9789179995744

Av författaren till världssuccén

TRE KOPPAR TE

GREG MORTENSON

SKOLOR av

STEN AT T V E R K A F Ö R F R E D I A F G H A N I S T A N O C H P A K I S T A N MED BÖCKER ISTÄLLET FÖR BOMBER

Förord av

KHALED HOSSEINI

Copyright © 2009 Greg Mortenson Originalets titel: Stones into Schools – Promoting peace with books, not bombs, in Afghanistan and Pakistan Utgiven i samarbete med The Penguin Group, New York Skolor av sten: Att verka för fred i Afghanistan och Pakistan med böcker i stället för bomber Svensk copyright © 2010 Marcus Förlag Box 22010, 702 02 Örebro Telefon 019-16 54 00 info@marcusforlag.se www.marcusforlag.se Översättning: Janne Carlsson Omslagsfoto: Teru Kuwayama Första upplagan Tryckt 2010 Scandbook, Falun Bok nr 9574 ISBN 978-91-7999-574-4

Kapitel 15

Två krigare träffas Den muslimska religionsgemenskapen har sin egen alldeles speciella värld som vi inte till fullo förstår – och inte alltid ens försöker förstå.

Bara genom en delad uppskattning av folkets kultur, behov och framtidsförhoppningar kan vi själva hoppas tränga undan den extremistiska synen på världen. Vi kan inte erövra hjärtan och sinnen. Vi måste engagera dem; vi måste lyssna på dem – på ett hjärta och ett sinne i taget.

(Amiral Mike Mullen, Ordförande i Joint Chiefs of Staff)

På sommaren 2009 inledde amerikanska marinsoldater Operation Khanjar, en offensiv som bland annat innebar att fyratusen amerikanska soldater och 650 afghanska skickades till Helmanddalen, ett talibanfäste där mer än hälften av Afghanistans opium odlas. Khanjar var den största amerikanska militäroffensiven sedan slaget vid Fallujah 2004 och ingick i president Barack Obamas beslut att sända ytterligare tjugotvåtusen amerikanska soldater till Afghanistan – en plötslig ökning som delvis föranleddes av att talibanupproret blev alltmer sofistikerat och blodigt. Och fram till slutet av sommaren hade talibanerna fått betala ett högt pris. I slutet av augusti steg antalet stupade i samtliga främmande trupper till 295, vilket gjorde 2009 till det dödligaste året sedan kriget började 2001. Samma månad passerade antalet stupade amerikaner detta år 155 – det tidigare rekordet som registrerats år 2008 – och fortsatte sedan bara stiga.

Talibanerna fortsatte också trappa upp sitt krig mot kvinnors skolgång. Fram till försommaren hade åtminstone 478 afghanska skolor

261

– det övervägande flertalet av dem med inriktning på kvinnliga elever – förstörts, angripits eller skrämts till att slå igen portarna, enligt Dexter Filkins i New York Times. Förutom det växande antalet incidenter tycktes de metoder man använde för att sätta skräck i flickor uppvisa en ny nivå av perversion och vansinne. I maj drabbades sextioen lärare och elever i provinsen Parwan när ett giftigt gasmoln släpptes ut på deras skolgård – det tredje angreppet av det här slaget sedan början av året.

Och en morgon i november året innan hade sex män på motorcyklar använt vattenpistoler för att spruta batterisyra i ansiktet och ögonen på elva flickor och fyra lärare när de kom gående på väg till Mirwais Mena School i Kandahar, talibanernas främsta fäste.

Tyvärr berördes två av våra skolor av denna våldskampanj. På sommaren 2008 hade vår skola i Lalander blivit attackerad av en liten grupp talibaner som mitt i natten sände en skottsalva rakt in i lärarrummet.

(Polischefen på platsen blev så rasande att han senare upprättade en vaktpost på en bergskam med utsikt över skolan och ordnade med bevakning dygnet runt.) I juli året därpå, när två amerikanska soldater dödades i ett talibanangrepp, som ägde rum strax nedanför byn Saw, tog amerikanerna upp jakten på dem och råkade av misstag döda nio bybor och dessutom såra rektor Maulavi Matiullah. Men tack vare den tillitsfulla relation som överste Kolenda hade upprättat med byns åldermän innan man lade ner FOB Naray, nådde man senare samförstånd om incidenten på en jirga mellan militären och bybefolkningen.

Till min besvikelse tvingades jag följa de flesta av dessa händelser på avstånd, framför allt via telefon under mina samtal med Sarfraz, Suleman, Wakil och övriga Tolv fördömda män klockan halv sex på morgnarna. Sedan jag kom hem efter att ha träffat Pervez Musharraf hade inbjudningarna att hålla föredrag bara haglat över vårt kontor i Bozeman så snabbt som vi bara förmådde ta emot dem. Mellan september 2008 och juli året därpå höll jag 161 anföranden i 118 städer. Förutom framträdanden på högskolor, grundskolor, bibliotek, i bokhandlar och på militära samlingar blev det två resor till Förenta Nationerna, 216 intervjuer i tidningar, tidskrifter och på radio. Dessutom medverkade jag i en salig blandning av evenemang alltifrån ”insamlingste” på Firefly Restaurant i Traverse City, Michigan till ett föredrag på dermatologsköterskornas förening i San Francisco.

