9789173517683

Av Philippa Gregory har tidigare utgivits Blodshämnd (1988) Den utvalda (1989) Förbjudet (1999) Den andra systern Boleyn (2003) I drottningens närhet (2004) Jungfruns älskare (2005) Den första hustrun (2007) Arvet efter Anne Boleyn (2008) Den vita drottningen (2010)

Gregory Den röda drottningen inl.indd 2

11-06-10 13.56.42

Översättning: Kjell Waltman

Gregory Den röda drottningen inl.indd 3

11-06-10 13.56.43

AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,.

Inverness Skye Aberdeen l; l; ,. ,. l; l; ,. ,.

Huset Lancasters segrar l; l; ,. ,.

Huset Yorks segrar l; l; ,. ,.

Glasgow Edinburgh l; l; Hedgerley Moor ,. ,.

1464 l; l; ,. ,.

Carlisle l; l; ,. ,.

Hexham 1464 l; l; Nordsjön ,. ,.

Lancaster Isle of Man l; l; Towton York 1461 ,. ,.

Irländska sjön Preston l; l; Wakefield Ferrybridge ,. ,.

1461 1460 l; l; Lincoln ,. ,.

Chester Blore Heath 1459 l; l; Losecote Field Shrewsbury ,. ,.

1470 Ludford Bridge Bosworth Northamptom l; l; 1459 1485 ,. ,.

1460 Edgecote Moor l; l; St. Alban’s Fishguard Mortimer’s Cross 1469 1455, 1461 ,. ,.

1461 Swansea l; l; Tewkesbury Barnet Cardiff 1461 1471 ,. ,.

London Dover l; l; Bristol Winchester ,. ,.

Calais Lewes Southampton l; l; Hastings ,. ,.

Exeter Chichester l; l; Dorchester Plymouth ,. ,.

Penzance Engelska kanalen l; l; Frankrike ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX

Fältslag under rosornas krig

%I

Gregory Den röda drottningen inl.indd 6

11-06-10 13.56.44

AS ZX ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; AS ZX

Gregory Den röda drottningen inl.indd 7

George, Rikard, hertig av Clarence hertig av Gloucester 1449– 1452– Margaret Beaufort Edvard IV 1443– 1442–

–

Husen York, Lancaster och Tudor på våren 1453

( Rosornas krig +

Edmund Tudor 1430–1456 Henrik VI 1421–

–

Margareta av Anjou 1430–

Cecily Neville

Richard, – hertig av York 1411–1460 John Beaufort, hertig av Somerset 1404–1444 Henrik V 1386–1422

–

Katarina av Valois 1401–1437

–

Tudor

Owen Tudor Ca 1385–1461

Richard, earl av Cambridge 1373–1415 John Beaufort, earl av Somerset 1373–1410 Henrik IV 1367–1413

Katherine Swynford –

Johan av Gaunt förste hertig av Lancaster 1340–1399 Edvard, Svarte prinsen Blanche av Lancaster –

York

EDVARD III 1312–1377

Lancaster

M

Edmund, hertig av York – Isabella av Kastilien 1341–1402

AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX

/

kAS mZX ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; kAS mZX

11-06-10 13.56.44

Våren 1453 ;L Efter de inre rummens dunkel är det starka ljusskenet ute i det fria bländande. Jag blinkar och hör ett kraftigt sorl från många röster som efterhand växer till ett dån. Men det är inte soldaterna i min här som jag hör. Ljudet som växer till ett muller är varken deras stridsrop eller den metalliska klangen av svärd som slås mot sköldar.

Det frasande ljudet av linne som fladdrar i vinden kommer inte från mina broderade änglar och liljor mot himmelsblå bakgrund utan från de förbannade engelska baneren i den triumferande majbrisen. Detta är ett annat slags sorl än det som hörs när vi sjunger våra hymner, det är ett vrål från människor som längtar efter att se någon dö – se mig dö.

Framför mig ligger mitt öde – det tornar upp sig över mig när jag lämnar fängelset och kliver över tröskeln ut på stadstorget: ett bål, och mot detta står en trappstege av ohyvlade bräder lutad. Jag viskar: ”Ett kors. Kan jag få ett kors?” Och sedan starkare: ”Ett kors! Jag måste få ett kors!” Och en man – en främling, en fiende, en engelsman, en av dem som vi på grund av deras oupphörliga hädelser kallar les goddamns – räcker fram ett grovt snidat trä­ krucifix, som jag utan minsta stolthet sliter ur hans smutsiga näve.

Jag griper krampaktigt om det medan de föser mig fram mot ved­ traven och knuffar mig uppför stegen. Jag skrapar upp fötterna på de ohyvlade stegpinnarna medan jag klättrar upp, högre än min

9

Gregory Den röda drottningen inl.indd 9

11-06-10 13.56.44

philippa gregory egen kroppslängd, ända tills jag når den ostadiga schavott som har rests över bålet, och sedan vänder de mig hårdhänt om och bak­ binder mig vid pålen.

Därefter sker allt så långsamt att jag nästan skulle kunna inbilla mig att själva tiden har stannat och att änglarna har stigit ned för att hämta mig. Underligare ting har hänt. Kom inte änglarna till mig när jag vallade får? Kallade de mig inte vid namn? Ledde jag inte en här för att undsätta Orléans? Krönte jag inte dauphinen, och drev jag inte bort engelsmännen? Var det inte jag som ensam gjorde det? En flicka från Domrémy, med änglar som rådgivare?

De antänder riset vid bålets fot, och den uppstigande röken virvlar i vinden. Sedan får elden fäste, och jag höljs i ett varmt moln, som får mig att hosta och blinka med rinnande ögon. Elden bränner redan mina bara fötter. Dåraktigt flyttar jag tyngden från den ena foten till den andra, som om jag tror mig kunna undgå obehaget, och jag kikar genom röken, ifall någon skulle komma springande med vattenämbar och säga att kungen, som jag krönte, har för­ bjudit det; eller ifall engelsmännen, som köpte mig av en soldat, skulle erkänna att de inte har rätt att döda mig; eller ifall kyrkan inser att jag är en god flicka, en god kvinna, oskyldig till allt utom till att lidelsefullt och målmedveten ha tjänat Gud. I den skuffande folkmassan finns ingen frälsare. Oljudet växer till ett öronbedövande larm: en blandning av utropade välsignel­ ser och förbannelser, böner och oanständiga tillmälen. Jag vänder blicken mot himlen för att se mina änglar stiga ned, och en stock förskjuts i bålet under mig, pålen gungar och de första gnistorna flyger upp och sveder mina kläder. Jag ser dem hamna på ärmen och glöda som eldflugor, känner hur det raspar i min torra strupe, och röken får mig att hosta. Likt en liten flicka viskar jag: ”Gud, fräls mig, Din dotter! Gud, höj Din hand för min skull. Gud, fräls mig, Din jungfru …”

10

Gregory Den röda drottningen inl.indd 10

11-06-10 13.56.45

den röda drottningen Det hörs ett buller, huvudet slår i något och sedan sitter jag förvirrad på golvplankorna i sängkammaren. Jag håller handen mot mitt värkande öra och tittar mig fåraktigt omkring utan att se något. Min guvernant öppnar dörren, och när hon ser mig sitta där omtöcknad intill den kullvälta bönstolen säger hon irriterat: ”Gå till sängs, lady Margaret. Det är långt efter sov­dags. Vår Fru sätter inte värde på olydiga flickors böner. Det finns inget lovvärt i att gå till överdrift. Er mor vill att ni skall stiga upp tidigt i morgon bitti. Ni kan inte vara vaken och be hela natten, det är dårskap.”

Hon slår igen dörren, och jag hör henne säga till pigorna att en av dem måste gå in och bädda ned mig och sedan sova intill mig, så att jag inte stiger upp vid midnatt för en ny böne­ stund.

De vill inte att jag skall följa tidegärden. De står mellan mig och ett heligt liv, för de säger att jag är alltför ung och att jag behöver min sömn. De vågar antyda att jag briljerar och bara utger mig för att vara from, trots att jag vet att Gud har kallat mig och att det är min plikt – min högre plikt – att lyda Honom.

