Issuu on Google+

Till minnet av min älskade mormor, Mukaddes Ayaz 1927 – 3 november 2009

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 5

10-02-23 11.08.07


Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 6

10-02-23 11.08.07


I begynnelsen var berättelsen…

Två svarta hårtovor låg som små öar i det blanka och mörka håret. Mormodern log vid åsynen av barnbarnets bakhuvud. Så litet. Barnets moder beklagade sig ofta över att dottern all­ tid försökte smita från kammen. Vad gjorde väl två tovor i det annars silkeslena håret, tänkte kvinnan. Hon är det ljuvligaste. Mitt älskade barnbarn. Flickan ställde sig på tå och vilade överkroppen mot säng­ kanten, armarna ovanpå den tjocka madrassen. Hon tog lite sats, höll andan medan det vänstra benet letade sig upp på sängen. På knäet fanns fortfarande sårskorpan kvar. Flickan balanserade på höger fot. Sängen var nästan för hög för henne. Hälften av sin vikt i sängen, den andra hälften på toppen av höger stortå när hon hävde sig upp. En liten tå som bar upp barnets kropp. Hon var lika nöjd varje gång hon lyckades komma upp i sängen. För några månader sedan kunde flickan inte ta sig upp utan mormoderns hjälp. Lakanet var kallt av vinterluften som tvingade sig in i husets alla vrår. Snabbt letade hon sig under täcket och kröp ihop. Korta och snabba rörelser. Det brunblommiga täcket var fyllt med ren ull och låg tungt och klumpigt över den lilla kroppen. För att dämpa kylan gned hon benen mot varandra. Fjunen på hennes taniga armar reste sig över den knottriga huden. Lukten av ull tog över. En skarp doft som symboliserade trygghet. Flickan kröp närmare sängkanten för att komma mormodern nära. Alltid nära. Och hon gjorde det utan att 7

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 7

10-02-23 11.08.07


ta blicken från henne, där hon stod framför sängen och med långsamma rörelser klädde av sig. Mormodern hade en egen rytm. Flickan kunde läsa hennes tankar genom att iaktta hen­ nes rörelser. Mormoderns tystnad sa mycket mer än vad andra kunde urskilja. De visste inte att orden låg i mormoderns sätt att ta i saker, i sättet på vilket hon knöt sin sjal. När sorgen prövade mormodern knöt hon upp sjalen och lät snibbarna hänga. Kanske rann sorgen i sällskap av tårarna ut genom knuten? Var hon däremot lycklig sken solen som starkast över henne och dem som stod henne nära, som flickan. Men när sorgen grep tag i henne flyttade allt som var meningsfullt ut. Ut ur livet, ur byn, ur mänskligheten. Flickan såg att mormodern lyste starkare än någon annan. Allt verkade rymmas i hennes kropp. Hon är magisk, tänkte flickan. Och änglarna, bakom mormoderns rygg. Barnbarnet betraktade dem, och deras ljus­ sken som gav henne ro. Hon var långt från farbrödernas och farfaderns hot och slag. Efter en lång dag av ansträngda och snabba rörelser blev den sista stunden före sömnen en meditativ ritual. En påminnelse om ett liv bortom tungt kroppsarbete och fattigdom. Barnet som alltid var närvarande i ögonblicket och mormodern som lät livet sakta in när de var tillsammans. De förenades i nuet. Flickan flyttade tillbaka, den här gången närmare väggen, och lämnade plats för en annan kropp. Lakanet var fortfa­ rande svalt, men inte längre kyligt. Det var svårt att ligga still. Under täcket låg barnet hopkrupet, kroppen spänd. Sängen var som ett hav för den lilla människan. Hon väntade på att mormodern skulle lägga sig. ”Dilsa, ska du inte gå hem i kväll? Din mamma kommer att bli arg på oss båda. Du ska åka till din pappa om några dagar. Till ett annat land. Sverige.” Mormodern tog ett djupt andetag och suckade ljudligt. Hon fick inget svar. Bägge två visste att flickan även denna natt skulle sova hos mormodern. Som så många andra nätter. I en 8

