Issuu on Google+

EDEN MAGUIRE

ARIZONAS BOK VAR GÅR GRÄNSEN MELLAN LIV OCH DÖD?


Phoenix Rohr förändrade mig. Han exploderade in i mitt liv som en strålande, fallande stjärna från en stor, svart himmel och lyste upp min värld. Innan jag träffade Phoenix var jag en halv människa – ofärdig och rädd. Efteråt, i några korta veckor, var jag hel. Vi fyllde varandras tomrum. Vi höll ihop mot den hårda världen, hand i hand, hans arm om mina axlar. Sanningen är att folk i min värld har en tendens att förlora livet – fyra elever från skolan på ett enda år. Det skapar en viss intensitet – varje dag lever man till fullo med det man har. Kärlek och sex, varje ögonblick tillsammans. Jag klamrade mig fast vid Phoenix som om han var min räddande ängel. Sedan raserades det. Jag förlorade honom – tre små ord. Han hamnade i slagsmål och dog. Jag letade efter honom överallt. Jag körde ut ur stan, förbi de skälvande asparna och de höga redwoodträden till platsen där de spetsiga bergen möter himlen. ”Phoenix.” Jag viskade hans namn tusen gånger. Hans namn var allt jag hade. Phoenix – den fjärde i en rad elever som aldrig skulle återvända. En – två – tre – fyra hugg i hjärtat och det sista var det absolut värsta. ”Phoenix.”

5


Jag klamrade mig fast vid minnen. Hans kyssar, hans beröring – högsommardagar när vi badade i Deer Creek, kvällar när han skruvade upp volymen på min bilstereo och körde ut till Hartmann Lake, när jag vilade huvudet mot hans axel och försökte räkna stjärnorna. Ett tag var jag rädd att jag skulle glömma. Sedan hörde jag vingslagen från änglar, spöken, själar i limbo – vad man än vill kalla dem. Och Phoenix kom tillbaka.

6


1

Jag vill inte prata med någon. Jag måste vara ensam. Okej, så allting löste sig för Jonas – och det var delvis min förtjänst. Men jag håller fortfarande tre levande dödas öden i mina händer. Så är det. Arizona, Summer och Phoenix. Arizona, Summer, Phoenix. I den ordningen – namnen ekar i mitt huvud som ett mantra. ”Darina, jag önskar att du var hemma oftare. Vi kan hitta på saker – få pedikyr, shoppa.” Laura, min mamma. ”Darina, du måste sluta köra den där cabrioleten. Den drar alldeles för mycket bensin.” Min styvfar, Jim. Ni fattar. ”Möt oss på köpcentret. Lucas och Christian kommer.” Jordan och Hannah. Kvittrande som småfåglar. Och Logan Lavelle. ”Darina, varför kommer du aldrig hem till mig längre? Jag har en bra film vi kan se.”

7


Backa, allihop. Lämna mig i fred. Mitt kroppsspråk borde ha räckt, men de här människorna är för tjockskalliga för att fatta. Eller så bryr de sig kanske om mig. Jag kör min bil i alla fall, ut ur Centennial, alltid åt samma håll – mot Foxton. Upp bland bergen som reser sig på båda sidor av vägen och skymmer den blå himlen. Jag låter dånande musik fylla tystnaden. Jag trampar på gasen. Hög fart är lösningen när jag vill känna tyngden lätta från mina axlar och lämna alla andra bakom mig. Kör, bara kör! Jag befinner mig i det utbrända området, där en skogsbrand har lämnat efter sig svarta, förvrängda stubbar, välta stammar och grå jord. Om tio år kanske grönskan börjar växa här igen. Jag lämnar trädkyrkogården bakom mig, kör högre upp dit redwoodträden står gröna mot de rosa bergen, och min tunga hemlighet rinner av mig, för här ute kan ingen pressa mig. Här är jag trygg. Musiken dunkar mot trumhinnorna. Gitarrer gnäller. Jag skriker med i texten medan jag griper hårt om ratten och lutar mig framåt i sätet. Läppstiftsröd lack och beige klädsel med silverdetaljer. Brandon Rohr visade prov på avancerad smak när han hittade den här bilen åt mig. Jag passerar Turkey Shoot Ridge, tio minuter från Foxton. En halvtimme från Beautiful Dead. Jag antar att jag är besatt. Jag vet att jag är det. Varje ögonblick, varje andetag längtar jag efter Phoenix, hans ögon som ser in i min själ och mitt hjärta, hans armar

