Alfridas längtan till havet
Det är i maj 1845, då Alfrida Löwenström möter Järle Elfstrand på kullerstens-gatorna vid köpmansbodarna för första gången. Efter den dagen är de vänner för livet. Järle fascineras av Alfridas annorlunda sinnelag, intelligens och oräddhet. Hon liknar ingen annan kvinna som han tidigare mött. Hon och hennes make Erik Löwenström är grosshandlare. De köper in varor ifrån Lübeck eller London. En sommardag möter Alfrida Albrekt Garberg för första gången. Hon känner djupt inom sig att mannen är ond. Genom olika överenskommelser vandrar Alfrida omkring och försöker att få ordning på sitt liv. Hennes längtan till havet ger henne det svar som passar henne. En nostalgisk tillbakablick på sjöfart, varor och fyrar som fanns vid den här tiden. Järle planerar en lång resa till Portugal via New York och London. Alfrida upptäcker sina magiska krafter, vilket måste ske i lönndom. Hon kämpar emot sina inneboende krafter. Alfrida upplever både ljuv och ond kärlek. En historisk släktroman i flera delar.
Peter Knagert
www.bod.se
Peter Knagert
Alfridas längtan till havet och de inneboende krafterna
1
"En människa har flera berg att besegra. Det är läran om livet" Kapitel 1 Erik Löwenströms kamp En vårdag hade blåsipporna slagit ut liksom snödropparna. Det var även knoppar på äppelträden. Det andades pånyttföddhet men hos Alfrida Löwenström stod döden för dörren. Året var 1845. Alfrida var trettio år. Hon hade läst sin bordsbön "Mat i Jesu namn". Alfrida reste sig ifrån matbordet och gick till spisen. Alfridas ben kändes stumma och hon andades med tunga andetag. Hennes strupe hade dragit ihop sig och hon fick ingen luft. Det som hände var så overkligt. Det gjorde ont i hjärtat och hennes andhämtning var svag. Hon värmde den varma mjölken i en gryta. I köket arbetade kokerskan och även pigan Johanna. Men Alfrida ville själv sköta Erik när han var sjuk. Det var ett stort kök med långa bänkar med skåp utmed väggarna och en vedspis stod i ena hörnet. Mitt på golvet stod ett bord med stolar där tjänstefolket åt sina måltider. Erik låg i några rum längre bort. Det var ett mindre rum med två enkelsängar som stod bredvid varandra. Erik stönade svagt och andades tungt. Erik hade legat sjuk en tid i lunginflammation. Doktorn hade varit där tidigare på dagen och åderlåtit honom. Erik hade också fått engelskt salt men han blev ändå inte bättre.
2
Alfrida förde koppen med varm mjölk till hans blålila läppar. Hon höll honom under axlarna för att stödja honom. Erik drack endast lite för han ville inte ha något. Erik var märkt av sjukdomen och visste att han snart skulle dö. Erik funderade vidare kring deras situation. Han var inte orolig för sin egen del utan hans tankar gick till Alfrida. Hur skulle hon klara sig då han inte längre fanns där? Inte kunde hon ensam klara sig ute på havet som kvinna, tänkte han. Alfrida var vacker med sitt röda långa hår som lockade sig ner över ryggen. Hon hade blå ögon. Alfrida var kort och finlemmad. Det fanns något aristokratiskt över henne och hon bar alltid huvudet högt. Till sinnet var hon bestämd och impulsiv. Hon var trots sin ringa gestalt en modig kvinna, tänkte Erik. - Alfrida jag vill att Amadeus kommer hit. Jag vill skriva mitt testamente, väste Erik och hostade blod. Det rann blod ifrån hans mun och Alfrida torkade bort det med en handduk som snabbt färgades röd. Alfrida sprang till grannfrun och bad deras son att springa efter Amadeus. En stund senare kom Amadeus och knackade på dörren. Medan Amadeus var med Erik i sovrummet satt Alfrida i köket på en