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 8

10-02-23 11.08.07


annan tid, långt senare, skulle minnet av tiden med mormo­ dern hålla flickan vid liv. Hon är bara sex år och kommer att glömma oss. Hon kommer att leva avskuren från det som är hennes ursprung. Utestängd från den plats där hennes berättelse hör hemma, tänkte mor­ modern. Sorgen grep tag i henne. Sedan första beskedet hade oron sänkt sig över varje tanke. Barnbarnet var det första, och efterlängtat. Nu skulle flickan resa till sin far i Sverige. Bara för en tid var det sagt. Med jämna rörelser samlade hon ihop den fotsida klän­ ningskjolen och drog den över huvudet och de hennafärgade flätorna. Alla i familjen hade tjockt hår. Mormoderns däremot var tunt och alltid rödfärgat, så länge barnbarnet kunde min­ nas. Sorgen efter ett förlorat ofött barn och en son som dött av hög feber sitter i det tunna håret, sa de andra kvinnorna. De mindes den tid då mormodern var ung. Flickan förstod inte hur sorg kunde angripa huvudhår. För henne hade mormor alltid varit densamma. ”Nu ska ni åka till främlingarnas land. Där är ni ensamma utan släkt och vänner. Kära barn vad ska hända er?” Mormo­ dern sänkte rösten för att barnbarnet inte skulle höra hennes förtvivlan. ”Dina rötter är här, hos oss. Likt en väv ligger de begravda djupt under bergen. Varje droppe från Eufrats källor har silats genom vårt arv och historia. Samma droppar som fyller källorna med det vatten du dricker. Stammens existens har ett eget kretslopp. Vad vore vi utan bergen och Eufrat?” De kommer tillbaka, tröstade sig kvinnan. Mitt barnbarn kommer att återvända. ”Hoppas ni kommer hem till oss snart. Om Allah vill. Insh­ allah”, viskade mormodern. Hon lade klänningen på en enkel träpall intill sängen. Lika omsorgsfullt tog hon av sig sjalen och lade den, som alltid, under kudden. Om hon skulle behöva stiga upp så hade hon 9

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 9

10-02-23 11.08.07


sin följeslagare nära. Sjalen hade följt henne genom livet. Hon kände sig naken när hon inte hade sin sjal, sa hon. Endast om nätterna lade mormodern ifrån sig dagens arbete och liv med sjalen under kudden. Natten mötte hon ensam. Madrassen sjönk djupt ned och fjädrarna gnisslade när hon lade sig till rätta bredvid barnbarnet. Sängen hade en gång varit en bröl­ lopsgåva. Långt innan barnbarnet kom till världen. Värmen från kvinnans kropp spred sig. Flickan kröp närmare. ”Mormor, berätta en saga.” ”Vad ska jag berätta?” Mormodern torkade bort de tårar som trängde sig på. De höga kindknotorna var blöta. ”Något med vackra flickor”, vädjade barnet. ”Vackra flickor? … Ska jag berätta om kurdiska flickor för dig?” ”Mormor, jag är väl också en kurdisk flicka?” Två stora bruna ögon såg undrande på kvinnan. ”Du är den vackraste och klokaste av oss alla. Har inte jag sagt det till dig?!” ”Jo. Det säger du ju alltid.” Flickan log med sammanpres­ sade läppar. Mormodern makade den lilla kroppen närmare sig och stoppade omsorgsfullt om henne för att stänga ute kalluft. ”Lyssna nu noga Dile, mitt hjärta. I begynnelsen var berät­ telsen…” Flickan avbröt henne. ”Men mormor, du brukar ju säga att det i begynnelsen var Allah och att han ville att vi skulle vara nomader.” ”Jo, men innan allt och intet var det i begynnelsen berät­ telsen. Utan berättelsen känner vi varken till Allah eller att vi varit nomader. Eller hur?” ”Jo.” Flickan lät övertygad. ”Man måste berätta för att saker ska finnas till.” ”Just det. Så är det mitt vackra barn. I begynnelsen var berättelsen...” 10

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 10

10-02-23 11.08.07


Bertiflickan

”Det gick ett rykte i de kurdiska bergen. Från Bingöltrakterna, över Vansjön och förbi vallmoblommorna som möter noma­ derna om våren. Orden färdades fort mellan bergstopparna, och mellan träden som stod ensamma på de gröna fälten, från Ararat ända till Sulemaniya. De sa att den vackraste ynglingen under himlen ville gifta sig. En mor letade efter en brud som kunde mäta sig med hennes son. Han var lång och stilig. Full av livskraft och ungdom, som bara kurdiska ynglingar kan vara. Sonen var så attraktiv att hans mor ständigt gömde pär­ lor med det onda ögat i hans kläder, för att skydda honom från omgivningens avund. Männen sa att han var den främste bland ryttare och modig som ett lejon. Sonen var sin mors allt och innersta. Som i ditt namn, Dilsa.” Barnbarnet nickade. Hon visste betydelsen av sitt namn. Mormodern fortsatte: ”Ynglingen bar namnet Kawa. Kawa var redan som barn modig och rättvis. Hans far tog med honom ut på fälten för att tämja vilda fullblodshästar. Pojken satt stolt på de vita hästarnas ryggar. Likt det arabiska fullblo­ det hade Kawa en stamtavla som löpte i linje med hingstens förfäder.” ”Mormor, har hästar släktingar?” Flickan spärrade upp ögonen. Mormodern ruvade på skat­ ter och hemligheter, varav de delade många. ”Arabiska fullblod har förfäder. Hästarna har en ädel stam­ tavla som sträcker sig tusentals år tillbaka, liksom du har. Häs­ 11

