9789113022062

Stew e Cl a eson

Stewe Cl aeson

Än jublar fågelsången

Än jublar fågelsången

Stewe Cl aeson Än jublar fågelsången — Myller i 45 scener

Än jublar fågelsången titelsidor3 3

09-05-29 10.44.10

isbn 978-91-1-302206-2 © Stewe Claeson 2009 Norstedts, Stockholm Omslag: Johannes Molin ScandBook AB, Falun 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Än jublar fågelsången.indd 4

2009-05-29 10:44:12

prolog

1 Matutin Hon satt på honom. Han såg upp i det svaga ljuset och försökte urskilja hennes anletsdrag men hörde mest hen­ nes allt häftigare andhämtning, och sin egen. Inte minst sin egen. Nu satt hon stilla. Han höll henne om höfterna och det svala sidenlinnet gled under hans händer. Han viss­te att det var glänsande gult, gyllene, men i sovrummets dun­kel var det som allt annat: grått och otydligt; men svalt. Genom linnet kände han hennes silkigt runda höfter och hennes midja och nu hennes stillhet. Han väntade. Han ville att hon skulle fortsätta att röra sig på honom, över honom, men det var inte han som bestämde händelsernas gång.

Om det var något han visste säkert var det detta att han inte styrde sitt liv. Inte sedan de mött varandra första gång­ en under vintern, och kanske aldrig tidigare. Dessförinnan hade han aldrig tänkt tanken att man kunde styra eller inte styra livet. Man levde.

I kammarmörkret satt hon här, alldeles stilla, medan han väntade.

Styrde hon sitt liv? Andhämtningen efter aktens häftiga inledning steg sträv i strupen. Hon var inte närvarande,

I_Än jublar fågelsången.indd 7

2009-05-29 10:44:12

hon satt helt stilla, hennes andhämtning saktade ned, och så frågade hon plötsligt med något uppgivet i rösten varför av alla möjliga platser de måste välja Motala.

Innan han kunde svara tryckte hon kroppen hårt mot ho­ nom och fortsatte. ”Jag bara tänkte, det kunde ju ändå ha varit någonstans. Där det finns mera, annat. Jag saknar.”

Han väntade. ”Du vill mig väl”, sa hon och böjde sig fram över honom, ”jag vet jag vet”, sa hon, och han kände hur hennes mage tryckte mot hans och lusten steg på nytt, hon ormade lite, rörde sig lite knyckigt, antagligen betraktade hon honom med ett iakttagande leende, om hon kunde se något alls i det svaga ljuset, ”jag vet jag vet jag vet, stackars stackars Wilhelm, min Wilhelm, stackars stackars, jag vet jag vet.”

Han visste hur hon kunde se ut. Nu började säkert hen­ nes ansikte i det svaga nattljuset att förändras så som det brukade när hon gav sig hän åt stunden. Nu, om han hade kunnat se det, var hennes blundande ansikte fyllt av denna ständiga förtvivlan och ängslan och olycka och leda och trots. Men hon såg honom inte, nu såg hon något annat, hon lekte åter den vanliga leken, sin egen lek, den att hon var någon annanstans, leken att han var någon annan, fast på samma plats, under henne, leken att han talade ett obe­ gripligt och farligt språk, att han hade kommit in från en halsbrytande färd utför bergssidor, och inte gett henne tid att klä av sig, hon hade måst ge upp och ge sig hän, han hörde hennes andhämtning ta fart medan hon ryckigt gled från sida till sida och till hälften blundade med en blick som inte längre tog in honom, Wilhelm, alls inte honom och alls

I_Än jublar fågelsången.indd 8

2009-05-29 10:44:12

inte här, han anade att hon tänkte sig vara fasthållen av tystlåtna män med turbanvirade huvuden och starka svart­ brända händer och att en av dem låg under henne och att hon var tvingad att utföra detta som hon nu, ormande och glidande, utförde, han hörde hur hon tänkte att hon inte kunde komma undan; så muttrade hon plötsligt något med svagt bläddrande läppar och han förstod av den snabba krampen att hon strax skulle falla ned över honom, och så föll hon.

Han fick hennes lössläppta hår i munnen och försökte vrida huvudet åt sidan.

