9789140687319

Utredningsarbete i den sociala barnav책rden Lina Ponnert (red.)

Författarpresentation Susanna Johansson, fil. dr i rättssociologi och forskare och lärare i socialt arbete­ vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hennes forskning handlar om sam­ verkan mellan människobehandlande organisationer och spänningar mellan socialrätt och straffrätt inom den sociala barnavården. Hon har undervisnings­ erfarenhet från allmän rättssociologi, kriminologiprogrammet samt socionom­ programmet, och undervisar exempelvis på kurser i det sociala arbetets orga­ nisering och socialt arbete med barn och unga.

Sofia Linderot, socionom, fil. lic. i socialt arbete, universitetsadjunkt vid Social­ högskolan, Lunds universitet. Hennes forskning handlar om familjehemsvård, med särskild inriktning på släktingplaceringar. Sofia undervisar i socialrätt på socionomprogrammet i Lund, men sysslar även med fortbildning för yrkesverk­ samma inom socialt arbete.

Lina Ponnert, socionom, fil. dr i socialt arbete, universitetslektor vid Socialhög­ skolan, Lunds universitet. Hennes forskning rör den sociala barn- och ung­ domsvården och de organisationer som verkar i denna praktik. Specifika intresse­­områden är förhållandet mellan rättssystem och barnavård, samt bedömnings­arbete och beslutsfattande. Hon undervisar främst i socialrätt på socionom­programmet i Lund, men är även verksam som lärare på andra kurser.

Bodil Rasmusson, socionom, fil. dr i socialt arbete och universitetslektor vid Socialhögskolan, Lunds Universitet. Hon har lång erfarenhet av undervisning inom området socialt arbete med barn och unga. Hennes forskning har bland annat behandlat barns vardagsliv ur ett barnperspektiv, barns rätt till delaktig­ het och medbestämmande samt utredningsarbete inom den sociala barnavården.

Margareta Regnér, socionom, fil. dr i socialt arbete, leg. psykoterapeut med familjeinriktning, handledare i psykosocialt arbete och universitetslektor vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Margareta Regnér har lång erfarenhet av undervisning och handledning med inriktning på familje­ terapi samt teorier och metoder i socialt arbete. Hennes forskning har fokuse­ rat på familj, föräldraskap och genus relaterade till insatser i socialt arbete.

Lagar Barnkonventionen BrB: Brottsbalk (1962:700) BvL: Barnavårdslag (1902, 1924, 1960) FB: Föräldrabalk (1949:381) FL: Förvaltningslag (1986:223) HSL: Hälso- och sjukvårdslag (1982:763) KL: Kommunallag (1991:900) LBU: Lag om stöd och skydd för barn och unga (lagförslag) LPT: Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård LSS: Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade LSU: Lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård LUL: Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LVM: Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVU: Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga OSL: Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) SoF: Socialtjänstförordning (2001:937) SoL: Socialtjänstlag (2001:453)

Övriga förkortningar BRÅ: Brottsförebyggande rådet HFD: Högsta förvaltningsdomstolen HVB: Hem för vård eller boende IVO: Inspektionen för vård och omsorg SiS: Statens institutionsstyrelse SOSFS: Socialstyrelsens författningssamling SOU: Statens offentliga utredningar

Innehåll

Inledning 7 1. Utredningsarbete i barnavården – centrala utgångspunkter Lina Ponnert

13

2. Att bedöma barns behov och föräldrars förmåga Lina Ponnert & Bodil Rasmusson

33

3. Utredningspraktik vid placering av barn utanför hemmet Sofia Linderot

61

4. Familjehemsutredningar Margareta Regnér & Bodil Rasmusson

87

5. Utredningar som leder till förslag om tvångsvård Lina Ponnert

111

6. U tredningsarbete vid misstankar om brott – samverkan mellan socialtjänst och ­rättsväsende Susanna Johansson

135

7. U tredningsarbetets institutionella villkor i en förändrad omvärld – tendenser ­och utmaningar Susanna Johansson & Lina Ponnert

153

Referenser 165

Inledning

Denna bok syftar till att tydliggöra och kritiskt diskutera de centrala men skilda utredningspraktiker som bedrivs inom den sociala barnavården, med utgångs­ punkt i forskning och lagstiftning på området. Den sociala barnavård som be­ drivs inom ramen för kommunernas Individ- och familjeomsorg (IFO) är det största arbetsfältet för socionomer (Dellgran & Höjer 2005; Svensson 2008).

Kärnan i denna verksamhet består av att utreda barn och unga som misstänks fara illa eller vara i behov av stöd och hjälp, det vill säga att genom utrednings­ arbete klargöra huruvida behov av insatser finns för barnet och dess familj.

Trots att det finns gemensamma administrativa regler för socialsekreterare att förhålla sig till i utredningsarbete utförs arbetet i olika kontexter, med olika aktörer och syften, vilket skapar olika förutsättningar för hur utrednings­ arbetet kommer att bedrivas i praktiken. Vår utgångspunkt är därmed att barnavårdens utredningsarbete inte kan betraktas som en form av praktik, då det inte finns ett givet sätt att bedriva utredningsarbete på inom socialtjänsten.

Utredningar kan ha olika syfte och frågeställningar att besvara, beröra olika parter, vara olika omfattande och ha flera olika mottagare (föräldrar/barn/ social­nämnd/förvaltningsrätt). Barnets ålder, problematik och föräldrarnas samarbetsvilja påverkar också på olika sätt utredningsarbetet, liksom samverkan med andra myndigheter, inte minst rättsväsendet. Den frågeställning som en utredning ska besvara har betydelse för utredningens omfång och för utred­ ningsprocessen, och det beslut som utredningen leder fram till har betydelse såväl för barnet som för socialsekreterarens handlingsutrymme. När en utred­ ning avslutas med beslut om att ett barn ska placeras utanför hemmet, leder det även till att andra utredningspraktiker aktualiseras, som familjehemsutred­ ningar och utredningar där fortsatt vård övervägs eller omprövas. Utrednings­ arbete som bedrivs inom den sociala barnavården är därmed komplext och mångfacetterat. Men det innebär inte att det är omöjligt att göra en professio­ nell bedömning, eller att det inte finns vissa saker som är mer ”rätt” eller ”fel”.

Till exempel ska b ­ arnet ges möjlighet att höras och det är viktigt att behålla ett barnperspektiv i utredningen, oavsett föräldrarnas egna svårigheter och sam­ arbetsvilja. Även föräldrar som älskar sina barn och som sam­arbetar kan brista 7

Inledning i omsorgen, och där har samhället en skyldighet att träda in. Förståelse för komplexiteten kan bidra till att förstå arbetets villkor, men den frigör inte socialsekreterare från ansvar och ursäktar inte brister. Eftersom utrednings­ arbete utgör en svår och ständigt återkommande arbetsuppgift för socialsekre­ terare i barnavården, är det viktigt att tydliggöra och kritiskt belysa de olika utredningspraktiker som förekommer.

I denna bok kommer vi att ge en inblick i följande frågeställningar: Vilka juridiska och ideologiska ramar omger barnavårdens utredningsverksamhet?

Vilka olika utredningspraktiker bedrivs inom ramen för den sociala barnavården och hur kan de förstås? Hur påverkas utredningsarbetet av olika frågeställ­ ningar, olika förutsättningar för beslutsfattande och olika samarbetspartners?