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 11

10-02-23 11.08.07


tarna härstammar från Arabiska halvön. Från landet bortom öknen. Männen vårdar sina hästar som om deras värdighet satt i djurets man. Varje förmögen man har fullblod i sin ägo. Min far, din mors morfar, hade flera. Ingen annan fick rida hans favorithäst.” Kvinnan smekte bort hårtestar som låg på barnbarnets bleka kind. Kvinnans brunbrända händer hade för flera år sedan upphört att blekna. Flickans ansikte vilade under mor­ moderns hand. En liten människa som ska möta ett nytt liv bland främ­ lingar. Långt hemifrån. Hon svalde för att inte gråta igen. Må flickan minnas denna stund som god, varm och trygg, tänkte kvinnan och lyfte med en djup suck bort handen. ”Mormor, ska du berätta om Kawa?” påminde flickan. ”Medan de andra pojkarna hade lekt med pinnar till svärd och spelat fältherrar, red Kawa som en sådan. När Kawa var femton dog hans far. Som enda barnet blev han sin mors allt. Vänliga släktingar stöttade den ensamma kvinnan så att hon kunde fortsätta fostra sonen. Faderns död lämnade sonen med ansvaret att vårda och ge sin mor lika mycket kärlek som fadern gett henne. Kawa ville inte att något skulle fattas hans mor nu när hon i unga år hade blivit änka.” ”Mormor, hade Kawa ingen far?” ”Han dog, mitt hjärta. Så uppträder livet ibland. Döden kommer alltid oväntad.” ”Levde han utan en far. Som jag?” ”Din far lever. Han är i Sverige och väntar på att ni ska komma.” ”Ja, vi ska resa till honom. Han väntar på oss.” Flickan nickade för att understryka sina egna ord. ”Mormor, vad hände med Kawa?” ”Kawa började i unga år försörja sin mor. Tiden var kom­ men. Det var dags för honom att gå som lärling hos någon. Kawa var respekterad hos byborna och välkommen att lära 12

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 12

10-02-23 11.08.07


sig ett yrke. Många män imponerades av pojkens beslutsamhet och ansvarskänsla, och erbjöd honom en lärlingsplats. När Kawa inte red in hästar satt han mest på en pall hos byns smed. Hammaren i smedens hand hade tidigt fångat pojkens drömmar om en framtid. Varje slag formade metallbiten som låg varm på städ. Med en ängels tålamod kunde Kawa sitta och se på när smeden beslutsamt lyfte hammaren för att sedan drämma den i städet med väldig kraft. Slag efter slag. Smeden föreföll outtröttlig, som om all världens kraft fanns samlad i hans armar. Svetten rann nedför hans rygg. En dag ska jag smida mina egna vapen, tänkte Kawa, och så blev det. Han var lärjunge hos en erfaren smed som tog på sig att skola pojken. Redan efter åtta månader kunde Kawa smida ett svärd. Vapen som var lätta som fjädrar och vassa som skorpi­ onbett. För varje dag växte Kawas styrka och formade hans kropp. Armarna bar snart med lätthet den stora hammaren. Inom loppet av några månader lämnade de sista spåren av en pojke såväl Kawas kropp som hans sinne. Ryktet om hans kunskaper och hantverk spred sig i riket. Kvinnorna berömde modern för sonen och hoppades på att få honom till svärson. Men Kawa önskade inte begära någon av döttrarnas händer. Hur envetet än modern letade fann hon ingen värdig brud till sin son. Hon klagade högt. ’Ljudet av små barnfötter fattas mig’, sa hon till sin sys­ ter.” ”En solig dag innan skuggorna låg långa över backen gav Kawa sig ut för att rida in en vild häst. Han ville återuppleva känslan av vinden i håret. Endast modiga och starka män kan tämja vilda hästar. Det var en dag som alla andra men denna hingst hade en betydligt starkare vilja än sina fränder. Kawa glömde tid och rum. Allt upplöstes i en frihetskänsla som var starkare än livet. Kawa glömde hunger, törst och oro. Han 13