Hennes andhämtning mot hans hals. Han kände både den och resterna av lekens rörelser och att allt saktade ned och la sig. Och hennes röst återkom, den svala skånska dialekten, den sa: ”Det kunde ha varit i Paris, eller i Toscana, kalla mig Luigi, snälla du, inget annat, varför måste vi vara här? I Motala? Wilhelm Wilhelm, min lille Wilhelm, Wilhelm.”

Det lät som om hon skulle börja gråta. Men hon låg bara stilla.

Han tryckte sig lugnt och försiktigt upp i henne, men hon vred sig undan och la en hand om hans lem, som om hon bad den vara tyst. ”Det låter som om någon kommer därnere. Nu. Vad är nu detta? Mitt i natten?”

Också han hörde kärrhjulen som grusade till sig mot uppfarten, och röster, dämpade, manligt grova, flera. Han ville stiga upp för att se efter men hon höll fortfarande tag i hans hårda lem, utan att hon tänkte på det, och han låg kvar, alltmer fylld av stundens förvåning och ett långsamt

I_Än jublar fågelsången.indd 9

2009-05-29 10:44:12

skratt som till sist fick henne att vända sig, i halvmörkret försökte hon väl förstå varför han skrattade, och sedan in­ såg hon vad hon gjorde.

Hon gav honom en lätt dask och steg upp ur sängen. Vid fönstret kikade hon i en springa vid kanten av den tunga gardinen ned på hotellnedfarten, och därute lyste morgo­ nen redan och i den smala strimman av tidigt morgonljus lyste också hon med sitt av sidenet lånade guld, och han hade kunnat gråta av osannolik lycka. ”Så vacker du är”, sa han.

Men nu var hon inte Luigi, nu var hon Mariana Lovisa, fru Hallgren, nu tog hon tag i livet: ”Klä på dig och gå ned.

Det är folk där. Och Edvin sover väl ruset av sig nånstans.

Det låter som ett helt regemente. Jag kan inte se riktigt. El­ ler något annat.”

När han klädde sig tänkte han den ständiga tanken: detta är första delen av dagens tidegärder. Han älskade det ordet.

Tidegärd. Han var lite oklar över vad det betydde, bara att det betydde att han hela dagen skulle ägna sig åt att hylla, ära och hylla.

Han anade att det var bönder som var tidiga. Inget annat.

Inget sällskap. Sällskapen anlände med tåg eller båt och häm­tades vid kajen, eller gjorde en tur genom landskapet efter att ha besökt Vadstena för en eller annan tidegärd.

Detta är min tidiga gärd, tänkte han. Men visste inte hel­ ler vad det betydde. Han fastnade i benkläderna. Benkläder, tänkte han, bracker. Hon hade klivit upp i sängen igen, han hörde henne vira lakanen kring sig, hon tänkte somna om.

10

I_Än jublar fågelsången.indd 10

2009-05-29 10:44:12

2 Sedan börjar dagen Gubbarna stod i morgonväkten med storväs­tarna öppna och med de blårandiga arbetsskjortorna knäpp­ta upp i hal­ sen. De hälsade kort, ett slags halv nickning, såg bort, nick­ ade, tystnade när han kom ned till dem på backen. De las­ tade av sina kärror och bar ved till det öppna vedskjulet på hotellets baksida. De tunga stora arbetshästarna tuggade ur tornistrar som hängts framför deras huvuden.

Hallgren frågade varifrån de kom och de svarade med ortnamn han inte kände till; han var klar över att han be­ ställt vedleverans, men kunde inte minnas varifrån; Edvin syntes inte till. När Wilhelm frågade hur de öppnat uthu­ sen svarade en av gubbarna att de fått nyckel av pigan i köket: ”Det är en jänta därinne. Hoppas hon har vett att bjuda på kaffe”, slutade han och flyttade mullbänken med tungan.

Hallgren steg ned från trappen. Tog ett par kliv ut på backen, men gick inte fram till kärrorna för att se på veden, gick heller inte för att undersöka vad de gjorde i uthuset, vedskjulet. Istället gick han långsamt runt hotellet med uthus och tillbyggnader, detta var något han gjorde ofta, det var ett sätt att fästa huset på backen, att ringa in det, att tänka: det är här det står; att tänka att detta var nu­ mera hans fasta plats på jorden, trots att det var i Motala, vad hade hon nu emot Motala. Naturligtvis var detta inte Stockholm, inte Köpenhamn, inte Paris eller den lilla staden Lucca i Italien som hon brukade prata om när hon pratade som värst och inte gick att få stopp på.

