GÖRAN BROHAMMER
Tidigare utgivning:
Världen vill inte bli räddad (2019)
Världens öde (2019)
Homo Yeti (2020)
Rysningar (2021)
Bortom evigheten
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Göran Brohammer
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-103-7
Förord
”Kom broder, det är dags att gå vidare”, lockade björnen.
Artan såg honom där ute på fjället. Ute på de öppna vidderna med kråkris, dvärgbjörk och ripbär. Luften var frisk och klar, solen sken ännu men var på väg ner. Artan hoppade upp och satte sig på björnens rygg, höll fast i den tjocka lurviga varma pälsen.
”Kom broder, nu är vi ett du och jag. Nu är resan slut för denna gång, ditt bidrag till livet här på jorden är givet, nu drar vi vidare.”
Artan hörde glädje i björnens röst och kände detsamma. En bubblande glädje. De galopperade i väg, vinden blåste dem i ansiktet, de kände frihet. Tillsammans red de in i solnedgången. De red med en allt högre fart, frihetskänslan blev alltmer berusande och där framme såg de att ljuset blev starkare. De var på väg hem. Så fångades de upp av en vind, som på vindars vis bar med sig något, en insikt. En ofattbar insikt, Artan kände sig med ens mycket tveksam. Var detta rätt? Om det var så, hade han inte alls givit sitt bidrag, utan bara skrapat lite på ytan, skrapat på fel saker. Så ville han ju inte att det skulle vara.
”Vänta!”
DEL 1
Världen vill inte bli räddad
Ett djupt andetag. Ett slags rus av välbehag när kroppen åter syresattes. Beatrice såg ut över det vackra landskapet. En lätt dimma belägrade nedre delen av de gröna kullarna framför henne. Det doftade nog varm natur och någonstans i fjärran gick det säkert att höra en lärkas intensiva drillande. Fast kunde hon egentligen känna allt detta eller var det en sorts minne från en svunnen tid? Nej, fullt ut kunde hon inte känna in situationen, men det fanns vaga antydningar. Hon kände inte speciellt mycket av klädnaden hon hade på sig, inte heller sitt långa hårsvall som hon såg trots att det böljade sig ner för hennes axlar. Hon förstod att nu var hennes namn Beatrice Ek. Uppenbart var hon en kvinna, även om hon inte varit det under den tid hon levde på jorden. Beatrice Ek, som en lek med bokstäver kopplat till förkortningen BEK. Hon satte sig ner på en sten, trycket från det hårda blocket kunde anas, men var övrigt bara en vag förnimmelse. Jorden, hon smakade på ordet. Med det dök minnesbilder upp från olika miljöer och på henne själv när hon var en man vid namn Artan. Hur hade det livet varit? Händelserikt var det ord hon först kom att tänka på. Artan Libohovas liv hade varit just det, händelserikt. Men hur kunde hon över huvud taget vara här, hennes liv som Artan avslutades och hon dog. Hon var säker på det. Red hon inte in i solnedgången uppå sin björn, som i en dröm, och försvann? Jag tänker, alltså är jag, tänkte hon och log för sig själv. Visst var det så filosofen hade uttryckt det? Hon tänkte, så hon fanns. Men hur? Uppenbart ägde hon ännu någon form av existens. Den
blev dessutom allt tydligare. Hennes sinnen verkade skärpas, hon började höra mer av suset från vinden, och visst doftade det nu av blommor och gräs? Känslan var annorlunda, skarp men samtidigt avtrubbad. Hennes omfång av vad hon uppfattade var större, mer komplext. Hon tyckte att hennes sinnen nådde längre ut i en större sfär av verklighet runt henne, en sorts delaktighet i allt. Märkligt. Hon var lugn, hotbilder av de slag som fanns i hennes tidigare liv var borta. Men också alla band, hon längtade inte efter något eller någon. En slags tomhet och stillhet hade infunnit sig. Beatrice hade aldrig trott på något himmelrike, men kanske var det där hon var nu. Inte var hon i något helvete i alla fall. Fast egentligen upplevde hon sig inte som död heller utan ganska levande faktiskt. Kanske frågan om himmel eller helvete inte var aktuell ännu, om den nu någonsin skulle bli det. Den rastlöshet hon ägt under sitt tidigare liv var dock inte helt borta, efter ett tag började hon lunka runt där på den gröna kullen. Barfota i gräset. En fråga återkom inom henne; varför var hon här?
