och försvinna mot horisonten. s Det blev vinter och på verandan satt jag och betraktade ännu en storm som dundrade in från havet. Tunga isberg formades över pirarmarna och snön piskades upp i drivor över vår lilla by. Årets största storm skulle säkert för många bli en dag att minnas, men själv noterade jag den enbart som något avlägset och ovidkommande; jag var infrusen i en enda dag, en sommardag i sin fullaste prakt då Anna drog sitt sista andetag. ·8·

Hon var stark, ända in i det sista kämpade hon för att dansa och älska, och ville att jag skulle ljuga oss en rosenröd framtid. Men när cellgifterna förvandlade henne orkade jag inte. Det blev svårt att älska med en skallig kvinna med bara ett bröst och en grå och nästan genomskinlig hud där smärtan lyste igenom.

Vi drog oss undan. Hon av sårad skam. Jag av oförmåga.

Förskrämda drev vi över floden mot andra sidan. s Stormen bedarrade och min äldste son Jonas kom för att fiska. Efter några dagars lyckosamt fiske lämnade han kvar några drag och ett kastspö.

De gör sina försök att muntra upp mig. Jonas besöker mig och vill dra med mig ut på fiske. Inspirerad av mina äventyr till sjöss mejlar min yngste son, Eilert, bilder på segelbåtar stora nog för att segla jorden runt med. Även tvillingdöttrarna muttrar uppmuntrande från Spanien todos deben morise på sin smattrande spanska.

Det är så sant. Alla måste vi dö.

– Du som bor femtio meter från landets bästa fiskevatten kan väl dra några firrar, sa Jonas och fortsatte. Du får låna mina grejer om du är försiktig. Lite fiske skadar inte för att komma över sorgen. Vem vet, du kanske blir en glad lax.

Hans övertro på fiske som läkande kraft är naturlig. Sedan barnsben har han suttit vid någon älv, stått vid en kaj, eller åkt över öppet hav för att fiska med olika medlemmar av vår klan. Faktiskt, när jag tänker efter slumrade Jonas i sin mammas mage vid en norrländsk älv redan sommaren 1967 när jag fumligt kastade efter öring. Och hans farfar, vars aska för länge sedan är strödd i Öresund vid Svinbådans fyr, var den störste fiskaren i vår släkt. Jonas är således präglad på fiske, även om jag bara förstrött har fört traditionen vidare efter min far. Det var en man som aldrig talade om något annat än torsk.

– Hur är det? frågade jag min far över telefonlinjen medan han ·9·

ännu levde och var pensionär, och jag försökte överbrygga de långa tystnaderna mellan oss.

– Dåligt med torsk, sa han.

Därefter blev det åter tyst i luren.

Ibland tänkte jag att det fanns en inbyggd talförvrängare i hans telefon, en apparat som förvandlade min fars inre till en lång räcka av ord om torskfiske i stället för allt vi borde ha talat med varandra om. Kanske fanns det en ensamhet bakom orden. Och kanske ångrade han sin otillräcklighet mot familjen under min barndom.

Men sådant var bara drömmar, det visste jag.

Min far pratade faktiskt bara om torsk, mycket torsk, lite torsk och ingen torsk alls. Han hade fiskblod i ådrorna och kunde inte visa några känslor. Och därför blev jag mestadels arg och ledsen och kunde inte förstå varför han mätte livets lycka i torsk.

Kanske hade min far lyckats att överföra allt detta tjat om fiske på min son, tänkte jag och såg på Jonas, som envist stod kvar och väntade på någon positiv reaktion.

– Jag har aldrig fått någon lax, sa jag. Tur är väl det eftersom jag inte vet hur man tillagar fisk.

Som om jag brydde mig om lagad mat över huvud taget.

– Det är dags att rycka upp både dig och fisken, sa Jonas, fortfarande envis.

– Din mor vet hur man lagar ädelfisk, sa jag.

– Ja, sa Jonas. Men det var sekler sedan ni separerade.