Vanliga amerikaners aptit på att få veta mer om hur man genomför

262

läsundervisning för kvinnor i sydvästra Asien var större än vi någonsin förväntat oss. Allt flängande för att möta alla dessa krav blev så hektiskt att på elva månader kunde jag bara tillbringa tjugosju dagar i Pakistan och lyckades aldrig överhuvudtaget ta mig till Afghanistan.

Det kändes som om jag träffade Tara, Khyber och Amira ännu mindre.

I december publicerade tidskriften Outside ett porträtt där jag – med krass träffsäkerhet – beskrevs som en person med samma trötta min som en björn i förtvivlat behov av vinterdvala.

Resorna var krävande och utmattande, men det fanns också oerhört givande inslag. Särskilt gällde detta vår allt djupare relation till amerikanska militären. Kanske det mest fruktbara ögonblicket i denna process ägde rum några dagar före Thanksgivinghelgen när jag flög till Washington, tog tunnelbanan till Pentagon och traskade fram till besöksentrén där den nyligen befordrade överste Kolenda stod och väntade för att hälsa mig välkommen. Tio månader tidigare hade han kommit tillbaka från provinsen Kunar för att tjänstgöra som specialrådgivare för att hjälpa militären att genomföra en mjuk övergång till att arbeta med medlemmar av den nya Obama-administrationen.

Fastän han och jag utväxlat hundratals mejl och telefonsamtal var det första gången vi träffades, och det var med äkta och ömsesidig glädje.

Efter en stor kram och en handskakning tog han med mig en trappa upp, genom flera säkerhetskontroller, och precis klockan 8.59 in på ett kontor som tillhörde den högst uppsatte militärofficeren i USA:s väpnade styrkor.

Amiral Mike Mullen, chef för Joint Chiefs of Staff, hade marinblå kavaj med fyra stjärnor på axeln och hade tio höga officerare i sällskap.

Sedan han tackat mig för att jag kommit förklarade han: ”Vi måste se till att vi dricker tre koppar te innan du går från mitt kontor”, och tillade vänligt: ”Min fru Deborah älskar verkligen din bok.” Som anstår en man som ägnat första delen av sin karriär åt att ha befälet över jagare och kryssare med riktade missiler, slutade han småprata och övergick direkt till ämnet. ”Greg, jag får så mycket dåliga nyheter från Afghanistan”, sa han. ”Berätta om något bra som hänt där borta.”

Och det gjorde jag. Jag berättade om Sarfraz skolor i Wakhan och Wakils skolor i Kunar och om det hängivna stöd vi får från befälhavare inom Mujaheddin som Sadhar Khan och Wohid Khan. Jag sa att jag

263

tyckte det var precis lika viktigt att arbeta på relationer som att arbeta på projekt, och att min uppfattning var att amerikanerna har mycket mer att lära av Afghanistan än vi någonsin kan hoppas lära dem. Det viktigaste jag berättade var kanske att när talibanerna hade som mest makt år 2000 var mindre än 800 000 barn inskrivna i skolan i Afghanistan – samtliga pojkar. Men i dag uppgår elevantalet landet runt till nästan 8 miljoner av vilka 2,4 miljoner är flickor. ”Vilka fantastiska siffror”, svarade amiral Mullen. ”Ja”, sa jag. ”Det vittnar inte bara om afghanernas hunger efter att få lära sig läsa, utan också om deras villighet att satsa knappa resurser på det här projektet, till och med i krigstider. Jag har sett barn sitta och studera i klassrum som inrättats i ladugårdar, fönsterlösa källare, garage och till och med i övergivna offentliga toaletter. Vi har själva drivit skolor i flyktingtält, fraktcontainrar och i vraken efter utbombade sovjetiska pansarvagnar. Bildningstörsten där borta är gränslös.

Afghanerna vill att deras barn ska gå i skolan eftersom läskunnigheten står för det som varken vi eller någon annan hittills lyckats erbjuda dem: hopp, framsteg och möjligheten att styra sitt eget öde.”

Det var meningen att vi skulle träffas i en halvtimme, men vi pratade i mer än en timme – om att läsa godnattsagor för barn, om våra familjer och långa perioder hemifrån, om pashtunernas stamregler, om bättre idéer om samarbete i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan, och om behovet av mer tvåspråkig undervisning i amerikanska skolor. I slutet av vårt samtal uttryckte amiralen en önskan att, om hans arbetsschema så tillät, titta in och se några av våra skolor på sina stundande resor till regionen. ”Amiral”, sa jag, ”vi har dussintals skolor som behöver invigas, och vi skulle gärna se att ni kommer och öppnar en av dem.” ”Jag lovar att jag ska komma och göra det”, svarade han. ”Vi ses i Afghanistan.”

