Malin Stehn
Svarta tornet
Opal
Malin Stehn
Opal
Till Lukas och Elvira
www.opal.se © Malin Stehn, 2014 Omslag: Sebastian Jonsson, 2014 Bokförlaget Opal AB, Bromma Tryckt hos ScandBook AB, Falun, 2014 ISBN: 978-91-7299-689-2
1 ”Du kan väl åtminstone försöka se lite glad ut?” Mamma vrider huvudet mot baksätet. ”Det är inte precis jordens undergång som väntar dig.” Jag låtsas som om jag inte har hört och fortsätter glo ut genom bilfönstret. Ändå vet jag precis hur hon ser ut: läpparnas missnöjda böj, ögonen irriterade och vädjande på samma gång. ”Robin …” Mamma tar ny sats, hittar honungsrösten: ”Du förstår väl att vi inte gör det här för att vara elaka. Vi gör det för ditt eget bästa. För att vi älskar dig.” Jag kollar mobilen och konstaterar att det tog exakt sjutton minuter innan hon bröt tystnaden – och därmed förlorade. Snittet ligger nånstans mellan tio och tjugo minuter. I och för sig så visste jag hela tiden att jag skulle vinna. Mamma klarar nämligen inte av ’dålig stämning’. Det är nästan alltid dålig stämning i hennes värld. Om det är tyst för länge. Om nån är kort i 5
tonen. Eller ännu värre: om nån blir arg på riktigt och ryter till. Då kan man se hur hon plågas. Men mamma är stolt också, vill inte vara den som ger sig i första taget. Ändå är det alltid hon som ger sig till slut. Själv är jag grym på att bygga upp olika stämningar. Särskilt de dåliga. Jag är dessutom uthållig. Kan man förresten vänta sig nåt annat än dålig stämning när man, över huvudet på sin son, bestämmer att han ska ägna hela sommaren åt att rensa ogräs åt en fisförnäm gubbe långt ute på landet? Knappast. Kanske trodde mina föräldrar att jag skulle vänja mig vid tanken och se det hela som en ’utmaning’ eller en ’vändpunkt’. Kanske trodde de att jag, när tiden väl var inne, skulle sitta i baksätet och glädjas åt ’förmånen’ att få vistas ett helt sommarlov ute i ’friska luften’. Vändpunkt? Så fan heller. En sommar utan kompisarna. En sommar utan dator och sovmorgnar. En sommar utan Elina … Jag känner för att slå på nåt. Eller nån. ”Anders, hjälp mig!” Mamma vänder sig mot pappa. ”Prata med honom!” Pappa verkar oerhört fokuserad på bilkörningen. Till och med bakifrån kan jag se hur han pressar ihop käkarna, hur käkbenen rör sig precis under öronen. 6
”Inte nu”, säger han. ”Det går ändå inte att prata med Robin när han är på det där humöret.” En röst inuti mitt huvud skriker: Varför pratar ni alltid om mig? Prata med mig istället! Men jag säger inget. Det gör jag nästan aldrig nuförtiden.
7
5 Jag vaknar med ett ryck och tittar upp mot det kritvita taket. Kroppen känns tung. Vänder mig om, kollar på mobilen. 05.42! Inte konstigt att man är seg. Jag blundar. Det är över en timme kvar tills jag måste gå upp, men ljuset träffar mig rakt i ansiktet – från fyra håll. Drar täcket över huvudet och försöker tänka på ingenting, måste sova för att orka jobba. Men så fort jag tänker på jobbet blir jag förbannad och kan inte slappna av alls. Det finns nog ingenting jag avskyr mer än att rensa ogräs. Och nu är det precis det jag ska syssla med fram tills skolan börjar igen. Hos ett gäng övertrevliga typer. Ute på landet. Jag fattar verkligen inte hur man kan stå ut med att bo här. Visst, det är fint, det kan till och med jag se att det är. Men än sen? Det finns ju ingenting att göra. Stället är stendött! De är i och för sig gamlingar hela bunten. Claes 26
och Birgitta borde vara nånstans mellan sextio och sjuttio. Caroline är väl ungefär som mamma, i fyrtioårsåldern. Och då verkar man vara nöjd bara man får sitta på sin röv, dricka kaffe och läsa tidningen. Alltså kvittar det antagligen var man sitter. Jag vrider mig mellan lakanen. Första dagen på ’sommarlovet’ och så vaknar man före klockan sex. Det är fan helt otroligt! Ilsket sliter jag bort täcket från ansiktet, plockar upp mobilen från golvet. Jag stoppar lurarna i öronen, tackar Gud för att Bielkeholm har wi-fi och sätter igång låtlistan Dålig stämning. Och fastän jag egentligen inte alls vill veta vad kompisarna har för sig så kollar jag Instagram. Mitt onda jag hoppas att festen hos Jens var skittråkig och att alla gick hem och la sig klockan tio. Självklart vet jag att det inte var så, det räcker med att läsa de översta inläggen för att förstå att jag missat nåt utöver det vanliga. Jag fnissar åt ett foto på en brinnande loggbok med texten Burn in hell undertill. Humor, enligt Lunne. Bläddrar neråt. Skummar förbi alla glada ansikten. En tjej i nian är ledsen över att behöva skiljas från bästa klassen ever. En kille i samma klass är glad över att slippa se alla idioter igen. Ett foto i mängden får mig att haja till. Det är 27