8


omkring mig. Jag vill veta varför jag inte får vara med honom dygnet runt. Här är Foxton – en samling trähus, en igenbommad butik, en korsning utan trafikskyltar. Jag väljer sidovägen förbi fiskarstugorna över den brusande floden där Bob Jonson slutligen fick sin hämnd för Jonas död – han tvingade Matt Fortune av vägen och båda slog emot klipporna och drunknade. Efteråt förde de Matts Harley till Charlie Fortune, som lagade den för att själv kunna köra den. Jag ryser när jag tänker på det. Tänk inte på det, Darina. Kör vidare. Jag har passerat alla hus och vägen tar slut. Här måste jag lämna bilen och promenera längs stigen som hjortarna har trampat upp på väg mot aspdungen på åsen. Det här är femte, kanske sjätte gången jag har kört hit sedan Jonas försvann, och jag möts alltid av tystnad och tomhet. Vinden blåser genom aspträdens kronor men inga vingar flaxar, inget kraftfält tvingar bort människor som jag. Phoenix, det är jag. Var är du? Jag måste träffa dig. När han håller mig i sin famn blir mitt hjärta lugnt. Det är bara då jag känner mig hemma. Om jag måste bära er hemlighet länge till går jag sönder. Hälsa Hunter och de andra att jag inte kan göra det här ensam. Jag klättrar upp på åsen och står andfådd i skuggan under den rostiga vattencisternen. Man kan titta förbi träden ner i nästa dal utan att ens lägga märke till den gamla ladan. Asplöven skälver och rasslar – som vingar? Det är vackert, väldigt vackert – asparna och sluttningen, gula

9


stånd med bondtobak som reser sig stolt över det silvriga ängsgräset. Och den stora, stora himlen. Men nej, jag hör fortfarande inte ljudet av vingslag – bara mitt eget bultande hjärta och min raspiga andhämtning, och jag får ingen förnimmelse av Phoenix eller de andra. Jag spanar efter honom när jag går nerför sluttningen, tittar så intensivt att jag kanske missar det uppenbara och inte ser hans långa, orörliga gestalt vid ladudörren där han står och väntar. Han kommer att vara där, om förhoppningar och längtan kan göra det verkligt. Gräset stryker mot mina ben när jag går. Jag sjunker ner på alla fyra och kryper under taggtrådsstängslet. Och jag kan se rakt in i ladan, för dörren står öppen som vanligt. ”Phoenix?” säger jag högt när jag stiger in i mörkret. Dammet kittlar i mina näsborrar och de ruttnande spiltväggarna lutar åt olika håll. Urgamla seldon hänger på krokar och mellan takbjälkarna har spindlar vävt sina nät. ”Snälla!” Låt oss klargöra en sak: Det är här Beautiful Dead brukar vara. Man ser dem inte om de inte vill bli sedda. De måste faktiskt förbli hemliga, för att hålla människor från andra sidan – du och jag – borta, annars … Jag var på väg att säga att de dör annars, men det låter konstigt. Jag menar, Phoenix, Hunter, Arizona, Summer och de andra är redan historia. De är gengångare som har kommit tillbaka från de döda.

10


Ladan var tom – jag genomsökte varenda kvadratmillimeter, till och med höloftet där smala strimmor solljus föll över det murkna golvet. Det var här jag först såg Phoenix, när Beautiful Dead och deras överherre stod i en cirkel runt honom och mässande välkomnade honom tillbaka från limbo. Pang! – mitt förnuft exploderade. När jag väl hade samlat ihop bitarna igen var min döde pojkvän en del av Hunters gäng, och hade sitt dödsmärke som bevis. En tatuering av änglavingar mellan skulderbladen, där kniven trängde in. Phoenix, kom tillbaka! vädjade jag. Jag lämnade ladan och gick över gården medan jag tömdes på allt hopp. ”Hunter!” skrek jag. ”Det är du som gör det här. Jag hatar dig!” Zombieöverherren höll dem osynliga. Han var inte redo att låta mig se Beautiful Dead igen. Han skulle ta god tid på sig, låta dem samla sin styrka efter det där med Jonas. Och man ska också veta att de saknar frihet, att Hunter bestämmer över allt de gör. Även om han förblev osynlig hörde han mig säga att jag hatar honom, där och då. Det är en annan förbannat användbar superkraft han har. Jag bestämde mig för att vädja till hans mjukare sida, även om jag visste att han inte hade någon. ”Snälla Hunter, jag saknar Phoenix. Det gör så fruktansvärt ont.”

