Page 1

VREN EVIGHETENS PORT Lotta Olivecrona


Vren: Evighetens port Copyright © Lotta Olivecrona 2009 Omslag: Nils-Petter Ekwall Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2009 Sättning: Bonnier Carlsen Typsnitt: Bembo Printed in Sweden ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-638-5521-4 www.bonniercarlsen.se


Kapitel 1 Solen var på väg ner och skogssjön låg spegelblank, omgiven av träd som doppade sina rötter i vattnet. Trött och omtumlad krängde Anya av sig ryggsäcken och drog av stövlar och strumpor. Hon vek upp de vida byxorna till knäna och klev ner i sjöns brunfärgade vatten. Kände bottens grus och hala vasstrån under fötterna, såg vattenlöparna vid strandkanten och ringarna från vakande fiskar runt ön lite längre ut. Allt var stilla, alldeles för stilla … Hon rös till. Vad skulle hon göra nu? Trots varningar hade hon bestämt sig för att vandra i norra Carginmarks skogar tillsammans med Kirvan, Vasslo och Tarrek. Och för att med egna ögon se hur föräldrahemmet såg ut efter kriget mot bergborna. Gården dök alltför ofta upp i hennes mardrömmar så hon hade tyckt sig behöva se den i verkligheten. Ett beslut som hon just nu bittert ångrade. Den nerbrända föräldragården hade hon visserligen klarat av att se. Hennes bror, Illyan, hade varit med och fantasierna hade trots allt varit värre än verkligheten. –3–


Vid gården hade de skiljts åt. Illyan skulle återvända till tornet medan hon och vrenerna fortsatte sin vandring. Hon hade tänkt ge sig ut i den vidsträckta skogen bortom floden och som vanligt följt vägen mot byn. Mot Vitvattnet. Först efter en stund hade hon insett att det var dumt. Att hon istället borde ha gått över fälten. Men vid det laget hade det känts fegt att vända och hon hade fortsatt, förbi grannarnas nerbrända gårdar, fram till de sotiga stumpar som var allt som återstod av byportens stadiga stolpar. Med värkande hjärta och torra ögon hade hon sett ut över havet av aska och bränt trä, där bara enstaka skorstenar och murade husgrunder stack upp. Byn hade varit byggd i trä och inte ett enda hus fanns kvar. Ändå hade hon fortfarande kunnat minnas hur den borde ha sett ut. Den stenlagda gata som hade varit byns stolthet och som skulle ha sträckt sig från porten till torget där handelsboden hade legat tillsammans med rådhuset, skomakarens hus och skrädderiet. Och folket som skulle ha funnits där. Välkända ansikten på vänner och bekanta, handlare och skolkamrater. Hon hade hunnit undra om de trots allt kunde ha klarat sig, när en isande känsla fått hennes mage att knyta sig. Plötsligt hade hon sett vad hennes hjärna först hade vägrat att registrera. I askan låg svartbrända ben, hela skelett … av människor. –4–


Skogssjöns mörka vatten kändes plötsligt kallt mot benen och Anyas mage drog ihop sig som i kramp, igen. Huttrande klev hon upp på stranden och sjönk ner i gräset. Slog armarna hårt om knäna och försökte tänka på något annat, vad som helst, men kunde inte låta bli att minnas. Där, vid porten hade hon vänt. Yr och illamående hade hon svängt ner mot floden, passerat ruinen av kvarnen utan att ägna den mer än en hastig blick och sedan följt vattnet nerströms. Vid badklippan, den släta sten som sträckte sig ut i det lugna vattnet ovanför vadstället hade hon stannat, men inte länge. Trots värmen i luften och det strålande solskenet hade hon frusit och inte haft minsta lust att doppa sig. Badklippan hade varit det givna samlingsstället på sommaren och det fanns alldeles för många som borde ha varit där. Istället hade hon fortsatt neråt floden. Till vattenfallet. Stående på fallets krön hade hon känt suget. Längtat efter att följa med när vattnet gled över kanten och föll, klart och grönskimrande, tills det försvann i de skummande virvlarna nedanför. Sakta hade hennes fötter flyttat sig närmare kanten. Det skulle ha varit så lätt … Om inte Kirvans hand hade slutits om hennes ena handled och Vasslos om den andra … Snabbt hade de dragit henne med sig, bort från vattnet.

