9789176790458

Översättning: Anna Strandberg

www.massolit.se Copyright © Kate Costello Ltd, 2015 Published by agreement with Transworld Publishers Svensk utgåva © 2016 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: A God in Ruins Omslag: Hanna Larsson Omslagsbilder: Shutterstock Sättning: Kapish produktion Typsnitt: Berling Nova Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 ISBN: 978-91-7679-045-8

”Människan är en gud i spillror. När människor är oskyldiga ska livet bli längre och övergå i odödlighet, lika mjukt som när vi vaknar upp ur en dröm.”

Ralph Waldo Emerson, Naturen ”Syftet med Konsten är att förmedla sanningen hos n­ ågot, inte att vara själva sanningen.”

Sylvie Beresford Todd En gång kom Sankt Göran till en stad som hette Salem, i vars närhet en drake bodde. Den måste dagligen matas med en av stadens invånare, utvald med lottdragning. Den dag som Sankt Göran kom dit hade lotten fallit på kungens dotter, Cleolinda. Sankt Göran beslöt att hon inte skulle dö, så han gav sig ut och anföll draken, som bodde i ett träsk i närheten, och dödade den.

När Sankt Göran ställdes inför en svårighet eller fara, hur stor den än föreföll – till och med i form av en drake – sökte han inte undkomma den och han fruktade den inte, utan angrep den med all den styrka han kunde uppbåda hos sig själv och sin häst. Trots att han var otillräckligt beväpnad för ett sådant möte, utrustad endast med ett spjut, stormade han fram, gjorde sitt bästa och lyckades till sist besegra en svårighet som ingen annan hade vågat angripa.

Det är precis det sätt på vilket en scout bör möta en svårighet eller fara, oavsett hur stor eller skrämmande den kan tyckas honom eller hur illa rustad han må vara för kampen.

Robert Baden Powell, Scouting for Boys

Till Reuben

30 mars 1944

Den sista färden Naseby

Han gick ända bort till häcken som markerade utkanten på flygfältet.

Den vanliga rundan. Mannarna pratade om den som hans ”dagliga stärkande promenad” och blev oroade när han inte tog den.

De var vidskepliga. Alla var vidskepliga.

Bortanför häcken fanns de öppna åkrarna, som hade plogats upp i höstas. Han förväntade sig inte att få se vårens alkemi, få se den dovt bruna jorden gå över i ljust grönt och sedan gyllengult.

En människa kunde mäta sitt liv i bärgade skördar. Han hade sett tillräckligt många.

De var omgivna av flack åkermark. Själva mangårdsbyggnaden stod fyrkantig och orubblig borta till vänster. På nätterna lyste ett rött ljus på taket för att hindra dem från att flyga rakt in i det. Om de flög över det när de kom in för landning visste de att de hade flugit in för högt och skulle få problem.

Från där han stod kunde han se bondens dotter på gårdsplanen, där hon matade gässen. Fanns det inte någon barnramsa om det? Nej, han tänkte nog på den där med bondens fru? Som skar av svansar med en förskärare. En gräslig bild. De stackars tre små blinda mössen, hade han tänkt när han var liten. Och tänkte likadant nu när han var vuxen. Barnramsor är grymma saker.

Han hade aldrig träffat bondens dotter och visste inte ens vad

10

kate atkinson

hon hette, men han var, trots detta, omotiverat fäst vid henne.

Hon brukade alltid vinka av dem. Ibland hade hon sällskap av sin pappa, någon enstaka gång av sin mamma, men flickans närvaro där på gårdsplanen kunde de räkna med för varje räd.

Hon fick syn på honom nu och vinkade. I stället för att vinka tillbaka gjorde han honnör åt henne. Han föreställde sig att hon skulle tycka om det. På det här avståndet var han förstås bara en uniform. Hon hade ingen aning om vem han var. Teddy var bara en i mängden.

Han visslade på hunden.

1925

Alouette

”Titta!” sa han. ”Där … en lärka. En sånglärka.” Han sneglade upp mot henne och såg att hon tittade åt fel håll. ”Nej, där borta”, sa han och pekade. Hon var ju fullständigt hopplös. ”Åh”, sa hon till slut. ”Där, jag ser den! Så egendomligt – vad håller den på med?” ”Ryttlar, och sedan kommer den förmodligen att stiga igen.”

Sånglärkan glidflög på sin sublima melodislinga. Fågelns skälvande flykt och skönheten i dess sång väckte ett oväntat djupt känslosvall inom honom. ”Kan faster höra den?”

Hans faster kupade handen runt ena örat på ett teatraliskt sätt. Hon smälte in i omgivningen lika illa som en påfågel, bar en kons­tig hatt, brevlåderöd och prydd med två instuckna stora fasanstjärtfjädrar som studsade omkring vid minsta huvudrörelse.

Han skulle inte bli förvånad om någon avlossade ett skott mot henne. Med lite tur, tänkte han. Teddy tilläts – tillät sig själv – barbariska tankar så länge de förblev outtalade. (”Gott uppförande”, brukade hans mamma förmana honom, ”är den rustning man måste ikläda sig på nytt varje morgon.”) ”Om jag kan höra vad då?” sa hans faster efter en stund. ”Sången”, sa han och uppbådade allt sitt tålamod. ”Lärkans sång.

Den har slutat nu”, tillade han när hon fortsatte med sin demonstrativa lyssnargest.

12

kate atkinson

”Den kanske börjar igen.” ”Nej, det gör den inte. Det kan den inte, den är borta nu. Den flög iväg.” Han flaxade med armarna för att illustrera. Trots sina fjädrar i hatten visste hon uppenbarligen inte ett dugg om fåglar.

Eller några djur alls, för den delen. Hon ägde inte ens en katt. Hon var helt likgiltig inför Trixie, deras blandrashund, som för tillfället entusiastiskt nosade sig fram genom det uttorkade diket vid vägkanten. Trixie var hans trognaste följeslagare och hade funnits vid hans sida sedan hon var valp, när hon varit så liten att hon kunde klämma sig in genom ytterdörren på hans systrars dockskåp.

Förväntades han undervisa sin faster? undrade han. Var det det de hade kommit hit för? ”Lärkan är känd för sin sång”, sa han upplysande. ”Den är vacker.” Det var givetvis omöjligt att undervisa någon om vad skönhet var. Skönhet bara var. Antingen blev man berörd av den eller så blev man det inte. Hans systrar, Pamela och Ursula, blev det. Hans storebror, Maurice, blev det inte. Hans lillebror Jimmy var för liten för skönhet och hans pappa möjligen för gammal. Hans pappa, Hugh, hade en grammofoninspelning av The Lark Ascending som de ibland lyssnade till under regniga söndagseftermiddagar. Den var betagande, men inte så betagande som lärkan själv. ”Syftet med Konsten”, brukade hans mamma, Sylvie, säga – till och med undervisa honom – ”är att förmedla sanningen hos något, inte att vara själva sanningen.” Hennes egen far, Teddys morfar, hade varit en berömd konstnär, död sedan länge, ett släktskap som gav hans mamma auktoritet inom ämnet konst. Och inom ämnet skönhet också, antog Teddy. Alla dessa ting – Konst, Sanning, Skönhet – uttalades med stor bokstav när hans mamma talade om dem. ”När sånglärkan stiger högt i skyn”, fortsatte han i ett tämligen hopplöst försök att upplysa Izzie, ”så betyder det att det är vackert väder.” ”Nåja, man behöver inte en fågel för att avgöra om det är hyggligt väder eller inte, man behöver ju bara se sig omkring”, sa Izzie. ”Och den här eftermiddagen är strålande. Jag avgudar solen”, tillade

en gud i spillror

13

hon, slöt ögonen och vände upp sitt sminkade ansikte mot himlen.

Vem gör inte det? tänkte Teddy. Kanske inte hans farmor, förstås, som förde ett dystert salongsliv i Hampstead, med täta spetsgardiner fördragna för att hindra ljuset från att ta sig in i huset.

Eller kanske för att hindra mörkret från att ta sig ut. ”Regeln om ridderlighet”, som han hade lärt sig utantill från Scouting for Boys – en bok han ofta tog råd från när han var osäker, även numera, i sin självvalda exil från scoutrörelsen – fastställde att ”Ridderskapets idé kräver att ynglingen uppfostras att utföra de mest ansträngande och ringa sysslor godvilligt och med glatt humör”. Han antog att det här umgänget med Izzie var ett exempel på detta. Ansträngande var det onekligen.

