Issuu on Google+


Om Ritta Jacobsson Ritta Jacobsson kommer från Tammerfors i Finland. Efter studentexamen flyttade Ritta till Stockholm. Här erövrade hon det svenska språket och började skriva berättelser på svenska. 1994 sade hon upp sig från sitt jobb för att vara författare på heltid. Efter en lång rad ungdomsböcker om Tina och Jonzon, Jonsson och vuxendeckaren Exekutorn kom hon 2006 ut med ungdomsdeckaren Afrodite och döden. I böckerna om Afrodite kombinerar Ritta sin förmåga att skriva trovärdigt och engagerande för ungdomar med sin känsla för en riktigt spännande historia. Afrodite och döden vann Spårhundenpriset för bästa svenska ungdomsdeckare 2006. Läs mer om Ritta på hennes hemsida ritta.se Böckerna om Afrodite Afrodite och döden Afrodite och sveket Afrodite och hämnden Afrodite och olyckstrasten Afodite och skulden Afrodite och ödet

Jacobsson Afrodite och o det.indd 2

11-01-28 14.21.15


Afrodite och รถdet Ritta Jacobsson

Jacobsson Afrodite och o det.indd 3

11-01-28 14.21.15


Till Eeva för att du ser så ljust på tillvaron trots att du lever i mörker.

www.wahlstroms.se   © Ritta Jacobsson 2011 Utgiven 2011 av B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Omslagsillustration: Nina von Rüdiger Omslagsfoto: Tina Jacobsson Omslagsformgivning: Evelina Thörnberg Sättning: B. Wahlströms Bokförlag Typsnitt: Garamond Tryck: ScandBook, Falun 2011  ISBN 978-91-32-15943-5

4

Jacobsson Afrodite och o det.indd 4

11-01-28 14.21.15


Prolog Ted Borgsten rycktes bryskt ur sin sömn av en hård knuff.   Rörelsedetektorn hade tänt lyktan på förstukvisten. Ljuset strilade in genom persiennens trådsmala springor. Det räckte för att lysa upp konturerna av tre maskerade personer runt hans säng.   I vild panik for han upp, men de kastade sig över honom från olika håll, band för hans ögon, fångade skriket bakom kraftig tejp och drog upp honom ur sängen. Hans armar krokades fast mellan två stadiga kroppar. De släpade honom nerför trappan och ut i den råkalla sep­ tembernatten.   Ingen sa något. Attacken var proffsig och genomtänkt. Han skulle inte få en chans att få veta vilka de var.   Men klart han fattade. De var indrivare. Vem annars skulle bry sig om att kidnappa en tjugofemårig idrottslärare?   Han blev inknuffad i en bil och föll raklång i baksätet. Starka armar drog genast upp honom. Lädret kändes kallt mot hans bara rygg och lår. Tur att han åtminstone hade sovit med kalsongerna på sig.   Inte för att det spelade någon roll.   Han skulle ändå dö.   Bilen grävde djupa spår i det nykrattade gruset när den for iväg. Han och Tea hade höststädat trädgården i går. Hädanefter skulle Tea få göra det ensam.   Tea!   Hon måste ha hört dem, kanske satt sig upp i sängen, liten och tunn i sitt blommiga nattlinne, livrädd för de främmande stegen i huset.   Vad hade de gjort med henne?

5

Jacobsson Afrodite och o det.indd 5

11-01-28 14.21.15


Ted gnydde bakom tejpen och fick genast en knuff i sidan, men oron hade tagit makten över den sprattlande kroppen. Hur skulle han få dem att förstå? De måste lämna Tea i fred, vad de än gjorde med honom!   Ett hårt slag fick honom att tappa andan. Det var som en hästspark rakt i magen.   Tårarna steg upp i ögonen, näsan täpptes till. Han kämpade snörv­ lande efter luft.   Var det meningen att han skulle kvävas?   Tittade de på honom eller hade de vänt sig bort för att slippa se hans dödskamp?   De var tre mot en.   Jävligt oschyst!   Den flyktiga stunden av vrede trängde undan paniken. Han fo­ kuserade all sin kraft på andningen och lyckades dra in luft genom snoret.   Han måste lugna ner sig. Än var det inte kört.   Tankarna for runt i olika spår och försökte hitta en gnutta hopp att klamra sig fast vid. De sa inget, hade maskerat sig och dessutom bundit för hans ögon.   De ville inte att han skulle se dem.   Vad hade det för betydelse om de ändå tänkte ta livet av honom?   De tänker låta mig leva!   Han försökte hålla fast vid den lilla gnistan av hopp, men det var inte lätt där han satt nästan naken inklämd mellan två muskelberg. Varje gång bilen svängde föll han handlöst åt sidan. Det kändes som om han slog sig mot en stenmur.   Vägen blev gropigare. Det var ett dåligt omen. De var på väg bort ifrån bebyggelse och möjliga vittnen.   Det var kört!   Mitt i bedrövelsen hade han fått ett nytt bekymmer. Han hade druckit flera glas vatten efter den sena joggingrundan. Det tryckte på blåsan varje gång bilen krängde till. Han skulle inte kunna hålla sig så länge till.   Men han hade bara sig själv att skylla. Ingen annan kunde klandras för att han satt där han satt.

6

Jacobsson Afrodite och o det.indd 6

11-01-28 14.21.15


Mitt i hans självömkan stannade bilen.   Paniken slog till igen.   Jag vill inte dö!   De drog ut honom. Rädslan drog ihop kroppen i kramp och varma rännilar rann längs benen.   De sa fortfarande inget. De var väl vana vid alla möjliga reaktioner från offer som var några minuter ifrån sin död.   Blåsten svepte isande kall över Teds bara hud. Det blöta kylde snabbt ner benen. Kroppen skakade av rädsla och köld.   Hur skulle de göra det?   Med kniv? Eller pistol?   Snyftningen kom helt okontrollerat. Ljudet lät högt i tystnaden.   Eller var det så tyst egentligen?   Längre bort hördes motorbruset från någon enstaka passerande bil.   Men också ett annat ljud.   Vinden förde svaga gnyenden in i hans öron.   Hjärnan var helt omtöcknad av rädsla. Var det han själv?   Nej, det kvidande lätet kom några tiotal meter ifrån honom.   Någon som grät!   Det måste vara Tea!   Han gjorde ett kraftigt ryck och försökte ropa. Namnet gurglade sig i halsen bakom tejpen. Han fäktade med armarna mot stenhårda muskler.   – Lägg av!   Hans ena handled slöts i ett järngrepp och ögonbindeln och tejpen över munnen slets av.   Det kom så plötsligt att han instinktivt kröp ihop och skyddade huvudet med armarna.   Nu dör jag!   Men inget hände.   Luften pös ur honom med en lång utandning och han slog upp ögo­ nen. Tyget hade pressats så hårt mot ögonlocken att han såg grumligt. Det första han upptäckte var sina bara fötter på hårdpackat, lerigt grus.

