9789113024455

Jerusalem 151 x 226 _Layout 1 2011-03-14 13.14 Sida 1

151+4 mm

etta är historien om hur det svenska sam-hället har löst sina försörjningsproblem från forntiden fram till idag.

Hur stor betydelse har egentligen dramatiska ekonomiska händelser i vår egen tid? Är de långsamma förändringarna i samhällets struktur mer avgörande för samhällsutvecklingen? I Sveriges ekonomiska historia belyser Lars Magnusson båda dessa rörelser – de långa vågorna som till exempel kännetecknas av jordbrukets införande, den industriella revolutionen och förändringar i samhällets sociala struktur samt de plötsliga förändringsprocesserna såsom Sveriges förlust av Baltikum, börskraschen 1929 eller finanskrisen på 1990-talet. Mot bakgrund av internationell och utländsk forskning tecknar han huvuddragen i denna mer än tusen år långa utveckling.

www.norstedts.se

? mm

151+4 mm

SIMON SEBAG MONTEFIORE JERUSALEM – HISTRIEN OM EN STAD

90 mm

JERUSALEM BIOGRAFIn

SIMON SEBAG MONTEFIORE

90 mm

simon sebag montefiore

jerusalem biografin

Üversättning: Ulf Gyllenhak

isbn 978-91-1-302445-5 © 2011 Simon Sebag Montefiore och Norstedts, Stockholm 2011 Originaltitel: Jerusalem, The Biography Originalförlag: Weidenfeld & Nicolson, an imprint of The Orion Publishing Group Ltd www.orionbooks.co.uk Översättning: Ulf Gyllenhak Redaktör: Ingemar Karlsson Omslag: Carl Åkesson Tryck: ScandBook AB, Falun 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

i n n eh å l l Stamträd och kartor 12 Förord 13 Kommentarer om noter, transkriberingar och titlar 25 Prolog 29 Del ett: Judendomen 1. Davids värld 45 2. Davids väg till makten 52 3. Kungariket och templet 56 4. Juda rikes kungar 67 5. Den babyloniska skökan 80 6. Perserna 88 7. Makedonierna 95 8. Mackabéerna 110 9. Romarnas ankomst 118 10. Herodianerna 127 11. Jesus Kristus 149 12. Den siste av herodianerna 170 13. De judiska krigen: Jerusalems död 185 Del två: Hedendomen 14. Aelia Capitolina 193 Del tre: Kristendomen 15. Bysans höjdpunkt 211 16. Bysantinsk skymning: den persiska invasionen 230 Del fyra: Islam 17. Den arabiska erövringen 243 18. Umayyaderna: Templet återuppbyggs 255 19. Abbasiderna: Härskare i fjärran 268 20. Fatimiderna: Tolerans och vanvett 274

Del fem: Korstågen 21. Slakten 291 22. Outremers uppgång 303 23. Outremers guldålder 309 24. Dödläge 324 25. Leprakungen 335 26. Saladin 342 27. Det tredje korståget: Saladin och Rikard 354 28. Saladins dynasti 362 Del sex: Mamlukerna 29. Sultanens slav 377 30. Mamlukernas undergång 387 Del sju: Osmanerna 31. Süleyman den stores storslagenhet 397 32. Mystiker och frälsare 401 33. Familjerna 419 Del åtta: Imperiet 34. Napoleon i Det heliga landet 429 35. De nya romantikerna: Chateaubriand och Disraeli 435 36. Den albanska erövringen 445 37. Evangelisterna 451 38. Den nya staden 475 39. Den nya religionen 481 40. En arabisk stad och en stad i imperiet 489 41. Ryssarna 500 Del nio: Sionismen 42. Kaisern 507 43. Oudspelaren i Jerusalem 518 44. Världskrig 533 45. Arabisk revolt, Balfourdeklarationen 543 46. Julklappen 562 47. Segrarna och bytet 577 48. Det brittiska mandatet 587 49. Den arabiska revolten 604

50. Det smutsiga kriget 620 51. Judisk självständighet, arabisk katastrof 639 52. En delad stad 649 53. Sex dagar 658 Epilog 673 Författarens tack 701 Stamträd 707 Kartor 715 Noter 727 Bibliografi 789 Bildförteckning 817 Register 821

föror d

Historien om Jerusalem är historien om världen, men den är också krönikan om en många gånger utarmad landsbygdsstad bland kullarna i Judeen. Jerusalem betraktades en gång i tiden som världens centrum och i dag är det mer sant än någonsin: staden utgör fokus för kampen mellan de abrahamitiska religionerna, helgedomen för den allt populärare kristna, judiska och islamiska fundamentalismen, det strategiska slagfältet för civilisationer som befinner sig på kollisionskurs, frontlinjen mellan ateism och tro, medelpunkten för den sekulära fascinationen, föremålet för orimliga konspirationsteorier och mytskapande på internet, och den upplysta scenen för världens kameror under denna vår tidsålder då nyheter produceras dygnet runt. Religiösa, politiska och massmediala intressen livnär sig på varandra med resultatet att Jerusalem utsätts för en mer närgången granskning i dag än någonsin tidigare.

Jerusalem är Den heliga staden, ändå har den alltid varit ett tillhåll för vidskepelse, charlataneri och bigotteri. Det är en stad som imperier åtrått och slagits om, trots att den saknar strategiskt värde. Den har varit den kosmopolitiska huvudorten för en mångfald sekter, som samtliga tror att staden tillhör blott dem. Den är en stad med många namn samtidigt som varje tradition är så sekteristisk att den utesluter alla andra. Detta är en plats som är så finkänslig att den i den heliga judiska litteraturen beskrevs i femininum – staden framställs som en sensuell, livskraftig kvinna som alltid är en skönhet men ibland en skamlös sköka och emellanåt en sårad prinsessa vars älskare försmått henne. Jerusalem är hemvist för den ende Guden, huvudstaden för två folk, templet för tre religioner och hon är den 13

jerusalem enda stad som existerar på två platser – i himlen och på jorden. Hennes oförlikneliga jordiska skönhet förmår över huvud taget inte mäta sig med hennes himmelska förtjänster. Blotta det faktum att Jerusalem både är en jordisk och en himmelsk stad innebär att staden kan existera var som helst: nya Jerusalem har grundats över hela världen och alla har sin egen syn på Jerusalem. Profeter och patriarker, Abraham, David, Jesus och Muhammed sägs ha gått längs hennes gator. De abrahamitiska religionerna föddes där och det är också där som jorden kommer att gå under på domedagen.

