9789129677096

M o i r a Yo u n g

DUSTLANDS B L O D R Ö D VÄ G

M o i r a Yo u n g

DUSTLANDS B L O D R Ö D VÄ G

I_Blodrod.indd 3

2011-07-04 12.51

Läs mer om Moira Young på www.rabensjogren.se

Till mina föräldrar och till Paul

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se Copyright: © Moira Young, 2011 Originalets titel: Blood Red Road Översättning: Jan Risheden © Omslag: Pär Åhlander © Omslagsbild: Pete Turner/Getty Images Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-29-67709-6 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Blodrod.indd 4

2011-07-04 12.51

silversjö 11 järnvägsspåret 51 korsabäck 67 sandhavet 93 hoppsta 149 hoppsta En månad senare 171 mörkaträd 269 svarta bergen 297 friafält 429

I_Blodrod.indd 5

2011-07-04 12.51

Lugh föddes först. På midvinterdan när solen står lågt på himlen.

Sen jag. Två timmar senare.

Det säger egentligen allt.

Lugh går alltid först, å jag följer efter. Å det e bra.

Det e rätt.

Det e som det ska vara.

Blodröd_s7-9.indd 1

2011-07-05 14.45

För allt e bestämt. Alltihop e fixat å klart.

Allas liv, alla som nånsin fötts.

Alla som väntar på å bli födda.

Alltihopa var skrivet i stjärnorna samma dag som världen börja. När man skulle födas, när man ska dö. Till å med vad för sorts mänska man ska bli, bra eller dålig.

Vet man hur man ska läsa stjärnorna kan man läsa historien om folks liv. Historien om ens eget liv. Vad som varit, vad som e nu å vad som ska komma.

När far var liten träffa han en vandringsman, en som visste många saker. Han lärde far å läsa stjärnorna. Far säger aldrig vad han ser på natthimlen men man ser att det e en börda för han.

För man kan inte ändra vad som står skrivet. Även om far skulle säga vad han visste, även om han skulle varna en, så skulle det ändå hända.

Jag ser hur han tittar på Lugh ibland. Hur han tittar på mej. Å jag önskar han kunde säga vad det e han vet. Jag tror far önska han aldrig hade träffat den där vandringsmannen.

Blodröd_s7-9.indd 2

2011-07-05 14.45

Om du hade sett mej å Lugh tillsammans skulle du aldrig tro vi var släkt.

Aldrig tro att vi växt tillsammans i samma livmoder.

Hans hår e som guld. Mitt e svart.

Blå ögon. Bruna ögon.

Stark. Spinkig.

Vacker. Ful. Han e mitt ljus.

Jag e hans skugga.

Lugh lyser som solen.

Det måste ha gjort det lättare för dom å hitta han.

Dom behövde bara följa hans ljus.

Blodröd_s7-9.indd 3

2011-07-05 15.03

silversjรถ

I_Blodrod.indd 11

2011-07-04 12.51

Det e en varm dag. Så het å torr att den enda smak jag har i

mun e damm. En sån där vitglödgad dag när man kan höra hur jorden spricker.

Vi har inte fått en droppe regn på nästan sex månader nu.

Till å med källan som fyller sjön har börjat å sina. Nu får man gå ut en bit för å kunna fylla en hink. Rätt så snart e det meningslöst å kalla den det den heter.

Silversjö.

Varenda dag prövar far nån av sina besvärjelser eller troll-

formler. Å varenda dag samlas stora, tjocka regnmoln borta vid horisonten. Våra hjärtan slår fortare å vårat hopp stiger när

dom kryper åt vårat håll. Men en god bit innan dom kommer fram så bryts dom upp, blir tunnare å försvinner. Varenda gång.

Far säger aldrig nåt. Han bara stirrar på himlen, den klara,

grymma himlen. Sen samlar han ihopa stenarna eller kvistarna eller vad det nu e han har lagt ut på marken den här gången å lägger undan dom till i morrn.