Men även om jag skulle be natten igenom skulle jag inte kunna återfå den uppenbarelse som för bara ett ögonblick sedan var så klar. Den är borta. Ett kort ögonblick, ett välsignat ögonblick, var jag där: jag var Jungfrun av Orléans, den heliga Jeanne d’Arc. Jag förstod vad en flicka kan uträtta, vad en kvinna kan bli. Sedan släpade de mig tillbaka ned på jorden, bannade mig som vore jag en vanlig flicka och förstörde alltsammans. ”Heliga Maria, Vår Fru, vägled mig, änglar kom tillbaka till mig”, viskar jag och försöker återvända till torget, till åskådar­ skaran och det gripande ögonblicket. Men alltsammans är borta. För att kunna resa mig måste jag ta tag i sängstolpen och häva mig upp. Jag är yr efter fastan och bönerna, och jag

11

Gregory Den röda drottningen inl.indd 11

11-06-10 13.56.45

philippa gregory gnider knäet på det ställe där jag slog i det. Huden är underbart sträv, och för att kunna se båda knäna sträcker jag ned handen och drar upp nattlinnet. De är likadana: valkiga och röda.

Helgonknän, Gud ske lov, jag har helgonknän. Jag har bett så mycket och på så hårda golv att knänas hud har fått förhårdnader, likt valkarna på en engelsk bågskytts fingrar. Jag har ännu inte fyllt tio år, men jag har helgonknän. Detta måste betyda något, oavsett vad min guvernant kan tänkas säga till min mor om överdriven och teatralisk fromhet. Jag har helgonknän. Genom ständig bön har jag nött knänas hud. Det är mitt stigma: helgonknän. Gud give att jag kan bemöta deras utmaning och få ett helgons slut.

Jag kryper ned i sängen, så som jag har blivit tillsagd. Lydnad är nämligen en dygd, även inför dåraktiga och vulgära kvinnor.

Jag må vara dotter till en man som var en av Englands främsta befälhavare i Frankrike – en man ur den framstående släkten Beaufort – och därmed arvtagerska till Henrik VI:s tron, men jag måste ändå lyda min guvernant och min mor som om jag vore en vanlig flickunge. Jag innehar visserligen en hög ställning i riket och är själve kungens frände, men hemma är jag förfärligt nonchalerad. Här måste jag göra som jag blir tillsagd av en dum gammal kvinna som sover sig igenom prästens predikan och suger på kanderade plommon medan vi läser bordsbönen.

Jag ser henne som ett kors som jag måste bära, och jag nämner henne i mina böner.

Hon har visserligen inte gjort sig förtjänt av det, men mina böner kommer att frälsa hennes odödliga själ, för de är särskilt välsignade. Ända sedan jag var liten, ända sedan jag var fem år gammal, har jag vetat att jag i Guds ögon var ett speciellt barn.

I åratal trodde jag att detta var en unik gåva – ibland förnam jag Gud i min närhet, ibland förnam jag Vår Frus välsignelse.

Sedan, i fjol, kom en av de gamla soldaterna från kriget i Frank-

12

Gregory Den röda drottningen inl.indd 12

11-06-10 13.56.45

den röda drottningen rike till köksdörren när jag skummade mjölken. Han försökte ta sig hem till sin socken genom att tigga, och jag hörde honom be mjölkpigan om något att äta, för han var en soldat som hade sett mirakler: han hade sett flickan som kallades Jungfrun av Orléans. ”Släpp in honom!” befallde jag och skyndade ned från pallen. ”Han är smutsig”, svarade pigan. ”Han kommer inte längre än till tröskeln.”

Han hasade sig fram till dörröppningen, krängde av sig ränseln och ställde den på golvet. ”Om ni har lite mjölk till övers, lilla fröken”, bad han. ”Och kanske en brödskalk till en fattig man, som har tjänat sin herre och sitt land som soldat …” ”Vad var det du sade om Jungfrun av Orléans?” inföll jag och avbröt honom. ”Och om mirakler?”

Pigan bakom mig mumlade tyst och höjde på ögonbrynen medan hon skar en skiva mörkt rågbröd och hällde upp mjölk i ett grovt lerkrus. Han nästan slet kruset ur handen på henne, och han tömde mjölken i ett enda drag. Han ville ha mer. ”Berätta”, befallde jag.

Pigan nickade åt honom att han måste lyda mig, och han vände sig om och bugade sig. ”När jag tjänstgjorde hos hertigen av Bedford i Frankrike hörde vi talas om en flicka som red med fransmännen”, sade han. ”Somliga trodde att hon var en häxa, andra att hon stod i förbund med djävulen. Men min sköka …” Pigan knäppte med fingrarna, och han svalde ordet. ”Men en ung kvinna som jag råkade känna, en ung fransyska, berättade att flickan Jeanne från Domrémy hade talat med änglar och lovat att få den franske kronprinsen krönt och uppsatt på Frankrikes tron. Hon var bara en jungfru, en bondtös, men hon sade att änglar hade talat till henne och kallat henne att rädda landet undan oss.”

Jag var förtrollad. ”Talade änglar till henne?”

13

Gregory Den röda drottningen inl.indd 13

11-06-10 13.56.45

philippa gregory Han log insmickrande. ”Ja, lilla fröken. När hon var liten, inte äldre än ni själv.” ”Men hur fick hon människorna att lyssna? Hur fick hon dem att förstå att hon var speciell?” ”Åh, hon red på en stor vit häst, och hon klädde sig i manskläder, rent av i rustning. Hon hade en fana med liljor och änglar, och när de förde henne inför den franske kronprinsen kände hon igen honom bland alla vid hovet.” ”Klädde hon sig i rustning?” viskade jag förundrat, som om hans berättelse handlade om mitt eget liv och inte om en främmande fransyska. Vad skulle jag inte kunna bli om folk bara insåg att änglarna talade till mig, precis som de hade gjort till denna Jeanne? ”Ja, hon klädde sig i rustning och anförde sina män i strid.”

Han nickade. ”Jag såg henne.”

Jag gjorde en åtbörd åt mjölkpigan. ”Ge honom lite kött och öl.” Hon rusade iväg till ölkällaren, och jag gick ut till främ­ling­ en, som sjönk ned på en stenbänk bredvid bakdörren. Jag stod och väntade medan mjölkpigan ställde ett fat vid hans fötter, och han stoppade in mat i munnen. Han åt som en utsvulten hund, helt utan värdighet, och när han hade ätit färdigt och tömt sitt krus återupptog jag min utfrågning. ”Var såg du henne första gången?” ”Åh”, sade han och torkade av munnen med ärmen. ”Vi belägrade en fransk stad som heter Orléans, och det rådde inget tvivel om att vi skulle segra. Vi segrade alltid på den tiden, innan hon kom. Vi hade långbågar, och det hade inte de. Vi brukade bara meja ned dem. Det var som att öva målskytte för oss. Jag var bågskytt.” Sedan hejdade han sig, som om han skämdes över att ha tummat alltför mycket på sanningen. ”Jag var pilmakare”, rättade han sig. ”Jag tillverkade pilar. Men våra bågskyttar vann varenda drabbning åt oss.”

14

Gregory Den röda drottningen inl.indd 14

11-06-10 13.56.45

den röda drottningen ”Strunt i det, vad kan du berätta om Jeanne?” ”Jag håller på att berätta om henne. Men ni måste förstå att de inte hade minsta möjlighet att segra. Klokare och bättre människor än hon visste att de var förlorade. De besegrades i varenda drabbning.” ”Men hon?” viskade jag. ”Hon påstod att hon hörde röster, änglar som talade till henne. De sade till henne att söka upp den franske kronprinsen – en enfaldig karl, en obetydlig stackare – och övertala honom att bestiga tronen som kung och sedan driva ut oss engelsmän från våra besittningar i Frankrike. Hon tog sig fram till kungen och sade till honom att han måste bestiga tronen och låta henne anföra hären. Han trodde att hon kanske hade profetians gåva, Han visste inte – men han hade inget att förlora. Folket trodde på henne. Hon var bara en bondtös, men hon klädde sig som en knekt, och hon hade en fana med broderade liljor och änglar.

Hon skickade en budbärare till en kyrka, och där hittade man ett gammalt korsfararsvärd, precis på den plats där hon hade sagt att det skulle finnas – det hade legat undangömt i åratal.” ”Gjorde hon?”

Han skrattade, och sedan hostade han upp en slemklump och spottade. ”Vem vet? Kanske låg det någon sanning däri.

Min skök… min väninna trodde att Jeanne var en helig jungfru, som av Gud var kallad att rädda Frankrike undan oss engels­ män. Hon trodde att Jeanne inte kunde såras av ett svärd. Hon trodde att hon var en liten ängel.” ”Och hurdan var Jeanne?” ”En tös, bara en liten tös, som ni. Späd, klarögd, tankfull.”

Mitt hjärta svällde. ”Som jag?” ”Mycket lik er.” ”Sade man jämt till henne vad hon skulle göra? Sade man till henne att hon inte visste något?”

