VÄSTMANLAND
Omslag Elsa Wohlfahrt Larsson Omslagsbild Philip Pereira dos Reis
SVEN OLOV KARLSSON
Foto Philip Pereira dos Reis
(född 1971) debuterade med Italienaren 2003, och har sedan dess givit ut ytterligare två kritikerrosade romaner, Amerikahuset och Porslinsfasaderna, som nominerades till Augustpriset 2013.
SVEN OLOV KARLSSON
D
et var en gång ett litet län som mest såg ut som en tillknycklad fyrkant. Västmanland är dess namn. En ärrad skönhet vars röst är sjungande i norr och gnällig i söder, eller bara tiger avfolkad och lugn. I ett kapitel per kommun beskriver Sven Olov Karlsson sin bångstyriga hembygd, där vardagen är full av dolda faror och lågmälda underverk. En besatt alkemist som kokar ihop ett okänt grundämne. En tonårstjej som bara morfar orkar ta itu med. En enorm eldsvåda. Ett krånglande hagelgevär. En riskabel förberedelse för bredband till byn. Västmanland ger en kärleksfull men ärlig bild av vår närmaste glesbygd, mitt i Sverige, mitt i nuet.
SVEN OLOV KARLSSON
VÄSTMANLAND
Om PORSLINSFASADERNA »Med sin stadiga och glimrande prosa har Sven Olov Karlsson givit bygderomanen en plats i 2000-talet.« Ur juryns motivering till Augustpriset i klassen Årets svenska skönlitterära bok
Om AMERIKAHUSET »Karlssons västmanländska idiom är så äkta att det lyckas levandegöra ett samhälle som sedan länge är officiellt dödförklarat. Så suggestivt har ingen skrivit om lantbruksvardag sedan Nässlorna blomma.« Björn af Kleen, Expressen
Om ITALIENAREN »Det är en ömsint, vacker bok. Och rätt som det är lyfter den ur bergslagsmarken – 233.000 ljusår från Ålsvarta finner den med humor och förtvivlan sina svar på meningen med alltihop.« Dan Jönsson, Dagens Nyheter
ISBN 978-91-27-14277-0 ISBN 978-91-27-14277-0
9 789127 142770
Västmanland.indd 1
2015-07-08 09:18
V채stmanland 2 juli.indd 6
2015-07-02 10:41
innehåll
Förord (Västmanland)
9
Namnet (Surahammar)
19
Butiksdöden (Kungsör)
31
Himlen (Norberg)
53
Byanätet (Skinnskatteberg) Gränsen (Fagersta) Kortet (Köping)
93
101
Bildernas klagan (Västerås) Fosforfällan (Arboga)
Västmanland 2 juli.indd 7
115
135
Gåvorna (Hallstahammar) Slutstycket (Sala)
69
153
171
2015-07-02 10:41
V채stmanland 2 juli.indd 8
2015-07-02 10:41
FÖRORD
Västmanland 2 juli.indd 9
2015-07-02 10:41
V채stmanland 2 juli.indd 10
2015-07-02 10:41
det var en gång ett litet län som inte såg just någonting ut för världen. En tillknycklad fyrkant, inkilad mellan betydligt bättre trakter runtomkring. Ändå skulle länet få vara med om det mesta. Vardagens längtan, sagans förundran, stridens raseri. Luften luktade malm. Stigar ringlade genom knottmyllrande marker, vandrare fick vackert se sig för bland blinda svängar och sura svackor. Flyttblock som kranier efter enorma jättar. Urbrända kolbottnar överösta av rässje. Kollapsade grottor som kanske gick ända tillbaka till stenåldern. Granväggar som inte en solglimt tog sig igenom. Folk tröstade sig med att de var vana, man får ta det som man har det. Och de som rättade mun efter matsäcken kunde ju reda sig skapligt. Trakten öppnade sig lite bättre söderut, vid sjöarna och åarna. Där slogs upp små städer och köpingar vartefter åkerbruket började betala sig. På kullerstensgator och knakande spångar försökte man bete sig galant. Det tog sällan skruv. Lät aldrig äkta. För norrändens karghet höll handen över söderns mjuka mun, gjorde den gnällig och nasal. Här längtade alla samtal efter sitt slut, folk slingrade gärna in en gliring. Makar och kumpaner snäste åt var11
