9789164203533

Av Kristina Ohlsson: Askungar  Tusenskönor 

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN ---- © Kristina Ohlsson  Utgiven av Piratförlaget Omslag: Nina Leino PdeR® Omslagsfoto Getty Images/Helena Inkeri Tryckt hos ScandBook AB, Falun 



S

            uppe i mindre än en timme när Jörgen för första gången såg en död människa. Vinterns omfattande snöfall och vårens alla regnskurar hade fått jorden att mjukna och vattendragen att stiga. Med förenade krafter hade väder och vind arbetat sig igenom lager efter lager av jord som täckte den döda och till slut hade en stor krater bildats i marken mellan stenar och träd.

Helt synlig var hon ändå inte, den döda. Det var hunden som grävde fram henne. Jörgen stod villrådig i skogsdungen.

– Kom nu, Svante.

Han hade alltid haft svårt för att göra sig hörd, för att sätta sig i respekt. Hans chef hade påpekat det i oräkneliga utvecklingssamtal och hans fru hade gått ifrån honom av just den anledningen.

– Du tar så jävla lite plats att du blir osynlig, hade hon sagt den kvällen då hon flyttade.

Och nu stod han i en skog som var honom främmande, med en hund som inte var hans egen. Hans syster hade insisterat på att han skulle bo hemma hos dem medan han passade Svante. Det var ju bara en vecka och inte kunde det väl spela Jörgen någon roll var han bodde under så kort tid.

Hon hade fel, det kände Jörgen i hela kroppen. Det spelade stor roll var man bodde. Varken han själv eller Svante verkade nöjd med arrangemanget.

Svaga solstrålar letade sig ner mellan träden, lyste upp de mor-



gonblanka träden till gyllene gläntor. Tyst och fridsamt. Det enda som störde var Svantes eviga grävande i jordhögen. Frambenen gick som trumpinnar mot marken. Jord skvätte i alla riktningar.

– Kom hit, försökte Jörgen.

Lät lite strängare denna gång. Men hunden var döv för hans böner och började gny. Av iver, av frustration. En suck undslapp Jörgen.

Med trötta kliv gick han fram till Svante, klappade honom tafatt över ryggen.

– Hör du, vi måste gå hem nu. Vi var ju här igår också. Vi kan gå hit imorgon igen.

Han hörde hur han lät. Som om han tilltalade ett litet barn. Men Svante var inget barn. Han var en nära trettio kilo tung schäfer som fått vittring på någonting som var långt mer intressant än mattes trötte bror som stod och trampade i en hög med mossa.

Jörgen sträckte fram sin hand på nytt, denna gång för att koppla hunden. De skulle hem, om han så skulle dra Svante hela vägen tillbaka till huset.

– Du måste visa honom vem som är chef, hade hans syster sagt.

Vara tydlig.

Fågelkvitter fick Jörgens blick att flacka mellan träden. En plötslig oro för att någon annan var i närheten överväldigade honom.

Med ett klick var Svante kopplad och samtidigt som Jörgen gjorde sig beredd att utkämpa den sista striden för att få hem hunden, såg han plastsäcken som blottats av allt grävande. Hundens käkar låstes, tänderna bet genom plasten. Bet och slet och en stor bit av säcken följde med.

En kropp?

En död människa i marken?

– Svante, loss, röt Jörgen.

Hunden frös mitt i rörelsen och backade. För första och enda gången lydde han sin tillfällige husse.



VITTNESFÖRHÖR MED FREDRIKA BERGMAN, 2009-05-02, KL 13.15 (bandupptagning) Närvarande: Urban S, Roger M (förhörsledare ett och två). Fredrika Bergman (vittne).

Urban: Skulle du kunna berätta om händelserna som inträffade ute på Storholmen den 30 april, sent på eftermiddagen?

Fredrika: Nej. (Vittnet ser irriterat ut) Urban: Nej? Ok, varför inte det?

Fredrika: Jag var inte delaktig.

Roger: Men du borde kunna berätta om bakgrunden.

(Tystnad) Urban: Det är ett lagbrott att inte samarbeta med oss i det här läget, Fredrika.

(Tystnad) Roger: Vi vet ju egentligen allt redan. Åtminstone så tror vi att vi gör det.