–5–


Anya rös och ruskade på sig. Vände sig om och såg på vrenerna som satt stilla i gräset. Deras grå- och svartstrimmiga päls tycktes smälta samman med omgivningens skuggor och tre par gröna ögon iakttog henne. ”Jag sa aldrig tack, där vid fallet …”, började hon tveksamt. Sanningen var att hon hade skrikit åt dem. Skrikit och slitit sig loss. Men inte för att återvända till vattenfallet. Chockad över hur nära det varit hade hon vänt floden ryggen. Vandrat österut över de öppna fälten kring byn och fortsatt in i skogen, längs den slingrande stigen hit, till skogssjön. Hit hade hon kommit varenda sommar sedan hon var liten, först tillsammans med familjen, så småningom själv eller tillsammans med Hilde från granngården. Här hade hon och Hilde fiskat i skymningen, grillat nyfångad fisk på stranden och suttit kvar vid elden tills det ljusnade. Till skogssjön hade hon ibland begett sig när hon behövde tänka. Som nu. ”Och jag är ledsen att jag skrek åt er”, fortsatte hon ansträngt. ”Om inte ni hade varit med kanske jag faktiskt hade … hoppat.” ”Ville du verkligen det, ägare?” frågade Kirvan. ”Jag vet inte.” Hon skakade på huvudet åt att det hade känts så lätt, så frestande. ”Det var som om jag inte tänkte alls just då.” ”Och nu?” Det var Vasslo som frågade. –6–


”Nu?” Hon svalde. ”Nu tänker jag hålla mig borta därifrån.” Hon drog på sig strumpor och stövlar igen och snörde upp ryggsäcken. Illyan hade skickat med mat från tornet och hon delade bröd och rökt kött med vrenerna. När kvällen kom kunde hon inte sova utan blev sittande, insvept i filten. Bilderna av byn och föräldrahemmet var plågsamt tydliga och hon fick tvinga sig att tänka på något annat. På tornen, där de som likt hennes bror Illyan och hon själv hade gåvan samlades och fick lära sig att använda sin förmåga. På Åsers, Tirrins och Calmorras torn och energin som nästan hade förintat dem. Telepatisk energi hade Raul kallat den. Raul Evers, som var assistent till Federationens samordnare och som, om än motvilligt, hade hjälpt dem att få kontroll över den telepatiska energin i tornen. Tillsammans med Raul hade de lyckats hindra Federationens flotta från att anfalla Jorden och förhandlingarna mellan Jorden och Federationen hade till slut återupptagits. Efter det hade folket i Åsers torn inte kunnat neka henne att stanna där, men förutom Illyan var det ingen av dem som egentligen ville ha vare sig henne eller vrenerna ens i närheten av tornet. Att även Vasslo hade gåvan och var synnerligen skicklig på att använda den verkade inte spela någon roll. I tornet såg de fortfarande vrener som både farliga och opålitliga och försökte till –7–


varje pris unvika kontakt med dem. Och till spejarna hade hon ingen lust att återvända. Visserligen ville spejarna gärna ha vrener. De hade användning för vrenernas farlighet, deras tänder och vassa klor likaväl som deras snabbhet och stridsskicklighet. Både Kirvan och Tarrek var dessutom mördarvrener och därmed extra värdefulla och hon hade så småningom börjat förstå hur fruktansvärt hårt de hade tränats. Till fullständig lydnad, i strid och till sist för mord. Spejarna hade heller ingenting emot att både hon och Vasslo hade gåvan. Men, som alla andra människor var spejare rädda för vrener och hon mindes med avsmak källaren där vrenerna varit tvungna att bo, som fångar bakom galler, med händerna fastlåsta vid bältet. För hennes egen del fanns dessutom det oåterkalleliga i att bli spejare. Förra gången hade hon varit lärling, men nu … om hon återvände, skulle hon förväntas svära eden till kungen som fullvärdig spejare. Och ingen som en gång hade gett kungen sitt löfte lämnade spejarna igen. Så hon hade gett sig av, för att vandra tillsammans med vrenerna … Anya lutade huvudet bakåt och såg på stjärnorna ovanför. De hade alltid verkat så ofattbart långt borta, trots att det fanns människor där ute också. Rymdare. Sedan hon var liten hade hon fått höra hur onda och svekfulla rymdare var. De hade lämnat Jorden åt sitt öde efter Kriget och hon hade inte förväntat sig att möta någon av dem. –8–