3
stol. Hon hade inga tankar på ekonomi, just då för hennes sorg och oro var hos Erik. Hennes far hade ansett att affärer inte var något för kvinnor. Hennes far var död sedan många år tillbaka. Men Erik var inte sådan utan hon hade under tio år varit hans kompanjon som grosshandlare. Innan Erik blev sjuk hade de seglat ifrån Lübeck till Gävle. Men de hade även varit i London. De hade hyrt ett magasin nere i hamnen för alla deras varor. Alfrida var där nere varje dag och sålde varor. En dag hostade Erik mödosamt och sa: - När jag är borta ska Ni lita på Eskil sa Erik. Han hostade återigen och han hade svårt att få fram orden. Eskil var Eriks bästa vän. Efter den dagen började Eskil att vara i köpmanshuset. Eskil var finlemmad och vek. Han hade svart hår och gröna ögon. Eskil var alltid mån om sitt yttre och han gick klädd i eleganta kläder. Han var en man som i första hand tänkte på sig själv. Sådan hade han alltid varit, tänkte hon. Alfrida tyckte inte om Eskil, det hade hon aldrig gjort. Men Alfrida hade aldrig delgett Erik sina tankar eller farhågor om Eskil, till sin man eftersom hon ville visa hänsyn. Alfridas kunder
4
behandlade henne plötsligt som luft när Eskil var i köpmanshuset. - Ni kan gå hem och se efter Erik hade han sagt med dov röst. Jag sköter ert köpmanshus och även mitt eget. När hon beklagade sig för Erik sa han att det är gott då kan Ni vara med mig min sista tid. Jag vill inte vara ensam när jag dör, hade han förklarat. Alfrida tänkte på sin make. Han var så oerhört öm och förstående. Erik behandlade henne dels som sin hustru och dels som sin kompanjon. Han skulle aldrig drömma om att bestämma över henne, trots att hon var en kvinna. Det var ovanligt att en man ansåg att kvinnan var likvärdig en man. De flesta män ansåg att de ägde sina kvinnor, tänkte Alfrida. Erik hade brunt lockigt hår och bruna ögon. Han var stor och kraftig. De flesta män gick inte nära honom eftersom de var rädda för honom, på grund av hans storlek. En morgon rosslade Erik till och sedan var han helt stilla. Alfrida kände på halsen, men hon upptäckte ingen puls. Hon slängde sig på Eriks bröst och skrek rätt ut. - Nej Erik Ni kan inte dö, Ni får inte! Lämna mig inte!
5
Hon snyftade och var utom all sans. Alfrida märkte inte att morgonen gått över till sena eftermiddagen. Det hade blivit mörkt ute. Eskil stod plötsligt i dörren. Han tog in hela situationen. Alfrida kände hur han ledde henne till andra rummet där en enkelsäng stod. Hon lade sig ner, förbi av trötthet och sorg. Eskil tog hand om allt i och med dödsfallet som han lovat sin vän. Erik hade även gett Eskil tillgång till deras besparade penningar. Eriks tanke hade varit att avlasta Alfrida. När han inte längre fanns var tanken att Eskil skulle gifta sig med Alfrida. Erik begravdes en vecka senare. Alfrida hade sin svarta krinolin med flor för ansiktet och hon hade en liten nätt hatt som var fastsatt på hjässan med en nål. Klänningen var knäppt i halsen och hennes krage var vit liksom ärmmuddarna. Hon bar svarta skor till. Eskil bar en svart lång rock, en väst i silver och trekvartsbyxor i brunt med strumpor till. Han bar en hög hatt på huvudet. Alfrida stödde sig på Eskil. Men efteråt mindes hon inget av begravningen. Alfrida var tryckt av sorg efter Erik och hon tyckte att allt var likgiltigt hur det blev.