Vilka förändringar och utmaningar påverkar barnavårdens utredningspraktiker i dag?

Några avgränsningar och läsanvisningar I boken presenteras inledningsvis några centrala ideologiska och juridiska ut­ gångspunkter för barnavårdens utredningsarbete. Därefter belyses kritiskt, med stöd i nedslag från relevant forskning på området, några för barnavården vanligt förekommande utredningspraktiker.

Boken har en samhällsvetenskaplig ansats, samtidigt som de utredningsprak­ tiker som beskrivs i boken har en förankring i befintlig lagstiftning. Med anled­ ning av detta har vi strävat efter att också så långt det är möjligt ta upp och anknyta till för utredningsarbetet relevant lagstiftning. Boken strävar dock inte efter att ge någon heltäckande bild av de juridiska regler som omger socialtjäns­ tens arbete,1 utan återkopplingen till rättsliga regler används snarare som ett sätt att rama in och förstå utredningsarbete i praktiken.2 I boken refereras genomgående till socialtjänsten som den myndighet som ansvarar för utredningsarbete inom den sociala barnavården. I socialtjänstlagen står som regel begreppet socialnämnd i stället för socialtjänst, men eftersom merparten av de beslut som fattas i praktiken är delegerade till ansvariga tjänste­ män inom socialtjänsten har vi valt att använda begreppet socialtjänst i boken, även när kopplingar görs till lagtext. I de fall där socialnämnden har faktiskt inflytande över beslut tas detta upp i texten. Socialtjänsten omfattar definitions­ 1 Se i stället Eneroth (2014), Lundgren m.fl. (2014). Se även Törnqvist (2014) vad gäller familjerättsliga frågor.

2 För handböcker om utredningsarbete i barnavården, se Fridh & Norman (2008), Social­ styrelsen (2009b) och Socialstyrelsen (2014c). För forsknings- och kunskapsöversikter vad gäller barnavårdsutredningar, se t.ex. Sundell & Egelund (2001), Sundell m.fl. (2004) och Sundell m.fl. (2007). Om utredningsarbete, se även Edvardson & Vahlne Westerhäll (2014).

Om forskning i den sociala barnavården i ett bredare perspektiv, se t.ex. Höjer m.fl. (2012).

8

Inledning mässigt allt arbete som bedrivs enligt socialtjänstlagen (SoL) och innefattar därmed arbete med och bistånd till äldre, bistånd till personer med funktions­ nedsättningar och stöd och service till vuxna och barnfamiljer inom kommu­ nernas Individ- och familjeomsorg (IFO). Fokus i denna bok är de utrednings­ praktiker för barn och unga som bedrivs inom ramen för IFO, vilket innebär att socialtjänstens arbete med funktionshindrade barn enligt LSS3 och familje­ rättsliga utredningar inte ingår här. Vi har liksom andra forskare (t.ex. Höjer m.fl. 2012) valt att benämna den specifika verksamhet inom IFO som arbetar med barnfamiljer för social barnavård.

Definitionen av ”barn” är utifrån FN:s barnkonvention och enligt svensk lag personer under 18 år (barnkonventionen artikel 1; 1 kap. 2 § SoL). Den som är under 18 år är omyndig, och vårdnadshavarna är därmed underhållsskyldiga tills barnet fyllt 18 år. Vid fortsatt skolgång efter 18-årsdagen är föräldrarna underhållsskyldiga tills barnet fyllt 21 år (7 kap. 1 § FB; 9 kap. 1 § FB). I de fall då lag och/eller praktik är begränsad till personer under 18 år kommer begrep­ pet ”barn” att användas. Socialtjänsten i Sverige har också ett särskilt ansvar för unga upp till 21 års ålder; tvångsvård av unga kan till exempel beslutas för unga upp till 20 års ålder om orsaken till vårdbehovet är destruktivt beteende hos den unge själv. Tvångsvården kan i dessa fall pågå till 21 års ålder. Unga under 21 år kan också erhålla ungdomsvård som påföljd, vilket då sker på re­ kommendation av socialtjänsten som tillhandahåller vården. Eftersom social­ tjänstens utredningspraktiker och lagens ramar i vissa fall innefattar såväl barn under 18 år som unga mellan 18 och 21 år, kommer vi ibland att referera till ”barn och unga”.

Vi som har skrivit boken arbetar som lärare och forskare och har alla erfaren­ het av praktiskt socialt arbete. Flera av oss har också erfarenhet av att arbeta som socionomer inom den sociala barnavården.

Boken riktar sig huvudsakligen till studenter och praktiker inom socialt arbete­, men den kan även vara användbar för studenter inom närliggande sam­ hälls- och beteendevetenskapliga ämnen med intresse för området. Boken kan förslagsvis användas på kurser riktade till socionomstudenter både på grundoch avancerad nivå med inriktning mot socialt arbete med barn och unga, ut­ redningsarbete eller socialrätt.

Bokens innehåll och den fortsatta framställningen Vilka utmaningar innefattar barnavårdens utredningsarbete och hur kan dessa undersökas och analyseras närmare? I denna bok har vi valt att inrikta och fördjupa diskussionen genom att fokusera olika utredningspraktiker som försig­ 3 Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

9

Inledning går inom socialtjänstens Individ- och familjeomsorg. De specifika utrednings­ praktiker som tas upp är: • • • • •

att utreda barns behov och föräldrars förmåga utredningspraktiken vid placering av barn utanför hemmet familjehemsutredningar utredningar som leder till förslag om tvångsvård socialtjänstens samverkan med rättsväsendet vid misstankar om brott.

Boken inleds med ett första introducerande kapitel där utredningsbegreppet och dess olika aspekter klargörs och där arbetets ideologiska och juridiska ut­ gångspunkter presenteras (Lina Ponnert).

En central uppgift som återfinns i allt utredningsarbete inom den sociala barnavården består i att bedöma barns behov och föräldrars förmåga. I kapitel 2 visar författarna (Lina Ponnert och Bodil Rasmusson) hur denna process kan se ut i praktiken med hjälp av empiriska exempel. Intervjuer med social­ sekreterare baserade på två olika vinjetter (fiktiva fall) fungerar som underlag för att illustrera hur socialarbetare resonerar kring sina ställningstaganden och bedömningar av behov och insatser. Resultat från vinjettstudien diskuteras bland annat utifrån aspekter som rör användningen av dokumentationssystemet BBIC (Barns behov i centrum), olika kunskapsformer och tolkningen av cen­ trala begrepp som ”barnets bästa”.

I kapitel 3 synliggör Sofia Linderot utredningspraktiken när det gäller pla­ cering av barn utanför det egna hemmet. Barn kan placeras både med samtycke (frivilligt) och som en tvångsåtgärd, och det finns i dessa sammanhang olika placeringsalternativ. Vad avgör vilken typ av placeringsalternativ som väljs och hur väl fungerar denna praktik och olika placeringsalternativ? Ett dilemma inom barnavården är hur man kan nå stabilitet i vårdplaceringar och undvika att placeringar avbryts i förtid. Att placera barn i släktinghem har varit en väg att förhindra sammanbrott i vården, vilket det förs en fördjupad diskussion kring i detta kapitel.

När barn ska placeras i familjehem innebär det att socialtjänsten måste starta en parallell utredning för att undersöka ett eventuellt familjehems lämplighet.

