Issuu on Google+

Elisabet Nemert

Röd måne

I_Nemert_Röd måne.indd 1

2013-03-27 10:33


Tidigare utgivning Bortom stjärnan 2002 Den vita liljan 2003 Rovfåglarnas tid 2005 Vindarnas ö 2007 Ödets hav 2009 Ljusets dotter 2011

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Elisabet Nemert 2013 Utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB Omslagsbilder Alamy, Shutterstock Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-37-14033-9

I_Nemert_Röd måne.indd 2

2013-03-27 10:33


Till mitt barnbarn Elaura Sofia Med all min kärlek

Bara de tama fåglarna har en längtan De vilda flyger Elmer Diktonius

I_Nemert_Röd måne.indd 3

2013-03-27 10:33


I_Nemert_Rรถd mรฅne.indd 4

2013-03-27 10:33


kapitel 1 ••

M

ånen lyste flammande röd den frostiga höstnatt i nådens år 1626 när Ingrid Ingmarsdotter red mot sitt hem, gården Näs, nära Skokloster. Röd måne var ett djävulstecken, ett lockrop från den onde själv som då kallade de sina till sig. En natt som denna höll man sig inomhus om man var rädd om sin själs salighet. På varsin sida om hästen löpte de två grå varghundarna som, liksom den skarpslipade kniven i hennes bälte, var gåvor från hennes make. Han hade skänkt henne kniven och hundarna till skydd mot människor med ont i sinnet men mot de mörka krafter som fick extra styrka av den röda månen hjälpte de föga. Ingrid rös till när en ugglas hesa hoande slet sönder nattens tystnad, hennes rädsla fortplantades till hästen som instinktivt ökade farten. Hon hade blivit erbjuden husrum för natten i den gård där hon hjälpt till att förlösa den unga förstföderskan men hon hade tackat nej. En oförklarlig och stark känsla av att hon måste bege sig hem även om timmen var sen hade drivit henne ut på vägarna men för varje hjärtslag tycktes månen nu bli allt rödare och hon förbannade sin dumdristighet. En natt som denna borde ingen människa vistas utomhus. Och snart skulle hon vara framme vid det ställe där två vägar korsades, skräcken grep henne om strupen och ljudet av hennes egna flämtande andetag gav eko i natten. På en avlägset belägen plats där två vägar korsades kunde man få kontakt med mörkrets makter genom att klä av sig naken och springa tre varv runt vägkorset samtidigt som man med hög röst åkallade den Svarte med horn i pan5

I_Nemert_Röd måne.indd 5

2013-03-27 10:33


nan. Vanligtvis slog hon ifrån sig dylikt prat men en natt som denna när månstrålarna föll ner på jorden likt blodröda knivar tycktes allt möjligt. Ingrid satte hälarna i hästens sidor och stoet föll i galopp. De tunga hovarna dånade mot vägens makadam och hundarna kom ohjälpligt på efterkälken men hon hade bara en tanke i huvudet, hon ville hem till tryggheten vid den egna härden. Hon närmade sig vägkorsningen med förfärande hastighet, hon slöt ögonen för att slippa se det som kanske hände där i detta nu och bad en brinnande bön till Gud fader om beskydd. Ljudet, det oväntade ljudet pressade sig igenom hennes rädsla, fick henne att instinktivt dra till sig tyglarna, tvinga stoet att stanna upp. Ett spädbarns skrik, ett hjälplöst, övergivet skrik i natten. I samma stund kände Ingrid den lätta tyngden av det barn hon denna afton förlöst i sina armar, förnam den ljuva doften av spädbarn i luften, hörde än en gång barnets första livgivande skrik, upplevde de nyblivna föräldrarnas gränslösa glädje. Var det detta barns jublande välkomstskrik hon hört inom sig? Ännu ett skrik i natten. Ingrids hjärta slog så hårt att det gjorde ont. Skriket kom bortifrån vägkorset. Var det en bortbytings skrik hon hörde? Hade trollen lagt ut sin avkomma för att locka ett intet ont anande människobarn som hon själv? Historierna om bortbytingar var många och alla utan undantag hade slutat med jämmer och elände för de arma krakar som förbarmat sig över dessa trollens spädbarn. Eller var det kanske den olyckliga frukten av en utomäktenskaplig förbindelse som en förtvivlad moder placerat ut vid vägkanten i hopp om att en medmänniska skulle visa förbarmande? Straffet för hor var döden och i lagen fanns ingen nåd att få för den som syndat. Hundarna sprang oroligt runt, högljutt gnällande. Ingrid satte på nytt hälarna i hästens sidor, hon måste bort från detta barnskrik som rev och slet i henne. Men stoet vägrade att röra sig. Varken lock eller pock kunde förmå hästen att ta ett steg framåt. Än en gång hördes skriket men denna gång svagare. Det var som om barnet givit upp hoppet, som om det känt på sig att kvinnan som ridit förbi låtit räds6