Fredrika: Vad behöver ni då mig till?

Urban: Jo du förstår, det här med tro, det hör egentligen inte hemma i polisarbete. Och Peder Rydh är en kollega till oss alla tre. Om det finns några förmildrande omständigheter, skulle vi väldigt gärna vilja ta del av dem. Nu. (Vittnet ser trött ut) Roger: Du har haft det för jävligt de senaste veckorna, vi vet det. Din man har suttit häktad och din dotter…

Fredrika: Vi är inte gifta.

Roger: Förlåt?

Fredrika: Spencer och jag är inte gifta.

Urban: Skit samma, det här fallet har varit förbannat påfrestande och…



Fredrika: Ni är fan inte kloka. Förmildrande omständigheter… hur många behöver ni? Jimmy, hans egen bror, är död. Död. Fattar ni?

(Paus) Roger: Vi vet att Peders bror är död. Vi vet att Peder befann sig i en farlig situation. Men förstärkning var på väg och ingenting indikerar att han inte hade situationen under kontroll. Så varför sköt han?

(Vittnet gråter) Roger: Kan du inte berätta hela historien, från början till slut?

Fredrika: Men ni vet ju redan allt.

Urban: Inte allt, Fredrika. I så fall hade vi inte suttit här.

Fredrika: Var vill ni att jag börjar?

Urban: Från början.

Fredrika: Med att man hittade Rebecca Trolle?

Urban: Ja, det är väl en bra början.

(Tystnad) Fredrika: Då börjar jag där.





K

                           stod stilla under trädtopparna i skogsgläntan. Ryggen rak, fötterna nedstoppade i varmfodrade gummistövlar. En kall vårvind smög förbi, solstrålar strilade mellan träden. Det skulle snart bli dags att lägga i båten.

Torbjörn betraktade det makabra fynd som avslöjats när man låtit sprätta upp de båda plastsäckar som hunden grävt fram en timme tidigare. En bål och en underkropp.

– Hur länge har hon legat här? frågade han rättsläkaren som kallats till platsen.

– Omöjligt att avgöra mer exakt här på plats. Men jag skulle gissa runt två år.

Torbjörn visslade till.

– Två år!

– Jag gissar, Ross.

En polisassistent harklade sig bredvid Torbjörn.

– Vi hittar inte händerna och huvudet.

Torbjörn muttrade.

– Fyndplatsen är gammal, jag vill att vi finkammar hela området och ser om övriga kroppsdelar finns i närheten. Använd hundarna, gräv försiktigt.

Han förväntade sig inte att hitta vare sig händer eller huvud, men ville vara säker på sin sak. Sådana här fall tilldrog sig alltid stor massmedial uppmärksamhet. Det fanns ett begränsat utrymme för misstag.



Han vände sig till rättsläkaren igen.

– Hur gammal tror du att hon är?

– Jag kan tyvärr inte säga mer just nu än att hon är ung.

– Och inte en tråd har hon på kroppen.

– Nej, jag hittar inga spår efter förmultnade kläder.

– Ett sexualmord.

– Eller ett mord där det var jävligt viktigt att offret inte kunde identifieras.

Torbjörn nickade tankfullt.

– Så kan det också vara.

Rättsläkaren höll fram ett litet föremål.

– Titta här.

– Vad är det för något?

– En navelpiercing.

– Fy fan.

Smycket vilade mellan hans tumme och pekfinger. En silverring med en liten bricka. Torbjörn gnuggade den mot jackärmen.

– Det står någonting här.

Han kisade, vände sig bort från glimmande sol.

– Jag tror det står ”Frihet”.

Smycket gled ur hans hand och försvann ner i jorden när han uttalade ordet.

– Helvete också.

Rättsläkaren såg ledsen ut.

Torbjörn tog upp smycket igen och gick och hämtade en bevispåse att förvara det i. Identifieringen skulle inte bli några problem när de hade smycket till sin hjälp. Märkligt att en mördare som annars visat sådan noggrannhet missat en så avgörande detalj.

Med stor försiktighet lyftes kroppsdelarna upp på en bår, övertäcktes och bars iväg. Torbjörn stod kvar och ringde ett telefonsamtal.