11

I_Än jublar fågelsången.indd 11

2009-05-29 10:44:12

Men det var i alla fall Motala och det var hans fasta plats.

Sedan en tid. Sedan mindre än ett år. Herregud, tänkte han, vad gjorde han för ett år sedan? Han mindes så vagt sitt liv före Luigi att det hade kunnat vara medeltiden eller kritperioden.

Han betraktade syrenerna som redan blommade ut, såg bort mot staden, kyrktornet, de låga kåkarna med gråa brädväggar, och folk i farten. Medan hon antagligen som­ nat om och befann sig i gud vet vilka armar i gud vet vilken stad.

När han passerade kortsidan av tillbygget, där en av hant­langarna redan börjat för dagen, kastade han en has­ tig blick upp mot deras fönster. Hennes två salongsfönster, hennes sovrumsfönster, hans eget sovrumsfönster, fönstret till läsrummet och boksamlingen, fönstret i korridoren mel­ lan deras bostäder, fönstret till det lilla inbyggda badrum som fått byggmästare Samuelsson att grymta och humma och mena.

Hallgren hade frågat: ”Vad gäller det?”

Och den mustaschprydde byggmästaren hade med en pe­ kande gest sett på sin ritning och sagt: ”Det tvättrummet, Direktörn, det ligger besvärligt till eller, för att uttrycka sig mera rakt på sak, det är ett tvättrum som ligger ekono­ miskt onödigt till; för direktör Hallgren vill säga; alls inte för undertecknad.” Wilhelm Hallgren hade svarat att han var vid kassa. Och gubben hade sett på honom, närmast försmädligt, och han hade hört honom säga, och det var naturligtvis meningen att han skulle höra det fast det mest 12

I_Än jublar fågelsången.indd 12

2009-05-29 10:44:12

var ett mummel i mustaschen: ”Ja, än så länge, ja.”

Nu såg han på fönstren. Han försökte förstå vad som hände med honom och henne, vad som hände i deras liv.

Det som nyss börjat kommer att ta slut, alldeles strax, om bara en kort tid, men skulle det ända med förskräckelse eller bara i sorg. Tanken lämnade en obehaglig känsla nå­ gonstans i bakhuvudet, eller nästan i munnen.

Han vände sig mot mannen på ställningen vid det halv­ färdiga huset och frågade hur det gick och förstod först inte vad han fick för svar. Steg närmre. Den unge arbetaren på ställningen lutade sig fram och sa att det knappast blev något idag heller, för i Norrköping hade ingenting hänt, och han kunde inte göra annat än vara här, så mycket kunde han inte arbeta med, men han var här, han var tillsagd.

Wilhelm Hallgren förstod inte. Det var en besvärlig sida av att ha tagit över ansvaret för hotellet. Han kunde ännu så lite. Så var det ofta. Han förstod inte, eller fick veta liksom av en händelse, som vid sidan av. Nickade som om han fått en begriplig upplysning och vände tillbaka mot huvudbygg­ naden. Över taket en allt ljusare morgonhimmel. Hennes sovrumsfönster fördragna. Hon hade somnat om.

Ja. Hon sov.

Han hörde det svaga bullret från vedkärrorna och gub­ barna som staplade travarna höga i skjulet.

Fördragna fönster på första våningen och två eller tre fördragna fönster på andra våningen åt ån till betydde natt­ gäster. Ett par från Askersund som stannat till för att se på kanalen, ett sällskap från stiftet som tillsammans med någon prost besökte församlingarna i förskingringen. Och 13

I_Än jublar fågelsången.indd 13

2009-05-29 10:44:12

den äldre herrn som satt tyst i dagrum och matsal men grymtande envisades med att röka cigarr i matsalen trots diskreta påpekanden om att etablissemanget hade ett vack­ ert inrett rökrum, där man dessutom gärna serverade kaffet och punschen. Grymtaren hade bara viftat med feta fingrar och läst sin avisa. Göthilda försökte med sitt vildaste stir­ rande, ingenting hjälpte. Men hon hade sett att han alla dagar läste samma tidning: ”Det är i alla fall samma datum om en nu inte kan förstå vad det är för något, för det är en utrikes tidning han sitter med som om han satt med den för att imponera, men samma är det.”