Idag skjuter han tebaka hatten. Böjer nacken bakåt å

betraktar himlen en lång stund.

Jag tror minsann jag ska försöka med en cirkel, säger han.

Jo, jag tror bestämt en cirkel kan göra susen.

13

I_Blodrod.indd 13

2011-07-04 12.51

Lugh har sagt det ett bra tag nu. Far blir bara sämre. För

varje torr dag som går så e det som om en bit till av far … försvinner e nog det bästa ordet.

Förr kunde vi räkna med å dra upp fisk ur sjön å få nåt djur

från våra fällor. Förutom det så hade vi lite grödor å plockade bär å frukt, å i det stora hela hade vi det rätt bra. Men sista året

kvittade det vad vi gjorde, hur mycke vi slet, det räckte ändå

aldrig. Inte utan regn. Vi har sett landet dö, undan för undan. Å samma sak e det med far. Undan för undan vittrar det

bästa i han bort. Riktigt bra har det visserligen inte varit med

han på länge. Inte sen mor dog. Men det e sant som Lugh

säger. Precis som marken blir far bara värre. Hans ögon ser

mer å mer på himlen, mindre å mindre på vad han har framför sej.

Jag tror inte ens han ser oss längre. Inte på riktigt.

Emmi springer runt som hon vill numera, med lortigt hår

å snorig näsa. Hade det inte varit för Lugh hade hon nog aldrig tvättat sej alls.

Innan Emmi föddes, när mor fortfarande levde å allt var

bra, så var far annorlunda. Mor kunde alltid få han å skratta.

Han kunde jaga runt mej å Lugh, eller kasta upp oss i luften

tills vi skrek åt han å sluta. Å så varnade han oss för den elaka världen utanför Silversjö. På den tiden trodde inte jag det

nånsin kunde finnas nån som var längre eller starkare eller smartare än far.

Jag sneglar på han ur ögonvrån mens jag å Lugh håller på

å lagar taket på kåken. Väggarna e stadiga å bra, byggda av 14

I_Blodrod.indd 14

2011-07-04 12.51

travade däck. Men den där elaka, heta vinden som viner över

sjön lurar sej in i minsta glipa å lyfter upp hela bitar av taket på samma gång. Jämt å ständigt får vi hålla på å laga det förbaskade taket.

Så efter blåsten i natt, så fort det blev ljust, var jag å Lugh

ute å rotade nere vid tippen. Vi grävde på ett ställe där vi inte varit förr å tro det eller ej, vi hittade lite förstklassigt skräp. Ett stort, fint stycke plåt som inte var särskilt rostigt å en kastrull som hade handtaget kvar.

Lugh jobbar med taket mens jag gör vad jag alltid gör, näm-

ligen klättrar upp å ner på stegen å ger han vad han behöver.

Nero gör också vad han alltid gör, nämligen sitter på min

axel å kraxar högt rakt i örat på mej för å säga vad han tycker.

Alltid e det nåt han tycker, Nero, å smart e han också. Om vi bara kunnat förstå kråkprat tror jag det skulle visa sej att han berätta ett å annat om å laga tak.

Han har tänkt på det, det lovar jag. Han har sett oss laga det

i fem år vid det här laget. Ända sen jag hitta han utramlad ur boet utan nån mamma nånstans. Far blev inte särskilt glad när jag kom hemdragandes med en kråkunge. En del menar att kråkor bringar död, sa han, men jag hade bestämt mej för å mata han för hand, å har jag väl bestämt mej för nåt så gör jag det.

Å så e det Emmi. Som gör vad hon alltid gör, nämligen stör

mej å Lugh. Hon hänger mej i hälarna när jag går från stegen till skrothögen å tebaka.

Jag vill hjälpa till, säger hon.

Håll stegen, då, säger jag.

