9789132160660 by Smakprov Media AB

K AT FALLS

T Y H A R A L LT I D V E T AT AT T H AV E T är en farlig plats. Varje gång han lämnar sina föräldrars gård på havets botten är han beredd att möta alla möjliga faror som hajar, bläckfiskar och späckhuggare ... Men han var inte beredd på att stöta på en hel stad som sjunkit till botten med invånare och allt. Snart står det klart att det inte är den enda staden som sänkts och när Tys föräldrar kidnappas måste Ty och hans kompis Gemma slå sig samman med piraterna i Barracudaligan för att rädda dem. Men är piraterna verkligen att lita på eller är Ty och Gemma ute på djupare vatten än de är medvetna om? Farlig ström är den spännande, fristående uppföljaren till Mörkt liv.

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16066-0

K A T

F A L L S

KAPITEL ETT

Jag drog ner på gasen och ubåten saktade farten. Det solstrimmiga havet runt oss verkade ödsligt och tomt, men jag visste bättre. Vi var på väg rakt in i den största sopvirveln i Atlanten. En bit historia kunde när som helst krascha in i sidan på oss. Mycket riktig, något slags föremål virvlade ut ur mörkret och blänkte i ubåtens helljus. Gemma lutade sig fram mot fönstret. ”En cykel”, sa hon häpet. ”Precis som på gamla foton.” ”Då är vi nästan framme”, sa jag. ”Ska vi gömma en vagn full med grödor ute i öppna havet?” ”Mitt inne i sopvirveln”, förklarade jag. ”Genialt, va?” Jag kastade en blick på den bakre monitorn för att kolla att den förseglade vagnen hängde kvar på släp. ”Ingen kommer nånsin in hit.” Hon gav mig en menande blick. ”Det förvånar mig inte.” ”Dykare oroar sig för att bli krossade ...” ”Gör dom?” frågade hon med ett litet leende på läpparna. ”... men jag har utforskat virveln många gånger och lever fort farande.” ”Snälla Ty, bli inte arg nu ...” Hon kastade tillbaka sitt långa hår och drog fram en flytväst under sätet. Medan hon tog på sig flytvästen dök jag brant med kryssaren. Ubåten, vars cylinderformade kropp var monterad på två värme motorer, var tillräcklig tung för att kunna plöja igenom flytande bråte

kat falls så länge vi inte körde på något alltför stort. Femton meter ner gled små föremål förbi – en docka utan huvud, plastpåsar, läskburkar – och även fiskenät. Trots att näten var över givna var de fortfarande lika effektiva för att fånga havsdjur, och jag kände ett styng av sorg när vi körde förbi en intrasslad delfin, drunk nad sedan länge. Vi trängde djupare ner och större föremål tumlade förbi – en teve med sladdar efter sig, en skyltdocka, en glittrande ljuskrona – som om de fångats i en långsam undervattensorkan. Det verkade som om all bråte från tidigare århundraden hade letat sig dit för att driva runt i en enorm cirkel för evigt. ”Var kommer allt det här ifrån?” Gemma satte sig på knä för att kika upp genom ubåtens plexiglashuv. ”Vindar och strömmar har fört med sig det från hela Atlanten.” Jag girade för att inte krocka med en sittvagn. Jag tände den yttre strålkastaren och lät ljuset svepa över de kring drivande föremålen, många av dem helt okända för mig. En stark uppström höll dem flytande medan vrakfiskar, större än jag, lurade i skrymslena med stridslystet framskjutna underkäkar. När virvelns rotation saktade ner och stannade visste jag att vi hade nått dess centrum. Här vred sig skräpet bara på stället. ”Det kanske är en dum fråga”, sa Gemma och flyttade blicken till mig, ”men vad hindrar vagnen från att flyta iväg om vi lämnar den här?” ”Jag tänker fästa den i nåt stort och tungt.” ”Okej, men vad hindrar bägge sakerna från att flyta iväg?” ”Vi är i virvelns öga. Den här bråten kommer ingenstans. Dess utom tänker jag åka tillbaka i gryningen och hämta vagnen. Pappa ville inte att den skulle stå fullastad på fältet över natten och praktiskt taget be om att bli stulen. Att vi är dom enda nybyggarna som är vil liga att sälja till migranterna betyder inte att vi litar på dom.” ”Jag kan ändå inte höra din pappa säga: ’Åk och göm vagnen i den jättelika sopvirveln.’” ”Han bryr sig inte om var jag gömmer den så länge det är säkert.” ”Mhm”, sa hon och log.

