9789127142558

”Antwerpens svar på Jane Austen. Ett halvt sekel efter att den skrevs är Timmen före midnatt fortfarande oemotståndlig.”

Författarfoto © familjen Simons/Cossee

IDA SIMONS (1911-1960) växte upp i en

I Timmen före midnatt, som utgavs 1959, träder en svunnen tid fram med detaljskärpa och humor. Med en mild ironi lotsar Ida Simons, som själv överlevde Förintelsen, läsaren genom sin barndoms miljöer.

TIMMEN FÖRE MIDNATT

Gittel växer upp i en judisk familj i Holland på tjugotalet.

Föräldrarna är ”som hund och katt” och en dag får modern nog och tar med sig Gittel till Antwerpen för att börja om på nytt. Staden är full av färgstarka personer och har en levande societetskultur. I synagogan träffar Gittel den mycket äldre Lucie Mardell, som blir hennes första riktiga vän. Bankfamiljen Mardells underbara Steinwaypiano öppnar dörrar inte bara till musiken, utan också till vuxenvärlden: hemligheter, kärlek – och brutala svek.

TROUW

Nederländska pressröster om Timmen före midnatt: ”Den holländska pianisten Ida Rosenheimer överlevde koncentrationslägret Theresienstadt och skrev romanen Timmen före midnatt under namnet Ida Simons. Oförtjänt bortglömd får den nu en renässans … En enastående roman.”

DE VOLKSKRANT

”Simons skriver lätt och ledigt, med en road sorglöshet vars innebörd träder fram långsamt under läsningen. Jag kommer att läsa om boken snart igen.”

DEN HAAG CENTRAAL

”Gittel påminner om Anne Frank.”

IDA SIMONS

judisk familj i Antwerpen och blev tidigt en framgångsrik pianist. Under andra världskriget deporterades familjen till Theresienstadt. Efter kriget började Simons skriva. Hennes debutroman, Timmen före midnatt, kom 1959 och var en omedelbar succé. 2014 återutgavs den i Holland och fick stor uppmärksamhet.

NEDERLANDS DAGBLAD

IDA SIM ONS

TIMMEN

FÖRE

MIDNATT

ISBN 978-91-27-14255-8

”En enastående roman, skriven på musikalisk prosa. Ida Simons berättar säkert och med en egensinnig röst, gestaltningen är känslig och samtidigt osentimental. Att boken inte har blivit läst på så många år är obegripligt.”

NRC HANDELSBLAD

”Romanen har en speciell tidlöshet, språket är naturligt och enkelt, stundtals poetiskt. Ida Simons särskilda talang för underdrift kommer fram i en mild och emellanåt dräpande humor. Tonen påminner mig om den engelska 1700-talslitteraturen.”

DE MORGEN

9 789127 142558

Cover_Timmen-fore-midnatt.indd 1-5

2015-04-07 13:45

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 2

2015-03-26 07:52

Förord av Elisabeth Åsbrink

En dag fattar en konsertpianist beslutet att upphöra med sitt musicerande: inga fler turnéer, inga fler konserter. Men lusten att skapa finns, musikaliteten och minnen av en uppväxt likaså. Och så blir berättelsen om Gittel till. Ordflöde istället för tonflöde och resultatet är en pärlande, lätt skildring av en tid som upphört att existera.

Författaren Ida Simons föddes i Antwerpen 1911. I början av första världskriget flydde hon och hennes föräldrar – i likhet med över en miljon belgare – till Nederländerna.

De bosatte sig i Scheveningen, en mindre by vid havet, nära Haag, där ett levande judiskt samhälle vuxit fram, och blev holländska medborgare.

Precis som huvudpersonen Gittel i Timmen före midnatt älskade Ida Simons tidigt pianomusiken och levde för att bli pianist. Redan som nittonåring gav hon konserter, turnerade och blev ett känt namn i Europa, innan den tyska invasionen satte helt stopp för allt.

Före kriget levde runt 140 000 judar i Nederländerna, men efter att nazisterna gjort sina rasistiska bedömningar blev den officiella siffran 154 000. Ett kvotsystem inrättades inför deporteringarna, och jakten på människor började. När allt var över återstod runt 35 000 holländska judar.

