9789127141100

Efter succén med Öppen stad kommer nu detta drabbande och koncentrerade porträtt av Nigeria i dag, bildsatt av författaren själv.

Teju Cole (född 1975 i USA, uppvuxen i Nigeria) fick sitt internationella genombrott med den prisbelönta flanörromanen Öppen stad som kom på svenska 2013. Cole är författare, fotograf och konsthistoriker bosatt i New York.

Omslagsform Elina Grandin Författarfoto ©Teju Cole

.. teju cole varje dag ar tjuvens dag

En ung nigerian återvänder till hemlandet efter femton år i New York. Lagos är laddat med barndomens minnen men också något främmande, en föraning om våld.

I staden finns människor som en gång betytt mycket för honom och genom en rad möten friläggs djupt personliga historier. Annat ser han med främlingens blick. Här finns »yahoo yahoo«, unga män som skickar svindlarmejl till Europa, drömmare, korrumperade poliser och tjuvar. För det här är också en bok om tjuvar.

Om kolonialtidens djupa sår, om laglöshet och en stat som stjäl från sina medborgare.

ISBN 978-91-27-14110-0

TEJU COLE

P r e s s r ö s t e r o m Öppen stad :

»Fantastisk, en klar femma.« Yu kiko Du ke, SV T Gomorron Sverig e

»Cole ger hopp om romankonstens fortlevnad, dess förmåga att fånga oss, kanske till och med förändra oss … Öppen stad är en stor och rik roman. Något av det bästa jag läst på mycket, mycket länge.« Anneli Jordahl , Sydsvensk an

»Som att öppna fönstren på vid gavel och känna hur världen strömmar in. Det känns friskt.« Dan iel San dström , Svensk a Dag bl adet

»Jämförd med många, hyllad som få.

Teju Coles samtida flanörroman Öppen stad rör sig parallellt på New Yorks gator och i berättarens intellektuella inre, känslorna lämnas till läsaren. Utsökt vackert.«

varje dag .. ar tjuvens dag

Magg ie Ström berg, Fokus

»Lagd bredvid de senaste årens svenska debatter om rasism väger den blytung, inte i kraft av åsikter och argument, utan i kraft av gestaltning, nyanser och komplikations­ beredskap.« Lar s H er m ansson, Sverig es Radio Ku ltu rny t t

9 789127 141100

back flap 105 mm

back cover 140 mm

17 mm

front cover 140 mm

front flap 105 mm

Cole-Varje dag 채r tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 4

2015-02-04 14:36

Fönstret var ett av många, staden var en. Den var den enda, den jag lämnade.

Maria Benet, Mapmaker of Absences

Ojo gbogbo ni t’ole, ojo kan ni t’olohun.

Varje dag är tjuvens dag, men en dag är ägarens.

Yoruba-ordspråk

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 5

2015-02-04 14:36

Cole-Varje dag 채r tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 6

2015-02-04 14:36

ET T

Jag va k na r sen t den morgonen jag ska vara på konsulatet. Medan jag plockar ihop mina dokument just innan jag ger mig iväg, ringer jag till sjukhuset för att påminna dem om att jag inte kommer att dyka upp förrän framåt eftermiddagen. Sedan stiger jag på tunnelbanan och tar mig till Andra Avenyn, och hittar konsu­latet utan större problem. Det upptar flera våningar i en skyskrapa. Avdelningen för konsulära tjänster är inrymd i ett fönsterlöst rum på åttonde våningen. De flesta som befinner sig där vid mitt besök nu måndag förmiddag är nigerianer och nästan alla är medelålders. Männen är skalliga, kvinnorna har raffinerade hårkreationer, och det är dubbelt så många män som kvinnor. Men där finns också oväntade ansikten: en lång man med italienskt utseende, en flicka med ost­ asiatiskt ursprung, andra afrikaner. Alla tar en nummerlapp från en röd apparat när de går in i det sjaskiga rummet.