Den 12 juli 2009 kom jag med ett nattflyg till Kabul från Frankfurt.

Planet gled fram över Iran och passerade afghanska gränsen strax efter 4.30 på morgonen, just som avlägsna bergstoppar rodnade i soluppgången. När Boeing 767-planet började sjunka stirrade jag ut mot de sjutusen meter höga topparna i Afghanistans Hindukush. Bortom deras snöklädda höjder reste sig pakistanska Karakorams åttatusen-

264

metersbjässar. Långt borta till höger, skymt av skuggan och avståndet, bredde berget Pir Panjal i Azad Kashmir ut sig med sina mjukare och grönare konturer. Och osynliga till vänster om planet tornade Pamir Knots toppar upp sig över Wakhankorridoren. Nere i dalarna som grenade ut sig som blodådror mellan dessa sågtandade bergsryggar och isblå klippspetsar låg mängder av byar där åldermännen nu ivrigt krävde skolor till sina flickor.

Så snart vi landat rullade välkomstvagnen fram, och jag blev påmind om att dagarna när jag anonymt kunde blanda mig med jetströmmen i Kabul numera var förbi. Hälsningarna började vid flygplansdörren när jag stod öga mot öga med Mohammed Mehrdad, en tadzjik från Panjshirdalen iförd välpressad overall med stora fickor och en pakol av ylle, den platta mössa som Mujaheddin brukar ha på sig. Mohammeds jobb innebär bland annat att han skjuter fram den mobila trappan till sidan av planet, och hans iver att ge en hälsning och en kram innebar att vi hejdade kön av passagerare som försökte stiga av bakom mig.

Inne i terminalen fick jag ännu ett entusiastiskt hej från Jawaid, en bastant pashtun som tillbringar dagen sittande på en vikstol i brun metall strax intill grinden till bilparkeringen och vilkens exakta arbetsbeskrivning jag alltid uppfattat som något av en gåta. Några meter längre fram stod Ismael Khan, en bagagebärare ursprungligen från Zebak, byn några timmar från Baharak på vägen till Wakhankorridorens mynning.

Ismael är Wakhanbo och åtminstone tjugo år äldre än jag, men kräver absolut att få bära mitt bagage och säger sig vara djupt sårad om jag så mycket som stoppar handen i fickan för att betala honom.

Ett liknande mottagande väntade längre in i terminalen. Det var Daoud, en pashtun från Jalalabad som ägnade de flesta av de sovjetiska ockupationsåren med att som flykting sälja prydnadssaker på Peshawars gator. När jag 2002 först börjat flyga till Kabul hade Daoud haft en liten vagn från vilken han bjöd ut cigarretter och Coca-Cola. På sistone hade affärerna förbättrats till den grad att han lyckats byta upp sig till en luftkonditionerad butik med schweizisk choklad, kaviar från Kaspiska havet och saftiga dadlar från Saudiarabien. Daoud ägnade mesta tiden åt att oupphörligt knappa på sin mobil, men i samma stund som han fick syn på mig stängde han av telefonen och kom springande med en liten gåva – för det mesta någon läskedryck eller godisbit – samtidigt som han ropade As-Salaam Alaaikum. Sedan genomförde vi följande lilla ritual:

265

Först betalade jag för det han gett mig. Sedan protesterade han och vägrade ta emot pengarna. Jag envisades med att vilja lämna över pengarna, och han fortsatte vägra ta emot dem. Detta fortsatte tills Daoud äntligen upplevde att Afghanistans komplicerade artighetsregler följts till punkt och pricka och var säker på att jag kände mig välkommen.

Och så där fortsatte det tills jag tagit mig igenom tullen, bagageutlämningen, immigrationsspärren och flera säkerhetskontroller tills jag passerat genom portarna på framsidan där jag fick syn på Wakil och Sarfraz som stod bredvid Wohid Khans gestalt, reslig och värdig i sin välpressade gränsvaktsuniform och med polerade svarta arméstövlar. De obligatoriska samtalen där vi förhörde oss om varandras hälsa och om hur de andras fruar, barn och föräldrar mådde, tog flera minuter i anspråk.

Efter den långa rad av internationella flygningar som jag just gjort skulle Wohid Khan helst ha tagit tillbaka mig till vårt hotell för en tupplur och ett bad, men Wakil och Sarfraz hade inte minsta tanke på att låta mig koppla av. Mycket hade hänt medan jag varit borta i elva månader, och det fanns inte en minut att förlora. De stuvade in mig i en hyrbil, och vi for iväg på vårt första affärsärende som innebar att vi genast skulle få en inblick i Wakils nyaste projekt.