– Jag bara säger det, sa jag, som en vänlighet att föra vidare till din mor.

– Varför ska du nödvändigtvis tala om henne när du har andra fruar att välja på?

– Det faller sig naturligt, sa jag, eftersom du är hennes son.

– Nåja. Men dra inte upp gammal skit. Det säger jag bara. För du vet inte ett smack om min mor. När jag var liten var du väldigt frånvarande.

– Det var din mor som ville skiljas. Och frånvarande är bara ett · 10 ·

modeord som din mor har planterat i din skalle för att hämnas på mig, sa jag. Kläm fram med lite medkänsla i stället. Jag har förlorat min livskamrat och är bara en spillra av mitt forna jag.

– Det är alltid mest synd om dig. Undrar om det är ärftligt och om jag också får gå i analys?

– Du är snart där, sa jag, det är först när man fyller fyrtio som man börjar tänka på sin barndom och gärna anklagar sina föräldrar bara för att allting skiter sig.

– Börja med lite fiske, sa Jonas. Du kan inte sitta här i evighet och tänka på döden.

– Jag sörjer, sa jag.

Min son ryckte på axlarna: – Jag har en Fire Line. Med den kan du dra in haj, sa han i dörren, försvann och lämnade kvar fiskegrejerna. s Att hämta posten tvärs över gatan är något jag inte gärna sysslar med.

Det finns annat att göra. Att sitta alldeles still och minnas är viktigare. Att hålla fast bilderna av min kvinna är vad som betyder något.

Jag vill minnas hur hon dansade, minnas varje skratt, håret som ruskas om, gångstilen, svikten i stegen och händerna som flög i luften när hon blev rasande.

I ett koncentrerat björngrepp måste jag omfamna dessa minnen.

Annars bleknar de bort. För varje dag jag luras att glömma försvinner Anna som ett skogsrå i en dimhöljd skog.

Men ändå tömde jag brevlådan och ställde mig sedan på trappen för en rök. Solen sken svagt genom vinterdiset. Jag såg ut över det spegelblanka havet och på strandlinjens klipphällar tyngda av is och jag fann dagen så inbjudande att jag greppade fiskeprylarna och drog på mig överlevnadsoverall, stövlar och solglasögon och begav mig till stranden för att fiska. · 11 ·

s Överlevnadsoverallen är från tiden då jag seglade med min gamla koster. Den är röd, overallen. Man flyter i den och fryser aldrig. Till och med med blixtlåset nere står man som i en termos.

Och alltså stod jag mitt i min röda termos med cigaretten dinglande i mungipan och kastade mitt allra första kast i ett fiskevatten av klass.

Och då högg storfisken direkt!

Jag blev så förvånad att jag tappade cigaretten rakt ner i overallens inre skrymslen, men rusig av iver tänkte jag bara på laxen, som rusade fram och tillbaka i det kalla och klara vattnet längs strandbrynet.

Den glödande cigaretten fick fortsätta att bränna sig igenom mikrofibern bäst den ville, jag ignorerade röken, för här var det jag och fisken som gällde när jag släppte ut eller vevade in linan efter behov!

Samtidigt blev jag rädd att den kämpande laxen skulle släppa vid kanten. Då skulle jag aldrig kunna bevisa miraklet för någon. Ändå skulle jag troskyldigt ringa min son och berätta om kampen. Och eftersom jag aldrig har varit i närheten av en fisk som hugger skulle han, och alla andra jag känner, tro att jag ljög.

Sådana pinsamma saker flög genom huvudet medan odjuret vildsint rusade fram och tillbaka i det klara vattnet och svart rök bolmade ur min glödande överlevnadsoverall och skymde sikten, och jag på långt håll säkert kunde uppfattas som ett signalbloss från någon som behövde hjälp, även om hjälp var det sista jag ville ha.

Den här bjässen skulle jag landa själv. Jag fintade och steppade lovart om röken för att få en skymt av min urstarka motståndare.