11


Inget svar där jag stod bredvid den rostiga pickupen. Fortfarande inget svar när jag gick upp på verandan och tittade in i huset genom det smutsiga fönstret. Jag kunde urskilja gungstolen vid spisen, det hundraåriga dammlagret på bordsskivan. Jag ryckte i handtaget och tryckte axeln mot den låsta dörren. ”Hunter, jag hatar dig”, mumlade jag. En månad tidigare skulle jag ha gått därifrån och intalat mig att hela den här zombiegrejen var vansinne. Det var sorgen som härjade i min febriga hjärna och fick mig att se saker som inte fanns. Jag menar, hur ska man annars stå ut när den man älskar mest i hela världen blir knivhuggen i ett slagsmål och dör? Sorg räcker inte för att beskriva den känslan. Man måste gråta och slå ifrån sig på samma gång, man faller ner i det djupaste, mörkaste hål och väggarna är släta utan någonting att gripa tag i. Enligt Kim Reiss, terapeuten Laura skickade mig till, är det oftast då hjärnan börjar spela en fula spratt. Men det var fyra veckor tidigare. Sedan dess hade jag rest i tiden och löst mysteriet med Jonas Jonsons död, och jag visste hur det låg till. Så jag visste att det var Hunter, zombiernas överherre, som stängde mig ute och hindrade mig från att träffa Phoenix. Han valde att hålla sig undan. ”Om du fortsätter så här, kommer jag inte tillbaka”, hotade jag. Det lät löjligt till och med i mina egna öron. ”Ni behöver mig. Jag är er länk till den andra sidan.” Tystnad och tomhet – ingenting annat. ”Arizona behöver mig”, insisterade jag. Det var nästan

12


ett år sedan hon drunknade i Hartmann Lake. ”Hon börjar få ont om tid.” Vinden blåste över verandan och lyfte en lös planka i taket. Jag hade provat alla trick jag kunde komma på för att få dem att återvända, helt utan resultat. Ändå stannade jag hela förmiddagen, satt i den gamla pickupen och tittade upp på Angel Rock. Till slut gav jag upp. ”Okej, du vinner”, muttrade jag och började traska uppför sluttningen. ”Jag måste ändå på begravning.”

Det var inte Bob Jonsons riktiga begravning. Efter fyra begravningar på ett år har jag slutat gå på dem. Så jag gick efteråt, på minnesstunden. Alla de gamla motorcykelsnubbarna var där i fransiga läderkläder, bockskägg och vildvuxet, grått hår. Deras Harleys stod parkerade i en halvcirkel utanför Bobs favoritbar. Jag var för ung, så jag dröjde mig kvar ute på parkeringsplatsen med Jordan, Lucas och Logan. ”Det är bara för sorgligt.” Jordan hade tårar i ögonen och en vågig, mörk hårslinga föll ner över hennes ansikte. Jag väntade på att blyge Lucas skulle lägga en arm om hennes axlar och trösta henne. Killen rörde sig inte ur fläcken, så jag sträckte ut handen och gav henne en pappersnäsduk. ”Du var där, Darina”, sa hon. ”Du såg honom krascha.”

13


Jag nickade. ”Det var ju ingen olycka. Bob tvingade Matt att kana över kanten, sedan gasade han och körde efter honom. Han ville att det skulle ta slut.” ”Ja, det ville han.” Logan tittade inte på Jordan, utan såg rakt på mig. ”Det fanns ingenting kvar för Bob, inte när Jonas hade dött. Hans liv var tomt. Han var alltid hemma hos mig och drack med min pappa. Jag såg med egna ögon hur han bröts ner. Eller hur, Darina?” Jag nickade igen. ”Kom Jonas mamma hit från Chicago?” frågade jag. ”Ja, hon flög ner med sin syster. De är där inne med alla andra.” ”Hur såg hon ut?” frågade Jordan. Man kan förlora sin son och sedan lämna sin make för att han är galen av sorg, men man kan fortfarande bry sig. Och hon kom faktiskt till minnesstunden. ”Hur tror du att hon såg ut?” frågade jag. Andra elever från Ellerton High dök upp. Någon satte på sin bilstereo och började spela en gammal Bob Dylanlåt. Knock-knock-knocking on Heaven’s Door. ”Bob Jonson skulle ha gillat det här”, sa Logan. Den dystra texten fick mig att vilja gråta, men jag hade gett Jordan min sista pappersnäsduk. I stället stirrade jag på motorcyklarnas blanka krom och försökte minnas hur oerhört lyckliga Jonas och Zoey faktiskt hade varit. ”Varför ler du?” frågade Jordan otåligt. ”Du är konstig, Darina.” Hon gick sin väg, med Lucas hack i häl. ”Nej, det är du inte”, försäkrade Logan och försökte