Mattan är smutsig och har samma obestämbara färg som alla mattor i offentliga lokaler har. Teven som är monte7

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 7

2015-02-04 14:36

rad på väggen visar ett nyhetsprogram genom ett brusigt töcken. Nyheterna fortsätter en liten stund, sedan kommer en direktsänd fotbollsmatch mellan Enyimba och ett tunisiskt lag. Folk i lokalen fyller i blanketter.

Det syns lika många blå amerikanska pass som gröna nigeri­anska. De flesta människorna här kan placeras i en av tre kategorier: nyblivna amerikanska medborgare, de med dubbelt med­borgarskap i USA och Nigeria, och så ­nigerianska medborgare som ska ta med sig sina amerikanska barn hem för första gången. Jag är en av dem med dubbelt medborgarskap och jag är här för att få ett nytt nigerianskt pass utfärdat. Efter tjugo minuter ropas mitt namn upp. När jag går fram mot luckan med mina blanketter gör jag samma bedjande gest jag lagt märke till hos andra. Den bryske unge mannen som sitter bakom glasrutan frågar om jag har med mig postanvisningen. Nej, det har jag inte, säger jag. Jag hade hoppats att det skulle gå lika bra med kontanter. Han pekar på en skylt som sitter fastklistrad på rutan: ”Kontanter undanbedes, endast postväxlar.” Han har en namnskylt. Avgiften för ett nytt pass är åttiofem dollar, vilket anges på konsultatets hemsida, men det har inte stått klart att de inte godtar kontanter. Jag lämnar byggnaden och går till Grand Central Terminal femton minuters gångväg bort, ställer mig i kön, köper en postväxel och går de femton minuterna tillbaka. Det är kallt ute. När jag kommer tillbaka omkring fyrtio minuter senare är vänt8

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 8

2015-02-04 14:36

rummet fullpackat. Jag tar en ny nummerlapp, ställer ut postanvisningen på konsulatet och väntar.

En liten klunga har samlats kring passluckan. En man vädjar högljutt när han blir tillsagd att komma tillbaka klockan tre för att hämta ut sitt pass.

– Abdul, jag har ett flyg vid fem, var hygglig nu. Jag måste ta mig tillbaka till Boston, snälla, finns det inte något man kan göra?

Det finns en insmickrande klang i rösten och hans sjaviga yttre, brun polystertröja och bruna byxor, är inte till hjälp mot känslan desperation man förnimmer kring honom. En helstressad man i helstressade kläder. Abdul talar i mikrofonen: – Vad kan jag göra? Personen som ska underteckna det är inte här. Det var därför jag sa kom tillbaka vid tre.

– Titta, titta, här är flygbiljetten. Abdul, kom igen nu, titta på den bara. Det står klockan fem. Jag kan inte missa flyget. Jag kan bara inte missa det.

Mannen fortsätter att vädja och skjuter in ett pappersark under glasrutan. Abdul tittar på biljetten med utstuderad motvilja och säger irriterat med låg röst i mikrofonen: – Vad kan jag göra? Den personen är inte här. Okej, var snäll och gå och sätt dig. Jag ska se vad man kan göra. Men jag kan inte lova någonting.

Mannen smyger iväg och genast reser sig flera andra från sina stolar och trängs runt luckan med blanketter i händerna.

9

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 9

2015-02-04 14:36

– Snälla, jag behöver mitt snabbt, jag med. Abeg, bara lägg det bredvid hans.

Abdul ignorerar dem och ropar ut nästa nummer i turordningen. Några fortsätter att stega av och an nära luckan. En av dem, en ung man i ljusblå keps, gnuggar sig i ögonen titt som tätt. En äldre man, som sitter några rader framför mig, lägger huvudet i händerna och säger med hög röst utan att rikta sig till någon särskild: – Det här borde vara en glädjens stund. Eller hur? Att resa hem skulle vara något att glädjas åt.

En annan man som sitter till höger om mig fyller i blanketter för sina barn. Han upplyser mig om att han nyligen fått sitt pass förnyat. Jag frågar honom hur länge det tog.

– Tja, normalt tar det fyra veckor.