Jerusalem, som är en helig stad för skriftfolken, är skriftens stad: Bibeln är på många vis Jerusalems egen krönika och dess läsare, från judarna och de tidiga kristna via de muslimska erövrarna och korsfararna till dagens amerikanska evangelister, har upprepade gånger ändrat hennes historia för att jämka samman den med sina bibliska profetior.

När Bibeln översattes till grekiska och sedan till latin och engelska blev detta den universella skriften, och härigenom förvandlades Jerusalem till den universella staden. Varje stor kung blev en David, varje specifikt folk blev de nya israeliterna och varje upphöjd civilisation hyste ett nytt Jerusalem, staden som tillhör ingen och som finns till för alla i deras fantasi. Och detta är såväl stadens tragedi som hennes magi: varje person som drömt om Jerusalem, varje besök under alla epoker från Jesu apostlar till Saladins soldater, från viktorianska pilgrimer till dagens turister och journalister kommer dit med en uppfattning om det äkta Jerusalem och blir sedan djupt besvikna över vad de möter, en ständigt föränderlig stad som har blomstrat och förtvinat, byggts upp och rivits ner åtskilliga gånger. Men eftersom detta är Jerusalem, allas egendom, är det bara deras bild som är den rätta medan den besudlade, syntetiska verkligheten måste förändras. Alla har rätt att påtvinga Jerusalem sitt ”Jerusalem” och detta har man också många gånger gjort med svärd och eld.

Ibn Khaldun, den 1300-talshistoriker som både är deltagare och källa till en del av de händelser som berättas om i den här boken, konstaterade att historien ”ivrigt eftersöks. Männen på gatan vill lära känna historien.

Kungar och ledare kämpar om den.” Detta är särskilt sant när det gäller Jerusalem. Det är omöjligt att skriva en historia om den här staden utan att vidgå att Jerusalem också är ett tema, en stödjepunkt och till och med 14

förord en utgångspunkt för själva världshistorien. Vid en tidpunkt när internetmytologins makt innebär att den högteknologiska musen och kroksvärdet bägge kan utgöra vapen i samma fundamentalistiska arsenal, är sökande efter historiska fakta än viktigare än det var för Ibn Khaldun.

En historik över Jerusalem måste också vara en studie över helighetens natur. Uttrycket ”Den heliga staden” används ständigt för att beskriva vördnaden för Jerusalems helgedomar, men vad det i själva verket betyder är att Jerusalem har blivit den huvudsakliga platsen på jorden för kommunikation mellan Gud och människan.

Vi måste också besvara frågan: av alla platser i världen, varför just Jerusalem? Platsen låg långt från handelsvägarna längs Medelhavskusten, det var ont om vatten, värmen var olidlig på sommaren, kylan bitande under vintervindarna och de spetsiga bergen skrovliga och ogästvänliga. Men valet av Jerusalem som tempelstaden var delvis avsiktligt och personligt, delvis organiskt och evolutionärt: stadens helighet blev än djupare eftersom den varit helig så länge. Helighet kräver inte bara andlighet och tro utan också legitimitet och tradition. En radikal profet som lägger fram en ny vision måste förklara de århundraden som föregått honom och berättiga sin egen uppenbarelse på det heligas accepterade språk och inom dess geografi – tidigare uppenbarelsers profetior och platser som sedan länge hållits i helgd. Ingenting gör en plats heligare än utmaningen från en annan religion.

Många ateistiska besökare stöts bort av denna helighet och uppfattar den som en smittsam vidskepelse i en stad som lider av en pandemisk rättrådig trångsynthet. Men det synsättet är liktydigt med att förneka människans grundläggande behov av religion, utan vilket det är omöjligt att förstå Jerusalem. Religioner måste förklara den bräckliga glädje och eviga ängslan som mystifierar och skrämmer människan: vi behöver känna en kraft som är större än vi själva. Vi respekterar döden och vill läsa in mening i den.

Som Guds och människans mötesplats är det i Jerusalem som dessa frågor avgörs vid apokalypsen. Detta är den yttersta tiden. Ett krig kommer att bryta ut, en strid mellan Kristus och Antikrist, och Kaba kommer att återvända från Mekka till Jerusalem. Detta är domedagen. De döda kommer att återuppstå och Messias komma att styra. Det är nu himmelriket, 15

jerusalem det nya Jerusalem, blir verklighet. Alla de tre abrahamatiska religionerna tror på apokalypsen, men detaljerna varierar alltefter tro och sekttillhörighet. Sekularister kanske uppfattar allt detta som föråldrad smörja men i själva verket är den här sortens uppfattningar ytterst påtagliga i vår samtid.

I detta tidevarv av judisk, kristen och muslimsk fundamentalism är apokalypsen en dynamisk kraft i den överhettade världspolitiken.

Döden är vår ständiga följeslagare: pilgrimer har sedan långliga tider sökt sig till Jerusalem för att dö och bli begravda vid Tempelberget för att vara redo att återuppstå vid apokalypsen, och än i dag kommer det pilgrimer till staden i detta syfte. Jerusalem omges av och är grundad på kyrkogårdar.

Man tillber gamla helgons hopskrumpna kroppsdelar; Maria Magdalenas förtorkade hand visas fortfarande upp i den grekisk-ortodoxe abbotens rum i Heliga gravens kyrka. Många helgedomar, och också många privata bostäder, är uppförda runt gravar. Mörkret i denna de dödas stad utgår inte bara från en sorts nekrofili, utan också från en nekromanti: de döda i staden lever nästan i väntan på återuppståndelsen. Den oavlåtliga kampen om Jerusalem – massakrerna, förödelsen, krigen, terrorismen, belägringarna och katastroferna – har förvandlat den här platsen till ett slagfält. Aldous Huxley talade om ”religionernas slakthus” och Flaubert om ett ”benhus” medan Melville kallade staden för en ”skalle” omringad av ”de dödas arméer” och Edward Said mindes att hans far hade hatat Jerusalem för att den ”påminde honom om döden”.