Under de gångna tolv månaderna hade Wakil tagit på sig en rad ansvarsuppgifter som till och med kunde mäta sig med Sarfraz arbetsbörda, så krävande och invecklade var de. Han hade haft överinseende över nio skolbyggen i Kunarprovinsens Naraydistrikt och startat ännu en flickskola i Barg-e Matal, en liten by i östra Nuristan som i juli hade intagits av talibanska upprorsmän och sedan återerövrats av amerikanska och afghanska soldater. När nyheten om de här projekten spred sig hade Wakil varit med om att en hel rad delegationer kontaktat honom.

De kom från mer avsides hörn av landet, däribland talibanfästen som Tora Boraområdet, staden Kandahar och provinsen Uruzgan. I samtliga fall hade en grupp åldermän rest till Kabul – en resa som i vissa fall krävt en strapatsrik tvådagarsresa med allmänna kommunikationer – för att anhålla om en flickskola på sina repektive hemorter. Som direkt resultat av de här trevarna höll Wakil som bäst på att med mitt godkännande planera tolv nya skolbyggen under 2010. Märkligt nog skulle en av skolorna byggas i Mullah Omars by Deh Rawod.

Den vision som Wakil och Sarfraz trott skulle ta tjugo år att genomföra utspelade sig nu mitt framför ögonen på dem.

266

Men detta exploderande intresse av skolutbildning för kvinnor begränsade sig inte till att bygga skolor. Året innan hade jag uppmuntrat Wakil att ta initiativet till ett par yrkesskolor för kvinnor i Kabul – ställen där kvinnor kunde samlas precis som de gjorde ute i byarna där vi byggt sådana centra. Där skulle de lära sig färdigheter som vävning, broderi och andra hemhantverk. Så hade Wakil bestämt sig för att sätta sin egen prägel på den här idén. Han förvandlade de enheter han startade till läsundervisningscentra för olika stadsdelar. Det var klassrum där äldre kvinnor, som berövats chansen att lära sig läsa och skriva dari, pashto, arabiska och engelska, fick lära sig det. Lektionerna kunde hållas i privathem och hölls fyra till sex dagar i veckan.

Varje lektion tog två eller tre timmar. Undervisade gjorde lärare som extraknäckade.

I den enkla affärsmodell som Wakil hade utformat var startkostnaderna minimala – huvudutgiften var undervisningen som sköttes av deltidslärare som tjänade ungefär sextio dollar i månaden. Varje läsundervisningscenter hämtade elever från den närmaste omgivningen så att kvinnorna inte skulle bli tvungna att gå så långt – och så att deras män antagligen inte skulle motsätta sig att deras fruar gick hemifrån för så korta perioder. Det var en bra plan – men Wakil hade inte kunnat förutse vilket gensvar den skulle få.

De första kvinnorna som kom till lektionerna började berätta för sina väninnor som i sin tur berättade för sina väninnor, och det dröjde inte länge förrän det var så många som ville skriva in sig att samtliga center utnyttjades till full kapacitet. Till att börja med kom dessa kvinnor för att lära sig läsa och skriva, men när de lärde sig det fick de mycket vidare vyer. En del av dem startade bokklubbar. Andra började utväxla information om tandhygien och underlivshälsa. Sedan hamnade kostlära, diet och förebyggande hälsovård också på schemat. Snart anordnades miniseminarier om maskinskrivning, almanacksläsning, penningräkning och det populäraste ämnet av alla, dit köerna aldrig minskade: lektioner om de enkla grunderna i mobiltelefoni.

Wakil insåg snart att denna entusiasm var en biprodukt till att man hämtat en grupp kvinnor som tvingats leva kringskurna och isolerade liv, satt dem i samma rum och helt enkelt gett dem fria händer att drömma. Men gruppdynamiken blev så stark att det var svårt att hålla jämna steg med de nya önskningarna. Tanken att kvinnor kunde un-

267

dervisa andra kvinnor var så upphetsande att samtliga klasser snabbt växte från fyrtio till hundra elever. Wakil tvingades inrätta två, tre och ibland fyra undervisningsskift för att klara av den tunga arbetsbördan.

I normala fall skulle detta ha skapat budgetproblem, men i det system han utformat fanns det praktiskt taget inga verksamhetskostnader utom lärarlöner. Skrivmateriel finansierades med de symboliska avgifterna för undervisningen. Efter några veckor började Wakil utöka personalstyrkan, och strax efteråt började antalet center växa i antal.

Jag kände i stora drag till det som hände genom regelbundna informationssamtal med Wakil på telefon, liksom via de rapporter han mejlade till mig några gånger i veckan, men det exakta antalet inskrivna visste jag inget om. ”Så hur många såna här fungerande centra finns det för tillfället?” frågade jag när bilen i ilfart skjutsade oss mot Kabuls södra förorter. ”Just nu har vi sjutton fungerande centra i olika stadsdelar.” ”Oj, sju – det var inte dåligt.” ”Inte sju, Greg – sjutton.” ”Driver du med mig?” ”Nej, det är fullt allvar”, sa han. ”Vi har arton lärare och 880 elever, men efterfrågan är mycket större än så. Det är därför du måste se det här med egna ögon.”

