9789152631935

Jordens cordia

och själ själens överlevnad En brevväxling från 2018

Stefan Edman | Martin Lönnebo

Jordens

och själens överlevnad

•1

2•

cordia

Jordens

och själens överlevnad En brevväxling från 2018

Stefan Edman | Martin Lönnebo •3

© 2008 Stefan Edman, Martin Lönnebo & Cordia (Verbum Förlag ab) OMSL AG OCH GR AFISK FORM: OMSL AGSBILD :

Atli Már Hafsteinsson / nordic

FÖRFAT TARPORTR ÄT T : PREPRESS : TRYCK : ISBN :

Margareta Brisell Axelsson

Ester Sorri

Litho Montage ab, Särslöv 2008

Elanders, Mölnlycke 2008

978-91-526-3193-5

Bibelcitaten är hämtade ur Bibel 2000 Copyright Svenska Bibelsällskapet Verbum Förlag ab Box 22543 • 104 22 Stockholm tel 08-743 65 00 • www.cordia.se BOKBESTÄLLNING:

tel 08-743 65 10 • fax 08-644 46 67

Verbum Förlag ab ger ut böcker, musik och tidskrifter under namnen Verbum, Cordia, Trots Allt och Pilgrim

4•

Förord

Kära läsare!

Det är 2018 och vi skriver brev till varandra – och dig – om det vi hoppas på och det som förskräcker. De senaste tio åren har världen sett många positiva trender, till exempel kampen mot klimatförändringarna och fattigdomen.

Men en Dramatisk Händelse tycks slå allt i spillror. Kommer jorden och själen att kunna överleva?

Eftersom ingen säkert kan sia om framtiden finns det inslag av fiktion i det vi skriver. Dock bemödar vi oss om att utgå från de vetenskapliga fakta och prognoser som står till buds, bland annat i rapporterna från fn:s klimatexpertpanel ipcc. Sist i boken finns en förteckning över vårt viktigaste källmaterial samt tips om böcker och webbplatser. Är vi optimister eller pessimister? Det avgör ni läsare.

Men det finns något som är djupare hos människan än läggning och prognoser, något som håller oss igång även när det verkar omöjligt, nämligen Hoppet.

Bägge tror vi på hoppet som en livsviktig inre kraft, något vi måste värna. Om vi behåller det kan vi fortsätta •5

arbeta för en god framtid, helt oberoende av hur gynnsamma utsikterna är. Det blir då något man bara måste göra. Även om vi skulle gå från katastrof till katastrof.

Störst är hoppet, säger kyrkofadern Augustinus, medan aposteln Paulus håller kärleken högst. Augustinus tillägger: Hoppet har två vackra döttrar i världen, Förnuftet och Modet. Förnuft, så att det som inte bör ske inte sker, och mod så att det som bör ske kan ske.

Vi hoppas att Paulus tid också kommer. Men just i nuets allvarliga livskris håller vi på Augustinus. Vi har vant oss vid den nutida orealistiska visionen om ändlös materiell utveckling som skall skänka all världen fullkomlig lycka. En dröm som snabbt är på väg att bli den stora mardrömmen. Den bästa kulturen världen har skådat kan bli den värsta.

Men det finns andra, bättre drömmar. Om dem handlar den här boken.

Med hoppfulla hälsningar från framtiden, Stefan Edman & Martin Lönnebo

6•

Käre Martin, dagen böljar av värme och vi har just badat. Och legat och lyssnat på de nya smattrande tungomålen här på stranden: spanska, italienska, grekiska. För det blev ju som klimatforskarna spådde i början av seklet: Många sydeuropéer flyr de plågsamt överhettade stränderna vid Medelhavet för att semestra i en mer uthärdlig nordisk sommartemperatur. Den globala uppvärmningen vänder turistströmmarna mot norr, Gotland är Nordens Mallorca.