Socialtjänstens fokus flyttas därmed i kapitel 4 från förhållandet mellan barnet och dess föräldrar till att fokusera förhållandet mellan ett tänkt familjehem, bar­ nets behov och möjligheten till samarbete med de biologiska föräldrarna. I kapi­ tel 4 analyserar Bodil Rasmusson och Margareta Regnér denna specifika utred­ ningspraktik och ger exempel på metoder, resultat och utmaningar.

Kapitel 5 (Lina Ponnert) bygger vidare på hur socialsekreterare utreder barns behov och föräldrars förmåga när tvångsvård övervägs och föreslås. Denna ut­ redningspraktik innefattar således också placering utanför hemmet, men utifrån 10

Inledning en tvångsvårdskontext. Denna utredningspraktik präglas av socialtjänstens beroende av förvaltningsrätten som beslutande instans, vilket särskiljer den från annat beslutsfattande inom socialtjänsten. Tvångsvårdskontexten innebär ex­ empelvis att socialsekreterare intar ett mer legalistiskt förhållningssätt både i utredningsprocessen och i den skriftliga utredningen.

I kapitel 6 diskuterar Susanna Johansson samverkan mellan rättssystem och socialtjänst när ett barn har utsatts för brott, eller när ett barn själv misstänks för brott, och den praktik som samverkan resulterar i. När barn och unga miss­ tänks för brott eller när barn har utsatts för brott är både polis, socialtjänst och åklagare inblandade och har intresse av att höra barnet, men myndigheterna har olika uppdrag och mål. Detta har medfört framväxten av specifika utred­ ningspraktiker där denna samverkan är i fokus, exempelvis barnahus där flera myndigheter utreder barnet utifrån olika perspektiv. Men hur påverkar dessa myndigheter varandra inom ramen för denna praktik?

En hel del förändringar har genomförts för att förbättra utredningsarbetet i barnavården de senaste 20 åren, samtidigt som nya utmaningar och målgrupper har tillkommit till följd av ökad globalisering, internationell påverkan och in­ flytandet från idéer om evidensbaserad praktik. I kapitel 7 avslutar några av författarna (Susanna Johansson och Lina Ponnert) boken med att diskutera några centrala teman och aktuella dilemman för barnavårdens utrednings­arbete.

Bokens kapitel kan läsas var för sig, men de första sex kapitlen kan sägas hänga ihop parvis på så vis att kapitel 1 och 2 utgör den stomme som övriga kapitel vilar på, då dessa kapitel tar upp förutsättningarna för övriga utrednings­ praktiker (de ideologiska och juridiska ramarna samt utredningsarbetets början, att det finns ett barn vars behov måste utredas). Kapitel 3 och 4 fokuserar båda på placering av barn utanför hemmet, men med olika utgångspunkter. Medan det i kapitel 3 ges en övergripande bild av möjliga placeringsalternativ med fokus på familjehemsplaceringar och de rättsliga ramar som gäller vid uppfölj­ ning av placerade barn, fokuserar kapitel 4 specifikt på utredningar av familje­ hem. Kapitel 5 och 6 diskuterar båda socialtjänstens interaktion med rätts­ systemet, i kapitel 5 utifrån när ansökan om tvångsvård görs till förvaltningsrät­ ten och i kapitel 6 utifrån misstankar om brott (mot eller av barn och unga). Vi har strävat efter att när det är relevant hänvisa till varandras kapitel för att underlätta för läsaren.

11

1 Utredningsarbete i barnavården – centrala utgångspunkter Lina Ponnert I detta kapitel introduceras utredningsbegreppet och dess innebörd som process och beslutsunderlag samt vilka olika formella myndighetsbeslut som en barna­ vårdsutredning kan leda till. Några bärande ideologiska och juridiska ramar som omger utredningsarbetet i barnavården introduceras också – socialtjänst­ lagen som målinriktad ramlag (frivillighet och helhetssyn), principen om bar­ nets bästa, tidig prevention och familjestöd, en familjebevarande princip samt behandlingstanken för unga som misstänks för brott. Slutligen görs en kort sammanfattning av kapitlet.

Utredningsbegreppet i lagstiftning, teori och praktik Kommunen har via socialtjänsten det ”yttersta ansvaret” för att de som vistas i kommunen får det skydd och stöd de behöver (2 kap. 1 § SoL). Socialtjänsten har därför en skyldighet att inleda utredning om något ”genom ansökan, an­ mälan eller på annat sätt kommer till nämndens kännedom som kan föranleda någon åtgärd av nämnden” (11 kap. 1 § SoL). Utredningsbestämmelsens breda formulering syftar till att fånga in människors behov av stöd i ett tidigt skede, det vill säga att alla som kan antas vara i behov av stöd från socialtjänsten och som kommer till socialtjänstens kännedom ska utredas. Men vad betyder egent­ ligen begreppet utredning? Och vad innebär en utredning i praktiken för be­ rörda parter?

Utredningsbegreppets olika aspekter Utredning har definierats som den verksamhet som möjliggör beslutsfattande från socialtjänstens sida (prop. 1979/80:1 Del A s. 397 och 562; Socialstyrelsen 2014c s. 14). Det innebär att en utredning kan betraktas som en arbetsprocess där socialtjänsten samlar in information och analyserar denna för att komma fram till om någon åtgärd behövs eller inte. Enligt lagen ska denna utred­ 13

Lina Ponnert ningsprocess avslutas inom fyra månader när utredningen avser barn (11 kap.

2 § SoL). Själva utredningsprocessen består vanligtvis av ett antal möten och samtal med barnet och hans/hennes familj, men också av information från och möten med andra samverkanspartners som kan ha betydelsefull informa­ tion att lämna om barnet och hans/hennes behov, till exempel skola och polis.

I denna utredningsprocess påverkas såväl socialsekreteraren som familjen och anhöriga och inte minst det barn som berörs på olika sätt. En familj kan på­ börja en förändringsprocess i samband med de samtal som förs under utred­ ningen, vilket kan medföra att utredningen kan avslutas utan åtgärd. De olika parterna påverkas också känslomässigt. Utredningsprocessen är därmed inte bara insamlandet av information utan också en kognitiv och emotionell process för samtliga parter, där socialsekreteraren kontinuerligt analyserar och bedömer den information som ges i ärendet (Horwath 2002; Rasmusson 2009). Den känslomässiga aspekten av arbetet är nödvändig och oundviklig, då utredningsarbete innebär att ständigt reflektera över och värdera barnets situation. Ibland är det också nödvändigt för socialsekreteraren att föreslå akuta åtgärder för barnet eller familjen under pågående utredning, exempel­ vis i form av placering av barnet eller den unge på ett utredningshem. Men den kognitiva delen av arbetet innebär även att irrationella faktorer kan på­ verka insamlingen och bearbetningen av information; det har till exempel visat sig att socialsekreterare tidigt skapar sig arbetshypoteser om vad proble­ met handlar om och samlar in information som stöder denna tes (Sundell m.fl. 2007).

Begreppet utredning används också som samlingsbegrepp för det skriftliga beslutsunderlag som upprättas där ansvarig socialsekreterare summerar infor­ mation som inkommit och bedömer och analyserar denna samt ger förslag till beslut (Socialstyrelsen 2014c s. 14). Utredning är därmed i mångt och mycket också en administrativ process, eftersom alla beslut som fattas av socialtjänsten ska föregås av en utredning. Utredningskravet inom socialtjänsten har enligt vissa medfört en överfokusering på denna administrativa process (Sunesson 1981; Wächter 1998 s. 95–113).