15

I_Blodrod.indd 15

2011-07-04 12.51

Nej! Jag menar hjälpa till på riktigt! Jag får alltid bara hålla

stegen!

Jaha, säger jag, men det kanske e allt du duger till. Har du

tänkt på det nån gång?

Hon lägger armarna i kors över sitt magra lilla bröst å

blänger på mej. Du e elak, säger hon.

Du säger det ja, säger jag.

Jag går upp på stegen med en rostig plåtbit i handen, men

har inte kommit mer än tre pinnar upp förrän hon tar tag i

den å börjar skaka den. Jag får hålla i mej för å inte ramla av.

Nero kväker till å flaxar iväg så det yr om fjädrarna. Jag blänger ner på Em.

Lägg av med det där! säger jag. Försöker du bryta nacken

av mej, eller?

Lughs huve sticker fram över sidan av taket.

Okej, Em, säger han. Gå å hjälp far istället.

Genast släpper hon. Emmi gör alltid vad Lugh säger åt

henne.

Men jag vill ju hjälpa er, säger hon med sin tjuriga min.

Vi behöver inte din hjälp, säger jag. Vi klarar oss bra utan dej.

Du e den elakaste systern i hela världen! Jag hatar dej, Saba!

Bra! För jag hatar dej med!

Nu räcker det! säger Lugh. Båda två!

Emmi räcker ut tungan å trampar iväg. Jag klänger uppför

stegen å upp på taket, kryper bort å ger han plåten.

Endera dan slår jag ihjäl henne, säger jag.

Hon e bara nie, Saba, säger Lugh. Du kanske kunde för16

I_Blodrod.indd 16

2011-07-04 12.51

söka va trevlig mot henne som omväxling.

Jag muttrar nåt å sätter mej bredvid han. Här uppifrån kan

jag se allting. Emmi som cyklar omkring på sin gamla tvåhju-

ling som Lugh hittade på tippen. Far vid sin besvärjelsecirkel.

Egentligen e det bara en bit mark som han har trampat

jämn med stövlarna. Vi får inte gå i närheten av den, bara om han har gett oss lov. Han e alltid där å sopar bort kvistar eller sand som blåst in. Han har inte lagt ut några av pinnarna till

sin regncirkel på marken än. Jag ser på mens han lägger ner kvasten. Sen tar han tre steg åt höger å tre steg åt vänster. Sen gör han det en gång till. Å en gång till.

Har du sett vad far håller på med? säger jag till Lugh.

Han tittar inte upp, utan hamrar bara vidare på plåten för

å jämna ut den.

Jag har sett, säger han. Han gjorde det igår också. Å i förrgår.

Vad e det bra för? säger jag. Å gå till höger å sen till vänster,

om å om igen.

Hur ska jag kunna veta det? säger han. Hans läppar e hop-

tryckta till ett tunt streck. Han har fått den dära minen igen.

Den tomma minen han får när far säger nåt eller ber han å göra nåt. Jag har sett den mer å mer sista tiden.

Lugh! Far lyfter huvet å skuggar ögona. Jag kan behöva lite

hjälp här!

Dumma gamla gubbe, muttrar Lugh. Han bankar till plå-

ten extra hårt med hammaren.

Säg inte så, säger jag. Far vet vad han sysslar med. Han e en

stjärnläsare.

17

I_Blodrod.indd 17

2011-07-04 12.51

Lugh tittar på mej. Skakar på huvet, som om han inte kan

tro sina öron.

Har du inte fattat det än? Det e bara inbillning. Påhittat.

Det finns inget skrivet i stjärnorna. Det finns ingen stor plan.

Världen rullar på. Våra liv rullar bara vidare på det här guds-

förgätna stället. Å det e allt. Till den dag vi dör. Vet du vad, Saba, jag har snart fått nog.

Jag stirrar på han.

Lugh! ropar far.

Jag e upptagen! ropar Lugh tebaka.

Kom genast!