I_Nemert_Röd måne.indd 6

2013-03-27 10:33


lan vinna över kärleken och medkänslan. Frosten hade svept in skogen, gräset, vägen i ett gnistrande silvertäcke, vackert för ögat men livsfarligt för ett oskyddat barn. Och i skogen fanns varg, lo och räv. Ingrids hundar skällde uppfordrande, manade henne till handling. Men hon satt alltjämt kvar på hästryggen innesluten i sin förlamande rädsla. De späda skriken hade upphört, tystnaden var tryckande. Mörker och ljus, kärlek och rädsla bjöd upp varandra till en vanvettig virvlande dans i hennes hjärta. Ingrid grep tag i stoets man för att inte falla till marken. Hundarna sprang iväg, med några väldiga språng var de framme vid det fruktade vägkorset varifrån skriken hade kommit. Som dragen av en osynlig hand följde hästen efter. Dränerad på all kraft, all egen vilja, satt Ingrid kvar på hästryggen. Hennes djur stannade upp, hundarna nosade och buffade på ett litet bylte vid dikesrenen. Hästen riste på sig med sådan kraft att Ingrid gled ner på vägen, markens tunna isskorpa knastrade under hennes stövlar. En fågels jublande drill, eller var det en flöjtton som fötts i skogens hjärta, omfamnade henne plötsligt och jagade rädslan på flykten. Den virvlande dansen inom henne upphörde. Ingrid knäböjde bredvid det lilla byltet, lyfte varsamt upp det i sin famn. Tyget som omslöt det var stelt av frost. Hon särade försiktigt på tyget, försökte frilägga barnets ansikte. Den röda månen glödde däruppe i sin himmel, fick det lilla ansiktet att skimra. Ingrid drunk­ nade i ögon fyllda med visdom från världar bortom månen, bortom stjärnorna. Hennes händer smekte de eldröda fjunen på barnets hjässa och rädslan fladdrade till inom henne. Trollunge. Bortbyting. Ingrid slöt barnet till sitt hjärta, svepte sin tjocka jacka om den späda lilla kroppen, hoppades innerligt att hon inte kommit försent, att barnets liv skulle gå att rädda. Med viss möda tog hon sig upp på hästryggen med barnet i tryggt förvar innanför sina kläder. Hon styrde hästen mot hemmet och nu travade stoet villigt på. Barnets hjärtslag blandades med hennes egna och Ingrid förstod nu varför hon känt sig tvingad att ge sig ut i en natt med röd måne. Barnet skulle inte ha överlevt annars. Bortbyting eller ej, hennes eget öde var nu sammanlänkat med denna okända lilla varelse. Hon trevade 7

I_Nemert_Röd måne.indd 7

2013-03-27 10:33


med handen innanför de skylande tygstyckena och fann att det var ett flickebarn hon bar i sin famn. En stjärna föll från himlen och vetskapen fanns plötsligt inom henne. Barnets namn var Indra.