6
Eskil såg till att Alfrida fick i sig lite mat. Dagarna tillbringade hon med att planlöst gå omkring i rummen. Hon satt också och stirrade ut genom fönstret på ingenting. Hennes ögon tårades och kinderna blev våta, svullna och röda. Sorgen åt henne inifrån och ut. Borta var hennes glada skratt och leende. Hennes mun var mer som ett sträck. Grannar som knackade på gick snart igen. Alfrida talade inte med någon. Hon ville vara ifred med sin sorg. Alfrida blev mager och blek. Eskil var orolig för henne. Han såg hur hon hade förändrats. Han köpte medikamenter på apoteket som skulle göra henne piggare. Men han Eskil skulle finnas där för henne som en vän. När Alfrida kände sig piggare skulle de åka till Lübeck. Det skulle säkerligen uppmuntra henne och dämpa sorgen, tänkte Eskil. Hennes piga tog av och på kläderna men Alfrida brydde sig inte längre. Alfrida kände också en ilska emot Erik. Vad menade han med att lämna henne alldeles ensam? Hur skulle hon klara av att leva? när hennes hjärta ville brista. Hon låg i sin säng. Alfrida stirrade på en fläck på väggen och försökte intala sig att somna medan hon lyssnade på ugglans skrik i natten.
7
Kapitel 2.
Eskil
Efter ett tag kände sig Alfrida lite bättre. Hennes aptit kom tillbaka. Men hon log aldrig. Hon träffade inga andra människor än Eskil, pigan, kokerskan och butlern. Eskil bodde en bit därifrån i ett annat hus. På dagen skötte han de båda köpmanshusen och på kvällen åt han middag hos Alfrida. Hon hyrde några rum i ett köpmanshus på nedre våningen. Det var eleganta rum som hyrdes ut möblerade. Alfrida hade även en butler som tog emot deras gäster. En dag sa Eskil. - Jag vill inte veta av något av dina särskilda krafter, sa han. Ni får absolut inte skämma ut mig eller Eriks minne. Alfrida snörpte på munnen. I hennes ungdomsår hade hon livligt utforskat denna sida men slutat med det när hon träffade Erik. Han hade klargjort att skulle hon vara med honom ville han inte veta av några häxerier. Med tanke på sin kärlek till honom hade hon avstått. - Jag gör inte sådant längre. Eskil lät sig nöja med detta. Men inom sig kände hon ett motstånd som ville ropa fram de magiska krafterna. Hon ägde ännu inte kraften och modet att anamma sina krafter. De låg i sin dvala och väntade på att få komma ut. Alfrida
8
hade lärt sig att undertrycka dem, vilket hon tyckte var smärtsamt men det var nödvändigt. En morgon när Alfrida tagit på sig särk och höll på med snörlivet hörde hon en harkling och vände sig tvärt om. Eskil stod där bakom henne. Han grinade lite med munnen och ögonen tittade hungrigt på henne. Alfrida hade inte satt fast snörlivet utan stod och höll det uppe genom att stödja sina bröst och snörliv. Hon vände sig tvärt om och gav till ett rop. - Hur understår Ni er Herr Eskil? - Jag var er mans goda vän. Jag vill hjälpa er. Med två raska steg var han framme hos henne och innan Alfrida hunnit sansa sig kände hon hur han knöt ihop snörlivet med snoddarna i snörhålen. Hon kände sig djupt besvärad. Eskil gav henne underkjolen och han iakttog henne när hon skyndsamt tog på den. Alfrida tog sina strumpor och skulle ta dem på sig då hon sa. - Lämna mig ensam så jag får klä på mig. Eskil gick emot köket. Dörren stod så att han såg igenom springan längst intill väggen vid dörren när hon klädde på sig. Han drog efter andan när hon trädde på sig sina strumpor. Alfrida förde dem uppåt över knäna och hon fäste dem sedan med strumpebanden.