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 13

10-02-23 11.08.07


red över bergen förbi de röda vallmoblommorna som möter stammarna som vandrar upp mot bergen. Vansjön bredde ut sig på hans vänstra sida. Hästen följde floden till kanalen. Vilda strömmar rev upp bottnen och grumlade vattnet. Ka­ nalen smalnade av till en flod som i sin tur ledde vidare till en bäck. Utan att märka det hade Kawa ridit upp mot de höga bergen vid Cavresa som bredde ut sig åt alla håll. Det var en mäktig skönhet som uppenbarade sig framför Kawa. Cavresa sägs vara det vackraste berget som människan någonsin har bestigit. På denna plats samlas stammen Bertiyan, i närheten av Eufrats källor. Där är vattnet rent som en moders kärlek och kallt som en glasklar vinternatt. Det är det här vattnet som förser oss med alla berättelser, tänkte Kawa. Här började allt liv en gång i tiden.”

14

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 14

10-02-23 11.08.07


Flogsta

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 15

10-02-23 11.08.07


Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 16

10-02-23 11.08.07


Polismannen med det vänliga ansiktet ledde oss till en stor sal. Han pekade på några stolar längs med väggen. Röda stolar på rad som gapade tomma. Vi satte oss ned och släppte allt vi hade i händerna på golvet. Försiktigt ställde polisen ned kassarna han burit åt mor. Vi var de enda i vänthallen. En man kom emot oss i den långa korridoren. Den fixerande blicken bekräftade att det var han. Lång och smal. Känslan av blyghet tog över och tvingade mig att titta ned i golvet. Far. Med huvudet sänkt höjde jag åter blicken för att få ännu en skymt av den man som för mig varit ett mysterium. Leendet var milt och ögonen förhoppningsfulla. Livliga. Nog visste jag att mor var redigt gift. Vi var en anständig familj, men minnet av en far av kött och blod hade lösts upp med tiden sedan han lämnat oss för att starta ett nytt liv i Sverige. En man ska vårda och skydda sin familj, sa alltid mormor. Där kom vår beskyddare. Blåjeansens ljusare partier fick byxorna att se dåligt tvättade ut. Byxbenen fladdrade runt hans ben där två magra lår avtecknade sig. Mina föräldrar var långa, smala och unga. I början av ett liv. Känslan av främlingskap inför den stilige mannen samsades med nyfikenhet. Det var med honom vi skulle återförenas. För hans skull hade vi rest tusentals mil och genomlidit dagar av förtvivlan och hunger. En resa från ett liv där vi var en del av något till ett land där allt var främmande. Framtiden låg framför oss, i rummet, redo att formas. Den tid som varit hade 17

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 17

10-02-23 11.08.07


benämnts en transportsträcka. Många meningar hade börjat med en bekräftelse på att vi en dag skulle återförenas med far. Kvinnorna i byn hade ofta och gärna talat om hur gott ställt vi skulle få det i Sverige. Där satt vi nu, på svensk mark, och mannen framför oss var min far. Mor såg honom. Det brast för henne. Tårarna rann. ”Vet du vad jag har varit med om?! Med fyra barn på resande fot. Ensam. Om jag hade vetat detta hade jag aldrig lämnat byn”, grät hon. Far log. Familjen var återförenad. Men mig hade inget fattats tidigare. Återföreningen hade framställts som en av mormors sagor. En av många berättelser och myter. För oss som blev kvar i byn hade livet gått i de gamla hjulspåren. Far hade jag träffat i korta perioder. Arbetet som fåraherde hade tvingat honom att lämna oss ensamma med mor, månader i sträck. ”De två första åren av ditt liv gjorde din far militärtjänst”, förklarade mor som ursäkt för mitt ointresse när kvinnorna frågade mig om jag inte saknade min far. Jag förmådde inte framkalla den sortens devota känslouttryck som min två år yngre syster Dilbahar uppvisade när hon fick samma fråga. Beträffande min fars frånvaro verkade mitt känsloliv leva vid sidan av den gemenskap som resten av familjen enades kring. Istället var och förblev mormor mitt universum. Det fanns ingenting som kunde mäta sig med hennes person. Utan en far betraktades vi som en stympad familj av människorna i vår hembygd. Vi tröstade oss med att allt skulle lösa sig till det bästa. Så hade kvinnorna i byn sagt, med ömkan över oss flickor. Mina systrar, Dilbahar och Dilnarin, förstod knappt något av vad bygdens kvinnor sa, än mindre vår nyfödda bror, Azad. Vi barn behövde inte längre vara oroliga. Ett liv utan sorgetårar skulle möta mor i den ljusa vänthallen på Arlanda. 18

