9789164203236

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

isbn 978-91-642-0323-6 © Martina Haag 2011 utgiven av Piratförlaget innehållsredaktör Bea Uusma Schyffert omslag Lotta Kühlhorn omslagsfoto Karolina Henke tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011

S A K E R S O M J A G T R O D D E S T E N H Å R T PÅ N Ä R JAG VA R LI T E N ( M E N S O M N U , V I D 4 4 Å R S Å LD E R , I N T E K Ä N N S LI K A S JÄ LV K L A R A L Ä N G R E ) :

1. Att Gene Simmons i Kiss hade låtit skära av sin egen tunga och istället helt fuskigt sytt fast en jättelång kotunga. Då är det ju inte någon konst för honom att hålla på och göra såna där tuffa grejer på scenen.

2. Att Salt- och Peppar-ligan härjade i tallbacken bakom gympasalen på Visätra skola. Annica Bergströms storasyrra hade varnat mig. När man spelade Halli hallå på rasten och bollen råkade studsa snett, så att man måste springa och hämta den i buskarna, kunde dom plötsligt stå där, framför en på stigen. Två vuxna män i kostym, beredda med knivar och kryddor. Den ena helt klädd i vitt. Den andra helt klädd i svart. Med platta små hattar. Och så frågade de strängt i korus: Vad är klockan? Och om man då inte visste vad klockan var så tog de tag i ens handled och så skar dom upp långa sår i armen på en och hällde i salt och peppar. Jag lärde mig klockan skitsnabbt efter att jag fick höra detta.

3. Att glamrockdrottningen Suzi Quatro hade på sig sin tajta, silvriga skinnoverall dygnet runt, att hon till och med sov i

5

den och att den en dag inte längre gick att ta av för att hennes egen hud hade vuxit fast och blivit ett med overallen.

4. Att om man inte släppte bowlingklotet tillräckligt snabbt eller råkade fastna med fingrarna för att man hade tagit ett klot med för små hål på Fritt-Valt-Ämne-Bowling, så kunde man råka följa med klotet i farten och glida iväg på den hala banan, för att sen med jordens hastighet fortsätta ner bakom käglorna och under banan färdas hjälplöst vidare i mörkret på ett underjordiskt rullband, med ena armen utsträckt med bowlingklotet längst fram och sen, TJOFF! så pressas man med full kraft in i den smala gången som leder upp till de förväntansfulla glada bowlarna som står vid banan och väntar på att klotet ska ploppa upp igen och när all hud och allt kött skalats av kommer det till slut bara ut en skeletthand som fortfarande har fingrarna kvar i klotet. Och personalen tittar på varandra, Åh nej, det har hänt igen, säger dom förtvivlat och så spolar de genast bort blodet och alla slamsorna. Håcke G i 5B försvann på det här sättet och ibland kan man se något skelettaktigt inne bland käglorna, om man kollar snabbt. Det var därför hans familj bara hade flyttat, helt utan förvarning, efter sportlovet i femman.

5. Om man verkligen vill någonting tillräckligt starkt så kommer det att slå in. Förr eller senare. Det är först när man själv släpper sin dröm som drömmen dör. Bara man biter sig fast som en grävling och vägrar släppa taget, hur hårt dom än bankar en i huvudet med en pinne, så kommer ens önskning till slut att slå in.

6

1996

D E N TJ U G O T R E D J E D E C E M B E R , 1 9 9 6

– älskling, nu har vi gått omkring planlöst hit och dit i över två timmar snart. Ska vi inte bara sätta oss ner ett litet tag? Ta en kaffe eller något att dricka? säger Lasse och visar med vanten på ett fik på andra sidan gatan.

Jag nickar, jag kan inte prata. Jag gråter inte längre, men jag vill inte öppna munnen, för då börjar jag väl igen. Jag följer efter honom in på caféet och sätter mig på en pinnstol.

Lasse börjar beställa vid disken. Jag vill inte ha något. Inte äta. Inte svälja. Det går inte. Steril. Vilket jävla ord. Barnlös.

Icke fungerande kvinna. Ofruktsam.

– Vill du ha en mazarin, Nadja, eller kanske en muffins? ropar Lasse från disken.

Jag skakar på huvudet. Det pirrar i benen av ansträngningen från allt promenerande. Ända sen vi fick läkarens dom på sjukhuset har vi bara gått längs med olika gator. Ingen aning om vilka. Bara gått och gått och försökt fatta hur livet ska bli nu. Jag kan inte bli gravid. Jag kommer aldrig att föda min och Lasses bebis. Det är fel på mig. Bara mig. Inte Lasse. Lasses spermier är hur pigga och fina som helst. Jag är bara ett

8

dött kärl. Ihålig. Ingenting kan gro i mig. Lasse sätter sig mittemot mig med en bricka. Han har köpt en cappuccino åt mig i alla fall. Och en ostfralla med röd paprika. Lasse tar bort plasten från sin leverpastejsbaguette och börjar mumsa.