7

Jacobsson Afrodite och o det.indd 7

11-01-28 14.21.15


Han lyfte blicken och fångade en skymt av träd och en sjö.   Brosjön.   Här hade han badat hur många gånger som helst, senast för bara några veckor sedan. Intet ont anande.   De var inte ensamma på parkeringen. Där stod ytterligare två bilar. En mörk stadsjeep och en liten, rostfläckig Fiat. Dess baklucka gapade öppen.   Ett par meter ifrån den stod två mörkklädda män med rånar­ luvor.   Mellan dem och bilen låg något på marken.   Ted blinkade några gånger för att se bättre.   Någon jämrade sig.   – Han trodde att han kunde lura oss.   Ted ryckte till.   Rösten kom från sidan. En mun rörde sig i rånarluvans avklippta hål.   Han sneglade förstulet ner mot stocktjocka lår i tajta jeans och grova kängor.   – Fem dagar lyckades han hålla sig undan. Men det var nog rena hel­ vetet, för han visste att vi skulle hitta honom. Dessutom fick hans släk­ tingar betala för att han höll sig undan. Kolla, här är hans sambo.   Ted var tvungen att vrida huvudet snett bakåt.   En mobils display lyste upp den grova handen som höll i den. Rösten var saklig. Det hade kunnat vara en bild av en bil som han var stolt över. Men så var det inte.   Ett enda ögonkast räckte.   Ett blodigt, sönderslaget ansikte.   Ted vände sig hastigt om igen.   De är helt sjuka!   Han kunde knappt stå på benen. Fötterna hade domnat bort.   Allt hade gått åt helvete!   Ett hest jämrande från marken borrade sig in i hans medvetande.   På något märkligt sätt hade han börjat acceptera att han skulle dö. Att det var han som var huvudnumret i den makabra föreställningen.   Men det pågick något annat på parkeringen, något som hade fått

8

Jacobsson Afrodite och o det.indd 8

11-01-28 14.21.15


sin början redan innan han fördes dit. Något som han var tacksam över att ha sluppit se.   De två maskerade männen böjde sig ner och lyfte upp den som jäm­ rade. Det hesa, plågade lätet sjönk och steg medan de släpade sin börda mot bilen och baxade upp kroppen i bakluckan. Offret gjorde ett försök att ta sig upp, men blev nertryckt och luckan slog igen.   Ted försökte lyfta händerna för öronen, men kroppen lydde honom inte. När benen vek sig under honom grep männen vid hans sida tag i hans armar och drog upp honom på fötter igen.   Han tvingades titta.   Ted frös och svettades i omgångar och ögonen rann. Med grumlig blick följde han händelserna.   En av de maskerade männen gick runt med en dunk i händerna och stänkte någon vätska över bilen.   Lukten nådde snart Teds näsborrar.   Bensin!   En svag låga flämtade till i mörkret men växte snabbt.   Då de två männen kom springande mot Ted kom smällen. De flam­ mande lågorna slog upp mot himlen. På några få sekunder förvandlades bilen till ett brinnande inferno.   Han levde ju!   Teds ben skakade. Illamåendet steg upp i halsen. Han kräktes på sina bara fötter.   Männen vid hans sida svor till och tog ett par steg åt sidan.   När Ted torkade munnen mot handryggen mötte hans blick ett vaksamt ögonpar i rånarluvans avklippta hål. Där fanns ingen ånger över att en man grillades levande bara några meter ifrån dem.   – Fattar du nu vad som gäller?   Det var hela tiden samma man som pratade. De andra sa ingen­ ting. Inte ens de två, som flämtande hade gjort dem sällskap på bästa åskådarplats för den grymma avrättningen.   – Räkna med att vi utrotar hela din familj också om du försöker strula.   Ted dråsade ner på marken. Gråten gick inte att hejda. Han grät av lättnad över att det inte var han som låg i den brinnande bilen.

9

Jacobsson Afrodite och o det.indd 9

11-01-28 14.21.15


De tänkte låta honom leva. Tills vidare i alla fall.   De tog sig ingen tid att trösta honom utan band för hans ögon igen och knuffade in honom i bilen.   Ted sjönk ner i baksätet tacksam över att ha fått en ny chans, vad det än innebar. Han slickade bort salta tårar från sina nariga läppar och försökte stoppa tårflödet.   Han var beredd att göra precis vad som helst.   Bara Tea slapp lida.   Och han själv fick leva.

10

Jacobsson Afrodite och o det.indd 10

11-01-28 14.21.15


Måndag – Kom igen nu, Bjarne! Vilka får vara med?   Lagen stod i gympasalen, svettiga och andfådda efter träningen.   Jag hade maxat mitt spel, men de andra hade satsat lika hårt. Vi var tjugofyra som ville komma med i niornas innebandylag. Det var snart dags att börja träna på allvar inför skolturneringen och alla skulle inte platsa.   – Vi vill veta! Kör nu! Vad väntar du på?   Bjarne skrockade över vår otålighet och tog fram en lista ur fickan utstuderat långsamt.   – Ni har haft en månad på er att visa vad ni kan och jag har plockat ihop laget enbart efter era prestationer. I år ställs det extra hårda krav på laget eftersom vi redan nu i höst ska delta i Lektrocupen med final i mitten av december. Sedan startar skolturneringen i januari.   Det gick en susning bland några killar i gänget. En del visste tydligen mer om cupen än jag. Men Bjarne förklarade.   – Det är tredje året fem stora elektronikföretag anordnar cupen som är öppen för alla Storstockholms nior …   – Vinnarlaget får deras prylar i pris! viskade Tobias så högt att alla hörde.   – Och får spela utomlands, visste Oskar.   – Stämmer det, Bjarne? frågade Ranjan.   Alla blickade på varandra med nyfikna, förväntansfulla miner.   Det giriga prylintresset fick Bjarne att truta missnöjt på munnen.