Västmanland 2 juli.indd 11
2015-07-02 10:41
andra, det hörde till, ingen skulle veta om det var på skoj. Ska du ha kaffe? Ja, det begriper du väl för fan. Unga par lovade varandra att aldrig bli sådana. Sedan gömde de sig för att älska! Men sjönk ner i funderingar. Stämningen smög bort. De kvicknade till i äktenskap vars tigande skar i öronen. Ungarna stod och glodde, en hel hög. Det var bara att bjuda till och hugga i. Ja, där är spaden. För här hade man alltid grävt. Gjort kulor att bo i. Stått på näsan och grävt för maten, vänt myllan med hackor, drällt utsäde och sättpotatis i jordens sår. Fruktan för svält baki skallen. Hungern är vår herre, honom fattas alltid något. Trollformler lästes över koppor och febrar. Att tappa den sista tanden var en nåd. En insjunken mun blev äntligen utan värk och stank. Om något ändå blivit bättre när malmbrytningarna började. Men det blev bara hets och slit. Svettigt oväsen. Som om alla skyndade mot dödens svarta grop. För länet gruvades med måttlös grovhet. Lagom, det finns inte till. Mycket vill ha mer, fan vill ha fler och helvetet blir aldrig fullt. Sysslolösa bönder slog sig ihop, gav sig på klipporna lika hårdhänt som de föste på kritter. Att slita ont var det enklaste som fanns. För arbete, det är gratis, hette det häromkring. Hällarna spräcktes med eld. Inpyrda kolare skövlade skog. I varenda malmåder bröt man. Svedjefinnar kom strövande. Hästkrakar, gruvdrängar och snorungar flängde tills de föll ihop i kvällen. Nyanlagda hyttor smidde järn. Deras rökar spreds 12
Västmanland 2 juli.indd 12
2015-07-02 10:41
som smittor, lade ett lock över himlen. Avfallet, grönt och blått, göts till skimrande block; billiga husgrunder och trappflisor. Ibland slog hyttelden bakut och brände ner kaserner och timmerkojor. Det gjorde just inget, sades det, kåkarna var ändå halvruttna. Driften för malm och kol krävde mankraft, varken svenskar eller skogsfinnar förslog. Ännu fler arbetare dök upp, små män med stora familjer. Bruna ögon inunder svarta luggar. Alla nordiskt glåmiga blev skeptiska inför smederna. Obegripligt var vallonernas tungomål, udda deras tro, de var visst reformerta. Ändå lyckades de mörka blanda in sig här, annorlundaskapet späddes som bläckdroppar över stilla vatten, tills det bara var kvar som en höknäsa på en passivt aggressiv distriktssköterska i Ramnäs eller rika svarta ögonfransar på en gäspande idrottslärare vid Barkarby gymnasium. Men först: krigen krävde materiel, lansar och svärd. Det kunde bli pengar. Kommersens magi manade. Olycksaliga själar smidde och bröt, gnodde och nötte. Tyfus och pest, spanskan och polion, inga åkommor fick spela roll. Alla som överlevt ett skov måste hasta åter till arbetet. Eld i berget så porslinet hoppade på prästgårdens bord. Huttrande pojkar på knä i låga orter. Hästvandringar länspumpade; en evig cirkel som visst gjorde kusarna livströtta, köttet tog smak därav. Länet var inte längre medeltida som en fresk, utan sjavigt som ett fabriksgolv. Ryggar värkte, ögon rann, 13
Västmanland 2 juli.indd 13
2015-07-02 10:41