– Alex, sa han. Förlåt att jag stör dig så tidigt, men jag ville ringa och förvarna om ett fall som garanterat kommer att hamna på ditt bord.



Det började bli dags för lunch. Egentligen var Spencer Lagergren inte hungrig, men eftersom han hade ett möte vid ett och inte visste hur lång tid det skulle ta, ville han försäkra sig om att han hade ätit innan han gick dit.

På Kung Kråls restaurang vid Gamla torget i Uppsala serverades han kyckling och ris, och därefter promenerade han i rask takt genom stan, upp mot Carolina Rediviva, förbi det majestätiska biblioteket och vidare mot Engelska parken där den litteraturvetenskapliga institutionen hade sina lokaler. Hur många gånger hade han inte gått denna sträcka? Ibland var han frestad att tro att han skulle kunna gå den med förbundna ögon.

Benet och höften började värka när han hade ungefär halva sträckan kvar. Läkarna hade lovat honom full rörlighet efter bilolyckan om han visade tålamod. Till en början hade hoppet ändå sviktat.

Det hade varit så förbannat nära. Vilken helvetes ironi det skulle ha varit att dö just när allting var på väg att ordna upp sig. Efter decennier av olycka skulle Spencer ta sig i kragen och göra rätt. Och på det följde alltså ännu mer olycka.

Han hade varit sjukskriven i flera månader. När han för första gången blev far hade han nyss börjat lära sig gå igen. Under förlossningen visste han inte om han skulle sitta eller stå. Barnmorskan erbjöd sig att rulla in en brits åt honom så att han skulle kunna ligga bredvid. Han avböjde vänligt men bestämt.

Med barnet kom ny energi och förmåga till återhämtning. Uppbrottet från Eva blev inte alls lika dramatiskt som han hade föreställt sig. Hans flytt överskuggades av bilolyckan som nästan kostat honom livet, och hans numer före detta hustru sa inte ett ord medan de inhyrda flyttkarlarna på några timmar tömde deras gemensamma hus på hans tillhörigheter. Spencer var själv med för att se att allt gick lugnt till och iakttog flyttarbetet sittande i sin favoritfåtölj. När lastbilen var packad kändes det nästan symboliskt att resa sig ur fåtöljen och låta den bäras ut som sista kolli.

– Ta hand om dig, sa han när han stod i dörren.



– Du med, sa Eva. – Vi hörs.

Han höjde handen till en tveksam avskedshälsning.

– Det gör vi.

Hon log när hon sa det, men ögonen var blanka av tårar. Just som han skulle stänga ytterdörren hörde han henne viska: – Visst hade vi det bra ibland?

Med en nickning visade han att han höll med henne, men halsen var alltför tjock för att han skulle kunna säga någonting. Han stängde dörren till det hus som varit deras gemensamma hem i snart trettio år och fick hjälp av en av flyttmännen nerför trappan.

Det var snart nio månader sedan nu och han hade ännu inte återvänt.

Livet hade däremot varit fullt av andra, mer triviala återvändanden efter bilolyckan. Återkomsten till arbetet var ett exempel. Ryktet om att den uppskattade professorn lämnat fru och hem för att leva tillsammans med en ung kvinna i Stockholm som just fött deras gemensamma barn, spred sig som en löpeld på fakulteten. Spencer konstaterade med ett leende att folk inte visste om det passade sig att gratulera honom när han blev far.

Det enda han fann svårt att hantera i sitt nya liv, förutom den begränsade rörligheten, var flytten till Stockholm. Han kände sig plötsligt själsligt vilsen. När pendeltåget bromsade in på stationen i Uppsala ville han inte åka tillbaka igen. Staden var en stor del av hans identitet, inte bara yrkesmässigt utan också privat. Han passade sämre i Stockholms puls. Och han saknade Uppsala mer än han förmådde erkänna.

Han var framme vid universitetet. Prefekten på litteraturvetenskapliga institutionen hette Erland Malm och han och Spencer hade känt varandra sedan de båda var nyanställda doktorander. De hade aldrig stått varandra nära, men de hade heller inte varit fiender eller ens konkurrenter. Man kunde säga att relationen var god, men inte mer.



– Slå dig ner, Spencer, sa Erland.