En gång för länge sedan bad du mig ta med skidorna till en retreat vi skulle hålla tillsammans på S:t Davidsgården i Rättvik. Jag protesterade milt, kunde ju knappt stå på laggarna. ”Inga problem, jag vallar åt dig”, sa du saktmodigt. Men så fort vi kom ut i dalaskogarna svischade du iväg med ljusets hastighet. Alltmedan jag halkade fram i slowmotion, ramlade i löjligt små backar och tyckte att jag släpade på blytackor. Efteråt, vid det tysta kvällsteet framför brasan, plitade jag en lapp med beundrande ord och smög den i din hand. Du nickade och skrev tillbaka: ”Åker Vasaloppet mest varje år, så lite vana har jag väl fått.”

•7

Det var väl det jag hade anat. Jag gissar att du mer eller mindre kom till världen med skidorna på. Vet att du växte upp där på gården i Västerbotten, med frost och is och barska vintrar. Och hårt arbete i de snötyngda skogarna.

Så nog borde du väl vara en smula vilsen i klimatförändringens varma, blöta, gröna Sverige? Kanske nostalgisk när du ser tillbaka på den tid som flytt – och orolig?

Själv känner jag lätt obehag över blommande krokus i december, även om det lyser upp midvintermörkret. Och att staren numera ligger på ägg redan i februari. Det är ju knappast normalt om man jämför med årstiderna på 1900-talet. Å andra sidan: Som ornitolog tackar jag för dessa ljuvliga bonusveckor med fågelsång; jo, det blir ju så eftersom många arter nu hinner med två kullar och därför måste musicera mer. Broder Franciskus av Linköping, du måste komma hit med det snaraste så att vi tillsammans kan avnjuta rödhakens silvriga visa; jag vet att han också är en av dina absoluta favoriter.

Igår fanns inte en droppe vatten kvar i vår torpbrunn, solen stekte och vi flämtade vid kaffebordet ute på ängen.

Idag känns det som om hela Kattegatt ramlar ner över oss, det har smattrat mot stugväggen från bittida. Tvära kast, här i det lilla som ute på den stora brutala klimatscenen.

Vädergudarna är extremister, sedan länge.

Martin, jag ser fram emot att brevväxla med dig om denna mänsklighetens ödesfråga. Du är teologen som vet mycket om naturen, jag biologen med intresse för andlig8•

het. Bägge känner vi sorg och helig vrede över det lidande som nu plågar vår febriga jord, främst de redan fattiga.

Efter den stora klimatväckelsen 2007, för drygt tio år sedan, är vi dock inte utan hopp. Tekniken har hjälpt oss att minska utsläppen av växthusgaser, politiken har blivit tuffare världen över. De löftesrika trenderna är många och starka. Men tyvärr har de varit otillräckliga. Planetens temperatur fortsätter att stiga. Hur skall vi orka leva med denna oro för oss själva, våra barn – och medmänniskorna på andra sidan klotet? Vad krävs av oss, som individer och nation? Som världsmedborgare?

Räddningen för Moder Jord ligger ju inte bara i ny teknik och grön ekonomi, där är vi ense. Det handlar minst lika mycket om människans inre rymd. Om hur vi kan tänka nya tankar om meningen med livet. Om förnöjsamhet och global empati. Och om hur vår livslust och skaparkraft kan överleva rädslan och sätta oss i rörelse.

Martin, jag vill att vi skriver till varandra om hur jordens och själens överlevnad hör samman!

Läget är brydsamt. Isar smälter, tundran tinar, orkanerna ryter. Allra värst är den olidliga hetta som kramar musten ur planeten och människorna, särskilt i Syd. Ja, världens strupe är en öken. Vartenda barn vet att Moder Jord svettas i feber. Tror du vi kan bota henne?

Brunbrända men dyblöta hälsningar, Stefan •9

Käre Stefan, naturligtvis blir jag som drömmande när du skriver om ljumma badsjöar. Min barndom kommer på besök med söta insjödofter och våtvarma badbyxor, min mandom gläder sig över de då snövita bergen runt Siljan och min ålderdom sörjer tid som svunnit.

Dessutom är jag psykiskt präglad på tydliga fyra årstider. Men det är än värre för växter och djur som även är fysiskt anpassade och som därför inte hinner ändra sig; de kan inte som vi åka in till närmaste stad och köpa en fläkt, inte ens gummistövlar och regnrock. Undrar vad staren tycker om att ligga på ägg i hålträdet och höra detta evinnerliga skvalande vintertid, som dessutom gör det ännu gråare och mörkare? Och ju fler kullar den hinner med desto mer slit, barnföräldrar förstår. Jag känner lust att tröstande klappa dess metallglänsande hjässa.