gnistor trillade innanför bylsiga storvästar. Generation bytte av generation och brukspatrons typewriter rasslade. Men ändrades allt? Nej, för folket vårdade sitt sätt, sin dialekt: den som både var sjungande som i norr och klagande som i söder, en ton som utsocknes varken kunde härma eller glömma. Skrocka utan glädje, håna utan udd. Riv gärna i men gör dig inte till. Håll de dina i likgiltighetens lösa tömmar. För människorna här definierades främst genom allt de inte var. De var inte frejdigt storsvenska eller folkdräktsstiliga som dalmasarna. Inte bildade och hövligt självsäkra som de lärda upplänningarna. Inte ironiskt gnälliga som närkingarna. Inte grovhugget glada som värmlänningarna. Inte spydigt världsvana som stockholmsjävlarna. Nej, Västmanland var det alls inget särskilt med. Precis detta var det speciella, som var folkets stolthet att akta och vårda. Och liven vankade vidare, genom ransoneringar och mörkläggningar, urtidens enkelhet i envig med moderniteternas myller. Lagom när världen fick någorlunda fred nådde länet middagshöjd. Grå gruvlavar som blinda höghus. Karlar med hjälm åkte elektrisk hiss neråt schakten. Skrovliga lägenhetskomplex restes i städernas utkanter. Gatlyktorna sprakade. Folkvagnar och saabar skumpade längs veckad asfalt. Masonit och eternit nubbades över lusgnagd snickarglädje. Nu kom en urtråkig ordning och reda, som samtidigt var generös som ett kalas. På radion stånkade statsministern, han hade visst svårt för sig, ett långt 14
Västmanland 2 juli.indd 14
2015-07-02 10:41
och kutryggigt skrälle med näsan rynkad för glasögonens skull. Han basade för ett nytt slags land, där även vanligt folk kunde vara friska och fria. Var det för bra för att vara sant? Eller var det ens bra? Tänk inte mer på det, passa istället på att göra rätt för dig. Nu när du får och allt. För man vet aldrig. Gubbarna glömde att de varit bergsmän, blev månskensbönder istället. I alla tider hade årstiderna angett arbetets takt. Nu skötte stämpeluret det. Fy fan, sa många. Även smederna och gruvarbetarna övergav sina skrån, titulerades grovplåtslagare och supportsvarvare, strax halvblinda av svetsblänk, heta spånor tatuerade ansiktena. Tron på spöken stod tyst men stark. Turister förundrades över att många här hade tre fyra jobb samtidigt: torpare industriproletär snöskottare tidningsbud. Kokerska lärarinna konstnär slakthjälp. Folket ryckte på axlarna. Arbeta var ju gratis. Och trots allt slit förblev länet en bortbyting, fläckig av dungar och lyckor, sjöskvättar, gruvhål och ruiner. Kullar som tycktes vältra sig direkt som man vände dem ryggen. Dialekter som inte skrapade med foten. Aldrig på tiden. Ett sätt lika tafatt som tvärt. Fattas bara. Och i ett trollslag blev fabrikerna tysta som museer. Boomtowns skulle det ha kallats i Amerika. För uppsvinget hade kommit och gått över så fort att allt inte ens hann byggas färdigt. Folket undrade om det bara var här? Eller stod det likadant till med hela Sverige? Hela världen? Var detta jordens sista ålder? Svällde 15
Västmanland 2 juli.indd 15
2015-07-02 10:41
alltet för att kunna spricka? Tiden bredde ut sig ödslig och ändlös, ändå otillräcklig. Att arbeta verkade inte längre räcka. Tydligen hade ännu ett annat slags ordning och reda dragit fram här och tagit för sig, nymodigt bakvänd och tvärsom. Invecklat snål och snöd. Köpa och kunda, välja och sälja. Nätverka och nyspråka, coacha och smila. Inget hade fått behålla sitt värde. Vad nyss varit dyrt, gick nu inte ens att kasta bort. Vad alltid varit fritt, kostade nu fruktansvärt på. När rövarna smitit sin väg var länet avätet som ett kycklingskrov. Renrakat på arbetsplatser, skolor, vårdcentraler, bensinstationer, butiker, resurser, postlådor, talang och skönhet, tro och hopp. Kvar