Det krävdes ingen stor insats av nazisterna för att åstadkomma folkmordet just här. Landets infrastruktur stod klar 5

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 5

2015-03-26 07:52

att använda – det var holländska adressregister som gjorde det möjligt för nazisterna att finna judarna, holländska poliser som inringade dem och förde dem till uppsamlingsplatserna, och holländska tåg med holländsk personal som förde dem till sin död. Hitlers samordnare i judiska frågor, Adolf Eichmann, konstaterade att det var ett nöje att skåda smidigheten i transporterna.

Ida Simons och hennes familj fördes till Westerbork 1941, och sedan vidare till Theresienstadt. I båda lägren höll hon flera konserter. Och hon överlevde. Men fångenskapen hade skadat hennes hälsa allvarligt, och efter kriget tvingades hon överge livet som professionell konsertpianist för att istället ägna återstoden av sitt liv åt skrivande.

I Timmen före midnatt följer vi Gittels klara blick från den ena familjemedlemmen till den andra, med alla deras brister, inkonsekvenser och värme. Gittel lär känna den äldre Lucie och dyrkar henne förbehållslöst. Vi befinner oss i mitten av tjugotalet och får en fantastisk inblick i livet för välbärgade judiska familjer i Haag och Antwerpen mellan de två världskrigen.

Här finns en enkel och saklig ton som fått somliga kritiker att tänka på Jane Austen – och likheter finns, både när det gäller språkets lätthet och den trettonåriga berättarens ­snabba slutsatser om människorna i hennes närhet. Men Timmen före midnatt är mindre upptagen med att skapa någon sensmoral och handlar inte heller om den romantiska kärleken. Istället liknar boken mer ett stycke musik, med teman som återkommer i olika variationer, utsmyckas och byter av varandra, och av en lätt ironisk distans till både tillvarons mörker och ljus. Kanske beror det på att pianisten fortfarande hörs spela genom orden, att hon läser sin far, mor och släktingar som om de vore noter i barndomens partitur och sedan återger deras klang.

6

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 6

2015-03-26 07:52

Trots att boken skrevs i slutet av femtiotalet finns bara en enda referens till det folkmord som numera präglar Europas nutidshistoria. Det är när huvudpersonen Gittel beskriver sin morfar och hur han njöt av den judiska traditionen att berätta antisemitiska vitsar. ”Morfar Harry var judisk antisemit, vilket han inte var ensam om bland sina jämnåriga. Det beredde dem ett tämligen så oskyldigt nöje som gaskammargenerationen aldrig ska bli förunnad.”

Formuleringen är typisk för Ida Simons stil: I en enda mening, med en helt osentimental ton, gör hon en brygga mellan då och nu, mellan oskuld och förlust, och förmedlar hur inget någonsin kan bli som det en gång var.

Den starkt självbiografiska skildringen om Gittel publicerades för första gången 1959 och blev en omedelbar succé, hyllad av kritiker och läst av många. Men fångenskapen i lägren tog ut sin rätt, Ida Simons blev allt svagare och året därpå dog hon, endast 49 år gammal. Hennes författarskap föll i glömska till helt nyligen, då boken återutgavs i Nederländerna, och återigen blev en bästsäljare.

Och skälen till det är inte bara skildringen av den ojämlika vänskapen mellan Gittel och den äldre Lucie, eller ögon­blicksbilderna av helt vardagliga nöjen, som att gå till djurparken med sin far (där de varit så många gånger att de kunde för- och efternamnen på alla vakter och blev behandlade med all den respekt som tillkommer stora djurparks­ kännare). Här är också berättelsen om en skakig värld, den stora börskraschens värld där inget, och ingen, riktigt går att lita på. Mörker och ljus. En tillvaro skildrad som en solfläck i gläntan, för än har inget hänt, än är livet en ljus gåta med både stora frågor och skimrande möjligheter. Än är det timmen före midnatt.