Anmälningar om barn som misstänks fara illa Vissa myndigheter och verksamheter har anmälningsplikt enligt lag när de får kännedom om eller misstänker att ett barn (under 18 år) far illa (14 kap. 1 § SoL). Anmälningsplikten gäller exempelvis för alla anställda inom skola och förskola (myndigheter vars verksamhet rör barn och unga) samt för alla an­ ställda i myndigheter inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och Kriminal­ vården (14 kap. 1 § 1–3 p. SoL). Anmälningsplikten gäller även privata skolor, förskolor, läkarmottagningar och privata aktörer på socialtjänstens område, 14

1. Utredningsarbete i barnavården … exempelvis privata HVB-hem4 (14 kap. 1 § 4 p. SoL). Skyldigheten att anmäla inträder redan vid misstanke om att ett barn far illa, undantaget familjerådgiv­ ningen som är skyldiga att anmäla endast om de får kännedom om att ett barn misshandlas eller utsätts för sexuella övergrepp (14 kap. 1 § 2 st. SoL). Allmän­ heten uppmanas också att anmäla misstankar om att barn far illa, men som privatperson har man ingen skyldighet att anmäla enligt lag (14 kap. 1 c § SoL).

Inte heller frivilliga organisationer har anmälningsplikt (Socialstyrelsen 2007).

När ett barn misstänks ha utsatts för våld eller övergrepp av någon närstå­ ende, eller bevittnat sådant våld, ska sedan oktober 2014 en utredning alltid inledas (6 kap. 1 § SOSFS 2014:4). I andra fall inleds utredning endast om social­tjänsten bedömer att stöd sannolikt kommer att behövas till barnet och/ eller dess familj. För att ta ställning till om utredning krävs eller inte genomförs då först en förhandsbedömning, och i denna får socialtjänsten endast kontakta den berörda familjen och anmälaren för att bilda sig en uppfattning om huru­ vida anmälan också bör medföra att en utredning inleds (Socialstyrelsen 2014c s. 50–52). Tiden för en förhandsbedömning ska inte överstiga två veckor (om inte synnerliga skäl finns), och när det är fråga om en anmälan ska social­tjänsten omgående göra en bedömning av om barnet har något omedelbart skyddsbehov eller inte (11 kap. 1 a § SoL). Det är först när socialtjänsten har beslutat att inleda en utredning som socialtjänsten får lov att ta de kring­kontakter med utomstående som behövs för att få nödvändigt beslutsunderlag beträffande barnets stödbehov (med stöd av 11 kap. 2 § SoL).

Alla inkomna anmälningar om barn som far illa leder därmed inte till att en utredning inleds. I praktiken har endast cirka 30–50 procent av alla anmäl­ ningar medfört att en utredning har inletts (Cocozza 2007; Sundell m.fl. 2007; Östberg 2010). Orsaken till att så många anmälningar sorteras bort kan bland annat vara att inte alla familjer som anmäls bedöms vara i behov av åtgärd från socialtjänsten, av olika skäl. Det kan handla om att den problembild som be­ skrivs bedöms kunna hanteras av föräldrar eller annan myndighet, exempelvis skola eller polis, utan socialtjänstens inblandning. Det kan också handla om att en utredning nyss har avslutats avseende berörd familj och att inkommen an­ mälan inte tar upp något nytt eller okänt som utgör skäl för att påbörja ytter­ ligare en utredning. Om det är en individ som självmant ansöker om stöd och hjälpinsatser från socialtjänsten (ansökan om bistånd) har personen däremot alltid rätt till ett formellt beslut. Många utsatta barn som kommer i kontakt 4 Definitionen av HVB-hem återfinns i 3 kap. 1 § SoF där det står: ”Med hem för vård eller boende avses ett hem inom socialtjänsten som tar emot enskilda för vård eller behandling i förening med ett boende. Om ett sådant hem drivs av ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ krävs dessutom att verksamheten bedrivs yrkesmässigt.

Som hem för vård eller boende räknas inte sådana särskilda boendeformer som avses i 5 kap. 5 § andra stycket eller 5 kap. 7 § tredje stycket socialtjänstlagen (2001:453).”

15

Lina Ponnert med socialtjänsten återaktualiseras och är således föremål för flera anmälning­ ar och/eller utredningar under sin barndom (Cocozza 2007; Sundell m.fl. 2004; Östberg 2010), vilket har väckt kritiska frågor om i vilken utsträckning de be­ dömningar som görs inom ramen för utredningspraktiken gör någon nytta.

I vilken mån anmäls och utreds ”rätt” barn, det vill säga barn i behov av stöd?

Och erbjuds dessa barn ”rätt” åtgärder? För att kunna diskutera och analysera dessa frågor måste man ha viss kunskap om vilka principer som omger utred­ ningsarbetet, och under vilka förutsättningar insatser över huvud taget är möjliga.

Utredningen som arbetsprocess – ett ärendes gång Så vad händer i de fall en utredning startas? Vilka regler omgärdar utrednings­ processen och hur genomförs en utredning i praktiken? Arbetsprocessen i utredningsarbetet omfattas av flera rättsliga regler som tydliggör olika parters rättigheter och skyldigheter (se 11 kap. SoL), varav några kommer att tas upp här.

För det första måste de som berörs av utredningen informeras om att en utredning har påbörjats (11 kap. 2 § SoL), det vill säga i första hand vårdnads­ havare och barnet. Socialsekreterare har i barnavårdsutredningar också befogen­ het att inhämta information från de kontakter de anser nödvändiga för att besvara de frågeställningar som utredningen utgår ifrån. I dessa fall ska också en avvägning göras, kontakter ska inte tas i onödan, utan utredningen ska be­ drivas med respekt för de inblandades integritet och inte göras mera omfat­ tande än nödvändigt (ibid.).

Om utredningen inleds till följd av en anmälan från en professionell som har skyldighet att anmäla, finns möjlighet för socialtjänsten att erbjuda familjen och anmälaren ett gemensamt möte (14 kap. 1 a § SoL). Det är frivilligt för familjen att delta i ett sådant möte, men bestämmelsen infördes för att bättre kunna ta till vara information från anmälare (prop. 2012/13:10 s. 136). Samtidigt kan det finnas situationer när det inte är lämpligt, till exempel om anmälan rör miss­ tankar om brott mot barnet eller hedersrelaterat våld (ibid.). Socialtjänsten har också skyldighet att, om anmälare begär det, ge viss återkoppling till anmälaren och berätta om en utredning inletts eller inte, eller om en utredning redan pågår (14 kap. 1 b § SoL). Bestämmelsen om återkoppling gäller enbart dem som gjort en anmälan i tjänsten (det vill säga enligt 14 kap. 1 § SoL), och även här kan undantag göras om det är olämpligt att sådan information lämnas ut, exempel­vis om familjen ännu inte informerats om att en utredning inletts (prop.

2012/13:10 s. 136–137). Möjligheten till möte med anmälare och återkoppling har införts i socialtjänstlagen i syfte att öka förtroendet för socialtjänstens arbete­ genom att anmälare får veta vad som händer med anmälan. Dessutom förvän­ 16

4 Familjehemsutredningar Margareta Regnér & Bodil Rasmusson I detta kapitel diskuteras den utredningspraktik som fokuserar på att utreda blivande familjehem. Denna praktik utmärks av att fokus flyttas från att utreda det barn som är i behov av placering, till att utreda om ett potentiellt familjehem har de förutsättningar som krävs för att ta emot ett barn som behöver placeras utanför det egna hemmet. Det typiska familjehemmet är därmed en ”normal­ fungerande” familj, som utsätts för en omfattande granskning och prövning innan den av socialtjänsten eventuellt kan få uppdraget att fungera som familje­ hem.