var uråldriga järnbruk liksvepta i världsarvsmärkning. Skogar som fått stryk av traktorerna, lerjordar utsugna på sin sista näring. Bostadsrätt bortskänks, ring styrelsen för info. Gårdar degraderade till sommarstugor. Hade denna plundrade bergslag fått vad den tålde? Satte den sig i sinn att hämnas? På vem som helst? Kanske, för lagom finns inte till. Storhetsdagarna som hopslarvad industribygd var över. Vad var det som ömsom stampade i farstun, ömsom smög som ohyra? Hur skulle man reda sig? Vem skulle man skylla på? Alla irrade, antingen de påstod sig ha en gnutta vallon i sig, eller påbrå av svedjefinne, eller bara småstadsbo med ögon som pepparkorn. Från ekarna i syd till granarna i norr gled länet mellan mardröm och vaka. Faxen tronade urkopplad på chiffonjén. Dosan 16
Västmanland 2 juli.indd 16
2015-07-02 10:41
som brukat visa telefonnummer hade lagt av och 010 betydde ändå bara skojare eller myndigheter. Konsten att ha fattigt och ont var välkänd här. Men detta nu kändes halare och lömskare än något tidigare. Kilobytes krälade genom rostiga telefonvajrar. Bråckportarna vidgade sig stabilt. Gnisslet från godsfinkor som kuskat en och samma mil i fyrtio år. Trekvartsmåne och tvekande sus i pelletpannan, nordan vred ur päronträden som disktrasor. Spretiga tallhelveten tysta som dödsbon, inga jägare passade på rådjuren. Postbilen sjasade genom samhällena. Oväntade spöregn på korrugerad plåt. Avtackningskorten gulnade. Cytostatikadosen ökades via e-recept. Moln som grov tweed hopbyltad i horisonten. Digitalboxen kopplade inte och supporten svarade inte. Dikena drunknade i syrligt vatten. Sätt ljus på graven och köp innerslangar till barnvagnen. 90 kilometer i timmen förbi en bush av eftersatt energiskog. Allt hade klappat igen, ändå kändes rök i luften. Där är Västmanland nu. Därifrån segar länet vidare. Det är sina kvinnor och män, tanter och farbröder, pojkar och flickor, sina kloka och tröga. De som klättrar eller faller, är blyga och vilse, eller rädda och ändå vassa. Som vi, som du, som jag. Som i början:
17
Västmanland 2 juli.indd 17
2015-07-02 10:41
V채stmanland 2 juli.indd 18
2015-07-02 10:41
NAMNET
V채stmanland 2 juli.indd 19
2015-07-02 10:41
V채stmanland 2 juli.indd 20
2015-07-02 10:41
Dagen då bröllopet stod insåg Vera varför hennes son Göran ville gifta sig med den där bleka människan. Ingen hade gett Vera minsta vink, tok heller. Som vanligt försökte alla hålla tanten utanför de verkliga skeendena, tänkte hon. Man är inte vatten värd. Medan följet gick uppåt lokalen mulnade sommarlördagen över byn. Ilskan tog över Vera lika lätt som hon hängde på sig en kappa. Slöa getingar kravlade på ett trädgårdsbord intill vägen. Gruset knaprade under de hårda snyggskorna. Annelie, bruden, trippade försiktigt på klackarna – hon brukade bara ha foträta skor, en sådan där långbent kvinna som tog sig fram med raka, karlaktiga kliv. Ja, nu begrep Vera. Misstanke var fel ord, visshet hette det. Dittills hade hon bara varit allmänt avig till att sonen och Annelie överhuvudtaget skulle gifta sig. Det hjälpte inte att de inte gick till kyrkan utan gjorde det borgerligt. Äktenskapet hörde ändå till något av allt som Vera gärna höll sig avmätt negativ till. Att gifta sig var bara samma slags skit som firandet av jul och födelsedagar, som det brackiga strävandet efter ett vackert hem eller en imponerande karriär eller ett snyggt yttre, ytligt flams och världslig förvillelse. 21