Men deras skepp hade landat på Jorden och förutom Raul hade hon träffat både Federationens samordnare, Zantina Kieth, och hennes ställförestädare, Petir Laval, och tillsammans med vrenerna hade hon kämpat mot Spindeln och vunnit. Nu försökte hon föreställa sig världarna där ute som hade koloniserats av människor, nio inom Federationen och fyra i Fria världarna, men insåg att hon inte kunde. Hon visste för lite. Ingen hade berättat om dem och i de böcker hon hade läst kallade man dem bara för kolonier eller rymdvärldar. Ingen beskrev hur de såg ut … Hennes tankar avbröts när Kirvan dök upp ur mörkret och slog sig ner bredvid henne. ”Du sover inte, ägare”, sa han. ”Nej.” Anya suckade. ”Det gör ont att minnas. Hur …” Hon tvekade och tog sats. ”Du sa förut att vrener inte glömmer. Hur klarar du att inte tänka på saker och ting?” ”Det gör jag inte. Inte alltid.” Han skakade på huvudet och såg bort. ”Vad gör du då?” ”Minns.” Bitterheten i det enda ordet skar i henne. ”Åh. Förlåt.” Hon sträckte sig fram och strök med handen över hans axel. Kände hans hårt spända muskler under den sträva pälsen. ”Jag är ledsen …” ”Det är inte ditt fel, ägare.” Han gjorde en tydlig ansträngning att slappna av. ”Jag har varit här länge.” ”Jag vet.” Hon drog tillbaka handen och svepte filten tätare om sig. –9–


En stund satt de tysta. Så gäspade Anya, sömnig till sist. Hon makade undan några stenar på marken och lade sig ner. ”Jag tror att jag ska försöka sova, en stund i alla fall.” Kirvan bara nickade och satt kvar, så nära att hon skulle ha kunnat röra vid honom om hon hade sträckt ut handen. Nästa morgon vaknade Anya med ett ryck. Hon hade drömt, men kunde inte komma ihåg vad och förstod först inte var hon befann sig. Långsamt kände hon igen skogssjön och mindes gårdagen. Obehaglig till mods ruskade hon av sig filten och kom på fötter. Himlen var gråmulen och regnet hängde i luften. Ändå klädde hon av sig och tvättade sig i sjöns mörka vatten. Hon tecknade åt vrenerna att stanna kvar på stranden och simmade som så många gånger förr den lilla biten ut till ön och tillbaka igen medan tankarna snurrade i huvudet. Just nu ville hon bara bort. Bort från det som var kvar av gården och av byn. Långt bort från allt som var välbekant. Men vart skulle hon i så fall bege sig? Fortsätta österut, kanske? Åt det hållet var skogen så gott som obebodd. Där skulle hon slippa se resultatet av bergbornas härjningar. Tillbaka på stranden använde hon sjalen som handduk och klädde sedan på sig. Hon tog fram en kaka hårt bröd och torkad frukt till frukost åt sig själv och mer av – 10 –


det rökta köttet till vrenerna. ”Vi kan ta oss vidare österut härifrån”, sa hon. ”Där är mest skog.” ”Tornet då?” undrade Vasslo. ”Vill du inte hellre återvända dit?” Hon skakade bestämt på huvudet. ”De vill inte ha oss där. Det vet du.” ”Ja.” Han nickade. ”Det var inget de försökte dölja.” Anya drog djupt efter andan. ”Nej, och jag vill fortfarande hellre vandra.” Terrängen var kuperad, med skogsklädda höjder och branta dalgångar, porlande bäckar och enstaka skogstjärnar. En stor del av tiden fick de klättra snarare än vandra. Vid middagstid stannade Anya andfådd och svettig på ett krön för att vila. Höga tallar omgav henne och mossan var knastrande torr under stövlarna. Hon lät ryggsäcken glida ner på marken och vände sig om. Kirvan och Vasslo hade klättrat före henne uppför den branta sluttningen, men Tarrek hade kommit efter och först nu såg hon att vrenen haltade. ”Vad har hänt?” undrade hon. ”En tagg”, sa Tarrek lågt. ”Jag kommer inte åt den.” ”Låt mig titta”, sa Anya. Tyst sträckte Tarrek högerfoten mot henne. Bredvid fotens läderhårda sula fanns mycket riktigt ett litet sår, men under det var foten svullen. ”Den taggen fick du knappast nu”, sa Anya förvånat. – 11 –


