9789197942805

© Oskar Källner, Fafner förlag Printed in Sweden Tryck: Publit.se, 2011 Papper, inlaga: Munken Pure 90 gr Papper, omslag: Tom & Otto 350 gr Boken är satt med 11,5/16 pt Warnock Pro Inlaga: Ravnbö design Omslag: Ravnbö design [www.ravnbo.com] Illustration: Anna Darlene van der Heiden ISBN: 978-91-979428-0-5 Fafner Förlag www.fafnerforlag.se

e var tillbaka igen. Hon kunde se dem nere vid vägen.

Männen gick fram och tillbaka mellan vagnarna och lastade av rep och verktyg. Flera av dem hade redan tagit sina yxor och gått upp till skogsbrynet. Inom kort skulle yxhuggen eka genom skogen.

Snart kommer de för mig. Hon darrade vid tanken, men hon kunde inte blunda för det längre. Varför gör de så här? Ser de inte att de dödar oss? Men hon hade för länge sedan slutat försöka förstå människorna och deras omåttliga hunger. De kom med järn och de kom med eld. De brände och skövlade och förintade. På andra sidan vägen gapade kalhygget som ett öppet sår. De hade tagit allt. Men det har inte alltid varit så här, tänkte hon. Det fanns faktiskt en tid då vi kunde leva tillsammans.

Och med ens var hon åter i svunna tider. Hon blickade ut över landskapet. Lummiga gröna skogar täckte bergen. Solen strålade och fåglarna kvittrade. I grenarna lekte ekorrar och mössen kilade bland rötterna. Hon lyfte en hand och la den mot sin bark. Den var skrovlig men varm mot huden. Hon sträckte händerna mot himlen, som i ett försök att nå de lysande molnen och grenarna vajade hänfört. Hon kände jordens styrka strömma genom rötterna ända ut i löven. För ett ögonblick var hon lycklig.

D

9

Då hördes ett våldsamt brak. Plötsligt försvann solens värme och de gröna skogarna. Hon öppnade ögonen. Människorna hade precis fällt det första av dagens många träd. Det låg på marken, gnydde och vred sig av smärta. Några män gick lös på det och hackade av kvistarna med sina yxor. Hon stod inte ut, och var tvungen att vända sig bort. Till slut tystnade jämret. På marken låg endast en kal stam. Männen satte en stor krok med kedjor runt stammen och en häst drog bort den till de väntande vagnarna. Så föll nästa träd, och nästa. Klagoropen steg från marken. Hon skulle få lyssna till dem dagen lång, ända tills solen gick ner.

Där och då bestämde hon sig. Jag ska inte gå utan kamp! tänkte hon och bet beslutsamt ihop käkarna. Jag ska visa dem makten hos den gamla tidens gudar. De ska få se!

10

Flykten agnen krängde till och Erik vaknade. Han sträckte på sig under filten och lyssnade till hästarnas regelbundna hovslag. Det gjorde ont i foten igen. Smärtan malde genom benet och gjorde det omöjligt att somna om.

Han vred försiktigt på huvudet och kisade ut under vagnsduken. Det var en sval men behaglig vårdag. Snön låg som ett täcke över Nerkeslätten men lite varstans kunde man skönja gröna tuvor i allt det vita. Den varma eftermiddagssolen fick färskt smältvatten att rinna i bäckar och diken.

Erik satte sig försiktigt upp. Han var stel i hela kroppen. Han kisade mot mannen i sätet mitt emot, ryttmäster Hrolf Stålhandske.

Han var stor som en björn med ett kantigt ansikte, ärrat av många hårda år. Han hade ett välputsat grått skägg och vänliga blå ögon.

Hans rock låg hopvikt under sätet och uniformen var, som alltid, oantastligt ren och välpressad. Där fanns inte en skrynkla, inte en smutsfläck, inte ens nu, efter så många dagar på flykt. ”God morgon pojk”, brummade han. ”Har du sovit gott?” ”Jodå”, ljög Erik. Rösten lydde honom inte riktigt. ”Gott. Det är bra att du är utvilad. Det är inte långt kvar nu.

Några timmar till och vi är framme.” Han gav Erik en klapp på axeln. ”Var glad. För din del är resan snart över.”

V

11

Erik tog bort filten och försökte skaka liv i högerfoten. Det pirrade och stack. Den kändes svullen, men han tänkte inte ta av stöveln. Förhoppningsvis skulle svullnaden gå ner av sig själv.