farlig ström ”Det där kallar jag ett ankare.” Rakt framför oss låg en flygplansdel och vred sig på högkant, långsamt som en sjöstjärna. Jag lät ubåten gå på tomgång och ryckte åt mig min hjälm från sätet bakom mig. Gemmas blå ögon spärrades upp. ”Du tänker väl inte gå ut dit?” ”Hur ska jag annars kunna koppla vagnen till det där aluminium stycket?” ”Med den där griparmen.” ”Det skulle ta evigheter.” Jag gick nerför mittgången mellan sä tena. ”Du sa att havsdjur har vandrat mellan haven. Om havsström marna har fört med sig allt det här skräpet hit, då kan vad som helst finnas där ute.” Hon hade naturligtvis rätt. Fiskare drog hela tiden upp marint liv ur Atlanten som tidigare bara levt i Stilla havet eller utanför Austra liens kust. Under havsnivåhöjningen översvämmades så mycket land att nya kanaler bildades mellan haven. ”Jag klarar mig”, sa jag och hoppades att det var sant. Jag bet tag om ett munstycke i hjälmens nedre del, fyllde lungorna med syresatt vätska och gled sedan ut genom luckan i kryssarens golv. ”Det är nog säkrast det”, sa hon genom hörlurarna i min hjälm. ”För om jag måste komma ut och rädda dig är min dag förstörd.” För att uttrycka det milt. Hon hade inte doppat så mycket som en tå i havet på över en månad, vilket smärtade mig. Men hon hade gått med på att följa med ut i kryssaren i dag – för första gången på flera veckor – så en dag kanske hon skulle försöka dyka igen. Jag gav henne tummen upp eftersom jag inte kunde prata med Liquigen i lungorna. Med tre sparkar var jag framme vid kryssarens akter, trots att uppströmmen var så stark att jag fick kämpa för att ligga horisontellt. Efter att ha fäst vagnens draglina till mitt dykbälte simmade jag mot den algtäckta flygplansdelen, men tvärstannade när flera stora skuggor strök förbi mig. Jag använde min mörkergåva och riktade min sonar mot dem och såg i mitt inre att de var pigghajar – hajar visst, men inget hot mot människor. Men jag tyckte inte om

kat falls det uppjagade sätt de simmade på – som om de flydde. Jag sände ut en serie klickljud i de svarta djupen. När ekot ef ter några spända sekunder slutligen studsade tillbaka, blev den inre bilden för rörig för att vara till någon hjälp. Långt nedanför låg en båtkyrkogård med övergivna skepp som förts dit med strömmarna. Där fanns massor av hålor och skrevor, vilket betydde att vad som helst kunde lura där nere, dolt för min syn – mörkergåva eller ej. En skrämmande tanke. Men jag var ändå glad över min biosonar. Vad spelade det för roll att läkare på Ytan ansåg att undervattensbarnens mörkergåvor be rodde på att det enorma vattentrycket rörde till det i hjärnan på oss? Jag mådde bra och var frisk. Och jag var lättad över att mina föräldrar slutat oroa sig så mycket för mig. Det hade visserligen bara gått fyra månader sedan de fick veta att mörkergåvor inte var någon myt. Och att båda deras barn hade en. Eftersom jag inte kunde avläsa berget av vrakdelar nedanför fort satte jag att leta efter någonstans att koppla fast vagnen. Jag hade just fått syn på ett par flygplansfönster som skulle kunna fungera, när Gemmas skrik fyllde min hjälm. Jag snodde runt mot kryssaren. Sedan hann hjärnan ifatt näthinnorna, och jag insåg att jag hade skymtat en väldig skepnad sväva orörlig bredvid mig. Jag vände mig halvt om och upptäckte en enorm bläckfisk framför mig. Flytande upprätt mätte den nästan två meter och den purpur röda kroppen var så tjock att jag inte kunde ha lagt armarna runt den även om jag velat. Bläckfisken svävade medan den betraktade mig. När dess hud snabbt ändrade färg till neonvitt och sedan blodrött dök ett namn upp i huvudet – diablo rojo. Den röde djävulen. En varelse med ett rykte ännu mer skrämmande än dess utseende. Sakta drog jag mig bakåt och försökte låta bli att tänka på alla historier om de här speciella bläckfiskarna som drog ner simmare i djupet och åt upp dem levande – inga rövarhistorier utan sanna berättelser från ögonvittnen. Av alla rovdjur i havsdjupen var bläck fisken det som fick mitt hjärta att bulta mer än något annat. Hajar