11

Jacobsson Afrodite och o det.indd 11

11-01-28 14.21.15


– Ja, men det är väl inte det viktigaste? Vi ska som vanligt spela för äran …   – Jajaja, avbröt Tobias otåligt. Kör nu då!   Bjarne suckade och tog sats.   – Det blir fem spelare från varje klass. Jag läser upp namnen helt utan inbördes ordning …   – Men förra årets lag hade tjugotvå spelare, avbröt Tobias igen.   – Cupreglerna tillåter max femton deltagare.   – Men …   – Lägg ner, Tobbe! röt Alexander. Låt Bjarne läsa!   Tobias blängde surt men tystnade.   – Är ni redo? frågade Bjarne.   – Ja! ropade alla i kör.   – Här kommer listan …   Jag bet ihop och blundade medan jag pressade tummarna in­ nan­för mina knutna nävar.   – Det är Filip, Oliver, Alexander, Ibrahim, Adam, Felix, Johannes, Ditte …   – Yes!   Jag hade gjort två av matchens tre mål. Precis som under förra träningsmatchen. Därför var det inte ett dugg förvånande att jag kom med, men jag hade ändå bestämt mig för att inte ta ut glädjen i förväg.   Men nu var det klart!   – Ascoolt, Ditte!   Alexander lyfte mig och snurrade runt flera varv innan han släppte ner mig på golvet. Att han själv kom med var solklart. Han är lagets bästa spelare, snabb och stark, även om han just i dag inte hade lyckats träffa målet.   Bjarne fortsatte:   – Ranjan, Mohammed, Gabriel …   Först när Ranjans plats var säkrad dunkade han mig i ryggen så att jag nästan tappade andan.   – Häftigt tjejen!   – Matchens bästa lirare! tyckte Mohammed.

12

Jacobsson Afrodite och o det.indd 12

11-01-28 14.21.15


Han slog en brännande hård high five mot min handflata.   – Aj! muttrade jag. Det är motståndarlaget du ska mosa, inte dina lagkamrater.   Ju längre ner på listan Bjarne kom, desto mer nervöst sneglade killarna på varandra.   – … Oskar, David, Patrick, och så slutligen Sinan.   Bjarne tittade upp från papperet i väntan på reaktioner.   – Fan!   Tobias hade inte kommit med. Han drog in andan för att fortsätta men Bjarne höjde rösten.   – Det är detta som gäller! Räkna med att ni får slita hårt. Stockholm är ett bra innebandydistrikt. Det blir hög nivå på lagen. Och ni andra som inte kom med, bra jobbat! Ni ska självklart fortsätta att träna trots att ni inte är med i laget. Det kommer fler chanser till våren.   Men Tobias gav inte upp.   – Jag fattar inte.   Bjarne började bli en aning irriterad. Han suckade högt.   – Du – ni alla – har fått visa vad ni kan. Det räckte inte för din del Tobbe. Jag har också bedömt attityd och samarbetsvilja. Du har missat träningar, varit bråkig. Sådant räknas också.   – Men det var inte det jag menade. Jag menar att det här är ju ett pojklag. Och Ditte är ju tjej.   Bjarne blinkade med ena ögat.   – Är det först nu du upptäckte det?   – Ämen! Hon är ju … ja, sorry Alex, hon är ju din flickvän, men jag menar, jämfört med Hannamaria …   Han gjorde en stor gest med händerna framför bröstet. Det fanns ingen som kunde missuppfatta budskapet.   Peter, Max och flera av dem som hade gallrats bort flinade. De hade varit pigga på att bua när jag missade en målchans, men sa sällan något när jag väl gjorde mål.   Alexander ryckte hotfullt fram mot Tobias, men Bjarne stoppade honom bryskt. Han backade frustande med en blick som kunde döda.

13

Jacobsson Afrodite och o det.indd 13

11-01-28 14.21.15


Kylan i luften var nästan påtaglig. Glädjen över att jag hade tagits ut dog i ett slag.   – Ska alla ha mixade lag? lade sig Ibrahim i.   Som Tobias kompis gillade han inte att hans polare hade petats.   – Det är upp till dem själva. Varje skola ska representeras av sina bästa spelare. Det är talangen som gäller. Ditte hoppade in som ersättare redan förra året och har spelat med er från början. Ingen av er har protesterat.   Bjarne lät samtidigt myndig och vänligt övertygande.   – Det är väl annat när man tränar och när man spelar på riktigt. I så fall ska väl killar få vara med i tjejlag också, eller hur?   – Fast nu är det bara pojklag med i cupen.   – Men varför är Ditte med i så fall?   Bjarne stönade.   – Det sa jag ju! Det är talangen som räknas! Ska det vara så svårt att fatta?   – Så de andra lagen satsar också på tjejer? undrade Oskar.   – Just nu ser det inte ut så vad jag har hört i alla fall.   Det gick en susning genom salen. Ibrahim och David stönade högt. Typ, jaha du. Lika bra att strunta i det.   – Är det något problem? frågade Bjarne skarpt.   Jag hade ingen lust att stanna kvar och lyssna på gnället men kom inte loss. Alexander höll min ena hand i ett järngrepp och stirrade mordiskt på Tobias.   – Ditte satte två mål i dag, sa han. Precis som hon brukar. Hur många gjorde du?   – Men kolla, sa Ibrahim. Det var ju Tobbe som gjorde det avgörande målet mot Salem.   – Ja, för ett år sedan, sa Alexander.   Tobias gjorde en gest i luften med båda armarna.   – Typiskt att du tar hennes parti. Hon släpper väl inte till annars.   Han flinade. Några flatgarvade.   Jag pressade ihop läpparna för att inte skrika högt. I samma stund

14

Jacobsson Afrodite och o det.indd 14

11-01-28 14.21.15


som jag tänkte fösa undan Alexanders hand, släppte han greppet och gjorde ett ryck framåt mot Tobias.   Bjarne blåste ilsket i visselpipan och kastade sig mellan Alexander och Tobias med armarna i luften.   – Lägg av nu båda två! Alla! Det är det här laget som gäller. Punkt slut. Hör ni, era lektioner börjar snart …   – Får inte Ditte spela tänker inte jag heller spela, avbröt Alexander trotsigt.   Det gick en ny susning genom leden. Han är lagets bästa spelare. Det skulle vara en katastrof om han hoppade av.   – Ditte ska vara med, sa Ranjan och blinkade mot mig. Det finns ingen bättre anfallare.   – Solklart, tyckte Mohammed. Hennes mål knäcker motståndarna.   Det var fler som höll med än som inte sa något alls.   Jag låtsades som om det inte handlade om mig. Helst ville jag springa iväg, men tvingade mig själv att stanna kvar. Det skulle vara så typiskt för en tjej annars och det ville jag inte bjuda på.   – Du ska väl vara pappaledig snart? frågade Tobias.   Han såg med smala ögon på Bjarne med huvudet på sned.   – Och?   Fast Bjarne förstod säkert vad Tobias menade. Han tänkte ge sig på Bjarnes ersättare med sitt tjat.   Bjarne skakade på huvudet.   – Tro inte att det blir några ändringar i laguppställningen bara för att ni får en ny tränare.   – Det har vi inte sett än.   – Vad heter den nya läraren? frågade Alexander.   – Ted Borgsten.   – Ted, upprepade Tobias som om han övade in namnet.   – Han är nyutexaminerad och kommer direkt från GIH i Stockholm. Han ska vara med under nästa träning.   – Så bra då.   – Fast då är det bara det nya laget som ska träna.   – Du kan inte hindra mig från att komma och kolla.