Denna himlens och jordens helgedom har inte alltid utvecklats som en följd av försynen. Religioner inleds med en gnista som uppenbarats för en karismatisk profet – Moses, Jesus, Muhammed. Imperier grundas och städer erövras genom en befälhavares energi och tur. Individuella beslut med början från kung David gjorde Jerusalem till Jerusalem.

Det var definitivt inte mycket som talade för att Davids lilla citadell, som var huvudstad i ett litet kungarike, skulle bli världens medelpunkt. Ironiskt nog var det Nebukadnessars ödeläggelse av Jerusalem som skapade själva mallen för helighet eftersom den katastrofen ledde till att judarna dokumenterade och gjorde anspråk på Sions härlighet. Den här sortens katastrofer brukade annars resultera i att folkgrupper gick under. Men judarnas imponerande överlevnad, deras envisa fasthållande vid sin Gud och, fram16

förord för allt, deras dokumentation av sin version av historien genom Bibeln lade grunden till Jerusalems berömmelse och helighet. Bibeln iklädde sig rollen som den judiska staten och templet och blev, som Heinrich Heine formulerade det, ”judarnas bärbara fosterland, det bärbara Jerusalem”. Ingen annan stad har sin egen bok och ingen annan bok har i sådan utsträckning styrt en stads öde.

Stadens helighet utgick från den exceptionalistiska uppfattningen att judarna var det utvalda folket. Jerusalem blev den utvalda staden, Palestina det utvalda landet, och denna exceptionalism övertogs och anammades av de kristna och muslimerna. Jerusalems och landet Israels dominerande helighet återspeglades i den växande religiösa besattheten att återbörda judarna till Israel och den västerländska entusiasmen för sionismen, dess sekulära motsvarighet, mellan 1500-talets reformation i Europa och 1970-talet. Därefter har den tragiska berättelsen om palestinierna, med Jerusalem som sin förlorade heliga stad, förändrat denna uppfattning om Israel. Sålunda kan denna västerländska fixering, denna känsla av universellt ägande, vara på både gott och ont – ett slags tveeggat svärd. I dag återspeglas detta i granskandet av Jerusalem och den israelisk-palestinska konflikten, en granskning som är mer intensiv och känslomässigt färgad än någon annan konflikt på jorden.

Men ändå är ingenting så enkelt som det verkar. Historien skildras oftast som en rad brutala förändringar och våldsamma omkastningar men jag vill visa att Jerusalem har varit en stad som präglats av kontinuitet och samexistens, en hybridmetropol med hybridbyggnader och hybridfolk som trotsar de begränsande kategoriseringar som utgår från olika religiösa mytbildningar och nationalistiska framställningar av senare datum. Det är därför jag i görligaste mån berättar Jerusalems historia genom släkter – Davids hus, mackabéerna, herodianerna och umayyaderna vidare till Balduins och Saladins släkter och familjerna Hussein, Khalid, Spafford, Rothschild och Montefiore – vilket avslöjar det organiska livsmönster som trotsar de abrupta incidenter och sekteristiska framställningar som kännetecknar konventionell historieskrivning. Det finns inte bara två sidor i Jerusalem utan många sammanlänkade, överlappande kulturer och skiktvisa lojaliteter – ett mångfasetterat, muterande kalejdoskop av arabiska or17

jerusalem todoxa, arabiska muslimer, sefardiska judar, ashkenaziska judar, harediska judar av olika inriktningar, sekulära judar, armeniska ortodoxa, georgier, serber, ryssar, kopter, protestanter, etiopier, katoliker och så vidare. En enstaka individ hade ofta flera lojaliteter mot olika identiteter, den mänskliga motsvarigheten till Jerusalems lager av sten och stoft.

I själva verket har stadens betydelse pendlat fram och tillbaka. Jerusalem är en stad som aldrig stagnerat utan alltid befunnit sig i ett tillstånd av förvandling, likt en växt som byter form, storlek och även färg samtidigt som den hela tiden står kvar med rötterna på samma ställe. Den senaste, insmickrande manifestationen – massmediernas utnämning av Jerusalem som ”staden som är helig för tre religioner” och nyhetsrapporteringen dygnet runt – är av relativt sent datum. Det har funnits århundraden då Jerusalem verkade förlora religiös och politisk vikt. I många fall var det politisk nödvändighet, inte gudomligt uppenbarande, som återigen stimulerade och inspirerade till religiös hängivenhet.

Jerusalem äger en alldeles särskild förmåga att göra både erövrare och besökare besvikna och plågade. Kontrasten mellan den verkliga och den himmelska staden är så smärtsam att ett hundratal patienter varje år skrivs in på stadens mentalsjukhus med diagnosen att de drabbats av Jerusalemsyndromet, en sjukdom som handlar om förväntningar, besvikelse och villfarelse. Men Jerusalemsyndromet är också politiskt: Jerusalem gäckar förnuftet, praktisk politik och strategi och återfinns i ett rike av rovlystna lidelser och oövervinneliga känslor som inte låter sig påverkas av förnuftet.

När Jerusalem har verkat som mest bortglömt och irrelevant har det oftast varit bibeldyrkan, det hängivna studiet av biblisk sanning av personer i fjärran länder – oavsett om det skett i Mekka, Moskva eller Massachusetts – som återfört tron till Jerusalem. Alla städer är fönster in i utländska tänkesätt men i Jerusalems fall rör det sig om en tvåvägsspegel som avslöjar stadens inre liv samtidigt som den reflekterar omvärlden. Oavsett om det berodde på epoken av absolut tro, det rättrådiga imperiebyggandet, evange­liska uppenbarelser eller sekulär nationalism var Jerusalem symbolen och trofén. Men likt spegelbilderna i lustiga huset är reflektionerna alltid förvrängda, och ibland även på ett vanvettigt vis.

18

förord Också en seger i denna kamp om dominans och sanning förstärker stadens helighet för andra. Ju girigare den styrande beter sig, desto hårdare och mer irrationellt blir motståndet. Här härskar lagen om oavsedda konsekvenser.