8

I_Nemert_Röd måne.indd 8

2013-03-27 10:33


kapitel 2 ••

I

ndras hjärtskärande skrik slog emot Ingrid när hon höll in sin häst ute på Näs gårdsplan. Snabbt gled hon ner från hästryggen och kastade tömmarna till drängen. Hon anade det värsta när hon såg hans nedslagna blick. Med hundarna hack i häl rusade hon mot boningshuset, in i förstugan och vidare in i vardagsstugan. Gunvor stod med riset höjt, redo att låta det dansa över spädbarnet i vaggan medan Helga höll den lilla i ett fast grepp. Vreden blandades med sorgen, skulle detta aldrig få ett slut? ”Släpp riset, Gunvor, om du inte vill att jag använder det på din egen rygg.” Hundarna morrade hotfullt och de båda pigorna skrek till. ”Hur kan ni understå er att misshandla ett oskyldigt och hjälplöst spädbarn? Har ni ingen skam i kroppen?” Ingrid slet riset ur Gunvors händer och kastade det på elden. Varsamt lyfte hon upp den gallskrikande Indra, slöt henne i sin famn medan hon talade lugnande till henne. Hon fick anstränga sig för att dämpa vreden i sin stämma för att inte ytterligare skrämma den lilla men pigorna som kände sin matmor hörde hur rasande hon var. ”Nå, jag väntar på ett svar. Hur kan två vuxna kvinnor ge sig på ett värnlöst barn?” Ingrid såg stint på de båda pigorna som stod med nedböjda huvuden. När tystnaden till slut blev plågsam tog Gunvor mod till sig. ”Fru Ingrid vet likaväl som vi att om man slår en bortbyting så att den skriker så kommer trollkäringen rännande för att hämta tillbaka sin unge. Och att det här är en trollens hemska avkomma syns ju tydligt. Den har samma hårfärg som den onde själv.” 9

I_Nemert_Röd måne.indd 9

2013-03-27 10:33


Gunvor tystnade och Helga fortsatte. ”Vi ville bara hjälpa fru Ingrid. Det drar olycka till huset att härbärgera ett sådant otyg.” Ingrid suckade djupt, vreden ebbade ut men sorgen var kvar. Varken Gunvor eller Helga var onda. De, liksom hon själv, var uppvuxna med historier om hur trollen rövade bort människornas barn och sedan lämnade sina egna i utbyte. Indra hade slutat att gråta, hon hade somnat av utmattning och snusade nu tryggt mot Ingrids axel. ”Lyssna nu noga på mig båda två, jag tänker inte upprepa det här en gång till. I det här hemmet fanns inget barn att byta med, eller hur? När jag hittade Indra vid vägkanten hade hon fortfarande den blodiga navelsträngen kvar. Jag har aldrig hört talas om en bortbyting som har haft det. Har ni?” Ingrid såg bistert på sina pigor som stirrade ner i golvet och envist vägrade att möta hennes blick. ”Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag är övertygad om att Indras mor är en stackars olycklig kvinna som inte sett sig någon annan råd än att lämna sitt barn vid vägen i hopp om att en kristen medmänniska skulle förbarma sig över henne. Ni vet ju att det är dödsstraff på hor. Och ert grymma tilltag, hur utföll det? Indra skrek så att det hördes lång väg och mig veterligen har det inte kommit någon trollkäring hit för att hämta sitt barn, eller har jag fel?” Gunvor och Helga molteg. ”Jag ställde en fråga och jag förväntar mig ett svar.” De båda kvinnorna mumlade ett knappt hörbart nej. Näs var en bra gård att arbeta på även om deras matmor inte var som andra. De förbannade sin otur som gjort att de blivit upptäckta. De hade ju menat väl och om nu ungen var en bortbyting så borde fru Ingrid ha tackat dem för att de försökt bli av med otyget. Men som sagt, frun på Näs var inte som andra. Drängen kom inklampande i vardagsstugan, det var dags att göra kväll och hungern gjorde sig påmind. 10