Hans mor hade alltid sagt att det inte spelade någon roll hur han såg ut, att det inte gjorde något att han haltade, att han var fin ändå. Men han visste att det inte var sant. Hade alltid vetat.

Han ställde sig upp och försökte skaka liv i ben och armar.

Vagnen krängde till och han föll handlöst in i väggen innan han landade med en duns på golvet. ”Så du har vaknat nu”, hördes Andreas framifrån kuskbocken.

Erik drog sig upp från golvet och stack ut huvudet mellan Samuel och Andreas. Solen lyste honom i ögonen. Det svävade en rovfågel högt uppe i skyn. Den var säkert på jakt efter en oförsiktig kanin eller kanske en sork som just vaknat ur sin vintervila. Framför dem tornade skogen upp sig, och bakom trädtopparna reste sig Kilsbergen, mörka och olycksbådande mot den blå himlen. ”God morgon sömntuta”, sa Samuel.

Trots sitt goda humör såg de båda soldaterna trötta ut. Det var inte konstigt då de hade turats om att köra hela vägen från Stockholm. ”Vi undrade ett tag om det var något fel på vagnen”, sa Andreas. ”Det skrapade och pep något helt förfärligt. Sedan insåg vi att det bara var du som snarkade.”

Erik slog honom lite lagom hårt på armen. Andreas bara flinade. Erik slog honom en gång till, lite hårdare. ”Jag gillar dig också”, sa Andreas.

Erik skrattade. Samuel och Andreas var egentligen bara några år äldre än han själv, och under resans gång hade de blivit lite som storebröder för honom. Men det innebar också att de kunde reta honom hänsynslöst.

12

”Jag har hört historier om de här skogarna”, sa Samuel och rät�tade till den bruna resekappan. ”Historier du aldrig skulle tro på.” ”Som vadå?” sa Erik. ”Oh, sällsamma varelser i skogen, egendomliga ljussken på nätterna, människor och boskap som plötsligt bara försvinner!

Men det är inte allt.” Han plirade underfundigt med ögonen. ”Jag har hört att både en och annan kolmilare fått besök på nätterna av undersköna skogsrån.” ”Lyssna inte på honom”, sa Andreas. ”Han bara driver med dig.” ”Nej, men det är sant!” sa Samuel. ”En av mina bröder red genom bergen på patrull förra året. De hade slagit läger vid en stor äng. Mitt i natten vaknade han av att älvorna dansade över gräset.

Det var det skönaste han någonsin sett.” ”Hur kommer det sig”, sa Andreas, ”att det alltid är ensamma, unga män som ser vackra kvinnor i mörkret?” ”Men där mycket annat otyg i skogarna”, sa Samuel. ”Glöm inte bort trollen! De är stora, fula och farliga. De tycker människor är en riktig delikatess! Och sen har vi näcken som spelar fiol tills du dansar ner i ån och drunknar!” ”Lägg av nu”, sa Andreas. ”Det där är bara dikt och lögn.”

I nästa ögonblick rusade ekipaget genom en vägg av granar och de var inne i skogen. Djupa skuggor föll över dem och Samuel och Andreas tystnade. Luften var ruggig och kall. Solen orkade inte över trädkronorna och vägen försänktes i mörker. Vagnen krängde igen och hästarna tvingades sänka farten då de kom till en brant backe. Erik drog yllekappan tätare omkring sig och spejade in i bland träden. Skogen såg dunkel och ogästvänlig ut. Vem visste vilka hemligheter den dolde.

Egentligen var hela resan en enda stor hemlighet. För lite över en vecka sedan hade Hrolf väckte honom mitt i natten. De hade 13

tassat ut till en väntande vagn och lämnat Stockholm. Erik hade inte ens fått säga adjö till sin mor. Han visste fortfarande inte vart de var på väg, eller ens varför de flytt. Hrolf hade sagt att alla frågor skulle besvaras när de kom fram.

Hästarna frustade av ansträngning då de kämpade sig allt djupare in i skogarna. Han försökte dra sig till minnes allt han visste om Kilsbergen. Det var inte mycket. Det var en malmbygd, med kolmilor och gruvor i anslutning till ett flertal hyttor och järnbruk. Utöver det visste han ingenting. Vad skulle de göra i en sådan gudsförgäten håla?