Han skuggade ögonen mot solen och spanade på himlen efter lärkan. Den dök inte upp igen så han fick nöja sig med svalornas luftkonster. Han tänkte på Ikaros och undrade hur han skulle ha sett ut nerifrån marken. Ganska stor, fick man förmoda. Men Ikaros var väl en myt? Teddy skulle börja på internatskola efter sommarlovet och han måste verkligen börja få lite ordning på fakta. ”Du kommer att få lov att vara stoisk, min gosse”, rådde hans pappa honom. ”Det kommer att bli en prövning. Det är själva vitsen med det hela, skulle jag tro. Det är bäst att hålla huvudet lågt”, tillade han. ”Försök att varken sjunka till botten eller flyta ovanpå, utan bara kajka fram någonstans mitt emellan, så att säga.” ”Alla män i släkten har gått i den skolan”, sa hans farmor i Hampstead (någon mormor hade han inte, för Sylvies mor hade dött för länge sedan), som om det varit en lag, nedtecknad i historisk tid. Teddy antog att hans egen son skulle behöva gå där också, även om den pojken existerade i en framtid som Teddy inte ens kunde föreställa sig. Vilket han inte heller hade behövt, för i den framtiden fick han inga söner, bara en dotter, Viola, något som skulle bli en sorg för honom även om han aldrig nämnde det, i synnerhet inte för Viola, som skulle ha blivit mångordigt förorättad.

Teddy ryckte till när Izzie helt oväntat började sjunga och – vad som var ännu mer skrämmande – utföra en liten dans. ”Alouette,

14

kate atkinson

g­ entille Alouette.” Han kunde inte någon franska att tala om ännu och trodde att hon i stället för ”gentille” sjöng ”schas till”, och tänkte att den där Alouette ville man tydligen bli av med. ”Kan du den visan?” frågade hon. ”Nej.” ”Den är från kriget. De franska soldaterna sjöng den.” En flyktig skugga av något – sorg, kanske – drog över hennes ansikte, men sedan tillade hon, lika plötsligt, i munter ton: ”Texten är verkligen ryslig. Handlar om hur man plockar den stackars lärkan. Rycker av den fjädrar och ben och så vidare.”

Under det där ofattbara och ändå oundvikliga krig som fortfarande låg i framtiden – Teddys krig – var Alouette namnet på 425:e flygdivisionen, fransk-kanadensarna. I februari 1944, strax före hans sista flygning, gjorde Teddy en nödlandning på deras bas i Tholthorpe, med två brinnande motorer, beskjutna när de flög över Engelska kanalen. Quebecborna bjöd hans besättning på konjak – billig smörja som de likafullt tacksamt tog emot. På kanadensarnas divisionsemblem fanns en lärka ovanför mottot Je te plumerai och han hade tänkt på den här dagen med Izzie. Det var ett minne som tycktes tillhöra någon annan.

Izzie gjorde en piruett. ”Svindlande höjder!” sa hon med ett skratt. Han undrade om det var det här hans pappa menade när han sa att Izzie var ”skrattretande ombytlig”. ”Ursäkta?” ”Svindlande höjder”, upprepade Izzie. ”Emily Brontë. Har du inte läst den?” Under ett kort, överraskande ögonblick lät hon som hans mamma. ”Men det var ett skämt förstås. För den är inte på någon svindlande höjd längre. Lärkan, asså. F’rsvunni’”, sa hon med en tillgjord cockneydialekt. ”Jag har ätit lärka”, tillade hon, helt apropå. ”I Italien. De anses vara en delikatess där. Det är inte mycket mat på en lärka, förstås. Inte mer än en munsbit egentligen.”

Teddy rös. Tanken på hur den sublima lilla fågeln blev bortryckt ur skyn, hur dess utsökta sång tystades mitt i flykten, fyllde

en gud i spillror

15

honom med avsky. Många, många år senare, i början av sjuttiotalet, skulle Viola upptäcka Emily Dickinson under en kurs i amerikansk kulturhistoria som ingick i hennes examen. Med sin spretiga, okultiverade handstil skrev hon av den första versen av en dikt hon trodde att hennes pappa skulle tycka om (för lat för att skriva ner den korta dikten i sin helhet). ”Klyv lärkan itu, och du finner musiken, not efter not i silver rullad.” Han blev förvånad över att hon hade tänkt på honom. Det gjorde hon sällan. Han antog att litteratur var en av de få saker de hade gemensamt, även om de sällan, om ens någonsin, diskuterade det. Han övervägde att skicka henne något i gengäld – en dikt, kanske bara några få utvalda rader – som ett sätt att kommunicera med henne. ”Glädjens ande är du, ej en fågel lik” eller ”Hör, hur muntra fåglar sjunga serenader, och prisa kärlek med ballader” eller ”Du luftens bard, du pilgrim högt i skyn, föraktar du vår jord av ängslan full?” (Fanns det någon poet som inte hade skrivit om lärkor?) Han antog att hans dotter skulle tycka att han var nedlåtande mot henne på ett eller annat sätt.

Hon hade en aversion mot att lära sig något av honom, kanske mot att lära sig något av någon över huvud taget, så till slut svarade han henne bara med: ”Tack, det var omtänksamt av dig.”

Innan Teddy hann hejda sig – rustningen av gott uppförande föll av honom – sa han: ”Det är avskyvärt att äta en lärka, faster.” ”Varför skulle det vara avskyvärt? Man äter ju kyckling och sådant, eller hur? Vad är det egentligen för skillnad?” Izzie hade kört ambulans under världskriget. Döda fjäderfän var inte något som kunde bringa henne ur fattningen.

En milsvid skillnad, tänkte Teddy. Ändå kunde han inte låta bli att undra hur en lärka skulle smaka. Som tur var skingrades hans tankar på detta av att Trixie skällde vilt åt något. Han böjde sig ner för att undersöka. ”Åh, titta en kopparorm”, sa han uppskattande för sig själv, och lärkan var tillfälligt glömd. Han plockade försiktigt upp den med båda händerna och visade den för Izzie. ”En orm?” sa hon med en grimas. Ormar hade uppenbarligen ingen tjuskraft på henne.

16

kate atkinson

”Nej, en kopparorm”, sa Teddy. ”Inte en riktig orm. Det är faktiskt en ödla.” Dess guldbronsskimrande skinn blänkte i solen. Det här var också skönhet. Fanns det något i naturen som inte var det?

Till och med en snigel hade rätt att behandlas med respekt – även om hans mamma var av en annan åsikt. ”Vilken lustig liten pojke du är”, sa Izzie.

Teddy betraktade inte sig själv som en ”liten” pojke. Han antog att hans faster – hans pappas yngsta syster – visste ännu mindre om barn än om djur. Han hade ingen aning om varför hon hade kidnappat honom. Det var en lördag, efter lunch, och han hade drällt omkring i trädgården och vikt pappersflygplan med Jimmie, när Izzie hade slagit ner på honom och förmått honom att följa med henne på en promenad ”i naturen”, med vilket hon tycktes mena vägen som gick från Rävhörna till järnvägsstationen, knappast någon vildmark att tala om. ”Ett litet äventyr. Och en pratstund. Skulle inte det vara roligt?” Nu var han hennes gisslan, utsatt för hennes hugskott medan hon traskade där och ställde sina underliga frågor till honom: ”Har du någonsin ätit en mask? Brukar du leka cowboys och indianer? Vad vill du bli när du blir stor?

(Nej. Ja. Lokförare.)

Han lade försiktigt tillbaka kopparormen i gräset och för att kompensera Izzie för hennes misslyckande med lärkan, erbjöd han henne blåklockorna. ”Vi måste gå genom hagen för att komma till skogen”, sa han och såg med tvekan på hennes skor. De verkade vara gjorda av alligatorskinn och hade färgats i en ganska gräll grön nyans som ingen alligator med självrespekt skulle ha accepterat. Skorna var splitternya och uppenbart inte avsedda för att kliva genom hagar. Det var sen eftermiddag och mjölkkorna, vars hage det var, befann sig gudskelov någon annanstans. Korna – väldiga, trinda varelser med snälla, nyfikna ögon – skulle inte ha begripit vad Izzie var för en sort.

Hon rev sönder en ärm när hon klev över stättan och sedan lyckades hon kliva med den ena alligatorklädda foten i en ko­mocka som skulle ha varit fullt synlig för vilken annan person som helst.

en gud i spillror

17

Hon steg lite i Teddys aktning genom att vara beundransvärt och obekymrat munter vid båda missödena. (”Jag utgår ifrån”, sa hans mamma senare, ”att hon helt enkelt kommer att kasta bort de förargliga persedlarna.”)

Däremot var hon till hans besvikelse helt likgiltig inför blåklockorna. På Rävhörna brukade denna årliga uppvisning hälsas med samma vördnad som andra ägnade de Stora mästarna. Besökare marscherades med stolthet ut till skogen för att beundra det till synes ändlösa fältet av blått. ”Wordsworth hade sina påskliljor”, sa Sylvie, ”och vi har våra blåklockor.” Det var inte deras blåklockor, inte alls, men hans mammas personlighet var böjd åt äganderätt.

När de gick tillbaka längs vägen kände Teddy en plötslig, oväntad skälvning i bröstet, en sorts hänförelse som ett vingfladder i hjärtat. Minnet av lärkans sång och den friska doften från den stora bukett med blåklockor som han hade plockat åt sin mamma bidrog gemensamt till att skapa ett klart ögonblick av berusning, en eufori, som om alla mysterier var på väg att uppenbaras. (”Det finns en hel värld av ljus”, hade hans syster Ursula sagt. ”Men vi kan inte se den på grund av mörkret.” ”Vår lilla maniké”, hade Hugh sagt kärleksfullt.)