I_Nemert_Röd måne.indd 10

2013-03-27 10:33


”Se till att få fram maten nu och du Olof kan bära in vaggan i kammaren. Jag äter där, ni har väl tänt en brasa därinne?” Utan att vänta på svar gick Ingrid med Indra i famnen och hundarna hack i häl in till kammaren och när Olof placerat vaggan invid eldstaden stängde hon dörren om sig. Hon behövde vara ensam med sina tankar. Hon försökte lägga Indra i vaggan men genast vaknade hon och började skrika igen. Försiktigt klädde hon av det lilla flickebarnet och hon kunde inte hejda tårarna när hon upptäckte de flammande röda märkena efter riset på Indras små rosa skinkor. Hon öppnade det stora träskåpet där hon förvarade alla sina salvor och torkade örter och tog fram ett lerkrus som innehöll en salva gjord på ringblommor. Varligt strök hon ut krämen över barnets illa tilltygade stjärt för att lindra svedan och påskynda läkningen. Med barnet tätt tryckt till sitt hjärta vankade hon sedan runt i kammaren tills hon hörde de lätta snusningarna som visade att Indra sov. Försiktigt lade hon henne i vaggan och hoppades att hon inte skulle vakna den här gången. Som på ett givet kommando lade sig de stora varghundarna på varsin sida om Indras bädd. Ingrid betraktade det sovande barnet, smekte med blicken det lilla ansiktet, det flammande röda håret, så ovanligt rikt för ett så litet barn, de långa mörka ögonfransarna, de vackert välvda ögonbrynen, den raka näsan, munnen som påminde om en blomma, händerna, de små fingrarna. Och frågorna fanns där, som alltid numera. Vem är du egentligen? Varifrån kommer du? Vad ska det bli av dig? Vad kommer mannen min att säga när han kommer hem från kriget? Kommer han låta mig behålla dig? Kärleken, den villkorslösa kärleken, som inte krävde något annat än att bara få finnas till, bara få ge utan att begära något i gengäld hade drabbat henne i gestalt av detta barn. Indra var så utlämnad, så skyddslös mot omgivningens nedärvda skräck för det främmande, för de mörka krafter som ruvade ute i de djupa skogarna, inne i bergen, i lador och i uthus, i den porlande bäcken och i sjöarnas dunkla djup. Kanske hade hon förstärkt denna rädsla för det okända genom att döpa barnet till Indra. Indra var ett främmande namn, ett namn 11

I_Nemert_Röd måne.indd 11

2013-03-27 10:33


som ångade av hedniska riter och svartkonst. Prästen hade vägrat att döpa henne till det och han gav med sig först när Ingrid berättat att det var i ryttmästare Herman Wrangels hem i Skokloster som hon hört namnet. En av Herman Wrangels och hustrun Margareta Grips gäster hade drabbats av svår huvudvärk och hon hade tillkallats för att bistå den höge gästen, en tysk greve. Denne greve, vars namn hon inte längre mindes, hade haft en dotter, ett förtjusande barn som lyssnade till det exotiska namnet Indra. Motvilligt hade sockenprästen döpt det lilla hittebarnet till Indra Sofia Ingridsdotter. Men i kyrkboken stod också att barnets far och mor var okända och att hon var avlad i synd. På prästens inrådan drog en formlig klappjakt på barnets mor igång runt om i bygden. Traktens unga pigor hade tvingats att blotta sina bröst för att se om dessa var stinna av mjölk. Men ingen skyldig stod att finna. Och Ingrid höll tyst om sina misstankar att barnets mor fanns bland de mer besuttna. De tygstycken Indra varit inlindad i var av god kvalitet och där hade också funnits en näsduk av finaste silke. Kanske var det en bonddotter som låtit sig bedåras av en herreman och som en kärlekspant eller ett minne behållit denna näsduk, den enda arvedel hon kunnat skänka det barn hon fött i lönndom. Och ingenstans i bygden fanns någon man eller kvinna med Indras flammande röda hår. Ingrid strök med handen över Indras mjuka kinder och som alltid häpnade hon över att något kunde kännas så lent. Hade hon gjort henne en otjänst genom att ge henne detta ovanliga namn, hade hon därmed ökat på hennes utanförskap? Kanske var det så. Men namnet hade funnits där likt en klart lysande stjärna i samma stund som hon tagit henne i sin famn den där natten. Egentligen var det ett under att Indra hade överlevt med tanke på hur hennes liv hade börjat. För att lindra de plågsamma tankarna började Ingrid rastlöst vanka runt i den trånga kammaren. Hon öppnade dörren in till den ouppvärmda gäststugan och steg in. I mörkret skymtade hon de vackert dekorerade väggarna med målade bilder från vardag och fest. Hon 12