– Fyra veckor? Jag ska resa om knappt tre. Hemsidan försäkrar ansökande att passproceduren bara tar en vecka.

– Normalt ska den göra det. Men det gör den inte. Eller, rättare sagt så gör den det, men bara om man betalar av­­ giften för att ”expediera” den. Det handlar om en postanvisning på femtiofem dollar.

– Det står inget om det på hemsidan.

– Naturligtvis inte. Men det är vad jag gjorde, vad jag var tvungen att göra. Och jag fick mitt inom en vecka. Naturligtvis är expedieringsavgiften inofficiell. De här människorna är skurkar, förstår du. De tar postanvisningen, som de inte ger dig något kvitto på, och så sätter de in den på kontot 10

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 10

2015-02-04 14:36

och tar ut kontanter från det. Pengarna hamnar i deras fickor.

Han gör en snabb handrörelse, som någon som drar ut en byrålåda. Det är detta jag fasat för: en frontalkrock med mygel. I ­tankarna har jag övat in en reaktion på den sortens korruption på flygplatsen i Lagos. Men att gå in från en gata i New York och ställas öga mot öga med ett fräckt krav på mutor: det är en chock jag är illa förberedd på.

– Jag tänker begära ett kvitto.

– Seså, seså, min unge man, varför ska du ställa till det för dig? De kommer att ta dina pengar i alla fall och bestraffa dig genom att försinka passet. Är det vad du vill? Är du inte mer intresserad av att få ut ditt pass än att bevisa något?

Jo, men är det inte just denna lättvindiga medverkan till brott som fått vårt land att sjunka så djupt i sitt elände? Den outtalade frågan hänger i luften mellan mig och min samtalspartner. Det är inte förrän efter elva som mitt nummer ropas upp. Historien är exakt som han berättade den för mig. Det finns en expedieringsavgift på femtiofem dollar utöver den officiella på åttiofem dollar som passet kostar.

Betalningen måste vara uppdelad på två separata postanvisningar. Jag lämnar byggnaden för andra gången den här förmiddagen för att gå och köpa ännu en postanvisning. Jag går raskt och är utpumpad när jag kommer tillbaka kvart i tolv, ­femton minuter innan passluckan stänger. Den här gången tar jag ingen kölapp. Jag tränger mig fram till luckan och lämnar in ansökningsblanketten med de begärda avgifterna.

11

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 11

2015-02-04 14:36

Abdul säger till mig att komma tillbaka och hämta ut passet om en vecka. Han ger mig bara kvitto på den ursprungliga avgiften. Jag tar emot det utan ett ord, viker det och stoppar det i fickan. På väg ut, bredvid hissen, sitter det en delvis trasig skylt med texten: ”Hjälp oss att bekämpa korruption.

Om någon anställd på konsulatet ber om mutor eller dricks, vänligen låt oss få veta detta.”

På skylten bifogas inget telefonnummer eller mailadress.

Med andra ord kan jag endast informera konsulatet genom Abdul eller någon av hans kollegor. Och det är osannolikt att de skulle vara de enda mutkolvarna. Kanske hamnar trettio eller trettiofem dollar av ”expedieringsavgiften” hos någon högre uppsatt än Abdul. Jag uppfångar Abduls ansiktsuttryck när jag går ut ur lokalen. Han är upptagen med att hjälpa andra sökanden. Det är en fars som getts ett sofistikerat – ”kontanter undanbedes” – skimmer.

12

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 12

2015-02-04 14:36

T VÅ

Det är tidigt på kvällen när flygplanet närmar sig den låga bebyggelsen utanför staden. Det sjunker mjukt och stegvis mot marken, som om det skred nedför en osynlig trappa.