15

Jacobsson Afrodite och o det.indd 15

11-01-28 14.21.15


Tobias snodde runt och klampade mot omklädningsrummet med de andra killarna efter sig.   Jag tog min chans och flydde.   Först i tjejernas ödsliga omklädningsrum vågade jag släppa ut känslorna. Jag kände mig snuvad på min glädje och stolthet. Jag är snabbare än de flesta, vig och stark. Dessutom finns det kortare killar i laget än jag. Och jag har gjort flest mål i höst.   Och ändå …   Hur bra måste jag vara?   Gråten sved i halsen när jag slet av mig kläderna och ställde mig under en iskall dusch.   Tobias var sjuk i huvudet! Han inbillade sig att jag tog hans plats. Han skulle ha hamnat utanför laget hursomhelst.   Det var snarare Jonas som var närmast på tur. Det borde varit han som var sur. Men han hade varit en av dem som hade dunkat mig i ryggen och önskat mig lycka till.   Jag borde ha varit glad över att mer än hälften av laget tyckte att det var häftigt att jag kom med.   I stället sörjde jag över att den andra halvan ville slippa ha mig med.   Det var orättvist!   Alexander skulle säkert gå ut med de andra och fira med en hamburgare.   Men jag då?   Vågade jag ens lita på att få behålla min plats? Den nya gympaläraren skulle kanske peta mig, vad Bjarne än påstod.   Jag huttrade till, vred på varmvattnet och stoppade självplågeriet. Nu gällde det att se framåt.   Det fanns ändå många som stöttade mig, inte minst Alexander. Det var han och jag som gällde.   Det hade varit en aning surt mellan oss ett tag. Framför allt när skolan började. Han pressade mig hårt om vad jag hade gjort i somras på Gärdö. Var det inte så att jag hade varit lite kär i den där … Robin?   Han sa alltid så.

16

Jacobsson Afrodite och o det.indd 16

11-01-28 14.21.15


Den där …   Sedan låtsades han tänka en stund. Vad hette han nu igen?   … Robin.   Han måste väl fatta att det som hände då inte var något som jag var särskilt stolt över. Tvärtom. Det fanns så mycket som jag önskade att jag kunde deleta, men så gick det inte till i det verkliga livet.   Visst skulle jag kunna grotta ner mig i självhat och bitterhet över hur jag så totalt hade missbedömt en människa, men det var inget jag kunde göra något åt nu.   I stället hade jag fått ett nytt bekymmer. De ratade killarna skulle säkert försöka riva upp Bjarnes beslut.   Jag tänkte slåss för min plats. Så lätt ger jag mig inte!   Den nya gympaläraren skulle inte få det lätt.

* Vilket misstag!   Hur kunde han falla så djupt ner i dyngan igen! Han hade ju precis betalat sin förra spelskuld.   Han hade klarat sig i ett par månader och undvikit Solvalla och gatorna med spelklubbar. Han hade knappt ens vågat använda datorn. Det var alltför lätt att hamna på fel sajt.   Nu satt han i riktig knipa.   Han hade lånat femtiotusen.   Från fel personer.   En vecka hade han fått på sig att betala.   Annars …   Ted rös till.   Han försökte skaka av sig bilderna. Mannen som brändes levande och det sönderslagna kvinnoansiktet.   Så jävla sjukt!   Hur i helvete får jag ihop pengarna?   Banken hade bara gått med på ett lån på tjugofemtusen. Huset var redan högt belånat. Och Teas konto hade han länsat.

17

Jacobsson Afrodite och o det.indd 17

11-01-28 14.21.15


Hon skulle bli vansinnig om hon visste. Och mamma snurrade säkert runt flera varv i graven. Det var bara ett drygt år sedan han hade suttit vid hennes dödsbädd, gråtit och svurit på att ta hand om Tea.   Då hade de ännu inte anat att han bokstavligen skulle få hjälpa henne med allt det dagliga. Han fick vara hennes ögon tills hon lärde sig att klara sig på egen hand.   Hon var fortfarande chockad och deppig över sin plötsliga sjukdom och dessutom livrädd för att tvingas flytta. I huset hittade hon ju i alla fall. Där hade hon bott hela sitt nittonåriga liv.   Inte kunde han gömma sig heller. Om han fick för sig att försöka rädda sitt eget skinn, skulle de ge sig på Tea och andra som han kände i stället.   Jag är sjuk! Jag borde söka hjälp!   Så hade han tänkt förut också men det hade bara stannat vid en tanke.   Datorns fläkt surrade svagt i rummet.   Han hade en pott.   Tjugofemtusen.   Det gällde bara att fördubbla den.   Fingrarna började leva sitt eget liv. De knappade in honom på sajten med säte på Malta. Poker, Casino, hur många spel som helst. De tryckte fram hans användaridentitet och lösenord. Hjärnan hängde med som en hjälplös gisslan till en makt som tog död på förnuftet.   Han hade kammat hem vinster tillräckligt många gånger för att bli beroende av den vanvettiga lyckan när allt föll på plats.   Med kroppen darrande av spänning övertygade han sig själv om att spela återhållsamt.   Efter en kvart stängde han av datorn.   Han hade förlorat allt.   Tjugofemtusen.   Han var skyldig det dubbla.   En vecka kvar.   Det var omöjligt!

18

Jacobsson Afrodite och o det.indd 18

11-01-28 14.21.15


* Alexander var snygg. Slimmat gymmad med kopparrött hår och mossgröna ögon. Hur lätt som helst att vara kär i.   Visst var jag det?   Varför var jag i så fall tvungen att känna efter?   Han satt på min säng och bläddrade i en tidning.   Pirrade det fortfarande i kroppen när jag rörde vid honom?   Jag sträckte ut handen mot hans bara arm.   I samma stund gav min mobil ifrån sig några skarpa skall.   Alexander, Voff och jag hoppade till.   – Fett sjuk signal! sa han. Det är väl du Voff?   Det svartprickiga huvudet bredvid hans ben fick en lugnande klapp. Voff knorrade belåtet och slöt ögonen igen.   Jag sträckte mig efter mobilen utan att titta på displayen.   – Mm.   – Tja! Var gör du?   Det var Jo.   Hon har alltid funnits i mitt liv. Eller nästan i alla fall. Hon och jag stötte bokstavligen ihop på lågstadiet. Båda fick en bula i huvudet, men sedan dess har det alltid varit hon och jag.   Men nu i somras åkte hon till Louisiana till sin farmor och farfar och jag blev ihop med Alexander. Hon och jag messade och mejlade, men det var inte samma sak som att träffas varje dag.   Något förändrades.   Numera utgick jag inte längre från vad Jo och jag skulle hitta på tillsammans. I stället kollade jag först med Alexander och ringde därefter Jo om han var upptagen.   Varför ringde hon nu? Vi hade ju setts i skolan.   Plötsligt kom jag på det. Jag hade lovat att åka till stan med henne!   – Eh … softar.   – Med du hinner väl med bussen?   – Eh, jag kan nog inte …