14


plåstra ihop vad han antog var min sårade självkänsla. ”Jag vet hur du fungerar.” Jag blängde på honom. ”Du tror att du gör det, Logan, men du har fel!” Logan och jag har en historia, en bakgrund som gör att jag skjuter honom ifrån mig så fort han försöker komma nära. Men till mitt försvar måste jag säga att han verkligen spelar på att vi har känt varandra sedan dagis, att vi nästan bor grannar och att det var han som köpte en vit bröstbukett med orkidéer och tog med mig på min första skolbal – som om vi alltid förväntas stå varandra så nära, med Disneyfåglar som kvittrar i träden och bröllopsklockor som klingar på avstånd. Knappast! Jag såg den sårade blicken i hans ögon när han osäkert drog fingrarna genom sitt lockiga, bruna hår. Sedan försökte han minimera skadorna. ”Alltså, ingen vet ju exakt hur en annan människa känner, förstås. Men du är absolut inte konstig.” ”Tack”, mumlade jag och fick syn på Zoeys mamma, som släppte av Zoey på parkeringsplatsen. Zoey satt fortfarande i rullstol, men hennes hår var klippt och färgat och hon såg bra ut. Jag gick raka vägen dit för att prata med henne. ”Hej”, sa hon mjukt. Jag försökte identifiera hennes sätt att le mot mig och fastnade för ordet ”melankoliskt”. Jag måste ha läst det någonstans. ”Hej, Zoey”, svarade jag. Hon såg så liten och ömtålig ut i sin rullstol, bredvid alla monster till motorcyklar. ”Det här måste vara jobbigt för dig.”

15


Hon nickade. ”Jag kom för Jonas skull.” ”Har du kvar hans Harley-spänne?” frågade jag. Zoey och jag behövde aldrig kallprata. Vi gick rakt på det som räknades. Hon lyfte på tröjan och visade att hon hade satt fast det på sitt eget bälte. ”Vad tror du, Darina? Är Jonas och hans pappa tillsammans nu?” ”Svår fråga.” Jag ryckte på axlarna. ”Det beror väl på vad man tror på.” Det blev tyst en lång stund. Ett par långhåriga killar kom ut från baren med ölflaskor i händerna och satte sig på sina hojar. Två kvinnor i figursydda, svarta kavajer och svarta byxor stod strax innanför tröskeln. Jag kände igen den minsta och ljusaste av dem som Jonas mamma. ”Vad tror du?” ville Zoey veta. Vad skulle jag göra nu? Vifta bort frågan eller säga vad hon ville höra? ”Jag antar att de är tillsammans”, mumlade jag. ”Tillsammans”, upprepade hon med en suck. ”Och det är inte bara som du säger?” Jag gick i en vid båge runt sanningen här. Jag visste med säkerhet att Jonas hade lämnat de levande döda samma dag som hans pappa dog, och att nästa anhalt för dem båda var frid och frihet. Det var så Phoenix hade förklarat det, men det kunde jag inte säga till Zoey. ”Det är vad jag tror”, försäkrade jag sammanbitet. Har du någonsin burit på en hemlighet så stor att den

16


ville skrika sig ut varje gång du öppnade munnen? Jag före­ s ­ tällde mig hur jag hoppade upp på en av motorcyklarna, slog ut med armarna och vrålade: ”Lyssna, allihop! Jonas och hans pappa har det bra! De är fria nu! De har fått den frid de ville ha. Var glada för deras skull!” ”Hur är det med dig, Darina?” frågade Zoey. ”Bara bra”, ljög jag. Lyckligtvis släppte hon ämnet. ”Där är mrs Jonson. Ska jag prata med henne? Vad tycker du, Darina?” ”Ja, det tycker jag. Vill du att jag ska hälsa på henne och be henne komma hit?” Zoey skakade på huvudet. Efter ett flertal operationer för att reparera hennes ryggrad, som gått av på flera ställen vid kraschen med Jonas, var det fortfarande svårt för henne att resa sig ur rullstolen och gå de långsamma, vingliga stegen till baren. Ungdomarna på parkeringsplatsen försökte vara artiga och låta bli att stirra. En av de gråhåriga männen som satt grensle över sin Dyna ställde ifrån sig ölen, gick fram till henne och sa: ”Jag ska hjälpa dig.” Tillsammans gick de uppför trappsteget till bardörren. Haley Jonson hajade till när hon fick syn på Zoey och pressade sedan fram ett leende. ”Zoey, se på dig!” Zoey slog ut med händerna som om hon just utfört ett trolleritrick. ”Ta-da.” ”Det är ju jättebra”, sa Haley med kvävd röst och fick tårar i ögonen. Hon stirrade på Zoey en lång stund och tänkte kanske: om nu någon måste överleva kraschen, var-