15

Gregory Den röda drottningen inl.indd 15

11-06-10 13.56.45

philippa gregory Han skakade på huvudet. ”Nej, nej, hon var anföraren. Hon följde sin egen vision av sig själv. Hon anförde en här om över fyra tusen man och anföll oss när vi låg i läger utanför Orléans.

Våra herrar kunde inte förmå våra män att strida mot henne.

Bara anblicken av henne gjorde oss skräckslagna. Ingen ville lyfta svärdet mot henne. Vi trodde alla att hon var oövervinnlig. Vi fortsatte till Jargeau, och hon jagade oss, redo för anfall, ständigt redo för anfall. Vi var alla skräckslagna inför henne.

Vi svor på att hon var en häxa.” ”En häxa eller vägledd av änglar?” frågade jag bestämt.

Han log. ”Jag såg henne vid Paris. Hon hade inget ondskefullt över sig. Hon såg ut som om Gud fader själv höll henne uppe på den stora hästen. Min herre kallade henne en ridderskapets blomma. Ja, det gjorde han.” ”Vacker?” viskade jag. Jag är inte själv söt, vilket är en besvikelse för min mor, men inte för mig. Jag står nämligen över fåfänga.

Han skakade på huvudet och sade precis det jag ville höra. ”Nej, inte söt, ingen söt liten jänta, inte flickaktig. Men det skimrade om henne.”

Jag nickade. I det ögonblicket kändes det som om jag förstod … allt. ”Strider hon fortfarande?” ”Nej, Gud välsigne er för er okunskap, lilla fröken: hon är död. Död sedan – vad kan det vara – runt tjugo år tillbaka.” ”Död?” ”Efter Paris vände hennes lycka. Vi slog tillbaka henne från själva stadsvallarna, men det var nära ögat – tänk bara! Hon intog nästan Paris! Och till slut drog en soldat från Bourgogne nästan ned henne från hennes vita häst i en drabbning”, sade tiggaren känslolöst. ”Han lämnade över henne till oss mot lösen, och vi avrättade henne. Vi brände henne för kätteri.”

Jag blev förfärad. ”Men du sade att hon vägleddes av änglar­ na!”

16

Gregory Den röda drottningen inl.indd 16

11-06-10 13.56.45

den röda drottningen ”Hon följde sina röster i döden”, sade han bestämt. ”Men de undersökte henne och sade att hon faktiskt var jungfru. Hon var sannerligen Jeanne la Pucelle. Och det var en sannsyn hon hade när hon trodde att vi skulle besegras i Frankrike. Jag tror vi är förlorade nu. Hon gjorde deras kung till man, och hon gjorde en här av deras soldater. Hon var ingen vanlig flicka. Jag tror nog aldrig att jag kommer att få se hennes like igen. Hon brann långt innan vi förde henne till bålet. Hon brann av den helige Ande.”

Jag drog efter andan. ”Jag är en sådan som hon”, viskade jag till honom.

Han såg ned på mitt hänförda ansikte och skrattade. ”Nej, det där är gamla berättelser”, sade han. ”Inget för en liten flicka som ni. Hon är död och kommer snart att vara bortglömd. De spred hennes aska för vinden, så att ingen skulle kunna bygga en helgedom.” ”Men Gud talade till henne, till en flicka”, viskade jag. ”Han talade inte till kungen, inte heller till en gosse. Han talade till en flicka.”

Den gamle soldaten nickade. ”Jag tvivlar inte på att hon var övertygad om det”, sade han. ”Jag tvivlar inte på att hon hörde änglaröster. Det måste hon ha gjort, annars skulle hon inte ha kunnat göra det hon gjorde.”

Jag hörde min guvernants gälla rop komma från dörren på husets framsida, och ett ögonblick vände jag bort huvudet medan soldaten lyfte upp sin ränsel och krängde den på sig. ”Men är det sant?” frågade jag bestämt och med plötslig brådska när han med långa kliv började gå mot stallgården och porten ut mot vägen. ”Soldathistorier”, sade han likgiltigt. ”Man kan glömma dem, och glömma henne, och ingen kommer att minnas mig, det skall Gud veta.”

17

Gregory Den röda drottningen inl.indd 17

11-06-10 13.56.45

philippa gregory Jag lät honom gå, men jag glömde inte Jeanne, och jag kommer aldrig att glömma henne. Jag ber till henne om vägledning, och jag blundar och försöker se henne framför mig. Ända sedan den dagen blir varenda soldat som kommer till Bletsoes dörr för att be om mat tillsagd att vänta, eftersom lilla fröken Margaret vill träffa honom. Jag frågar alltid soldaterna om de var med vid Les Augustins, vid Les Tourelles, vid Orléans, vid Jargeau, vid Beaugency, vid Patay, vid Paris. Jag är lika förtrogen med hennes segrar som med namnen på våra grannbyar i Bedfordshire. Somliga av soldaterna var med vid dessa slag, och vissa har rent av sett henne. De nämner alla att där striderna var som hårdast där kunde man skymta en späd flicka på en stor häst och med en fana över huvudet, en flicka som påminde om en furste, som svurit att skänka sitt land fred och seger och som ägnat sitt liv åt att tjäna Gud. Bara en flicka, en flicka som jag själv, men en hjältinna.

h Vid frukosten följande morgon får jag veta varför man förbjöd mig att be natten igenom. Min mor säger till mig att jag skall göra mig redo inför en resa, en lång resa. ”Vi skall bege oss till London allesammans”, säger hon lugnt. ”Till hovet.”

Jag gläder mig mycket åt tanken på en resa till London, men jag är noga med att inte brista ut i glädjeyttringar som en fåfäng, högmodig flicka. Jag böjer på huvudet och viskar: ”Som du vill, mor.” Detta är det bästa som hade kunnat hända. Mitt hem i Bletsoe, i själva hjärtat av grevskapet Bedfordshire, är så lugnt och tråkigt att det är omöjligt för mig att motstå världens faror.

Här finns inga frestelser som jag måste övervinna, och jag träffar inga andra än tjänstefolket och mina äldre halvbröder och halv-

18

Gregory Den röda drottningen inl.indd 18

11-06-10 13.56.45

den röda drottningen systrar, och de betraktar mig alla som en liten obetydlig flicka.

Jag försöker tänka på Jeanne, som vallar sin fars får i Domrémy, som likt mig var begravd bland miltals av leriga åkrar. Hon klagade inte över att hon var uttråkad på landsbygden. Hon väntade och lyssnade efter rösterna som skulle kalla henne till stordåd. Jag måste göra likadant.

Jag undrar om denna befallning att bege mig till London är den röst som jag har väntat på och som nu kallar mig till att begå stordåd. Vi kommer att befinna oss vid den gode kung Henrik VI:s hov. Han måste hälsa mig välkommen som sin närmaste släkting. Jag är när allt kommer omkring hans nära frände.

Hans farfar och min farfar var halvbröder, vilket är ett mycket nära släktband, och han själv stiftade en lag som er­kände min släkt – släkten Beaufort – som legitim, om än inte kunglig.

Nog kommer väl han att i mig se det heliga ljus som alla säger finns i honom? Han måste ta emot mig som både släkting och själsfrände. Tänk om han bestämmer sig för att jag skall stanna vid hovet tillsammans med honom? Varför inte? Tänk om han vill ta mig till sin rådgiverska, liksom dauphinen tog Jeanne d’Arc till sin? Jag är hans syssling, och jag kan nästan se uppenbarelser av helgonen. Jag är bara nio år gammal, men jag hör änglaröster och ber natten igenom när de låter mig göra det. Om jag bara hade fötts som pojke skulle jag nu ha varit näst intill prins av Wales. Ibland undrar jag om de önskar att jag hade fötts som pojke och om det är därför som de är blinda för det ljus som lyser inom mig. Kan det vara så att de är så uppfyllda av högmod över vår ställning att de önskar att jag vore ett gossebarn och struntar i den storhet som jag som helig flicka har inom mig? ”Ja, mor”, säger jag lydigt. ”Du låter inte särskilt upprymd”, säger hon. ”Vill du inte veta varför vi skall bege oss dit?”

19

Gregory Den röda drottningen inl.indd 19

11-06-10 13.56.45

philippa gregory Desperat. ”Jo, gärna.” ”Jag måste tyvärr tala om för dig att du måste bryta din tro­lovning med John de la Pole. Det var ett gott parti när det gjordes, när du var sex år, men nu skall du avsäga dig det. Du skall träda inför en domstol som kommer att fråga dig om du vill bryta din trolovning, och du skall svara ja. Förstår du?”