I_Nemert_Röd måne.indd 12

2013-03-27 10:33


huttrade till, kylan knäppte i väggarna och hon svepte sjalen tätare om sig. Här inne störde hon ingen och här var hon också skyddad från nyfikna blickar. Ute i vardagsstugan sov pigorna och i den ena av de båda framkamrarna snarkade drängen, den enda kvarvarande drängen, de övriga var utkallade i kungens krig. Även hennes make befann sig någonstans nere i Europa av samma skäl och hon hade inte hört av honom på mycket länge. Rikskanslern Axel Oxenstiernas påbud om folkbokföring gjorde det omöjligt att hålla sig undan och bristen på unga arbetsföra män var påtaglig. Ännu ett bekymmer som krävde en lösning. Tankarna återvände till det sovande barnet. Hon hade inte lyckats få tag i någon amma till Indra. Det onda ryktet om att hittebarnet var en bortbyting hade spritt sig som en löpeld i trakten. Det var bara det faktum att hon förlöst så många av bygdens kvinnor och att de därför kände en slags tacksamhetsskuld visavi henne som gjorde att hon fick köpa bröstmjölk från ett par av dem. Men att ge Indra di hade de bestämt vägrat att göra. Hon tänkte på alla timmar hon suttit med den lilla i famnen och ömsom matat henne skedvis med den dyrbara mjölken, ömsom låtit henne suga på en linnetrasa indränkt med mjölk. Och Indra hade överlevt. I hennes envist pickande lilla hjärta verkade en brinnande längtan efter att få leva ha slagit rot, en övertygelse om att livet var gott och värt att leva. Och det trots att hennes framtid var så oviss, så skör. Fast vems framtid var inte det? För livet fanns inga garantier. Hennes egen framtid var allt annat än trygg. Om inte mannen kom tillbaka från kriget, hur skulle hennes liv då bli? Svägerskan, livligt understödd av sin make, skulle säkert inte sitta med armarna i kors. Näs var förvisso hennes eget barndomshem, hennes arv, hon var den enda överlevande av nio syskon och det hade gjort henne attraktiv på äktenskapsmarknaden. Näs var en välmående gård med bördiga åkrar och viltrika skogar och när hon hade gift sig med äldste sonen Karl i granngården blev ägorna än större. Men Karls håg hade inte främst stått till jorden, till grödorna, 13

I_Nemert_Röd måne.indd 13

2013-03-27 10:33


precis som hon själv var han kunnig i läkandets konst. I den en gång så berömda trädgården invid nunneklostret Skokloster växte fortfarande läkande örter som hon och Karl med ryttmästare Herman Wrangels goda minne skattat på frön och sticklingar för att sedan plantera på sina egna marker. Invid Näs gamla byggnader fanns nu en prunkande örtagård. Men mycken gammal kunskap hade gått förlorad när kung Gustav Vasa bestämde att Sverige skulle gå över till den lutherska läran och därmed låtit stänga alla kloster och jagat iväg munkarna och nunnorna. Den nya ägaren till Skokloster, Herman Wrangel, som också var en stor fältherre i Gustav II Adolfs segerrika armé, hade sett och uppskattat Karls medicinska färdigheter och anställt honom som fältskär i sina egna kompanier. I makens barndomshem Skogsdal styrde nu Karls syster Ylva och hennes make Harald och hon anade att de inom sig bar på en förbjuden önskan. Den stod skriven i deras hjärtan, hördes i deras tonfall, syntes i kroppens tysta språk, hon befarade att de önskade att Karl aldrig skulle komma hem, att han skulle dö på ett slagfält någonstans nere i Europa. Då skulle Skogsdal tillfalla Ylva, så stod det skrivet i föräldrarnas testamente, och då skulle svägerskan och svågern inte längre behöva leva på undantag. Men mycket vill ha mer och Ingrid anade att det såta paret också traktade efter Näs. Hon visste att de spridde onda rykten om henne i bygden och sedan hon tagit Indra under sina vingars beskydd hade de fått än mer vatten på sin kvarn. Bortbyting, trollunge, en person som lät en sådan varelse bo i sitt hem måste själv vara i förbund med hin håle. Ryktena klibbade fast vid henne som tjära, spelade på människors rädslor. Straffet för trolldom var att brinna på bålet och ensam under nattens timmar kunde hon känna hur flammorna slickade hennes bara hud. Rastlöst vankade hon runt i det vackert bemålade rummet, här hade hennes släkt samlats under generationer i glädje och i sorg, minnena satt i väggarna. Här inne hade syskonens och föräldrarnas kistor stått innan de fördes till den sista vilan på kyrkogården invid Skoklosters kyrka. Hon kunde fortfarande känna sorgen och smärtan och lukten av enris och brinnande ljus. 14