19

Jacobsson Afrodite och o det.indd 19

11-01-28 14.21.15


– Men du lovade ju!   – Öö … det kom lite emellan. Jag måste …   – Ditteee! Kom ner om ni vill ha saft och bullar! hojtade mamma från trappan. Alex också!   Vad hon skrek! Inte en chans att Jo skulle missa något.   – Så Alex är där?   Jos röst dröp av kyla.   – Typ.   – Fast du och jag skulle träffas?   – Jo, men han följde med hem …   – Jag förstår. Hej då.   I dag fick jag inte avsluta mina meningar.   – Men Jo … Jo! Shit!   Jag slungade telefon på sängen.   Alexander tittade bekymrat på mig.   – Vad är det?   – Inget.   – Vad var det med Jo?   – Vet inte.   Det fick räcka. Jag var fullt upptagen med att bekymra mig över hur jag skulle kunna förklara för Jo att just nu var Alexander viktigare än hon. Jag var beroende av att han stöttade mig. Annars skulle jag inte kunna fixa trycket.   – Vad tänker du på? frågade Alexander.   – En kopp choklad med vispgrädde.   – Gillar du inte det?   – Jo.   – Du ser ut som om du hade svalt en citron.   – Grädden var nog sur.   – Va?   – Inget.   Han reste sig.   – Ska vi kolla om ni har vispgrädde? Jag blev sugen på cho­ klad.   – Men mamma surrade ju om saft och bullar.

20

Jacobsson Afrodite och o det.indd 20

11-01-28 14.21.15


– Det ena utesluter inte det andra, eller hur?   Han drog upp mig och jag tassade motvilligt efter honom och Voff nerför trappan. Inte för att jag var sugen på något, men det räckte med att jag hade gjort en kompis besviken.   En till hade varit värsta katastrofen.

* Precis som jag hade anat, skulle Alexander gå ut på kvällen och fira sin plats i laget. Han frågade inte om jag ville följa med och jag frågade inte heller om jag fick.   Något annat kändes viktigare.   Jo var sur på mig.   Det skulle jag också blivit i hennes kläder.   Vi är så lika.   Fast inte utanpå. Jo har gyllenbrun hy, pigga, bruna ögon och en sky av svart änglahår. Jag är blond och blek jämfört med min supersnygga bästis.   I och för sig finns det folk som påstår att jag också är söt.   Alexander.   Och mamma och pappa.   Men de räknas inte.   Jag var glad när Jo kom tillbaka från Louisiana. Jag hade haft en jobbig sommar. Verkligen JOBBIG.   Jo fick förstås höra om allt det hemska som jag hade varit med om. Hon såg mig i ögonen, tog min hand och höll den i sin och mumlade tröstande.   Jag förstår.   Gud, vad jobbigt!   Hon hade nog också velat berätta om sin sommar fast tyckte att det kändes futtigt att prata om kläder och killar, när jag hade haft fullt upp med att överleva.   Hon tänkte väl att det blir hennes tur nästa gång.   Men när dagarna gick och jag bara fortsatte att mala på om mitt,

21

Jacobsson Afrodite och o det.indd 21

11-01-28 14.21.15


lät hon inte längre lika engagerad. Hon sneglade mot de andra tjejerna som pratade om en film eller dissade en kille som någon hade dumpat.   Det var inget hon sa, i alla fall inte rakt ut, att jag hade blivit tråkig – hon är alldeles för snäll för det. Men allt oftare på luncherna och rasterna drogs hon till Hannamaria, Nilla och Faduma – klassens coolaste tjejer. Jo hade blivit nästan lika cool efter en hel sommar i USA. Hon skrattade tillsammans med dem. Det gjorde hon inte längre med mig. Hon tvingade på mig en obekväm offerroll som jag inte ville spela.   Det var hög tid att se till att allt skulle bli som förut.   Jag tryckte fram hennes nummer.   – Hej, sa Jos andfådda röst. Jag …   Jag avbröt henne.   – Förlåt, Jo, att jag …   Hon avbröt mig i sin tur.   – Jag kan inte prata nu.   Hon tryckte av.   Jag kände en konstig klump i magen. Hon lät stressad. Säkert var hon ute och red. Klart att hon inte kunde prata då.   Men en gnagande misstanke borrade sig rakt in i hjärnan.   Hon ville inte prata med mig.   Jag hade förlorat min bästis och det var mitt eget fel.

22

Jacobsson Afrodite och o det.indd 22

11-01-28 14.21.15


Tisdag Jag satt i köket tuggande på en knäckebrödssmörgås och lyssnade på knastret mellan tänderna.   Det var tyst i huset. Pappa hade redan åkt till jobbet. Och mamma hade åkt till stan på något möte om sin nästa tavla.   Voff satt som vanligt bredvid mig. Plötsligt rusade hon ut i hallen vilt skällande. Jag tryckte händerna för öronen. Den som bara hör hennes skall skulle aldrig kunna gissa att hon är dalmatiner för hon låter som en rottweiler. Jag bestämde mig för att låtsas som om jag inte var hemma. Jag hade ingen lust att börja tjafsa mot någon försäljare som försökte övertyga mig om att vi behövde ett nytt elavtal.   Jag tog en titt på klockan. Halv åtta.   Så tidigt brukar knappast någon knacka dörr, åtminstone om man verkligen vill sälja något. Det finns fler morgonsura människor än jag.   Det hade blivit tyst i hallen.   Just när jag tänkte gå dit, kom Voff kutande tillbaka. Hon satte sig bredvid mig och fortsatte att tigga.   – Hörde du i syne?   Hon skrattade inte åt mitt skämt. Det var morfars gamla, hon hade redan hört det.   – Vill du ha den?   Jag höll den sista mackbiten i luften.   Nu lystrade hon till. Hon nickade dovt morrande.   – Du får den om du säger vad du heter.