– Tack.

Det var skönt för benet och höften att få vila efter promenaden.

Käppen fick hänga mot stolens armstöd.

– Jag är rädd att jag fått ta del av beklämmande information, sa Erland.

Beklämmande?

– Tova Eriksson, kommer du ihåg henne?

Spencer tänkte efter.

– Jag handledde henne i höstas. Tillsammans med den nya doktoranden, Malin. Det var när jag börjat jobba halvtid.

– Hur minns du ert samarbete, ditt och Tovas?

Ett ljud från korridoren påminde dem om att dörren till Erlands rum stod öppen. Erland reste sig och stängde den.

– Jag minns det som oproblematiskt.

Spencer slog ut med båda händerna, önskade att han fått en kopp kaffe.

– Hon var förvisso inte särskilt ambitiös, och både jag och Malin undrade varför hon valt ett så snårigt uppsatsämne. Det var inte enkelt att få henne på rätt väg. Jag kommer ihåg att hon inte blev godkänd på slutseminariet.

– Hade du många möten med henne?

– Nej, bara ett par stycken. Resten skötte Malin. Jag tror att det irriterade henne, Tova alltså. Hon ville helst inte ha en doktorand som handledare.

Käppen höll på att välta. Spencer lutade den mot Erlands skrivbord.

– Vad handlar det här om, egentligen?

Erland harklade sig.

– Hon säger att du motarbetade henne under hela uppsatsarbetet.

Att du vägrade hjälpa henne om hon inte…

– Om hon inte?

– Utförde sexuella handlingar åt dig. För dig.



– Ursäkta?

Spencer skrattade till innan vreden kom blixtrande.

– Ursäkta, men ni tar väl inte det där på allvar? Jag hade knappt med henne att göra, har ni pratat med Malin?

– Vi har pratat med Malin och hon backar upp dig. Men hon erkänner samtidigt att hon inte var med vid dina och Tovas enskilda möten.

Den sista meningen blev hängande i luften.

– Erland, för helvete. Tjejen kan inte vara vid sina sinnens fulla bruk. Jag har aldrig betett mig illa mot mina studenter, det vet du.

Erland såg generad ut.

– Du har för fan ett barn med en av dina tidigare studenter. Det är flera här på institutionen som tycker att det är märkligt. Ja, inte jag själv alltså, det vet du, men andra.

– Vilka då?

– Alltså, nu ska vi inte hetsa upp oss utan…

– Vilka då?

– Eh… Barbro och Manne. Som exempel.

– Barbro och Manne! Manne lever för helvete med sin egen styvdotter och…

I ren frustration slog Erland handen i skrivbordet.

– Nu är det dig vi talar om. Det där med Manne var ett dåligt exempel, jag tar tillbaka det.

Han suckade tungt.

– En annan student såg dig omfamna Tova vid ett tillfälle.

Spencer sökte i sin överhettade hjärna.

– Hon sa att hennes pappa fått en hjärtinfarkt, att det var därför hon hade koncentrationssvårigheter. Att hon tillbringade mycket tid hos honom på sjukhuset.

– Hennes pappa är död, Spencer. Han var kommunalråd här i stan och dog i leukemi för flera år sedan.

Käppen välte och Spencer lät den ligga.

– Är du säker på att det var därför du gav henne en kram?



Spencer tittade på honom och Erland försökte igen.

– Jag menar, en kram behöver ju inte vara fel. Så länge man vet varför man ger den.

– Hon sa att hennes pappa var dålig, Erland. Hon sa så.

Erland skruvade på sig.

– Vi måste gå vidare med det här, Spencer.

Aprilsolen letade sig in i rummet, fick skuggor från blommorna i fönstret att dansa på golvet. Snart skulle det vara Valborg och studenterna gjorde sig redo för fest. Picknick i parkerna, flottrace i Fyrisån.

– Spencer, lyssnar du på vad jag säger? Det här är allvar. Tovas bästa vän är nyvald ordförande i studentkårens jämställdhetsutskott, det ser illa ut om vi inte tar det hon säger på allvar.

– Men jag då?

Hjärtat fyllt av längtan efter Fredrika.

– Du har haft ett tufft år, ta tjänstledigt en tid.