7

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 7

2015-03-26 07:52

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 8

2015-03-26 07:52

Till Corry Le Poole-Bauer

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 9

2015-03-26 07:52

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 10

2015-03-26 07:52

”Alla och envar är i stånd att i allra sista stund hindra den förtvivlade. I rätt ögonblick bör man bjuda honom på antingen en kopp kaffe eller en sup, eller annars säga åt honom att han kommer att se oaptitlig eller dum ut. Huvudsaken är att man inte undandrar sig den lilla plikten: man bör med andra ord hålla kaffet eller supen i beredskap i hjärtat.”

Marnix Gijsen: Mannen av i övermorgon

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 11

2015-03-26 07:52

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 12

2015-03-26 07:52

I

Redan i unga år vande jag mig vid att, så gott som dagligen, höra pappa påstå att han hade åsamkat sina medmänniskor stor skada genom att inte bli begravningsentreprenör. Det var hans fasta övertygelse att befolkningen på vår planet i och med detta strax kom att bestå av idel odödliga.

Han var en sjlemiel och visste det själv; han hade gott om syrliga lustigheter på lager. I vardagen gjorde de ingen större skada, men när det firades någon högtid räckte det med ett enkelt påpekande i stil med det om begravningsbyrån för att känslorna skulle sättas i brand.

På sön- och helgdagar var mina föräldrar som hund och katt.

Annars kom de hyggligt överens, men tillfällena blev å andra sidan desto fler i och med att judar dras med en dubbel uppsättning helgdagar. För mig var det därför av största vikt att raskt lista ut på vilka datum våra egna skulle äga rum under året som väntade. När jag väl lärt mig läsa letade jag fram dem redan i december, så snart den nya almanackan hade släppts.

Förfärande ofta inföll våra helger strax före, eller efter, den övriga mänsklighetens och då lade de sig redan i förväg som stenar på mitt hjärta; om pappa stannade hemma fyra dagar i sträck skulle oundvikligen farbror Salomon och kapten Frans Banning Cocq föras på tal.

Oavsett orsakerna till mina föräldrars meningsskiljaktigheter och hur det vidare förloppet än må ha sett ut, infann 13

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 13

2015-03-26 07:52

sig alltid ett ögonblick då de återigen blev rörande ense och samstämmigt förbannade såväl farbror Salomon som den frejdade kaptenen.

När det stormade upp häftigare än vanligt brukade mamma resa tillbaka till sitt barndomshem och ta med sig mig.

Innan jag ännu hunnit lära känna Mardells var jag måttligt road av min födelsestad, men efter det fungerade veckans föräldrabråk som ett spännande hasardspel. Om det artade sig till ett gräl av verkligt format, utan någon snabb försoning i sikte, avgick jag med vinsten: Antwerpen – men även det här lotteriet hade fler niter än vinster. Som regel rann käbblet ut i sanden – och då kunde jag bara hoppas på bättre lycka nästa helg.

Innan farbror Salomon och kaptenen med så ödesdigra följder grep in i pappas liv hade han tillbringat några lyckliga år i Antwerpen. Han brukade tala om dem som ett förlorat paradis, där han inte hade ägnat sig åt annat än att rida, fäktas och gå på operan; dessa ljuva minnen stämde inte helt och hållet överens med verkligheten. Till att börja med måste han ägna tio timmar dagligen åt ett arbete som han helt saknade såväl böjelse som fallenhet för. Han hade gärna blivit violinist, men föräldrarna fann inte musikertillvaron förnäm nog för sonen i en familj som i sina egna ögon var ytterst anständig. Han borde ägna sig åt handel och sattes alltså i lära hos fabrikanter i bekantskapskretsen. Där upp­ dagade ingen hans kompletta oduglighet för affärsvärlden, om man nu inte, möjligen av hänsyn till föräldrarna, valde att förtiga faktum. Hur han sedan hamnade i Antwerpen berättade han aldrig – men väl att det uppstod kärlek vid första ögonkastet och att han då genast bestämde sig för att stanna och bli kvar. Han tog del av vad staden hade att erbjuda i fråga om angenäma förströelser, men var dessvärre en så allvarsam och proper yngling att han höll sig borta från lätt­ 14

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 14

2015-03-26 07:52

sinniga förlustelser, en försummelse som skulle komma att stå honom dyrt.