– Ta en tugga gumman, det kommer att kännas mycket bättre då, jag lovar, säger han och stryker mig över kinden.

Jag sippar på kaffet. Häller i socker. Hur ska våra liv bli nu?

Utan barn? Vad ska vi göra när vi blir gamla om vi inte har barnbarn att gulla med? Skaffa en massa hundar? Och kalla varandra för matte och husse? Lasse lägger ifrån sig mackan och tittar mig djupt i ögonen. Han tar min hand. Han ser så allvarlig ut. Jag trycker hans hand. Det kommer väl att ordna sig på något vis. Det måste det. Fina Lasse. Det kommer säkert att bli bra ändå. På något annat sätt. Fast inte riktigt som vi hade tänkt oss.

– Vi har ju ändå varandra, det är det allra viktigaste, säger jag och tar ett litet bett av frallan.

Lasse släpper min hand försiktigt och tittar ut genom fönstret. Han öppnar munnen som för att säga någonting, men istället lägger han plötsligt ansiktet i händerna och hans axlar skakar. Gråter han? Men älskling… Jag flyttar min stol bredvid hans och håller om honom över ryggen.

– Jff hr rffa en nnnn, mumlar han, medan han hulkar.

– Va? Lasse, fina Lasse, gråt inte. Vi kommer att lösa det här. Vi kan kanske adoptera eller nåt? Åh, det gör ont i mig när du är så där ledsen. Gråt inte!

Lasse tittar upp. Hans kinder är våta.

– Jag har träffat en annan. Det är därför jag gråter. Och jag

9

känner mig så jäkla elak mot dig, Nadja, det känns förjävligt, jag hatar mig själv, säger han, hulkar förtvivlat och lägger ner huvudet mot bordet, rakt på det som är kvar av baguetten.

10

2012

S I S TA J A N U A R I

gubbens glasögon har immat igen totalt. Han såg mycket stöddigare ut för en halvtimme sedan, men nu har hans arm börjat darra betänkligt. Kattis handled vickar till.

– Hjälp mig Nadja, häll lite Cosmopolitan i min mun så jag får ny kraft!

Jag matar Katti med sprit, samtidigt som glasögongubben svär sammanbitet. Man vill ju inte förlora i armbrytning mot en brud. Hans uttråkade polare står bredvid och hejar, lite halventusiastiskt. Jag puffar på Katti: – Kom igen, vinn nån gång nu. Vi måste gå hem, klockan är snart halv ett, jag ska faktiskt upp och jobba i morgon. Det ska du med.

– Nadja, ge mig bara några minuter till, jag är alldeles strax klar, mumlar hon sammanbitet medan hon sakta men säkert pressar ner glasögonmannens högerarm.

Men han segar sig, det är som om hans hand inte kan nudda bordet hur Katti än trycker och drar. Han har liksom som en gummiarm, helt omöjlig att få ner.

– Mer sprit! beordrar Katti.

12

Jag tar min handväska och knökar mig förbi henne för att köpa två nya Cosmopolitan. Gubbens kompis verkar ha tröttnat totalt på armbrytningen nu. Han suckar uttråkat och himlar demonstrativt med ögonen, tar upp telefonen och börjar läsa gamla sms.

På väg tillbaka till armbrytningsbordet, med en drink i varje hand, är det plötsligt något som fångar min uppmärksamhet.

Under den stora kristallkronan står en man i fyrtioårsåldern.

Han vänder sig om och säger nåt kul till sina kompisar som garvar och han gör ett kast med det långa mörka håret, ja, det är sant, det är 2012 och han har långt hår och han passar i det.

Jag ställer ner drinkarna på bordet och säger till Katti: – Titta strax bakom mig, klockan ett liksom.

– Jag ser en kille som ser exakt ut som han i Nemi, svarar hon.

– Eller hur? Jag har alltid trott att han bara var en seriefigur.

– Grattis, säger Katti glatt och gör ett utkast med armen som gubben med nöd och näppe lyckas parera.

– Jag måste prata med honom, säger jag och mina fötter vänder sig av sig själva och börjar gå mot Nemikillen.

– Chocka honom med nåt oväntat, som på en gång får honom att haja hur speciell och rolig du är! ropar Katti i ryggen på mig.

Ju närmare jag kommer, desto snyggare blir han. Jag tar sats.

– Ursäkta, får jag fråga dig en grej?

13

– Visst.