”Varför har du inte sagt något? Jag kunde ha hjälpt dig om du inte fick ut den själv.” Tarrek tvekade. ”Det … gjorde inte så ont”, sa hon. ”Neej …” Anya kände försiktigt på svullnaden. ”Nu kommer det nog tyvärr att kännas”, sa hon. Tarrek svarade inte. ”Vad tänker du göra, ägare?” undrade Kirvan. ”Det är en böld. Jag behöver ta hål på den, men det vore bra med rinnande vatten.” ”Det finns en bäck nedanför kullen”, sa Vasslo och pekade. ”Bra.” Anya kom på fötter. ”Kan du gå lite till, Tarrek?” Vrenen reste sig tyst. Vid bäcken packade Anya upp lådan med förbandsmaterial som hon hade fått med sig från spejarna, tog fram bandage och pincett och blandade desinfektionspulvret med vatten. Kniven tvättade hon av i bäcken. Så vände hon sig till Tarrek. ”Klarar du att ligga still, tror du?” ”Kanske.” Vrenen satt på huk med blicken i marken. Anya tvekade. Tarrek hade visserligen svurit att lyda och inte skada henne, men vrener hade vassa klor, också på fötterna. Och hon mindes deras första möte, när Tarrek hade anfallit henne i mörkret under ett av stadens hus. För att inte tala om vilket bedrövligt skick vrenen varit i efter spejarnas förhör. Tarrek hade all anledning att misstro människor. ”Lägg dig ner, Tarrek”, sa hon och väntade medan – 12 –


vrenen sjönk ner på marken, rullade över på sidan och sträckte fram foten. ”Ligg så still du kan”, fortsatte hon. ”Och Kirvan, håll i foten. Jag ska försöka vara snabb.” Det krävdes två snitt, även vid sidan om trampdynan var vrenens hud tjockare än hon hade tänkt sig, men sedan vällde varet fram. Tarrek låg orörlig, flämtade bara till av smärtan, medan Anya fick loss taggen med pincetten, tvättade såret rent och lade ett bandage om foten. ”Du kan släppa nu, Kirvan”, sa hon sedan. Tarrek lyfte huvudet och Anya tecknade åt henne att sätta sig upp. ”Den här är du i alla fall av med.” Anya höll leende upp taggen. Den var lång som halva hennes tumme. ”Fast nog måste den ha gjort ont redan från början?” Tarrek kastade bara en hastig blick på taggen. ”Inte värre än att jag stod ut”, sa hon. Anyas leende dog bort. ”Och du ville inte be mig om hjälp?” sa hon undrande. Vrenen tvekade. ”Vet du verkligen inte?” frågade hon till slut. ”Vad då?” ”Att en vren inte har rätt att be om något … alls.” ”Är det så?” Anya vände sig till Kirvan. ”Ja.” Han nickade. ”Det är vad vi får lära oss, ägare. Och att priset för hjälp från människor ofta är … högt.” Anya skakade sakta på huvudet. ”Tror du mig inte, ägare?” ”Jo.” Hon suckade. ”Jag bara önskar att saker och ting var annorlunda.” – 13 –


Tarrek behövde vila och de stannade vid bäcken den kvällen. Anya plockade bär och grävde upp ätbara rötter för att dryga ut matsäcken från tornet. Men hon var rastlös. Hon ville fortsätta, komma längre från byn, så snart som det bara var möjligt. Anya? Ja? Med handen full av blåbär vände hon sig om och såg på Vasslo. Du behöver fortsätta att träna ditt seende, sa han. Jag vet inte om jag kan koncentrera mig på det … just nu, sa hon tveksamt. Det ger dig annat att tänka på. Kanske det. Anya gav med sig. Vad vill du att jag ska göra? Börja med att ta reda på var Kirvan är. Att hitta någon var inte särskilt svårt. Det hade hon kunnat sedan hon var liten. Vrenernas annorlunda sinnen hade visserligen varit ett problem i början, men nu gjorde det ingen större skillnad. Kirvan sprang genom skogen inte långt därifrån, snabbt och lätt på alla fyra. Som en del av skuggorna smälte den strimmiga pälsen in i omgivningen. Jag ser honom, sa hon. Vad ska jag göra nu? Behåll kontakten och följ med. Det borde ha varit lätt. Ändå tappade hon omedelbart bort honom. Försök igen, sa Vasslo bara. Hon sträckte sig efter Kirvans sinne och fann honom lika lätt som förra gången. Det var att hålla kvar som var – 14 –