Tillsammans med en ung landsman intog han sitt dagliga varma mål på det enda näringsställe som serverade rätter tillagade enligt de judiska kostreglerna. Krögaren levde gott på sitt koshermonopol och gästerna hade ingen talan. Man slog sig fogligt ned vid ett av de fyra runda borden i det lilla skumraskgemaket och åt vadhelst som dukades fram.

I den dystra inramningen, en eftermiddag om våren för ett halvsekel sedan, uppenbarade sig plötsligt ett brokigt följe. Tre flickor och tre pojkar åtföljda av sina föräldrar och en liten oansenlig blond kvinna. Det var, enligt pappa, som om en skara kolibrier av misstag råkat hamna mitt i en sparv­ koloni. Alla skränade och tjattrade de på engelska, nederländska och spanska i en salig röra och tog inte det minsta vid sig av all uppståndelse som de väckte.

Det här blev en svart dag för krögaren.

Till stort nöje för offren som dagligen gick dit frågade den förunderliga familjens överhuvud hur värden ens hade kommit på tanken att förse ett dylikt aphus med den storslagna beteckningen restaurang. ”Men för all del”, tillade han välvilligt, ”er mat kanske smakar alldeles utmärkt, jag har ju titt som tätt serverats utsökt spis i eländiga hålor.”

De tre flickorna bar vita klänningar och hade stora halmhattar frikostigt smyckade med rosor. Eftersom de blott en dag tidigare anlänt från Argentina, hade de ännu inte hunnit införskaffa klädesplagg bättre skickade för de kyliga väststränderna. De noterade belåtet att de, sina lustiga hattar till trots, gjorde stort intryck på gästerna runt övriga bord.

De måste ha varit väldigt vackra, dessa tre systrar: i efterhand har åtskilliga, under suckar, berättat för mig om deras skönhet.

15

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 15

2015-03-26 07:52

”Mörkt krullhår hade de och sammetsbruna ögon och hudfärg som gammalt elfenben, små korallröda munnar som redde sig utan läppstift …” Dessa forna tillbedjare brukade alltid avrunda redogörelsen med att beklaga mig som var lik min far.

Han hade redan efter fem minuter fattat beslutet att gifta sig med den äldsta flickan eller annars dö.

Medan de andra stamgästerna njöt av hennes fars kärnfulla sätt att delge värden sitt missnöje med borddukens solkiga tillstånd och den föraktliga kvalitén hos de uppdukade rätterna, var den förälskade stollen i tankarna redan i färd med att inreda hennes hem. Blygheten hindrade honom från att våga ta ens ett kliv i hennes riktning, och då han tämligen hårdhänt, eftersom han måste återvända till arbetet, blev utföst från matstället av sin vän visste han varken vad den tillbedda hette eller var hon bodde, och inte heller om han någonsin skulle få möta henne igen.

Han fördrev sina lediga stunder med att stå på vakt utanför restaurangdörren, ända tills kocken drabbades av medömkan och sade till honom att han kunde bespara sig omaket, eftersom värden och familjefadern hade skiljts åt som svurna fiender. När den gamle betalade notan hade han fällt repliken: ”Hit har jag härmed gått två gånger, den första och den sista”, varpå värden svarat med att för all evig framtid förvägra såväl honom som hans familj tillträde till hans etablissemang.