Lugh svär tyst för sej själv. Han slänger ifrån sej hammaren,

tränger sej förbi mej å praktiskt taget springer ner för stegen.

Han rusar bort till far. Han sliter åt sej pinnarna å slänger dom på marken. Dom far all världens väg.

Sådär! ropar Lugh. Varsego! Det borde hjälpa! Nu kommer

säkert det förbannade regnet! Han sparkar i fars nysopade bevärjelsecirkel så dammet yr. Sen trycker han fingret hårt i

bröstet på far. Vakna, gubbe! Du lever i en dröm! Det kommer aldrig nåt regn! Den här eländiga hålan håller på å dö, å det

gör vi med om vi stannar här. Men vet du vad? Jag gör det inte mer! Jag sticker härifrån!

Jag visste det här skulle komma, säger far. Stjärnorna talade

om för mej att du var olycklig, pojken min. Han sträcker ut handen å lägger den på Lughs arm. Lugh ruskar av sej den så våldsamt att far vacklar baklänges.

Du e tokig, vet du det? skriker Lugh rakt i ansiktet på han.

18

I_Blodrod.indd 18

2011-07-04 12.51

Stjärnorna sa det, säger du? Varför kan du inte försöka lyssna på vad jag säger för en gångs skull?

Han springer iväg. Jag skyndar nerför stegen. Far stirrar ner

i marken med hopsjunkna axlar.

Jag förstår inte, säger han. Jag ser att regnet ska komma …

Jag läser det i stjärnorna men … det kommer inte. Varför kommer det inte?

Det gör inget, far, säger Emmi. Jag ska hjälpa dej. Jag lägger

dom där du vill att dom ska vara. Hon kryper runt på knä å

samlar ihop alla pinnarna. Hon tittar upp på han med ett ängsligt flin.

Lugh mena inte vad han sa, far, säger hon. Det e jag säker på.

Jag går rakt förbi dom.

Jag vet vart Lugh ska.

19

I_Blodrod.indd 19

2011-07-04 12.51

Jag hittar han i mors stenträdgård.

Han sitter på marken mitt i dom virvlande mönstren, fyr-

kanterna å cirklarna å dom små stigarna gjorda av olika stenar, allihopa med sin egen färg å storlek. Varenda liten sten har

mor lagt ut med egna händer. Hon lät aldrig nån annan hjälpa till.

Försiktigt la hon den sista stenen på plats. Satte sej på huk å log

upp mot mej mens hon gned sej om den tjocka magen där bebisen låg. Hennes långa, gyllene hår låg i en fläta över ena axeln.

Sådär! Ser du, Saba? Skönhet kan man hitta överallt. Till å

med här. Å finns den inte redan kan man göra den själv.

Dan efter födde hon Emmi. En månad för tidigt. Mor

blödde i två dar, sen dog hon. Vi byggde ett högt gravbål å

skicka tebaka hennes själ till stjärnorna. När vi väl hade spritt hennes aska för vinden var Em allt vi hade kvar.

En ful, röd liten stackare med hjärtslag som viskningar.

Mer som en nyfödd mus än en mänska. Egentligen borde hon inte ha klarat sej i mer än en dag eller två. Men hon klängde sej kvar å hon e här än. Fast liten för sin ålder, å spinkig.

Länge klarade jag inte av å se på henne. När Lugh säger att

jag inte ska vara så hård mot henne säger jag att om det inte varit för Emmi så skulle mor fortfarande ha levat. Det har han 20

I_Blodrod.indd 20

2011-07-04 12.51

inget svar på, för han vet att det e sant, men han skakar alltid på huvet å säger att det e på tiden att du kommer över det där nu Saba, eller nåt liknande.

Numera står jag ut med Emmi, men det e också allt.

Nu sätter jag mej på den hårdtrampade jorden så min rygg

lutar mot Lughs. Jag tycker om när vi sitter så här. Jag känner hur hans röst mullrar i min kropp när han pratar. Så här

måste det ha varit när vi låg i mors mage tillsammans. Fast då kunde ingen av oss prata, förstås.

