1. Med lust och fägring stor Utsläppt ur buren. Den vita mössan lyfte mig högre än alla luftballonger, högre än flygplanen, och jag tänkte, hur är det möjligt att jag klarade mig ända fram, och varför, varför står Ia och Riina och Tess på trappan och gråter? De grät så att mascaran fläckade deras pudrade kinder och tryckte rosorna mellan sig så att blommorna krossades. Och jag tyckte nästan synd om dem, blommorna, fast sen ångrade jag mig för rosorna var odlade och genmanipulerade. Ett fåfängt försök att efterlikna ur-rosen, den perfekta sagorosen som är symbol för den stora sanna kärleken. Riktiga rosor har taggar och håller inte särskilt länge. Riktiga rosor har fläckar på bladen och märken av löss eller and ra kräk som naggat dem i kanterna. Riktiga rosor luktar annorlunda och jag var säker på att de sprutade nån parfym eller essens på studentrosor så de skulle verka äkta. Men sanningen var att de hade blivit som vi, tama och tagglösa efter mångårig manipulering i ett maskineri vars främsta uppgift var att spotta ur sig dugliga duktiga studenter. Så jag var inte det minsta ledsen. Jag var oförberedd. Och
9
oförberedd kände jag lättnaden växa som en tuggummi bubbla i magen, det kittlade så munnen tänjdes uppåt och släppte ur sig ett okontrollerat läte. Rossligt och främmande, jag hade inte skrattat på evigheters evighet. Den långa vintern och våren låg äntligen bakom mig. Sommaren hade alltid varit den tid på året då jag var mest hemma i mig själv. Efter att cellerna fått suga i sig av hetta och huden härdats, hade jag lämnat farfars och farmors holme för att släpa mig genom ännu ett år av skola och måsten. Och kanske hade det varit just under de där ljusa sommarnätterna som den nya Emma långsamt tagit form utan att jag tänkt på det? I snart nitton år hade jag burit på fröet till den nya Emma som nu, den fjärde dagen i juni, spräckte skalet och lät skrattet bubbla upp under den vita mössan. Pappa höll tal. Det var det vackraste tal en far nånsin hållit till sin dotter och hans händer skakade så att pappret darrade i hettan. Jag tittade mest på hans händer för att det var lättare för oss alla. Jag såg att mamma grät och min storebror Viggen, som fått permission från armén bara för min skull, tryckte sin stora näsa in i glaset. Nej, jag hade inte förberett mig på det här heller. Hade haft så mycket annat att tänka på, fokusera och sikta mitt i prick. Och ingen hade då trott att Emma skulle bli L-student, tänka sig, jag må då säga. Farfar hade inte orkat komma på mottagningen, han låg på sjukhuset och rosslade, men på kuvertet som farmor stack till mig innan hon gick, hittade jag en liten darrig farfarhälsning där det stod gratulerar till studentskan! Men tillbaka till pappas tal, för det hade en poäng, en slut10
knorr som han kallade det. Och den knorren hade jag inte heller förberett mig på. Kanske mamma visste, för hon såg lite melankolisk ut. ”Det är dags Emma Gloria att ta steget ut i livet, att våga och välja, ta tjuren vid hornen” och allt vad han sa, ”men för att komma till saken, som inte är en liten sak fast det är en liten sak i sig …” Pappa älskar att svänga sig med ord. Ibland eller ganska ofta, trasslar han in sig i sina meningar och snubblar över orden som han radat som dominobrickor efter varandra. Radat och radat medan han skrapat sig i skägget för att komma på den mest snillrika formuleringen att roa publiken med utan att avslöja för mycket. Problemet är bara att min pappa är en skrivare och ingen talare, han avskyr att stå i centrum. Och när han blev nervös, började han plocka med orden, lite härifrån och därifrån, så att själva bygget rasade ihop. Ingen förstod riktigt vart han ville komma. Han pratade om sin enda dotter som plötsligt hoppat ur hagen (!), skrivit studenten och blivit stor utan att han riktigt hann med. När talet var slut, för vi antog alla att det var den där saken som var både stor och liten som var slutknorren, tog jag ett steg framåt och pappa placerade ett svart läderfodral i min utsträckta hand. Inne i fodralgapet fanns en utdragbar lädertunga med en nyskuren abloy-nyckel. Jag lät nyckeln dingla i luften, sen skålade vi och jag kramade pappa och viskade att jag inte var säker på om jag förstod. Och nu när talet var över kunde pappa andas igen och säga med normal röst, att det var nyckeln till ett eget hem. Inte eget så att jag ägde det, men eget ändå, en nyckel till ett hus med en dörr till en etta där jag fick bo. 11
– Ett tag i alla fall, hyran är betald till september, sen får vi se vart det bär av, sa pappa. – Ett eget bo med lugn och ro … liga fester, skämtade han vidare, ingen guldkalv att tala om men en praktisk liten etta med utsikt över parken. Efteråt förstod jag att det var pappas gamla arbetsrum jag skulle få låna över sommaren. Pappa behövde det inte och det var dumt att det bara stod tomt. Huset låg på Rosagatan, jag hade varit där en gång och druckit snabbkaffe under hans inpyrda gardiner. Pappa hade börjat röka igen med ursäkten sånt är livet. Nej inte sånt, älskade pappa utan sant, ville jag viska i hans öra. För det var så jag kände i den stunden, att livet var sant, precis här och nu, en ny början, kanske den lyckligaste dagen i mitt liv. Fast nu ljög jag. För precis så tänkte jag inte, det var mera en känsla. Den riktiga lyckan är inte tänkbar, den bara är, utan ord och förklaringar. Jag kramade pappa en gång till. Han blev lite stel och sen kramade jag mamma för att visa att jag inte hade glömt bort henne, och då såg jag att hon också var glad. Ögonen skrattade medan tårarna rann och blötte ner hennes flammiga kinder. Och vi höjde våra glas ännu en gång och vi skålade som man ska och nästa gång jag vaknade hade jag lyckats förstöra allt igen. Men ännu visste jag ingenting, jag var mitt i den lyckliga början.
12