En vecka senare stiftade pappa bekantskap med kolibrierna hemma hos sin beskyddare, där han en gång i månaden avlade visit å ämbetets vägnar. Om han vid den tidpunkten bara hade varit förmögen att tänka redigt, borde han ha kunnat förutse den möjligheten, men i det tillstånd som han befann sig betraktade han det skedda som ett under. För hans del stundade nu ett år av lumpet slaveri. Vecka efter vecka friade han till flickan och blev avvisad gång på gång. Hennes syskon utsatte honom för sitt skoningslösa hån. Modern an16

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 16

2015-03-26 07:52

vände honom som springpojke och fadern tvingade honom till schack- och dampartier som han måste se till att ständigt förlora, eftersom den gamle inte tålde att lida nederlag. Den enda som tycktes ta vid sig av den olycksalige friarens öde var den lilla blonda kvinna som han mindes vagt från det första fatala sammanträffandet. Hon hette Rosalba och var den som styrde och ställde i hushållet. Det var hon som då året var till ända uppmanade honom att ge sig av, nu när han ändå var chanslös. Han förstod att hon såg till hans eget bästa och lovade resa snarast möjligt.

Han sade upp sig hos arbetsgivaren, skrev ett avskedsbrev till flickan, lät hälsa till henne och alla de andra i familjen och gjorde sig redo för avfärden.

Några dagar innan han skulle återvända till hemlandet fick han besök av flickans far. Gästen påträffade honom till sängs, blek och olycklig. Det syntes på honom att han de senaste veckorna knappt hade vare sig ätit eller sovit. Den gamle herren förklarade att han skulle sakna sin schackpartner och inte hade velat låta honom fara utan att, personligen, önska honom lycklig resa och mycken välgång i hans fortsatta liv.

Efter ett par ömsesidiga artigheter stockade sig samtalet, varpå besökaren lade märke till vykortet föreställande Nattvakten på sängbordet … ”Från min bror”, suckade den bedrövade älskaren, ”ni får gärna läsa det.” I familjen var farbror Salomon beryktad för att skriva alltför ofta, alltför långt och alltför mäst­rande. Med sin lilla och sirliga handstil bjöd han även den här gången på en utförlig skildring av det ”överväldigande” intryck som denna ”gudomliga” målning gjorde på honom redan vid första anblicken: ”Lägg särskilt märke till hur utsökt skuggan är målad, som handen hos kapten Frans Banning Cocq kastar över tunikan på Willem van Ruytenburch, herre till Vlaardingen! Hälsningar. Salomon.”

17

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 17

2015-03-26 07:52

På hemvägen drabbades flickans far, lika häpen som rörd av det faktum att en ung man kunde vara så stollig att han skrev till sin bror om ett dylikt ämne, av ett av dessa beryktade koleriska anfall som fyllde honom med stolthet eftersom de var något ärftligt inom familjen.

Väl hemma kallade han till sig dottern. Han slog näven i bordet och befallde henne att gifta sig med pojken som hon så styvnackat hade avvisat och därmed basta. Att Barnets århundrade redan hade randats bekymrade inte den gamle despoten, han skulle för övrigt ända till sista andetaget komma att förneka att det ens existerade.

Han hotade med samtliga maktmedel som en dåtida kärleksfull fader inte drog sig för att ymnigt missbruka.

Efter en vecka firade man förlovningen och kort därpå även bröllopet, och äktenskapet lär inte ha blivit olyckligare än de flesta andra.

Några år efter min födelse utbröt första världskriget och hela släkten flydde i samlad tropp till Holland. Efter kriget fick alla flytta tillbaka hem, utom vi. Först då fick jag veta att min bästa väninna Mili och hennes föräldrar, onkel Wally och tant Eva, inte hörde till släkten. De hade alltid bott i Scheveningen, som gjorde ett dött intryck när alla flyktingar hade återvänt hem till den egna härden. Alla utom vi, efter­ som min tyske far trots att han hade levt ännu längre i Belgien och brydde sig mer om landet än vad övriga släkten gjorde inte hade tänkt på att låta naturalisera sig, men det begrep jag först långt senare. Till en början måste jag vänja mig vid att Mili inte var min kusin, men å andra sidan innebar det en lättnad att slippa dela morfar med henne. Honom var jag rädd för trots att han såg ut precis som Mästerkatten i stövlar; han var väldigt kortväxt och hade kejsar Wilhelmmustasch. Att han någonsin hade kommit på den idén var 18

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 18

2015-03-26 07:52

mig en gåta, eftersom man bara behövde nämna den olycksalige caesaren i morfar Harrys närvaro för att han skulle skumma över av vrede. ”Det är guldmarkens fel”, sade Mili, som om hon talade om en elakartad mässling.