Från plattan ser flygplatsen dyster ut. Den är uppkallad efter en död general och utgör allt det sämsta med sjuttio­ talets arkitektur. Med sin sjabbiga vita färg och sina ändlösa rader av små fönster, liknar huvudbyggnaden en s­unkig hyreskasern. Air France-airbussen tar mark och glider nedför landningsbanan. Bagageluckorna öppnas och med den inströmmande luften fylls kabinen av lättnad. Några av mina medpassagerare börjar applådera. Snart marscherar vi på led ut ur planet. En kvinna som dignar under sina väskor ­försöker tränga sig fram i mittgången. ”Vänta på mig,” ropar hon till sitt resesällskap, tillräckligt högt för att alla ska höra det. Även jag upplever ankomstens extas, den irrationella känslan av att allt nu kommer att bli bra. Femton år är en lång tid att vara hemifrån. Det känns ännu längre eftersom jag gav mig iväg i onåd.

13

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 13

2015-02-04 14:36

Urstigning, passkontroll och bagageutlämning slukar mer än en timme av vår tid. Därute fylls himlen med skuggor. En man käftar om ineffektiviteten med en liknöjd tulltjänsteman.

– Det här är en internationell flygplats. Saker och ting borde skötas bättre. Är detta det intryck besökare ska få av vårt land?

Tullaren rycker på axlarna och säger till honom att folk som han borde återvända hem och göra landet bättre.

Medan vi väntar på att rullbandet ska spy ut resväskorna, börjar en vit man intill mig att småprata. Han talar tydlig dialekt och jag frågar honom om han är skotte. ”Aye,” säger han och berättar att han jobbar på oljeriggarna.

– Var på lyset i Paris igår kväll och blev rånad. Jävla fransmännen snodde kreditkorten. Men Champs-Élysées var nåt i hästväg! Aye, full som en örn. Dyngrak.

Han flinar. Tänderna är fulla med metall. Han har ring i örat och ståtar med rödblond eftermiddagsstubb. Han är inte Europas stolthet, men han kommer att tjäna bra här.

– Får inget flyg till Port Hartcourt förrän imorron. Tar in på Sheraton ikväll. Det är där flygvärdinnorna bor, om du fattar vad jag menar.

Jag nickar. Till slut kommer mina väskor, fuktiga och strimmiga av smuts. Jag lastar över dem på en bagagevagn.

På vägen ut hejdas jag av en tullare i mufti. Han sitter vid dörren och verkar inte ha någon konkret funktion. Han 14

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 14

2015-02-04 14:36

Cole-Varje dag 채r tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 15

2015-02-04 14:36

bara finns där. Han frågar om jag är student. Alltså, ja, typ.

Jag räknar med att lögnen kommer att skynda på det hela.

– Eh ehn, jag tänkte det. Du ser ut som en student. Och var studerar du nånstans?

NYU, säger jag, ett svar som skulle varit alldeles sant för tre år sedan. Han nickar.

– Ja alltså, i New York är det dollar som gäller. Dollar, du vet.

En meningslös tystnad förflyter mellan oss. Sedan kommer hans begäran med dämpad röst på yoruba: – Ki le mu wa fun wa? Vad får jag för julklapp av dig?

För du vet, i New York är det dollar som gäller.

Det enda jag har med mig är målmedvetenhet. Jag ignorerar honom och kör ut mina väskor dit faster Folake och hennes chaufför väntar på mig. När vi slingrar oss ur omfamningen, har hon tårar i ögonen. En scen ur den förlorade sonen. Hon kramar mig igen och skrattar hjärtligt.

– Du är inte ett dugg förändrad! Hur är det möjligt?

Utifrån ser flygplatsen snyggare ut, mer majestätisk än den gjorde under inflygningen. Entréerna är igenkorkade av passagerare, anhöriga och, i långt större antal, svartabörshajar, bondfångare och alla möjliga sorters människor som är där för att de inte har någon annanstans att ta vägen.