Ingen annan plats väcker sådan lust till exklusivt ägande. Men denna avundsamma nit har en ironisk udd eftersom merparten av Jerusalems helgedomar, och historierna som berättar om dem, har lånats eller stulits efter att tidigare ha tillhört en annan religion. Stadens förflutna är många gånger påhittat. Så gott som varenda sten i staden återfanns en gång i tiden i ett sedan länge bortglömt tempel med en annan tro eller i en triumfbåge från ett annat imperium. De flesta, men inte alla, erövringar har åtföljts av instinkten att utplåna alla spår av andra trosriktningar samtidigt som man annekterar dessa trosriktningars traditioner, historier och helgedomar. Ödeläggelsen har varit omfattande, men oftast har erövrarna inte förstört det som föregick dem utan återanvänt och lagt till. De viktigaste platserna som Tempelberget, Citadellet, Davids stad, Sionberget och Heliga gravens kyrka utgör inte särskilda lager av historien utan är mer som palimpsester, brodyrer där silkestrådarna är så tätt sammanvävda att det nu är omöjligt att skilja dem åt.

Föresatsen att kontrollera andras heliga platser har haft en ren smittoeffekt som lett till att en del helgedomar har blivit heliga för alla tre religionerna i tur och ordning och sedan samtidigt: kungar har gjort anspråk på dem och män har dött för dem – och ändå är de nu nästan helt bortglömda.

Sionberget har varit föremål för omfattande judisk, muslimsk och kristen dyrkan men nu finns där inte särskilt många muslimska eller judiska pilgrimer, och området är återigen i huvudsak kristet.

I Jerusalem är sanningen många gånger av mindre betydelse än myten. ”När det gäller Jerusalem är det ingen mening med att fråga mig om historiska fakta”, säger den framstående palestinske historikern Nazmi al-Jubeh. ”Om man avlägsnar fiktionen finns inget kvar.” Historien här är så frätande kraftfull att den förvrängs upprepade gånger: arkeologin är i sig själv en historisk kraft och arkeologerna har emellanåt haft lika mycket makt som soldater, och värvats för att lägga beslag på det förflutna i rätt form för nuet. En disciplin som har som mål att vara objektiv och vetenskaplig kan 19

jerusalem användas för att rationalisera religiösa och etniska fördomar och rättfärdiga imperiebyggande föresatser. Israeler, palestinier och 1800-talets evangeliska imperialister har alla gjort sig skyldiga till att annektera samma händelser och tilldela dem oförenliga innebörder och fakta. Alltså måste en krönika om Jerusalem vara en krönika som innehåller både sanning och myt. Men det finns fakta och min föresats i den här boken är att berätta om dessa fakta, oavsett hur onjutbara de än råkar vara för någondera parten.

Mitt mål är att skriva Jerusalems historia i den bredast tänkbara bemärkelsen för vanliga läsare, oavsett om de är ateister eller troende, kristna, muslimer eller judar, utan att ha ett politiskt program trots dagens stridigheter.

Jag berättar historien kronologiskt med hjälp av de män och kvinnor – soldater och profeter, poeter och kungar, bönder och musiker – och familjer som skapade Jerusalem. Jag tror att det är det bästa sättet att levandegöra staden och visa hur dess komplexa och oväntade sanningar är resultatet av denna historia. Det är bara genom en kronologisk framställning som man undviker frestelsen att se det förflutna genom nuets fixeringar.

Jag har försökt undvika ett teleologiskt förhållningssätt – att skriva historia som om varje händelse vore ofrånkomlig. Eftersom varje mutation är en reaktion på den händelse som föregick den, är kronologin det bästa sättet att bringa reda i denna evolution, besvara frågan – varför Jerusalem? – och visa varför folk betedde sig som de gjorde. Jag hoppas också att detta är det mest underhållande sättet att berätta historien. Vem är jag att – för att använda en Hollywoodkliché som i det här fallet är sann – förstöra den bästa historia som någonsin berättats? Bland de tusentals böcker som skrivits om Jerusalem fanns det ytterst få berättande historier. Fyra epoker – David, Jesus, korsfararna och den arabisk-israeliska konflikten – är välbekanta tack vare Bibeln, filmer, romaner och nyheterna, men också dessa perioder missförstås ofta. När det gäller de övriga perioderna hoppas jag kunna berätta en stor portion bortglömd historia för mina läsare.

Detta är en historia om Jerusalem som världshistoriens centrum, men den här boken är inte tänkt att vara en encyklopedi över varje aspekt av Jerusalem, eller en vägvisare till varje nisch, kapitäl eller valvgång i varenda 20

förord byggnad. Detta är inte en minutiös historia om de ortodoxa, katolikerna eller armenierna, de islamiska lagskolorna Hanafi eller Shafi, de hasidiska eller karaitiska judarna, och inte heller skriver jag utifrån någon särskild synvinkel. Livet i den muslimska staden från mamlukerna till mandatet har försummats. Jerusalemfamiljernas historia har studerats av akademiker specialiserade på den palestinska erfarenheten, men knappast behandlats av populärhistorikerna. Deras historia har varit och förblir oerhört väsentlig: några viktiga källor finns ännu inte tillgängliga på engelska, men jag har fått dem översatta och jag har intervjuat familjemedlemmar från alla dessa klaner för att få reda på mer om deras berättelser. Men detta utgör bara en del av mosaiken. Den här boken är inte en historia om judendomen, kristendomen eller islam och inte heller en studie av Guds natur i Jerusalem. Allt sådant har redan genomförts på ett oerhört kunnigt vis av andra – senast av Karen Armstrong i den utmärkta Historien om Jerusalem: en stad – tre religioner. Inte heller är detta en ingående skildring av konflikten mellan Israel och Palestina: inget ämne i dag har studerats med sådan besatthet. Min djärva föresats är emellertid att behandla alla dessa frågor, och som jag hoppas på ett balanserat vis.

Min uppgift är att beskriva fakta, inte att döma mellan olika religioners mysterier. Jag hävdar ingalunda att jag har rätt att uttala mig om huruvida de tre stora religionernas gudomliga under och heliga texter är ”sanna”.