Där var den, min lax. Som en torped rusade den mot mig och klipphällen medan linan slaknade, trots att jag vevade så fort jag kunde. Vad jag kan om fiske med spö kan skrivas på tumnageln, men en sak vet jag: när storfisken rusar mot spöfiskaren är han illa ute.

För i nästa stund vänder den listiga fisken tvärt och störtar ut med · 12 ·

slak lina för att befria sig med en knyck. Alltså vevade jag på för glatta livet i min glödande överlevnadsoverall, trots att röken förblindade mig och det inte bar sig bättre än att jag förvirrad snubblade i vattenbrynet och föll rakt ner i det iskalla havet.

Men ändå lyckades jag gripa tag om den slingrande luringen, som blev tvärilsk och sprattlade som en brottare i parterr medan det iskalla vattnet forsade in i overallen och släckte den pyrande glöden.

Ett vitt moln av ånga steg upp ur vattnet runt oss där vi snurrade runt i vild kamp. Förblindad trodde jag att jag skulle gå under med overall och allt, men upptäckte att jag flöt och att det kalla vattnet som forsade in i overallen snabbt blev varmt, precis som säljargumenten en gång lovat.

I teorin var jag alltså säker. Men jag kom inte loss från den förbannade laxen. Linan hade snott sig runt oss båda. Vi var ohjälpligt surrade tillsammans som en gigantisk, flytande rulad. Lyckligtvis hamnade jag på rygg och kunde hjälpligt paddla med ena armen.

Laxen hamnade tätt intill mina ögon, den satt järnhårt fast i draget och stirrade på mig med ett gapande, ilsket uttryck beredd att hugga öronen av mig.

– Hör du, sa jag till laxen. Hur skulle det vara om du hoppade åt andra hållet och redde ut det här?

Fiskens väste ilsket och bankade stjärtfenan över min hals för att trycka ner mitt huvud i vattnet. Men med sin stora krage höll överlevnadsoverallen mitt huvud ovanför vattenytan.

Till slut tröttnade den arga fisken.

Varken den eller jag orkade mycket mer och behövde en paus i striden, vi bara låg där och gapade mot varandra.

Ja du, tänkte jag när vi drev ut till havs. Du är stöddig nu, men det är bara jag som har läst Hemingway och vet hur det går för gamla män och stora fiskar.

Jag lyckades rycka upp en cigarett ur den vattentäta bröstfickan, tände en rök och väntade, eftersom jag misstänkte att någon från byn skulle märka det röda och märkliga föremålet som guppade ut från · 13 ·

stranden till havs för laber, västlig bris.

Under tiden föreställde jag mig att det var sommar och att jag drev på havets böljor i en underbar ljummen vind. Men då dök ett nesligt minne upp: min första hustru, Louise och jag hade lånat min fars motorbåt för att åka till Mölle. Mitt i Öresund stannade motorn och mina ansträngningar för att få igång den gav ingen lön för mödan. Motorn var stendöd och medan strömmen drev oss norrut genom Öresund och både Sverige och Danmark försvann vid horisonten, försökte jag ro den otympliga motorbåten hemåt.

Naturligtvis kunde vi ha signalerat efter hjälp från någon fritidsbåt, men det ville jag inte eftersom jag framför mig såg min fars roade blick och hans mungipor som drogs mot öronen när vi bogserades in i hamn. Jag hade en gång varit en vittberest sjöman på de sju haven, men ändå förblivit en landkrabba som behövde sjöräddning för att bogseras hem, skulle hans leende säga. Det nederlaget ville jag absolut inte uppleva.

I stället kämpade jag på med årorna. Men till slut slet Louise av sig klänningen och viftade i bara underkläderna in en segelbåt. Den var full med tyskar klädda i det senaste seglarmodet. Fruktansvärt.

Hellre ville jag gå under än att räddas av rika tyskar som stirrade på min halvnakna fru. Och värre blev det senare när min far undrade varför jag inte hade kastat ankar. Det fanns hundra meter lina och en tillräckligt tung dragg för just det ändamålet, sa han.