Han ser mig djupt i ögonen. Han ler skevt. Hans bruna ögon lovar allt trevligt som man kan tänka sig. Mitt huvud töms totalt på blod, luft och tankar. Kvar blir bara ett svagt piiiip långt inne i hjärnan. Som om man har glömt att stänga av en tekokare på spisen, fast en väldigt liten. En hamstertekokare, piiiiip! Det bara tjuter inne i huvudet. Hjälp, nu böjer han sig närmare för att bättre kunna höra min fråga i den höga musiken, oj vad han luktar gott.

– Eh… (piiiiip), vad var det nu jag skulle fråga… (Piiiiip!

Tekokaren blir varmare och varmare.) Jo! Vad heter den här låten som dom spelar nu, vet du det?

– Allvarligt? Stairway to heaven.

– Ja just det! Tack så mycket.

– Det är lugnt, säger Nemikillen och försvinner iväg till sina polare.

Katti kommer segervisst gående med våra drinkar.

– Vilken seg liten gubbe! säger hon belåtet. Men han gav upp till slut på walk over. Det var nog tur det, för jag började faktiskt bli ganska trött i axeln, ska vi dra?

– En sekund bara, säger jag, stänger av den mentala tekokaren med viljekraft och går fram till killen igen.

Jag knackar honom lite lätt på axeln. Han vänder sig roat om.

– Jaha? Du igen… vad är det nu då?

– Hej. Eh. (Piiiip, fan jag kan inte titta på honom, jag måste fästa blicken någon annanstans. På hans skjorta. Vad ska jag fråga nu då?

Piiiiip!) Jo, just det! Var har du köpt din skjorta någonstans?

– Min skjorta?

14

– Ja, min brorsa fyller år i morgon och jag har inte köpt någon present än och jag tänkte att en sån som du har på dig skulle passa honom helt perfekt!

(Nu är tekokaren glödhett röd och vickar hit och dit på plattan av värmen, ticketicketicketicketick.)

– Tyvärr, jag vet inte.

– Nähä. Vad synd.

– Jag fick den av min förra tjej.

– Såklart. Vad kul! … Åh, vad kul, verkligen! (Piiiiipiiiiip!)

– Ska jag kolla med henne var hon köpte den?

– Nej, nej, det går bra, det behövs inte, tack i alla fall, (piiiiipiiiiipiiiiipiiiiip) jag kom just på en annan present som han kan få istället. (Piiiiipiiiiipiiiiipiiiiip.) En mycket bättre present.

(PIIIIP! Detta blir för mycket för tekokaren, vars lilla lock nu lyfter av ångan och flyger till väders.) Han har ju så himla många skjortor redan, fortsätter jag i falsett. (Tekokaren fortsätter att stiga och snurrar uppåt och uppåt av hettan och sjunger gällt med sin lilla tecknade mun: And sheeeees buyyyyyiiiiing the staiiiiiiiirwayyyyyy toooooo heaveeeeeeen.) Det blir nästan lite tjatigt med ännu en skjorta! ropar jag i panik. Som om man är helt galen i skjorta och inte kan tänka på någonting annat. Skjorta-skjorta-skjorta, liksom. Hela dagarna, hehe.

– Okej, visst.

Han vänder sig om igen och brister ut i ett asgarv med sina polare. Katti kommer tillbaka från garderoben med kappan på sig.

– Här är din jacka. Låter du Porschen stå kvar till i morgon eller kör du direkt ut till slottet redan i kväll?

15

Dörrvakten håller upp dörren för oss och vi blir stående på gatan utanför Riche.

– Slottet? frågar jag.

– Ja, jag tänkte att den där NikkiSixx-wannabeen skulle tro att han missade värsta rikobruden. Nu sitter han där inne och ångrar sig. Ska vi ta en taxi? Jag kan släppa av dig på vägen.

– Vet du, jag går helst, det är nog bra med en promenad.

Jag har kundbesök i morgon. Och innan dess ska jag käka lunch med mamma.

– Ska du inte berätta för henne om barnet? Nu när det är så nära?

– Aldrig i livet! Jo, det ska jag väl, men inte förrän allt är helt klart. Hon är tillräckligt jobbig redan nu.

– Jag är färdig på SVT vid tre, då kan jag komma förbi dig på ljudstudion vid fyratiden, om det funkar?

– Perfekt.

– Men jag måste vara hemma senast till fem igen, för då kommer Sebbe och Jakob från Peter. Det är min vecka, och jag vill vara hemma när de kommer. Om de nu kommer till fem. Det kan ju alltid ha dykt upp någon skitbra osajnatbandkonsert som de måste gå på först. Eller på nåt LAN-party i en sjundehandslägenhet i Rågsved.

– Låter kul. Kanske man ska haka på.

– Visst. De vill gärna ha med sig sin gudmor på svartklubben. Du, förresten, du är väl medveten om att det är den första februari i morgon, va? säger Katti och vinkar till sig en taxi.

– Japp, så klart. Eller redan nu. Klockan är faktiskt över ett.

Det är redan februari!