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 18

10-02-23 11.08.07


Mannen som kom emot oss var lyckan iklädd en ung mans kropp. Mina syskon förstod inte att det var deras far och satt därför tysta med sänkt blick. För dem var han ytterligare en i mängden av främlingar som vi mött under resan till Sverige. Män som hade nonchalerat oss – undvikit mors vädjande blick och vår uppenbara utsatthet. Några hade betraktat oss med förakt i blicken, andra med medlidande när de trodde att vi inte såg. Den här mannen är annorlunda, ville jag säga mina systrar. Han är vår far, ville jag ropa högt. Men jag förblev tyst med ett leende på läpparna. Far var stilig som en filmstjärna. Precis som jag hade hört mor skryta. ”Jo, det är visserligen inget fel på mig. Men flickornas far och fastrar ser ut som riktiga filmstjärnor. Flickorna brås på dem”, sa hon ofta med ett stolt leende. Hon hade talat sanning – far var betagande vacker. På väggarna i det lilla rummet som var vårt hem i byn hängde planscher av skådespelaren Yilmaz Güney. Han poserade med vapen i hand, tätt omslingrad av lättklädda skönheter. Far beundrade Güney. Mor förklarade att far var vänsteraktivist, i likhet med mannen som såg ned på oss från väggen. Far påminde om honom. Det tjocka mörka håret som låg i mjuka linjer, följsamt. Sidbenan och den stora luggen som upptog halva pannan. På fars högra kind framträdde en jämn och aningen upphöjd leverfläck mot den gyllenbruna hyn. Alla mina fastrar och farbröder bar små mörka leverfläckar i ansiktet. Min hade sökt sig ned mot överläppens vänstra sida. Jag är mer lik min far än mina syskon, konstaterade jag nöjt. De andra kvinnorna hade låtit mor hållas när skrytet blev uppenbart. Längtan förskönar minnet. De nickade instämmande när hon talade. Barnen var ovanligt vackra. Sonen var bedårande, men det hade inte spelat någon roll om det inte hade varit så. Han var en pojke. Mors efterlängtade bekräftelse på att hon var en riktig kvinna. Hon var en exemplarisk mor och 19

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 19

10-02-23 11.08.08


svärdotter, men det som hade fattats henne var en egen son. Till och med far hade skrämts av hennes orubbliga vilja att föda en pojke. Mormor hade gett ifrån sig en belåten suck när hon höll det nyfödda barnet i armarna. Vi var alla förlösta av mormor i ett av de mörka rummen i farfars hus. ”Stilla din oro, min dotter, Nura. Du har fått en gosse”, meddelade mormor och då grät mor av lycka. En stor börda hade lyfts från hennes bröst och hon gav sonen sitt varmaste leende. Azad var hennes fjärde barn. ”Vad är väl en son värd när du har en dotter som Dilsa”, brukade mormor ropa till min mor så att jag skulle höra. ”Vacker som en dröm, rund som en sol och klok som få. Vänta du bara, du ska få se att den här flickan kommer att bli något stort!” Mor nickade förstrött och fortsatte med sitt arbete. Döttrarna skulle gifta sig rikt med män från bra familjer, spådde bygdens kvinnor. Bara modern fick ordning på den äldsta dottern, som inte visste att röra sig eller tala som en flicka, så skulle det sluta bra för dem alla. ”Om Dilsa visar sig vara en bra flicka så vet vi att hennes två systrar bär på blodsband som är rena och kyska. Tack gode Allah, ännu finns det tid att fostra den trotsiga dottern”, konstaterade bykvinnorna med lättnad. Modern var lyckligt lottad, och så även flickorna, viskade kvinnorna när mor meddelade sina drömmar om och planer för framtiden i Sverige, i Europa. Vem ville inte få möjlighet att åka till Europa, göra sig en förmögenhet och återvända till släkten i byn som hjältar och kungligheter? Vilken tur de har, suckade kvinnorna när de kände ett styng av avund. Förtröstansfullt tänkte mödrarna på sina egna söner som med lite hjälp kanske kunde få tillstånd att arbeta i Sverige. ”Dilsa, du gifter dig väl med min son?” skämtade de med mig, som inte ägnade äktenskapet en tanke och var lika främmande för att hämta söner till Sverige som att vandra på månen. 20