suddigt, men man ser mycket väl vilka bilden före ställer. Två personer i en soffa. De sitter väldigt nära varandra. För nära. Jens och Elina. Det är Jens som har lagt upp bilden och Elina har kommenterat med ett hjärta. Fan! Jag slänger mobilen ifrån mig och kastar mig baklänges i sängen. Fan för dig, Jens! Inte för att du kunde veta. Men ändå. Jag har lust att skriva nåt riktigt jävla elakt under bilden men inser hur löjligt det skulle verka. Bestämmer mig för att skita i det. Den här sommaren var redan kass. Nu har den bara blivit ännu mer kass. Ingen större skillnad. Fast det gör ont. Jag kan inte riktigt lokalisera smärtan men den finns där nånstans. Gnagande. Molande. När jag böjer mig fram för att kolla om telefonen är hel får jag nästan hjärtstillestånd. Eller rättare sagt: hjärtat slutar nog slå ett litet tag. Handen far tillbaka mot kroppen och rycker instinktivt tag i täcket. Jag stirrar mot dörren. Där sitter den. Katten. Blickstilla sitter den där på brädgolvet och ser på mig med sina gröna, utforskande ögon. Svansen når nästan hela vägen runt djuret, ligger som en svart pälslasso över framtassarna. 28
Katten blinkar ett par gånger – utan att flytta blicken en millimeter. Jag får en känsla av att den ser rakt igenom mig. Hur kom den in?
29
6 Katten kom naturligtvis in samma väg som den tog sig ut igår eftermiddag, då när mamma skulle slänga ut den. Det är bara det att rummet känns väldigt stängt. Inga fönster är öppna. Och om de hade varit det så skulle katten ändå inte ha kunnat komma in den vägen: fönsterblecken befinner sig säkert tio meter från marken och inte ens en katt kan hoppa så högt. Dörren är stängd. Jag låste den själv från insidan innan jag gick och la mig. Har katten legat under sängen hela natten? Den kanske gömde sig där när mamma kom in i rummet igår. Svaret är tyvärr nej. Jag tittade faktiskt under sängen innan jag la mig – eftersom mina hörlurar var försvunna. Och det var tomt under sängen. Så när som på lurarna då. Samtidigt som jag tänker allt det där sitter katten kvar vid dörren och betraktar mig. Jag vågar knappt andas. Inte för att jag tror att katten ska anfalla eller så, den ser inte direkt arg 30
ut. Men jag ogillar att jag inte märkte när den dök upp. Och så får jag gåshud av de där vaksamma ögonen. Jag trycker täcket hårt mot bröstet, försöker fundera ut en logisk förklaring till hur katten har kunnat ta sig in i rummet. Genom en lucka i taket? Jag tittar upp. Nej, taket är jämnt och vitt, utan så mycket som en spricka i putsen. Finns det en lucka i golvet, kanske? Jag ser mig omkring. Nix. Golvet är helt. Försiktigt böjer jag mig ner och kikar in under sängen – bara för att konstatera att golvet är precis lika helt där. Kanske finns det en lönndörr nånstans. Det brukar det ju finnas i slott. Men i så fall borde den väl vara öppen nu. Jag sneglar på katten som lägger huvudet lite på sned. Som om den väntar på att jag ska säga nåt. Mitt hjärta slår hårt och snabbt. Handflatorna är klibbiga av svett. Kom igen nu, Robin! Det är ju bara en katt! Du är mycket större och smartare. Och dessutom jävligt allergisk. Du måste ta ut den. Nu. Jag låter täcket falla och sätter mig på sängkanten, tar ett djupt andetag. ”Okej, katten …” Det svarta djuret rätar upp huvudet. Svanstippen rör sig en aning. 31
”Nu är det så här …” Med bestämda rörelser går jag fram till dörren och öppnar den. ”… att du måste dra! För jag tål inte såna som du.” Katten rör först inte ett morrhår, den sitter kvar i exakt samma position som tidigare. Men plötsligt, som på en given signal, vänder djuret helt om och försvinner ut genom dörren. ”Förresten!” Jag tar tag i dörrkarmen och lutar mig ut i trapphuset. ”Det är en sak till: Jag gillar inte att du smyger på mig!” Rösten studsar mellan stenväggarna innan tystnaden tar vid.