16

N AT T E N T I L L D E N F Ö R S TA F E B R U A R I

home sweet home med Mötley Crüe från 1985. På låg volym, för att inte väcka grannarna. Jag blir stående med cdfodralet i handen. Omslaget är tecknat på framsidan, en glad och en ledsen teatermask. Theatre of pain. Yeah. På baksidan står killarna i bandet mot en pappersaktig vägg och ut ur den vita väggen sträcker sig olika kvinnohänder och håller dramatiskt med fingrarna som den där gamla japanska apstatyn, inte se, inte höra, inte tala, på alla bandmedlemmarna, som tufft nog verkar ganska oberörda. Mick Mars står till och med coolt och tar en cigg, fastän för honom helt främmande damhänder har rivit sig ut ur pappersväggen och håller för hans ögon med långa rosalackerade naglar. Vid en kolsvart vägg står den enda blonda bandmedlemmen, Vince Neil. Klädd i vitt och rosa och med vitt burrigt hår lutar han sig fränt mot väggen och är övertäckt med en massa olika händer med långa svarta naglar som bara tar överallt på hans kropp. Vince tittar rakt in i kameran, men han ser inte det minsta rädd ut, bara tuff.

17

Nu måste jag gå och lägga mig. Men jag är så gladpirrig, hur ska jag kunna sova? För fyra år och åtta månader sedan skickade jag in de första pappren och sen dess har jag väntat. Varje dag.

Kvart över ett. Sist jag var ute så här sent var jag typ tjugofem.

Hos min lilla unge är det dag nu. Och snart ska hon sova här.

Hos mig. Bredvid min säng står spjälsängen som jag köpte på Blocket i somras och som jag slipade och målade själv. Den är ljusgrön med vita prickar. Det blev halvbra, men jag var tvungen att ha något att göra medan jag väntade, ett projekt som distraherade mig från bebistankarna, annars stod tiden helt stilla.

Så fort jag registrerat mig i adoptionskön satte jag igång med att sy gardiner till sovrummet. Jag tänkte att det är väl bra att kunna göra lite mörkt i rummet, om barnet ska sova middag.

Och för att det skulle se lite ombonat ut när de skulle komma från kommunen på det obligatoriska hembesöket. Det var inte så värst svårt att sy gardinerna, det var ju mest raka kanter, och hembesöket gick också bra. Jag hade städat lägenheten jättenoga, till och med bakom elementen, även om jag innerst inne visste att det egentligen inte var sånt som beslutet att godkänna mig som adoptivförälder hängde på.

Efter det fortsatte jag att sy ett fint draperi till den delen av garderoben där min unge ska ha sina kläder. Sen sydde jag en massa små klänningar. I olika storlekar, eftersom jag inte vet exakt hur gammalt mitt barn är när hon kommer. Men troli-

18

gen runt ett år. Och med största sannolikhet kommer jag att bli mamma till en flicka eftersom jag adopterar från Kina. Men för säkerhets skull sydde jag några brallor och försökte mig också på att sticka några små tröjor i gult garn, men dom blev alldeles för knorviga.

När jag hade fått ihop lite kläder började jag sy kuddar i skumgummi av alla medlemmarna i Barbapappafamiljen. Nio färgglada, trettio centimeter höga figursydda mjuka Barbagosekuddar. De står nu i en lång välkomnande rad, längs med spjälorna och väntar. Väntar på mitt fina lilla barn som alldeles snart ska få komma hem hit till mig. Bredvid spjälsängen står resväskan. Jag packade redan den första januari, för att vara på säkra sidan. Någon gång i februari borde det vara dags att få barnbeskedet, sa dom på adoptionsbyrån. Man fick välja att få beskedet per mail eller per brev. Jag valde att få det med posten. Jag tänkte att jag ville bli mamma hemma. Inte mellan två radioreklaminspelningar på jobbet i ett hetsigt läst mail medan kunden sitter och hummar i besöksfåtöljen. Jag vill öppna kuvertet och få se fotot av mitt barn för första gången i lugn och ro här i mitt eget hem. Och när det sen blir dags för mig att få åka och hämta henne i Kina vill jag inte missa en sekund. Så nu står resväskan här färdigpackad, full med blöjor, nallar, leksaker och kläder.

Jag tänker stanna ett par veckor i Kina, dels för att lära känna det land som mitt barn kommer ifrån och dels för att det kommer att ta ett tag att ordna med pass och utresehandlingar för

19

henne. Tänk att hon redan finns. Hon finns på andra sidan jordklotet i sin lilla säng på något barnhem och jag bara längtar tills jag får hålla henne i min famn. Jag stänger av Mötley Crüe och lägger mig i sängen och tittar upp i taket. Snart är min långa väntan äntligen över och snart kommer det att vara två personer som bor i den här lägenheten, en stor och en lite mindre.

20