farlig ström var skräckinjagande, men bara djur. I den här varelsens ögon såg jag däremot en intelligens som skrämde livet ur mig. Återigen ändrade den färg från lysande vit till purpurröd och jag visste att det inte bådade gott. Bläckfiskens strålande stroboskopeffekt var utan tvivel ett försök att förvirra bytet – mig.

KAPITEL TVÅ

Att fly från diablo rojon skulle vara omöjligt med vagnens draglina fastspänd i bältet. Långsamt sträckte jag mig efter snabbspännet, men det utlöste en reaktion från bläckfisken. Den slängde ut en tentakel och slog till mig över axlarna med sådan kraft att mitt huvud for bakåt. Halvt bedövad rätade jag på mig och fick se varelsen lägga sig ho risontellt med alla åtta tentaklerna och båda fångstarmarna utsträckta framåt – riktade mot mig. Jag försökte backa undan, men bläckfisken rörde sig så snabbt med sin jetstråle att jag inte hann fly. Den träffade mig i bröstet och kastade mig bakåt, men inte utom räckhåll. Jag tvingade mig att öppna ögonen och upptäckte att jag befann mig inne i bläckfiskens mantelhåla. Snabbt försökte jag dra fram min dykkniv, men bläckfisken slog sina fångstarmar runt mina axlar och naglade fast mina armar intill sidan. Sedan tog den ett hårdare grepp och drog mig mot sin rakknivsvassa näbb som var vassare än en rakkniv. Bläckfisken nafsade på min hjälm och försökte bryta upp den som en tonfisks tjocka skalle, men plexiglaset höll, tack och lov. Gemma skrek någonting i mitt öra, men det enda jag kunde kon centrera mig på var den raspliknande tungan som petade på min hjälm, som om den smakade på den, bara några centimeter från mina ögon. Jag kämpade emot i bläckfiskens allt hårdare omfamning.

farlig ström Varje sugkopp på tentaklerna kantades av små tänder. De borrade sig in i dykarskinnet som taggar – troligen utan att skära igenom ytlagret med nanopartiklar av järn, men minsta reva kunde blockera sensorerna som var invävda mellan lagren. I så fall skulle jag råka ut för något mycket värre än att få rivet skinn. På det här djupet skulle jag frysa ihjäl. Rädslan gav mig nya krafter. Trots att jag satt i ett järngrepp, lyckades jag pressa kniven uppåt och högg i blindo. Ett band av blått blod flöt upp. Jag hade på sin höjd rispat en tentakel, men det räckte för att få bläckfisken att simma tillbaka ner i djupet. Utmattad tittade jag mot kryssaren och såg Gemmas uttryckslösa ansikte tryckt mot fönstret. Hela attacken hade varat mindre än en minut. Hon hade inte haft tid att reagera. ”Vad var det där?” skrek hon i mitt öra. Det hade hon troligen gjort hela tiden, men nu trängde hennes röst in i mitt medvetande. ”Jag sa ju att du skulle använda griparmen. Men nej då. Du måste simma med monster.” Hon lät både skräckslagen och rasande på en gång. Jag vinkade för att visa att jag var okej men tänkte inte stoppa ner kniven på ett bra tag. ”Toppen. Skönt att du mår bra”, snäste hon. ”Kom tillbaka in i ubåten nu.” Jag gjorde tecken åt henne att vänta och sände ut en serie klickljud ner i djupet. Men med så mycket vrakdelar under mig var det omöj ligt att se vart bläckfisken tagit vägen. Med snabba rörelser drog jag vagnens draglina genom planets tomma fönster i en ögla och fäste spännet. Jag undrade om det var mitt skimmer som hade lockat till sig bläckfisken. Att ha svagt lysande hud kunde ibland vara en nackdel i havet. Men nästan alla nybyggare i Bentiska territoriet åt ändå självlysande fisk, och därför var vi alla lysande i någon mån. Men jag hade inte immigrerat till havsbotten som de flesta nybyggare. Jag hade till