Innehållet i detta kapitel tar sin utgångspunkt i kapitelförfattarnas forskning om familjehemsutredningar. Kapitlet kretsar huvudsakligen kring de konkreta tillvägagångssätten i en familjehemsutredning enligt Kälvestenmodellen med kopplingar till modellens teoretiska grunder. Aktuell lagstiftning och pågående diskussioner om lagändringar ägnas inledningsvis ett särskilt utrymme. Efter beskrivning av Kälvestenmodellen följer en kort översikt av modellens forsk­ ningsbakgrund och framväxt. Kapitlet avslutas med en diskussion om metod­ utveckling och professionell kompetens.

Utredningar av familjehem, en grannlaga uppgift Familjehemmet är sedan många år den vanligaste placeringsformen för de cirka 20 000 barn som varje år placeras i heldygnsvård genom samhällets försorg (Socialstyrelsen 2013b). Det finns en stark tilltro till familjehemmets möjlig­ heter att kunna hjälpa utsatta barn inom ramen för vardagslivets ”vanliga” och ”normala” relationer. Det bygger på en idé – eller snarare norm – om att det finns ett naturligt och vanligt familjeliv med kända roller och att ”vanligheten” eller det ”normala” i de här sammanhangen ses som bärare av goda och läkande­ egenskaper som familjer kan erbjuda (Regnér 2006). Det är bland annat så­ dana egenskaper som familjehemsutredningar ska försöka finna.

Att det är en grannlaga uppgift för socialtjänsten att rekrytera och utreda familjehem framgår inte minst genom återkommande rapportering i media och statliga utredningar om brister i familjehemsvården i form av övergrepp och 87

Margareta Regnér & Bodil Rasmusson försummelser, både historiskt och i nutid (se t.ex. SOU 2009:99; SOU 2011:9).

Uppgiften försvåras av att det råder ständig brist på lämpliga familjehem.

Ett forskningsprojekt om familjehemsutredningar (Rasmusson & Regnér 2013)27, som genomförts av författarna till detta kapitel, gav intressant kunskap om hur metodutvecklingen har sett ut och förändrats inom detta område. En av de utredningsmodeller som vi noggrant undersökte (se mer nedan) visade sig vara mycket väl grundad i forskning, teori och beprövad erfarenhet, det vill säga väl förankrad i praktiken och dessutom hållbar över tid. Det handlar om Kälve­sten­modellen28, som länge har varit den mest spridda och använda model­ len för familjehemsutredningar i Sverige. Som forskningsgrundad och genom­ tänkt utredningsmodell saknar den även motsvarighet i andra länder. Modellen formulerades ursprungligen av en framstående forskare (och praktiker), AnnaLisa Kälvesten (1908–2001), och utvecklades därefter vidare i nära samarbete med praktiskt verksamma socialarbetare i ett flerårigt utvecklingsarbete.

Ett forskningsprojekt om familjehemsutredning Det kan vara viktigt att känna till att när vi påbörjade vår forskning var områ­ det familjehemsutredning i det närmaste helt outforskat och inte heller beskri­ vet i text i någon större utsträckning. Detta ledde till att vårt projekt krävde en explorativ ansats29.

Vi sökte data inom följande områden: För det första intervjuade vi erfarna nyck­ elpersoner, vilka hade bedrivit undervisning, tolkat intervjuer och handlett social­ arbetare inom området i upp till 30–40 år och som arbetade med detta än i dag.

Ett skäl till dessa intervjuer var att få initial kunskap om området och dess histo­ ria. För det andra genomfördes en kritisk granskning av de två mest använda modellerna för familjehemsutredning – Kälvesten och PRIDE (Parent Resources for Information, Development and Education)30 – med avseende på forsknings­ stöd, metod, teoretisk grund och synen på familj, barn och genus – det vill säga modellernas aktualitet i dessa avseenden. Vidare sökte vi, för det tredje, att via 27 För en mera uttömmande beskrivning och analys av familjehemsutredningar i teori och praktik hänvisas till Rasmusson & Regnér (2013): Ett utvalt hem till ett utvalt barn. Familjehemsutredningar och socialt arbete i praktiken. Stockholm: Natur & Kultur.

28 Kälvestenmodellen måste skiljas från den modell som av sina skapare benämns NYA Kälvestenintervjun. Den senare har hämtat en del tillvägagångssätt från Kälvestenmodellen, men bygger i övrigt varken på teori eller forskningsbakgrund från denna.

29 Ett explorativt arbetssätt är lämpligt när en forskare närmar sig ett outforskat område.

I vårt fall sökte vi identifiera problem och innebörder i det studerade fenomenet ur flera olika perspektiv, olika typer av källor och datainsamlingstekniker.

30 PRIDE importerades till Sverige från USA i början av 1990-talet. Modellen, som kom­ binerar utbildning och utredning, fick spridning i flera av Sveriges kommuner, dock inte med samma hållbarhet som Kälvestenmodellen.

88

4. Familjehemsutredningar enkäter till länsstyrelser och FOU-enheter få en överblick över vilka metoder/ modeller som används över landet. En viktig del i arbetet var vidare att vi för det fjärde genomförde gruppintervjuer med familjehemssekreterare i fyra olika kom­ muner om deras arbete med familjehemsutredningar i praktiken. Det var kom­ muner där det fanns olika sätt att organisera utredningsarbetet (vilket vi har förstått kan skilja sig mycket åt mellan kommuner över lag), bland annat vad gäller olika varianter av specialisering. Vissa kommuner hade centralt placerade familjehemssekreterare31 som betjänade en större kommun, och andra kommuner hade utredare som arbetade i nära samarbete med socialsekreterare med ansvar för barnavårdsutredningen i varje enskilt fall. Men det fanns också skillnader i huruvida det var utredarna som fortsatte att följa och stödja familje­hemmen i uppdraget eller inte. Detta visade sig få betydelse för det fortsatta samarbetet med och stödet till familjehemmen. Vi sökte också mer faktiska basdata om de olika kommunerna via gruppernas arbetsledare (antal placeringar, organisering, köpta tjänster etc.). Slutligen, för det femte, gjorde vi deltagande observationer vid tolknings­möten enligt Kälvestenmodellen, der vill säga de möten när en utom­ stående ”tolkare” (psykolog eller socionom) arbetar igenom den intervju som har genomförts tillsammans med dem som har besökt och intervjuat familjehemmet och ofta andra i arbetsgruppen. Vid dessa möten planläggs även hur materialet ska föras tillbaka till familjehemmet för vidareutveckling av frågor som uppstått.

Lagreglering av familjehemsutredning I socialtjänstlagen ges relativt kortfattade och allmänna juridiska direktiv om själva utredningsarbetet av familjehem (6 kap. 6 § SoL). Direktiven handlar främst om att familjehem alltid ska utredas. Dessutom har socialtjänsten alltid ett eget utredningsansvar. I lagen finns vidare krav på hur familjehemmets rela­ tioner till socialtjänsten och barnets biologiska föräldrar ska se ut (6 kap. 1 § SoL). Detta påverkar också innehållet i vad som ska utredas. Placeringen ska naturligtvis också ske med utgångspunkt från ”barnets bästa”.