Som med staren så med mig. Jag skriver till dig för att bli tröstad. Min ålderdoms största sorg är att Moder Jord far så illa både biologiskt och andligt, och att jag har del i denna misshandel av kära mamma.

10 •

För innehållet i vår brevväxling har jag samma mål som du, vi får inte fly från mänsklighetens ödesfrågor. De är för stora för oss – och oundvikliga för oss. Vi får göra allt vi kan. Och svaren kommer inte bara att handla om teknik, ekologi och ekonomi utan lika mycket om etik, livsstil och hjärtats djupaste värderingar. Ty vad hjälper det om vi blir dubbelt så energisnåla men samtidigt fördubblar konsumtionen, eller om de rika får mer av det de inte behöver och de fattiga inte ens livets nödtorft? Då ökar vi bara farten mot vår kulturs sammanbrott i ångest, nöd och skuld.

Vi är numera så rädda för framtiden att vi vrider ansiktet bakåt. Detta är en revolution för en kultur som trott att guldåldern var jordisk och snart inne; den fanns inte i en mytisk forntid eller bortom jordens horisont. I min ungdom kände vi doften av det kommande jordiska paradiset, så nära var det. Tiden var stark, självsäker och produktiv, med välstånd, rättigheter och möjligheter, tack! Ja, jag är ärligt glad över framstegen, ty jag är född i Fattigsverige och har inte glömt dess slit.

Vinstlotten i det mångtusenåriga kulturlotteriet har tillfallit mig. Jag blev den förste i släkten sedan stenåldern som fått högre utbildning. Rättigheter, värdigheter, friheter, inkomster, kunskaper och läkarkonster växte snabbt som rabarbern vid röda stugknuten, tack! Vi har förfinat maskinerna, vetenskapen och systemen alldeles oerhört, tack! – men inte människorna, visheten och leken, ack!

• 11

Vi har ökat makten och därmed ansvaret, men knappast den personliga mognaden att bära det, farligt! Vi bytte jorden mot himlen, men syns förlora bägge, bittert! Vi har fått mer pengar, men färre goda skratt, sorgligt! Vi blev så småningom feta och välmående, ytliga och högfärdiga, förfärligt! Ju rikare vi blir desto mer stjäl vi av jordens skatter, vi äter av framtiden, skuld!

När barnbarnen, växterna och djuren kommer till Framtiden finner de att förråden, både de biologiska och de andliga, är betänkligt tullade. Hur skall vi kunna glädja oss över att vi har fått det bra om de har det dåligt? Även om de bor tusen mil bort? Det var ju inte de som slösade.

Jag har värkande samvete. Och finns det hopp om mognad? Jag promenerar dagligen förbi en affär med löpsedlar, om de är typiska för vår kultur så är vi rubbade.

Jag skall lyssna på sorgen. Sedan skall jag berätta vad den viskar. Vi måste göra det lilla vi kan för att bromsa och hela, det gäller både den yttre och den inre miljön, ty de är sammanlänkade.

Du, Stefan, har kommit till jorden i trakten av Ljungskile för att inspirera och ge livsmod i vår karga biotop, och att tala så att barnbarnen anar att även vi har förstått, och att vi uppriktigt har börjat rätta till det vi gjort fel.

Jag har i minst fyrtio års tid häpnat över ditt livsmod.

Du tycks vara obotlig, du samlar ständigt på kunskaper och fortsätter att mata vår jordmoder med piller som skall 12 •

dämpa febern. Du förstår säkert att jag kommer att söka efter din hemlighet.

En gång när jag hälsade på i Ljungskile tog du mig till din barndoms marker.

Jag gick några steg efter dig och förundrades. I min känsla började dina former att upplösas; du var inte helt skild från de olika gräsen och sångslingorna, fladdrandet och pipandet; klorofyllen började färga din själ grön. Jag kom att tänka på ett guldbleck med en inskription som man hittade i en etruskisk grav: Barn av jorden och den stjärnbeströdda himlen.