Skolan var, naturligtvis, inte obekant för Teddy. Hans bror Maurice var på Oxford nu, men när han hade gått i den skolan hade Teddy ofta följt med sin mamma dit (”mitt lille förkläde”) till premieutdelningar och skoljubileer och ibland på något som kallades ”besöksdag”, när föräldrar under en dag per termin tilläts – om än inte direkt uppmuntrades – att besöka sina barn. ”Mer som en straffkoloni än en skola”, ondgjorde sig hans mamma. Sylvie var inte fullt så entusiastisk över fördelarna med utbildning som man kanske kunde ha förväntat sig av henne.

Teddys pappa visade, trots lojaliteten med sin gamla skola, en påtaglig motvilja mot alla former av ”besök” i sin gamla miljö.

Hughs frånvaro förklarades med att han var upptagen med affärer på banken, hade viktiga möten, missnöjda aktieägare att lugna. ”Och så vidare, och så vidare”, muttrade Sylvie. ”Att komma till-

18

kate atkinson

baka är ofta mer smärtsamt än att gå vidare”, tillade hon medan kapellets orgel gnällde igång med inledningen till Dear Lord and Father of Mankind.

Detta var två år tidigare, vid avslutningen när Maurice gick ut sin sista termin. Maurice hade varit andre ordningsman och ordet ”andre” i titeln gjorde honom vansinnig. ”Näst högst i rang”, hade han fräst när han utsågs i början av sitt sista läsår. ”Jag ser mig själv som högste befäl, inte något andrebefäl.” Maurice ansåg sig själv vara av det virke som utmärkte hjältar, en man som skulle leda andra män i strid, trots att han bokstavligen skulle sitta genom det kommande kriget bakom ett viktigt skrivbord i Whitehall, där de döda enbart var ovälkomna siffror i tabellerna för honom. Det var inte någon i skolans kapell den där varma julidagen 1923 som skulle ha trott på att ytterligare ett krig skulle följa så tätt i hälarna på det senaste. Förgyllningen var fortfarande färsk på de gamla elevernas namninskriptioner (”de ärade döda”) som fanns till beskådande på ekplaketter runt hela kapellet. ”Just en fin nytta de har av ’ära’ när de är döda”, viskade Sylvie argt i Teddys öra. Världskriget hade gjort Sylvie till pacifist, om än en tämligen stridslysten sådan.

Skolkapellet hade varit kvavt och dåsigheten lade sig över bänkraderna som ett tunt lager damm medan rektorns röst malde på.

Solljuset som silade in genom de målade glasfönstren förvandlades till fasetter i ädelstensfärger, ett konstgrepp som inte kunde mäta sig med den äkta varan utanför. Och nu skulle det här snart bli även Teddys lott i livet. En dyster förespegling om något att uthärda.

När det väl blev dags visade sig skoltillvaron inte vara så hemsk som han hade befarat. Han hade vänner och var sportig, vilket alltid bidrog till en viss grad av popularitet. Och han var en vänlig pojke som inte gav efter för översittare, vilket också gjorde honom populär, men likafullt hade han när det väl var dags för honom att lämna stället och ge sig av till Oxford kommit till slutsatsen att skolan var ett brutalt och ociviliserat ställe och att han inte tänkte upprätthålla den hjärtlösa traditionen för sina egna söner.

Han förväntade sig många – gladlynta, lojala och starka – och vad

en gud i spillror

19

han i stället fick var det destillat (eller kanske den reduktion) av hopp som Viola utgjorde. ”Berätta mer om dig själv”, sa Izzie, ryckte loss en stjälk hundloka från häcken och punkterade ögonblicket. ”Vad då om mig själv?” undrade han, euforin som bortblåst och livets mysterier åter dolda för hans syn. Senare, i skolan, skulle han få lära sig Brookes dikt Rösten: ”Förtrollningen var bruten, gåtan utan svar”, en passande beskrivning av det här ögonblicket, men vid det laget – med tanke på hur flyktiga sådana förnimmelser var till sin natur – skulle han ha glömt det. ”Vad som helst”, sa Izzie. ”Tja, jag är elva år gammal.” ”Det vet jag ju, din dummer.” (Av någon anledning tvivlade han på att hon gjorde det.) ”Vad är det som gör dig till just dig? Vad tycker du om att göra? Vad har du för kamrater? Har du en mackapär, du vet …”, sa hon och kämpade med ett för henne främmande ordförråd, ”David och Goliat – en slunga man skjuter med?” ”En slangbella?” ”Ja! Som man går omkring och skjuter med på folk och dödar djur och så.” ”Dödar djur? Nej! Det skulle jag aldrig göra.” (Hans bror Maurice, däremot.) ”Jag vet inte ens var jag har den. Jag brukade ha den till att få ner kastanjer ur trädet.”

Hon såg besviken ut över hans pacifism, men lät sig inte avledas från korsförhöret. ”Hur är det med bråk? Sådana måste du ju hamna i. Det gör väl alla pojkar? Bråk och pojkstreck.” ”Bråk?” Han mindes med viss fasa episoden med den gröna målarfärgen. ”Är du med i scouterna?” sa hon och ställde sig i någon sorts givakt och gjorde en liten honnörshälsning. ”Jag slår vad om att du är scout. Dyb, dyb, dob och sådant.” ”Jag var med förut”, muttrade han. ”Jag var vargunge.” Det var inte ett samtalsämne han hade lust att fördjupa sig i med henne, men det var i själva verket omöjligt för Teddy att ljuga, som om en

20

kate atkinson

förbannelse hade lagts på honom vid födseln. Medan båda hans systrar – och till och med Nancy – kunde ljuga obehindrat om så behövdes, och Maurice och sanningen (eller Sanningen) var mycket ytligt bekanta, så var Teddy beklagligt uppriktig. ”Blev du utsparkad ur scouterna?” frågade Izzie ivrigt. ”Avpolletterad? Var det någon hemsk skandal inblandad?” ”Naturligtvis inte.” ”Men berätta. Vad var det som hände?”

Kibbo Kift hände, tänkte Teddy. Han skulle förmodligen få lov att ägna flera timmar åt att förklara för Izzie om han så mycket som nämnde detta. ”Kibbo Kift?” sa hon. ”Det låter som namnet på en clown.” ”Karameller, då? Är du förtjust i godsaker? Och i så fall, vilken sort?” En liten anteckningsbok drogs fram, till Teddys förskräckelse. ”Åh, bry dig inte om den här?” sa hon. ”Alla människor för anteckningar nuförtiden. Nå … karameller?” ”Karameller?” ”Karameller”, bekräftade hon och suckade sedan. ”Du vet, Teddy, raring, det är bara det att jag inte känner några andra små pojkar än dig. Jag har ofta undrat vad små pojkar är gjorda av, bortsett från det vanliga – ”sniglar och maskar och hundsvansdaskar” – förstås. Och en pojke”, fortsatte hon, ”är en man i vardande. Pojken i mannen, mannen i pojken, och så vidare.” Det sista sa hon ganska frånvarande medan hon betraktade hundlokan. ”Jag undrar till exempel om du kommer att bli lik din pappa när du blir stor.” ”Det hoppas jag.” ”Åh, du ska inte nöja dig med att bli ordinär. Det kommer i alla fall jag aldrig att göra. Du måste se till att bli en riktig pirat när du blir stor!” Hon började rycka sönder hundlokan i småbitar. ”Män säger att kvinnor är gåtfulla varelser, men jag tror att det bara är ett knep för att avleda oss från att se männens fullkomliga obegriplighet.” De sista två orden uttalades ganska högt och mycket irriterat, som om hon hade en särskild person i åtanke. (”Hon har alltid

en gud i spillror

21

någon karl på gång”, hade han hört sin mamma säga.) ”Och hur är det med små flickor, då?” sa Izzie. ”Vad är det med dem?” undrade han. ”Ja, har du någon ’egen liten vän’ – du vet, en flicka som du tycker speciellt mycket om?” Hon gjorde en fånig, tillgjort leende min, som han antog var hennes försök (ett klent sådant) att härma romantik eller den sortens trams.

Han rodnade. ”En liten fågel har kvittrat i mitt öra”, fortsatte hon outtröttligt, ”att du svärmar lite för en av grannflickorna.”

Vilken liten fågel kunde det vara, undrade han? Nancy och hennes kull med systrar – Winnie, Gertie, Millie och Bea – bodde bredvid Rävhörna i ett hus som kallades Kajhem. En stor flock kajor höll till i skogen och visade en förkärlek för familjen Shawcross gräsmatta, där mrs Shawcross brukade kasta ut kallnat rostat bröd varje morgon.

Teddy tänkte inte ge Nancy till Izzie, inte under några omständigheter, inte ens under tortyr – vilket detta var. Han tänkte inte nämna hennes namn bara för att få det besudlat och förlöjligat av Izzie. Nancy var hans vän, hans bästa kamrat, inte den larviga käresta som Izzie antydde. Självklart tänkte han gifta sig med Nancy en vacker dag och han skulle älska henne, ja, men det skulle bli den rena, höviska kärleken som anstår en riddare. Inte för att han egentligen förstod sig på någon annan sort. Han hade sett tjuren ihop med korna och Maurice sa att det var så människor också gjorde, deras mamma och pappa inräknade, hade Maurice flinat.