Den som studerar Bibeln eller Jerusalem måste beakta att det finns många nivåer av sanningen. Andra religioners tro och andra tidevarv framstår som besynnerliga i våra ögon, medan vår egen tids och geografis välbekanta seder alltid framstår som högst förnuftiga. Till och med det tjugoförsta århundradet, som många verkar uppfatta som själva kulmen på det sekulära tänkandet och det sunda förnuftet, har sina egna hävdvunna sanningar och kvasireligiösa renlärighet som kommer att framstå som obegripligt absurda för våra barnbarnsbarn. Men effekten av religionerna och deras mirakel på Jerusalems historia går inte att förneka, och det är omöjligt att lära känna Jerusalem utan att visa religionen respekt.

Det finns ett antal århundraden i Jerusalems historia då föga är känt och allt är omstritt. Eftersom det handlar om Jerusalem är de akademiska och arkeologiska diskussionerna alltid häftiga och emellanåt våldsamma och le21

jerusalem der till och med till upplopp och strider. Händelserna under de senaste femtio åren är så kontroversiella att det finns ett antal versioner av historien.

Under den tidiga perioden har såväl historiker och arkeologer som excentriker knådat, format och misshandlat de ytterst få tillgängliga källorna för att passa varje tänkbar teori som de därefter har förespråkat med den absoluta visshetens självklarhet. Jag har studerat ursprungskällorna och alla dessa teorier och dragit en slutsats. Om jag hade bestämt mig för att gardera mig mot alla eventualiteter i varje enskilt fall skulle de vanligaste orden i den här boken ha blivit ”kanske”, ”förmodligen”, ”möjligtvis” och ”måhända”. Därför har jag inte använt mig av dessa förbehåll vid varje enstaka tillfälle, men jag ber ändå läsaren hålla i minnet att bakom varje mening återfinns en enorm, ständigt föränderlig litteratur. Varje avdelning har lästs igenom och kontrollerats av en akademisk specialist. Jag har turen att jag här har fått hjälp av några av de mest framstående professorerna på området.

Den mest laddade av dessa kontroverser handlar om kung David, eftersom de politiska implikationerna är så omfattade och så samtida. Också i sin mest vetenskapliga tappning har denna debatt förts med större dramatik och fränare formuleringar än man stöter på någon annanstans, med undantag möjligtvis för när personerna Jesus eller Muhammed diskuteras.

Källan till historien om David utgörs av Bibeln. Att han var en historisk person togs länge för givet. Under 1800-talet gav det imperialistiskt kristna intresset för Det heliga landet upphov till ett arkeologiskt sökande efter Davids Jerusalem. Denna forsknings kristna natur tog en annan inriktning i och med skapandet av staten Israel 1948, då sökandet fick en enorm religiös och politisk betydelse på grund av Davids status som grundaren av det judiska Jerusalem. I avsaknaden av påtagligt bevismaterial från 900-talet f.Kr. krympte revisionistiska israeliska historiker Davids stad. Några ifrågasatte till och med att han över huvud taget var en historisk person, vilket väckte stor ilska hos judiska traditionalister och djup glädje hos palestinska politiker, eftersom detta undergrävde det judiska anspråket. Men upptäckten av stelen Tel Dan 1993 bevisade att kung David hade existerat. Även om Bibeln ursprungligen inte skrevs som historia utgör den hur som helst en historisk källa som jag har använt mig av för att berätta historien. Storleken 22

förord på Davids stad och Bibelns trovärdighet diskuteras i texten, och när det gäller den nuvarande konflikten om Davids stad återfinns denna diskussion i epilogen.

Långt senare är det omöjligt att skriva om 1800-talet utan att känna av skuggan från Edward Saids Orientalism. Said, som var palestinsk kristen från Jerusalem och som blev professor i litteratur på Columbia University i New York och en unik politisk röst i den palestinska nationalismens värld, menade att de ”subtila och ihållande eurocentriska fördomarna mot de arabiska islamiska folken och deras kultur”, särskilt bland 1800-talsresenärer som Chateaubriand, Melville och Twain, hade förringat den arabiska kulturen och rättfärdigat imperialismen. Emellertid inspirerade Saids egna arbeten några av hans medhjälpare att försöka sudda ut dessa västerländska inkräktare ur historien, vilket var ett absurt tilltag. Men det är sant att dessa besökare såg och förstod mycket lite av det verkliga livet i det arabiska och judiska Jerusalem, och såsom förklarats ovan har jag arbetat hårt för att visa hur den infödda befolkningen i själva verket levde. Men det här är ingen polemisk bok, och den som skriver en historia om Jerusalem måste framhålla den västerländska romantiska och imperialistiska kulturens inverkan på staden eftersom detta förklarar varför Mellanöstern hade en så avgörande betydelse för stormakterna.

På liknande vis har jag berättat om den sekulära och evangelistiska brittiska prosionismens utveckling från Palmerston och Shaftesbury till Lloyd George, Balfour, Churchill och deras vän Weizmann, av det enkla skälet att detta var det enstaka mest avgörande inflytandet på Jerusalems och Palestinas öde under 1800- och 1900-talet.

Jag avslutar huvuddelen av texten 1967 eftersom Sexdagarskriget utgör den huvudsakliga förklaringen till situationen i dag och därigenom innebär ett absolut stopp. I epilogen diskuterar jag kortfattat den politiska situationen fram till nuet och avslutar berättelsen med ett detaljerat porträtt av en typisk morgon på de tre heliga platserna. Men situationen förändras hela tiden. Om jag ingående berättat om historien fram till nuet, skulle den här boken sakna ett tydligt slut och behöva aktualiseras nästan varje timme. I stället har jag försökt visa varför Jerusalem fortfar att vara både essensen i och hindret för en fredsuppgörelse.