Västmanland 2 juli.indd 21
2015-07-02 10:41
Alltså låg dagens bröllop i samma avstjälpningshög som hon placerade en massa mänskliga vanor: det där som hon gärna visade att man inte skulle bry sig om. Det hände att någon frågade om hon var alternativ, eller radikal. Då brukade hon svara att hon inte tyckte om sådana ord. Gifta sig, hade alltså Vera fnyst. Nu ändrade hon sig dock, när hon räknat ut orsaken till spektaklet. Äktenskapet skulle knappast resultera i några riktiga barn. Då kunde väl Vera och de andra deltagarna åtminstone fått bevista ett vackert kyrkobröllop? Istället för att nu bara se drasuten Göran och krångelkajan Annelie rabbla sina ja inför en trist byråkrat. Vera grämdes över att hon inte begripit tidigare. Göran såg linjerna djupna i mors ansikte: snart skulle han behöva parera henne mer än vanligt. Hans uppmärksamhet gled hjälplöst bort från bröllopet ner i det gamla spelet för att begränsa Veras missnöje, helst innan hon själv upptäckt det och fått smak på det. Ett par måste väl vara gifta för att få adoptera, tänkte Vera. Det krävde väl både socialen och kungarikena som ungarna kom ifrån? Jo, nu var hon säker på det. Gissningen, redan en insikt, ökade Veras ursprungliga, mer allmänna motstånd mot giftet. Ungdomarna gjorde det här bara för att kunna hämta en unge någonstans ifrån. Sedan tillkom det där med namnet. Minuterna innan de skulle in i lokalen slog gästerna 22
Västmanland 2 juli.indd 22
2015-07-02 10:41
efter myggen. Då frågade Vera paret hur de skulle göra med efternamnet. Det blir väl Görans? Annelie hade skakat på huvudet, Göran tvekade men skakade sedan även han på huvudet, men försent: alltså blev varken hans blivande fru eller hans mor nöjda med hur han skötte frågan. För att inte tala om vad Vera tyckte om svaret som bruden gav henne utan att flacka med blicken. – Vi tar båda två båda efternamnen, det blir finast. Annelie Svartholm Andersson. Den gamla kvinnan nickade, någorlunda nöjd, tills Annelie med dold förtjusning lade till: – Och Göran Svartholm Andersson. Bröllopet skulle paret minnas som en match av flera. De hade förstås varandra, men de var inte dummare än att de insåg att det vore bra med något mer. På sikt behövdes något mer. I längden förslog ingenting. Trots att livet kan vara långt, i vissa avseenden på tok för långt, är det under några få år allt ska sättas rätt inför landstigningen i medelåldern, som förhoppningsvis följs av expeditionen inåt ålderdomens regnskog. Detta var alltså tiden då de skulle fixa allt. Eller mista allt. För snart skulle det vara försent. Var de ett vackert par? Kunde de ha fått något bättre var och en på annat håll? Säkert Annelie. Om så bara genom att vara ung kvinna i de här trakterna. Göran hade däremot fått tag i någon över sin liga redan genom 23
Västmanland 2 juli.indd 23
2015-07-02 10:41
att Annelie överhuvudtaget var som hon skulle. Han skattade sig ständigt lycklig. Det var inga fel alls på henne. Utom detta med barn. Handläggaren på adoptionscentret stammade svårt. Han kanske hade parkinson. Varje gång han ringde för att berätta de senaste turerna drog samtalen ut på tiden. Det liknande seanser, Annelie och Göran hade högtalartelefonen inkopplad och försökte uppfånga och tolka orden som hamrades fram i salvor och studsade runt i rummen. Under två år skulle de leta efter ett barn. Samtidigt lanserade deras lilla kommun sin nya slogan: ”För barnens skull”. – Det