Detta låter högst oroväckande. ”Men jag kommer inte att veta vad jag skall svara.” ”Du skall bara gå med på att bryta trolovningen. Du skall bara svara ja.” ”Tänk om de frågar mig om jag tror att det är Guds vilja?

Tänk om de frågar mig om detta är svaret på mina böner?”

Hon suckar, som om jag vore besvärlig. ”Det kommer de inte att göra.” ”Och vad händer sedan?” ”Hans Höghet kungen kommer att utse en ny förmyndare, och denne kommer i sin tur att trolova dig med en man som han själv väljer.” ”En ny trolovning?” ”Ja.” ”Kan jag inte gå i kloster?” frågar jag mycket tyst, trots att jag vet vad hon kommer att svara. Ingen fäster något avseende vid mina andliga gåvor. ”Kan jag inte göra det, nu när jag blir fri från trolovningen?” ”Det är klart att du inte kan gå i kloster, Margaret. Var inte dum. Det är din plikt att föda en son och arvinge, ett gossebarn åt vår släkt, släkten Beaufort, en ung frände till kungen av England, ett gossebarn åt huset Lancaster. Huset York har pojkar så att det räcker, det skall Gud veta. Vi måste ha en själva. Du kommer att skänka oss en.” ”Men jag tror att jag har en kallelse …” ”Din kallelse är att bli mor åt Lancasters näste arvinge”,

20

Gregory Den röda drottningen inl.indd 20

11-06-10 13.56.45

den röda drottningen säger hon snabbt. ”Det är en strävan som är stor nog åt vilken flicka som helst. Gå nu och gör dig klar inför resan. Pigorna har packat dina kläder, du behöver bara hämta din docka.”

Jag hämtar min docka och dessutom min egen omsorgsfullt kopierade bönbok. Jag kan förstås läsa franska och engelska, men jag förstår varken latin eller grekiska, och min mor vill inte låta mig få en lärare. Det är inte lönt att undervisa en flicka, säger hon. Jag önskar att jag kunde läsa evangelierna och bönerna på latin, men det kan jag inte, och översättningar till engelska är både sällsynta och dyra. Pojkar får lära sig latin och grekiska och även andra ämnen, men flickor behöver bara lära sig läsa och skriva, förutom att sy och föra hushållets räkenskaper, spela musik och njuta av poesi. Om jag vore abbedissa skulle jag ha tillgång till ett stort bibliotek, och jag skulle kunna låta skrivare kopiera alla de texter jag vill läsa. Jag skulle låta noviserna läsa för mig dagen lång. Jag skulle bli en lärd kvinna i stället för en obildad flicka, lika dum som vilken vanlig flicka som helst.

Om min far hade varit i livet skulle han kanske ha lärt mig latin. Han läste och skrev mycket, så mycket vet jag i alla fall om honom. Han satt flera år i fångenskap i Frankrike och studerade då dagligen. Men han dog bara några dagar innan jag fyllde ett år. Han brydde sig så föga om min födelse att han, när min mor skulle nedkomma, befann sig på ett fälttåg i Frankrike för att försöka återvinna sin förmögenhet, och han återvände inte hem förrän strax före min första födelsedag. Sedan dog han, så han lärde aldrig känna mig och visste inget om mina gåvor.

Det kommer att ta oss tre dagar att nå London. Min mor kommer att rida på sin egen häst, men själv skall jag rida damsadel bakom en av stallknektarna. Han heter Wat, och i stallet och i köket tror han sig om att vara en framstående tjusare. Han blinkar åt mig, som om jag skulle vara vänskaplig med en man som han, och jag rynkar pannan för att påminna honom om

21

Gregory Den röda drottningen inl.indd 21

11-06-10 13.56.45

philippa gregory att jag är en Beaufort och att han bara är en obetydlig stackare. Jag sitter bakom honom, och jag har ett stadigt tag i hans läderbälte, och när han säger till mig: ”Sitter du säkert? Håller du dig fast ordentligt?” nickar jag kallsinnigt, för att låta honom veta att jag inte vill höra honom säga ett ord till mig under hela vägen till Ampthill.

I stället sjunger han, vilket är lika illa. Han sjunger kärleksvisor och slåttervisor med sin ljusa tenorstämma, och männen som rider tillsammans med oss, för att skydda oss mot de be­ väp­nade friskaror som nuförtiden finns över hela England, faller även de in i sången. Jag önskar att min mor skulle befalla dem att vara tysta eller åtminstone säga åt dem att sjunga psaltarpsalmer, men hon gläds åt att rida i den varma vårsolen, och när hon kommer jämsides med mig ler hon och säger: ”Nu är det inte långt kvar, Margaret. Vi skall tillbringa natten i Abbots Langley och fortsätta till London i morgon. Är du inte trött?”

h De som borde sörja för mig har lämnat mig så oförberedd att jag inte ens har fått lära mig rida, och jag får inte ens sitta på en egen häst och ledas, inte ens när vi kommer fram till London och hundratals människor på gatorna, på marknaderna och i butikerna begapar de femtio personerna i vårt hushåll när vi rider förbi. Hur skall jag kunna framstå som en hjältinna som kommer att frälsa England om jag måste sitta i damsadel bakom Wat och hålla mig fast i hans bälte, likt en byslinka på väg till marknadsplatsen? Jag framstår inte alls som en ättling av huset Lancaster. Vi bor inte ens vid hovet utan på ett värdshus. Hertigen av Suffolk, min förmyndare, hamnade nämligen i förfärlig vanära och är nu död, så vi kan inte bo i hans palats. I mina

22

Gregory Den röda drottningen inl.indd 22

11-06-10 13.56.45

den röda drottningen böner påminner jag Vår Fru om att vi inte har ett eget fint hus i London, men sedan kommer jag att tänka på att Hon fick nöja sig med ett vanligt värdshus i Betlehem, trots att Herodes helt säkert måste ha haft lediga gemak i palatset. Nog måste det väl ha funnits mer passande inkvartering än ett stall? Med tanke på vem Hon var. Och därför försöker jag finna mig i mitt öde, precis som Hon fann sig i sitt.

Jag skall åtminstone få klä mig i Londonkläder innan vi inställer oss i domstolen för att bryta min trolovning. Min mor låter kalla skräddare och sömmerskor till värdshuset, och de tar mått på mig för en underbar klänning. De säger att hov­ damerna bär henniner – konformiga huvudbonader som är så höga att de måste böja på huvudet när de går igenom en sju fot hög dörröppning. Drottningen, Margareta av Anjou, älskar vackra kläder och bär en ny röd nyans som framställs av ett nytt färgämne som påstås vara blodrött. Som kontrast beställer min mor en änglavit klänning åt mig, och hon låter dekorera den med Lancasters röda rosor, för att påminna alla om att jag är vårt hus arvtagerska, även om jag bara är en nioårig flicka. Först när kläderna är klara kan vi ta en praktslup nedströms för att bryta trolovningen och presenteras vid hovet.

Att bryta trolovningen visar sig vara en oerhörd besvikelse. Jag hade hoppats på att de skulle fråga ut mig och att jag blyg men vältalig skulle få ställa mig inför dem och säga att jag av Gud själv har fått veta att John de la Pole inte skall bli min make. Jag hade föreställt mig att jag skulle få stå inför dom­stolen och slå domarna med häpnad, likt den unge Jesus i syna­gogan. Jag hade trott att jag skulle få säga att jag i en dröm hade blivit tillsagd att jag inte skulle äkta honom därför att ett större öde väntade mig: att jag hade blivit utvald av Gud själv att frälsa England!

Att jag skulle bli drottning av England och teckna mitt namn Margareta R.: Margareta Regina – drottning Margareta. Men jag

23

Gregory Den röda drottningen inl.indd 23

11-06-10 13.56.45

philippa gregory får inget tillfälle att vända mig till dem, inget tillfälle att glänsa.

Allt är nedskrivet innan vi kommer dit, och det enda jag får göra är att säga ”Jag bryter trolovningen” och underteckna med mitt namn, som bara är Margaret Beaufort. Och detta är vad som sker. Ingen frågar mig ens om min åsikt i saken.

Vi går därifrån och väntar utanför kungens audiensrum, och sedan kommer en av kungens män ut och ropar: ”Lady Margaret Beaufort!” och alla tittar sig omkring och får syn på mig. Jag upplever ett ögonblick, ett riktigt underbart ögonblick, när jag känner hur alla låter blicken falla på mig, och jag kommer ihåg att slå ned ögonen och förakta den världsliga fåfängan, sedan går min mor före in i audiensrummet.