Familjehem utreds vanligen av familjehemssekreterare (oftast socionomer), anställda i kommunerna. Men de kan också utredas av medarbetare i så kallade privata konsulentverksamheter, en typ av verksamhet som ökat väsentligt i antal under de senaste åren (SOU 2014:3). Den utredning som presenteras av en konsulentverksamhet får dock enligt lagen inte användas som enda underlag för bedömning av och beslut om en familjs lämplighet.

Samma utredningsförfarande ska också enligt lag användas oberoende av om barnet placeras hos en tidigare okänd familj eller hos en anhörig/närstående (se 31 Handläggare inom familjehemsvården kan ha olika yrkestitlar, familjehemssekreterare är emellertid en av de vanligaste.

89

Margareta Regnér & Bodil Rasmusson även kapitel 3 i denna bok). Detta gäller även om barnet är ett ensamkom­ mande flyktingbarn.

Tidigare fanns en skepsis i det sociala arbetet mot nätverks- eller släkting­ placeringar, som de ofta kallas bland socialarbetarna. Men denna inställning kom att förändras. Förändringen påverkades dels av forskning som har visat på positiva resultat för placering hos anhöriga/närstående, dels av opinionsbildning bland mor- och farföräldrar vilka kände sig förbigångna när deras egen önskan åsidosattes (Linderot 2006). Detta ledde till lagändring, där placeringar hos ”anhörig eller närstående” i första hand ska övervägas (6 kap. 5 § SoL). Initialt fanns inför dessa placeringar en risk att familjehemmen inte utreddes lika nog­ grant. Familjehemssekreterare i vår studie beskrev hur de i början tillämpade ett förenklat förfarande, men att deras erfarenheter har visat att dessa utred­ ningar måste göras lika grundligt som andra. I en gruppintervju (Rasmusson & Regnér 2013) resonerar familjehemssekreterarna: Vi känner ju att vi har missat ibland, ett tag var det så himla bra med släk­ tingar oavsett vad (…). Sedan så blev det ju problem för barnen och det blev nästan: ”Hur har ni kunnat godkänna dem?” (…)

IP 3: Jag hade ett syskonpar nu. De var hos en moster och en morbror där vi kon­ staterade: ”Nej”. För några år sedan hade vi nog låtit det köra på. Nu kom barnen till en annan familj och moster och morbror var ganska lättade.

IP 4: Och framför allt när det är deras egen dotter. Det var en mamma som hade avlidit så satt de ju där med barnen i knäet.

IP 1: Det är det svåraste som finns, släktinguppdragen, för att man har relationer.

Det säger de som är familjehem till släktingar. Man har en syster som är inne i narkotikamissbruk och så ska man ta hand om hennes barn och vara familjehem.

Det är väldigt svårt att hantera detta. (Rasmusson & Regnér 2013 s. 100) IP 1:

Denna typ av familjer, anhöriga eller närstående, beskrevs av familjehemsse­ kreterare som allra svårast att utreda och bedöma. De menade att såväl berörda barn som familjer (men även socialsekreterare som utrett barnets förhållanden) ofta förväntar sig att deras egna förslag till placering ska följas. Lagen är dock tydlig med att även i dessa fall ska bedömningar av barnets bästa komma i första hand (6 kap. 5 § SoL). Om en ”släktingplacering” inte motsvarar krav på barnets bästa ska en placering inte heller ske i det hemmet. En annan svårighet, som de intervjuade familjehemssekreterarna beskrev och som även illustreras i citatet ovan, var att till barnet närstående personer kan känna en moralisk skyldighet att ta hand om exempelvis ett barnbarn eller syskonbarn i en svår situation. Som också framgår i citatet ovan fanns exempel på hur tilltänkta familjehem som var släktingar till barnet också kunde uppleva en lättnad när de fick ett nej. En slutsats av ovanstående resonemang är att det, oberoende av 90

4. Familjehemsutredningar de tilltänkta familjehemsföräldrarnas tidigare relationer till barnet, krävs en noggrann utredning.

Utredningar regleras allt mer I föreskrifter och allmänna råd från Socialstyrelsen (SOSFS 2012:11) preciseras mer detaljerat än tidigare både innehållsaspekter och formaspekter som bör beaktas i en familjehemsutredning. Innehållsaspekterna rör familjehemmets sammansättning, bakgrund, livssituation och levnadsvanor, boende och när­ miljö. Vidare beaktas en tilltänkt familjehemsförälders personliga förutsätt­ ningar, egenskaper och omsorgsförmåga samt inställning till uppdraget (4 kap.

3 § SOSFS 2012:11). Bland de allmänna råden framgår också följande krav på tilltänkta familjehems- och jourhemsföräldrar, de ska • • • • • • •

vara mogna och känslomässigt tillgängliga visa att de har tid och engagemang för uppdraget ha en stabil social situation ha goda inbördes relationer ha tillgång till ett stödjande nätverk inneha den hälsa, psykiska stabilitet och uthållighet som uppdraget kräver äga kunskap, erfarenhet och förmåga att ge den omsorg och vägledning som ett placerat barn eller en ung person behöver, samt • visa god samarbetsförmåga och beredskap att ta emot hjälp.

Redan här kan vi se att det är en mängd faktorer som det gäller att kunna ut­ reda, analysera och bedöma i utredningsarbetet; några är mer svårbedömda än andra och de kräver olika typer av kunskaper. De kunskaper som krävs måste de professionella hämta både från forskning och från teori, men också ur egna professionella färdigheter.

När det gäller formen, tillvägagångssättet för utredning, ska detta enligt före­ skrifterna (4 kap. 4 § SOSFS 2012:11) omfatta referenstagning, hembesök och intervjuer. Vidare – om det gäller två tilltänkta familjehemsföräldrar ska dessa intervjuas var för sig. Dessa rekommendationer kan sägas ha vuxit fram ur den praxis som redan tidigare har tillämpats i metodiskt utfört socialt arbete. Att det skulle vara två intervjuare rekommenderades initialt av Anna-Lisa Kälve­sten och Graziella Meldahl. De skrev: Säg inte att det är slöseri att gå ut två och två för intervjun. Vi vill påstå att det istället är god ekonomi, i längden. Endast i nödfall bör någon människa stå ensam i ett så svårt och viktigt arbete som att försöka förstå en familjs livsstil och på den insikten grunda ett förslag om t ex behandling eller samhällsåtgärder. (Kälvesten & Meldahl 1982 s. 17)

91

Margareta Regnér & Bodil Rasmusson Här kan vi se hur Kälvesten och Meldahl påminner om komplexiteten i utfö­ randet av utredningen. Socialstyrelsens rekommendation om två intervjuare i arbetet kan tolkas som en bekräftelse av att detta är ett rimligt krav att ställa.

Önskan om fler preciseringar i lagtext Under senare år har det skett en viss intensifiering av arbetet med översyn av lagstiftningen för familjehemsutredningar. Flera statliga utredningar har före­ slagit möjligheten att lagstifta om vilka krav som bör ställas på familjehem, men också om hur både utredning och uppföljning ska gå till. I ett delbetänkande från utredningen om tvångsvård för barn och unga, Boende utanför det egna hemmet – placeringsformer för barn och unga (SOU 2014:3), föreslås exempelvis att det ska föras in i socialtjänstlagen att en familjehemsutredning har ett eget syfte som skiljer den från en barnavårdsutredning.