Detta är det vackraste namn jag känner till på människan. Och i det ligger ett lika skönt personligt och politiskt program för mänskligheten: Människa, bli det du är och kan bli, en medlare mellan materia och ande, en skapare av goda värden i biosfären!

Om du trampar omkring ordenligt på jorden skall jag försöka pränta ner några enkla tankar om den stjärnbeströdda himlen. Så kan vi låta dem mötas vid den horisont där människan blir hel, där man inte ser var jorden slutar och himlen börjar.

Efter några brev tycker jag att vi skall träffas några dagar, så att vi får samla våra tankar. Om vi virtuellt bjuder in Sokrates med vänner kan vi kalla det symposier, det klingar vackert, filosofiskt och intelligent. Det kommer att kännas bra, tror jag, vi kanske har blivit något starkare när vi bryter upp för att möta verkligheten.

• 13

I fjol firade vi ju hundraårsminnet av ryska revolutionen: De röda fanorna flammar mot den åskmörka himlen, Lenin och Stalin går främst i tåget mot framtiden, de vet att ägg måste knäckas om man skall göra omelett. Kan vi inte resa till S:t Petersburg med båt och sedan tåga upp mot Vinterpalatset? Där kan vi börja fundera på ett manifest om varför drömmen om människans paradis invaderades av ormar. Och hur ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” skulle kunna tydas i vår tid, så att hönan får ruva sina ägg ifred.

I fjol för fem hundra år sedan ville Martin Luther förnya kyrkan genom att kalla den till bot. Vi kan väl ta oss till Wittenberg som botgörare bärande en himmelsblå flagga och närma oss Slottskyrkan? Vi kan ha några teser med oss om varför drömmen inte uppfylldes då, men hur det skulle kunna ske nu. Samt några innerliga böner om bot, rening, upplysning och enhet, de som ger oss kraft och vishet att arbeta för jordens och själens räddning.

Eller skall vi nöja oss med att ”gräva där vi står”, gå på ”fjället” i Bohuslän, ro omkring på träsket i Västerbotten, sitta i vår trädgård i Östergötland med universum inneslutet i glasklot och samla tankar till ett klotterplank om världens framtid?

Jag är glad för att ditt brev kom med ångpost i vår blå brevlåda, den med vår vaksamma katt, och inte pinglade in som e-post i någon apparat. En ny naturlag kan lyda: 14 •

Högre hastighet tenderar att producera mer kvantitet och mindre kvalitet.

Lagen gäller i varje fall här på jorden bland människor och tomater. Den omfattar även breven. Hade Paulus varit uppkopplad skulle hans sändebrev kanske ha varit hastverk, i varje fall skulle de ha varit förlorade. Så även med Seneca. De som knackade in sina budskap på sten skrev i stenskrift, de hann tänka sig för ordentligt. Våra landskapslagar som tecknades på dyrt kalvskinn kan man lära sig utantill. Vår kvickaste brevskrivare, Esaias Tegnér, doppade noggrant sin penna i bläckhornet (när han inte tog miste och hamnade i giftflaskan) och formulerade utsökta epistlar, vilka sändes med postiljoner som blåste i horn. När jag satt på en låga i Fiby urskog – där vi i forntiden hyrde vårt fritidstorp – och läste dem skrattade jag ibland så högt att jag skrämde svarta spillkråkan. Jag har hitintills aldrig dragit på munnen åt e-post, ett av skälen kan vara att jag inte har någon.

Vi funderar på att skaffa oss en vit häst och ett blankt posthorn: Garaget får bli stall, mjuka mulen får ersätta vassa gräsklipparen och blommorna gläder sig med gulsparvarna.

Nu ökar hastigheten på jorden.

Den långsamme kan bli till glädje för den snabbe.

Så låt oss ta det lugnt. Då kan vi se att varandet kommer före görandet.

De frågor jag sänder tillbaka till dig blir: Hur blev din • 15

själ grön? Och hur har du kunnat bevara livsmodet (hos barnet är tilliten det första, inte misstron)? Vad kan du lära oss? Och så en plusfråga till en ornitolog: Har de tidiga återflyttarna bland fåglarna påverkats av klimatförändringen?

Långsamma hälsningar, Martin

16 •