låter inte klokt, sa Annelie. Eller. Det är vedervärdigt. Sade hon så? Göran började allt mer tappa tråden, oklar över vad som egentligt skett, vad som bara låg i tonen, vad minnet hittat på. Det hela var på många sätt obegripligt. Överallt på planeten fanns ett överflöd av oönskade barn som ingen tog hand om, som ingen kostade på ansvar för. De syntes på nyheterna varje kväll. Från världens alla hörn. För att få ta hand om någon av alla dessa små vars ögon lyste sorgsna mot Annelie och Göran på tv:n varje kväll måste man bygga ett torn av möda och ändå misslyckas gång på gång. Göra sig bättre än man var, bättre än man ville vara, inför främlingar på andra sidan jorden. 24
Västmanland 2 juli.indd 24
2015-07-02 10:41
Ibland reste sig Annelie ur soffan och försvann genom dörren, varje gång verkade det vara ett sådant kvällsväder då ingen levande varelse frivilligt går ut. Häromkring fanns inget annat än vägar och skogar. Timmerbilarna körde alltid som dårar. Vattenpölarnas smutsiga innehåll skvätte högt. Andedräkten brukade lukta rök när hon kom in igen. Hon hade hållit upp ordentligt under åren då de försökte själva, men nu var det egentligen lika fan, sa hon och Göran kunde bara nicka. Under sina kvällspromenader försökte hon fundera. Att adoptera äger både större tvekan och större visshet än att skaffa biologiska barn. Förr eller senare kommer det en unge. Men hur ska den bli vår? Den kommer nog att göra så gott den kan. Och vi med. Men kommer det att förslå? Kommer jag att kunna älska den lika hårt som mitt eget kött och blod? Eller kommer besvikelsen att bli kvar, som ett avlägset oljud utan slut? Kommer jag att känna avstånd, ett som kommer att föras över till barnet som en sorg och tynga det till och med efter att jag lagt näsan i vädret? Göran snodde runt i sömnen. Sänggavlarna knakade. Annelie skuffade honom åt sidan. Dämpade sina knuffar till smekningar. Andra nätter var det han som vände henne rätt i vargtimmen, det liknade brottning. Något kommer att gå fel, tänkte hon ibland. Jag vet bara inte vad. Deras bruksvilla hade de fått på exekutiv auktion. Göran smusslade hem överbliven färg från jobbet, Annelie var duktig på möbler: när skolan som hon städade 25
Västmanland 2 juli.indd 25
2015-07-02 10:41
extra vid stängdes och inredningen kasserades, ringde hon snabbt Göran som fick hämta ett dussin stolar. Skolstolar som köksmöbler, nattduksbord, avlastningsytor i garaget, tv- och stereobänkar. Några haltade. Alla gnisslade, knarrade, knäppte. Men hemmet blev mer enhetligt, sa Annelie. Hettan sökte dem illa. Göran tänkte att han borde ha tagit ett långbad med rotborste före avresan från Sverige. Han tyckte sig stinka som om svetten drivit åratals smuts ur huden. Han måtte se ut som ett svin, fet och slapp i illasittande kortbyxor och med den gamla pilotskjortan, hans enda kortärmade, trång och ändå flaxande som ett segel. Annelie luktade däremot som drömmen om skönheten och ungdomen. Hon hade tagit hemmaspa och peelat och scrubbat sig dagen innan de körde till Arlanda. Nu ångrade hon rengöringen: i värmen ömmade hennes skurade skinn. I år och dag hade hon planerat denna stund. Sett fram mot den, bävat och bett. Och nu sved hela hon, nu ville hon bara slå efter knott eller kryp. Hur kunde människorna i denna disiga soppa till stad bara gå omkring och sköta sitt utan besvär? På lastpallar på gatan låg styckat kött travat, gris och nöt såvitt hon kunde se. Hur vågade någon äta det där utan att dö på fläcken? Göran svor på att han sett en orm ringla under ett skrivbord på adoptionskontoret. Sådana kryp var hans värsta skräck. Äsch, sa Annelie. Du får syner av 26