17


för kunde det inte ha varit min Jonas? Dussintals känslor flög över hennes bleka ansikte innan hon tog Zoeys hand. ”Det är skönt att se dig”, viskade hon till slut. ”Hörde du?” mumlade Zoey. ”Darina hjälpte mig att slutligen minnas exakt vad som hände.” ”Snälla, sluta!” Zoey sänkte blicken. Det var som om alla inne i lokalen och ute på parkeringsplatsen höll andan och väntade på att den outhärdliga spänningen mellan Jonas mamma och flickvän skulle släppa. ”Jag behöver inga detaljer”, sa Haley. ”Det förflutna ligger bakom oss. Vi får ingenting tillbaka, hur vi än försöker.” ”Jag önskar …” började Zoey, men rösten avtog som på en uppvridbar leksak och ingen fick någonsin veta vad hon önskade. ”Hör på mig”, viskade Haley, lade mjukt handen under Zoeys haka och lyfte hennes huvud. ”Se framåt. Inte tillbaka.”

Jag ringde mrs Bishop för att säga att jag kunde skjutsa hem Zoey. Vi körde förbi Hartmann Lake och satt tysta tills jag parkerade på en utsiktsplats där man kunde se hela sjön där den låg och glittrade i solen. ”Jag vill att det ska finnas en anledning”, började Zoey. Hon lutade huvudet mot det varma nackstödet och sänkte ögonlocken.

18


”Till vad?” Jag tog på mig solglasögonen och lutade mig tillbaka, jag också. ”Allt det här. Jonas, Arizona …” ”Summer och Phoenix”, tillade jag. ”Fyra på ett år. Hur sannolikt är det?” Zoey suckade. ”Om vi bara visste varför.” Solen var het och strålarna studsade mot den röda motorhuven. ”Jag vet. Vi vill alla att det ska finnas någon sorts mening. Men det kanske bara var en slump.” ”Det vore för otäckt.” Hon stirrade ut mot sjön. ”Hur kunde Arizona drunkna på en så vacker plats?” ”Frågor, frågor”, klagade jag. Dags att sidsteppa igen. ”Titta där uppe, en örn!” Fågeln svävade på en varm luftström med utbredda vingar. Sedan vände den, susade neråt och började ryttla, redo för en djupdykning. ”Jag tror inte att hon gjorde det.” Zoey vände sig mot mig. Vi var ute på tunn is igen. Jag dolde min skarpa reaktion bakom solglasögonen. ”Hon tog inte livet av sig. Inte en chans!” ”Det är vad de säger.” ”Vilka är de? Folk i stan, journalister. Vad vet de?” Teve och tidningar hade tagit upp nyheten – ett andra dödsfall på Ellerton High. Den här gången en drunkning, och allt tydde på självmord. I alla fall enligt obduktionsrapporten. ”De kände inte Arizona som vi gjorde.” Zoey följde örnen med blicken när den dök mot marken och sedan

19


lyfte igen, med ett litet djur hängande i näbben. ”För det första – även om hon hade velat ta livet av sig, skulle hon inte ha valt vatten.” Det tjänade ingenting till – jag försökte stå emot, men jag kunde inte låta bli att spekulera. ”Jag förstår vad du menar. Arizona var jättebra på att simma, hon snorklade och dök med tuber …” ”Nej, inte det. Jag menar att Arizona var väldigt noga med smink och frisyr och sånt. Hur hon såg ut. Och hon var väldigt förtjust i all sorts dramatik. Om hon visste att någon skulle hitta henne död, skulle hon se till att hon var snygg.” Zoey tystnade och rodnade. ”Är jag verkligen så elak som det där lät?” frågade hon. ”Japp”, flinade jag. ”Men jag håller helt och hållet med dig.” Och hon har inte förändrats alls, ville jag tillägga. Förra gången jag såg henne, med Beautiful Dead ute vid Foxton Ridge, var hon fortfarande samma krävande dramaqueen. Jag bet mig i läppen. Prata inte om det. Låt det vara. Och för att påminna mig skickade Hunter in miljoner bevingade själar som flaxade runt mitt huvud, gjorde mig yr och tvingade mig att räta på mig i sätet. ”Så du håller med om att det inte var något hon planerade?” Zoeys teori hade fått henne också att räta på sig. Jag ryckte på axlarna. Vingarna var kvar hos mig. De skrämde mig inte längre, men de fångade definitivt min uppmärksamhet. ”Tror du att jag är tankeläsare?” protesterade jag.