Hon stannade upp och log stort, ja detta var ju något hon brottats med under hela sitt tidigare liv. Syftet med hennes liv som Artan Libohova. Tydligen hade hon nu i denna skepnad ärvt samma frågeställning.
Solen gick ner, det blev mörkt. Beatrice satte sig ner igen på den där stenen. Nu kändes den tydligare, och hon strök försiktigt handen utmed stenens yta, delvis täckt av mossa och lav. Hon försökte gå tillbaka i tanken till tiden på jorden när hon var Artan, men det livet var avlägset och oklart. Det blev mer en sorts betraktelse från sidan, som om hon var observatör till något som hänt någon annan. Livet på jorden hade varit komplicerat och instabilt. Världen blev mer otrygg och oberäknelig ju mer tiden gick. Detta mindes hon och att Artan hade varit engagerad i organisationen ISIB. Ja, detta hängde ihop, för ISIB arbetade underförstått med att göra världen mindre otrygg och mindre oberäknelig genom sina avslöjanden om brott mot mänskliga
rättigheter, djurplågeri och miljöproblem. Var det något i detta som hon borde minnas, som var orsaken till att hon återvänt?
Nej, hon kunde inte relatera till det, hur äventyrlig och fartfylld den tiden än må ha varit. Det var ändå inte något hon återvänt för att hantera, nej det måste vara något annat.
Beatrice anade en rörelse i buskarna längre bort. Natten började nå sitt slut och gryningen närmade sig. Himlen rodnade redan i öster. I dunklet såg hon något komma lufsande fram emot henne.
Hon smög försiktigt bort en bit och ställde sig bakom en enbuske.
”Så, du försöker gömma dig?” hördes en röst.
Beatrice såg då att det var en stor björn. Något bekant väcktes inom henne, en björn. Som kunde prata. Hon letade inom sig. En björn. Var detta en dröm i vilket fall då? Nej, sakta kom minnet tillbaka – om en björn, en vän, en sorts andlig mentor. En som hon haft oändliga dialoger med i sitt tidigare liv. Men då fanns den i hennes huvud, inte så här fysiskt så hon kunde se den. Det kändes plötsligt för mycket, hon var inte redo för detta ännu.
”Låt mig vara en stund, jag är inte redo för dig ännu. Inte just nu. Jag behöver landa i stunden”, sa Beatrice.
”Du kommer inte kunna hålla dig borta från BEK, det är inte så det fungerar”, svarade björnen.
BEK, hon smakade på ordet som var en förkortning. Det var från den hon tagit namnet Beatrice Ek, men varför kändes det så märkligt nu? Minnesbilder och delar av hennes verklighet kom till henne i fel ordning, framtiden kom före historien, tiden verkade inte finnas. Okej, BEK, det där märkliga energifältet som björnen hade pratat så mycket om, men som Artan egentligen aldrig förstod vad det var för något. Den känslan av oförstånd hade Beatrice ärvt. BEK, biogen elektromagnetisk kvantlogik, ja fullständigt obegripligt. Men trots det, hon mindes nu att björnen var en del av detta energifälts existens. En sorts virtuell varelse som rent fysiskt egentligen inte fanns här på jorden. Enligt björnens teorier så delades en levande organism upp efter sin
död. All materia återfördes till jordens resursbank, medan alla själsliga energier återfördes till BEK.
Beatrice klev fram igen från busken och gick till björnen.
”Förlåt, emellanåt drunknar jag i alla intryck och mina sinnen är ännu inte intrimmade för det. Jag ska försöka skärpa mig. Jag minns dig alltmer från mitt liv som Artan, men jag hoppas du har tålamod. Allt finns inte på plats ännu, och jag har fortfarande brister i min verklighetsuppfattning”, sa Beatrice.
”Nåväl, inget problem. Det var faktiskt du själv som valde att återvända till jorden, jag har bara följt med. En skillnad mot tidigare är bara att nu är vi båda virtuella varelser”, sa björnen.
De stod sedan där på kullen, hon och björnen och såg ut över nejden nedanför. Solen började gå upp igen. Hennes lurvige bruna vän satt på ändan och vädrade lite i morgonluften med nosen.
”Tack. Låt mig bara få landa i stunden, jag hoppas det klarnar om varför jag återvänt. Jag anar något där inne i djupet av mitt sinne, men det vill ännu inte ta form. Hur länge kan jag vara här i denna skepnad?” frågade Beatrice.