Milis föräldrar flyttade in till Haag och övertalade mina att göra det samma. Pappa lyckades inte hitta något arbete och började ägna sig åt affärer på egen hand. Han hyste inga större förväntningar och nöjde sig med att för en billig penning hyra övervåningen i en fastighet på en av stadens både livligaste och fulaste gator.

Vår collie lyckades inte vänja sig vid stadslivet. Så snart porten for upp kastade han sig, av ren bedrövelse, rakt ut i trafiken. När han blivit påkörd ett antal gånger bestämde sig mina föräldrar för att sälja honom. ”Det är för hans eget bästa”, förklarade man, ”du vill väl slippa se honom ihjälkörd av spårvagnen, för det kommer säkert att hända om vi har honom kvar.” Han blev såld och fördes bort av en person som bodde i Rijswijk, men dagen därpå var han tillbaka med en avbiten repstump i halsbandet. Den nya hussen kom och hämtade honom på nytt, nu kopplad med en stadig järn­ kätting. Efter det andra avskedet, som var mycket svårare att komma över än det första, greps jag av en oresonlig motvilja gentemot staden. I skolan blev jag först retad av kamraterna, men när de sedan helt sonika struntade i mig tyckte jag det kändes både skönt och fridfullt.

För Mili, som gick två klasser under, såg det helt annor­ lunda ut. Hon klev alltid ut från skolan omringad av en klunga småflickor och var ständigt lika full av upprymda berättelser om allt roligt som hon hade fått vara med om. Den gången skulle hon kanske rentav ha sagt upp vår vänskap, om inte vi två hade varit fruarna Antonius och Nielsen.

19

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 19

2015-03-26 07:52

Fru Antonius – Mili – var proper. Hon hade en prydlig liten dotter, Louise, och en prydlig äkta man som var minister till yrket. Min man, Niels Nielsen, var svensk och konstnär. Såväl nationstillhörigheten som namnet kunde han tacka min djupa beundran för Nils Holgerssons underbara resa för.

Vi hade en liten son, Benjamino, satan i barnskepnad.

Leken gick ut på att ständigt komma på nya saker för att ­understryka hur ordentligt allting var hemma hos familjen Antonius och vilket kaos som rådde hemma hos oss. Min Niels gjorde just inte annat än att smeta ned sig själv och hela bohaget med färgfläckar ända tills strax innan ministern kom på besök och då bara skakade föraktfullt på det propra­ huvudet. Männen tålde inte varandra och den bedårande Louise var livrädd för Benjamino, varför fruarna ständigt måste jämka och urskulda. Den här enformiga leken ägnade vi oss åt väldigt länge, på väg till och från skolan, i övrigt teg vi som graven om våra familjer. Mili hade samma rågblonda lockar och stora ljusblå ögon som drömdottern Louise, men var ingalunda bedårande, utan tvärtom alltid försigkommen för sin ålder. Föräldrarna insåg raskt att de hade en rar fågel­under sina vingar. De lät henne redan vid mycket unga år, och med strålande resultat, fatta egna beslut i åtskilliga ärenden som rörde henne själv. Mili var inte lik dem till det yttre, de var i sin tur mörkhåriga och hade mörkbruna ögon.

Modern var en stilig kvinna, men det för mig mest lockande hos henne var rösten då hon talade; det lät som det ljuva porlandet från en vänlig, långsam bäck. Det enda ideal som tant Eva eftersträvade var att göra det så trevligt som möjligt för både sig själv och andra. För att uppnå det lyckades hon till och med övervinna sin medfödda lättja. Överallt stod blombuketter som hon med stor omsorg arrangerade smakfullt, hon tillredde de ljuvligaste praliner och kakor och samtliga husets kranar smyckade hon ut med rosetter. De inne på toa20