Tidigare samma dag hade de passerat Örebro. Där hade det vimlat av soldater. Hela västra armén under ledning av överstelöjtnant Adlersparre marscherade mot Stockholm. Om de var på väg för att kräva bröd av kungen eller för att slåss mot ryssen var oklart. Men antagligen skulle de tvingas att slåss. Ryktena gick.

Finland var redan förlorat, men Tsaren var inte nöjd, snart skulle ryssen vara över dem alla. Redan nu kämpade svenska soldater mot fienden runt Åbo och på Åland. Det såg inte bra ut.

I Örebro, bland västra arméns soldater, hade Erik sett en grupp dråpare. De hade varit runt tio till antalet, med långa kaftaner över uniformer i vinrött och guld. Vanligt folk, och även andra soldater, gick snabbt åt sidan när de kom. Av fruktan, och avsky. Erik hade känt ett slags band till dem. Jag vet hur det känns, tänkte han.

Alla soldater hade gjort Hrolf nervös och de lämnade Örebro så fort de kunde. Flykten fortsatte. Men varför? tänkte Erik. Och från vem? Han satte sig åter på sin plats och blickade upp på den gamle mannen. Vem är så förfärlig att till och med Hrolf Stålhandske flyr?

Och varför är jag med? ”Nu är det inte långt kvar”, brummade Hrolf. ”Vi får bara akta oss för pölar med smältvatten. Men jag tror inte det blir några 14

problem.”

Erik nickade. Som stallpojke hade han mer än en gång varit med om att dra loss vagnar som blivit överraskade av regnet. Än så länge hade de haft tur med vädret. ”Hrolf. Ursäkta men …” Erik tog ett djupt andetag. ”Vem är det vi flyr från? Varför är vi här?”

Hrolf tittade bara tankfullt på honom och sög lite på mustaschen. ”Jag måste veta”, sa Erik. ”Varför är jag med på den här resan?

Varför fick jag inte ens säga adjö till mor?”

Hrolf grymtade något för sig själv, men verkade sedan bestämma sig. ”Vi är ju nästan framme nu. Det kan väl inte skada.” Han kliade sig i det tunna håret. ”För sex år sedan gav jag ett löfte att ta hand om dig. Det var på begäran av din mor. Jag har alltid haft en förkärlek för henne. Hon lagar så fantastiskt god mat, och har alltid varit generös med ... Nåja. När hon bad mig att se efter dig, så gjorde jag det gärna. Inte anade jag att jag skulle bli så fäst vid dig.” Han skrattade och plötsligt var ögonen varma. ”Du har växt så mycket under de här åren. Jag vill att du ska veta att jag är väldigt stolt över dig.”

Berömmet var helt oväntad. Erik kände hur det hettade till i kinderna. Han hade aldrig hört Hrolf prata så här. Han brukade visa omtanke på andra sätt. En hand på axeln. En uppmuntrande blick. ”Tack”, mumlade Erik. ”Men du svarade inte. Vem är det vi flyr från?”

Hrolf blev plötsligt allvarlig. ”Det finns män i höga positioner som fått upp ögonen för dig.

De vill utnyttja dig för sina egna syften. Stockholm är inte längre 15

säkert. Jag var tvungen att ta dig därifrån. Men snart kommer du att vara i tryggt förvar.” Så blev rösten bestämd. ”Det är det enda du behöver veta. Allt kommer att ordna sig.”

Erik kände igen den där tonen. Samtalet var över.

De red ut på en bro och hovslagen ändrade karaktär. Det var en gammal träbro utan räcke, sträckt över en djup ravin. Höga tallar och nakna lövträd kantade avgrunden. Långt där nere blixtrade svart vatten i solens sista strålar.

Erik spetsade öronen. Det var något fel med hovarnas rytm.

Där fanns ytterligare en melodi, svag men ändå tydlig. Det tog bara ett ögonblick innan han insåg vad det betydde. De var inte längre ensamma på vägen. Ett stort antal ryttare närmade sig bakifrån.

Tydligen måste kuskarna ha upptäckt samma sak för Samuel skrek något otydligt till Hrolf och piskade på hästarna. Ljudet av annalkande hovar blev allt högre och en isande känsla spred sig i magen.

Vagnen ökade hastigheten, men Erik visste att de var chanslösa. De skulle aldrig kunna undfly sina förföljare. Snart skulle flykten vara över, på ett sätt eller annat.