16

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 16

2015-02-04 14:36

TRE

På väg h em från flygplatsen, i rondellen vid busshållplatsen i Ikeja, där den sena eftermiddagsrusningen får trafiken att stocka sig, blir det totalt tvärstopp. Under ­viadukten, på sin höjd tjugo meter ifrån oss, står två poliser och käbblar med varandra. ”Ge dig av”, skriker den ene till sin kollega. ”Vad står du alltid här för? Varför kan du inte ställa dig på den dära sidan?” Han pekar mot andra ändan av rondellen. Ett kort ögonblick verkar det som om den andra polisen förstår poängen med förslaget, men han dröjer med att sätta det i verket, för vid det här laget har dispyten dragit till sig nyfikna blickar från fotgängare. Han vill ogärna förlora ansiktet. Båda polismännen är slanka och mörkhyade i sina gråsvarta uniformer och har k-pistar över axlarna. De står där rådvilla och tysta likt ett par skådespelare som glömt sina repliker. En klunga pendlare iakttar dem på tryggt avstånd.

Faster Folake förklarar vad det är som händer. Poliser stoppar rutinmässigt nyttofordon på det här stället för 17

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 17

2015-02-04 14:36

att kräva mutor. Polisen som blev utskälld har sökt sig för nära kollegans domän. Den sortens hopgyttring är skadligt för affärerna: förarna ilsknar till om de krävs på pengar två gånger. Allt detta utspelas under en stor affischtavla där det står: ”Korruption är olagligt! Varken ge eller ta emot mutor.”

Och hur mycket av statens pengar, undrar jag, sög entreprenören som kammade hem kontraktet för de där affischtavlorna upp?

Det är en sak att höra talas om den ”informella ekonomin” i Lagos och en helt annan att se den i praktiken. Det sätter tryck på alla. Omkring en kvart innan vi kom fram till busshållplatsen i Ikeja, passerade vi en vägtull på Airport Road. Även den låg i skuggan av en stor affischtavla som fördömde korrupta förehavanden och uppmanade medborgarna att förbättra landet. Tullavgiften vid hytten låg på två hundra naira: detta var alltså proklamerat och glasklart. Emellertid vet företagsamma chaufförer som vår att de kan passera genom tullen om de bara betalar hälften.

Haken är att hundringen de betalar rinner rätt ned i fickan på spärrvakten. ”För två hundra får man biljett,” säger chauffören, ”hundra och man får ingen biljett. Vad ska jag med biljett till? Jag behöver ingen biljett!” På det här viset betalar tusentals bilförare under loppet av en dag den inofficiella avgiften som spärrvakterna och deras överordnade stoppar i egen ficka. Kravet från tullaren, polisen i Ikeja, 18

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 18

2015-02-04 14:36

spärrvakten: inom fyrtiofem minuter efter att ha åkt från flygplatsen stöter jag på tre solklara exempel på korruption.

Men redan innan jag kommer hem samma kväll, ser jag ett annat sätt att betrakta dessa utbyten av pengar. Vi ­stannar i Ogba för att köpa bröd. Ogba ligger en bit efter Ikeja, vid slutet av Agidingbi Road. När vi går in i butiken ­hälsar dörrvakten oss välkomna och håller upp dörren. När vi lämnar byggnaden några minuter senare och går mot bilen, följer han efter oss tjugo meter och ber om dricks.

Det är inte något krav: det är milt. Han gör det med mildheten hos någon som förklarar något för ett barn.

– Har ni något till mig, sir?

Han har en benvit väktaruniform och är obeväpnad. När faster Folake skakar på huvudet, skakar han ursäktande på huvudet, ler och går upp i rök. När vi kommer fram till bilen kommer en mager kvinna i luggsliten baba och iro emot oss och säger att hon behöver pengar för att åka hem. Egentligen ser jag henne inte komma emot oss, plötsligt står hon bara där framför mig. Hon är småväxt och ser sjuklig ut. En liten, namnlös kvinna: hon hör till det som finns bakom de glänsande affärsbankerna, de flotta krogarna, lyxbilarna.

Folk som plötsligt dyker upp, de många som lever på dessa små ­allmosor.