Björnen skakade lite tveksamt på huvudet.
”Det vet jag inte. Det går att frammanas som en virtuell varelse, men då alltid länkad till en annan fysisk varelse på jorden. Jag var ju länkad till Artan på så vis tidigare. Du vet det där med totemdjur som han pratade om. Nu har du återvänt, men utan en sådan länk. Jag kunde följa med eftersom vi varit länkade samman innan. Men för andra här på jorden är vi en sorts andar eller spöken”, sa björnen och såg något ogillande på henne.
Men inom Beatrice började det växa fram en tydligare bild av varför hon eventuellt återvänt. Hon hade en mycket stark känsla av att inte vara färdig. Hon var inte klar med det uppdrag hon tyckte sig haft på jorden, vad det nu var för åliggande. Därför löstes bara hennes kropp som Artan upp, men inte hennes mentala energier.
”Precis”, sa björnen.
Kanske hade björnen rätt, men hon ville inte ge sig så lätt.
”Eftersom jag ändå är här, i vilken skepnad det nu än är, tänker jag stanna kvar. Kanske det kommer till mig ändå efter ett tag”, sa Beatrice.
”Ja, jag verkar inte kunna hindra dig, men din nuvarande skepnad har ingen fysisk manifestation, för människorna på jorden finns du inte. Så hur du ska kunna interagera med dem är för mig oklart, om du nu tänker göra det. Du kan naturligtvis observera och i detta försöka fundera vidare. Men så mycket vet jag, att ett intellektuellt tänkande bara kan ske via en analyserande fysisk hjärna, och den du har nu är inte fulländad för det ändamålet”, sa björnen.
”Men du kopplades ju till Artan efter den där olyckan i Amerika, plötsligt fanns du där i hans huvud. Du var och är en del av BEK, och ändå är du kvar här. Varför kan inte jag göra samma sak?” frågade Beatrice.
Björnen var tyst en stund, som om den själv tänkte efter innan den sa något.
”Det finns en sorts naturlagar, i huvudsak okända för mänskligheten, som reglerar dessa saker. Det går att återfödas, eller rättare sagt ta plats i ett nytt medvetande. Det är normalt vid födseln, men ibland kan det också ske vid starka trauman. Så var det när jag fick kontakt med Artan och därmed dig. Just nu kopplar du inte till någon levande varelse på jorden. Jag antar du önskar koppla ihop dig med någon av dina ättlingar. Men du kan inte ta plats i din dotter Azras medvetande. Dels är hon redan vuxen, dels måste du hoppa över minst en generation, fråga mig inte varför. När det gäller mig har jag lika lite möjlighet som du att påverka något fysiskt skeende på jorden”, sa björnen.
Björnens päls rörde sig lite i den svaga vinden. Även hennes hår rörde lätt på sig. Blev de mer fysiska ju mer de var här?
”Men om min dotter Azra inte får något barn?” frågade Beatrice.
”Det funkar ändå, det är inte just den exakta biologiska kopplingen i sig, det är tiden. Det kan vara ett adopterat barn, det kan vara ett helt annat barn som du inte haft någon relation till alls innan”, sa björnen.
Björnen kliade sig på magen med ena ramen. Beatrice sträckte ut en hand för att klappa hans rygg, men den for bara rakt igenom som om den vore luft. Hon var alltså ett spöke och han med. Trots att den där underbara tanken försvunnit, kunde hon inte sluta leta efter fragment. Något måste väl finnas kvar där inne i skallen. Det hade med livet på jorden att göra. Hur människorna levde. Att det verkade lätt för jordens alla människor att tillsammans göra om världen så att den skulle kunna bli en bra plats att leva på, men ändå inte klarade av att göra en sådan förändring. Människorna verkade inte kunna synkronisera sina handlingar, i stället agerade de i huvudsak med egenintresset först. Osjälviskhet ställdes mot själviskhet. Det hade varit något med detta, en tanke hur allt detta skulle kunna hanteras. Eller var det bara en fin dröm? Hon blundade. Ja, hon verkade faktiskt vara oförmögen att tänka komplicerade tankar så som björnen sa, hur skulle hon gå vidare med detta?