9
Eskil såg hennes fylliga lår och han andades häftigt. De närmaste dagarna försökte Eskil röra vid henne så mycket han kunde. Han räckte henne hatten när de skulle ut och hjälpte henne ta av den när de kom hem. Han stötte till henne när de möttes för att få känna hennes närhet. Han hade upptäckt henne som kvinna och han mindes Eriks ord om giftermål. En dag sa Eskil. - Alfrida jag vill göra en ärbar kvinna av er, gift er med mig! Alfrida drog häftigt efter andan och hon darrade. - Ni vill gifta er med mig, min herre? - Ja Ni vet att Erik önskade det, sa han hest och tittade på urringningen i hennes dekolletage. Hon var klädd i en blå krinolin med puffärmar och volanger nedtill. Det var det senaste modet. Till detta bar hon också en solfjäder. Hon ägde också ett solparasoll emot solens starka strålar. Alfrida blev helt stum och hon fick inte fram ett ord. - Gift er med mig då har Ni er framtid tryggad, såsom Erik ville, sa han upphetsat. Alfrida mådde illa och det kändes som hon ville kräkas. Eskil var en äldre gentleman men hon älskade honom inte. Bara
10
tanken på hans händer på hennes kropp kväljde henne. - Nej sa hon häftigt och hennes bröst hävde sig upp och ner i förtvivlan. Eskils ansikte blev till en grimas och han sa hetsigt. - Ni kommer att ångra er, sa han och stormade ut. Han kände en ilska inom sig. Hon hade ratat honom. En dag skulle han hämnas denna skymf som hon hade orsakat honom. Alfrida satt och skakade i köket av obehag. Jasså han ville göra en ärbar kvinna av henne och ändå hade inte hennes sorgeår gått ut. Erik hade ju knappt kallnat i sin grav ännu. Alfrida visste vad det betydde att hon tackat nej. Det skulle bli ett liv i fattigdom igen som det var innan hon träffat Erik. Men hon vägrade att köpa sig till rikedom och ge bort sin kropp. Från den dagen var Eskil i köpmanshuset. Alfrida ville inte gå dit ner för hon ville inte vara i närheten av honom. Hon var rädd att han återigen skulle fråga om giftermål eller tafsa på henne. Våren stod i full blom. Det kom varje dag nya främmande skepp till Gävle. Då och då tittade Eskil till henne. Men det hade varit några dagar sedan som hon sist hade sett honom.
11
Alfrida gick och lade sig. När morgonen kom gick hon ned till köpmanshuset. Alfrida och Erik hade sitt köpmanshus på Aldenholmen. Den kajen låg längst ut på Islandet som området kallades. Islandet låg i utkanten av Gävle emot havet till. Det regnade och havet blåste och var kallt och disigt. Alfrida frös om sina händer. Hon stoppade dem i fickorna på sin kappa. Dörrarna var låsta och Eskil syntes inte till. Hon ryckte i de stora dörrarna men de gick inte upp. Hon gick till grannen som också var köpman. Han höll på att lasta ur sitt magasinförråd. Han skulle åka vidare till Tyskland och Lübeck, sa han. - Var är herr Eskil?, sa hon med bävan i rösten. - Han seglade iväg igår middag, sa mannen. Alfrida tittade på magasindörrarna. Eskil hade nyckeln och hon kom inte in. Hon ryckte irriterat igen i dörrarna utan framgång. - Det finns inget kvar därinne. Han tog med allt, sa mannen medlidsamt. Alfrida mådde illa. Hon stapplade hem på vingliga ben och hon ramlade i en hög på sängen. Eskil hade alltså tagit deras livsverk och hon svor högt för sig själv. Hon och Erik hade arbetat ihop detta tillsammans. Ifrån en liten firma hade deras rörelse växt till en större. De hade rest
12