Det hade jag förstås inte tänkt på. s Skammen att bli bogserad ut till havs av en lax var minimal mot den att bli räddad av kustbevakningen. För att göra räddningen dramatisk lät de en helikopter hovra några meter ovanför mig, samtidigt som de i snabba gummibåtar rev upp sjö i det annars kav lugna havet.

Eftersom kustbevakningen väntade på någon tevekanal som ville filma spektaklet pågick detta elände under en timme. Själv hade jag · 14 ·

ingen talan. Kosta vad det kosta ville, med mitt liv som insats skulle kustbevakningen få uppmärksamhet i media. Och till slut blev inte bara dem utan också jag och hela bygden kända med hjälp av televisionens största nyhetsprogram, som över hela landet visade hur helikoptern drog upp mig. I rutan ser man mig flimra förbi som en suddig, röd fläck dinglande under helikoptern medan nyhetsankaret påstår att jag var så lycklig att jag kysste laxen. Det gjorde jag inte.

Jag höll den bara fast i ett järngrepp. Ett grepp som jag envist behöll när jag slängdes in ambulansen för transport i ilfart till närmsta sjukhus.

På akutavdelningen befriades jag från min jättefisk med ett löfte om återförening. Laxen forslades till barnbördsavdelningen för invägning medan jag halades ut ur den förkolnade overallen och blev tvättad och omplåstrad på bringan, där både hår och hud var rejält bränt.

– Gratulerar. Den väger sex kilo och åttahundratjugo gram, sa barnmorskan med andan i halsen och laxen inlindad i en handduk.

Av gammal vana placerade hon laxen på mitt omplåstrade bröst.

Trots att alla fenor fanns på plats hade den inte klarat sig lika bra som jag. Den var död och jag var i livet. Och tack vare överlevnadsoverallen hade jag inte fått nedkylningsskador. Förutom chocken efter den vådliga luftfärden under helikoptern – jag har höjdskräck – var jag utom fara och skulle kunna åka hem efter en vända på den psykiatriska avdelningen, menade läkaren på akuten. Naturligtvis protesterade jag och det behövdes handfast övertygelse för att hålla mig kvar.

För ett allvarligt samtal på asylen rullade två stadiga sjukvårdare mig fastspänd på en bår genom sjukhuskorridorerna och parkerade mig utanför mottagningen. Efter några timmars väntan föll jag i sömn, men sedan stod han där, psykiatern, och ruskade min arm.

– Varför försökte du ta livet av dig? frågade han och rullade in mig till mottagningsrummet. I din ålder brukar man vara någorlunda diskret och hänga sig i garaget. · 15 ·

– Får jag sitta upp? undrade jag.

Han skakade på huvudet, men när jag lovade att vara foglig lossade han remmarna och jag kunde sätta mig på båren. Det sved rejält på bringan, jag var tjock i halsen och kände mig håglös. Egendomligt.

Jag hade just fångat en rekordstor fisk och borde vara euforisk.

Psykiatern var i min ålder. Han var spretig, torr och ovårdad, hade långt hår ner över axlarna och skäggstubb som han kliade sig i på ett sätt som skulle signalera medkänsla. Under den vita rocken skymtade en fransig tröja, och under den hade han en smutsblå skjorta med sliten krage. Jeansen han bar hade även de sett bättre dagar. Jag litade inte en sekund på honom. Den som söker sig till ett ständigt nedläggningshotat sjukhus har säkert inte alla hästar hemma.

– Hör nu, sa jag. Visserligen har jag förlorat min sambo och blivit änkeman, men att ta livet av mig hade jag inte tänkt.

– Jag förstår, sa psykiatern och fortsatte enligt handboken för analys av självmördare. Det blir så när någon närstående dör. Man får skuldkänslor. Framförallt gäller det änkemän, även om de vanligtvis inte försöker elda upp sig i en overall.

Han log milt.