16

De svarta ryttarna judet av annalkande hovar ekade allt högre mellan Kilsbergens klippor. Erik öppnade munnen, full med frågor, men stängde den igen när han såg Hrolfs brinnande ögon. För ett ögonblick verkade den gamle mannen handlingsförlamad. Men när han väl talade var hans röst onaturligt lugn och stadig: ”Erik. Jag är ledsen att jag inte kan följa med dig på din resa.”

Han lyfte upp sin ryggsäck från golvet och gav den till Erik. ”Häri finns ett introduktionsbrev till kyrkoherde Kloo i Barkhammar. Det är ett brukssamhälle några mil längre in i skogen. Kloo är en god man. Han kommer att ta väl hand om dig.”

Erik ville protestera. Förklara att han aldrig tänkte lämna Hrolfs sida. Men han sa ingenting.

Hrolf fortsatte: ”I ryggsäcken finns också ett paket som ska levereras till kyrkoherden. Det innehåller något som tillhör honom, och enbart honom. Du får under inga omständigheter öppna det. Är det förstått!”

L

17

”Ja”, sa Erik kraftlöst. Hrolf höll hans ögon med blicken tills han hade försäkrat sig om att Erik skulle lyda. Sedan sträckte han sig in under sätet och tog fram ett tygbylte. ”Det här är antagligen det enda arv du någonsin kommer få av din far.”

Min far? tänkte Erik. Den mannen är inte min far. Du är den enda far jag någonsin haft. Men han pressade bara samman läpparna ännu hårdare.

Hrolf virade snabbt av det yttersta lagret tyg och Erik såg att det var en sabel. Handfästet var av polerat trä och välformat stål utan utsmyckningar medan skidan var sparsamt men vackert dekorerad med snirkliga silverinlägg. Det hade en enkel skönhet.

Det var ett svärd för krig och inte för parader. ”Det smiddes av holländska mästersmeder åt din farfar. Ta väl hand om det och det kommer att ta hand om dig.”

Erik tog emot byltet och fick på sig ryggsäcken. Hrolf ställde sig upp och spanade längs vägen. Hovslagen från de förföljande ryttarna var nu mycket nära och vagnen guppade och slirade då deras egna hästar förgäves kämpade för att komma undan. ”De är nästan över oss, men det kommer snart en kraftig kurva då deras sikt är skymd.”

Han vek upp en del av vagnsduken. ”Kom hit.”

Erik tvekade. ”Nu!” Plötsligt var han ryttmäster Hrolf Stålhandske igen. En stor skräckingivande varelse, van vid att ge order och bli åtlydd. Eriks ben reste sig av sig själva och han ställde sig vid öppningen. Hrolf lade sina händer på Eriks axlar. Skogen virvlade förbi i ett svart töcken bara en armlängd bort. Erik kände hur kurvan kom, hur 18

vagnen började slira i gruset. ”Kom ihåg vad jag har lärt dig”, sa Hrolf och gav honom en hård knuff.

Erik flög ut ur vagnen, ner i diket och tumlade vidare in i en buske. Han kunde inte andas. Vita blixtar pulserade från högerfoten ända upp i huvudet. Förbannade fot, tänkte han. Är den bruten? Blöder jag? Men han förmådde sig inte att se efter. Han låg omtöcknad och illamående under busken när de förföljande ryttarna galopperade förbi.

Så hördes en hög knall följt av ett brak. Hästarna skriade av smärta. Erik kämpade sig upp på hasorna för att se vad som hände. En bit fram på vägen låg vagnen vält på sida. Hästarna slet i remmarna, skriande av fasa, förutom en av dem som låg livlös på marken. De sköt den! tänkte han och knöt händerna i vrede. Det hade varit ett så vackert djur. Samuel och Andreas låg kastade till marken. De började trevande resa sig upp.

Ryttarna slog en ring runt vagnen med dragna vapen. Erik räknade till minst ett dussin. De var alla klädda i svarta mantlar med kåpor över huvudet. Man kunde inte se deras ansikten. En av dem, antagligen deras ledare, drog tillbaka kåpan. Han var kanske runt trettio, med kort mörkt skägg och hårda blå ögon i ett smalt ansikte. ”Ryttmäster Hrolf Stålhandske. Kom ut!”

Långsamt och lite stelt kom en storvuxen figur kravlande ur den välta vagnen. Samtidigt hade Samuel tagit sig upp på fötter.

Han drog upp Andreas och likt skadeskjutna djur stapplade de fram till Hrolf. Sakta tog de av sig reserockarna och drog sina sablar. Iklädda arméns uniform flankerade de Hrolf på var sida.