En tysk tidning.

Men grymtaren var svensk. Han ägde två varvsanlägg­ ningar och byggde skutor på Roslagskusten, nu satt han här och besökte båtbyggare runt Vättern på dagarna och ingen visste vad han hade för planer. Hade hyrt för tio da­ gar. Hans fönster var ännu mörkt och fördraget. Liksom det unga paret som kommit under gårdagen och som var så nygifta att det lyste ur öronen på dem.

Hallgren kom runt husen och återvände till gubbarna som stånkade och bar. Kärrorna fortfarande halvfulla. Det­ ta skulle räcka hela sommaren. Fast han var dålig på att göra sådana överslag. Han sa att han skulle säga till Astrid i köket om kaffe. Men de svarade honom inte. Han stod i den äntligen ljusa morgonen och såg på klockan. Hon var strax över fyra. Det var ännu mycket tidigt för dem som hade möjlighet att dra för fönstren.

14

I_Än jublar fågelsången.indd 14

2009-05-29 10:44:12

3 Wilhelm Hallgren tager arv efter sin fader Här var han nu. Ja, för så var det ju, i Motala. Hennes morgonröst kunde han ännu höra i sin öronsnäcka, hur hon beklagade sig över sitt liv i Motala. Men hon sov säkert på nytt.

Hallgren lyssnade. Hela huset sov. Det var så tidigt. Slam­ ret kom från vedkarlarna. Han unnade henne hennes sömn.

Han unnade henne den av hela sitt hjärta. Han unnade hen­ ne allt, av hela sitt hjärta, han unnade henne sitt hjärta.

Han drog efter andan, förvånad över den darrning som steg upp i honom. Han hade ännu inte vant sig vid att tänka på hur han kände. Det var en känsla som gjorde honom skamsen och generad.

Så steg han in på sitt kontor, stod ett ögonblick i dörren och såg på allt: det stora skrivbordet med grön sammets­ duk, korgen för inkommande handlingar, post, brev och försändelser, ännu tom, och den lilla lådan där sådant han skrev under arbetsdagen placerades för att frankeras eller diarieföras eller bara kommenteras av kamrer Lindström på eftermiddagen. Vidare bokhyllan, med den tidigare ho­ telldirektörens handlingar i röda inbundna böcker, Johan Vesterberg, död ett halvår innan Wilhelm Hallgren tog över.

Det stod inte många rader om honom i faderns anteckning­ ar, men enligt Stina hade det varit en stillsam och alltför religiös man, han gjorde bara det som måste göras, rummen såg likadana ut när han dog bara femtio år gammal som de sett ut när han elva år tidigare anställts; hotellet levde, men bara nätt och jämnt.

15

I_Än jublar fågelsången.indd 15

2009-05-29 10:44:12

Mycket hade hänt på kort tid. Och det hade varit intres­ sant att sätta igång, som att komma igång med sitt eget liv.

Det talades om ’nya tiden’. Han märkte att han fick saker ur händerna, det är lätt att sätta igång en kärra som står stilla; rör den sig redan är det svårare att se vad som händer. Stina kunde säga just det. ”Här händer saker för jämnan numera, en får nästan inte tid att byta kjortel.”

De stora samlingspärmarna stod överst på hyllan: där fanns faderns anteckningar. Senander i Malmö hade skrivit att han inte ville ha dem längre, ”och hälften av dem är di­ rekt skrivna till er”, hade han lagt till. I hörnet vid den svarta kaminen stod två bekväma fåtöljer och en lampa med grön skärm med fransar. Hela golvet täcktes av en enkelt mönst­ rad men dyrbar matta från Orienten. En kännare hade sett på den och sagt ”Persien”, men en vän från Münchentiden på besök i samband med inflyttningen nollsju hade lagt sig ned på knä och studerat knytningen och visslande rest sig och sagt: ”Minsann, Wilhelm Hallgren, du äger en skatt i det fördolda, du vankar dagligen över en okänd förmö­ genhet, du föröder ett mästerverk som ingen skådat norr om Trelleborg. Du äger en matta knuten av lamorna i Hi­ malaya, det är förbanne mig så nära himlen en matta kan komma, den är tibetansk, tro mig, jag har sett likadana i Berlin. Hur i hela friden har du kommit över den?”