Beatrice öppnade åter försiktigt ögonen och såg åt sidan, björnen låg där ännu, den hade vänt blicken mot henne. Sedan reste den sig upp, makade sig intill henne och knuffades lite lätt. Eftersom de båda bara var imaginära varelser blev det naturligtvis ingen fysisk knuff, men på något vis kände hon av den ändå.
”Du vill att vi rör på oss?” frågade hon.
”Ja, jag tror inte på att vi bara sitter här och väntar på något. Det du söker kommer inte komma fram bara genom att sitta här och filosofera. Jag tänker att om jag spelar upp sekvenser ur livet på jorden, som jag tror kan vara pusselbitar i ditt sökande, kanske du hittar fler fragment. Men jag är skeptisk, jag tror inte du kan komma hela vägen själv. Du behöver som sagt en fysisk analyserande hjärna som är bättre på att förstå hur livet faktiskt fungerar på jorden. Du vet, jag har också fått den där insikten
från BEK, men sedan jag valde att finnas här i denna skepnad hos dig, finns kunskapen inte längre tillgänglig för mig heller”, sa björnen.
Artan Libohova, den person Beatrice hade varit på jorden, föddes året 1956 i en liten by med namnet Fröbacka i landet Sverige. Dit hade hans föräldrar flytt från Albanien efter andra världskrigets slut. De ägde en mindre gård som sköttes av mamma Liljana. Pappan Loran arbetade som svetsare. Familjen hade etablerat sig väl i Sverige, och Artan blev en pojke som andra svenska pojkar. Beatrice mindes att livet på jorden hade varit som en sorts tågresa med ett antal stationer och med bara en tydlig slutstation, döden. Vid varje station skedde ett val, stanna kvar ombord eller kliv av. Valen gjordes i de flesta fall utan att man själv var medveten om det. Beatrice mindes att Artan hade farit fram på denna resa precis som alla andra och besökt livets olika stationer; skola, jobb med mera. Han fann kärleken, fick barn. Men som alltid var varje människas liv unikt på något vis och hade därmed en egen nyans.
En viktig detalj var det där som björnen nämnt, det vill säga begreppet totemdjur. Artan hade haft en inre dialog med björnen, som var ett sådant totemdjur, ja uppenbart samme björn som nu stod här intill Beatrice. Ett totemdjur sas vara en virtuell manifestation, som bara uppenbarande sig i det inre mentala djupet hos dem som lyckades få kontakt med en sådan relation. Generellt sett ansågs totemdjuret vara en sorts andlig guide, eller budbärare från andevärlden eller från någon förfader. Totemdjuret var en beskyddare och förmedlade visdom och läror från tidigare generationer. Allt detta kunde Beatrice minnas, och ju mer hon tänkte på det växte Artans liv fram mer och mer inom henne. Hans relation till björnen knöts när han råkade ut för en traumatisk händelse under ungdomsåren. Dialogen med björnen hade varit enkel och okomplicerad i sin företeelse även
när komplicerade ämnen hanterades, vilket verkade vara fallet även nu med Beatrice. Björnen tvingade aldrig Artan till något, och björnen övertalade honom aldrig att göra eller tänka på ett visst sätt. Den bara agerade som ett sorts bollplank till hans egna tankar. Artan var fri att lyssna och kunde om han så ville stänga ute björnen. Så björnen var en vital del av Artans liv, och länken hängde alltså kvar nu. Det fanns andra som egentligen hade varit viktigare för Artan, som hans fru Angelina och dotter Azra. Men det var liksom på olika vis. Beatrice kunde känna att hon som Artan då under den perioden agerat ganska själviskt.
Att det fanns fru och barn där hemma kom ofta i andra hand.
Hon skämdes något nu över detta, och kunde känna att Angelina fick i stort ta hand om all uppfostran av deras barn. Inte minst kände hon att hon som Artan utsatt sig för en mängd risker, och det kunde ha slutat illa.
”Okej, då går vi”, sa Beatrice och gick efter björnen som redan lufsat i väg en bit framför henne.
Hon skulle efter en tid lära sig detta förfaringssätt, björnen som vägledde henne i viss riktning. Ofta passerades någon sorts flerdimensionell barriär i form av en tät dimma, sedan anlände de till någon tid och plats i det fysiska tidsrummet på jorden.