20


”Tänk efter, Darina. Skulle någon med förnuftet i behåll ta sig hela vägen ut hit – utan bil eftersom den var på verk­ staden, så hon måste gå hela vägen och hur långt är det? Över en halvmil? Alla vet att Arizona aldrig har gjort det i hela sitt liv …” ”Okej.” Jag höll upp båda händerna för att visa att jag gav upp. Hunters bevingade varningar om att inte förråda dem gjorde det svårt för mig att höra något annat. ”Jag vill inte prata om det.” ”Darina!” Zoey visade tydligt att hon var besviken. Jag skakade på huvudet och startade motorn. ”Det förflutna ligger bakom oss, som mrs Jonson sa.” Vi får ingenting tillbaka, hade hon också sagt. Men jag visste att det var möjligt – åtminstone för Beautiful Dead. Vingarna flaxade ursinnigt när jag backade från utsiktsplatsen och svängde ut på vägen.

Hej, så roligt att äntligen höra av er, sa jag till vingarna. Jag hade släppt av Zoey och var på väg hem. Jag var livrädd för att ni aldrig skulle komma tillbaka. Jag körde med nedfälld sufflett och de flaxade runt mitt huvud som virvlande fjädrar, nu mer som en påminnelse än en varning. Vet ni hur många gånger jag har kört ut till Foxton den senaste tiden? Ja, det vet ni nog. Jag stannade vid ett rödljus och kastade en blick åt sidan. ”Phoenix!”

21


Han satt i passagerarsätet, som Zoey just hade lämnat, och log snett mot mig när jag fick syn på honom. ”Herregud!” Ljuset slog om till grönt och jag rullade genom korsningen, för långsamt för killen bakom mig som nästan körde rakt in i min bakre kofångare. ”Gör inte så, Phoenix! Dyk inte bara upp!” ”Vill du att jag ska försvinna igen?” frågade han med den där släpiga, mumlande rösten. ”Det kan jag göra!” Han gjorde sig redo att dematerialiseras. ”Nej, gör inte det! Men jag fick nästan en hjärtattack. Låt mig svänga av vägen, bara.” Jag lyckades köra in och stanna på en liten parkeringsplats utanför en livsmedelsbutik. ”Hej, Darina.” Phoenix flinade. Jag sträckte ut handen för att röra vid honom, försäkra mig om att han var … verklig, typ. Han grep tag i min hand. ”Länge sedan, va?” ”En evighet”, andades jag. Jag hade räknat dagarna, timmarna och minuterna. Men nu när Phoenix var här, kunde jag inte komma på något meningsfullt att säga. I stället tittade jag på våra båda händer, hans stor och bred, min mindre och slätare, och njöt av känslan när hans tumme smekte min handflata. ”Hunter tvingade oss att hålla oss undan”, sa han. ”Du vet ju hur han är.” ”Sjukligt kontrollbehov”, muttrade jag. ”Ja, jag skulle kunna dra ett zombieskämt om att han inte har något hjärta …”

22


”Gör inte det.” ”Smaklöst?” Jag nickade. Inga känslor, inget hjärta – bokstavligt talat. Så var det när man återvände från de döda. Och en hud så blek att den ser ut att aldrig ha berörts av solen. Phoenix vackra, släta ansikte fick mitt hjärta att slå fort nog för oss båda. ”Jag är här nu”, sa han mjukt. Sedan bad han mig byta plats med honom, och satte sig själv bakom ratten. Utan ett ord körde han till en väg som ledde ut ur stan, och fem minuter senare hade vi lämnat bebyggelsen bakom oss och följde grusvägen till vår favoritplats vid Deer Creek. Medan bilen skumpade fram tittade jag upp på himlen. Inte ett moln i sikte, ingen vind. Om någon nu är intresserad av en väderleksrapport i det här läget. Phoenix parkerade vid floden, nära några grova, låga pilträd. Än en gång tog han min hand, den här gången för att dra ut mig ur bilen och leda mig förbi pilträden till ett klipputsprång med utsikt över vattnet. Vi stod där, sida vid sida, med armarna om varandra, och tittade ner. Vattnet var så klart att man kunde se varje liten sten på flodens botten. Det strömmade sakta och förde med sig de första höstlöven som fallit på den glittrande ytan. Sedan satte vi oss ner på klippan för att fånga solens sista strålar. Phoenix drog upp sina långa ben och jag slog mig ner mellan dem, med ryggen mot hans bröst. Han lade armarna om mig.