Teddy var tämligen säker på att han ljög. Hugh och Sylvie var alldeles för värdiga för den sortens akrobatik. ”Nej, men kära nån, rodnar du?” skrattade Izzie. ”Jag tror minsann att jag har luskat ut din hemlighet!” ”Päronkarameller”, sa Teddy i en ansats att sätta stopp för förhöret. ”Vad är det med dem?” sa Izzie. (Hon var lätt att avleda.) Den söndersmulade hundlokan slängdes på marken. Hon brydde sig

22

kate atkinson

inte det minsta om naturen. I sin oaktsamhet skulle hon ha klampat rakt över ängen, klivit på tofsvipebon, skrämt slag på skogsmössen. Hon hörde hemma i stan, i en värld fylld av maskiner. ”Det är mina favoritkarameller”, sa han.

Efter nästa krök stötte de på flocken med mjölkkor som knuffade och buffade sig fram längs vägen på sin färd tillbaka från mjölkningen. Klockan måste vara mycket, tänkte Teddy. Han hoppades att han inte hade gått miste om kvällsmålet. ”Åh, blåklockor, så förtjusande”, sa hans mamma när de kom in genom ytterdörren. Hon hade bytt om till sin aftonklädsel och såg rätt förtjusande ut själv. I skolan där han skulle börja hade hans mamma många beundrare, enligt Maurice. Teddy kände sig riktigt stolt över sin mammas status som en skönhet. ”Vad i hela friden har ni haft för er så här länge?” frågade Sylvie. En fråga riktad till Teddy men avsedd för Izzie.

Sylvie, klädd i päls, betraktade sin bild i sovrumsspegeln. Hon fällde upp kragen på en kort aftoncape så att den ramade in ansiktet.

En kritisk granskning. Spegeln hade en gång i tiden varit hennes vän, men nu kände hon att den iakttog henne med liknöjdhet.

Hon lyfte handen till håret, hennes ”förnämsta prydnad”, ett nystan av kammar och hårnålar. Gammaldags frisyr nu, tecknet på en mogen kvinna som tiden sprungit ifrån. Borde hon klippa det?

Hugh skulle sörja det. Hon fick en plötslig minnesbild – ett porträtt i kolkrita, tecknat av hennes far strax innan han dog. Sylvie poserar som ängel, hade han kallat det. Hon var sexton år gammal, sedesam i en lång vit klänning – ett nattlinne egentligen, ganska tunt – och var halvt bortvänd från sin far så att man kunde se hennes vackra vattenfall av hår. ”Se sorgsen ut”, instruerade hennes far henne. ”Tänk på Syndafallet.” Sylvie, med hela sitt underbara, outforskade liv framför sig, tyckte att det var svårt att uppbåda något särskilt engagemang för ämnet, men plutade sött med munnen och fäste blicken frånvarande på den motsatta väggen i sin fars enorma ateljé.

en gud i spillror

23

Det hade varit en obekväm ställning att stå kvar i och hon mindes hur det ömmade i revbenen, hur hon led för sin fars konst.

Den store Llewellyn Beresford, porträttmålare åt de rika och berömda, en man som inte lämnade efter sig annat än skulder vid sin död. Sylvie kände fortfarande av förlusten, inte av fadern utan av det liv han hade byggt upp på vad som tyvärr skulle visa sig vara ett bländverk utan grund. ”Som man sår får man skörda”, hade hennes mor stilla klagat. ”Ändå är det han som har sått och vi som inte har fått skörda något alls.”

En förödmjukande konkursauktion hade följt på hans död och Sylvies mor hade insisterat på att de skulle närvara, som om hon behövde bevittna hur varje föremål de förlorat passerade framför hennes ögon. De satt obemärkta (fick man hoppas) på bakersta raden och såg på när deras världsliga ägodelar visades upp för alla att beskåda. Någon gång mot slutet på denna kränkande procedur förevisades teckningen av Sylvie för försäljning. ”Föremål 182.

Porträtt i kolkrita föreställande konstnärens dotter”, anmäldes den som, och Sylvies änglalika gestaltning var tydligen inte längre aktuell. Hennes far skulle ha gett henne en gloria och ett par vingar så hade det inte rått något tvivel om hans andemening. Som det nu var såg hon enbart ut som en trumpen, söt flicka i nattlinne.

En tjock karl med ett ganska sluskigt utseende hade höjt sin cigarr vid varje budrunda och Sylvie såldes slutligen till honom för tre pund, tio shilling och sex pence. ”Billigt”, muttrade hennes mor. Ännu billigare nu, förmodligen, tänkte Sylvie. Det fanns inte någon efterfrågan alls på hennes fars målningar efter kriget. Var fanns teckningen nu? undrade hon. Hon skulle vilja ha tillbaka den. Tanken gjorde henne harmsen, rynkade ögonbryn i spegeln. När auktionen äntligen hade hankat sig fram till slutet (”Ett parti bestående av ett par eldhundar i mässing, ett fyrfat i silver, skamfilat, samt en stor kopparkanna”), hade de skyndat sig ut ur salen ihop med resten av folksamlingen och råkade få höra den sluskige mannen ljudligt fälla en kommentar till sitt sällskap: ”Jag kommer att ha nöje av att

24

kate atkinson

sitta och titta på den där plockfärdiga unga sötnosen.” Sylvies mor hade gett upp ett tjut – diskret, hon var inte den som ville ställa till en scen – och dragit med sig sin oskyldiga ängel utom hörhåll.

Besudlat, allting är besudlat, tänkte Sylvie. Ända från begynnelsen, från Syndafallet. Hon vek tillbaka kragen på capen. Det var alldeles för varmt för den men hon ansåg att hon kom bäst till sin rätt i päls. Capen var av fjällräv, vilket gjorde Sylvie sorgsen eftersom hon tyckte om rävarna som kom på besök i deras trädgård – hon hade namngett huset efter dem. Hur många rävar kunde det gå åt för att göra en cape? undrade hon. Inte lika många som till en kappa i alla fall. Hon hade en minkpäls hängande i garderoben, en present från Hugh på deras tioåriga bröllopsdag. Hon måste skicka den till körsnären, för den behövde göras om till ett lite modernare snitt. ”Precis som jag själv”, sa hon till spegeln.

Izzie hade en ny kokongformad kappa. Sobelpäls. Hur fick Izzie tag på sina pälsverk när hon inte hade några pengar? ”En present”, hade hon sagt. Från en man, förstås, och ingen man gav en pälskappa i present utan att vänta sig något i gengäld. Förutom ens make, förstås, som inte väntade sig något mer än måttlig tacksamhet.

Sylvie blev nästan svimfärdig av den mängd parfym hon tagit på sig, stänkt med en nervöst skälvande hand, trots att hon i vanliga fall inte brukade vara nervös. Hon skulle resa till London över kvällen. Det skulle bli varmt och kvavt på tåget, och ännu värre i stan, så hon fick lov att offra pälsen. Precis som rävarna hade offrats för hennes skull. Det fanns ett skämt inbakat där någonstans – om man kunde kalla det skämt – av den sorten som Teddy kunde kläcka, men inte Sylvie. Sylvie hade inte någon humor. Det var en defekt i hennes karaktär.

Hennes blick gick ofrivilligt till fotografiet på toalettbordet, ett studioporträtt taget efter att hon fött Jimmy. Sylvie satt på en stol.

Den nyfödde i sin dopklänning – en omfattande historia som varje liten Todd hade burit – tycktes flöda över i Sylvies famn medan resten av hennes barnaskara var konstfullt arrangerade omkring henne som en sinnebild av dyrkan. Sylvie strök med fingret över

en gud i spillror

25

silverramen, en gest menad som ömhet men den fann damm. Hon måste byta ett ord med Bridget. Flickan hade blivit slarvig. (”Allt tjänstefolk sätter sig upp mot sitt herrskap med tiden”, hade Sylvies svärmor upplyst henne när hon var nygift med Hugh.)

Ett buller från undervåningen kunde bara betyda att Izzie var tillbaka. Sylvie tog motvilligt av sig pälsen och satte på sig sin lätta aftonkappa för vilken inga andra djur än hårt arbetande silkesmaskar hade offrats. Hon placerade sin hatt på huvudet. Den omoderna frisyren passade inte dagens nätta kalotthattar och baskrar och hon bar fortfarande en chapeau. Hon råkade av misstag sticka sig själv med den långa hattnålen av silver. (Kunde man döda någon med en hattnål? Eller bara skada?) Hon mumlade en förbannelse till gudarna som fick de renskrubbade, oskyldiga ansiktena hos hennes barn att blicka förebrående på henne från fotografiet.

Det kunde de gott få göra, tänkte hon. Hon skulle snart fylla fyrtio och den insikten hade gjort henne missnöjd med sig själv. (”Mer missnöjd”, hade Hugh rättat henne.) Hon kunde känna otåligheten som drev henne framåt och hänsynslösheten hon närmade sig.