32
7 Mina skor halkar fram över kullerstenen. Jag känner mig helt felplacerad i slottsmiljön och är tacksam för att jag åtminstone slipper gå in genom huvudentrén för att komma till Claes och Birgitta. Den används, enligt Birgitta, bara av gäster till konferensvåningen och festsalen. När Birgitta tog med mig på en rundvandring igår kväll kändes halv åtta som en omänsklig frukosttid på sommarlovet. Men eftersom jag vaknade så tidigt är jag vrålhungrig. Det jobbiga är att födan måste intas tillsammans med två mer eller mindre främmande människor. Jag tänker att jag lätt hade kunnat avstå från en hel månadspeng för att just i denna stund få sitta hemma vid köksbordet och käka frukost. Ensam. Med datorn eller telefonen som enda sällskap. Men jag tar ett djupt andetag och kliver upp på den grovhuggna stentrappan. Inser att det inte finns några alternativ om jag vill ha mat i magen. Bara att bita ihop. Knack, knack. 33
Inte ett ljud, inte en rörelse hörs inifrån. Sover de fortfarande? Jag tar ett steg bakåt, ser mig omkring. Tre vit-orange katter ligger intill stengrunden på andra sidan gården och iakttar mig med halvslutna ögon. Den svarta katten syns inte till. Knack, knack. Fortfarande inget tecken på liv inifrån slottet. Ska jag banka hårdare? Finns det en ringklocka nånstans som jag inte ser? Det var väl halv åtta och inte halv sju? Jag hatar när jag inte vet hur jag ska bete mig, när jag inte har koll. Så skramlar det till i dörren och Claes tittar ut. Det grå håret står åt alla håll, som om han varit ute i hård storm. ”Robin! God morgon. Fint att du är i tid.” Han backar och jag följer efter. Hallen är mörk och ganska stökig. Den luktar hund och jag nyser som på beställning. Det lilla utrymmet är överfyllt av högskaftade gröna gummistövlar, kängor, skor, hattar och kepsar. Alldeles innanför dörren står en flätad korg där hundkoppel och handskar samsas i en enda röra. Jag har precis hunnit få av mig den ena skon när Claes säger att jag kan behålla skorna på. ”Golven är kalla och vi är inte så noga med städningen.” Han sneglar på mina kritvita strumpor. 34
När jag böjer mig ner för att ta på skon igen blir jag överfallen av en stor gräddfärgad hund. Den är nära att välta omkull mig och jag måste ta stöd med ena handen mot golvet. Shit, vad är det för ett jäkla zoo jag har hamnat på? ”Det här är Jackie.” Claes tar tag i hundens halsband, säger åt den att lugna sig. ”Hon vill bara hälsa. Sen kommer hon att lämna dig ifred.” Jag trampar i skon, reser mig upp och ger Jackie en tafatt klapp på huvudet. Till min stora förvåning hjälper det: i nästa ögonblick tappar hunden intresset för mig och lufsar före oss in i köket. Claes vänder sig om. ”Du har väl tagit dina allergi tabletter?” ”Mmm”, säger jag fast jag glömde och nyser igen.