När Wakil först gav sig ut på jakt efter platser där läsundervisningen kunde börja hade han koncentrerat sig på Kabuls ytterområden, de fattigare stadsdelarna som hade översvämmats av så många bönder och arbetare som flydde från den krigsdrabbade landsbygden att huvudstadens invånarantal tredubblats sedan 2001. De här områdena låg långt från centrums nyasfalterade vägar och dess kontorskomplex i glas och stål. De påminde till sin karaktär mer om den afghanska landsbygden: smala lergränder kantade av öppna bevattningsdiken där de låga husen omgavs av höga lermurar och vaktades av skällande hundar.

Vår första anhalt var Najeeba Miras hem. Hon bodde i södra delen av staden. Najeeba som var i fyrtioårsåldern och hade fem barn kom från en bondsläkt av analfabeter i Logar, en provins sydost om Kabul där det rasat häftiga strider mellan talibanerna och norra alliansen. Hon hade lärt sig läsa och skriva i ett flyktingläger i Pakistan, och hennes specialitet var matematik. I tjugo år hade Najeeba arbetat som rektor

268

för ett flickgymnasium i Kabul som för tillfället är sprängfyllt med 4 500 elever. Med Wakils goda minne hade hon gått med på att starta ett läsundervisningscentrum hemma i sin bostad och undervisa fyra timmar om dagen. För denna tjänst betalade Wakil henne en lön på femton dollar i veckan.

Vi körde genom en labyrint av gränder utan trottoarer eller vägmärken och kom fram till en lermursomgärdad skolgård där vi togs emot av Najeebas man Mira Jan, en pensionerad krigsveteran som mötte oss i dörren och bjöd in oss på te. När artighetsritualerna var överstökade frågade Mira Jan om vi ville se läscentret och visade oss sedan vägen till bakre delen av skolgården och in i ett litet förrådshus av soltorkat tegel, 2,5 gånger 3,5 meter med lergolv och ett enda stort fönster. Där inne satt fyrtio kvinnor på golvet, tätt packade med fem eller sex i varje rad, alla med korslagda ben, vända mot svarta tavlan. De flesta kvinnorna var i trettio-, fyrtioårsåldern. Många av dem hade småbarn – ammande mammor hade med sig sina bebisar medan de äldre barnen trängde ihop sig längst bak. Längst fram stod Najeeba, en mycket liten kvinna vars grå shalwar kamiz toppades av en svart damkappa som mest påminde om en nunnedräkt.

Några av de yngre kvinnorna hade på sig den vita dupatta som visade att de var elever – vilket innebar att de var här för att komplettera sina studier i skolan. Men de allra flesta deltagarna var klädda i städernas fattiga arbetares trista och slitna shalwar kamiz. De flesta hade kroppsarbetande män som arbetade tolv till fjorton timmar om dagen på arbeten som tegelbränning, vägarbete, sophämtning och bilreparationer. De lät sina fruar gå i den här klassen med förhoppningen att om de lärde sig läsa och skriva kanske de så småningom skulle kunna bidra till familjens försörjning. När de här kvinnorna som vanligt lagat middag på kvällen och skött hushållssysslorna gjorde många av dem läxorna tillsammans med sina döttrar.

När vi först kom in for alla upp och stod tysta. Sedan sa Wakil ”sitt ner” och presenterade mig med orden: ”Det här är doktor Greg. Han kommer från USA och vill hjälpa till med läscentret. Han har en fru som heter Tara och två barn. Pengarna han samlar in kommer från vanliga människor i Amerika, precis såna som ni.”

Av texten på svarta tavlan att döma hade vi kommit till en lektion i dari, men rummet vittnade om kvinnornas fasta beslutsamhet att lära

269

sig mycket mer än ordförråd och grammatik. Det fanns kostplanscher på väggen längst ner som betonade hur viktigt det är att äta grönsaker och frukt (som de flesta av dem inte hade råd med). Det fanns tandborstar och tvålar som användes under hygienlektionerna. Jag kastade en blick på några av anteckningsböckerna och lade märke till hur pytteliten stil de skrev med. Samtliga deltagare skrev så tätt som möjligt för att spara utrymme och få anteckningsböckerna att räcka så länge som möjligt.

Jag började fråga ut Najeeba och undrade hur lång varje lektion var, vilka arbetstider hon hade, vilka ämnen eleverna studerade och vilka framsteg hon tyckte att de gjorde. Hon kom med precisa, blixtsnabba svar med samma affärsmässiga tonfall som hon säkert använde till sina elever. Sedan vände jag mig till klassen. ”Det är så märkligt – det ni har lyckats göra alldeles på egen hand”, sa jag. ”Varenda en av er presterar något otroligt.” Sedan frågade jag om läraren eller eleverna hade något de ville ta upp.