I_Nemert_Röd måne.indd 14

2013-03-27 10:33


Men hon kunde också höra skratten, alla melodierna som fadern spelat på sin fiol, känna glädjen och gemenskapen som funnits under de många gästabud som hållits i detta rum. Här hade också hennes eget bröllop firats. Ingrid svepte sjalen än tätare om sig, kylan trängde in i både märg och ben. Hon drog med handen över den slitna bordsskivan, hur många människor hade inte suttit runt detta bord och låtit sig väl smaka av det som huset bjöd? Hennes blick föll på platsen under den vävda bonaden, där hade hon och Karl suttit efter vigseln, där hade de tillsammans mottagit alla lyckönskningar från släkt och vänner. Ingrid log för sig själv, ett leende fyllt av både vemod och glädje. Så stolt hon hade varit den dagen, i och med giftermålet med Karl hade hon uppfyllt ett av de oeftergivliga krav som ställdes på en kvinna, det att bli gift. Det andra kravet var att visa sig fruktsam och föda arvingar och helst då manliga sådana. Det var själva meningen med en kvinnas liv, något annat fanns inte, förutom att vara gudfruktig, arbetsam och lyda sin make förstås. Att ha drömmar som sträckte sig bortom detta, att öppet tillstå att det inte räckte för henne att bara vara maka och husfru på egen gård utan att hon också ville ha ett arbete som kändes meningsfullt och utvecklande för henne själv, det var inte tillrådligt. Inte om man var kvinna. Så länge som hon verkade i skuggan av sin man var allt gott och väl men när han inte längre fanns där som ett skydd mot onda tungor hade hennes egna kunskaper om växter och deras helande kraft blivit något skrämmande och farligt. Visserligen sökte man fortfarande hennes hjälp vid förlossningar och vid sjukdom, någon annan hjälp stod inte att få men hon kunde inte undgå att se deras undflyende blickar och hur de korsade sig innan de steg in i hennes hus. Och med omgivningens avståndstagande försvann också den glädje och tillfredsställelse hon själv känt över att få hjälpa, över att få lindra plågor. Hennes lemmar kändes stela av kylan och när hon hörde Indra gny i sömnen skyndade hon in i kammaren. Den lilla rörde sig oroligt i vaggan, hennes ögonlock fladdrade likt fjärilsvingar. Ingrid gungade vaggan och hoppades att de rytmiska rörelserna skulle jaga de onda drömmarna på flykten. Hon smekte Indra med blicken och prästens 15

I_Nemert_Röd måne.indd 15

2013-03-27 10:33


ord från förliden söndag kom plötsligt för henne. Från predikstolen hade han meddelat att drottning Maria Eleonora den 7 december på slottet Tre Kronor i Stockholm nedkommit med en dotter. En dotter som man först trott var en pojke då barnet hade fötts med segerhuva från huvudet ner till knäna. Slottets salutbatteri hade fått order att skjuta salut som om det var en prins som hade fötts. Stor förvirring hade sedan uppstått då man upptäckt misstaget, att det i själva verket var en liten prinsessa som just sett dagens ljus. En prinsessa som fick namnet Kristina Augusta och som ständerna nu förklarat som kung Gustav II Adolfs efterträdare. Efter gudstjänsten ute på kyrkbacken hade Ingrid råkat höra ett samtal mellan två medlemmar av familjen Wrangel. De talade om det nyfödda flickebarnet, landets blivande drottning, och de beskrev de himlakonstellationer som varit vid handen vid hennes födsel. Hovets astrologer, två herrar vid namn Forsius och Schmerus, hade varit djupt oroade, planeternas budskap var allt annat än gynnsamt. Ingrid betraktade Indra, det skilde bara ett par månader mellan dessa båda flickebarn men hur olika var inte deras livsvillkor. Den ena var född till drottning, den andra var av omgivningen sedd som en trollens avkomma. Ingrid kysste försiktigt Indras kind innan hon klädde av sig och kröp ner i sin bädd. Innan hon föll i sömn knäppte hon sina händer och bad en bön, en bön om beskydd för både henne själv och barnet hon tagit till sig.

16

I_Nemert_Röd måne.indd 16

2013-03-27 10:33


9789137140339