Hon gav sig själv en sista värderande blick. Det duger, antog hon, vilket inte nödvändigtvis var ett omdöme hon ville låta sig nöja med. Det var två år sedan hon såg honom senast. Skulle han fortfarande tycka att hon var en skönhet? Det var vad han hade kallat henne. Fanns det någon kvinna på denna jord som kunde motstå att bli kallad en skönhet? Men Sylvie hade stått emot och förblivit kysk. ”Jag är en gift kvinna”, hade hon upprepat dygdigt. ”Då borde du inte inlåta dig på det här spelet, min söta”, hade han sagt. ”Konsekvenserna kan bli förfärliga för dig – för oss.” Han hade skrattat åt denna tanke som om den varit tilltalande. Det var sant, hon hade uppmuntrat honom och sedan upptäckt att det inte fanns någonstans att ta vägen.

Han hade rest utomlands, till kolonierna, uträttat viktigt arbete för det brittiska imperiet, men nu var han tillbaka och Sylvies liv rann ifrån henne som vatten genom fingrarna och hon kände sig inte längre böjd att vara dygdig.

26

kate atkinson

Hon hälsades med en enorm bukett blåklockor. ”Åh, blåklockor, så förtjusande”, sa hon till Teddy. Hennes pojke. Hon hade två till men ibland var det som om de knappt räknades. Hennes döttrar var inte nödvändigtvis föremål för tillgivenhet, mer som problem som skulle lösas. Det var bara ett av barnen som höll hennes hjärta i sin ganska smutsiga lilla näve. ”Gå och tvätta dig före kvällsmålet, raring”, sa hon till Teddy. ”Vad i hela friden har ni haft för er så här länge?” ”Lärt känna varandra”, sa Izzie. ”En sådan rar liten pojke. Men det var värst vad du ser glamorös ut, Sylvie. Och jag kunde känna lukten av dig på hundra meters håll. En riktig femme séduisante.

Har du planer för kvällen? Nu får du berätta.”

Sylvie blängde på henne men hann inte ge något svar förrän hon fick syn på de leriga gröna alligatorskinnskorna på Voyseymattan i hallen. ”Bort”, sa hon och schasade Izzie mot dörren, med ytterligare ett: ”Bort”. ”… fördömda fläck”, mumlade Hugh som klev ut i hallen från Brummeriet medan Izzie fladdrade iväg bortåt vägen. Han vände sig till Sylvie och sa: ”Du är verkligen vacker, älskling.”

De lyssnade till hur motorn på Izzies Sunbeam hackade igång och det enerverande ljudet när hon gasade och accelererade därifrån.

Hon körde på samma sätt som Herr Padda, mycket tuta och lite broms. ”Hon kommer att ha ihjäl någon förr eller senare”, sa Hugh, själv en förstklassig förare. ”Och jag som trodde att hon var pank.

Vad har hon gjort för att skaffa sig ekonomiska medel till en ny bil?” ”Inte något anständigt i alla fall, så mycket kan du vara säker på”, sa Sylvie.

Teddy var äntligen befriad från Izzies pladder, men måste ändå genomlida det vanliga förhöret från sin mamma innan hon försäkrat sig om att ett av hennes barn inte hade blivit fördärvat på något sätt genom kontakten med Izzie. ”Hon gör aldrig något utan ett motiv”, sa hon dovt. Han släpptes slutligen fri att uppsöka sitt kvällsmål, en något förenklad historia med sardiner på rostat bröd eftersom det var mrs Glovers lediga kväll.

en gud i spillror

27

”Hon har ätit en lärka”, sa Teddy till sina systrar vid matbordet. ”I Italien. Inte för att det gör någon skillnad var hon åt den.” ”En lärkas brutna vinge rör”, sa Ursula, och när Teddy gav henne en oförstående blick tillade hon: ”Blake. ’En lärkas brutna vinge rör till tystnad Himlens änglakör.’” ”Vi får hoppas någonting äter upp henne en vacker dag”, inflikade den mer jordnära Pamela muntert.

Pamela skulle gå på Leeds University och studera naturvetenskap. Hon såg fram emot det ”stärkande” norra landskapet, de ”verkliga” människorna. ”Är inte vi tillräckligt verkliga?” klagade Teddy till Ursula, som skrattade och sa: ”Vad är verkligt egentligen?” vilket föreföll som en dum fråga för Teddy som inte hade någon anledning att ifrågasätta den förnimbara världen. Verkligt var det som man kunde se och smaka och röra vid. ”Du hoppar över minst två sinnen där”, påpekade Ursula. Det verkliga var skogen och blåklockorna, ugglan och räven, ett Hornby-tåg som körde runt på golvet i hans pojkrum, doften från en kaka som gräddades i ugnen. Lärkan som steg mot himlen buren av sin melodislinga.

Redogörelse för hur kvällen fortlöpte på Rävhörna: Efter att Hugh hade skjutsat Sylvie till stationen drog han sig tillbaka till Brummeriet igen med ett litet glas whisky och den sista stumpen av en halvrökt cigarr. Han var en man med måttfulla vanor, mer av instinkt än genom något medvetet val. Det var ovanligt att Sylvie reste in till stan. ”Teatern och supé med några vänner”, sa hon. ”Jag stannar över natten.” Hon hade en rastlös natur, ett olyckligt drag hos en hustru, men han fick lov att lita på henne i alla lägen om inte hela den äktenskapliga konstruktionen skulle rasa ihop och gå i bitar.

Pamela satt i vardagsrummet med näsan i en kemibok. Hon hade kuggats i inträdesprovet till Girton och ville egentligen inte ge sig av till det ”stärkande” norra landskapet, men ”nöden har ingen lag” som Sylvie – irriterande nog – hade för vana att säga.

Pamela hade (i det tysta) hoppats på storslagna premier och en ly-

28

kate atkinson

sande karriär men fruktade nu att hon inte skulle bli den dristiga kvinna hon hoppats bli.

Ursula, utsträckt på mattan vid Pamelas fötter, höll på att böja oregelbundna latinska verb. ”Det här var ju muntert!” sa hon till Pamela. ”Efter det här kan väl livet i alla fall bara bli bättre”, och Pamela skrattade och sa: ”Var inte så säker på det.”

Jimmy satt vid köksbordet iförd pyjamas och drack sin mjölk och åt sina kex före läggdags. Mrs Glover, deras kokerska, var en kvinna som inte tolererade några påhittade historier eller sagor, så i hennes frånvaro passade Bridget på att underhålla Jimmy med en förvanskad men ändå anmärkningsvärt bloddrypande historia om den irländska trollvarelsen ”Pooka” medan hon skrubbade kastruller. Mrs Glover själv befann sig hemma hos sig, där hon satt och dåsade i sin stol med fötterna uppallade på eldskärmen och ett litet glas porter nära till hands.

Izzie satt under tiden i sin bil ute på vägen och sjöng Alouette för sig själv. Melodin hade etsat sig fast i hennes hjärna nu. Je te ­plumerai, skrålade hon falskt. Jag ska plocka dig. Kriget hade varit en fruktansvärd tid, hon önskade att hon inte hade påmint sig själv om det. Hon hade varit sjuksköterska i frivilligkåren, en ”FANY”. (En ganska fånig förkortning, enligt Izzies mening. First Aid and Nursing Yeomanry.) Hon hade anmält sig för att köra ambulans, trots att hon aldrig ens kört bil förut, men med tiden gjorde hon alla möjliga fruktansvärda saker. Hon mindes hur det var att göra rent i ambulanserna vid dagens slut, blod och kroppsvätskor och smuts.

Hon mindes också de lemlästade kropparna, de förkolnade benresterna, de ödelagda byarna, armar och ben som stack upp ur jord och lera. Hinkar fulla med nersölade trasor och var indränkta bandage och de förfärliga drypande såren på de stackars pojkarna. Inte undra på att folk ville få glömma alltihop. Få ha lite roligt, för guds skull. Hon hade belönats med en tapperhetsmedalj, ett Croix de Guerre. Berättade aldrig om den för någon där hemma. Stoppade undan den i en byrålåda när hon kom hem. Den saknade betydelse

en gud i spillror

29

när man tänkte på vad de där stackars pojkarna hade gått igenom.

Hon hade varit förlovad två gånger under kriget, och båda männen hade dött bara några dagar efter att de friat till henne och långt innan Izzie själv hade hunnit skriva något brev hem med den glada nyheten. Hon hade suttit hos en av dem, den andre i ordningen, när han dog. Av en slump hade hon hittat honom på ett fältsjukhus dit hennes ambulans körde skadade soldater. Hon hade inte känt igen honom först, för han var så illa tilltygad av artillerield. Översköterskan, som led brist på sköterskor och biträden, övertalade henne att stanna hos honom. ”Såja, såja”, tröstade Izzie medan hon vakade vid hans dödsbädd i det oljigt gula skenet från en fotogenlampa. Han hade ropat på sin mamma mot slutet. Det gjorde de allihop. Izzie kunde inte föreställa sig att hon skulle ropa efter Adelaide på dödsbädden.