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 20

2015-03-26 07:52

letten var av rosa och vit sammet. Milis far var en tafatt, mager karl med pigga ögon och bred mun. De borstiga ögonbrynen växte ihop ovanför den stora kroknäsan. Sitt yttre till trots betvivlade han aldrig att han själv var oemotståndlig, och det med rätta, eftersom han så snart han inlät sig med någon annan väckte intrycket att vara lika betydelsefull som älskvärd. Han var varken förströdd eller liknöjd, som de andra vuxna, när Mili och jag anförtrodde honom våra små bekymmer, och med oss spelade han både kort och lotto på fullaste allvar. När en sak antingen föll honom extra väl på läppen eller bar honom särskilt mycket emot berikade han vårt språk med en ny glosa som vi då, utan närmare förklaring, genast måste ta till oss och förstå innebörden av.

En söndagseftermiddag efter det att farbror Salomon och hans hantlangare ännu en gång blivit bittert ihågkomna, hade mamma gått med mig till tant Eva, dit hon alltid kunde vända sig så snart hon kände att hon måste lätta sitt hjärta.

Mili och jag skickades upp på övervåningen så att våra mödrar kunde få prata och gråta ostörda. När vi efter en timme tilläts komma ned igen satt de båda nöjda och belåtna, med tårade kinder, och drack te. Onkel Wally, som var inbiten fiskare, brukade varje söndagsmorgon kliva ut genom dörren redan i soluppgången. Vi hörde honom visslande komma hem och bege sig upp för att byta till kostym. Strax efteråt stegade han muntert in i rummet. ”Se där, jäntor”, hälsade han oss, ”jag är sugen på te.”

Mili frågade om han hade haft en fin dag. ”Det var uriöst”, sade han, ”med ett enda ord: uriöst. Allt gick som det skulle.”

Mili och jag gratulerade. Han slog sig ned i sin fåtölj, tände en cigarrett och fick sedan syn på sin rödgråtna hustru och hennes väninna. Han frågade irriterat varför de två satt där och påminde om ett par pofadoner. Tant Eva berättade 21

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 21

2015-03-26 07:52

att mamma dagen därpå tänkte fara med mig till Antwerpen och att det fanns risk att vi aldrig kom tillbaka igen, eftersom mamma allvarligt funderade på skilsmässa och hur som helst var fast besluten att bli borta i sex månader.

Wally blev arg. ”Vilken tramsapoteos”, sade han, ”helt klart ett fall som Wally måste dokumentera och se till att han får ta del av protokollet.”

Mili rodnade långt ned på halsen och tant Eva blev alldeles blek. ”Nej, pappa, låt bli”, bönade Mili och tant Eva bad honom dessutom enträget att för en gångs skull frångå sin föresats; men inte ens den ljuva stämmans vädjande fick honom att ändra sina planer.

Med ett strängt tonfall som inte tillät några invändningar beordrade han Mili till hans rum efter papper och frimärken. ”Du vet var allting ligger och jag förväntar mig att du återvänder bums, utan någon dubbelbotten eller annat tjofaderittan.” ”Visst, pappa”, sade Mili, mer undergiven och bedrövad än jag någonsin hade sett henne förr. Jag följde med upp på övervåningen och bad henne berätta vad som var i görningen, men hon vägrade. ”Du får se själv”, sade hon, ”det är rent förskräckligt. Så gör han alltid, ibland driver det både mamma och mig från vettet och till på köpet brukar han alltid få rätt.”

Med en djup suck lade hon ned skrivdonen på bordet framför sin pappa. Han satte sig, tog ett pappersark och började diktera högt och ljudligt för sig själv samtidigt som han nedtecknade orden.

22

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 22

2015-03-26 07:52

Dokument.

Härmed förklarar jag – Wally – i närvaro av Thea, Eva, Gittel och Mili, skriftligen, muntligen och högtidligen följande: Thea påstår att hon tänker välja att för sex månader eller längre flytta hem till släkten.

Jag, ovan nämnde vise Wally, förklarar, att hon, innan sex veckor är till ända har återvänt till hemadressen, och det med glädje!

Vederbörligen undertecknat Wally.

