Glädje anton tjechov Anton Tjechov (1860–1904) är i dag kanske mest känd som dra matiker, och pjäser som Onkel Vanja och Körsbärsträdgården sätts ständigt upp på teatrar världen över. Men Tjechov var också en mästare i det lilla formatet och det var just som novellförfatta re han slog igenom. Under sitt liv skrev han närmare 400 novel ler. En av dessa är Glädje. Här kastas läsaren rakt in i handlingen när sonen Mitia störtar in i föräldrarnas lägenhet efter en blöt kväll med vännerna. Som så ofta hos Tjechov väcker berättelsen frågor som läsaren får fundera vidare på och ta ställning till på egen hand. För hur ska man egentligen se på Mitias glädje – och hur länge kommer den att vara? Klockan var tolv på natten. Upprymd och rufsig störtade Mitia Kuldarov in i sina föräldrars lägenhet och började rusa omkring i rummen. Föräldrarna hade redan lagt sig för att sova. Systern låg i sin säng och läste sista sidan i en roman. Hans bröder gymnasisterna sov. – Var har du varit? undrade föräldrarna förvånat. Vad är det med dig? – Åh, fråga inte! Det här hade jag aldrig vågat drömma om. Nej, aldrig! Det är … det är helt otroligt! Mitia, som hade svårt att stå på benen av lycka, började skratta och föll ned i en fåtölj. – Det är otroligt! Ni kan aldrig gissa! Håll i er! Systern for upp från sängen, svepte in sig i filten och sprang fram till sin bror. Gymnasisterna vaknade. – Vad är det med dig? Du är ju alldeles likblek i ansiktet! – Det är av glädje, lilla mamma! Nu vet ju hela Ryssland vem jag
212 realismen
är! Jajamän! Innan var det bara ni som visste att det finns en kollegieregistrator vid namn Dmitrij Kuldarov, men nu vet hela Ryssland om det! Mamma lilla! Åh, herregud! Mitia for upp, sprang omkring i rummen ett tag och satte sig sedan igen. – Men, vad är det som har hänt? Tala så man förstår! – Ni lever som vilda djur, läser inga tidningar, bryr er inte det minsta om offentligheten, och i tidningarna som det skrivs så mycket intressant! Nuförtiden skriver man om alla händelser, in i minsta detalj! Jag är så lycklig! Åh, herregud! I tidningarna skriver man ju om berömda människor, och så har man skrivit om mig! – Om dig? Var? Pappan bleknade. Mamman kastade en blick på ikonen och korsade sig. Gymnasisterna for upp, och som de var, iklädda små nattskjortor, sprang de fram till sin storebror. – Jodå! Man har skrivit om mig! Nu vet hela Ryssland vem jag är! Mamma, den här tidningen ska ni spara som minne! Vi kommer att ta fram den ibland. Håll i er! Mitia drog upp en tidning ur fickan, räckte den till pappan och pekade på en liten text som var inringad med blyerts. – Läs! Pappan tog på sig glasögonen. – Men läs då! Mamman kastade en blick på ikonen och korsade sig. Pappan hostade till och började läsa: – »Den 29:e december klockan 11 på kvällen lämnade kollegieregistratorn Dmitrij Kuldarov …« – Hörde ni, hörde ni? Fortsätt! – »… lämnade kollegieregistratorn Dmitrij Kuldarov Kozichins ölkrog på Malaja Bronnajagatan, och i sitt onyktra tillstånd …« – Det var jag och Semjon Petrovitj … Varenda detalj finns med! Fortsätt! Vidare! Lyssna! – »… och i sitt onyktra tillstånd halkade han och föll under en häst som stod här jämte sin kusk Ivan Drotov, en bonde från byn Durykinaja i Juchnovskdistriktet. Efter att ha stigit över Kuldarov kollegieregistrator – manlig sekreterare hos polisen ikon – helig bild av Kristus, Maria eller ett helgon
213