Hrolf sträckte på sig i sin fulla längd och hans stämma ljöd genom skogen. Han lät inte alls skrämd utan snarare arg.

19

”Hur vågar du? Vet du vem jag är? Jag ska ha ditt huvud på en påle för det här! Uppge omedelbart namn, rank och regemente.”

Mannen på hästen log bistert. ”Ursäkta min brist på hövlighet. Tillåt mig att presentera mig.

Jag är kapten Manfred Andersson och jag har fått order att ta dig tillbaka till Stockholm. Du ska stå inför rätta för förräderi.” ”Förräderi!” Spottade Hrolf ur sig. ”Vad är det för en förbannad lögn? Jag är och har alltid varit trogen plikten och fosterlandet.” ”Och ändå är du här nu, djupt inne i Kilsbergen med en eftersökt pojke i ditt förvar. Ge oss pojken så kanske du och dina män kan komma ur det här levande.” ”Vilken pojke? Jag vet inte vad du pratar om? Jag är på ämbetsresa till Norge. Sanna mina ord, du kommer att få sota för det här.” ”Sluta. Jag vet att du ljuger. Jag söker Erik Mariasson. Han är med dig här i vagnen. Det är bara att lämna över honom.”

Andersson vinkade åt några av sina soldater. De klev av hästarna och avancerade på vagnen med dragna sablar. Två av dem skar med snabba hugg av de rep som höll vagnsduken på plats och en tredje slet av den med ett kraftfullt ryck. Vagnen var helt tom, där låg bara några ryggsäckar och lite utspilld mat. ”Var har ni gjort av honom? Grip dem!”

Som svar drog även Hrolf sin sabel. Samuel och Andreas gled vant in i försvarsposition. De bildade en ring där de skyddade varandras ryggar och flanker. Ryttarna i sin tur, satte av och omringade dem för att skära av varje tänkbar flyktväg.

Erik reste sig upp på knä bakom busken för att se bättre. ”Var inte dum nu!” Manfred lät trött och irriterad. ”Du kommer bara att få dig själv dödad. Lägg ner era vapen så blir ingen skadad.” ”Vill du ha våra vapen?” sa Hrolf. ”Kom och ta dem. Om du kan.” ”Du gamle dåre. Tänker du leka hjälte? Jag har ingen tid för 20

hjältar. Sista chansen nu.”

Hrolf bara log. ”Men var inte så förbannat envis!” sa Manfred. ”Jag har order att ta dig levande tillbaka till Stockholm. Men om det visar sig omöjligt kommer jag att döda dig själv.”

Hrolf gav upp ett skratt. ”Försöker du skrämma mig med döden? Jag är på tok för gammal för det. Döden är min vän. Har varit det i många år nu. Är den din?”

Manfred slickade sig om läpparna. ”Tråkigt. Om du söker döden kan jag inget göra. Men låt dina underlydande gå. Du har ingen rätt att släpa dessa unga män med dig ner i helvetet.”

Samuel och Andreas utbytte en snabb blick. ”Lyssna inte på honom Herrn. Vi är med dig.” ”Ta dem”, sa Manfred och gjorde en trött gest med handen. ”Man kan inte diskutera med galningar.”

Ryttarna svepte in. Med sina svarta mantlar liknade de en flock kråkor kring ett dött djur, alla ivriga att få sig ett skrovmål. Men detta byte hade kvar sina klor.

Tre män anföll Hrolf samtidigt. Men de var inte samspelta utan kom mest i vägen för varandra. Hrolf parerade och gjorde ett plötsligt utfall. En av ryttarna föll svärande till marken med blod forsande längs benet. Ögonblicket senare vacklade en annan baklänges, släppte sin sabel och tog sig hårt om bröstet.

Den tidigare stridslystnaden förbyttes snabbt i försiktighet och ryttarna tog ett steg tillbaka. De svävade försiktigt utom räckhåll för Hrolfs sabel och började systematiskt ansätta Samuel och Andreas. Någon fintade en attack medan en annan försökte sticka från sidan. Till slut lyckades de och Andreas fick ett djupt jack i 21

ena benet. Han skrek av smärta, blodet rann ymnigt ur såret. Han fick snart problem att stå upp. Ryttaren som hade utdelat hugget förblev dock inte ostraffad. Hrolf slog undan hans sabel och gjorde ett utfall. Ryttaren vacklade bakåt, vit av smärta, med blod rinnande längs armen. Ryttarna föll åter tillbaka och från ett respektfullt avstånd fortsatte de att finta och ansätta Hrolf och Samuel medan de väntade på att Andreas skulle förblöda.