Jag har varit hos den här sortens psykiatrar förr. När jag arbetade i Bryssel och hade vissa familjeproblem gick jag ofta i psykoanalys. I Bryssel finns det elitförband av psykoanalytiker, vana vid fulare fiskar än jag. Men en gång fick räcka, istället försökte jag få psykiatern intresserad av kampen mot den väldiga laxen och försökte så livligt jag kunde beskriva min underbara fångst.

Han avbröt mig genast.

– Egentligen är det här mycket underligt! sa han med något fanatiskt i blicken. Jag känner dig och har försökt att undvika dig i hela mitt liv. Men nu är du här och känner förmodligen inte igen mig?

Något i mannens röst klingade välbekant. Hans gängliga lekamen var som en karikatyr av någon som jag känt för länge sedan.

– Nu får du skynda dig, sa jag. Frågan om huruvida vi är gamla · 16 ·

bekanta får vi ta senare. Min lax väntar. Är jag frisk eller är jag galen?

– Så du känner verkligen inte igen mig? undrade han.

– Nej, sa jag.

– Du förförde min fru. Vi pluggade ihop. Du var stjärnan i gänget och skulle doktorera. Fast sedan försvann du till Bryssel.

Myntet föll ner. Hans fru var lång och smal, en neurotisk och högljutt osäker typ. Hon hade korpsvart långt hår med lugg, stor näsa och en neurotisk inställning till vår älskog; det var som om hon egentligen inte var där och samtidigt gjorde allt hon någonsin hade drömt om med stor frenesi.

– Men det var på sjuttiotalet, sa jag. Då låg alla med alla. Utom jag som var romantisk och trodde på äktenskapet. Jag låg bara med din fru för att hjälpa henne att frigöra sig från dig. Din fru hoppade över skaklarna i en desperat jakt efter en normal människa. Du var väldigt dominant och påstod till och med att du förstod Hegel. Bara det kan knäcka vem som helst. Både du och Hegel var väldigt tråkiga och helt obegripliga. Erkänn. Vad hände med dig förresten? Har du bytt auktoriteter i förbifarten; från Hegel till Freud så att säga?

– Jag låg på psyket med tunga antidepressiva mediciner under hela åttiotalet. Egentligen ville jag gå i terapi, men det allmänna har inte råd med folk som pratar sig friska på soffan. Tack och lov fick jag ärva en massa pengar och kunde gå i analys. Då blev jag läkare och psykoanalytiker på köpet. Det brukar man bli.

– Fantastiskt. Jag har också gått i analys, sa jag, men jag har aldrig tänkt på att jag skulle vara särskilt bra på att hjälpa andra.

– Nu är det jag som berättar och du som håller tyst, sa psykiatern.

Vet du vad mitt största problem var? Jag var rädd för att stöta på dig igen. Om jag gjorde det var jag rädd för att bli vansinnig och mörda dig.

– Håller du på att bli vansinnig nu då? undrade jag.

– Nej, sa han. Märkligt nog känner jag mig bara ledsen.

Jag kramade om honom medan han grät. Det tog en stund. Han · 17 ·

snörvlade mot min landstingspyjamas och frågade hackande hur det var när jag låg med hans fru.

Sanningen kan vara en smäll rakt in i en bergvägg. Om man plattar till folk med uppenbara sanningar avslöjar man bara sin egen osäkerhet, brukade Anna säga. Det är bättre att låta folk upptäcka sina egna lögner, tänkte jag och höll inne med sanningen.

– Hon var en underbar människa, sinnlig och glad. Faktiskt skänkte hon bara vad du redan så framgångsrikt hade lärt henne.

Psykiatern sträckte på sig, och grät lite mer.

– Jag förstår vad du menar, sa han. Sådana var vi. Att dela med sig var den tidens ideal.

– Nu måste jag ta hand om laxen, sa jag. Den är på akuten.

– Jag känner mig som en ny människa, sa han.

– Tårar har den inverkan på folk, sa jag. De tvättar själen ren.

Han snöt sig, och log befriad.

– Ska du kasta efter öring längs kusten bör du skaffa vadarbyxor.

– Lax, sa jag.