Kvällsmörkret kommer utan förvarning. Jag andas ­stadens luft för första gången på ett och ett halvt årtionde, dess vita rök och ockrafärgade damm som är lika välbekanta som 19

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 19

2015-02-04 14:36

mina egna andetag. Men andra, mindre synliga, saker har förändrats. Jag har absorberat några av grundförutsättningarna för tillvaron i en västerländsk demokrati – vissa uppfattningar om lagenlighet, till exempel, vissa förväntningar på att man följer reglerna – och i den meningen har jag återvänt som en främling. Det som resan från flygplatsen och hit har fått mig att tänka, och som blir bekräftat under de följande dagarna, är i hur hög grad Lagos har blivit ett beskyddarsamhälle.

Pengar som delas ut i till sammanhanget passande mängder, är ett socialt smörjmedel här. Det underlättar framkomligheten samtidigt som det upprätthåller hierarkierna.

Femtio naira till mannen som hjälper en att backa ut från parkeringsfickan, två hundra naira till polismannen som stoppar en utan någon anledning mitt i natten, tio tusen till tullklareraren som hjälper en att få den importerade packlåren genom tullen. För varje affärsuppgörelse finns det en passande summa som hjälper saker och ting på traven.

Ingen annan tycks bekymra sig som jag gör över att pengarna som utkrävs av någon vars pekfinger vilar på avtryckaren till en AK 47:a, är mindre dricks än lösensumma. Jag känner att min oro för det här är en lyx få kan unna sig.

För många nigerianer är givandet och tagandet av mutor, dricks, utpressningslösen eller allmosor – kategorierna här är flytande – inte något man tänker på i moraliska termer.

Det betraktas antingen som ett smärre irritationsmoment 20

Cole-Varje dag är tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 20

2015-02-04 14:36

Cole-Varje dag 채r tjuvens dag-Inlaga-Slutkorr-Tryck-150204.indd 21

2015-02-04 14:36

Efter succén med Öppen stad kommer nu detta drabbande och koncentrerade porträtt av Nigeria i dag, bildsatt av författaren själv.

Teju Cole (född 1975 i USA, uppvuxen i Nigeria) fick sitt internationella genombrott med den prisbelönta flanörromanen Öppen stad som kom på svenska 2013. Cole är författare, fotograf och konsthistoriker bosatt i New York.

Omslagsform Elina Grandin Författarfoto ©Teju Cole

.. teju cole varje dag ar tjuvens dag

En ung nigerian återvänder till hemlandet efter femton år i New York. Lagos är laddat med barndomens minnen men också något främmande, en föraning om våld.

I staden finns människor som en gång betytt mycket för honom och genom en rad möten friläggs djupt personliga historier. Annat ser han med främlingens blick. Här finns »yahoo yahoo«, unga män som skickar svindlarmejl till Europa, drömmare, korrumperade poliser och tjuvar. För det här är också en bok om tjuvar.

Om kolonialtidens djupa sår, om laglöshet och en stat som stjäl från sina medborgare.

ISBN 978-91-27-14110-0

TEJU COLE

P r e s s r ö s t e r o m Öppen stad :

»Fantastisk, en klar femma.« Yu kiko Du ke, SV T Gomorron Sverig e

»Cole ger hopp om romankonstens fortlevnad, dess förmåga att fånga oss, kanske till och med förändra oss … Öppen stad är en stor och rik roman. Något av det bästa jag läst på mycket, mycket länge.« Anneli Jordahl , Sydsvensk an

»Som att öppna fönstren på vid gavel och känna hur världen strömmar in. Det känns friskt.« Dan iel San dström , Svensk a Dag bl adet

»Jämförd med många, hyllad som få.

Teju Coles samtida flanörroman Öppen stad rör sig parallellt på New Yorks gator och i berättarens intellektuella inre, känslorna lämnas till läsaren. Utsökt vackert.«

varje dag .. ar tjuvens dag

Magg ie Ström berg, Fokus

»Lagd bredvid de senaste årens svenska debatter om rasism väger den blytung, inte i kraft av åsikter och argument, utan i kraft av gestaltning, nyanser och komplikations­ beredskap.« Lar s H er m ansson, Sverig es Radio Ku ltu rny t t

9 789127 141100

back flap 105 mm

back cover 140 mm

17 mm

front cover 140 mm

front flap 105 mm