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 20

10-02-23 11.08.08


I tre dagar hade vi rest från en stad till en annan för att slutligen komma fram till Istanbul. Endast från staden där öst möter väst kunde vi flyga till Sverige. De flesta internationella flyg lyfte från Istanbul, vilket bekräftade Sveriges storhet för mig. De stora tingen i världen föreföll vara sammankopplade som ett pärlband. De hör ihop och liknar varandra. Vår flytt till Sverige skulle sätta oss i samband med alla världens stora tankar, liv och berättelser. De som hörde moderniteten till. Kawa och Bertiflickan hörde hemma i samma universum av storheter, rikedomar och hjältemod. Jag erfor flera saker för första gången under resan från vår by Kirvan till Arlanda. Det var första gången jag lämnade byn med bil, åkte till en storstad, såg ett flygplan och inte minst flög med ett av dem. Mor som knappt kunde läsa eller skriva hade varit utlämnad åt främlingars välvilja att leda henne till rätt gator, bussar, ingångar, hotell och flygplan. Tre år i skola var mer än nog, hade morfar avgjort och satte därmed stopp för såväl min mors som hennes yngre syster Meryems fortsatta studier. Till skillnad från mor hade systern gråtit och sörjt, utan framgång. ”Flickor går inte i skolan”, hade morfar envist svarat läraren som hävdat att mor var begåvad. Morfar var övertygad om koranskolornas auktoritet över kunskap. Flickor fick inte sätta sin fot i Allahs boning. Med uppenbar kurdisk brytning hade mor på knagglig turkiska frågat främlingar om hjälp. ”Kan herrn möjligtvis visa mig vägen till den busstation som tar passagerare till Istanbul?” ”Kan herrn vara så vänlig och tala om vad skylten pekar mot? Jag ber er.” De flesta lyssnade inte till hennes vädjanden utan vände bort blicken och fortsatte mot viktigare mål. Några betraktade oss kyligt, som vore vi luft. Oron gav ingen skärpa. Hennes utsatthet förstärktes av de kläder hon bar, vars omoderna snitt och textilier vittnade om fattigdom. Ett liv långt från storstadens moderniteter. 21

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 21

10-02-23 11.08.08


Tänk om vi missade bussen som skulle ta oss till Istanbul eller flyget som skulle återförena oss i Sverige? Skräcken i mors ögon smittade även oss barn. Rädda och sammanbitna följde vi henne i hälarna. Jag klagade varken på värkande fötter eller den hunger som troget följde oss resan igenom. Ibland orkade mina systrar inte hålla den snabba takt mor befallde och föll i gråt. Mors svaga nerver stod inte ut med stökiga och griniga barn. Med sammanbiten röst väste jag åt Dilbahar och Dilnarin att sluta gnälla och viskade att de annars skulle få mor att gråta än mer. De lydde till slut, men ibland trängde sig ytterligare snyftningar fram. Så gott det gick hade jag tröstat och sjungit för mina systrar för att få dem på bättre humör under resan. Tröttheten tog lätt överhanden. Tålamod var en bristvara som uppenbarade sig i korta stunder när jag drabbades av insikten om Dilbahars och Dilnarins låga ålder och utsatthet. Vad visste de om att vi var avkommor till Kawa och Bertiflickan? Jag föreställde mig främlingar som bönföll om nåd och som underdånigt bugade sig för oss. Om de bara hade vetat vilka vi var. Dagdrömmandet motade bort de värsta stunderna av hunger och rädsla. Känslan av utvaldhet gav vår utsatthet ett sammanhang, gjorde den aningen mer begriplig och skänkte viss mening. Myterna blev min tröst även i de värsta stunderna när mor föll i häftig gråt och förbannade sitt öde och sin fattigdom. Dilbahar och Dilnarin blev allt tystare under resans gång. I skolan och när de turkiska tjänstemännen kom till vår by tvingades alla att tala turkiska. Främlingarnas modersmål. I byn talade alla kurdiska. ”Ditt språk är förbjudet. Det finns inget språk som heter kurdiska!” skrek gendarmerna till männen som ibland envisades med att svara militären på kurdiska. Hur kunde ett språk vara förbjudet? Alla visste vi att kurdiskan fanns. Om vårt språk inte fanns, fanns då vi? Vi barn 22