Plötsligt röt Hrolf: ”Till mig!” Han tog Andreas under armen. ”Nu! Mot skogen!”

Tillsammans rusade de rakt genom ryttarna. Två försökte genskjuta dem, men Hrolf vräkte dem, till synes utan ansträngning, till marken.

Då hördes en gäll knall. Hrolf släppte Andreas och med ett ansikte fullt av förundran tog han sig över bröstet där en röd fläck spred sig över uniformen. Manfred höll en flintlåspistol i handen.

Det rök ur pipan.

Hrolf vände sig om och tog några stapplande steg längs vägen.

Ryttarna flyttade sig för honom. På något märkligt sätt fann han Erik med blicken. Sedan föll han till marken och rörde sig inte mer.

Vid åsynen av Hrolfs död tappade Andreas viljan att kämpa.

Han släppte sabeln, rasade till marken och höll sig om sitt blödande ben. Samuel stod stilla, likt en staty med vapen i hand, oförmögen att ta in vad som just hänt. Erik upptäckte att han stod upp. Han måste ha rest sig för att se bättre och var nu fullt synlig.

Manfred höjde handen och pekade. ”Där är han. Ta honom.”

Svartklädda figurer störtade mot honom, mantlarna fladdrade i vinden, de flög över marken, likt kråkor från helvetet. Det sista Erik såg av sina forna beskyddare var hur en av ryttarna sparkade undan benen på den förstummade Samuel och slet sabeln ur hans 22

händer. Sedan kastade Erik sig in bland träden. Han sprang allt vad han orkade, rakt in i skogen.

Det dånade i öronen och för varje språng stack det som dolkar i foten. Ryggsäcken dunsade på ryggen och tygbyltet var otympligt, men han skulle hellre dö än släppa taget. Han hade snart blodsmak i munnen. Snön låg i drivor under träden men var nästan helt smält där solens strålar trängt igenom. Han kryssade mellan de kalare fläckarna, dök genom buskage och runt trädstammar. Bakom sig hörde han rop och svordomar från förföljarna. De verkade inte veta var han var. Han slängde sig in bakom en tjock tallstam och försökte behärska sina andetag. Han hörde fotsteg och hur grenar bröts av i närheten.

En kraftig våg av illamående svepte genom honom. Han visste att han aldrig skulle kunna springa från dem. Ville han överleva måste han lura dem. Han måste hitta ett gömställe och det fort.

Solen var på väg ner och det började bli skumt, men det var ännu för ljust för att kunna försvinna i skuggorna. En bit framför Erik, på en ås, låg några stora stenbumlingar, som om en jätte spelat kula men sedan tröttnat på leken och gått därifrån.

Erik slungade sig framåt och sprang allt han orkade. Han rusade förbi ett antal klippblock och sökte i desperation en öppning eller springa under någon av dem. Men ingenstans fanns något skrymsle stort nog att gömma sig i. Så kom han till den största av dem. På baksidan hade några mindre stenar kilats in undertill, och så skapat ett litet utrymme precis lagom för en pojke och hans ryggsäck.

Med stor sannolikhet var detta det bästa han skulle finna.

Utmattad och spyfärdig kröp han in. Ryggsäcken skrapade i stentaket och under magen började snön sakta smälta av kroppsvärmen.

Han tystade sina andetag och väntade. Först var det helt stilla.

Sedan hörde han ljudet av stöveltramp som knarrade i snön. De 23

närmade sig.

Utanför Eriks gömma sluttade åsen försiktigt utför och han hade god uppsikt över skogen nedanför. Han hörde hur några män sprang över åsen. De fortsatte rakt fram. De hade inte sett honom.

Hade de inte varit fler? Erik försökte minnas hur många de varit borta vid vägen. Han mindes inte. Men de var många. Var fanns de andra?

Så hörde han tung andhämtning precis i närheten. Runt klipporna kom en svartklädd man på ostadiga ben. Han höll sig i sidan och flämtade hårt. Stapplande ställde han sig framför gömman och spanade ner i skogen. Erik höll andan. Hjärtat slog som en trumma. Ljudet var så högt att han för ett kort ögonblick fruktade att mannen skulle höra det. Ryttaren verkade dock ha tappat intresset för jakten. Han såg sig omkring efter en lagom stor sten att slå sig ner på. Han vände sig om och tittade först på en av stenarna vid gömmans öppning innan han med ens såg rakt in i skrymslet. Ögonen vidgades av häpnad.