Det hade han inte svarat på men frågat henne över ett glas vin samma kväll. Om hon visste, eller mindes. Men hon hade sett på honom och sagt att något mysterium måste han tvingas leva med. ”Jag lever ju med dig”, hade han svarat. ”Jag är inte längre ett mysterium, min Wilhelm, jag har 16

I_Än jublar fågelsången.indd 16

2009-05-29 10:44:12

slutat att vara ditt mysterium. Minns du?”

Han mindes. Skakande mindes han.

Men hon sov. Han unnade henne ju det. Här på kontoret i morgonens växande ljus tvingade han tankarna att ändra riktning. Men mattan hade hon givit honom. Han visste inget om den.

Münchenvännen hade sagt att han kunde tänka sig att lägga ett bud. Sedan la han ett bud. Wilhelm Hallgren hade lärt sig under åren i Europa att inte visa förvåning. Han hade ryckt på axlarna. Men när han talade med henne på kvällen om vännens förslag hade hon sett på honom och långsamt börjat le, öppnat blusens översta knappar, och sedan långsamt sagt: ”Vi måste ha mysterier i tillvaron. Jag måste ha det så, och jag vill att du skall leva med det obe­ kanta.” Och hon hade kört hela handen rakt genom hår­ burret med en så långsam rörelse att håret kom loss i långa slingor och föll över hennes öppnade blus, och skrattande fick hon honom att känna hur livet var obegripligt och över­ raskande och fullt av det oväntade.

Här stod han sålunda och inspekterade sitt kontor. Sedan öppnade han med en häftig rörelse fönstren, konstaterade att flickorna ännu inte varit på kontoret, flyttade vasen med blommor så att han skulle kunna luta sig ut och andades in morgonen.

Han var här. I Motala. Som han blivit uppmanad att vara.

Men hon, hon sov väl.

Hans far hade skrivit: Ledningen av samtliga etablissemang överlämnas till min son Gustaf Wilhelm Hallgren, född 29 mars 1877. Denne uppdrages att efter lämpliga 17

I_Än jublar fågelsången.indd 17

2009-05-29 10:44:12

studier av näringen här hemma och efter lämpliga studier i densamma och praktiktjänstgöring inom densamma i Schweiz, i Tyskland och i Frankrike – det är föranstaltat om platser och företag enligt förteckning i Bilaga – överta den fulla kontrollen av samtliga hotell och restaurationer enligt nedanstående Förteckning. Och skall Gustaf Wilhelm Hallgren sedan han avlagt mogenhetsexamen utan dröjsmål påbörja sin för näringen viktiga utbildning. Hallgren läste ofta dessa efterlämnade papper. Dokumenten i pryd­ liga volymer på kontorets översta hyllor. Han tog ned dem någon gång, klar över att det bara var senkomna försök att upprätta förbindelse med den far som han nästan aldrig träffat, nu död sedan så många år. Han satt ibland sent på kvällarna när hon önskade vara ensam och läste utan någon särskild anledning dessa bitvis osammanhängande brev och gammelmansförmaningar med sorgsen njutning; han försökte höra faderns röst men hörde bara sin egen puls i innerörat.

Fadern hade skrivit med öppenhjärtighet och barnslig språkbehandling: Jag uppdrager likaså åt min son, att med sin familj, och med sin mor, bosätta sig så att de ha åtminstone ett av rörelsens etablissemang under nära uppsikt. Al­ ternativet skulle ha varit försäljning och livräntor.

Kalmar klarar sig bra, liksom Marstrand.

