Ag J R A V g n Å g En STOR RE AN
N A T A ZL
TOnY FLYgARE berättat för Daniel nilsson-PaDilla
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Tony Flygare och Daniel Nilsson-Padilla 2014 Norstedts, Stockholm Första upplagan, andra tryckningen Omslag: Johannes Molin Omslagsbild: Magnus af Geijerstam Redaktör: Lars Molin Faktagranskare: Gunnar Persson Tryckt hos Bookwell, Finland 2014 ISBN 978-91-1-304834-5
”Jag hängde också mycket med en kille som heter Tony Flygare. … Hans farsa och morsa är också från Balkan och han var lite av en tuffing han med. … Han var större och kraftigare och sågs som en större fotbollstalang. Det var mycket Tony: ’Kolla honom, vilken spelare!’” ”Det var fortfarande mycket Tony, och jag sög åt mig kunskap för att bli minst lika bra.” Jag är Zlatan Ibrahimović, s. 89 och s. 96
1 ”Shit! Är du inte klok, vad fan gör du?” hörde jag Zlatan säga. Han såg helt chockad ut och stod som förstenad, liksom resten av laget. Nu insåg jag att det var på blodigt allvar, på liv och död. Klubbens hela existens i Allsvenskan stod på spel. Min puls, som trots att det var en avgörande match fram till nu hade varit rätt normal, höjdes snabbt när Zlatans ord gick in i skallen. Men ibland måste man stå upp när ingen annan gör det. Jag var junioren som var superlöftet i svensk fotboll, van att aldrig misslyckas och dessutom uppfostrad av min mamma att alltid ta ansvar. Det hade jag fått i mig redan som liten pojke. Det hade varit en otroligt jobbig säsong för klubben Malmö FF och för oss spelare. Dagens motståndare Halmstad låg på tredje plats i tabellen. Vi låg i botten. En riktig ödesmatch. Det var söndagen den 19 september 1999. Vi var absolut tvungna att ta poäng för att inte ramla ur All7
svenskan och åka ner i Superettan. Det var närmast otänkbart för en storklubb av Malmö FF:s dignitet. I slutet av andra halvlek blev Niklas Gudmundsson skadad och jag byttes in. Med bara tre minuter kvar av ordinarie matchtid låg vi under med 2–1. Då blåste domaren straff för oss. I samma ögonblick kändes det som om ett mörker lade sig över hela arenan. Vem skulle lägga den avgörande straffen? Jag såg mig omkring och möttes av lagkamraternas skräckslagna blickar, alla var som förstenade. ”Jag tar den”, sa jag och sprang fram och tog upp bollen. När jag vände mig om var det som om tiden stannade upp, det blev alldeles tyst. Allting stod på spel i denna stund. Jag såg mig åter omkring. Tittade på de slitna medspelarna på planen, bort mot avbytarbänken och tränarna Roland Andersson och Thomas Sjöberg. Svetten lackade. Laget hade verkligen haft en tung säsong och jag hade bara fått hoppa in som avbytare i några matcher, Zlatan hade inte fått spela alls fram till dagens match, där han bytts in i slutminuterna. Men nu fanns chans till upprättelse. I mitt huvud fanns bara en tanke: jag har inte något att förlora utan allt att vinna. Det låter kanske lite egoistiskt, att jag i den stunden var så upptagen av min egen roll, men så var det. Jag ville bli en man bland män, gå från junior till ordinarie i 8
seniorlaget. Jag längtade efter att få ta steget. Nu skulle jag göra det genom att visa ansvar inför mina lagkamrater och inför klubben i mitt hjärta, Malmö FF. Olof Persson, som var vår ordinarie straffskytt, befann sig utanför planen och fick behandling för en skada så han kunde inte lägga straffen. När jag vände blicken mot Mats Lilienberg, som tidigare varit skyttekung i Halmstads BK, och frågade honom om han ville ta straffen, sa han direkt att målvakten Håkan Svensson kände honom från tiden i Halmstad så det var inte någon bra idé. Jag var bara arton år och tog det ansvar som de tio år äldre killarna i laget inte ville ta. Nu när allt skulle avgöras tvekade de. Trots att jag spelade i A-laget blev jag oftast betraktad som junior. Jag ville bli av med den stämpeln. Under säsongen hade jag mestadels suttit på bänken och väntat på att få min chans. De rutinerade anfallarna, som till exempel Mats Lilienberg, hade inte levererat tillräckligt. Han hade tidigare vunnit skytteligan i Allsvenskan, men nu när allt skulle avgöras tvekade också han. Jag hade inte missat en enda straff i ungdomslaget under säsongen. Nu skulle den viktigaste straffen i mitt liv läggas, och jag hade inte en tanke på att jag skulle missa den. Jag såg straffen som mitt livs största chans att bli hjälte och ta ansvar för klubben. Det var nu eller aldrig. Stegen mot straffpunkten kändes som en evig9
het. Först, när jag tog bollen, tänkte jag att nu jävlar kommer jag att sätta den. Men när jag vände mig om och såg hur chockade lagkamraterna var började jag tveka. Paniken kom smygande när jag gick fram mot straffpunkten och lade upp bollen. Jag började tänka på konsekvenserna om jag skulle missa straffen. Mina medspelare stod blick stilla, jag såg skräcken i deras ögon. Jag kopplade bort allting och det kändes som tiden stod stilla. Ska jag gå på kraft, blunda och skjuta allt vad jag har? Ska jag försöka finta målvakten, så han lägger sig ner i ena hörnet och jag sätter straffen i det andra? Tusen tankar for genom huvudet under några korta sekunder. Jag hade aldrig känt en sådan press i hela mitt liv. Vad skulle hända om jag missade? Jag tog några steg bakåt, sprang fram och sköt. Ödet hade bestämt att straffen skulle förändra mitt liv.
10
” Zlatan berättar i sin bok att han hängde mycket med en kille som hette Tony Flygare, som då sågs som en större fotbollstalang. Att han sög i sig kunskap för att bli minst lika bra. Den killen var jag. Vi var bästa polare och jagade under många år tillsammans drömmen om att bli fotbollsproffs. Vi lärde känna varandra redan i sexårsåldern då vi träffades i hemspråksundervisningen ( mina föräldrar kommer också från Balkan ). Vi tränade, spelade och hade kul ihop fram till 18-årsåldern. Då tog ödet oss på skilda vägar. Alla vet var Zlatan är idag. Jag förföljs ständigt av frågan : ’Vad hände egentligen med dig? Vart tog du vägen, du som en gång var bättre än Zlatan? ’ Min bok handlar om vår gemensamma barn- och ungdomstid och vår kärlek till fotbollen men också om mitt liv efter den ödesdigra straffmissen den 19 september 1999. Det var tunga år. Att nu få berätta min egen historia har varit en befrielse. ” Tony Flygare
www.no r s tedts .s e
ISBN 978-91-1-304834-5