Kungen sitter på sin stora tron under sin baldakin, och bredvid hans tron står drottningens, som är nästan lika stor. Hon är ljushårig och brunögd, med fullmånsansikte och rak näsa.

Jag tycker att hon ser vacker och bortskämd ut, och kungen vid hennes sida är ljushyllt och blek. Jag kan inte påstå att jag vid denna första granskning märker något heligt skimmer. Han ser alldeles vanlig ut. Han ler mot mig när jag träder in och niger, men drottningen låter blicken vandra från de röda rosorna på klänningfållen till den lilla kronan som håller slöjan på plats och vänder sedan bort blicken, som om hon inte har några höga tankar om mig. Jag antar att hon inte vet vem jag är, eftersom hon är fransyska. Någon borde ha talat om för henne att man, om hon inte får en son, måste finna en annan arvtagare till huset Lancaster och att det mycket väl skulle kunna bli min son. Jag är övertygad om att hon då skulle ha ägnat mig större upp­märksamhet. Men hon är världslig. Fransmännen kan vara förfärligt världsliga, det har jag lagt märke till när jag har läst. Jag är säker på att hon inte skulle ha sett ljuset hos Jeanne la Pucelle.

Det förvånar mig inte att hon underlåter att beundra mig.

Intill henne står en mycket vacker kvinna, kanske den vack-

24

Gregory Den röda drottningen inl.indd 24

11-06-10 13.56.45

den röda drottningen raste jag någonsin har skådat. Hon har på sig en blå klänning broderad med silvertråd, vilket får den att skimra som vatten.

Man skulle kunna tro att hon hade fjäll som en fisk. Hon märker att jag ser på henne, och hon ler mot mig, vilket får hennes ansikte att lysa upp med en varm skönhet som påminner om när solen skiner på vattnet en sommardag. ”Vem är det?” viskar jag till min mor, och hon nyper mig i armen för att påminna mig om att jag skall vara tyst. ”Jacquetta Rivers. Sluta stirra”, snäser min mor och nyper mig i armen igen, för att kalla mig tillbaka till nuet. Jag niger mycket djupt och ler åt kungen. ”Jag överlämnar härmed er dotter som myndling till mina högt älskade halvbröder Edmund och Jasper Tudor”, säger kungen till min mor. ”Hon kan bo kvar hos er tills det blir dags för henne att gifta sig.”

Drottningen vänder bort blicken och viskar något till ­Jacquetta, som böjer sig fram likt ett pilträd vid en å för att lyssna, och slöjan böljar runt henninen. Drottningen ser inte särskilt nöjd ut över detta, men jag är förbryllad. Jag väntar på att någon skall be mig om mitt medgivande, så att jag kan förklara att jag är bestämd att leva ett liv i helighet, men min mor bara niger och drar sig undan, och sedan stiger någon annan fram, och alltsammans tycks vara över. Kungen har knappt sett på mig. Han vet inget om mig, inte mer än vad han visste innan jag trädde in i rummet, och ändå har han överlämnat mig till nya förmyndare, till nya främlingar.

Hur är det möjligt att han inte inser att jag är ett alldeles särskilt heligt barn, liksom han själv en gång var? Skall jag inte få tillfälle att berätta för honom om mina helgonknän? ”Får jag säga något?” viskar jag till min mor. ”Nej, det är klart att du inte får.”

Hur skall han då få veta vem jag är, om inte Gud skyndar sig att berätta det för honom? ”Vad händer nu då?”

25

Gregory Den röda drottningen inl.indd 25

11-06-10 13.56.45

philippa gregory ”Vi väntar tills de andra supplikanterna har träffat kungen, sedan går vi in för att äta”, svarar hon. ”Nej, vad händer med mig, menar jag.”

Hon ser på mig som om jag är dum som inte förstår. ”Du skall trolovas igen”, säger hon. ”Hörde du inte, Margaret? Jag önskar att du kunde vara lite mer uppmärksam. Det blir ett ännu bättre parti för dig. Först skall kungens halvbror Edmund Tudor bli din förmyndare, sedan skall han bli din make. Pojkarna Tudor är söner till kungens mor, drottning Katarina av Valois, i hennes andra äktenskap med Owen Tudor. Det finns två Tudorbröder, Edmund och Jasper, och de är båda kungens gunstlingar. Båda har till hälften kungligt blod, och båda är gynnade. Du kommer att gifta dig med den äldre.” ”Vill han inte träffa mig först?” ”Varför skulle han vilja det?” ”För att se om han tycker om mig?”

Hon skakar på huvudet. ”Det är inte dig de vill ha”, säger hon, ”utan sonen som du kommer att föda.” ”Men jag är bara nio år.” ”Han kan vänta tills du är tolv”, säger hon. ”Skall jag gifta mig då?” ”Ja, det är klart”, säger hon, som om jag är dum som frågar. ”Och hur gammal kommer han att vara?”

Hon tänker efter ett ögonblick. ”Tjugofem.”

Jag blinkar. ”Var skall han sova?” frågar jag. Jag tänker på huset i Bletsoe, där vi inte har något gemak över åt en stor och klumpig yngling och hans följe, än mindre åt hans lillebror.

Hon skrattar. ”Åh, Margaret. Du kommer inte att bo hemma hos mig. Du skall flytta in hos honom och hans bror, i Lamphey Palace i Wales.”

Jag blinkar. ”Skall du skicka bort mig till Wales för att bo hos två fullvuxna män alldeles ensam? När jag blir tolv?”

26

Gregory Den röda drottningen inl.indd 26

11-06-10 13.56.45

den röda drottningen Hon rycker på axlarna, som om hon beklagar detta, men att det inte finns något att göra åt det. ”Det är ett bra parti”, säger hon. ”Kungligt blod på båda sidor i äktenskapet. Om du får en son kommer han att ha mycket starka anspråk på tronen.

Du är kungens syssling, och din make är kungens halvbror. De pojkar du föder kommer att hålla Rikard av York stången för alltid. Tänk på det, inte på något annat.”

27

Gregory Den röda drottningen inl.indd 27

11-06-10 13.56.45

Augusti 1453 ;L Min mor säger att tiden kommer att gå fort, men det gör den förstås inte. Dagarna släpar sig fram utan att något händer.

Mina halvbröder och halvsystrar från min mors första äktenskap, i släkten Saint John, visar mig inte större respekt nu när jag skall giftas bort med en Tudor än de gjorde när jag skulle giftas bort med en de la Pole. I själva verket skrattar de åt att jag skall slå mig ned i Wales, som de påstår är en plats befolkad av drakar och häxor, där det inte finns några vägar utan bara stora borgar i mörka skogar, där vattnet stiger upp ur springbrunnar och förhäxar alla dödliga, och där människoätande vargar stryker omkring i stora flockar. Ingenting förändras det minsta, inte förrän min mor en kväll under familjens bönestund nämner kung Henrik VI:s namn med större tillgivenhet än hon brukar, och vi alla måste ligga på knä en halvtimme längre än vanligt för att be för kungens hälsa i denna hans svåra stund och be till Vår Fru om att barnet som nu ligger i drottningens sköte skall bli ett gossebarn och en ny prins åt Lancaster.

Jag säger inte ”amen” efter bönen om att drottningen skall förbli frisk, för jag tyckte inte att hon var särskilt trevlig mot mig, och dessutom kommer alla barn som hon får att inta min plats som nästa ättling till huset Lancaster. Jag ber inte om att barnet skall vara dödfött, för det vore illvilligt, och jag skulle

28

Gregory Den röda drottningen inl.indd 28

11-06-10 13.56.45

den röda drottningen därigenom också begå dödssynden avund, men jag är säker på att Vår Fru, som är Jungfru Maria Drottningen och känner till allt som har med arv att göra och hur svårt det är att höra till dem som kan ärva tronen, kommer att förstå när jag ber om att det skall bli en flicka. Vad som än händer i framtiden så kommer jag aldrig att bli drottning. Ingen skulle gå med på det. Men om jag får en son skulle han ha goda anspråk på tronen. Vår Fru födde naturligtvis själv ett gossebarn, som var vad alla önskade sig, och Hon blev därigenom Vår Fru, Jungfru Maria Drottningen, och kunde teckna sitt namn Maria Regina: Maria R. Jag väntar tills mina halvbröder och halvsystrar har skyndat iväg till middagen, sedan frågar jag min mor varför vi så uppriktigt ber om kungens goda hälsa och vad hon menar med hans ”svåra stund”. Hennes ansikte är riktigt ansträngt av oro. ”I dag fick jag ett brev från din nye förmyndare Edmund Tudor”, säger hon. ”Han skriver att kungen har hamnat i något slags vanmakt. Han varken säger eller gör någonting. Han sitter bara stilla och tittar i marken, och ingenting kan väcka honom.” ”Talar Gud till honom?”