svårt. Känslan av att faktiskt befinna sig någon annanstans. Snart tappade hon koncentrationen igen. Du lär dig så småningom, sa Vasslo. Nästa steg är att använda ögonen och seendet samtidigt, men det kan vänta. Större delen av kvällen övade de. Först på Kirvan och när hon tyckte sig klara det gav sig Vasslo iväg. Det var svårare. Du skärmar av, sa hon anklagande. Självklart, kom svaret. Men inte mer än att du borde kunna både hitta och följa mig. Muttrande ansträngde hon sig för att nå honom trots avskärmningen. Och upptäckte till sin förvåning att det gick. Att hon kunde. En gång till, sa Vasslo och var borta igen. Nu var det riktigt svårt. Det fanns inte minsta skymt av honom. Ändå visste hon var han hade varit alldeles nyss. Och så långt kunde han inte ha hunnit. Hon bytte taktik och svepte igenom skogen runt platsen där han tidigare hade befunnit sig i allt vidare cirklar. Först fann hon ingenting konstigt. Så passerade hon ett ställe där det kändes som om hon halkade över något. Hon vände tillbaka och fick samma känsla igen. Av att där fanns något som hon inte kom åt. Jag har dig, sa hon och riktade in sitt sinne på det svåråtkomliga stället. Jag ser dig inte, men jag vet var du är. Vasslo släppte efter på sin avskärmning och mötte henne. Jag tror att du har talang för det här, sa han. Tack. Hon kände sig märkligt glad, trots allt. – 15 –


Vi slutar för i kväll, fortsatte han. Du behöver vila nu. Anya släppte koncentrationen på seendet och insåg att hon var helt slut. Att hon bara måste få sova. Med fumliga fingrar fick hon fram filten från ryggsäcken och svepte den om sig. Mer mindes hon inte.

– 16 –


Kapitel 2 Solen stod högt på himlen när Anya vaknade. Gäspande vek hon undan filten, gnuggade sig i ögonen och försökte piggna till. Huvudet värkte och kändes som om det var stoppat med vadd. Ändå kom hon på fötter, tvättade ansikte och armar i bäckens kalla vatten och tog fram frukost till sig själv och vrenerna. Att använda gåvan som hon hade gjort kvällen innan var spännande, men väldigt tröttsamt. Med mat i magen mådde hon bättre och började så småningom fundera på om det kunde vara dags att fortsätta. Tarrek verkade gå i stort sett obehindrat. ”Hur är det med foten i dag?” undrade hon. ”Bra.” ”Får jag se?” Tarrek lät henne linda av bandaget. ”Det ser ju fint ut”, sa hon, förvånad över att såret redan hade dragit ihop sig. Vrenen nickade. ”Vi läker sår snabbt, som tur är.” ”Mmm.” Anya bytte bandaget och såg på ärren som skymtade under Tarreks päls. De var många. Som på Kirvan. – 17 –


De fortsatte österut, fann så småningom en stig och följde den utan att göra sig någon brådska. Omkring dem blev granarna högre och skogen tätare. Det blåste upp och tunga moln drog in. På eftermiddagen började det regna. Ett ihållande regn som letade sig ner även genom täta grangrenar. Anya drog kappan om sig och fällde upp huvan. ­Stigen hade blivit smalare och försvann nu helt i mossa och ris. Snart skulle det vara mörkt och ännu hade de inte hittat något lämpligt nattläger. Hon såg på Tarrek. Vrenen gick på alla fyra och verkade inte halta. Efter en stund såg hon Kirvan stanna till. ”Där framme, ägare. Ser du?” Han pekade på ett grästäckt tak som skymtade mellan grenarna. Ett hus. Det betydde regnskydd och värme. Hon såg på sina blöta stövlar och byxor och längtade intensivt efter att komma under tak, men tvekade. En vren var skrämmande nog, för att inte tala om tre … Vasslo stannade bredvid henne med pälsen glittrande av fukt. ”Det är ingen där”, sa han. Anya andades ut. ”Bra, då slipper vi regnet i natt.” Huset var lågt och grovtimrat, med stadig dörr och ett enda fönster. Gårdsplanens gräs var nyligen slaget och vid brunnen hängde repet till spannen prydligt hoprullat på en krok. ”Det verkar ändå som om någon bor här.” Anya gick tveksamt fram till dörren och kände på handtaget. Låst. – 18 –