Jo, det hade de. Eftersom den här sortens lektioner hölls i privathem, förklarade Najeeba, var hon och de andra lärarna bekymrade för bristen på dricksvatten, dålig elförsörjning och dåliga latriner. Eleverna var visserligen villiga att stå ut med dessa olägenheter, men de ville ju så gärna börja använda datorer och mobiltelefoner. ”Och varför måste ni absolut ha mobiltelefoner?” frågade jag. ”Därför att vi pratar med varandra och utbyter information om hur vi ska kunna förbättra det vi håller på med”, förklarade Najeeba. ”Dessutom finns det många andra viktiga saker att diskutera.” ”Som vadå?” ”Jo, som det kommande riksdagsvalet. Just nu pratar vi allihop om hur vi ska rösta.”

Detta var något utöver det vanliga. I sexton år hade jag byggt skolor och verkat för skolutbildning för flickor, men aldrig hade jag sett några så engagerade kvinnor. Men Najeeba var inte färdig än. Hon fortsatte med att förklara att samtliga elever hade familjemedlemmar och vänner från andra provinser, och när dessa släktingar hörde talas om vad som pågick i Kabul började de kräva information om hur de skulle kunna inrätta läscenter i sina egna städer och byar. Då jag lyssnade på när Najeeba beskrev hur snabbt tanken på en inrättning som denna flög från plats till plats slog det mig att det mycket väl kunde finnas ett andra afghanskt uppror som låg och jäste under talibanernas uppror – en tyst

270

och dold revolution av kvinnoundervisning och frigörelse. ”Kanske du och dina kolleger skulle fundera på att inrätta något kooperativ eller en biståndsorganisation”, sa jag till Najeeba. ”En paraplyorganisation som skulle bidra till att det inrättas läscentra som detta inte bara runt om i Kabul, utan också i andra landsändar. Tror du att du skulle kunna få igång något sådant?” ”Javisst”, svarade hon. ”Det skulle snabbt bli oerhört stort.”

Det var så tanken föddes. Tre veckor senare kunde Wakil meddela att Najeeba och flera andra lärare hade bildat en exekutivkommitté och kommit överens om vad de skulle kalla sig. I oktober skulle de afghanska kvinnornas kooperativ med högkvarter i Kabul redan ha avläggare i fem provinser. ”Nog visste jag att din idé var populär”, konstaterade jag till Wakil senare samma eftermiddag sedan vi åkt runt och tittat på flera inrättningar. ”Men du berättade inte hur många det var och hur snabbt det här konceptet vinner terräng.” ”Det är lite svårt att hålla räkningen – om fyra månader till har vi nog över trettio”, sa han. ”När kvinnor tar ledningen tappar man snabbt kontrollen.”

Visserligen var allt detta imponerande, men Wakils ansvarsuppgifter upphörde inte med skolbyggen i Kunar och Nuristan, med hans planer på att utvidga arbetet till Uruzgan, och de snabbväxande läscentren.

Klockan tre morgonen därpå gav han och jag oss iväg tillsammans med Sarfraz och Wohid Khan för att ta en titt på det sista numret i hans projektsamling. Vårt mål låg cirka 140 kilometer nordost om Kabul och var den kanske mest sägenomspunna dalen i Afghanistan.

Panjshirdalen är trehundratusen människors hem och har landets största koncentration av etniska tadzjiker. Det var här den tappre Mujaheddinledaren Shah Ahmed Massoud föddes och hade sitt fäste, han lyckades nio gånger i rad under åttiotalet slå tillbaka fullskaliga sovjetiska offensiver mot dalen, vilket gav honom smeknamnet ”Panjshirs lejon”. Tre år efter att Sovjet dragit sig tillbaka hade Massouds styrkor erövrat Kabul, och under en kort period framstod han som en av de mest lovande ledarna bland de rivaliserande Mujaheddinfraktioner som delade upp landet. Men 1993 hade utbredd plundring och okontrollerade våldsamheter från Massouds soldaters sida allvarligt skadat hans ställ-

271

ning som nationalhjälte – samtidigt som det hjälpte till att bana vägen för talibanerna. Han lönnmördades till slut av ett par självmordsbombare från al-Qaida, mindre än tre dygn före 11 septemberattackerna, och än i dag förblir den dal han så ståndaktigt försvarade en mäktig symbol för många afghaners stolthet. Men för Central Asia Institutes personal hade Panjshir en annan innebörd.

Sedan talibanerna störtats från makten hade Panjshir kunnat dra fördel av betydande investeringar från ett antal internationella biståndsorganisationer liksom från amerikanska militären. Tillsammans hade de utfört ett imponerande arbete med att bygga vägar, hälsokliniker, vattenkraftverk och ett antal pojkskolor. Även om dalen numera var en av de tryggaste och mest progressiva delarna av landet rådde det en skriande brist på utbildningsmöjligheter för flickor. Därför att Panjshir gränsar mot Badakhshan i norr och Kunar och Nuristan i öster utgör dalen dessutom en lucka i linjen av utposter för läsundervisning för kvinnor som Sarfraz och Wakil hoppades skapa genom de talibanska kärnområdena. Skulle det så småningom byggas ett pärlband av flickskolor hela vägen från Wakhan till Deh Rawod måste vi så några frön inne i Panjshir.