23

Jacobsson Afrodite och o det.indd 23

11-01-28 14.21.15


Hon nickade igen med dreglet droppande ur käften.   – Vad heter du då?   – Voff!   – Bra! Duktig vovve!   Hon fångade brödbiten skickligt i luften.   Jag klappade henne på det prickiga huvudet, tittade på klockan och reste mig hastigt.   – Tiden går fort när man har det så kul som du och jag.   Voff gäspade. I dag dissade hon fullkomligt mina lustigheter.   Jag rusade till toa, borstade tänderna och jagade iväg mot hatthyllan efter min jacka. Om jag cyklade i racerfart skulle jag hinna till skolan till åtta.   Jag klev i något blött.   – Vad i …?   Det var en pöl på hallgolvet. Hade mamma eller pappa ränt runt med en kopp i handen och spillt te på golvet?   I rekordfart drog jag av mig de blöta strumporna, sniffade och rynkade på näsan.   Voff tittade förundrat på mig.   – Har du kissat på golvet?   Hon gäspade igen, typ, vilken puckad fråga. Vem annars?   – Men vi har ju precis varit ute! Kissade du inte?   Jag slog upp ytterdörren dörren.   – Gå ut då!   Hon såg på mig med huvudet på sned.   Jag?   – Ja!   Hon såg förnärmat på mig innan hon tassade till sin bädd under trappan och kröp ihop till en rund boll belåtet suckande.   – Slipp då men skyll dig själv!   Vresigt muttrande svabbade jag golvet och tvättade fötterna. Samtidigt insåg jag att det var mitt eget fel. Jag hade jagat runt i egna tankar och tänkt på Jo och Alexander och Tobias utan att hålla koll på vad Voff gjorde och inte gjorde.   – Sorry, sa jag till Voff. Gola inte till mamma och pappa. Och se

24

Jacobsson Afrodite och o det.indd 24

11-01-28 14.21.16


till att hålla dig tills jag kommer hem på eftermiddagen.   Men hon sov redan.  

* Mattelektionen var redan i full gång när jag kom till skolan. Jag mumlade en ursäkt om att jag hade försovit mig. Det var enklare än att erkänna att jag inte hade rastat min hund ordentligt.   Jag slank ner på en ledig plats vid dörren och mimade till Jo och Alexander att jag skulle förklara senare.   Först då gjorde jag en upptäckt.   Det satt en ny kille i klassrummet.   Jag kom på att Per hade sagt att han skulle komma.   Vad hette han nu igen?   Jo, Anton.   Han hade förstås redan blivit presenterad i början av lektionen, men Jo skulle få berätta mer om honom på rasten.   Det är aldrig roligt att komma som ny till en grupp där alla redan känner varandra. När Melanija, Cissi och Daniela började i sjuan och Bojana och Erkan i åttan fick de först vara för sig själva flera dagar innan någon förbarmade sig över dem och satte sig vid samma bord i matsalen eller bröt deras ensamhet på rasten.   Men Anton satt redan mitt bland de coolaste i klassen.   Han såg bra ut. Vältränad med ljust, kort hår och perfekta tänder.   Hannamaria blinkade med sina mascaratunga fransar åt hans håll och Ana, Emma och Frida log flirtigt.   Då kunde man ju tro att våra partykillar Alexander, Viktor och Erik skulle ha känt sig hotade och därför dissat eller nonchalerat honom, men de och ett helt gäng killar hade samlats runt Anton.   Märkligt.   När lektionen var slut kom Alexander mot mig. Jag förberedde mig på att förklara varför jag var sen.   – Jag …

25

Jacobsson Afrodite och o det.indd 25

11-01-28 14.21.16


Han gav mig en puss på kinden.   – Hej gumman, vi tar det sedan.   Han trängde sig förbi mig och sprang ikapp killarna som var på väg ut i samlad klunga.   Men Jo kom raka vägen till mig.   – Vem är han? frågade jag och pekade efter gänget i korridoren.   – Anton.   – Men jag menar, är han typ en idol eller?   Jo ryckte på axlarna.   – Han sa att han hade spelat innebandy i sin förra skola. Hans lag hade bland annat vunnit något som hette … Elektro något …   – Lektro-cupen. Nä-ä!   Jag började förstå. Killen var idrottsstjärna! Inte konstigt att just de sportiga killarna trängdes runt honom.   Jo lät mig inte fundera vidare.   – Varför kom du så sent?   – Voff kissade på golvet.   – Nähä. Är hon sjuk?   Det var något som jag inte ens hade tänkt på. Jag avfärdade tanken snabbt.   – Nä, det var mitt fel. Jag hade för bråttom när jag var ute med henne i morse.   Men när vi gick in igen hade tanken fastnat som en tagg i min hjärna.   Tänk om det var något fel på Voff!   Jag hann inte tänka vidare. I trängseln i korridoren gav Tobias mig en hård knuff. Jag flög rakt in i tegelväggen.   – Aj, se dig för!   Han flinade och såg mot Anton som nickade. Hans ögon smalnade när han mätte mig med blicken.   – Så det är du som är gympalärarens favorit.   Det fanns ingen tvekan om vad han antydde. Hans min, Tobias flin, Ibrahim och David som knuffade på varandra, allt avslöjade att de hade skvallrat om mig.

26

Jacobsson Afrodite och o det.indd 26

11-01-28 14.21.16


– Vad menar du? frågade jag ändå med iskall röst.   Han låtsades se oskyldig ut.   – Typ, att han gillar dig. Vad skulle jag annars mena?   Jag kunde inte säga emot. Klart att Bjarne gillade mig, precis som de andra i laget.   Killgängets bullriga skratt ekade i korridoren. Alexander gick förbi mig och bet sig besvärat i underläppen men sa inget.   Jag snodde runt och rusade vidare med min ilska.   Jo sprang ifatt mig. Hon lade en tröstande arm över mina axlar.   – Det är lugnt, Ditte.   Men det var det inte. Anton hade precis antytt att jag skulle fått min plats i laget på något annat sätt än genom att vara bättre än de flesta andra. Och ingen hade protesterat!   Inte ens min pojkvän.   Det kändes som värsta sveket.    

*

  Tv:n stod på när jag kom hem från skolan. Till min stora överraskning glodde mamma på någon eftermiddagssåpa. Eftersom hon hade varit i stan, var hon finklädd och sminkad och det blonda håret var fönat och sprejat till en snygg frisyr. På soffbordet stod en kaffekopp och ett fat med en halvt uppäten tårtbit.   Voff hade bara tid med en hastig hälsning innan hon rusade tillbaka till tårtfatet med svansen trummande mot golvet.   – Ha, du är avslöjad! Det är här du sitter och festar medan pappa och jag sliter.   Mamma vände sig mot mig. Hon såg inte ett dugg skuldmedveten ut. Hennes problem är inte att hon jobbar för lite, utan för mycket.   Hon valde ändå att förklara sig.   – Jag var på ett jobbigt möte med ett gäng landstingspolitiker. De ville beställa en tavla, men tyckte inte att det passade med blåvita gudar på rosa väggar.