Hon såg fundersamt på trappstenen. Före bergbornas anfall hade gästfrihet varit en regel och att vägra en resande husrum något helt otänkbart. Nu var hon inte säker på vad som gällde. Ändå lyfte hon på stenen och fann en rostig nyckel. En som såg ut att ha legat där länge. Hon vägde nyckeln i handen. Vinden friskade i och strax vräkte regnet ner. Det fick henne att bestämma sig. Hon satte nyckeln i låset och lyckades med lite lirkande att öppna dörren, släppte in vrenerna och följde själv efter. Innanför blev hon stående medan ögonen vande sig vid dunklet. Mitt emot dörren fanns en murad eldstad med torr ved instucken under en trebent gryta. Till höger fanns ett bord med två stolar och vid väggen på vänster sida stod en säng. En hylla bredvid sängen verkade vara fylld med … böcker? Hon hängde sin blöta kappa på en av krokarna vid dörren och gick nyfiket närmare. Att folk hade enstaka böcker var inte alls ovanligt, men det här var många fler, kanske ett trettiotal. Hon fann en bioljuslampa och tände den för att se bättre. Där fanns läroböcker inom olika ämnen, men också berättelser och till och med dikter. Hon lyfte försiktigt fram ”Efterskrift” av Karila, slog upp första sidan och läste förvånat texten. ’Denna bok tillhör Rödtjärnskolans bibliotek. Får ej avlägsnas från skolan.’ Anya lade ifrån sig boken och tog fram en till, och ännu en. I alla böckerna var texten densamma. Hon – 19 –


svalde. Rödtjärnskolan var hennes skola. Den hon hade gått i innan bergborna anföll. Hon hade tagit för givet att den hade förstörts, som allt annat. Tänk om det inte var så? Om den hade klarat sig? Fast … varför skulle då böckerna stå här? Hon ställde tankfullt tillbaka dem i hyllan. Med fuktiga kläder kändes stugan kall och hon huttrade till. Den torra veden under grytan i eldstaden såg frestande ut. Att använda ved från stugan och vatten från brunnen borde vara tillåtet. Hade i alla fall varit det. Anya fick fram eldstålet och när elden hade tagit sig ställde hon stövlarna på tork vid eldstadens kant och sköt en av stolarna närmare elden. Det fanns inget vatten inne, men Kirvan erbjöd sig att hämta från brunnen, vilket hon tacksamt accepterade. Hon hade te med sig från tornet, både mynta och kamomill. Skriket utifrån fick henne att rycka till och hastigt dra på sig stövlarna igen. Tarrek nådde dörren först. ”Jag kan se efter”, sa hon. Anya nickade och vrenen försvann ut i mörkret. Hon återvände tillsammans med Kirvan. Mellan sig släpade de en medvetslös gammal kvinna. Hennes grå hår låg klistrat mot ansiktet i regnet och hon var klädd i en lappad kappa och grova stövlar. ”Är hon illa skadad?” frågade Anya oroat. Kirvan skakade på huvudet. ”Jag rörde henne inte. Hon stod bland träden och tittade mot huset. När jag frågade vem hon var skrek hon bara till och föll ihop.” – 20 –