Västmanland 2 juli.indd 26
2015-07-02 10:41
de där tabletterna du tog på flyget. Nu får du släppa allt sådant som mamma Vera slog i dig. Ta fram hennes hårdhet istället, den finns också i ditt inre. ”I ditt inre.” Göran sneglade trött. Annelie lyssnade för mycket på Di Leva. Men apropå lyssna. Hur mycket hade hon hört av ordväxlingen han haft med mamma innan de åkte? Den gamlas önskan låg i honom som en gillrad fälla. Det var kväll när de nådde barnhemmet. Nunnor förestod det. Nakna glödlampor i taken på salarna, ljuset steg och sjönk i takt med motorljudet från bakgården. – Visa lite tro nu, mumlade Göran till Annelie. Han såg inte om hon hörde något. Av alla barn här skulle ett enda bli deras. Den överordnade nunnan som tagit emot dem höll ett anförande för deras tolk. Annelie kunde inte avgöra om det lät som en lång välsignelse eller en skopa ovett. En yngre nunna kom vankande, visade den äldre kvinnan en pipande mobiltelefon. Hon granskade displayen över kanten på sina glasögon, skakade på huvudet, telefonen bars bort, ringsignalen försvann sakta. Hon sade ännu en lång mening. Tolken lyssnade, nickade, förde vidare till svenskarna att överenskommelsen gällde en flicka. De nickade. Vi vet. Den här flickan, förklarade tolken och pekade på sängen närmast dem. Hon var liten för sin ålder. Det svarta håret och de smala, påsiga ögonen skulle alltid skilja ut henne där27
Västmanland 2 juli.indd 27
2015-07-02 10:41
VÄSTMANLAND
Omslag Elsa Wohlfahrt Larsson Omslagsbild Philip Pereira dos Reis
SVEN OLOV KARLSSON
Foto Philip Pereira dos Reis
(född 1971) debuterade med Italienaren 2003, och har sedan dess givit ut ytterligare två kritikerrosade romaner, Amerikahuset och Porslinsfasaderna, som nominerades till Augustpriset 2013.
SVEN OLOV KARLSSON
D
et var en gång ett litet län som mest såg ut som en tillknycklad fyrkant. Västmanland är dess namn. En ärrad skönhet vars röst är sjungande i norr och gnällig i söder, eller bara tiger avfolkad och lugn. I ett kapitel per kommun beskriver Sven Olov Karlsson sin bångstyriga hembygd, där vardagen är full av dolda faror och lågmälda underverk. En besatt alkemist som kokar ihop ett okänt grundämne. En tonårstjej som bara morfar orkar ta itu med. En enorm eldsvåda. Ett krånglande hagelgevär. En riskabel förberedelse för bredband till byn. Västmanland ger en kärleksfull men ärlig bild av vår närmaste glesbygd, mitt i Sverige, mitt i nuet.
SVEN OLOV KARLSSON
VÄSTMANLAND
Om PORSLINSFASADERNA »Med sin stadiga och glimrande prosa har Sven Olov Karlsson givit bygderomanen en plats i 2000-talet.« Ur juryns motivering till Augustpriset i klassen Årets svenska skönlitterära bok
Om AMERIKAHUSET »Karlssons västmanländska idiom är så äkta att det lyckas levandegöra ett samhälle som sedan länge är officiellt dödförklarat. Så suggestivt har ingen skrivit om lantbruksvardag sedan Nässlorna blomma.« Björn af Kleen, Expressen
Om ITALIENAREN »Det är en ömsint, vacker bok. Och rätt som det är lyfter den ur bergslagsmarken – 233.000 ljusår från Ålsvarta finner den med humor och förtvivlan sina svar på meningen med alltihop.« Dan Jönsson, Dagens Nyheter
ISBN 978-91-27-14277-0 ISBN 978-91-27-14277-0
9 789127 142770
Västmanland.indd 1
2015-07-08 09:18