Hon fnyser irriterat. ”Ja, vem vet? Vem vet? Jag är säker på att din fromhet länder dig till stor heder, Margaret. Men om Gud talar till kungen, då har han förvisso inte valt det mest lämpliga tillfälle för sitt samtal. Om kungen visar minsta tecken till svaghet, då kommer hertigen av York utan tvekan att ta till­fället i akt och gripa makten. Drottningen har gått till parla­ mentet för att själv göra anspråk på kungens hela makt, men man kommer aldrig att lita på henne. Man kommer att utse hertig Rikard av York till regent i kungens ställe, inte henne.

Det är helt säkert. Sedan kommer vi att styras av huset York, och vår lycka kommer att växla till det sämre.” ”Växla?”

29

Gregory Den röda drottningen inl.indd 29

11-06-10 13.56.45

philippa gregory ”Om kungen inte återhämtar sig, då kommer vi att styras av Rikard av York i hans ställe, och under tiden som drottningens son växer upp till man kommer Rikard och hela hans släkt att gynnas av en långvarig förmyndarregering. Huset York kommer att ha många år på sig att tillskansa sig de bästa ämbetena inom kyrkan, i Frankrike, och de bästa platserna i England.”

Sporrad av sin egen irritation rusar hon iväg framför mig mot riddarsalen. ”Vi kan förvänta oss att de snart kommer att söka upp mig för att omintetgöra din trolovning. De kommer inte att låta dig förbli trolovad med en Tudor. De kommer att vilja ha dig ingift i sitt hus, så att din son blir deras arvtagare. Om huset Lancaster skall kunna leva vidare genom dig måste jag trotsa dem. Och det kommer att få Rikard av York att slå ned på mig och föra med sig många års svårigheter.” ”Men varför spelar det så stor roll?” frågar jag medan jag halvspringer för att hålla jämna steg med henne längs den långa gången. ”Vi är alla av kunglig börd. Varför måste vi vara rivaler?

Vi tillhör alla huset Plantagenet, vi är alla ättlingar till Edvard III. Vi är alla släkt med varandra. Hertig Rikard av York är kungens frände, precis som jag.”

Hon vänder sig mot mig, och hennes klänning ger ifrån sig en doft av lavendel när den sveper mot örterna på golvet. ”Ja, vi tillhör samma släkt, men det är just därför som vi inte är vänner. Vi är nämligen rivaler om tronen. Finns det några gräl som är värre än familjegräl? Vi är kanske fränder, men de tillhör huset York och vi huset Lancaster. Glöm aldrig det. Vi i Lancaster är i rakt nedstigande led ättlingar till Edvard III genom hans son Johan av Gaunt. I rakt nedstigande led! Men huset York kan bara spåra sitt led till Johans av Gaunt lillebror Edmund. Medlemmarna av huset York tillhör en yngre gren: de är inte ättlingar till Edvards arvtagare utan till hans yngre bror. Enda möjligheten för dem att ärva Englands tron är om

30

Gregory Den röda drottningen inl.indd 30

11-06-10 13.56.45

den röda drottningen det inte längre finns någon Lancastergosse kvar. Tänk efter, Margaret! Vad tror du att de hoppas på när kungen av England nu är vanmäktig och hans barn ännu är ofött? Vad tror du att de drömmer om när du, som är Lancasters arvtagerska, bara är en flicka och inte ens gift ännu? Än mindre havande med en son?” ”Skulle de vilja gifta in mig i sitt hus?” frågar jag, förvirrad av tanken på ännu en trolovning.

Hon skrattar tvärt. ”Antingen det eller också – kanske hellre, om sanningen skall fram – se dig död.”

Detta får mig att tystna. Tanken att en hel släkt, ett framstående hus som York, skulle önska min död är skrämmande. ”Men nog kommer väl kungen att vakna upp? Och sedan kommer allt att ordna sig. Och hans barn skulle kunna bli en son, som kan bli huset Lancasters arvtagare, och då kommer allting att ordna sig.” ”Gud give att kungen vaknar upp snart”, säger hon. ”Men du borde be om att det inte blir något barn som kan ersätta dig. Och be till Gud om att vi får dig bortgift och havande utan dröjsmål. För ingen går säker för huset Yorks ärelystnad.”

31

Gregory Den röda drottningen inl.indd 31

11-06-10 13.56.45

Oktober 1453 ;L Kungen drömmer vidare och ler i sin vakensömn. Ensam i mitt rum försöker jag sitta och stirra på golvplankorna, som det sägs att han gör, för den händelse att Gud skulle komma till mig, så som Han har kommit till kungen. Jag försöker slå dövörat till oväsendet på stallgården utanför mitt fönster och den högljudda sången i tvättstugan, där någon bearbetar plaggen med klappträ och klappbräde. Jag försöker låta min själ stiga upp till Gud och känna den fängslande frid som måste rena kungens själ, så att han inte ser sina rådgivares bekymrade uppsyn och till och med är blind för sin hustru när hon lägger deras nyfödde son i armarna på honom och säger åt honom att vakna upp och hälsa den lille prins Edvard, Englands tronarvinge. Kungen reagerar inte ens när drottningen tappar humöret och skriker honom rakt i ansiktet att han måste vakna upp, för annars kommer huset Lancaster att gå under.

Jag försöker bli hänförd av Gud, så som kungen är, men det är alltid någon som bultar på dörren eller skriker att jag skall komma och utföra mina sysslor, och jag släpas tillbaka till den vanliga syndiga världen, och jag vaknar. Englands stora mysterium är att kungen inte vaknar. Och medan han sitter där utan att höra något annat än änglars ord tar hertig Rikard av York – mannen som har gjort sig själv till Englands regent – reger-

32

Gregory Den röda drottningen inl.indd 32

11-06-10 13.56.46

den röda drottningen ingstyglarna i egna händer och börjar bete sig som om han själv vore kung. Drottning Margareta tvingas därför värva sina vänner och förvarna dem om att hon kan komma att behöva hjälp med att försvara sin lille son. Bara förvarningen är tillräcklig för att ge upphov till oro. I hela England börjar man mönstra sina styrkor och överväga om man gynnas bäst av att leva under den avskydda franska drottningen med den äktfödde prinsen i famnen eller av att följa den stilige och älskade engelsmannen Rikard av York, vart hans ärelystnad än för honom.

33

Gregory Den röda drottningen inl.indd 33

11-06-10 13.56.46

Sommaren 1455 ;L Det är min bröllopsdag – äntligen. Jag står vid kyrkporten i min finaste klänning, med bältet högt och hårt alldeles under bröstkorgen, medan de befängt vida ärmarna höljer mina smala armar och späda händer. Henninen känns så tung på huvudet att jag sjunker ihop under den höga, konformiga och tygtäckta stommen av metalltråd. Slöjan som hänger ned från dess topp döljer min bleka hy och min förlägna uppsyn. Min mor står bredvid mig för att eskortera mig till min förmyndare Edmund Tudor, som – helt säkert i likhet med vilken annan förnuftig förmyndare som helst – har bestämt sig för att mina intressen gynnas bäst av ett äktenskap med honom: han anser sig själv vara bäst lämpad att sörja för mitt väl och ve.

Jag viskar till min mor: ”Jag är rädd”, och hon tittar ned på mig. Jag når henne endast till axlarna. Jag är tolv år gammal men fortfarande en liten flicka. Mitt bröst är lika platt som en planka, och under de tjocka lagren av dyrbara plagg är min kropp hårlös. De var tvungna att fylla livstycket med linnetyg för att det skulle se ut som om jag hade bröst. Jag är ett barn som skickas iväg för att utföra en kvinnas plikter. ”Inget att vara rädd för”, säger hon burdust.

Jag prövar igen. ”Jag trodde att jag skulle vara som Jeanne d’Arc”, säger jag till henne. Jag rycker henne i ärmen för att få

34

Gregory Den röda drottningen inl.indd 34

11-06-10 13.56.46

den röda drottningen hennes uppmärksamhet. ”Det vet du att jag trodde. Det har jag alltid trott. Jag ville gå i kloster. Det vill jag fortfarande. Jag har en kallelse. Det är kanske Guds vilja. Vi borde fråga någon till råds. Vi skulle kunna prata med prästen. Vi skulle kunna fråga honom nu, innan det är för sent. Tänk om Gud vill ha mig för egen del? Då vore det en hädelse om jag gifte mig.”