23

jerusalem Den här texten är en syntes som bygger på omfattande läsning av såväl forntida som moderna ursprungskällor, personliga diskussioner med specialister, professorer, arkeologer, familjer och statsmän samt ett otal resor till Jerusalems helgedomar och arkeologiska utgrävningar. Jag har haft turen att hitta en del nya samt sällan använda källor. Mina efterforskningar har inneburit tre särskilda glädjeämnen: att få tillbringa långa perioder i Jerusalem, att få läsa underbara arbeten av författare från Usama Ibn Munqidh, Ibn Khaldun, Evliya Çelebi och Wasif Jawhariyyeh till Vilhelm av Tyros, Josefus och T.E. Lawrence och, för det tredje, att mitt uppe i alla våldsamma politiska kriser bli visad förtroende och generositet av Jerusalembor av alla de slag – palestinier, israeler och armenier, muslimer, judar och kristna – som hjälpt mig och blivit mina vänner.

Jag känner det som om jag förberett mig för att skriva den här boken hela livet. Alltsedan barndomen har jag vandrat runt i Jerusalem. På grund av en släktmässig koppling, som jag berättar om i den här boken, är ”Jerusalem” min släkts valspråk. Oavsett denna personliga koppling är det min föresats att berätta historien om vad som hände och vad folk trodde. För att knyta an till inledningsraderna i den här texten har det alltid funnits två Jerusalem, det jordiska och det himmelska, som bägge styrs mer av tro och känsla än av förnuft och fakta. Och Jerusalem förblir världens centrum.

Alla kommer inte att uppskatta min infallsvinkel – för när allt kommer omkring handlar detta om Jerusalem. Men under arbetet med den här boken har jag hela tiden tänkt på Lloyd Georges råd till Jerusalems guvernör Storrs när denne kritiserades brutalt av både judar och araber: ”Om endera sidan slutar klaga, kommer ni att få avsked.” 1

24

Del ett

J u den dom en

De skall kalla dig ”Herrens stad”, ”Sion som tillhör Israels Helige”. … Vakna upp, vakna upp, klä dig i din styrka, Sion, klä dig i din högtidsskrud, Jerusalem, heliga stad.

Jesaja 60:14, 52:1 Min hemstad är Jerusalem, där den högste Gudens heliga relik återfinns. Den heliga staden är huvudstad inte bara för ett land, Judeen, utan för större delen av såväl de omgivande länderna som städerna långt bort, större delen av Asien, [och] även Europa, för att inte nämna länderna på andra sidan Eufrat.

Herodes Agrippa I, kung av Judeen, citerad i Filon, De Specialibus Legibus Han som inte har sett Jerusalem i hennes prakt har aldrig sett en begärlig stad i hela sitt liv. Han som inte har sett templet i dess fulla glans har aldrig sett en överdådig byggnad i hela sitt liv.

Den babyloniska Talmud, Tabernakeltraktatet Om jag glömmer dig, Jerusalem, må min högra hand förlamas.

Må min tunga fastna vid gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte sätter Jerusalem högre än all annan glädje.

Psaltaren 137:5–6 Jerusalem är österns mest berömda stad.

Plinius den äldre, Naturalis Historia, 5:70

1 Dav i ds vä r l d Den förste kungen: Kananéerna När David erövrade Sions citadell var Jerusalem redan en gammal plats. Men det var egentligen inte någon stad, bara ett litet fäste bland bergen i ett land som skulle få många namn – Kanaan, Juda, Judeen, Israel, Palestina, Det heliga landet för de kristna, Det utlovade landet för judarna.

Detta område, som bara är knappt nio gånger tretton mil, ligger mellan det sydöstra hörnet av Medelhavet och Jordanfloden. Dess frodiga kustslätt erbjuder den bästa vägen för inkräktare och handelsmän mellan Egypten och rikena i öst. Men den isolerade och avlägsna staden Jerusalem låg två och en halv mil från kusten och långt bort från handelsvägarna. Den återfanns högt uppe i ett ödsligt bergsområde i Judeen bland klyftor och stenras. Här kunde temperaturen sjunka till minusgrader, vintrarna kunde vara snöiga och somrarna var gassande varma. Inte desto mindre fanns det försvarsanläggningar högst upp på dessa ogästvänliga kullar och det fanns en källa i dalen längre ner som gav precis tillräckligt med vatten för att försörja en stad.

Den romantiska bilden av Davids stad är betydligt mer levande än alla fakta som går att verifiera. I Jerusalems dunkla förhistoria kan krukskärvor, spökaktiga klippgravar, delar av murar, inskriptioner i palats hos fjärran kungar och Bibelns heliga litteratur bara ge oss hastiga glimtar av mänskligt liv i ett ogenomträngligt mörker med flera hundra års mellanrum. De sporadiska ledtrådar som träder fram kastar ett flämtande ljus över några slumpvisa ögonblick från en försvunnen civilisation, följt av flera århundradens liv som vi inte vet något om – tills nästa gnista lyser upp ytterligare en bild. Bara källorna, bergen och dalarna förblir desamma, men också vatten45

jerusalem dragen har letts om, kullarna har fått en annan form och dalarna har fyllts av vad vädrets makter ställt till med under årtusendena och av bråte och rester efter människans strävanden. Så här mycket eller lite vet vi: vid tiden för kung David hade heligheten, trygghetsbehovet och naturen tillsammans förvandlat Jerusalem till en forntida fästning som ansågs vara ointaglig.

Folk hade bott på platsen redan 5000 f.Kr. Under den tidiga bronsåldern, ungefär vid 3200 f.Kr., när urstaden Uruk i vad som blev Irak redan var hem för 40 000 invånare, och det närbelägna Jeriko var en befäst stad, begravde folk sina döda i gravar bland Jerusalems kullar, och började uppföra små fyrkantiga hus i vad som förmodligen förvandlades till en muromgärdad by på en kulle ovanför en källa. Denna by låg sedan övergiven i många år. Jerusalem existerade knappt när de egyptiska faraonerna från Gamla riket nådde höjdpunkten på sin pyramidbyggnadskonst och färdigställde sfinxen i Giza. Därefter, på 1900-talet f.Kr., när den minoiska civilisationen blomstrade på Kreta, kung Hammurabi stod i begrepp att sammanställa sin lagtext i Babylon och britterna dyrkade vid Stonehenge, nämner några skärvor från ett par lerföremål som hittades nära Luxor i Egypten en stad vid namn Ursalim, en version av Salem eller Shalem, aftonstjärnans gud.