En himmelsk doft av bacon möter mig i köksdörren. ”Hej, Robin!” Birgitta står vid spisen med en stekspade i handen. ”Har du sovit gott?” Jag mumlar ett jakande svar och bestämmer mig snabbt för att inte säga nåt om den svarta katten. Ju mer jag tänker på morgonens incident desto knäppare verkar det. En katt som går genom väggar … Hallå, liksom. ”Ta en tallrik och förse dig här vid spisen.” Birgitta nickar mot en trave assietter på bänken intill. ”Vi brukar göra det enkelt för oss och ha gående bord på morgnarna.” 35
Passar mig precis. ”Idag ska jag visa dig hur man kör gräsklipparen”, säger Claes och stoppar in hel baconskiva i gapet. ’Köra gräsklippare’? Ja, det kan man ju också kalla det. Jag ser framför mig hur pappa brukar traska fram och tillbaka över tomten med från varande blick och svetten pärlande i pannan. Men okej, det finns definitivt tråkigare uppgifter än gräsklippning och eftersom jag har munnen full med äggröra nickar jag bara. ”Hoppas du ska trivas här.” Birgitta ler. ”Det känns säkert lite ovant nu i början. Och jag förstår om du saknar dina kompisar. Men förhoppningsvis kommer du bra överens med Ebba och Hassan. De kommer också att vara här om dagarna.” Jag ser antagligen väldigt frågande ut för Birgitta fortsätter: ”Hassan bor inne i byn. Han har sommarjobbat hos oss i flera år. Kommunen betalar för att hålla ungdomarna sysselsatta. Och Ebba är Carolines dotter, din syssling.” Claes ler. ”Ebba skulle säkert hellre sitta på hästryggen hela sommarlovet, men hon är så illa tvungen att hjälpa till här. Så är det att driva familjeföretag.” Nice. Inte nog med att jag är tvungen att leka trädgårds mästare i två månader. Jag måste umgås med en mesig lantis och en halvadlig hästtjej också.
36
Vid närmare eftertanke så har jag nog hört talas om en syssling som heter Ebba. Men jag har aldrig träffat henne – inte som jag minns i alla fall. Jag suckar och känner hur mackan växer i munnen. Det här är fan helt sjukt! Hur kunde jag hamna på det här stället? Varför vägrade jag inte? Jag kunde ha kedjat fast mig i en lyktstolpe eller rymt hemifrån! Vad som helst! Medan jag kämpar med mackan funderar jag över vad mamma och pappa egentligen har sagt om mig, hur de presenterade upplägget för Claes och Birgitta. ’Jo, hej. Det är så att vår son inte tar ansvar för sitt liv så vi undrar om han kan få komma på arbetsläger hos er.’ Claes och Birgitta känner antagligen till exakt vad jag har gjort och vad jag inte har gjort. De har säkert fått höra om alla mina fel och brister. Och ändå är de så trevliga och positiva hela tiden. De måste vara jävligt bra på att spela teater. Jag hade förväntat mig att få en lista över vilka regler som gäller på Bielkeholm, typ ’läggdags senast klockan tio’, ’mobilen ska vara avstängd när vi äter’ och en massa sånt. Men både Birgitta och Claes verkar väldigt avslappnade. Det är precis som om de litar på mig. Claes kastar ett öga på väggklockan och tömmer sitt juiceglas. ”Oj, nu är Hassan snart här.” Han reser sig upp. Birgitta reser sig också. ”Jag ska bara gå och 37
titta till pappa.” Hon ser på mig. ”Skulle du kunna plocka undan efter frukosten, Robin? Det är inte så noga var sakerna hamnar. Bara du får in smöret och leverpastejen i kylen. Det vore jättesnällt av dig. Och du hittar säkert Claes och Hassan därute sen.” Ett par minuter senare vandrar jag omkring i det stora köket på jakt efter brödpåsen. Fräckt att be mig plocka undan efter frukosten! Precis som om jag är nån slags betjänt. Jag föser bort Jackie som står lite för nära leverpastejen, sätter locket på asken och ställer in den i kylskåpet. Till slut hittar jag även brödpåsen. Bakom köket finns ett pyttelitet rum, bara en aning större än den läskiga källartoaletten i tornet. Jag kikar in och tänker att det kanske var här kocken bodde förr i tiden. Eller pigan. Ett klirrande ljud från hallen får mig hursomhelst att skynda tillbaka till köket. Jag skramlar lite med några tallrikar som ligger i diskhon, låtsas vara väldigt upptagen. ”Hej. Det är du som är Robin, va?” Rösten är ljus och måste tillhöra en tjej i min egen ålder. Överklass-Ebba, förstås.
38
8 Jag vänder mig om och blir inte det minsta förvånad. Tjejen som står i dörröppningen ser ut som en nidbild av en flicka född med silversked i munnen. Hon är smal, klädd i mörkblå shorts och vitt linne. Det blanka blonda håret är uppsatt i en stram hästsvans och i örsnibbarna gnistrar små pärlor. Jag känner igen stilen från tennisklubben: de svala tjejerna med de dyraste racketarna. De som alltid satsade allt men aldrig verkade ha särskilt kul. Jag trivdes inte bland dem. Det var tur att det blev som det blev. ”Robin, alltså?” Ebba sätter sig på huk och kramar om Jackie. ”Japp.” ”Jag heter Ebba.” Hon reser sig upp, går fram till diskbänken, öppnar skåpet ovanför diskhon och tar ut ett glas. ”Birgitta och Claes är min mormor och morfar.” 39
Jag nickar och fortsätter skölja en, vid det här laget, väldigt ren tallrik. ”Är du klar snart, eller?” ”Va?” ”Är du klar snart? Med det du håller på med. Jag är törstig.” Mina kinder hettar. Jag vrider på kranen så att varmvattnet ersätts av kallvatten. ”Tack.” Ebba fyller sitt glas, bälgar i sig alltihop i ett svep och stryker därefter bort en vattendroppe från hakan. ”Vi ses.” Hon ställer ner glaset i diskhon och lämnar köket. En svag doft av citron dröjer sig kvar.