Hon vänder sig mot mig och tar mina kalla händer i sina. ”Margaret”, säger hon allvarligt, ”du måste förstå att du aldrig kan välja ditt eget liv. Du är en flicka: flickor har inget val. Du skulle aldrig ens kunna välja din egen make: du är av kunglig börd. Oavsett omständigheterna så skulle någon annan alltid ha valt din make. Det är förbjudet för någon av kungligt blod att själv välja make, det vet du. Och slutligen hör du till huset Lancaster. Du kan inte skänka din trohet åt vem som helst. Du måste tjäna ditt hus, din släkt och din make. Jag har låtit dig drömma, och jag har låtit dig läsa, men det är nu hög tid att du lägger alla dina fåfänga berättelser och drömmar åt sidan och gör din plikt. Tro inte att du kan göra som din far och fly undan dina åligganden. Han valde en ynkryggs utväg. Det kan inte du göra.”

Att hon plötsligt nämner min far gör mig bestört. Hon talar aldrig om sin andre make, min far, utom i de vagaste och mest allmänna ordalag. Just som jag skall fråga hur han flydde och vad hon menar med att han valde en ynkryggs utväg öppnas kyrkportarna, och jag måste gå fram och ta min blivande make i handen, ställa mig inför prästen och svära att vara en god hustru. Jag känner hans stora hand runt min, och jag hör honom högljutt besvara frågorna med sin djupa stämma, medan jag själv bara viskar. Han träder en tung ring av walesiskt guld på mitt finger, och jag måste knyta näven för att inte tappa den.

Den är alltför stor för mig. Jag ser upp på honom, förvånad över att han kan tycka att ett äktenskap som detta kan genomföras,

35

Gregory Den röda drottningen inl.indd 35

11-06-10 13.56.46

philippa gregory när hans ring är alltför stor för mig och jag bara är tolv år och han är mer än dubbelt så gammal som jag: en stridshärdad och ärelysten karl. Han är en hård man från en makthungrig släkt, medan jag fortfarande bara är ett barn som längtar efter andligt liv och ber om att människor skall märka att jag är speciell. Detta är ytterligare något av allt det som ingen tycks bry sig om utom jag.

h Jag skall börja mitt liv som gift i Lamphey Palace i Pembrokeshire, som ligger i hjärtat av det hemska Wales. Under de första månaderna hinner jag inte sakna min mor och min familj, för allting är så annorlunda att jag måste lära mig leva på ett helt nytt sätt. Det mesta av tiden tillbringar jag i borgen tillsammans med tjänstefolket och damerna i min uppvaktning. Min make och hans bror kommer och går som ett regnoväder. Min guvernant har följt med mig, liksom min kammarjungfru, men alla andra är främlingar. Alla talar walesiska och stirrar på mig när jag försöker be dem om ett glas svagöl eller en kanna vatten för att tvätta händerna. Jag längtar så efter ett vänligt ansikte hemifrån att jag till och med skulle bli glad över att få träffa stallknekten Wat. Borgen är ensligt belägen ute på landsbygden. Överallt omkring mig finns bara höga berg och himmel. Jag ser molnen närma sig som ett fuktigt draperi en halvtimme innan regnet börja ösa ned över de grå skiffertaken och regnstrimmiga väggarna. Kapellet är en kall och försummad byggnad, och prästen är synnerligen dålig på att ge mig uppmärksamhet. Han märker inte ens hur ovanligt from jag är. Jag går ofta dit för att be, och ljuset faller in genom det västra fönstret och skiner

36

Gregory Den röda drottningen inl.indd 36

11-06-10 13.56.46

den röda drottningen på mitt böjda huvud, men ingen lägger ens märke till det. Till London är det en nio dagar lång mödosam resa, och lika långt är det till mitt gamla hem. Det kan dröja tio dagar innan ett brev från min mor når mig, men å andra sidan skriver hon nästan aldrig. Ibland känns det som om jag, i likhet med min far, har blivit tagen på slagfältet och nu hålls mot lösen i ett fiendeland. Jag skulle sannerligen inte kunna känna mig mer främmande och ensam.

Värst av allt är att jag efter min bröllopsnatt inte har haft en enda uppenbarelse. Varenda eftermiddag tillbringar jag på knä, och jag sluter då dörren till mitt privata gemak och låtsas sy.

Varenda kväll tillbringar jag i det fuktiga kapellet. Men ingenting kommer till mig. Inte en enda uppenbarelse av bålet, av striderna eller ens av en fladdrande fana med änglar och liljor.

Jag ber till Vår Fru om en uppenbarelse av Jeanne la Pucelle, men Hon beviljar mig inget, och till slut sitter jag där på hälarna och fruktar att jag bara var helig så länge jag var jungfru och att jag som hustru inte längre är speciell.

Ingenting i hela världen kan uppväga denna förlust. Jag upp­ fostrades till att se mig som en framstående mans dotter och kungafamiljens arvtagerska, men min egen ära var att jag visste att Gud talade till mig – direkt till mig – och att Han sände mig en uppenbarelse av Jeanne la Pucelle. Han sände mig en ängel i en tiggares hamn för att berätta allt om henne. Han ut­såg William de la Pole till min förmyndare så att denne, efter att ha sett Jeanne, skulle känna igen samma helighet hos mig. Men sedan glömde Gud av någon anledning bort allt om denna förnuftiga plan och lät mig hamna i händerna på en make som inte bryr sig det minsta om min helighet och som genom att hårdhänt infria äktenskapslöftena tar ifrån mig min jungfru­dom och mina uppenbarelser på en enda förfärlig natt.

Jag kan inte förstå varför Gud först har valt ut mig och sedan

37

Gregory Den röda drottningen inl.indd 37

11-06-10 13.56.46

philippa gregory försummat mig. Det är inte min sak att ifrågasätta Guds vilja, men jag kan inte annat än undra: Varför valde Han ut mig om det bara var för att sedan lämna mig övergiven här i Wales? Om Han inte vore Gud skulle man tro att det hela var mycket illa planerat. För det finns inget annat jag kan göra här, och det är förvisso ingen som ser mig som ett levande ljus. Det är till och med värre än i Bletsoe, där man åtminstone klagade över att jag var överdrivet helig. Här lägger man inte ens märke till mig, och jag fruktar att mitt ljus hålls under skäppa och att det inte finns något jag kan göra för att visa att jag är en ledfyr för världen.

Min make är stilig och tapper, antar jag. Under dagarna ser jag knappt till vare sig honom eller hans bror, eftersom de ständigt rider ut för att bevara kungens fred mot de många upproren i trakten. Edmund rider alltid i täten med sin bror Jasper vid sin sida, likt en skugga.

De till och med går i samma takt – Edmund tar stora kliv, och strax bakom honom följer Jasper. Det skiljer bara ett år mellan dem. Första gången jag såg dem tillsammans trodde jag att de var tvillingar. De har samma olycksaliga röda hår och samma långa näsa, och de är båda högväxta och smärta, men jag tror att de så småningom kommet att bli feta, vilket inte lär dröja länge. När de talar kan de avsluta sina meningar åt varandra, och de skrattar jämt och ständigt åt sina egna privata skämt.

De talar nästan aldrig med mig, och de berättar aldrig för mig vad det är som de tycker är så roligt. De är ytterst fascinerade av vapen och kan ägna en hel kväll åt att diskutera hur man bäst strängar en båge. Jag förstår inte vad någon av dem kan ha för plats i Guds plan.

I borgen råder ständig beredskap på grund av de skaror med beväpnade och missnöjda soldater som ständigt drar förbi och plundrar byarna i trakten. Överallt råder oro, precis som min

38

Gregory Den röda drottningen inl.indd 38

11-06-10 13.56.46

den röda drottningen mor fruktade att det skulle göra när kungen föll i vanmakt.

Det är förstås värre här än någon annanstans, eftersom Wales redan är ett halvt barbariskt land. Folket blev visserligen till­ sagt att fröjdas när kungen tillfrisknade, men egentligen hade det ingen betydelse, för nu har han åter insjuknat, och enligt somliga kommer det att förbli så här: vi kommer att få leva med ovissheten om huruvida kungen kommer att hålla sig vaken eller inte. Detta är uppenbarligen en nackdel. Det inser till och med jag.

Man griper till vapen mot kungens styre. Först klagade man över att skatterna höjdes för att vi skulle kunna fortsätta de ändlösa krigen i Frankrike, och när krigen nu har upphört klagar man över att vi har förlorat allt det som vi vann under kungens tappre far och farfar. Alla avskyr drottningen, som är fransyska, och alla tisslar och tasslar om att kungen är en marionett i äktenskapet och att det är hon som styr landet, och man säger att det vore bättre om vi styrdes av hertigen av York.