kat falls bringat hela mitt liv i havet, så mitt skimmer var lite starkare än genomsnittet. ”Snälla, kan du inte skynda ...” Gemma avbröt sig och flämtade till. ”På sonarskärmen ... nånting stiger snabbt.” Jag vände mig om med höjd kniv och tänkte att bläckfisken kom mit tillbaka. Men det var värre än så. En serie klickljud sa mig att varelsen inte var ensam. Jag borde ha varit beredd på det, eftersom jag visste att den röde djävulen var den enda bläckfisken som jagade i flock. Jag simmade mot kryssaren när de sköt upp ur djupet – tre styck en, alla lika enorma. De stannade upp och svävade mellan ubåten och mig medan deras hud snabbt skiftade färg mellan vit och röd och sedan tillbaka igen, vilket jag nu visste betydde att de tänkte anfalla. ”Ty, göm dig!” skrek Gemma när hon plöjde in bland bläck fiskarna bakifrån med kryssaren. Istället för att skingras snodde de runt för att attackera ubåten. ”Åh fy!” utropade hon med avsky. ”Försvinn, era slemmiga odjur!” Hon bankade på fönstret och satte sedan igång vindrutetorkarna. Eftersom jag visste att hon skulle klara sig passade jag på att slinka in i flygplansdelen. ”Du, kan dom här typerna klättra in genom luckan?” frågade Gemma plötsligt. ”Det kan dom nog. Jag stänger luckan.” Jag stannade kvar och ett ögonblick senare återvände hon till mikrofonen. ”Okej, dom gav sig iväg. Dom överfaller nån stackars fisk.” När hon sa det kikade jag ut genom fönstret och såg på avstånd bläckfiskarna dra ner en piskande tarpon i djupet. Den var drygt två meter lång och skulle hålla dem sysselsatta ett tag. I alla fall hoppa des jag det. Plötsligt hördes något som lät som om flera dykarskinn revs upp samtidigt, följt av ett djuriskt tuggande ljud. Jag rös när jag tänkte på att de ben och vävnader som nu slets sönder kunde ha varit mina.

farlig ström ”Ty, var är du?” frågade Gemma. Oförmögen att svara på grund av Liquigenet i lungorna började jag simma ut under flygplansdelen, men lade sedan märke till en kraftig kätting i närheten som försvann ner i djupet. Jag dök ut på motsatta sidan istället, men stannade som förstenad vid den syn som mötte mig. Det var tydligen inte bara jag som tyckte att sopvirveln var ett bra gömställe. ”Kom ut”, krävde Gemma genom hörlurarna i min hjälm. ”Jag kan inte se dig.” Jag rundade flygplansdelen, vinkade henne framåt och visade med armarna att hon hade gott om plats. Hennes uppgivna suck fyllde min hjälm, men hon lade i en växel. Efter att ha kollat med min sonar att bläckfiskarna verkligen gett sig iväg, återvände jag till det som låg förankrat i närheten – ett sjö gräsbevuxet undervattensberg som flöt i det stilla, mörka vattnet. Det var naturligtvis en synvilla eftersom undervattensberg inte flyter. Men konstruktionen framför mig var så enorm att jag inte kunde avläsa storleken med min sonar. Jag simmade fram för att ta en närmare titt och kände mig som en liten guppy bredvid den. ”Vad är det där?” Till och med genom de knastrande hörlurarna kunde jag höra beundran i Gemmas röst. Jag bokstaverade långsamt eftersom teckenspråket fortfarande var nytt för henne: flytstad. Det var i alla fall min första gissning. Den var rund och flera våningar hög och definitivt stor nog att rymma bostäder för fyra till fem hundra personer och allt annat ett samhälle behövde – filtrerings tankar för sötvatten, kök och livsmedelslager, samt syre- och värme generatorer. Och farkosten var lika gammal och nedsliten som alla andra flytstäder jag sett. ”Ett vrak?” frågade hon. Jag ryckte på axlarna. Det verkade vara den troligaste förklaringen.