27

Jacobsson Afrodite och o det.indd 27

11-01-28 14.21.16


– De har en point där.   – Men det är ju det jag målar! Grekland, blåvitt, det fattar ju till och med en liten unge att antikens gudar ska vara blåvita!   – Mm, hummade jag diplomatiskt. Så det blev ingen beställning?   – Jo! De valde att måla om till naturvitt på väggarna.   Hon log triumferande mot mig.   – Grattis, mamma! Finns det tårta kvar?   – Ja, i kylen.   Jag hämtade en stor tårtbit och ett glas saft och slog mig ner bredvid henne i soffan.   Tv-rutan fylldes av en närbild på en tjej som klippte med sina långa lösögonfransar som en blunddocka. Hon satt på en dubbelsäng mot ett hav av vita kuddar.   – Hon ska väl inte gå och lägga sig så där? tyckte jag och stoppade en tårtbit i munnen.   – Hon har en dejt med John Blund.   Jag fnissade.   I nästa scen pratade hon i telefon med en mörkhårig kille. Han var på en stimmig pub och det gillade inte hon. Tårarna glittrade på hennes spindelbensfransar.   Mamma sträckte sig efter fjärrkontrollen och sänkte volymen.   – Hur var det i skolan? frågade hon.   – Okej.   – Hände det något speciellt?   – Näe, sa jag.   Det kom helt automatiskt. Mamma kan bli rätt stirrig när det gäller mig. Hade jag berättat om dagens händelser i skolan, skulle hon ringt till Bjarne och Per och rektorn och det hade blivit hur pinsamt som helst.   – Jo, förresten, det började en ny kille i klassen.   På tv-rutan öppnades dörren till sovrummet. In klev den mörkhåriga killen och han gick med raska kliv mot tjejen i sängen.   – Vad heter han?   – Anton.

28

Jacobsson Afrodite och o det.indd 28

11-01-28 14.21.16


– Verkar han trevlig?   Det tyckte inte jag, men det fanns andra som verkade gilla honom.   – Typ.   Killen klappade tjejen på löshåret innan han smekte hennes rougeröda kind. Han sa något och hon ryggade bakåt.   – Borsta tänderna! sa mamma tjejpipigt. Du stinker som ett ölbryggeri.   Jag fnissade igen.   – Vad är det för serie?   – Ingen aning, sa mamma och stängde av. Kanske ett upplysningsprogram om hur illa det kan gå om man lägger sig med spackel i ansiktet.   Hon tittade ut.   – Det verkar vara fint väder. Ska vi gå ut med Voff?   Jag blev överraskad. Mamma har sin ateljé i andra ändan av huset och kommer oftast ut bara för att äta lunch eller hämta en kopp kaffe. Då är det ingen idé att prata med henne. Hon säger bara ”hm” och ”mm” och man ser på henne att hon inte lyssnar.   Eller så kan hon se förvånat på mig som om hon funderar på vad jag gör där.   Det är först vid middagsdags hon landar i verkligheten igen. Då är hon som vilken mamma som helst som vill höra hur provet gick i skolan eller om jag gjort många mål på träningen.   Det är sällan hon och jag är ute tillsammans. Det är med pappa jag joggar, simmar eller cyklar. Men med Voff travar jag runt ensam.   Fast det gör inget. Jag är inte en sådan person som jämt måste ha folk runt omkring sig. Jag trivs faktiskt i mitt eget sällskap.   Men i dag var en bra dag att ha någon att snacka med.   – Gärna.   Mamma bytte om från dräkt till jeans och tröja och vi gick ut.   Solen värmde fortfarande och lyste upp de flammande gula och röda höstlöven i träd och buskar. Doften av brända kvistar svävade i luften från en kepsfarbrors tunna på en tomt längs vägen. Han vinkade mot oss.

29

Jacobsson Afrodite och o det.indd 29

11-01-28 14.21.16


– Är Bjarne kvar? frågade mamma medan vi vinkade tillbaka.   – Ja, fast på torsdag får vi en ny lärare.   – Vad heter han?   – Ted … något. Jag minns inte efternamnet.   – Hur känns det?   – Vet inte.   I ögonvrån såg jag att hon tittade på mig men jag vände mig inte om. Jag hade mina farhågor om den nya lärarens förmåga att stå på sig gentemot de petade killarna, framför allt Tobias, men hade ingen lust att redovisa dem.   – Hur är det med Alex och Jo?   – Bra.   – Jo tävlar väl fortfarande med sina hästar?   – Ja.   – Och Alex?   – Vadårå?   Hon anade nog att allt inte var så bra mellan Alexander och mig. Men för att kunna berätta, måste man själv veta vad som gäller.   – Inget, sa hon besviket.   Vi korsade Dalvägen och fortsatte till motionsspåret längs Brosjön där Voff fick springa lös. Från spårets brantaste backe skymtade man den grusade parkeringen nere vid sjön. Där stod en enda bil, en Volvo kombi med en stor hundbur i bakluckan.   När vi hade kommit halvvägs ner såg jag en stor ojämn, svart fläck i gruset täckt av glassplitter och förvridna metalldelar. Slaktade, brända bilar är dessvärre inte en alltför ovanlig syn på de ödsliga parkeringarna vid våra kommunala bad.   Jag visslade på Voff och tvingade henne att gå fot förbi skrotet.   Mamma rös till.   – Usch! Det måste vara den där bilen.   – Vad då ”den där”?   – Den som brann. Läser du aldrig tidningar?   – Nej, svarade jag ärligt. Men vadå? Det är väl inte den första slaktade bilen på den här parkeringen?   – Nej, men i den här hittade de en kropp.

30

Jacobsson Afrodite och o det.indd 30

11-01-28 14.21.16


– Var det någon som hade krockat?   – Nej. Kroppen låg i bagageluckan.   – Nä-ä!   – Jo. Det stod att han förmodligen var skyldig en massa pengar till några kriminella.   – Vet polisen vilka som gjorde det?   Hon skakade på huvudet.   – Det är bara spekulationer. Vi fortsätter väl varvet runt?   – Jadå.   Jag hoppades att mannen inte levde när de tände eld på bilen och vände snabbt ryggen mot parkeringen.   – Du hinner väl med läxorna trots all träning?   Mamma ledde mina tankar in på ett nytt spår. Med flit tror jag.   Jag svalde tacksamt betet och började redovisa höstens träningstider.

31

Jacobsson Afrodite och o det.indd 31

11-01-28 14.21.16


Onsdag Vi hade vår första träning med det nya innebandylaget efter skolan.   Jag var inte i form. Trots att jag fick ett par schysta passningar missade jag chansen att göra mål. Ett par hårda tacklingar golvade mig två gånger, men Bjarne blåste inte av hur jag än vevade med armarna i luften. Skrapsåren på knäna och armbågarna gjorde mig inte till en bättre spelare.   Typiskt att den nya gympaläraren var med just i dag och tittade på!   Att Ted var så ung kom som en överraskning. Han såg inte mycket äldre ut än killarna i laget. Klart, Bjarne hade pratat om en nyutexaminerad lärare, så ingen hade väl väntat sig någon fyrtio­ åring som han själv.   Han verkade tyst och blyg. Jag tvivlade på om han verkligen skulle klara av en fajt med Tobias och de värsta tjafsarna, men han var pojkaktigt gullig med kort, lite vågigt hår så han skulle säkert bli tjejernas favorit.   Han dömde den sista perioden och gjorde det proffsigt. Så det var inte för hans skull som det gick så dåligt för mig.   Orsaken var att Anton satt och såg på matchen tillsammans med Tobias, Peter, Max och Jonas som alla hade petats ur laget.   Bjarne tyckte att det var okej. Han stod fast vid sitt beslut om lagets sammansättning, men påpekade att om någon spelare blev skadad, skulle man självklart diskutera vem som var den bästa ersättaren.