23


”Jag har saknat dig”, mumlade jag. Och det beskrev inte alls det gapande hålet i mitt hjärta, de svarta ensamma nätterna utan någon som kunde lindra min förtvivlan. Jag vred på mig för att se på hans ansikte – drag som inte riktigt passade in på den vanliga skönhetsstereotypen, även om hans höga panna och kindben bara missade med någon millimeter och de stora, blågrå ögonen var mitt i prick. Nej, det var munnen som gjorde honom annorlunda – den där krökningen neråt vid ena mungipan och hans sätt att röra sina fylliga läppar runt sin långsamma, släpiga röst. Han lutade sig framåt för att kyssa mig. Igen! Igen! suckade min kropp. Det var allt jag ville. Ingenting annat spelade någon roll, läppar mot läppar, delade andetag, att se honom så nära och suddigt genom en ridå av mörka ögonfransar. Phoenix drog mig med till en sluttning med långt, torrt gräs och kysste mig ivrigare. Jag lät mig svepas med av den flödande kärleken, starkare och mycket farligare än någon strömmande bergsflod. Sedan avbröt Phoenix plötsligt kyssen och lyfte huvudet. Hans ögon blev smala och han lyfte händerna för att hålla mig på avstånd. ”Vad hände?” Jag såg mig omkring. Hade någon smugit sig på oss? Vad var det? ”Säg inte att det är Hunter. Är han här?” Phoenix skakade på huvudet. ”Nej. Eller ja – jag menar, han är alltid här.”

24


”Överherren”, muttrade jag. Den glödheta passionen sval­­nade snabbt och jag återfick självkontrollen. ”Han är mer effektiv än vilket preventivmedel som helst”, tillade jag. Vi skrattade båda två men blev sedan allvarliga igen. ”Det finns en regel”, förklarade Phoenix. ”Jag kan inte … du vet … ge mig hän helt och hållet. Vi måste hålla ett visst avstånd. ”Säger vem? Hunter? Vet han inte att regler är till för att brytas?” Hunter var värre än Laura och Jim. Rättare sagt var hans straffskala betydligt hårdare. Om jag var ute för sent kunde Laura ge mig utegångsförbud – det var hennes hus, det var hon som betalade räkningarna och så vidare. Men Phoenix måste följa reglerna för att kunna ställa saker och ting till rätta. Om han satte sig upp mot sin överherre skulle han bli utkörd från Foxton och hamna i limbo igen, så enkelt var det. Och om jag lyssnade noga just nu kunde jag höra vingslagen från en miljon förlorade själar i limbo, som flaxade och vädjade om att få ta hans plats. ”Okej.” Jag nickade. Inget svårt beslut. Phoenix slöt ögonen. ”Du förstår”, suckade han. ”Inser du hur svårt det här är för mig?” ”Det gör jag”, viskade jag. ”Från och med nu lovar jag att inte röra dig!” Den här gången var humorn mindre lättsam, mer bitterljuv. ”Vad har jag gjort för att förtjäna det här?” frågade han, tog mina händer och vägrade låta mig dra mig undan. ”Jag menar dig, Darina. Du är det vackraste jag

25


någonsin har sett, och jag vet aldrig vad du ska säga eller göra härnäst. Du lyckas alltid överraska mig.” ”Och du ska föreställa tankeläsare”, skämtade jag. Jag kände hur jag plötsligt började falla mot den där mörka, ensamma platsen igen, och hävde mig upp genom att byta samtalsämne. ”Berätta varför Hunter lät dig visa dig till slut”, bad jag. Phoenix ryckte på axlarna. ”Han förklarar sig aldrig. Sanningen är att han inte har synts till förrän tidigare i dag. Jag vet inte var han har varit sedan det där med Jonas.” ”Var höll du och de andra hus, då?” frågade jag. De hade inte varit i Foxton, så mycket visste jag. Han verkade besvärad och tittade bort. ”Arizona tog över. Hon sa att vi måste lämna Foxton ett tag, låta saker och ting bli som vanligt här igen.” ”Vart tog ni vägen, då?” insisterade jag. ”Ett par ställen jag aldrig har varit på förut – jag kan inte riktigt säga var.” Jag smackade med tungan. ”Du får inte, menar du. Ännu en av Hunters regler.” ”Jag vet bara att Hunter gav sig av och att Arizona tog hand om oss och varnade oss för att ställa frågor.” ”Okej, du behöver inte svara, men låt mig komma med en kvalificerad gissning. Hunter återvände till limbo för att informera vem eller vad som nu bestämmer över honom – överherrarnas överherre, eller något. Han lämnade Beau­ ­ti­­ful Dead på något slags hemligt gömställe, lät er gå i ide