– Om det är dina sista ord i den här saken finns det risk att jag inte kommer tillbaka.

Förskräckelse bakom maktens skrivbord.

– Men lyssna nu på mig. Det här kommer vara överspelat innan sommaren är här. Flickor som Tova avslöjas alltid om de far med osanning.

– Om de far med osanning?

Med en fnysning reste sig Spencer upp.

– Jag hade väntat mig mer av dig, Erland.

Prefekten teg, gick runt skrivbordet och plockade upp Spencers käpp.

– Hälsa Fredrika.

Utan att svara lämnade Spencer rummet i vredesmod. Men han var inte enbart arg utan också orolig. Hur i helvete skulle han ta sig ur det här?

– Rebecca Trolle, sa Alex Recht.



– Hur kan du veta det? frågade Torbjörn Ross.

– Därför att jag ledde spaningsutredningen då hon försvann för snart två år sedan.

– Och ni hittade henne aldrig?

Alex stirrade på kollegan.

– Uppenbarligen inte.

– Hon saknar händer och huvud och kroppen är illa åtgången.

Identifieringen kommer att bli svår, men går förstås att lösa med dna om vi har jämförelsematerial.

– Det har vi. Men du kan betrakta den officiella identifieringen som en formalitet, jag vet att det är Rebecca ni hittat.

Alex kände kollegans blick, han hade mött fler sådana blickar än han kunde räkna det senaste halvåret. Undrande ögon som låtsades utstråla medkänsla, men inte rymde annat än tvivel.

Håller han? tycktes de undra. Orkar han nu när hustrun gått bort?

Personalchefen Margareta Berlin hade varit ett befriande undantag.

– Jag litar på att du ger mig de signaler jag behöver, hade hon sagt.

Tveka inte att be om stöd. Och tvivla inte på att jag står bakom dig.

För det gör jag. Till hundra procent.

Det var först då som Alex hade sänkt garden och bett om tjänstledighet.

– Inte sjukskrivning? Jag kan ordna det.

– Nej, tjänstledighet. Jag ska ut och resa.

Till Bagdad, kunde han ha lagt till, men det lät alltför spektakulärt att uttala högt.

Alex höll upp navelsmycket framför sig.

– Hennes mamma gav henne smycket i studentpresent. Det är därför jag vet att det är hon.

– Det var också en jävla present.

– Hon fick dessutom tjugofemtusen kronor som startkapital för sina kommande studier. Rebecca var den första i familjen att plugga vidare och hennes mamma var väldigt stolt över henne.

– Är det någon som har kontaktat henne? Mamman alltså.



Alex släppte smycket med blicken.

– Inte än. Jag tänkte ta det imorgon.

– Inte idag?

– Nej, jag vill först se om vi hittar offrets huvud och händer under dagen. Det finns ingen anledning att ha bråttom. Mamman har väntat så länge redan. En dag extra gör ingen skillnad.

Först när han uttalat orden kände han hur de smärtade. En dag kunde vara en livstid. Han skulle själv ha kunnat ge tio år av sitt liv för att få vara tillsammans med Lena en dag till. En enda dag.

Att saknad kunde göra så ont.

Med lätt darr på handen stoppade Alex ner smycket i påsen igen.

– Hur ser bemanningen på din grupp ut nu? Kan ni ta er an ett så här stort fall? sa Torbjörn.

– Det tror jag nog.

Torbjörn såg undrande ut.

– Är Rydh kvar i gruppen?

– Han är kvar. Och Bergman. Men hon är hemma med sin dotter fortfarande.

– Visst fan.

Kollegan flinade.

– Hon blev väl på smällen med en gammal professor.

Han slutade flina när han såg Alex uppsyn.

– Den där sortens skitsnack får du ta med någon annan, Torbjörn.

För jag bryr mig verkligen inte.

Torbjörn bytte inriktning på samtalet.

– Men hon borde väl komma tillbaka snart?

– Jag tror det. Annars har jag extra utredare som jag får ta i anspråk. Men det vore väldigt bra om Fredrika kom tillbaka omgående, typ imorgon.

Alex log blekt.

– Man vet aldrig, sa Torbjörn. Hon kanske har tröttnat på att gå hemma.

– Kanske, sa Alex.