”Okej, bromsen är alltså pedalen i mitten, gasen är till höger och kopplingen till vänster … Testa nu så får vi se!” ”På en gång?” Jag har svårt att dölja min förtjusning. ”Visst, kör på bara.” Claes viftar med handen ut över sluttningen. ”Jag står här. Kom ihåg vad jag sa om att parera lutningen med kroppen. Och vad du än gör – kör inte ner i sjön. Den här rackaren är inte billig!” Han daskar till den lilla traktorn så att det sjunger i plåten. Jag vrider runt startnyckeln, lägger i ettan och gräsklipparen börjar sakta röra sig framåt. Koncentrationen är total. Jag vill så gärna visa 40
att jag fixar det här, att jag inte är helt jävla dum i huvudet. Men när jag ska lägga i nästa växel låter det som om nåt går sönder inne i växellådan. Motorn dör. Helvete! ”Försök igen! Ta det lugnt, ett steg i taget.” Svetten rinner längs ryggraden. Jag börjar om från början. Koppling, nyckel, växel, släppa upp koppling, framåt. Den här gången kommer jag ihåg att koppla ur när jag ska lägga i nästa växel och traktorn puttrar fram över slänten. Jag svänger runt vid ett buskage och vänder tillbaka. ”Bravo!” Claes gör tummen upp. Jag kan inte låta bli att le. Jag kör gräsklippare! Jihaaa! Det går inte fort men det går framåt och jag kommer att behöva sitta här nästan hela dagen – Bielkeholms gräsmattor är i det närmaste oändliga. Hur kunde jag tro att jag skulle springa runt med en vanlig motorgräsklippare över de här enorma ytorna? Tur att jag inte sa nåt vid frukosten. Förutom cykel är nog radiobil det enda fordon jag kört förut – och i jämförelse med radiobil vinner gräsklippare lätt. Det är kul att växla och man 41
slipper bli påkörd hela tiden. Nästa gång ska jag ta med mig mobilen och lurarna. Jag vill berätta för Lunne och Jens om det här. En bild på Instagram? Ja, varför inte! Men i nästa ögonblick ångrar jag mig. Hur coolt är det att klippa gräs? Och hur kunde jag ens tänka tanken att visa upp mitt straffarbete för allmän beskådan? Jag måste fan skärpa till mig.
42
9 Vi äter lunch i kaféet. Caroline säger att vi får välja vad vi vill på menyn. Jag tar det köttigaste jag hittar. En köttfärspaj. Det är jag, Ebba och Hassan. Meningen med det här arrangemanget är säkert att vi ska bekanta oss med varandra. Och jag hatar sånt. Finns det nåt värre än att behöva snacka med folk för att nån annan tycker att det är en bra idé? Som tur är visar sig Hassan vara en ganska pratsam typ och jag slappnar av en smula. ”Typiskt Claes att låta dig börja med det roligaste.” Den mörklockige killen lägger ner sin laxbaguette på tallriken och häller upp Fanta i ett högt glas. ”Det var likadant när jag började här. Men vänta bara … ” Han flinar. Jag nickar men tiger, vet inte vad jag ska säga. Ebba, som hittills verkat helt ointresserad av att bekanta sig, tittar upp från sin räksallad. ”Vad har du gjort då?” Ett par klarblå ögon möter mina. ”Vadå gjort?” 43
Robin har sett fram emot en slapp sommar med kompisarna. Men Robins föräldrar har helt andra planer för sin son: Istället för att softa tvingas han till nio veckors sommarjobb hos släktingar på slottet Bielkeholm. Så Robin flyttar in i Svarta tornet, ett torn som visar sig ruva på en mörk hemlighet … Försiktigt sticker jag ut näsan genom dörröppningen. Sniffar. Det kan inte vara sant! För att kolla så jag verkligen är vaken nyper jag mig i ar men. Aj som fan! Jag är vaken. Och i trapphuset finns en svag – men ändå omisskännlig – lukt av brandrök.
Opal