Hon slätade till sin fästmans lakan, kysste hans hand eftersom det inte fanns mycket ansikte kvar att kyssa och meddelade ett biträde att han var död. Inga eufemismer här. Sedan hade hon återvänt till sin ambulans och gett sig av för att söka rätt på fler offer.

Hon hade inte velat ge efter när en tredje, en ganska blyg pojke, en kapten som hette Tristan, ville knyta ett snöre runt hennes finger. (”Förlåt, men det är allt jag har. Du kommer att få en praktfull diamantring när allt det här är över. Inte? Är du säker?

Du skulle göra en stor välgärning för en stackars karl.”) Hon kände att hon förde otur med sig och ville bespara honom det – en okarakteristiskt osjälvisk tanke för Izzie – vilket var fånigt av henne med tanke på att alla dessa förtjusande subalternofficerare i princip var dödsdömda med eller utan hennes inblandning.

Izzie träffade aldrig Tristan igen efter sitt avvisande svar och utgick ifrån att han var död (hon utgick ifrån att de allihop var döda), men ett år efter att kriget tagit slut satt hon och bläddrade genom skvallersidorna när hon fick syn på ett foto av honom när han kom ut ur Saint Mary Undercroftkapellet. Han var parlamentsledamot nu och, visade det sig, snuskigt rik med ärvda peng-

30

kate atkinson

ar. Han strålade mot den absurt unga bruden vid sin arm, en brud som på sitt finger bar en diamantring som onekligen såg praktfull ut, om man tittade med förstoringsglas. Izzie hade väl räddat honom, antog hon, men sorgligt nog hade hon inte räddat sig själv.

Hon var tjugofyra år gammal när världskriget slutade och insåg att hon hade försuttit alla sina chanser.

Den förste av hennes fästmän hette Richard. Hon hade inte vetat särskilt mycket om honom förutom det. Han red i Beauforts rävjaktlag, om hon mindes rätt. Hon hade sagt ”ja” till honom av en nyck, men hon hade varit vansinnigt förälskad i den andre av sina trolovade, den vars död hon bevittnat på fältsjukhuset. Hon hade hållit av honom och, vad viktigare var, han hade hållit av henne. De hade tillbringat sina korta stunder tillsammans med att fantisera om en bedårande framtid – segling, ridning, dans.

Mat, skratt, solsken. Champagne att skåla i för deras stora lycka.

Ingen lera, inget ändlöst fruktansvärt slaktande. Han hette Augustus. Vännerna kallade honom Gussie. Några år senare upptäckte hon att skönlitteratur kunde tjäna både som återupplivning och bevarande. ”När allt annat är borta återstår konsten”, sa hon till Sylvie under nästa krig. ”Menar du att Augustus fantastiska äventyr är konst?” sa Sylvie och höjde ett elitistiskt ögonbryn. Och konst med stort K var det förstås inte fråga om när det gällde Augustus.

Izzie hade givetvis en bredare definition av konst än Sylvie. ”Konst är vad som helst som har skapats av en person och avnjuts av en annan.” ”Augustus inräknad?” sa Sylvie och skrattade. ”Augustus inräknad”, sa Izzie.

De där stackars döda pojkarna under världskriget hade inte varit särskilt mycket äldre än Teddy egentligen. Det hade uppstått ett ögonblick medan hon var tillsammans med sin brorson under dagen då hon blivit nästan överväldigad av ömheten i sina känslor för honom. Om hon bara kunde skydda honom från allt ont, från den smärta som världen (oundvikligen) skulle tillfoga honom. Hon hade

en gud i spillror

31

förstås ett eget barn, som hon hade fött när hon var sexton och som skyndsamt adopterats bort, ett avlägsnande så abrupt och så fullständigt att hon aldrig ägnade pojken en tanke. Därför var det kanske lika bra att Teddy, i det ögonblick när hon känt sig rörd och sträckt ut handen för att stryka honom över håret, plötsligt hade dykt ner och sagt: ”Åh, titta, en kopparorm”, och Izzie hade stått där och rört vid tomma luften. ”Vilken lustig liten pojke du är”, sa hon och såg för ett ögonblick Gussies krossade ansikte där han låg på sin tältsäng. Och sedan ansiktena på alla dessa stackars döda pojkar, i led efter led, som sträckte sig allt längre bort i ­fjärran. De döda.

Hon ökade farten undan detta minne så fort hon kunde, girade precis i tid för att undgå en cyklist, som därmed vinglade ut på vägrenen varifrån han gormade otidigheter mot den försvinnande bakre kofångaren på den obekymrat framrusande Sunbeamen. ­Arduis invictus hade varit FANY:s motto. Obesegrade i svårigheter.

Förfärligt trist. Izzie hade minsann haft sin beskärda del av svårigheter.

Bilen flög fram längs vägarna. Fröet till Augustus hade redan börjat gro i Izzies tankar.

Maurice, inte närvarande i den här uppräkningen, höll under tiden på att styra ut sig i vit frack inför en middag på Bullingdon Club i Oxford. Innan kvällen var över skulle restaurangen, såsom Bullingdon Clubs tradition krävde, vara ödelagd. Det skulle ha förvånat folk om de vetat att det innanför detta stärkta pansar fanns en vek, plågad varelse fylld av tvivel och smärta. Maurice var fast besluten att denna varelse aldrig skulle få se dagens ljus och att han inom en inte alltför avlägsen framtid skulle ha blivit sammansmält med sitt yttre pansar, en snigel som aldrig skulle kunna lämna sitt skal.

Ett ”rendezvous”. Blotta ordet lät syndigt. Han hade bokat två rum på Savoy. De hade träffats där innan han hade gett sig av, men bara oskyldigt (relativt) och på allmänna platser ”Angränsande rum”, hade han sagt. Hotellpersonalen skulle

32

kate atkinson

väl förstå avsikten med ordet ”angränsande”? Så skamligt. Sylvies hjärta bultade hårt i bröstet när hon tog en droska från stationen till hotellet. Hon var en kvinna på väg att falla.

Hughs frestelse. ”När solen svann, se månen, han, som troget följer henne”, sjöng Hugh för sig själv i trädgården. Han hade lämnat Brummeriet för att ta en liten promenad efter middagen (om man nu kunde det kalla det för middag). Från andra sidan järnekshäcken som skilde Rävhörna från Kajhem hörde han en trall till svar: ”I stråledans med silverglans från stjärnesirat änne!” Vilket tycktes ha lett till att han plötsligt fann sig själv i Shawcross växthus med armarna om Roberta Shawcross, efter att ha smugit genom öppningen i häcken som barnen hade åstadkommit genom åratals användning.

(Både han och mrs Shawcross hade nyligen deltagit i en lokal amatöruppsättning av Mikado. De hade förvånat både sig själva och varandra med inlevelsen i sina osannolika rollprestationer som KoKo och Katisha.)

Sol och måne, tänkte Hugh, de feminina och maskulina elementen. Vad skulle han ha tyckt om han vetat att detta en dag skulle bli namnen på hans barnbarnsbarn. ”Mrs Shawcross”, sa han när han nått andra sidan av häcken, med en del rivsår från järneken. Barnen som använde genvägen var betydligt mindre än han var, insåg han. ”Men snälla Hugh, säg Roberta.” Så oroväckande intimt hans namn lät från hennes läppar. Fuktiga, dunmjuka läppar, vana vid att dela ut beröm och uppmuntran till alla och envar.

Hon kändes varm att röra vid. Och utan korsettering. Hon klädde sig på ett ganska bohemiskt vis, men så var hon också vegetarian och pacifist, och dessutom var det, naturligtvis, allt det där med kvinnlig rösträtt. Kvinnan var en stor idealist. Man kunde inte låta bli att beundra henne. (Till en viss gräns, i alla fall.) Hon hade övertygelser och passioner utanför sig själv. Sylvies passioner var stormar som rasade inom henne.

en gud i spillror

33

Han lät sitt grepp om mrs Shawcross bli aningen fastare och kände henne besvara med samma omfamning. ”Åh, kära nån”, sa hon. ”Jag vet …”, sa Hugh.

Saken med mrs Shawcross – Roberta – var att hon förstod hur kriget hade varit. Det var inte det att han ville prata om det – herregud, nej – men det var trösterikt att vara nära någon som visste.

Litegrann, i alla fall. Major Shawcross hade haft en del problem när han kom tillbaka från fronten och hans fru hade varit mycket medkännande. Man hade sett en del fruktansvärda saker, sådant som inte lämpade sig att samtala om hemma, och Sylvie hade, givetvis, inte för avsikt att diskutera kriget. Det hade orsakat en reva i den väv som utgjorde deras liv och hon hade sytt ihop den snyggt och prydligt. ”Åh, det är ett mycket bra sätt att uttrycka det på, Hugh”, hade mrs Shawcross – Roberta – sagt. ”Men det är ju så att om man inte kan sy ihop den med mycket skickliga, osynliga stygn så kommer det alltid att finnas ett ärr kvar.”