på sina resor över hela världen. Alfrida var affärskvinna men Eriks död hade tagit på krafterna. Varför hade hon inte varit tuffare emot Eskil. Eskil hade tagit allt hon ägde. Vad skulle hon leva på? Dagarna gick och Alfrida funderade på hur hon skulle ta sig igenom denna katastrof. Alfrida kunde inte betala pigan, kokerskan eller butlerns lön så därför fick hon låta dem gå. Hon var ensam i de stora rummen. En dag kom hyresvärdinnan och krävde betalning för rummen. De mynt hon hade räckte inte till hyran. Värdinnan sa åt henne i brysk ton att då fick hon genast packa ihop sina saker och ge sig av. Alfrida packade ihop några få tillhörigheter och hon gav sig ut på gatorna. Sommaren hade gjort sitt intåg med varma sommarvindar och strålande solsken. Träden stod där lummiga och grönskande och bildade eufori till landskapet. Det var strålande vackert. Havet reste sig på tå och omfamnade hamnen. Kommersen var i full gång med de utländska köpmän som kommit. Alfrida längtade efter havet, handelsvaror och hon kände lukten av sjö och tång. Men Alfrida visste att hon inte hade en chans som kvinna. Hon fick böja på nacken och återigen bli piga. Hon gick till sin gamla
13
arbetsgivare där hon arbetat tidigare innan hon träffat Erik. Det var ett stort vitt vackert hus med stora fönster. Varje fönster var uppdelat i åtta mindre glasrutor. Alfrida var änka och hade ingen som kunde ta hand om henne. Och sina magiska krafter vågade hon inte att ta fram på grund av chocken av det som hänt hennes mor. Erik hade inte heller accepterat henne fullt ut när det gällde hennes magi. Hon gick på vingliga ben fram till dörren och knackade på. Hennes mage bubblade och gjorde uppror men hon skärpte sig.
14
Kapitel 3.
Livet som piga
Huset låg en bit utanför Gävle men med gångavstånd in till staden. När en piga öppnade vid köksingången smet en svart katt ut. En bit därifrån skällde fyra stora lurviga hundar. Naturen var lummig runtomkring och skogen stod mörk och vacker intill. Familjen Garbergs var mycket förmögna. De arbetade inom fastighetsmarknaden. Familjen ägde också sju skepp och hade ett köpmanshus nere i hamnen. Det var en stor vit herrgård med flera våningar. Av tjänstefolket fick hon veta att gamle Alrik var död men att hans son Albrekt tagit över huset och rörelsen. Hon blev visad in till husmamsellen Alma som hon tidigare hade arbetat för. Alfrida installerade sig på sitt gamla pigrum tillsammans med två andra flickor. Hon mindes hur sträng husmamsellen hade varit. Klockan fem nästa morgon blev hon bryskt väckt av henne. Alfrida fick veta att hon skulle se till brasan i stora salongen. Husmamsellen gestikulerade hetsigt med händerna och hon sa: - Det blir smör och bröd på förmiddagen, då lillemiddag serveras. Ni arbetar till klockan nio på
Alfridas längtan till havet
Det är i maj 1845, då Alfrida Löwenström möter Järle Elfstrand på kullerstens-gatorna vid köpmansbodarna för första gången. Efter den dagen är de vänner för livet. Järle fascineras av Alfridas annorlunda sinnelag, intelligens och oräddhet. Hon liknar ingen annan kvinna som han tidigare mött. Hon och hennes make Erik Löwenström är grosshandlare. De köper in varor ifrån Lübeck eller London. En sommardag möter Alfrida Albrekt Garberg för första gången. Hon känner djupt inom sig att mannen är ond. Genom olika överenskommelser vandrar Alfrida omkring och försöker att få ordning på sitt liv. Hennes längtan till havet ger henne det svar som passar henne. En nostalgisk tillbakablick på sjöfart, varor och fyrar som fanns vid den här tiden. Järle planerar en lång resa till Portugal via New York och London. Alfrida upptäcker sina magiska krafter, vilket måste ske i lönndom. Hon kämpar emot sina inneboende krafter. Alfrida upplever både ljuv och ond kärlek. En historisk släktroman i flera delar.
Peter Knagert
www.bod.se
Peter Knagert
Alfridas längtan till havet och de inneboende krafterna