26


tills han kunde återvända.” Jag letade i Phoenix ansikte efter en reaktion som aldrig kom, vilket betydde att jag hade rätt. ”Intressant. Det finns alltså någon eller något som talar om för Hunter vad han ska göra. Och Phoenix – säg inte att jag inte ska bry mitt söta lilla huvud, okej?” ”Tror du på det själv?” Han lutade sig tillbaka och knäppte händerna bakom huvudet. ”Det vore bara slöseri med energi.” ”Hur kändes det att ta order från Arizona?” Det fanns en skärpa i min fråga, det medger jag. ”Arizona är cool. Och väldigt smart.” ”Borde jag bli svartsjuk?” Det var bara delvis ett skämt. Jag visste trots allt att många killar på Ellerton High hade fallit för Arizonas utseende och stil, även om hennes kyliga personlighet hade varit lika inbjudande som ett dopp i en isvak. Phoenix och de andra killarna på skolan hade beundrat henne på avstånd. ”Tror du på det själv?” upprepade han. ”Men allvarligt talat – bråka inte med henne, okej?” ”Nej, jag måste bara rädda hennes zombiesjäl.” Jag påminde honom om den främsta anledningen till att vi var här. ”Det är många som har börjat grubbla över Arizona sedan frågetecknen kring Jonas död rätades ut. Zoey, till exempel.” Phoenix rätade på sig. ”Ställer hon frågor?” ”Ja, och oroa dig inte, jag har inte avslöjat några hemligheter. Hunter och en miljon vingar satte stopp för det.” Han slappnade av igen.

27


”Zoey säger att hon inte tror på att Arizona dränkte sig eller att det var en olyckshändelse. Och jag antar att hon kan ha rätt.” ”Gör du?” Phoenix aktade sig noga för att avslöja någonting, vilket påminde mig om att det fanns saker han inte kunde berätta ens för mig. ”Ja. Varför skulle Hunter annars låta henne återvända?” Jag visste att överherren bara ägnade sig åt orättvisor och tvivel – Summer Madison, som blivit skjuten av en okänd gärningsman, Phoenix, som huggits ihjäl i ett gängslagsmål. En okomplicerad, lättförklarlig bortgång förtjänade inte så här mycket uppmärksamhet. ”Hon är här för att hennes död är ett mysterium.” Vi satt tysta en stund och såg vattnet strömma nedanför oss. ”Darina, du behöver verkligen inte göra det här.” Det hördes på Phoenix röst att han befann sig någon annanstans i tankarna. ”Chansen är stor att vi kan ta reda på vad som hände utan din hjälp.” Jag ryckte till som om någonting stuckit mig. ”Jaså? Men ni har redan haft mer än elva månader på er att göra det, och hur långt har ni kommit? Glöm inte att tiden håller på att rinna ut.” Hur kunde de glömma? En själ kan existera i tolv månader som zombie, inte en dag till. Sedan är det slut. ”Du måste ändå inte göra det.” Jag reste mig upp och balanserade på kanten av klippan med utsträckta armar. ”Menar du att jag kan få mitt

28


minne zappat av dina superkrafter och gå härifrån som om du aldrig hade funnits? Toppen, tack!” ”Alternativet kanske är för mycket att be om.” Phoenix erbjöd mig en väg ut ur galenskaperna, men jag såg i hans blick att han inte räknade med att jag skulle ta den. Han kände mig bättre än så. ”När har jag någonsin gått min väg?” mumlade jag. Han drog mig tillbaka från kanten och kysste mig, mjukt den här gången, medan han smekte min nacke. ”Så du tänker hjälpa Arizona som du hjälpte Jonas?” ”Och som jag tänker hjälpa Summer och dig.” ”Då är det dags”, sa han och tog min hand.

29


9789155255695