Han ångrade att han hade använt sömnadsmetaforen. Det alltför varma växthuset var fyllt med doftande pelargoner, en ganska kvalmig lukt, enligt Hughs mening. Mrs Shawcross höll sin handflata mot hans kind, försiktigt, som om han var bräcklig. Han förde sina läppar närmare hennes. Det här var ju lite avigt, tänkte han. Han befann sig i okänd terräng. ”Det är bara det att Neville”, började hon blygt. (Vem var Neville? undrade Hugh.) ”Neville kan inte … längre. Efter kriget, menar jag.” ”Major Shawcross?” ”Ja, Neville. Och man vill ju inte bli …” Hon rodnade. ”Åh, jag förstår”, sa Hugh. Pelargonerna började få honom att må lite illa. Han behövde frisk luft. Han kände paniken välla upp.

Han tog sina äktenskapslöften på stort allvar, till skillnad från en del män han kände. Han trodde på äktenskapets eftergifter, godtog dess inskränkningar av friheten. Och mrs Shawcross – ­Roberta

34

kate atkinson

– bodde ju granne, för guds skull. De hade tillsammans tio barn – knappast en bra grund för utomäktenskaplig passion. Nej, han måste ta sig ur den här situationen, tänkte han, medan hans läppar närmade sig ännu mer. ”Åh, herregud!” utbrast hon och tog ett plötsligt steg bort från honom. ”Är klockan så mycket?”

Han såg sig om efter en klocka men kunde inte se någon. ”Det är Kibbo Kift-kväll”, sa hon. ”Kibbo Kift?” upprepade Hugh förvirrat. ”Ja, jag måste gå. Barnen väntar.” ”Ja, naturligtvis”, sa han. ”Barnen.” Han gjorde sig redo att gå. ”Men om du någonsin behöver prata, så vet du var jag finns. I grannhuset”, tillade han tämligen överflödigt. ”Ja, självklart.”

Han flydde, tog omvägen via gångväg och dörr i stället för den fördärvliga luckan i häcken.

Det skulle ha varit fel, tänkte han, medan han drog sig tillbaka till den kyska tryggheten i Brummeriet, men kunde inte desto mindre låta bli att kråma sig lite. Han började vissla: ”Vi är damer, nätta, unga, sluppna nyss utur pension.” Han kände sig rätt uppsluppen.

Och vad gjorde Teddy?

Teddy stod i en ring på en äng i närheten, vänligen utlånad av Lady Daunt på Ettringham Hall. De som gick i ringen, huvudsakligen barn, rörde sig medsols och utförde märkliga skutt baserade på mrs Shawcross föreställning om hur en saxisk dans kunde ha sett ut. (”Dansade saxarna?” frågade Pamela. ”Man tänker aldrig på dem som några som dansade.”) De höll trästavar – grenar som de hade skaffat i skogen – och då och då stannade de och stötte i marken med dessa käppar. Teddy var klädd i ”uniformen” – en väpnartröja, kortbyxor och huva – så att han såg ut som en korsning mellan en alf och en av Robin Hoods (inte särskilt) muntra män. Huvan var en vanskapt historia, för han hade tvingats sy den

en gud i spillror

35

själv. Handarbete var en av de saker Kibbo Kift månade om. Mrs Shawcross, Nancys mamma, lät dem oupphörligt brodera emblem och armbindlar och fanor. Det var förnedrande. ”Sjömän syr”, sa Pamela, i ett försök att muntra upp honom. ”Och fiskare stickar”, tillade Ursula. ”Tack ska ni ha”, sa han bistert.

Mrs Shawcross stod i mitten av ringen och ledde sina små dansare. (”Nu hoppar ni på vänster fot och gör en liten bugning åt personen till höger om er.”) Det hade varit mrs Shawcross idé att han skulle gå med i Kibbo Kift. I samma veva som han börjat se fram emot att stiga i graderna från vargunge till riktig scout hade hon förlett honom med Nancy som lockbete. (”Pojkar och flickor tillsammans?” hade Sylvie misstroget frågat.)

Mrs Shawcross var en varm anhängare av rörelsen. Kibbo Kift var, förklarade mrs Shawcross, ett jämlikt, pacifistiskt alternativ till den militaristiska scoutrörelsen, ur vilken Kibbo Kifts grundare hade brutit sig ut. (”Avfällingar?” sa Sylvie.) Emmeline PethickLawrence, en av mrs Shawcross hjältinnor, var medlem. Mrs Shawcross hade varit suffragett. (”Mycket modigt”, sa major Shawcross kärleksfullt.) Man fick fortfarande lära sig vildmarkskunskap, förklarade mrs Shawcross, leva lägerliv, fotvandra och sådant, men tonvikten lades på ”den andliga pånyttfödelsen av Englands ungdom”. Detta tilltalade Sylvie, om än inte Teddy. Även om Sylvie var principiellt emot alla idéer som kom från mrs Shawcross, hade hon inte desto mindre beslutat att det skulle vara ”nyttigt” för Teddy. ”Vad som helst som inte uppmuntrar krig”, sa hon. Teddy trodde knappast att scouterna uppmuntrade krig, men hans protester var förgäves.

Det var inte bara sömnaden som mrs Shawcross hade låtit bli att nämna, det var dessutom dansandet, folkvisesjungandet, struttandet omkring i skogen samt det konstanta pratandet. De var indelade i klaner och stammar och loger, för det fanns en hel del (vad som förmodades vara) indianseder uppblandade med (vad som förmodades vara) saxiska ritualer, som tillsammans utgjorde ett osannolikt mischmasch. ”Kanske att mrs Shawcross har hittat

36

kate atkinson

en av Israels tio försvunna stammar”, sa Pamela och skrattade.

De fick allihop välja indianska namn åt sig. Teddy var Lilla Räven (”Naturligtvis”, sa Ursula). Nancy var Lilla Vargen (”Honiahaka” på cheyennespråket, sa mrs Shawcross. Hon hade en bok som hon slog upp det i.) Mrs Shawcross själv var Stora Vita Örnen (”Åh, för guds skull”, sa Sylvie, ”tala om hybris.”)

Det fanns några fördelar – att få vara med Nancy, till exempel.

Och de lärde sig bågskytte med riktiga pilbågar, inte med sådana de hade fått lov att tillverka själva av grenar eller dylikt. Teddy tyckte om bågskytte, vilket han trodde skulle komma till nytta en dag – om han blev fredlös, till exempel. Skulle han ha hjärta att skjuta en hjort? Kaniner, grävlingar, rävar, till och med ekorrar, hade en plats i det där ömsinta hjärtat. Men om det gällde liv eller död kanske, om svält var enda alternativet. Han skulle däremot dra gränsen någonstans. Hundar, lärkor. ”Det låter väldigt hedniskt alltihop”, sa Hugh skeptiskt till mrs Shawcross. (”Snälla, säg Roberta!”) Detta var under ett tidigare samtal, före deras ”incident” i växthuset, innan han hade tänkt på henne som kvinna. ”Tja, ’utopiskt’ är kanske en bättre beskrivning”, svarade hon. ”Åh, Utopia”, sa Hugh matt. ”Vilken gagnlös idé det är.” ”Är det inte Wilde”, sa mrs Shawcross, ”som skriver att ’framsteg är förverkligandet av utopier’?” ”Jag skulle knappast vända mig till den mannen i sökandet efter ett moraliskt rättesnöre”, sa Hugh, ganska besviken på mrs Shawcross – ett avskräckande varningstecken han senare skulle påminna sig själv om när tankarna återvände till doften av pelargoner och avsaknaden av korsettering.

Teddys föreställning om Utopia skulle inte ha innefattat Kibbo Kift. Vad skulle den ha innefattat? En hund, med största säkerhet. Helst fler än en. Nancy och hans systrar skulle finnas där – hans mamma också, antog han – och de skulle allihop bo i ett härligt hus som låg i naturen på landet en bit utanför London och de skulle äta kaka varje dag. Så som hans liv faktiskt också såg ut.

en gud i spillror

37

Kibbo Kift skulle, i sin tur, få sin egen utbrytarrörelse, det mindre excentriska Woodcraft Folk, men vid det laget hade Teddy lyckats slingra sig ur allihop. I skolan gick han med i arméns ledarskapsutbildning för studenter – OTC, Officers’ Training Corps – och njöt av den samstämmiga bristen på pacifism. Han var trots allt pojke. Det skulle ha förvånat honom att få veta att han i sextioårsåldern, när hans barnbarn bodde hos honom i York, skulle ägna flera månader åt att streta fram och tillbaka till ett utkylt församlingshem så att Bertie och Sunny varje vecka skulle kunna delta i mötet med den Woodcraft Folk-grupp som de var medlemmar i. Teddy trodde att kontinuitet förmodligen skulle vara bra för dem, med tanke på hur lite deras mamma, Viola, tycktes ha gett dem av den varan. Han såg på sina barnbarns oskyldiga ansikten när de mässade de hoppfulla orden i ”trosbekännelsen” som inledde varje möte – ”Sjungande vi går att forma en ny värld”.