Han var en ung man, inte många år äldre än Erik, kanske nitton, tjugo år. Kåpan hade fallit tillbaka och avslöjade blont hår och ett vackert finlemmat ansikte. Under manteln bar han en uniform i svart och guld vars like Erik aldrig tidigare sett. Ynglingen öppnade munnen för att ropa. Men Erik vräkte sig ut ur gömman och med all kraft drämde han sabelns fäste i halsen på honom. Ynglingen föll ihop på marken, försökte resa sig, men fick ingen luft. Han ställde sig på knä och kippande efter andan, ögonen vida av fruktan.

Men Erik hade inte tid för ytterligare strid. Han sprang. Han tycktes flyga fram över mossa och barr. Han såg mannen framför sig, på knä.

Varför var han så skräckslagen? Trodde han att jag skulle döda 24

honom? Det skulle jag aldrig kunna göra … Borde jag ha gjort det?

Han ville inte döda någon.

Plötsligt ekade ett vrål genom skogen. Det kom bortifrån åsen.

Ynglingen måste ha återfått andan. Med ens var Eriks fötter tyngre.

Han halkade i snön och höll på att falla handlöst ner i en driva. I sista ögonblicket återfick han balansen och stormade vidare. Han började desperat söka efter ett nytt gömställe. Men det fanns inget som yppade sig. Här fanns bara snö, mossa, ris och en och annan gammal nedfallen trädstam. Men inga hål, inga gömställen som var stora nog för honom.

Snart genomljöd skogen åter av stöveltramp. Det knakade och knarrade i snön. Erik rusade vidare. Så hörde han det svaga ljudet av brusande vatten. För sent insåg han vart han var på väg. Framför honom försvann träden och han rusade ut på kanten av en ravin.

Långt där nere i mörkret kunde han ana svart, forsande, virvlande vatten.

Han förbannade sig själv.

Hur kan jag vara så dum? Det är ju samma ravin som vi körde över med vagnen! Men här fanns ingen bro, han var fångad mellan klyftan och sina förföljare. Erik vände sig precis i tid för att se tre svartklädda män storma mot honom ur mörkret. Först av dem kom den unga mannen, ögonen fulla av raseri.

Erik tog ett steg bakåt och sedan ytterligare ett tills han stod på avgrundens yttersta rand. Han kände sig yr, ögonen ville inte riktigt fokusera. Hjärtat tycktes sakta ner, allt gick mycket långsamt.

Förföljarna var inte långt borta men deras sista kliv tog en evighet.

Mer än någonsin liknade de svarta kråkor, långsamt svävande mot honom med vassa näbbar och utsträckta klor.

Ett sällsamt lugn sänkte sig över honom. Han visste vad han måste göra. Han höjde armarna och slungade sig bakåt precis 25

utom räckhåll för gripande händer. Fallet var långt. Det tog aldrig slut. Han tycktes sväva på själva luften. När han väl träffade vattenytan blev allt svart.

26

Erik är bara en enkel stallpojke. Så varför är han jagad av soldater? Och varför är kyrkoherde Kloo så mån om att ge honom husrum?

Efter en vild flykt hamnar Erik i Kilsbergen.

Där bor Hanna med sin försupne far. Hon är bortlovad till en flera gånger äldre man och söker sin frihet, medveten om att priset kan bli mycket högt.

Snart upptäcker Erik att det finns varelser i skogen och att alla inte är vänligt sinnade. När ett märkligt väsen försöker dränka barnen i byn dras Erik och Hanna in i ett spel som de inte förstår, men desperat måste vinna.

Oskar Källners debutroman Drakhornet är en smart, spännande och bitvis obarmhärtig ungdomsfantasy.

Den utspelar sig i det tidiga 1800-talets Sverige där det fortfarande finns älvor i mörkret och troll i underjorden.

ISBN: 978-91-979428-0-5

R a v N B ö D E S I g N / Illustration: anna Darlene van der Heiden

Han höjde armarna och slungade sig bakåt, precis utom räckhåll för gripande händer.

Fallet var långt. Det tog aldrig slut. När han väl träffade vattenytan blev allt svart.