På sommaren 2008 hade Wakil på något sätt lyckats ta sig tid att våga sig in i dalen, upprätta en relation med åldermännen där och påbörja ett par skolbyggen för flickor i byarna Darghil och Pushgur. Darghilskolan hade öppnat 2008, medan Pushgurprojektet – en åttarumsbyggnad som skulle ha plats för mer än tvåhundra flickor – planerades ha sin officiella invigning klockan halv tolv på förmiddagen den 15 juli med en mycket speciell gäst.

Vägen från Kabul gick via flygbasen Bagram och över Shomalislättens bruna vidder till en punkt där Panjshirdalen bröt sig genom mynningen till en smal ravin. Därefter löpte vägen i sexton kilometer mellan floden och klippan tills dalen i ett nu dök upp som en idyllisk tavla av vackra skogstrakter och konstbevattnade bondgårdar, alla skyddade av 600 meter höga bergväggar i grå, vittrande sten.

Vi anlände till Pushgur vid halvtiotiden. På skolgården hade mer än fyrahundra personer skockats, bland andra mer än tjugo skäggiga åldermän, en delegation av provinstjänstemän, de flesta av de tvåhundra flickor som skulle gå i skolan, en pluton av Wohid Khans gränsvakter och cirka trettio tungt beväpnade amerikanska soldater. Strax intill

272

stod flera bord som dignade av mat, läskedrycker och mineralvatten, alltsammans omsorgsfullt vaktat av vår gode vän Faisal Mohammed.

Han var den far som förlorat sin yngste son på grund av en trampmina utanför vår skola i Lalander – och som på sistone informellt hade arbetat som Wakils assistent.

Mindre än en timme efter att vi anlänt kom tre stridshelikoptrar flygande från sydväst, kretsade över området och landade sedan i en enda explosion av damm som lade sig som ett lager över allting. Den förste som steg ut ur den ledande Black Hawkhelikoptern var amiral Mike Mullen iförd ökenkamouflerad uniform. ”Hallå där, Greg”, ropade han över motordånet. ”Jag hoppas att du inte har något emot att jag tog med mig lite mediefolk.”

Medan han talade vällde ett dussin journalister ut från Chinookhelikoptern, däribland reportrar från Reuters, Wall Street Journal och Washington Post, NPR, BBC och ABC-TV liksom Thomas Friedman, den Pulitzerprisvinnande ledarskribenten på New York Times.

Sedan alla gått in i ett stort tält och slagit sig ned kom några flickor klädda i sina nya skoluniformer och överlämnade en blomgirlang till amiralen. En annan grupp flickor läste en bön med de amerikanska och afghanska flaggorna i händerna. Så började talen med långa utläggningar av guvernören, distriktsofficeren, provinsens utbildningschef och ett antal andra dignitärer. Efter en halvtimme steg slutligen amiral Mullen upp på podiet.

För att översätta amiralens tal från engelska till dari hade Wakil utvalt en av de duktigaste eleverna, en flicka i tolfte klass som hette Lima. Hennes far var pensionerad petroleumingenjör och så fattig att han numera försörjde Lima och hennes fjorton syskon genom att sälja ved i Kabul.

Lima talade fem språk flytande (dari, pashto, urdu, arabiska och engelska) och undervisade på deltid vid ett av Wakils läscentra. Fyra år i rad hade hon varit den bästa eleven bland de 3 100 flickorna på gymnasiet.

Via Limas tolkning meddelade amiralen att han kom med välgångsönskningar från det amerikanska folket, och redogjorde sedan vältaligt och engagerat för den avgörande betydelse skolutbildning hade för Afghanistans framtid. ”Den här skolan står här på grund av er i ortsbefolkningen, och ert engagemang för att kunna erbjuda skolutbildning på hemmaplan”, sa han. ”Detta är ett stolt ögonblick när alla högtidlighåller era ansträngningar att bygga en bättre framtid för ert land.”

273

Det går knappast att överdriva det symbolvärde det har att se en åttarumsskola för flickor invigas av den amiral som fungerat som främste militärrådgivare för USA:s president. För Wakils och Sarfraz del kunde det inte ha funnits något starkare erkännande av det arbete de vigt sina liv åt. Men för min del kom kanske det mest gripande inslaget den där dagen när Wohid Khan blev ombedd att ställa sig upp och säga några ord.