– Öring, sa han. Man får bara öring från stranden. Laxen går längre ut på djupt vatten.

– Är du expert på något sätt? undrade jag.

Psykiatern pekade på ett fotografi. Som vilken medelålders man som helst borde han stoltsera med en bild av fru och barn, i stället hade han en bild av sig själv med en öring i näven. Han var klädd i stövlar som räckte ända upp till axlarna, säkert sådana vadarbyxor han talade om.

– Hur mycket vägde den? undrade jag och pekade på fotot.

– Tre och ett halvt kilo, sa han och kunde inte dölja sin stolthet.

– Min väger åtta, sa jag.

– Jag måste nog behålla dig för observation, sa han.

– Du kan kolla på akuten. Då blir det nära till första hjälpen om du får blodstörtning av avundsjuka, sa jag.

Med mig i släptåg gick psykiatern genast till akuten och där be· 18 ·

traktade han under en lång stund fisken som verkligen var en lax.

Sedan vände han sig mot en lokal journalist – denne hade envist väntat på mottagningen för att följa upp dramat – och sa med ett spetsigt leende att han på grund av tystnadsplikt inte kunde uttala sig om mig, men att jag från och med nu stod under observation som frigångspatient i väntan på en ledig sängplats.

– Du skämtar, sa jag.

– Man kan aldrig vara säker, sa han. I människans stormiga inre är sorgens kontinenter dåligt utforskade. Jag sätter upp dig på väntelistan. Har du tur så blir du kallad nästa år. Åk hem och vila upp dig. Jag sjukskriver dig för depression.

– Deprimerad är jag definitivt, sa jag. Men jag är egen företagare och har inte råd att bli sjukskriven.

– Jodå! sa psykiatern.

Journalisten flåsade av lycka, tog en bild och ville att jag skulle rekapitulera fångsten genom att omfamna laxen. Men jag ignorerade honom och vände mig till min psykiater, som kamratligt lade sin magra hand på min skuldra.

– Ta det lugnt med fisket, sa han. Och köp vadarbyxor.

– Om jag är sjukskriven och fiskar blir jag kanske glad, sa jag.

– Så kan det bli, sa han. Men om man får en så stor fisk som du så blir man euforisk och vill genast dra upp en ännu större fisk. Men när den uppgiften visar sig omöjlig så kommer du att få konträra känslor av både lycka och misslyckanden. Och då kan sorgen efter din avlidna livskamrat plötsligt välla fram med våldsam kraft. Det blir som ett slags Big Bang i ditt inre. Du kan hamna i ett svart hål av intighet i stället för att njuta av den fisk som du redan har fångat.

Men okej, om du ändå vill kasta dig ut i nya fiskeäventyr så bör du ringa mig. Slå stjärna, ditt personnummer och sedan stjärna till min privata röstbrevlåda för att lämna vägbeskrivning.

Psykiatern lufsade iväg medan journalisten antecknade.

– Jag känner honom, sa jag. Han bara skämtar. · 19 ·

Hundens Paradis är den tredje delen i Hundtrilogin, som inleddes med Mitt liv som hund och En hund begraven.

Ingemar Rutger är en desillusionerad och sörjande änkling i början av 2000-talet. Han är redo att ta sitt liv, men misslyckas som vanligt och somnar. I drömmen söker han försiktigt lindring för sin sorg, men tvingas istället till en global vansinnesfärd genom livets revy – med en schizofren gudinna som reskamrat.

Hundens Paradis har rottrådar rakt ner i de två första böckerna och skildrar med samma spänstiga språk och drastiska humor en mans strävan efter att få ro i sin förvirrade själ.

Efter att En hund begraven släppts i USA 1991, skrev Los Angeles Times litteraturkritiker Willard Manus att »antagligen kommer det om några år en avslutande bok i den trilogi som alltmer framstår som en av de mest lysande litterära prestationerna i modern tid«.

Och här är den nu‚ Hundens Paradis. En stark tragikomisk reseskildring som ger sig rakt ut i världen via själens mest privata rum.

www.darwinbooks.com