Han deltog till och med på ett läger med dem och fick beröm för sina ”vildmarkskunskaper” av gruppledaren, som, trots att hon var storväxt, ung och svart, påminde honom lite om mrs Shawcross. ”Lärde mig i scouterna”, sa han, även efter alla dessa år ovillig att erkänna att han hade fått med sig någonting från Kibbo Kift.

Sylvie betalade droskchauffören och hotellvaktmästaren öppnade bildörren och mumlade ett ”madam”. Hon hejdade sig tvekande på trottoaren. En annan vaktmästare stod redan och höll upp hotellets entrédörr. ”Madam” igen.

Hon rörde sig närmare, en dröjande centimeter i taget, trevande steg på väg till äktenskapsbrottet. ”Madam?” sa vaktmästaren igen, fortfarande med dörren öppnad för henne, förbryllad över hennes långsamma förflyttning.

Hotellet vinkade henne till sig. Hon kunde se den flotta inredningen i lobbyn, löftet om lyx. Föreställde sig champagne som sprudlade i graverade böhmiska glas, gåslever, fasan. Den ner­ tonade belysningen i rummet, sängen med sina stärkta hotellakan.

Det hettade i kinderna. Han skulle vänta där inne, precis innanför

38

kate atkinson

dörren. Kanske hade han skymtat henne, hade redan rest sig för att gå henne till mötes. Hon tvekade igen, vägde det hon var på väg att få mot det hon var på att ge. Eller – vad som kanske skulle vara värre – att allting helt enkelt förblev likadant. Och sedan tänkte hon på sina barn, tänkte på Teddy, hennes bästa pojke. Skulle hon riskera sitt liv som hans mamma? För ett äventyr? En iskall rysning av fasa kvävde syndens låga. För synd var det, tänkte hon, ingen tvekan om det. Man behövde inte någon gud (Sylvie var en icke-bekännande ateist) för att tro på synd.

Hon samlade sig (med svårighet) och sa till vaktmästaren, tämligen högdraget: ”Åh, jag beklagar verkligen. Jag kom just ihåg ett annat möte någon annanstans.”

Hon flydde, gick med raska steg, högt buret huvud, en beslutsam kvinna med ett anständigt, civiliserat ärende som kallade – en välgörenhetskommitté, kanske till och med ett politiskt möte, vad som helst utom ett rendezvous med en älskare.

En konsert! Den upplysta entrén till Wigmore Hall dök upp framför henne – en varm fyrbåk, en trygg hamn. Musiken började nästan omedelbart, en av Mozarts stråkkvartetter tillägnad Haydn, Jaktkvartetten. Så passande, tänkte hon. Hon hade varit hinden, han hade varit jägaren. Men nu hade hinden tagit ett språng mot friheten. Inte ett språng, kanske, eftersom hon satt på en ganska undermålig plats längst bak i konsertsalen, inklämd mellan en något sjaskig yngling och en äldre dam. Men å andra sidan hade ju friheten alltid sitt pris.

Hon hade varit en flitig konsertbesökare tillsammans med sin far och var välbekant med stråkkvartetterna, men kände sig fortfarande så bragt ur fattningen av att ha undkommit i sista stund att hon inte förmådde lyssna till Mozart. Sylvie var själv pianist men hon undvek att gå på solokonserter nuförtiden, eftersom de alltför smärtsamt påminde henne om hur livet hade kunnat vara.

Hon hade fått veta av sin lärare när hon var liten att hon skulle kunna gå vidare och ”spela på konsertpianistnivå” om hon tog sina studier på allvar, men sedan hade naturligtvis konkursen ­inträffat,

en gud i spillror

39

obeståndet, och Bechsteinflygeln hade utan vidare ceremonier fraktats bort och sålts till en privat köpare. Det första hon gjort när hon flyttade in på Rävhörna var att skaffa ett Bösendorferpiano, hennes bröllopspresent från Hugh. En stor tröst för giftermålet.

Dissonanskvartetten kom efter pausen. När de nästan ohörbara inledningstakterna började spelas kunde hon inte hejda en tyst gråt.

Den gamla damen räckte henne en näsduk (ren och nystruken, tack och lov) för att hejda tårarna. Sylvie formade läpparna till ett tyst tack. Detta stumma utbyte stärkte henne en aning. Efter konsertens slut insisterade kvinnan på att hon skulle behålla näsduken.

Den sjaskige ynglingen erbjöd sig att eskortera henne ut till droskan.

Så snälla främmande människor var, tänkte hon. Hon avböjde artigt erbjudandet om eskort, något hon senare ångrade, för i sitt förvirrade tillstånd vek hon av åt fel håll från Wigmore Street och sedan ytterligare en gång och befann sig plötsligt i ett allt annat än hälsosamt område, beväpnad endast med en hattnål att försvara sig med.

En gång i tiden hade London varit hemma, men nu var det en främmande stad för henne. En smutsig, skrämmande mardröm till plats, och ändå hade hon frivilligt nedstigit i denna helveteskrets.

Hon måste ha varit galen. Allt hon ville var att komma hem, men här vandrade hon nu på gatorna som en galen kvinna. När hon till slut hittade tillbaka till en upplyst, livligt trafikerad Oxford Street, skrek hon till av lättnad. En droskfärd senare satt hon fromt på en bänk på stationens perrong, som om hon varit på väg hem från en dag av butiksbesök och lunch med vänner. ”Gode tid”, sa Hugh. ”Jag trodde att det måste vara en inbrottstjuv.

Du sa att du skulle sova över i stan.” ”Åh, det var så mördande tråkigt”, sa Sylvie. ”Jag bestämde mig för att hellre åka direkt hem igen. Mr Wilson, stinsen, gav mig skjuts i sin ponnykärra.”

Hugh betraktade sin hustrus höga ansiktsfärg, den aningen

40

kate atkinson

vilda blicken hos en överansträngd kapplöpningshäst. Mrs Shawcross var, i jämförelse, mindre av ett fullblod och mer av en godmodig arbetshäst. Något som i Hughs ögon kunde vara att föredra ibland. Han gav Sylvie en lätt puss på kinden och sa: ”Jag beklagar att dina planer för kvällen inte blev som du tänkt dig, men det är trevligt att ha dig hemma.”

Där Sylvie satt framför spegeln och tog nålarna ur sitt uppsatta hår kom en ny känsla av hopplöshet över henne. Hon hade varit feg och nu var hon fjättrad vid det här livet för alltid. Hugh smög upp bakom henne och vilade sina händer på hennes axlar. ”Vacker”, mumlade han och drog händerna genom hennes hår. Hon fick trycka tillbaka sin impuls att rygga undan från honom. ”Sängen?” sa han och såg hoppfull ut. ”Sängen”, instämde hon i sorglös ton.

Men det var ju inte bara den fågeln, tänkte Teddy där han låg i sängen och väntade på att sömnen skulle infinna sig, medan den nattliga glömskan fördröjdes av tankarnas utflykter. Det var inte bara den där enda lärkan som hade tystats av Izzie. (En munsbit.)

Det var alla de generationer av fåglar som skulle ha följt den och som nu aldrig skulle födas. Alla dessa vackra sånger som aldrig skulle bli sjungna. Senare i livet lärde han sig ordet ”exponentiell”, och ännu senare ordet ”fraktal”, men just nu var det en flock som växte sig större och större medan den försvann in i en framtid som aldrig skulle existera.

Ursula, som tittade till honom på väg till sängen, fann honom vaken läsandes Scouting for Boys. ”Kan du inte sova?” sa hon med den självklara sympatin hos en som också led av sömnlöshet. Teddys känslor för sin syster var nästan lika uppriktiga och okomplicerade som dem han hyste för Trixie, som låg i fotänden av sängen och gnällde lågt i sömnen. ”Kaniner, antar jag”, sa Ursula.

Ursula suckade. Hon var femton och pessimistiskt lagd. Även om hennes mamma skulle ha förnekat det med kraft så var även

en gud i spillror

41

hennes läggning sådan. Hans syster slog sig ner på sängkanten och läste högt ur boken: ”Var alltid redo med rustningen på, förutom när du vilar för natten.” (Kanske var detta hans mammas ”rustning av gott uppförande”, tänkte Teddy.) ”En metafor, förmodar jag”, sa Ursula. ”Riddare kan knappast ha förväntats skramla omkring hela dagen lång i rustning. Jag kommer alltid att tänka på Plåtmannen från Trollkarlen från Oz när jag ser riddare.” Det var en bok de allihop tyckte om, men Teddy önskade att hon inte hade planterat den bilden i hans huvud så att Tennysons Konung Arthur och hans riddare och Malorys Riddarna kring runda bordet löstes upp i tomma intet på ett ögonblick.

En uggla hoade, ett högt, nästan aggressivt ljud. ”På taket, låter det som”, sa Teddy. De lyssnade tillsammans en stund. ”Ja, natti natti, då”, sa Ursula till slut. Hon pussade honom på pannan. ”Natti natti”, sa han och stoppade Scouting for Boys under kudden. Trots ugglan, som fortsatte att hoa sin olycksbådande vaggvisa, föll han nästan genast ner i den hoppfulles djupa och oskuldsfulla sömn.