Detta läste man i ett sent skrivet brev, om det ens var ett brev, det var riktat till alla och ingen, det kunde ha varit en del av det mångordiga testamentet. När de flyttade till Motala tillbringade de flera sena kvällar med att läsa dessa papper tillsammans, ett slags strålande underhållning, och 18

I_Än jublar fågelsången.indd 18

2009-05-29 10:44:12

Wilhelm Hallgren mindes det som kvällar av intensiv när­ varo: av liv och framtid, av henne, hennes dofter, dessa brev och dokument i ännu salig röra skapade en värld omkring dem, som om sagans skattkistor visade sig vara nedgrävda just där de hamnat efter strapatser och trots alla påtagliga hot och lika påtagliga faror. De hade läst, de hade druckit kallt vitt vin, de hade talat, oupphörligt, berättat för var­ andra, han om sina korta vistelser och hon om sina långa, i samma utland, han om sin tid i ett München som han kommit att älska, hon om den stora utställningen i Paris och de eleganta herrarna i Lucca, de vänliga gentlemännen i London, om de blänkande hattarna på Étoile. Han hade förvånats och hetsats av ideliga berättelser om vagnar med män i vackra läderhandskar och mystiska promenader på lika mystiska stadsmurar.

Gubbarna bar ved därute. Och morgonen tog ljudlösa steg mot Motala.

Hon skulle vilja bo i Paris, eller till nöds i Berlin fast där luktar så hemskt, eller i Italien, men vad skall vi göra i Italien?

Malmö tar Tor Senander väl hand om. Gävle är för litet.

Motala ligger i inlandet och ligger strategiskt placerat för förvaltnings- och inspektionsresor. Förvåning och stigande respekt; här fanns en nonchalans mot sedvanligt språkbruk och en avsaknad av snirklighet, okänd i de akter han annars hade att hantera.

Vid köpet hade fadern tänkt sig ett stort insjöhotell, men Hjo hade kommit före och järnvägen gjorde att Motala hade framtiden för sig. Han hade någonstans skrivit: Jag 19

I_Än jublar fågelsången.indd 19

2009-05-29 10:44:12

vet att min son är mycket ung, men jag kan inte hjälpa att jag är så förtvivlat gammal.

Och någonstans, i de väldiga mängderna av ordrika och röriga brev och andra handlingar som han lämnade efter sig när han dog, sjuttionio år gammal, fanns en sent fun­ nen text, direkt riktad till Wilhelm, den måste ha skrivits när pojken var i åtta- eller nioårsåldern, det vill säga vid en tidpunkt då denne inte hade en aning om vad fadern sysslade med och inte kunde förstå hur det kom sig att han aldrig träffade sin mor, som tycktes ha outtömliga resurser och möjligheter att resa och bo utomlands i stället för att vara tillsammans med honom. Under alla barndomsår och skolår levde han hos faderns förmögna men alltid lika tyst­ låtna och försiktiga släktingar, försedd med resurser som hans skolkamrater och vänner inte kunde visa motsvarighe­ ter till, men ensam hade han varit. Alltid ensam, frågande; frågade frågade, ingen svarade. Fick han veta något var det att en människa gör sin plikt. Utför sina uppdrag. Gör det hon kommit för att göra. Frågar inte, utför, handlar. Fä­ derneslandet, utvecklingen, kallet, uppdraget. Frågor hade med svaghet att göra, känslor hörde inte hemma, du är inte i dig själv intressant. Man utför. Det var likadant idag. Han frågade, hon körde handen genom hårsvallet, hon svarade inte.

I detta personliga meddelande, skrivet till en son i en av­ lägsen framtid, hade Wilhelm många många gånger läst de rörande förmaningarna: Håll öga på likviditeten. Anställ bara folk du litar på, och då menar jag att du skall lita med ryggmärgen. I Motala arbetar Stina, hon är mycket ung men 20

I_Än jublar fågelsången.indd 20

2009-05-29 10:44:12

kommer att bli ovärderlig. Det finns medel att bygga en ansenlig bostad som torde kunna rymma även en stor familj, men jag kräver att din mor icke saknar något hon önskar.

Och en återkommande förmaning: Håll ständig kontakt med bankdirektör Egrenius, som har full insyn i våra finanser och dessutom mår bra av dem för egen del.

Och en rad som återkom på minst tio platser bland bre­ ven: Tala med folk som till folk och inte som till hjon.

Han såg ut, men gubbarna bar och bar och han fick väl gå ut till Astrid i köket. Han kände hur det drog försiktigt i magen efter kaffe och något att tugga på.

21

I_Än jublar fågelsången.indd 21

2009-05-29 10:44:12