Medan Kirvan på nytt gav sig av efter vatten hjälptes Anya och Tarrek åt att bära kvinnan till sängen. De tog av stövlarna och kappan och bredde en filt över henne. Det dröjde innan hon vaknade. Anya lade på mer ved under grytan och hann både koka vatten och brygga te innan kvinnan på sängen slog upp ögonen. Tyst såg hon sig om. ”Är det du som bor här?” frågade Anya försiktigt. Kvinnan nickade, med blicken vaksamt fäst vid vrenerna. ”Jag är ledsen att vi skrämde dig. Det regnade och jag hittade nyckeln under trappstenen, så vi steg in. Jag har använt lite av veden, men det är allt. Och jag har gjort te, om du vill ha?” Anya höll fram en rykande kopp. ”Te?” Kvinnas röst var hes. ”Ja, på mynta.” Kvinnan tycktes slappna av en aning. Hon granskade Anyas tunika och vida byxor, mycket lika dem hon själv bar. ”Du ser ut som du skulle kunna vara härifrån”, sa hon. ”Det är jag. Jag heter Anya, förresten. Mina föräldrar var Theol och Orvin. Vi hade en gård vid Vitvattnet. Förut.” Långsamt satte sig kvinnan upp. Hon tog emot koppen, men drack inte. ”Då måste du vara syster till Illyan. Han valde tornet till slut, har jag för mig. Vad gör du här, med vrener? Och en mördarvren?” Hon pekade på Tarreks gul-röd-svarta bälte. ”Det är en lång historia.” Anya suckade och lät bli att – 21 –


berätta att det var mer än en mördarvren. Att Kirvan också var en även om det inte syntes på hans gul-röda bälte. ”Vi vill dig i vilket fall inget illa.” ”Vi?” Kvinnan såg på henne. ”Är ni fler?” Anya ruskade på huvudet. ”Bara Kirvan här, Vasslo, Tarrek och jag.” Hon visade på vrenerna när hon presenterade dem. ”Och …”, fortsatte hon. ”Vem är du själv?” ”Jag heter Orna.” ”Orna?” Anya rynkade pannan och försökte minnas. ”Jag tror att en av lärarna på Rödtjärnskolan hette så när jag började där. Men … jag känner inte igen dig.” ”Jag har blivit äldre”, sa Orna. ”Det är åtta år sedan jag lämnade skolan. Jag hade mest med de äldre eleverna att göra, men jag minns att Illyan hade en lillasyster, även om jag inte kan påstå att jag känner igen dig heller.” ”Varför bor du här ute i skogen? Här finns ju inte ens jord att odla i. Jag trodde att lärare brukade bo kvar på skolan även när de hade slutat undervisa.” Orna lyfte koppen och smuttade på teet. ”Jag ärvde stugan och jag trivs i skogen. Det finns faktiskt ett par åkrar, även om de är en bit härifrån. Och så här i efterhand får man väl säga att det var tur att jag flyttade hit. Till den här stugan kom bergborna aldrig.” ”Neej …” Anya tvekade ett ögonblick. ”Skolan då? Finns den kvar?” frågade hon sedan. ”Rester av husen bara.” ”Inga av folket där?” Orna bara skakade på huvudet. Anya såg bort. ”Bergborna kom till vår by också”, sa – 22 –


hon tyst. ”Den enda släkt jag har kvar är Illyan i Åsers torn och min moster i Karelia.” Orna granskade henne. ”Hur kommer det sig att du klarade dig?” ”Jag …” Anya hejdade sig och strök bort det mörka håret från ansiktet. Var skulle hon börja och hur mycket skulle hon berätta? Hon började med att hon hade träffat på Kirvan på väg hem från skolan och med hans hjälp lyckats undkomma bergborna och ta sig till Karelia. Att hon i Karelia hade mött Vasslo och så småningom även Tarrek. Orna lyssnade uppmärksamt utan att avbryta eller ställa frågor. Efter viss tvekan berättade Anya även om striden mot bergborna. Om Fenix, som en gång hade varit Felicia Skoog, intendent på institutet för utomjordisk botanik, och som nu styrde kontrollcentralen under slottet i Karelia. Kontrollcentralen som tillsammans med de rum som fanns spridda över landet kunde tillverka både droger och gifter. Och att rymdvärldarna hade börjat intressera sig för Jorden igen. Att man till och med hade lyckats förhandla fram ett handelsavtal med dem. Energin i tornen och de interstellära missiler som var kopplade till Fenix kontrollcentral bestämde hon sig för att hålla tyst om. ”Det är verkligen en märklig historia. Osannolik skulle jag säga, om det inte var för vrenerna du har med dig.” Orna skakade på huvudet. ”Och det här med Fenix och Felicia Skoog. Vet du att det är sant?” – 23 –


9789163855214  

EVIGHETENS PORT Lotta Olivecrona V ren : e Vighetens port Copyright © Lotta Olivecrona 2009 Omslag: Nils-Petter Ekwall Utgiven av Bonnier Ca...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you