Namnet kanske betyder ”Salem har grundat”.* I Jerusalem hade nu en bosättning utvecklats runt Gihonkällan. Invånarna, som var kananéer, högg ut en kanal genom klippan till en damm som låg innanför murarna till deras citadell. En befäst underjordisk gång skyddade tillgången till vattnet. De senaste arkeologiska utgrävningarna på platsen avslöjar att man bevakade källan med ett torn och en massiv mur som var sju meter tjock och som bestod av stenar som vägde tre ton.

Tornet kan också ha fungerat som ett tempel som hyllade källans kosmiska

* Vid denna tid strävade de egyptiska faraonerna efter att styra Kanaan men det står inte klart om de verkligen gjorde det. De kan ha använt dessa symboler på lergods för att förbanna trotsiga härskare bland sina fiender eller för att uttrycka sina föresatser.

Teorierna om dessa skärvor har ändrats flera gånger, vilket visar att arkeologin handlar lika mycket om tolkning som om vetenskap. Man trodde länge att egyptierna slog sönder de här vaserna eller statyetterna för att förbanna eller vanhelga de platser som namngavs på dem – därför är de kända som ”förbannelsetexter”.

46

del ett: judendomen helighet. I andra delar av Kanaan byggde prästkungar befästa torntempel.

Längre upp bland kullarna har man påträffat rester av en stadsmur, den första i Jerusalem. Kananéerna visar sig ha varit byggmästare i en skala som var mer imponerande än något annat som åstadkoms i Jerusalem fram till Herodes den store nästan 2 000 år senare.1 Jerusalemborna blev undersåtar i Egypten som hade erövrat Palestina 1458 f.Kr. Egyptiska garnisoner bevakade de närbelägna städerna Jaffa och Gaza. År 1350 f.Kr. vädjade den skräckslagne kungen av Jerusalem till sin länsherre, Akhenaton, faraon i Nya riket i Egypten, om att skicka hjälp till honom – även ”femtio bågskyttar” – för att han skulle kunna försvara sitt lilla kungarike mot aggressiva grannkungar och rövarband. Kung Abdi-Hepa kallade sitt citadell ”huvudstaden för landet Jerusalem, en stad som heter Beit Shulmani”, ”välmåendets hus”. Kanske är ordet Shulman ursprunget till namnet ”Shalem” på staden.

Abdi-Hepa var en fattig härskare i en värld som i söder dominerades av egyptier, i norr av hettiter (i dagens Turkiet) och i nordväst av de mykenska greker som skulle utkämpa trojanska kriget. Kungens första namn är västsemitiskt – semiterna är ett samlingsbegrepp som utgörs av alla de folk och språk i Mellanöstern som förment härstammar från Sem, Noas son.

Abdi-Hepa kan ha härstammat var som helst ifrån i nordöstra Medelhavsområdet. Hans vädjanden, som påträffats i faraons arkiv, är fulla av panik och smicker. Detta är de första kända orden från en Jerusalembo:* Vid kungens fötter har jag fallit ner sju gånger sju gånger. Detta är då det som Milkily och Shuwardatu har begått mot riket – de har anfört

* Detta är några av de 380 brev, som skrevs på babyloniska på brända lertavlor, av lokala ledare till den kätterske faraon Akhenaton (1352–1336), som införde dyrkandet av solen och förbjöd den traditionella polyteistiska egyptiska gudavärlden. Han bytte namn från Amenhotep IV till Akhenaton. Det kungliga arkivet i hans utrikesministerium, faraons brevväxlingshus, upptäcktes 1887 i hans nya huvudstad Akhetaten, nu El-Amarna, söder om Kairo. En teori gör gällande att habiru var de första hebréerna/ israeliterna, men ordet förekommer i själva verket över hela Mellanöstern under denna period för att beteckna dessa marodörer – ordet betyder helt enkelt ”landstrykare” på babyloniska. Det är möjligt att hebréerna härstammade från en liten grupp av habiru.

47

jerusalem Gezers trupper … mot kungens lag … Kungens land har intagits av habiru [stråtrövare]. Och nu har en stad som tillhör Jerusalem gått över till Qiltus män. Måtte kungen lyssna på Abdi-Hepa och skicka bågskyttar.

Mer än så får vi inte veta, men vad som än hände denne hårt ansatte kung, byggde Jerusalemborna drygt hundra år senare branta terrasserade strukturer ovanför Gihonkällan på Ofelkullen, vilka finns kvar än i dag, och som utgör grunden till ett citadell eller Salemtemplet.2 Dessa kraftiga murar, torn och terrasser var en del av det kananitiska citadell som gick under namnet Sion och som David skulle erövra. Någon gång under 1200-talet f.Kr. intog ett folk som hette jevuseerna Jerusalem. Men nu höll den gamla Medelhavsvärlden på att trasas sönder av de så kallade sjöfolken som kom från Egeiska havet.

I denna storm av plundringar och folkvandringar krympte imperierna.

Hettiternas rike kollapsade, Mykene förstördes under mystiska omständigheter, Egypten skakades i sina grundvalar – och ett folk som kallades hebréerna framträdde för första gången.

Abraham i Jerusalem: Israeliterna Denna nya ”mörka tidsålder”, som varade i trehundra år, gjorde det möjligt för hebréerna, som också kallades för israeliter, ett obemärkt folk som dyrkade en enda Gud, att bosätta sig och bygga ett kungarike i Kanaans smala land. Deras utveckling belyses av historierna om skapandet av världen, deras ursprung och deras förhållande till sin Gud. De förde vidare dessa traditioner som dokumenterades i heliga hebreiska texter, och som sedan sammanställdes i de fem Moseböckerna, Pentateuken, den första delen av de judiska skrifterna, Tanak. Bibeln blev böckernas bok, men den är inte ett enhetligt dokument. Den utgör ett mystiskt bibliotek av sammanvävda texter nedtecknade av okända författare som skrev och redigerade dem vid olika tidpunkter med högst varierande mål.