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 22

10-02-23 11.08.08


stod tysta och bevittnade hur våra föräldrar och andra vuxna hånades och misshandlades av de befäl som med jämna mellanrum kom till byn. Alltid med vapen. Inför våra ögon, på bara några meters avstånd, riktade soldaterna sina vapen mot alla unga pojkar som såg ut att kunna bära ett gevär. Vi var sammanlänkade med våra förfäder genom ett förtryck som tycktes hårdna. Många liv hade offrats för den turkiska republikens sammanhållning och nationens sköra självkänsla. Männen i byn gjorde motstånd med ord och handlingar. En knuff som svar på befälets riktade slag. En lite för lång paus innan man svarade på militärens utfrågningar. Dessa tysta demonstrationer fick känslan av värdighet att stanna ytterligare en tid hos våra män, och så även hos oss. De unga männen förkroppsligade motstånd. De bar på vår värdighet. Priset var högt. Männen i gröna militärkläder och svarta kängor symboliserade det hat som republiken kände mot oss. Vi var oönskade i vårt eget land. Men snart skulle den dagen komma då vi var lika mycket värda som turkarna, brukade de unga männen säga. Orden skrämde kvinnorna och gjorde de äldre männen arga. Alla visste att vägen dit var kantad av förföljelser, tortyr och försvunna söner. Krav på att alla skulle identifiera sig som turkiska medborgare väckte ilska hos våra fäder. Det skapade förvirring bland de yngsta barnen. Några år senare skulle även de underordnas det förtryck som syftar till att upprätta ett enat Turkiet. Där alla kallar sig turkar. Vilka var då vi? Det turkiska språket kom att framstå som bärare av förtrycket mot oss kurder. Människor som vi kunde lita på talade kurdiska. Vårt språk skapade en gemenskap med kurder utanför vår stam. Länge trodde jag att militärt våld hade ett eget språk – turkiska. De flesta pojkar i byn fick gå minst fem år i skolan och några studerade vidare på universitetet. De skulle försörja sina fa23

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 23

10-02-23 11.08.08


miljer och behövdes i kontakterna med omvärlden, i det som pågick utanför vår by. Då och då reste de äldre pojkarna in till städerna. För att få tillfälle att öva sin turkiska, sa de högfärdigt. Med näsan i vädret passerade de oss barn som stod i klungor och nyfiket iakttog den buss som skulle ta pojkarna till den stora världen. När de kom tillbaka från eskapaderna skröt de om sina upplevelser för storögda småbarn och slängde sig med nya turkiska ord. Världen tycktes vänta på pojkarna. Allt hände där de dök upp. Flickor och kvinnor stannade hemma. Bara utsatta och dåliga kvinnor reser utan manligt sällskap, fick vi lära oss redan som barn. Att det fanns flera sorters kvinnor var vi flickor införstådda med. Under resan till Sverige var mor såväl ensam som utsatt. Vi var tvungna att resa ensamma, utan någon manlig släkting som kunde ordna saker, köpa mat och representera trygghet. Det var saker som kvinnor varken förväntades att utföra eller inge. Om min mor sades att hon var duglig och präktig som en riktig karl. För att berömma ett hårt arbete, ett fåordigt språk och någon som aldrig gnällde över ett mödosamt liv i fattigdom verkade jämförelsen med en man det enda rättvisa. Mormors bild av min mor var dock en annan: dottern var alltför känslig och kunde inte heller jämföras med en riktig karl. Under resan kröp mors osäkerhet fram och blev synlig i hennes blick. Hon såg ibland jagat omkring sig utan att veta vart hon skulle vända sig med sin förtvivlan. Kassarna i min vänstra hand kändes allt tyngre under resans gång. I min högra hand låg Dilnarins slappa fingrar. Hon var två och ett halvt år gammal. Halvt snubblande, halvt gående tog vi oss fram på resan från Kirvan i Kurdistan till Palu där de turkiska fascisterna har sitt starkaste fäste. Därifrån med buss till miljonstaden Ankara. Från huvudstaden fortsatte vi med en annan buss till Istanbul. Från staden som sägs sluka drömmar tog vi slutligen flyget till Sverige. 24

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 24

10-02-23 11.08.08


I det demokratiska Sverige förtrycktes inte kurder, hade mor berättat för oss. Ord som hon hört från far och som hon upprepade, dock utan samma övertygelse eller passion som de unga männen i Kirvan. Svenskar ser inte ned på andra människor, tröstade far min mor och hoppades med de orden vinna sin unga frus sympati inför avresan till det kalla landet i norr. Svenskarna är ett kultiverat folk, med en värdig människosyn, hade han lovat henne. Mor trodde honom. Osäkerheten om framtiden hade nu förbytts till kärleksfull blyghet medan vi stod i ankomsthallen på Arlanda. Mor var stolt och lycklig. Efter en lång väntan och en slitsam resa var hon tillsammans med sin man, i ett land som lovade frihet och rikedom. Sverige stod för löften och en framtid i lyckans och hoppets tecken. Mor stod vid min sida med min bror i famnen. Hon torkade tårarna och log generat över sitt utbrott. Skamsen och lycklig på en och samma gång. Hennes hållning var bättre än på länge, den tidigare krökta ryggen var nu rät. Mattheten som under resan hade lagt sig över hennes blick var borta. Armarna som ängsligt hade omfamnat Azad höll nu varsamt det lilla knytet, som om han vore tyngdlös. Något stort hände mig. Jag blev tagen av situationen. Tysta tårar rann nedför mina kinder. Jag torkade snabbt bort dem. Min far skulle inte se mig gråta. Ynkligt. Tårar var ett tecken på svaghet. Mina systrar stod fortfarande tysta. En tydlig rodnad färgade mors bleka ansikte när hon hälsade far med kyssar på kinderna. I ett tafatt försök till ömhet lade han sin högra hand över mors, den som höll om min bror. Hans hand fick inget gensvar. Mina föräldrar utbytte några trevande fraser om att alla i byn mådde bra och hälsade. Orden var få och kom stötvis. Mor vågade inte se på far utan flackade istället nervöst med blicken. På fars läppar dröjde sig ett leende kvar medan han talade. Tolken som följt med far hälsade på mor och såg förnöjt 25