Vi sitter där tysta en lång stund.

Vi borde ha gett oss av för länge sen, säger han sen. Det

måste finnas bättre ställen än det här. Far borde ha tagit med oss härifrån.

Du tänker inte sticka på riktigt, säger jag.

Gör jag inte? Varför skulle jag stanna? Jag kan inte bara

sitta här å vänta på å dö.

Men vart skulle du ta vägen?

Det kvittar. Var som helst som inte e Silversjö.

Men det kan du inte. Det e för farligt.

Det har vi bara fars ord på. Du vet att varken du eller jag

varit mer än en dagsmarsch härifrån sen vi föddes. Vi har aldrig sett nån annan än oss själva.

Det e inte sant, säger jag. Har du glömt den där tokiga

gamla medicingumman som kom förbi på sin kamel i fjol? Å … å vi träffar Pete Puckelbuk. Han har alltid nåt å berätta om var han har varit å vad han har sett.

Jag snackar inte om nån skojare till gårdfarihandlare som 21

I_Blodrod.indd 21

2011-07-04 12.51

kommer förbi varannan månad, säger han. Förresten e jag fortfarande sur över byxorna som han försökte pracka på mej förra gången.

Jo, dom luktade en hel del, säger jag. Som om en skunk hade

haft på sej dom senast. Men du, du glömde Procter.

Våran enda granne bor två mil norrut å heter Procter John.

Han slog sej ner där ungefär samtidigt som Lugh å jag föddes.

Han tittar förbi nån gång i månaden. Inte för att han stannar

ordentligt, förstås. Han kliver aldrig ner från hästen, som

heter Hob, utan håller bara in vid kojan. Sen säger han samma sak varje gång.

Godda Willem. Hur e det med ungarna? Allt som det ska?

Bara bra, Procter, säger far. Själv då?

Bra nock för å klara mej ett tag till.

Sen lyfter han på hatten å rider iväg å så ser vi han inte på

en månad till. Far tycker inte om han. Man kan tycka han

skulle vara glad över å ha nån annan å prata med utom oss, men han ber aldrig Procter å stanna på en sup.

Lugh säger att det e på grund av chaalen. Vi vet vad det

heter bara för att jag en gång frågade far vad det var som

Procter alltid tuggade på å då blev far alldeles mörk i synen å

ville inget säga. Men sen sa han att det heter chaal å e ett gift

för både kroppen å själen, å om nån nånsin försöker bjuda oss på det ska vi säga nej. Men eftersom det nästan aldrig kommer nån hit verkar det inte särskilt troligt.

Nu skakar Lugh på huvet. Procter John räknas inte, säger

han. Nero pratar mer än han. Jag svär, Saba, stannar jag här så 22

I_Blodrod.indd 22

2011-07-04 12.51

blir jag antingen galen eller slår ihjäl far. Jag måste sticka.

Jag kryper runt å sätter mej på knä framför han.

Jag kommer med, säger jag.

Det e klart, säger han. Å vi tar Emmi med oss.

Jag tror inte far låter oss göra det. Å hon skulle ändå inte

vilja. Hon skulle hellre stanna hos han.

Du vill hellre att hon stannar, menar du, säger han. Vi måste

ta henne med oss. Vi kan inte låta henne bli kvar.

Tror du far kanske skulle ta reson om du pratar med han?

säger jag. Då kunde vi ge oss av till nåt nytt ställe allihopa.

Det gör han inte, säger Lugh. Han kan inte lämna mor.

Vad menar du? säger jag. Mor e död.

Vad jag menar …, säger Lugh. Vad jag menar e att han å

mor byggde det här stället tillsammans, å som han ser det e

hon fortfarande kvar. Han kan inte lämna minnet efter henne, det e det jag menar.

Men det e ju vi som lever! säger jag. Du å jag.