En kommentar till detta förslag kan vara att utredning av blivande familje­ hem skiljer sig från andra utredningar inom den sociala barnavården, då familje­ hemmet ska bedömas som ett slags medarbetare i vården och inte utifrån sitt klientskap. Detta innebär, förutom bilden av normalitet som nämndes ovan, att det dessutom finns förväntningar på familjehemmet som liknar professio­ nella krav utifrån den kontroll av vården som måste tillgodoses för barnets skull (6 kap. 7 b § SoL).

Vidare, i delbetänkandet (SOU 2014:3), preciseras också att familjehems­ utredningen ska leda fram till beslut i frågan om ”medgivande”. Ett med­givande är ett nämndbeslut om att ett visst familjehem får tillåtelse att ta emot ett visst barn. Vidare föreslås att ifall nämnden beslutar att inte lämna medgivande till en familj ska detta beslut inte kunna överklagas.

I utredningen preciseras vidare hur en ”bedömning ska göras av hemmets allmänna förutsättningar att erbjuda barn en god omvårdnad och fostran”: Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till de tilltänkta familjehems- eller jourhemsföräldrarnas personliga egenskaper, hälsa och sociala förhållanden samt deras förmåga att ge den omvårdnad och fostran som placerade barn i allmänhet behöver. (SOU 2014:3 s. 171–172)

Vi drar slutsatsen att detta innebär att faktorer behöver bedömas utifrån ett brett psykosocialt synsätt. Bedömning av personliga egenskaper, liksom av förmåga att i framtiden kunna ge omvårdnad och fostran, är ofta väl så komplext att genomföra som att bedöma hälsa och sociala förhållanden. Samtidigt krävs en helhetssyn där de olika faktorerna bedöms i samspel. Det behövs alltså olika redskap och kunskaper för att kunna motsvara dessa intentioner för utrednings­ arbetet i praktiken.

Med Socialstyrelsens ovan nämnda föreskrifter (SOSFS 2012:11) som grund 92

6 Utredningsarbete vid misstankar om brott – samverkan mellan socialtjänst och ­rättsväsende Susanna Johansson Barn och unga som far illa omfattar definitionsmässigt både barn som är ut­ satta för brott och barn och unga som begår brott. Båda dessa grupper är en del av socialtjänstens ansvar i Sverige, och i båda dessa fall aktualiseras ofta parallella utredningsprocesser; en socialrättslig utredning om barnets/den unges behov av skydd och stöd som leds och genomförs av socialtjänsten, och en straffrättslig utredning om själva brottsmisstanken (en s.k. förundersök­ ning) som leds och genomförs av åklagar- och polismyndigheterna. Detta kapitel behandlar socialtjänstens samverkan med rättsväsendet som ett led i utredningsprocessen i samband med misstankar om brott. Kapitlet beskriver förutsättningarna för samverkan mellan socialtjänst och rättsväsende vid misstankar om brott, samt exemplifierar hur samverkan är organiserad i dessa sammanhang och vad samverkan får för konsekvenser för utredningsprakti­ ken. Fokus i kapitlet utgör således på vilka sätt samverkan med rättsväsendet kan påverka socialtjänstens utredningspraktik, dels kring barn/unga som misstänks vara utsatta för brott, dels kring barn/unga som misstänks begå brott.

Parallella utredningsprocesser i spänningsfältet mellan socialrätt och straffrätt Utredningsarbete kring barn och unga som far illa, eller riskerar att fara illa, aktualiserar ofta samverkan med andra organisationer och myndigheter, och inte sällan samverkan mellan socialtjänst och rättsväsende. När det gäller barn och unga i utsatta situationer betraktas samverkan som nödvändig, och det finns höga förväntningar på en utvecklad samverkan som förutsätts bidra till en helhetssyn och ökad kvalitet i bedömningar och insatser. Som en följd av pro­ positionen Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. (prop. 2002/03:53) har 135

Susanna Johansson även lagbestämmelser om skyldigheter att samverka kring målgruppen barn som far illa införts (Myndigheten för skolutveckling m.fl. 2007).

Barn och unga som far illa omfattar som sagt definitionsmässigt både barn som är utsatta för brott och barn och unga som begår brott. Även om detta kapitel kommer att fokusera konsekvenserna av samverkan med rättsväsendet för socialtjänstens utredningspraktik vid misstankar om brott, behövs en grund­ läggande förståelse för de båda parallella utredningsprocesser som barn/unga som brottsoffer och barn/unga som begår brott ofta aktualiserar, nämligen en socialrättslig utredning om barnets/den unges behov av skydd och stöd som leds och genomförs av socialtjänsten, och en straffrättslig utredning om själva brottsmisstanken (en s.k. förundersökning) som leds och genomförs av åkla­ gar- och polismyndigheterna.

Utredningspraktiken befinner sig i ett spänningsfält mellan ”rättssystemet”, präglat av en idé om formell rättvisa, och det ”sociala systemet”, präglat av en idé om helhetssyn och behandlingstänkande. Samverkan medför mot denna bakgrund att två skilda utrednings- och beslutslogiker möts, nämligen den straffrättsliga logiken och den socialrättsliga behandlingslogiken. Dessa skilda logiker reglerar ingående aktörers uppgifter och ansvar, och de medför samtidigt olika stort tolknings- och handlingsutrymme liksom olika former av beslutande­ makt över olika frågor. De kan mot denna bakgrund också betraktas som logi­ ker vilka ”tävlar om tolkningsutrymme” och som det sker förhandlingar utifrån och kring i samverkan mellan socialtjänst och rättsvårdande myndigheter (Johans­son 2011a).

Polis och åklagares förundersökningar handlar om att utreda misstänkt be­ gångna brott och säkra bevis för att i en rättsprocess kunna fria eller fälla miss­ tänkta gärningspersoner enligt brottsbalken, och de regleras framför allt i rätte­gångs­balken (1942:740) och förundersökningskungörelsen (1947:948).

Deras straffrättsliga logik grundar sig i en så kallad normrationell beslutsmodell.

Normrationellt beslutsfattande bygger på en bedömning av vad som har hänt i efterhand, ex post, exempelvis ett misstänkt begånget brott. De framtida kon­ sekvenserna av beslutet är av underordnad betydelse, då det mest väsentliga är att normen (rättsregeln) tillämpas på ett (juridiskt) ”korrekt” sätt (Hydén 1984 s. 25). En förundersökning ska inledas så snart det finns anledning att miss­ tänka att brott har begåtts, förutsatt att det gäller gärningar som någon begått efter 15 års ålder. Förundersökningen ska ledas av åklagare i de fall den miss­ tänkte eller målsägande är under 18 år, och då förundersökning berör barn och unga ska utredningen bedrivas skyndsamt både vid misstankar om brott mot som av barn/unga. I lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lag­ över­trädare (LUL) finns också särskilda bestämmelser som rör unga lagöver­ trädare som misstänks för brott före 21 års ålder.