Nu framträdde en stad, ett torg och en väg ur dimman. En man kom gåendes i rask takt och stannade snabbt upp intill en stor svart bil. Han böjde sig ner som om han skulle knyta sina skor. Därefter reste han sig upp och gick vidare. Något hade snabbt placerats via magneter under bilen. Mannen försvann sedan runt ett gathörn. Därefter kom explosionen, Beatrice imploderade. Inte fysiskt, hon var ju bara ett spöke. Men den chockvåg av sinnesintryck som drämde mot henne tryckte ihop hela hennes väsen. Först hörde hon bara en skarp hög ton. Likt vatten, som återvände till en punkt där en sten just släppts ner i en vattensamling, återvände livet till den punkt där bomben precis hade detonerat. Kvarlevor av kroppsdelar från människor låg utslängda som om det vore
i denna nya skepnad ställdes all hennes känsla av begreppet verklighet på kant, hon var inte längre säker på vad det var för något. Att det kanske bara var en upplevd känsla, men på något sätt frikopplad från det absoluta skeendet. Levde hon nu som Beatrice i en verklighet, eller om det nu bara var en dröm, var det också då en sorts verklighet?
”Hände det där nu?” frågade hon.
”Det har redan hänt. Jag bara plockade upp ett exempel i tidsrummets databank över skeenden. Men det sker sådana attentat i nutid med”, sa björnen.
Beatrice tog ett djupt andetag som om hon försökte vädra bort doften av död från sina lungor. Varför gjorde en människa så, var människan ond?
”Var jag en ond varelse när jag levde här på jorden?” frågade hon.
”Vad är ondska?” replikerade björnen.
”Vet inte, kanske motsatsen till godhet”, sa Beatrice och suckade.
”Men det där som jag letar efter, kanske varför mänskorna är så destruktiva och inte jobbar för sitt eget bästa, beror det på ondska?” sa Beatrice sedan.
”Nej, jag tror inte det, eller ja kanske, men jag tror ondska bottnar i okunskap och frustration, kanske rent av hjälplöshet”, sa björnen.
Beatrice funderade över det björnen sagt. Skulle lösningen då vara kunskap och möjlighet att påverka och agera? Ja kanske det.
”När jag och Artan hade våra filosofiska stunder handlade samtalet ofta om BEK. Att BEK i sin natur pressades in i en sorts kilformad strut och tvingades till styrd konfiguration. Atomer blev molekyler, som sedan blev levande organismer, som blev medvetna levande organismer, som blev medvetna samhällen av levande organismer. Nu känns det lite avlägset, men jag tror vi tyckte vi var något på spåret där. Kanske det där flödet inte
blir så bra om de där medvetna organismerna inte vill bilda medvetna samhällen. Människan vill inte länka sitt medvetande till andra, utan lever sina liv rent egoistiskt. Alla har sin fria vilja, och därmed också ovilja”, sa björnen.
”Om jag minns rätt från tiden som Artan, så drevs samhället mot mer individualism och bort från en samlad humanistisk syn. Men jag tyckte på den tiden att det var på goda grunder. Politiska system baserade på till exempel kommunism verkade ju döda människors kreativitet och motivation. Då kändes det mer positivt att släppa loss individen och låta den få satsa på sig själv och utvecklas”, sa Beatrice.
”Tja, det svänger ju fram och tillbaka hela tiden sådant där. Kanske har människan svårt att överblicka de större variationerna över tid. Men visst, under en lång tid har parollen varit att älska sig själv, ensam är stark och så vidare. Samtligt verkar det paradoxalt så att allt färre vill ta ett eget ansvar i svåra frågor, där hänvisas till den kollektiva viljan i stället. Det är en märklig värld vi lever i”, sa björnen.
När Artan Libohova dör, lämnar han jordens yta men inte dess framtid. Han återvänder som Beatrice, en ande och virtuell varelse, som tillsammans med en mystisk björn och kopplingar till energifältet BEK, börjar söka efter den insikt som kan förändra allt.
Genom resor i tidsbubblor möter hon mänsklighetens mörkaste stunder och ljusaste hopp, från kvantfysikens mysterier till globala rörelser för förändring. Beatrices kamp blir en spegel av världen, där kaos, kärlek och förstörelse väger jämnt, tills en oväntad lösning – en global kärleksbomb – kanske kan tända en ny gnista. Kan vi tillsammans skapa ett paradis på jorden, eller är det för sent?
Bortom evigheten är en filosofisk idéroman med spänningsinslag.
Boken knyter an till Världen vill inte bli räddad, som gavs ut 2019, men är en fristående berättelse.