Detta heliga verk från så många epoker och av så många händer inne48

del ett: judendomen håller en del fakta med utgångspunkt i verifierbar historia, några historier av mytkaraktär som inte går att bevisa, ljuvligt vacker poesi och många berättelser som kännetecknas av obegripliga, kanske kodade, kanske helt enkelt felöversatta, mysterier. Det mesta av detta material är inte skrivet för att återberätta händelser utan för att befrämja en högre sanning – förhållandet mellan ett folk och dess Gud. För den troende är Bibeln helt enkelt frukten av gudomlig uppenbarelse. För historikern är Bibeln en motsägelsefull, opålitlig, repetitiv* men samtidigt ovärderlig källa, som många gånger är den enda som finns tillgänglig för oss – och den är också i själva verket den första och främsta biografin över Jerusalem.

Enligt Första Mosebok, den första boken i Bibeln, var Abram hebréernas grundare. Det berättas att han reste från Ur (i dagens Irak) till Hebron där han bosatte sig. Hebron låg i Kanaan, det land som hade lovats honom av Gud, som döpte om honom till ”Folkets fader” – ”Abraham”. På sina resor välkomnades Abraham av Melkisedek, Salems prästkung, med åkallande av El-Elyon, ”Gud den Högste”. Detta omnämnande, som är första gången staden förekommer i Bibeln, ger vid handen att Jerusalem redan var en kananitisk helgedom som styrdes av prästkungar. Senare prövade Gud Abraham genom att beordra honom att offra sin son Isak på ett berg i ”landet Moria” – som är liktydigt med Moriaberget, Tempelberget i Jerusalem.

Abrahams skurkaktige sonson Jakob använde sig av bedrägeri för att komma åt sitt arv, men frälste sig själv genom en brottningsmatch med en främling som visade sig vara Gud, därav hans nya namn, Israel – Han som kämpar med Gud. Detta var den träffande tillkomsten av det judiska folket, vars förhållande till Gud skulle bli så passionerat och plågat. Israel var far till grundarna av de tolv stammar som utvandrade till Egypten. Det finns * Skapelsen förekommer två gånger i Första Mosebok 1:1–2:3 och 2:4–25. Det finns två stamtavlor för Adam, två berättelser om syndafloden, två erövringar av Jerusalem och två historier där Gud döper om Jakob till Israel. Det finns gott om anakronismer – till exempel förekommer filistéerna och araméerna i Första Mosebok vid en tidpunkt då de ännu inte hade anlänt till Kanaan. Kameler som packdjur dyker upp för tidigt.

Forskarna tror att de första bibliska böckerna skrevs av separata grupper av författare, en som betonade El, den kananitiska guden, och en annan som betonade Jahve, den israelitiska enda guden.

49

jerusalem så många motsägelser i historierna om dessa så kallade patriarker att det är omöjligt att ge dem en historiskt exakt tidsinramning.

I Andra Mosebok berättas att israeliterna 430 år senare, medan de förtrycks som slavar och bygger faraos städer, på ett mirakulöst vis flyr från Egypten med Guds hjälp (vilket fortfarande firas av judar under påskhögtiden, pesach), anförda av en hebreisk prins vid namn Moses. När de vandrade genom Sinai fick Moses de tio budorden av Gud. Om israeliterna levde och dyrkade i enlighet med dessa budord, lovade Gud dem Kanaans land. När Moses sökte utröna denne Guds natur och frågade honom vad han hette, fick han det majestätiskt otillgängliga svaret ”Jag är den jag är”, en Gud utan namn, vilket på hebreiska återgavs som JHVH: Jahve eller, som de kristna senare felstavade namnet, Jehova.* Många semiter bosatte sig i Egypten: Ramses II var förmodligen den farao som tvingade hebréerna att arbeta på hans förrådsstäder: Moses namn var egyptiskt, vilket i vart fall antyder att han härstammade därifrån, och det finns ingen anledning att betvivla att den förste karismatiske ledaren för de monoteistiska religionerna – Moses eller någon som han – mottog denna gudomliga uppenbarelse, för det är så religioner tar sin början. Traditionen om ett semitiskt folk som flydde förtrycket är trovärdig men går inte att datera.

Moses skymtade det utlovade landet från berget Nebo men dog innan han hann ta det i besittning. Det var hans efterträdare Josua som anförde israeliterna in i Kanaan. Bibeln framställer deras vandring som ett blodigt härjningståg som gradvis övergår i att man skapar fasta bosättningar.

Det finns inga arkeologiska bevis för en erövring men däremot grundade herdar ett stort antal byar utan murar i Judeens högland.** En liten grupp

* När templet fortfarande fanns kvar i Jerusalem fick bara översteprästerna – en gång om året – yttra det fyra bokstäver långa ordet JHVH, och till och med i dag är judarna förbjudna att säga det. I stället använder man ordet Adonai (Herre) eller bara HaShem (det osägbara namnet). ** Den israelitiska invasionen av Kanaan är ett slagfält av komplexa, vanligtvis obevisbara teorier. Men det verkar som om stormningen av Jeriko, vars murar störtade samman genom Josuas trumpeter, är ren myt: Jeriko var äldre än Jerusalem. (År 2010

50

del ett: judendomen israeliter, som flytt från Egypten, återfanns förmodligen bland dem. De förenades genom sin tro på sin Gud – Jahve – som de dyrkade i ett flyttbart tält, ett tabernakel som innehöll den heliga träkistan som gick under namnet förbundsarken. Kanske skapade man sig sin identitet genom att berätta historier om sina patriarker. Många av dessa traditioner, från Adam till Edens lustgård till Abraham, skulle senare dyrkas inte bara av judar utan även av kristna och muslimer – och skulle få sitt centrum i Jerusalem.

Nu befann sig israeliterna för första gången mycket nära denna stad.

firade den Palestinska myndigheten stadens 10 000:e årsdag – även om datumet är godtyckligt.) Emellertid var Jeriko temporärt obebott och det finns inga bevis på murar som störtat samman. Det är svårt att ta erövringsteorin bokstavligt eftersom striderna (såsom de beskrivs i Josuas bok) vanligtvis äger rum inom ett mycket begränsat område. Betel i närheten av Jerusalem är i själva verket en av de få erövrade städerna i Domarboken som faktiskt förstördes under 1200-talet f.Kr. Israeliterna kan ha varit betydligt mer fridfulla och toleranta än de gjorde sken av.

51