Socialtjänstens utredningar hänför sig till (det framåtsyftande) målet om 136

6. Utredningsarbete vid misstankar om brott … att skydda och stödja barnet och familjen, om att se till att barnets välfärd, hälsa och utveckling garanteras utifrån ett helhetsperspektiv, och de regleras framför allt i socialtjänstlagen (SoL). Socialtjänstens behandlingsinriktade logik grundar sig i en så kallad målrationell beslutsmodell. Det målrationella kännetecknas av att det tar sin utgångspunkt i ett angivet mål och att lämp­ liga medel väljs utifrån empirisk, professionell kunskap och erfarenhet om olika alternativs förmåga att bidra till måluppfyllelse (Åström 1995 s. 190).

I den målrationella beslutsmodellen fattas avgöranden med utgångspunkt från en förutsägelse om (de framtida) konsekvenserna av beslutet, ex ante, där argumentationen och beslutet syftar till ett optimalt uppfyllande av mål­ angivelsen (Hydén 1984). Till skillnad från i polis och åklagares utredning ska själva brottsmisstanken i sig inte stå i fokus för socialtjänstens utredning, utan barnets skydds- och stödbehov.

Socialtjänstens huvudansvar Socialtjänsten har huvudansvar för barns och ungas välfärd, skydd och stöd, liksom det övergripande ansvaret att initiera och få till stånd samverkan mellan myndigheterna (5 kap. 1 § SoL; 5 kap. 1 a § SoL; prop. 2002/03:53). Social­ tjänsten har också ett ansvar att stödja brottsoffer, vilket specifikt även inklu­ derar barn som bevittnat våld (5 kap. 11 § SoL). Myndigheter som kommer i kontakt med barn och unga i sitt arbete har en anmälnings- och uppgifts­ skyldighet till socialtjänsten om de får kännedom om något som kan innebära att socialtjänsten behöver ingripa till skydd för ett barn, med andra ord om det uppkommer misstankar om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa (14 kap.

1 § SoL). Till denna anmälningsskyldighet hänvisas även i berörda myndigheters respektive lagstiftningar (se vidare prop. 2002/03:53; SOU 2001:72). De vanli­ gaste problemen som anmäls till socialtjänsten rör antingen familjekonflikter eller unga som begår brott, och anmälningar kommer oftast från skola eller polis (Cocozza 2007; Sundell m.fl. 2004; Sundell & Karlsson 1999; Vinnerljung m.fl. 2001; Wiklund 2006; Östberg 2010).

Socialtjänsten har i sin tur en möjlighet, men inte en lagstadgad skyldighet, att polisanmäla misstankar om brott mot barn (SOSFS 2014:6; Socialstyrelsen 2014c). En bedömning ska göras i relation till vad som utgör barnets bästa.

I Socialstyrelsens allmänna råd uttrycks att misstanke om vissa brott mot barn skyndsamt bör polisanmälas om det inte strider mot barnets bästa (SOSFS 2014:6; se även Socialstyrelsen 2012c). Gränsen är dock omdebatterad, och i olika kommuner råder delvis olika praxis kring hur frågan om polisanmälan om brottsmisstankar hanteras. Mot denna bakgrund har det framhållits att det är angeläget att få till stånd en mer likformig och medveten bedömning inom socialtjänsten gällande huruvida en polisanmälan ska göras vid misstanke om 137

Susanna Johansson brott mot barn, liksom hur barnets bästa ska beaktas, motiveras och dokumen­ teras vid sådana bedömningar (SOU 2009:68; Janson m.fl. 2011; Socialstyrelsen 2012c).

Samverkan och sekretess Det finns en allmän regel om samverkan mellan myndigheter (6 § FL), liksom specifika samverkansskyldigheter beträffande barn som far illa eller riskerar att fara illa. De samverkansbestämmelser som finns anger dock inte i detalj hur samverkan ska organiseras, det närmare innehållet i samverkan eller vad sam­ verkan ska resultera i, utan är tämligen allmänt formulerade. Samtidigt som det finns generella samverkansbestämmelser på området, gäller också sekretess generellt mellan myndigheter. Den omständigheten att myndigheter samverkar i samrådsgrupper, i barnahus eller på annat sätt påverkar inte den generella sekretessen mellan myndigheter i sig. Varje aktör företräder sin myndighet och är bunden av den sekretess som gäller för respektive myndighet (Clevesköld & Thunved 2009). I princip krävs den enskildes samtycke för att myndigheterna öppet ska kunna lämna uppgifter sinsemellan under exempelvis ett samråd.

Sekretessen för respektive myndigheter är vidare av olika styrka och skyddar olika intressen – dels skyddet för enskilds personliga förhållanden (s.k. social­ tjänstsekretess), dels intresset att förebygga och beivra brott (polis och åklaga­ res s.k. förundersökningssekretess). Socialtjänstsekretessen syftar till att upp­ rätthålla den enskildes integritet och är av stor vikt för att få till stånd ett för­ troendefullt samarbete med enskilda. Förundersökningssekretessen skyddar däremot främst själva brottsutredningen och syftar till att information inte ska komma i ”orätta händer” till men för den fortsatta brottsutredningen och bevis­ säkringen.

Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) innehåller dock, i sin tur, en rad undantag från huvudregeln om sekretess, med andra ord sekretessbry­ tande regler. Vissa av bestämmelserna på området utgör skyldigheter att an­ mäla och lämna uppgifter organisationerna emellan (t.ex. anmälningsskyldig­ heten till socialtjänsten), medan andra endast utgör möjligheter (t.ex. social­ tjänstens polisanmälan). Exempelvis får myndigheter i vissa fall lämna sekre­ tessbelagda uppgifter som angår misstankar om brott till åklagar- och polis­ myndighet (10 kap. 21 § OSL). Uppgifter får också i vissa fall lämnas mellan socialtjänst och hälso- och sjukvård om det krävs för att kunna ge nödvändig vård, behandling eller annat stöd till ett barn (25 kap. 12 § respektive 26 kap.

9 § OSL).

Sekretessbestämmelserna innebär att varje ingående aktör i första hand måste överväga om bestämmelserna medger att uppgifter lämnas ut till andra i samverkan, och i så fall vilka, till vilka och när. Sammantaget innebär sam­ 138

Utredningsarbete i den sociala barnavården Lina Ponnert (red.)

Socialtjänsten ansvarar för att socialt utsatta barn och unga får rätt stöd och skydd. En stor del av den sociala barnavårdens arbete består därmed av att bedöma behov av insatser samt följa upp beslutade åtgärder, vilket sker genom utredningsarbete. Men vad innebär utredningsarbete i praktiken?

Vilka olika utredningspraktiker finns och vad kännetecknar dessa?

Författarna går igenom de formella regler som omger arbetet, men i boken beskrivs också vad det innebär att utreda barns behov och föräldrars för­ måga. Efter att barnets behov har klargjorts kan ytterligare utredningsprak­ tiker ta vid, som placering och uppföljning av vård utanför det egna hemmet och utredning av familjehem. Det kan även leda till samverkan med rätts­ systemet, som i utredningar där tvångsvård föreslås, och i utredningar där barn misstänks för eller själva har utsatts för brott. I boken analyseras dessa olika utredningspraktiker, samt de utmaningar som den sociala barnavården står inför framöver.

Boken riktar sig huvudsakligen till studenter och praktiker i socialt arbete och närliggande samhälls­ och beteendevetenskapliga ämnen. Den är användbar i kurser med inriktning mot socialt arbete med barn och unga, utrednings­ arbete och socialrätt.

Lina Ponnert är fil. dr i socialt arbete och universitetslektor vid Socialhögskolan, Lunds universitet.

ISBN 978-91-40-68731-9

9 789140 687319