Detta dokument skall om sex veckor och i samma vittnens närvaro öppnas, varvid det allmänt, ödmjukt och officiellt skall erkännas att Wally fick rätt.

v.u. Wally De fyra vittnena både såg och hörde på som förstummade; onkel Wally vek dokumentet i ett kuvert, som han förseglade, frankerade och försåg med sin kontorsadress. Sedan måste Mili och jag följa med honom till brevlådan, som han själv sade för att efteråt kunna svära under ed att han verkligen hade postat dokumentet på dagens datum, för den händelse att nytt bevismaterial skulle uppdagas under mellantiden. När Mili och jag var tillbaka uppe på hennes rum vädjade hon till mig att, i namnet av vår gamla vänskap, hålla tyst i skolan om faderns förskräckliga ovana. Jag försäkrade att hon kunde lita på mig och att det även i mitt eget liv fanns somliga saker som jag inte gärna skulle yppa offentligt. Av allt att döma var det till avsevärd tröst, eftersom hon artigt frågade om jag såg fram emot att få återvända till Antwerpen. ”Inte ett dugg”, svarade jag, vi var där för bara en månad sedan och efter dessa resor måste jag alltid lägga manken till för att ta igen alla missade lektioner.

23

15-17 N&K Timmen 26 mars.indd 23

2015-03-26 07:52

”Antwerpens svar på Jane Austen. Ett halvt sekel efter att den skrevs är Timmen före midnatt fortfarande oemotståndlig.”

Författarfoto © familjen Simons/Cossee

IDA SIMONS (1911-1960) växte upp i en

I Timmen före midnatt, som utgavs 1959, träder en svunnen tid fram med detaljskärpa och humor. Med en mild ironi lotsar Ida Simons, som själv överlevde Förintelsen, läsaren genom sin barndoms miljöer.

TIMMEN FÖRE MIDNATT

Gittel växer upp i en judisk familj i Holland på tjugotalet.

Föräldrarna är ”som hund och katt” och en dag får modern nog och tar med sig Gittel till Antwerpen för att börja om på nytt. Staden är full av färgstarka personer och har en levande societetskultur. I synagogan träffar Gittel den mycket äldre Lucie Mardell, som blir hennes första riktiga vän. Bankfamiljen Mardells underbara Steinwaypiano öppnar dörrar inte bara till musiken, utan också till vuxenvärlden: hemligheter, kärlek – och brutala svek.

TROUW

Nederländska pressröster om Timmen före midnatt: ”Den holländska pianisten Ida Rosenheimer överlevde koncentrationslägret Theresienstadt och skrev romanen Timmen före midnatt under namnet Ida Simons. Oförtjänt bortglömd får den nu en renässans … En enastående roman.”

DE VOLKSKRANT

”Simons skriver lätt och ledigt, med en road sorglöshet vars innebörd träder fram långsamt under läsningen. Jag kommer att läsa om boken snart igen.”

DEN HAAG CENTRAAL

”Gittel påminner om Anne Frank.”

IDA SIMONS

judisk familj i Antwerpen och blev tidigt en framgångsrik pianist. Under andra världskriget deporterades familjen till Theresienstadt. Efter kriget började Simons skriva. Hennes debutroman, Timmen före midnatt, kom 1959 och var en omedelbar succé. 2014 återutgavs den i Holland och fick stor uppmärksamhet.

NEDERLANDS DAGBLAD

IDA SIM ONS

TIMMEN

FÖRE

MIDNATT

ISBN 978-91-27-14255-8

”En enastående roman, skriven på musikalisk prosa. Ida Simons berättar säkert och med en egensinnig röst, gestaltningen är känslig och samtidigt osentimental. Att boken inte har blivit läst på så många år är obegripligt.”

NRC HANDELSBLAD

”Romanen har en speciell tidlöshet, språket är naturligt och enkelt, stundtals poetiskt. Ida Simons särskilda talang för underdrift kommer fram i en mild och emellanåt dräpande humor. Tonen påminner mig om den engelska 1700-talslitteraturen.”

DE MORGEN

9 789127 142558

Cover_Timmen-fore-midnatt.indd 1-5

2015-04-07 13:45