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 25

10-02-23 11.08.08


på oss barn. Det var en ung kvinna, ett huvud kortare än mor, klädd i jeans och en brun grovstickad tröja. Hon pussade på oss barn och berömde vår skönhet. Mina systrar stod fortfarande tysta med sänkt blick, de förblev orubbliga. Mor gav tolken ett tillmötesgående leende och lät sig tacksamt avlastas från kassar och väskor. Vi skulle åka till vårt nya hem förklarade far. Just som vi skulle lämna ankomsthallen var det något som fångade min uppmärksamhet. Jag såg ned på det skinande rena, gråa stengolvet där mina smutsiga skor var klart avvikande. Runt dem fanns rester av jord och grus. Ett sista spår av den mark där jag föddes – Kurdistan. Vi åkte genom det nya livet i en svindlande hastighet. Allt rörde sig i virvlar runt mig på båda sidor av bussen. I den satt min familj, och kvinnan som var tolk. Stilla betraktade vi spektaklet utanför. Jag färdades rätt in i Sverige. Landskap utan slut. Horisonten lystes upp av ett snötäcke. Kala trädstammar med grenar som i sin nakenhet kontrasterade mot det tjocka snötäcket på marken. Allt omkring oss tycktes invänta vår ankomst. Likt åskådare framför ett skådespel satt vi andlöst och blickade ut över landskapet. Det var Sverige. Kvinnorna hade trott att jag sov där jag låg i mormors knä. De hade pratat om hur far misshandlats under en demonstration. Deras ord fick åter liv när minnesskärvor dök upp i mitt huvud under bussresan från Arlanda. Det var svaga minnen av tidigare händelser. Tiden innan far hade flytt till Sverige. Demonstrationerna som kvinnorna talade om med viskande röster var liktydiga med oro och våld. Det visste alla. Även vi barn. Bilden av en ung man som släpats hem av mina farbröder och mors skrik vid åsynen av honom, hade etsat sig fast. Kvin26

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 26

10-02-23 11.08.08


nor hade strömmat in i huset. Någon skrek ut sin förtvivlan, drabbad av sorgen efter en försvunnen son. ”De tar våra söner. De slår och dödar dem!” skrek den förtvivlade kvinnan. En annan försökte tysta henne. ”Du skrämmer barnen.” Någon ropade åt en pojke att springa efter mormor. Hon kom till slut. Med famnen full av örter och trasor. ”Han måste sys! Huvudet är spräckt!” utbrast mormor. Den skadade ynglingen höll en blodig trasa mot huvudet och försökte lugna kvinnorna. Blodet rann nedför hans svarta hår. En enda manlig kropp bland alla dessa kvinnor i klänningar och sjalar. Mina farbröder kom in och bad de andra att inte berätta för farfar. Alla fruktade honom. ”Ta din syster härifrån”, uppmanade mormor mig med sträng och uppfordrande röst. Hon som annars alltid talade till mig med värme. Mormors tonfall skrämde mig. Alla verkade förändrade. Jag tog Dilbahar i handen och lämnade rummet. Det som hade utspelat sig där inne var obegripligt. Skrämmande. Jag mindes bara brottstycken av det förflutna, sammanfogade av andras röster. Far fick en gång sitt huvud spräckt under en av dessa demonstrationer i Elazig. Av rädsla för farfars vrede, som skrämde honom mer än fascisternas angrepp, stannade han hos goda vänner tills såret var tvättat och hopsytt. Dagen därpå vågade han sig hem till byn. Den natten hade mor gråtit sig till sömns. Ovissheten om vad som hänt med far lockade fram hennes demoner. Också jag låg vaken natten igenom. Ljudet av mors hulkande gråt gjorde mig rädd. Fars största skräck var min farfar och tanken på honom skrämde även mig. När ilskan kom över farfar lyfte han käppen som annars alltid vilade i hans högra hand.

27

Demirbag_Fosterland_FINAL_CS3.indd 27

10-02-23 11.08.08


9789100123673