32

Jacobsson Afrodite och o det.indd 32

11-01-28 14.21.16


– Men det blir Teds sak att avgöra, sa han.   Det kändes som om alla tittade på mig med det onda ögat så att jag skulle göra mig illa.   Inte de bästa förutsättningarna alltså för ett lyckat lagspel.   Därför gick det som det gick.   Alexander följde med mig hem efter träningen. Han hade själv varit på topp och var fortfarande hög. Han babblade på om hur bra vi var, om våra chanser att vinna cupen, speciellt om Anton skulle få spela med.   – Gillar du honom? avbröt jag Alexanders ordsvada.   – Ted?   – Nej, Anton.   Han såg på mig som om han försökte utläsa i mitt ansikte vad det var för svar jag förväntade mig.   – Ja … vadå?   – Men du känner ju inte honom.   – Nej, men det vore asnajs om han var med.   – I stället för mig?   – Det sa jag väl inte!   – Men i stället för vem då? Vi får bara vara femton.   Han stönade till.   – Det är väl inte jag som bestämmer!   – Nej, men du tycker väl något.   Han ryckte på axlarna.   – David är ju inte i toppform direkt. Inte Sinan heller, i alla fall inte i dag.   – Så du skulle helst sparka ut någon av dem och ta in Anton?   Han stönade högt bakom min rygg när jag öppnade dörren hem till oss.   – Vad är du ute efter?   Voffs översvallande hälsning avbröt något som hade kunnat bli ett gräl. Hon kutade runt våra ben i racerfart och lämnade en blöt rand på golvet efter sig.   – Stanna!   Både Alexander och Voff stannade.

33

Jacobsson Afrodite och o det.indd 33

11-01-28 14.21.16


– Vänta därute!   Alexander stannade häpet kvar på förstukvisten när jag pekade på honom.   – Och du sitter still!   Det var riktat till Voff.   Jag stängde ytterdörren och skyndade mig fram till toan efter papper. Jag måste hinna torka bort fläckarna innan Alexander fick syn på dem. Det kändes som om jag hade misslyckats, fast det var min hund som hade kissat på golvet.   Jag var precis klar när Alexander stack in huvudet.   – Vad håller du på med?   Jag dolde det blöta papperet bakom min rygg.   – Inget. Vi går en sväng med Voff innan vi äter.   Efter promenaden och ett mellanmål på mackor och fil gick vi upp till mitt rum.   Alexander kastade sig på sängen och började läsa i sin iPhone. Han skrattade och slog med handen på låret.   – Fan vad häftigt! Asså, Ranjan är ascool.   I väntan på datorns välkomnande melodistump hoppades jag att han skulle inviga mig i Ranjans coola meddelande, men han var i sin egen värld.   Jag knappade in mig på min mejlbox. Jo hade hunnit hem före mig. Hon kanske hade skickat någon kul länk.   Plötsligt ryckte jag till. Den lilla rutan över mejlboxtecknet visade att jag hade över femtio meddelanden!   Det brukar vara max en eller två.   Alla var från Facebook.   Jag klickade in mig på den översta och läste.   Gustav bjuder in dig till Facebook-gruppen ”Vi som hatar mixade lag”.

  Det högg till i magen.   Vad var det för idiot?   Jag läste vidare.   Gustav säger: Gå med om ni tycker att killar och tjejer ska spela i olika lag! För mer information och för att svara på in-

34

Jacobsson Afrodite och o det.indd 34

11-01-28 14.21.16


bjudan till den här gruppen använder du länken nedan …

  Jag tryckte inte på länken.   – Ååå!   Alexander tittade upp när jag skrek till.   – Vad är det?   – Kolla!   Jag scrollade nedåt.   – De är ju hur många som helst.   Han böjde sig framåt, ögnade genom det som stod på skärmen och ryckte sedan på axlarna.   – Deleta dem.   – Ämen, läste du vad det stod?   – Ja.   – Och?   – Vadå och?   – Hur har jag fått det här?   – Vet inte. Det finns ju hur många konstiga grupper som helst på fejjan.   – Men fattar du inte? Det är mig de menar!   – Det står inget om dig.   – Ååå! Är du dum, eller! Det är någon som vill jävlas med mig!   Ilskan kokade inom mig. Framför allt för att Alexander gjorde sig så dum. Han fattade lika väl som jag att gruppen var riktad mot mig. Och jag började ana vem som låg bakom. Anton.   – Vet du vem Gustav är?   – Nä! sa han surt. Vet du? Kanske är han den där Robins polare.   Den där …   Ååå!   Jag bet ihop och svalde. Att han orkade!   – Har du addat Anton på din kompislista? frågade jag.   – Vadårå?   – Värst vad du hade bråttom.   – Och? Jag gillar honom. Och förr eller senare ska han väl ändå

35

Jacobsson Afrodite och o det.indd 35

11-01-28 14.21.16


spela med oss. Blir det inte innebandy så kanske basket eller volleyboll.   Dessvärre anade jag att han hade rätt.   Han lade ifrån sig iPhonen och flyttade sig närmare mig, så nära att han kom åt att smeka mig på kinden.   – Du är för känslig.   – Ämen! Hur tror du att det känns när alla hatar mig.   – Du överdriver! Det är Tobias och några till som trackar dig, men de flesta vill ha dig med.   – Varför säger de inte det då?   – Ingen säger något till mig heller. Jag kanske också oroar mig vad de andra tycker, vad vet du om det?   Han tittade trotsigt på mig beredd att ta strid.   – Se till att spela bra, sa han mildare när jag inte sa något. Då är det ingen som ifrågasätter om Bjarne valde rätt. Det är så det funkar. För oss alla i laget.   Jag tittade ut medan jag tänkte efter. Utanför fönstret höll skymningen på att djupna. Grannens hänglykta på gaveln svajade i blåsten. Han hade rätt. Det var jag som var dum och överreagerade. Vad förväntade jag mig? Att de skulle dunka mig i ryggen hela tiden, typ, shit vad bra du är! Det gjorde ju inte jag heller.   – Tagga ner, Ditte, sa han och drog mig intill sig. Ge dem en chans!   Jag lutade mig mot honom och suckade. Han hade rätt.   – Ja, om de ger mig en.

36

Jacobsson Afrodite och o det.indd 36

11-01-28 14.21.16


9789132159435