Under de senaste åren hade denne veteran inom Mujaheddin på oräkneliga sätt gett prov på sitt passionerade engagemang när det gällt att verka för skolutbildning i sitt hemland. Han hade gjort allt från att hjälpa till att transportera byggnadsmaterial till våra byggplatser i Wakhan till att rädda en av våra lärare och hans familj mitt ute i en flod. Men Wohid Khan är en fåordig man, och fram till den där förmiddagen i Pushgur hade jag aldrig hört honom offentligt sätta ord på sina känslor. ”I vårt land har vårt folk lidit sig igenom tre årtiondens krig, och som ni vet har många av våra Mujaheddinbröder stupat bland kullarna och i bergen”, började han på dari. ”Vi har kämpat tappert och fått betala ett högt pris.”

Han tittade upp mot de omgivande bergsryggarna och topparna. ”En vis man från mitt hem sa en gång till mig att dessa berg skådat på tok för mycket lidande och död, och att varje klippa och varje stenbumling ni ser står för en Mujaheddinkrigare som dött i kampen antingen mot ryssarna eller mot talibanerna. Sedan fortsatte han med att säga att när nu kriget är slut är det dags att bygga en fredsepok – och det första steget i denna process är att ta stenarna och börja förvandla dem till skolor.”

Han stod tyst en stund. ”Sedan jag så länge stridit i skuggan av kriget tror jag att den finaste tjänst en Mujaheddin nu kan utföra är att bygga skolor och verka för läskunnighet. Möjligheten att delta i denna satsning är något av det mest hedersamma jag fått vara med om.”

Innan den afghanske befälhavaren steg ned från podiet och gick och satte sig igen vände han sig allvarligt till den amerikanske generalen och – som den ene krigaren till den andre, som den ene förkämpen för flickors läskunnighet till den andre – gjorde en snabb, stram honnör.

274

När talen var över träffade amiral Mullen de upprymda eleverna privat i mer än en timme inne i skolan. När han kom ut dröjde han sig kvar några minuter för att skaka hand med folk och utbyta välgångsönskningar, innan han och hans följe stuvade in sig i helikoptrarna igen och for sin väg. När sedan byn Pushgur slog sig ned till en fest som säkert skulle gå till Panjshirdalens historia, började Wakil, Sarfraz, Wohid och jag vår färd tillbaka mot Kabul.

Vi tog god tid på oss och stannade till för att visa vår vördnad för Shah Ahmed Massouds grav och stannade också tre gånger så att Wohid, som älskar färsk frukt, kunde köpa äpplen, körsbär och mullbär.

Senare på eftermiddagen när vi rullade söderut längs Shomalislätten var våra fingrar fläckiga av bärsaft, och Sarfraz överöste Wakil med komplimanger. ”Du bygger ju ännu fler skolor här än vi bygger i Wakhan”, utbrast han. ”Du har haft stor framgång!” ”Det har inget med mig att göra”, protesterade vår pashtunska kollega. ”Allt detta är bara Allahs vilja.”

När vi till slut kom fram till huvudstaden ursäktade sig Wakil och rusade iväg för att ta emot ännu en delegation av åldermän från en avlägsen provins som ville prata om möjligheten att inrätta en flickskola.

Under tiden ägnade Sarfraz och jag uppmärksamheten åt det mest överhängande ofullbordade projektet – att ta oss till Bozai Gumbaz.

275

Efter ett dramatiskt möte med en grupp ryttare från det avlägsna nordöstra hörnet av Afghanistan inleds det som ska komma att bli Greg Mortensons hittills största utmaning: Att bygga en skola för flickor i det område som kommit att kallas världens tak – Pamirs högplatå i Himalaya. Med utbildning som enda vapen drar han ut i strid tillsammans med sina ”tolv fördömda män”. Det blir en hård kamp mot kvinnoförtryck, mullor och fatwor. Uppdraget tar dem rakt in i talibanland, i skottlinjen mellan lokala krigsherrar och utländska styrkor i de karga bergstrakterna mot Tibet. Greg Mortensons engagemang för regionens flickor och deras rätt till utbildning är nu vida känt, även bland talibanmilisen som erbju­ der kallblodigt och hänsynslöst motstånd. Samtidigt bistår lokal­ befolkningen i det tysta, fattiga föräldrar som med livet som insats gör allt för att ge sina barn en bättre framtid.

Greg Mortensons fascinerande berättelse griper tag och behåller lä­ saren i ett fast grepp rakt igenom. Genom bokens många möten blir det tydligt hur världspolitikens växlingar och det som kommit att kallas kriget mot terrorismen påverkar såväl nationer och samhäl­ len som individer. Skolor av sten är en fristående fortsättning på den internationella bästsäljaren Tre koppar te. Greg Mortenson har flera gånger nominerats till Nobels fredspris. ”Om Afghanistan ska ha någon chans att bli en mer välmående nation måste kvinnorna få gå i skolan, och deras utbildning måste bli en av hörnstenarna i landets återuppbyggnad och utveckling. Som Greg Mortenson gång på gång upprepar som ett mantra: ’Utbildar man en pojke, så utbildar man en individ, men om man utbildar en flicka så utbildar man ett helt samhälle.’”

Khaled Hosseini i förordet