Å Emmi, säger han. Jag vet det. Men du ser ju själv hurdan

han e. Det e som om vi inte fanns. Han bryr sej inte ett skit om oss.

Lugh tänker en stund. Sen säger han:

Kärlek gör en svag. Bryr man sej så mycke om nån kan man

inte tänka klart. Se på far. Skulle du vilja sluta som han? Jag tänker aldrig älska nån. Det e bättre så.

Jag säger inget. Ritar bara cirklar i jorden med fingret.

Det vrider till i magen. Som om en elak hand sträcktes in å

vred om.

23

I_Blodrod.indd 23

2011-07-04 12.51

Jag, då? säger jag sen.

Du e min syster, säger han. Det e en annan sak.

Men om jag dog? Då skulle du väl sakna mej?

Äh, säger han. Som om du nånsin skulle dö å lämna mej

ifred. Du hänger alltid efter mej så jag blir galen. Ända sen vi föddes.

Det e inte mitt fel att du e den högsta saken i närheten,

säger jag. Du ger bra skugga för solen.

Hörru! Han knuffar till mej så jag hamnar på rygg.

Jag puffar till han med foten. Hörru själv! Jag lyfter mej på

armbågarna. Men skulle du det?

Vadå?

Sakna mej.

Var inte dum, säger han.

Jag lägger mej på knä framför han igen. Han ser på mej.

Hans ögon e blåa som sommarhimlen. Blåa som det klaraste

vatten. Mor sa alltid att Lughs ögon var så blåa att hon ville segla iväg i dom.

Jag skulle sakna dej, säger jag. För om du dog skulle jag

sakna dej så mycke att jag skulle vilja ta livet av mej.

Prata inte strunt, Saba.

Lova att du inte gör det, säger jag.

Inte gör vadå?

Dör.

Alla måste dö förr eller senare, säger han.

Jag sträcker ut handen å rör vid hans födelsemånetatue-

ring. Högt uppe på höger kindben, precis som min egen. Den 24

I_Blodrod.indd 24

2011-07-04 12.51

visar hur månen såg ut natten då han föddes. Det var fullmåne den där midvinternatten. Det e ovanligt. Men tvil-

lingar som föds under en fullmåne vid årets vändpunkt, det e ännu ovanligare. Far gjorde själv tatueringarna, för å visa att vi var speciella.

Vi blev arton sist vi fyllde år. Det måste vara närapå fyra

månader sen nu.

När vi dör, tror du vi blir stjärnor då, sida vid sida?

Du måste sluta tänka sådär, säger han. Jag har ju sagt att det

bara e fars dumheter.

Jaha, om du nu vet så mycke kan du väl säga vad som hän-

der när man dör?

Vet inte. Han suckar, lägger sej på marken å kisar upp i

himlen. Man bara … slutar. Hjärtat slår inte mer, man andas inte å sen e man bara … borta. Å det e allt, säger jag.

Ja.

Äh, det låter bara dumt, säger jag. Jag menar, här håller vi på

med allt det här … sova å äta å laga tak å sen skulle det bara … sluta. Verkar knappt värt besväret.

Nähä, men så e det.

Du … du, Lugh, du skulle väl aldrig sticka utan mej?

Det e klart jag inte gör, säger han. Men även om jag gjorde

det skulle du bara följa efter.

Jag tänker följa efter dej … vart du än tar vägen!

När jag säger det gör jag en galen grimas å stirrar på han

bara för att han tycker det e så läskigt när jag gör så.

25

I_Blodrod.indd 25

2011-07-04 12.51

Till sjöns botten, säger jag … till världens ände … till

månen … till stjärnorna …!

Tyst med dej! Han hoppar upp. Slår vad om att du inte kan

följa med mej å kasta macka, säger han å springer iväg.

Hallå! ropar jag. Vänta på mej!

26

I_Blodrod.indd 26

2011-07-04 12.51