Alla som är missnöjda med sin granne tar tillfället i akt och river ned hans gärdsgårdar, jagar viltet på hans ägor eller stjäl hans virke, och sedan blir det stridigheter, och Edmund tvingas ge sig av för att skipa något slags grovhuggen rättvisa. På grund av de kringstrykande kompanier av soldater som sattes upp i Frankrike och som nu har för vana att plundra och röva bort människor är det farligt att färdas längs landsvägarna. När jag rider ut bakom en tjänare för att bege mig till den lilla byn, vars hus ligger hopade runt borgvallarna, måste jag ta med mig en beväpnad eskort. Jag ser de hungriga vita ansiktena och håliga ögonen, och ingen ler mot mig, trots att man skulle tro att de borde vara glada över att palatsets nya fru visar intresse för dem.

För vem skulle ingripa å deras vägnar på jorden och i himlen om inte jag? Men eftersom alla talar walesiska, förstår jag inte vad de säger till mig, och om de kommer för nära sänker vak-

39

Gregory Den röda drottningen inl.indd 39

11-06-10 13.56.46

philippa gregory terna sina hillebarder och befaller dem att dra sig tillbaka. Jag är tydligen inte mer av ett ljus för byinvånarna än vad jag är i palatset. Jag är tolv år gammal – om människorna inte ser att jag är ett ljus i en mörk värld nu, när skall de då se det? Men hur skall någon kunna se något här i detta eländiga Wales, där man inte kan se någonting för all lervälling? Edmunds bror Jasper bor på Pembroke Castle, några fjärdingsväg längre bort, men han är sällan där. Han befinner sig antingen vid kungens hov, där han för att gynna freden i England försöker upprätthålla den lättretliga enigheten mellan släkten York och kungen, eller också är han hos oss. Oavsett om han rider iväg för att besöka kungen eller är på väg hem, betryckt av oro för att kungen åter har försjunkit i vanmakt, vinnlägger han sig alltid om att ta vägen förbi Lamphey Palace och äta middag hos oss.

Under middagen talar min make Edmund bara med sin bror Jasper. Ingen av dem säger så mycket som ett ord till mig, men jag tvingas lyssna till hur de båda oroar sig över att hertig Rikard av York kan komma att göra anspråk på tronen för egen räkning. Han får råd av Richard Neville, earlen av Warwick, och dessa båda – Warwick och York – är alltför äregiriga för att lyda en sovande kung. Det är många som säger att landet inte ens är tryggt i händerna på en regent, och om kungen inte vaknar, då kommer England knappast att överleva de tolv åren innan hans son är gammal nog att regera. Någon måste sätta sig på tronen, för vi kan inte låta oss styras av en sovande kung och ett barn. ”Vi kan inte uthärda ytterligare en lång förmyndarregering, vi måste ha en kung”, säger Jasper. ”Jag önskar vid Gud att du hade gift dig med henne och gjort henne havande för flera år sedan. Då skulle vi i alla fall ligga före i spelet nu.”

Jag rodnar och tittar ned på fatet, som är fullt av alltför hårt stekta och oigenkännliga bitar av viltkött. Man är bättre

40

Gregory Den röda drottningen inl.indd 40

11-06-10 13.56.46

den röda drottningen på jakt än på jordbruk i Wales, och vid varenda måltid finner man en mager fågel eller ett senigt djur i sönderhackade delar på bordet. Jag längtar efter fastedagarna, då vi endast äter fisk, och för att undkomma den klibbiga sörjan vid middagen har jag infört extra fastedagar. Alla sticker kniven i det de vill ha på det gemensamma uppläggningsfatet och suger upp skyn med brödstycken. De torkar av händerna på byxorna och munnen med ärmen. Till och med vid borgherrens bord läggs köttet upp på bröddiskar – stora brödskivor som äts upp efter måltiden.

Inga bröddiskar är utlagda på bordet. Servietter är tydligen allt­för franska. Man anser det vara en patriotisk plikt att torka munnen med ärmen, och alla har med sig en egen sked, som om den vore en släktklenod, instoppad i stövelskaftet.

Jag tar ett litet köttstycke och biter lite i det. Fettlukten får det att vända sig i magen på mig. Nu pratar de öppet om min fruktsamhet inför mig, som om jag vore död, och om möjligheten till att min son skulle kunna vara en sannolik arvtagare till kungen om drottningen drivs bort från England eller hennes barn dör. ”Tror du att drottningen kommer att tillåta det? Tror du inte att Margareta av Anjou kommer att strida för England? Hon känner sin plikt bättre än så”, säger Edmund med ett skratt. ”Det finns till och med de som säger att hon var alltför beslutsam för att låta sig hindras av en sovande make. Det sägs att hon fick barnet utan kungen. Enligt somliga lät hon sig hellre bestigas av en stallpojke än riskerade att lämna den kungliga vaggan tom och maken drömmande.”

Jag lägger händerna på mina blossande kinder. Detta är outhärdligt, men ingen lägger märke till den olust jag känner. ”Inte ett ord till”, säger Jasper bestämt. ”Hon är en framstående dam, och jag fruktar för hennes och hennes barns skull.

Skaffa dig själv en arvtagare och kom inte med skvaller till

41

Gregory Den röda drottningen inl.indd 41

11-06-10 13.56.46

philippa gregory mig. York har fyra gossar, och deras självförtroende växer för varje dag som går. Vi måste visa dem att Lancaster har en sann blivande arvtagare. Vi måste hålla deras ärelystnad nere. Husen Stafford och Holland har redan arvtagare. Var är TudorBeauforts gossar?”

Edmund skrattar tvärt och sträcker ut handen efter mer vin. ”Jag försöker varenda natt”, säger han. ”Lita på mig. Jag undflyr inte min plikt. Hon är kanske knappt mer än ett barn själv, utan tycke för akten, men jag gör vad jag måste.”

För första gången sneglar Jasper på mig, som om han undrar vad jag anser om denna trista beskrivning av den äktenskapliga samvaron. Sammanbiten ser jag honom rakt i ögonen. Jag vill inte ha hans medkänsla. Detta är mitt martyrium. Äktenskapet med hans bror i detta bondepalats i det hemska Wales är mitt martyrium. Jag uppsänder det i mina böner, och jag vet att Gud kommer att belöna mig.

Det som Edmund säger till sin bror är inget annat än sanningen. Varenda natt kommer han till mitt rum, något vinglig efter vinet, som han stjälper i sig som en suput under middagen.

Varenda natt kryper han ned bredvid mig i sängen och griper tag i mitt nattlinne, som om det inte vore fållat av mina små flick­händer och prytt med de finaste Valenciennespetsar, och håller undan det så att han skall kunna trycka sig mot mig.

Var­enda natt biter jag ihop tänderna utan att komma med någon enda invändning eller ens stöna av smärta när han tar mig utan vare sig vänlighet eller hövlighet, och varenda natt stiger han efter några ögonblick upp ur min säng, tar på sig sin natt­dräkt och går sin väg utan ett ord till tack eller avsked.

Från början till slut säger jag ingenting, inte ett ord, och det gör inte han heller. Om det vore lagligt för en kvinna att hata sin make skulle jag hata honom som en kvinnoskändare. Men hat skulle göra barnet missbildat, så jag förvissar mig om att jag

42

Gregory Den röda drottningen inl.indd 42

11-06-10 13.56.46

den röda drottningen inte hatar honom, inte ens i smyg. Så fort han har gått sin väg glider jag i stället ur sängen, och medan jag fortfarande känner lukten av hans fräna svett, fortfarande känner den brännande smärtan mellan benen, faller jag på knä vid fotändan och ber till Vår Fru, som genom den okroppslige helige Andes vänliga besök hade den goda lyckan att förskonas från allt detta. Jag ber till Henne om att förlåta Edmund Tudor för att han plågar mig, Hennes barn, som är så särskilt gynnat av Gud. Jag, som är utan synd och förvisso utan lusta. Efter flera månaders äktenskap känner jag lika liten åtrå som jag gjorde när jag var liten, och det tycks mig som om det inte finns något som med större sannolikhet kan bota en kvinnas lusta än äktenskap. Nu förstår jag vad helgonet menade när han sade att det var bättre att gifta sig än att brinna. Om man gifter sig kommer man enligt min erfarenhet sannerligen inte att brinna.

43

Gregory Den röda drottningen inl.indd 43

11-06-10 13.56.46