kat falls Varför skulle den annars ligga sänkt i sopvirveln? Flytstäder kunde färdas under vattnet, men vad jag visste så stannade de flesta på ytan med taket öppet – helt eller delvis beroende på farkostens form. Så det här var säkert ett vrak. Men vilket slöseri att sänka den här, när den kunde ha sålts av i delar. Jag såg inget ljus i fönstren, inga rörelser eller andra tecken på liv på insidan fast utsidan kryllade av det. Faktum var att utsidan hade sitt eget levande mini-ekosystem. Fastsittande kräftdjur täckte de vertikala fönstren; krabbor pilade hit och dit i det glesa sjögräset som börjat växa på sidopanelerna och stora fiskstim simmade runt omkring. Med min dykkniv skrapade jag bort algerna på ett av fönstren men kunde bara se min egen lysande spegelbild. Jag tryckte på hand ledsdatorn som var inbyggd i dykarskinnet och ökade ljusstyrkan på hjälmlamporna. Efter att ha koncentrerat dem till en ljuskägla riktade jag den genom fönstret, men ryggade tillbaka av förvåning. En tonårspojke låg hopsjunken mot fönsterbrädan med en filt om axlarna. Hans huvud vilade i armvecket som om han somnat medan han tittade ut. Om han bodde på en flytstad var han en migrant och tillhörde överskottsbefolkningen. Jag kunde inte minnas mig ha sett någon som han, med rakat huvud och geometriska tatueringar runt ansiktet. Men jag hade ju förstås aldrig sett en migrant på så nära håll förut. ”Vad är det?” frågade Gemma. ”Vad ser du?” Jag tecknade åt henne att vänta och slog sedan mot plexiglaset med knivhandtaget. Grabben vaknade inte. Ryckte inte ens till. Obehagskänslor böljade genom mig som kall dimma medan jag trampade vatten framför fönstret. Inget tydde på att flytstadens mo torer arbetade. Inget brummande från en turbin. Inga ljus. Inga bub belströmmar. Det betydde inget syre. Ingen värme. Jag rös när jag insåg att jag just försökt väcka ett lik. För att göra det ännu kusligare såg pojken ut att vara exakt i min ålder – femton år. ”Finns det nån död där inne?” frågade Gemma plötsligt. ”Det är det du tittar på, va? En död människa?”

farlig ström När jag nickade, slog hon back och retirerade en båtlängd med kryssaren. Fortfarande svävade jag med värkande bröst som om jag andats in för mycket Liquigen. Vem han än var, kunde han ha varit död ett bra tag. Kanske flera år till och med. Han var så välbevarad att det var omöjligt att veta. Bristen på luft och den låga vattentemperaturen måste ha förvandlat flytstaden till ett jättelikt frysrum. ”Ty”, hörde jag Gemma säga mjukt i mitt öra. ”Kom tillbaka. Vi kan be om hjälp via radion.” Det lät som en bra idé. Jag var verkligen inte sugen på att gå och snoka omkring i en spökstad, men en plötslig tanke hindrade mig från att simma därifrån. Tänk om någon där inne fortfarande levde och behövde hjälp? Det var visserligen tveksamt med tanke på att sjögräs slagit rot på utsidan. Men en flytstad som låg stilla behövde inte nödvän digtvis vara ett vrak. Den här flytstaden kanske hade legat här ett bra tag, medan motorerna gått sönder för bara några dagar sedan? Jag måste se efter om det fanns överlevande, hur oroande tanken än var. Jag tecknade åt Gemma att jag var på väg in. ”Var försiktig”, sa hon, och då insåg jag att en del av mig hade hoppats att hon skulle övertala mig att låta bli. Att dyka in under den kolossala konstruktionen gav mig en obe haglig känsla av att simma under en ö. Den var plan undertill så det var ganska lätt att hitta ingångsöppningen. Men en enda blick räckte för att se var problemet låg. Jag simmade ut och runt hela flytstaden. Men för varje lucka jag passerade blev mina simtag långsammare. När jag simmat hela vägen runt, orkade jag knappt lyfta armarna – inte på grund av trötthet utan på grund av vad jag sett. Varenda luckdörr var förbommad med kedjor – från utsidan.

K AT FALLS

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16066-0

K A T

F A L L S