9789113028118

vildmarkshav omslagsskiss_Layout 1 2011-02-14 14.24 Sida 1

Rolf Bjelke & Deborah Shapiro

Vıldmarkshav Med Northern Light till öar i Södra Oceanen

326428_vildmarkshav Kap 1_Sid 001-017_Layout 1 2011-05-26 14.56 Sida 3

.

Vıldmarkshav Med Northern Light till öar i Södra oceanen

text och foto

Rolf Bjelke & Deborah Shapiro

norstedts

326428_vildmarkshav Kap 1_Sid 001-017_Layout 1 2011-05-26 14.56 Sida 5

innehåll förord

9

Klockan klämtar 10 Eld och is 18 Inte mycket till semester 26 En våg av motgångar 30 Oplanerat besök 37 Nu eller aldrig 40 I startgroparna mot det okända 42 Auckland Islands – en glimt av urtiden 58 Ett varmt avsked 80 Jagad 89 Stormvatten – myt eller verklighet? 98 Förlorat paradis 110 Tillbaka hem 124 Ett lärorikt sidospår 132 Nästan hemma 151 Orosmoln 163 Världens lyckligaste människor 168 På tröskeln till vildmarken 175 Drömland 180 Skomakarhålet 192 Jämmerdalen 202 Vildmarkens vingslag 206 Adjö Sydgeorgien 220 Vart är vi på väg? 224 Cirkeln sluts 234 northern light – historik och teknisk beskrivning källor

238

ordförklaringar

238

236

NO RW AY SW ED EN

326428_vildmarkshav Kap 1_Sid 001-017_Layout 1 2011-05-26 14.56 Sida 6

ICELAND

l Bergen

Shetland Islands

SCOTLAND

Fiskebäckskil l

≥

≥

l New York

Azores

San Francisco l

NORTH ATLANTIC OCEAN Canary Islands

≥ WEST INDIES

≥

Pa na m a

Ca na l

≥

AFRICA

≥

Galápagos Islands

•

Marquesas Islands

SOUTH AMERICA l Rio de Janeiro

SOUTH PACIFIC OCEAN

SOUTH ATLANTIC OCEAN Cape Town l

CHILE

l Mar del Plata

Ca pe

l

Ag ul ha s

l Buenos Aires

ARGENTINA

≥

≥

≥

Falkland Islands Bouvet Island South Georgia Cape Horn

≥

≥

lElephant Island

Pen insu

Anta

rctic

Hovgaard Islandl

la

SO

N

326428_vildmarkshav Kap 1_Sid 001-017_Layout 1 2011-05-26 14.57 Sida 7

INDIA BAY OF BENGAL

Geraldton l Fremantle l Le eu w in

Sydney l

Ca pe

≥

as

≥

≥

≥

l

Brisbane l

Aucklandl

≥

≥

AUSTRALIA

FIJI

≥

≥

≥

TONGA

≥

≥

Tasmania l Hobart

TASMAN SEA

≥

Nelsonl

≥

INDIAN OCEAN

≥

≥

Torres S trait

NEW ZEALAND

≥

Bluffl

Auckland Islands

Macquarie Island

SOUTHERN OCEAN

ANTARCTICA

Campbell Island

≥

≥

Kerguelen Islands

326428_vildmarkshav Kap 1_Sid 001-017_Layout 1 2011-05-26 14.57 Sida 8

326428_vildmarkshav Kap 1_Sid 001-017_Layout 1 2011-05-26 14.57 Sida 9

förord Under tjugofem år har vi, med Northern Light, seglat till havsområden nära polerna. Vi har lyckats ta oss i land på öar som på grund av sitt ogästvänliga klimat mycket sällan är besökta. De flesta platser var helt opåverkade av människor, förstummande vackra, och hade ett djurliv som de flesta människor i dag har svårt att föreställa sig. Vi var förunnade att få uppleva områden som är så nära det man i dag kan komma en orörd vildmark. »Vildmarkshav« handlar om vår tredje segling till jordens sydligaste hav. Den här gången fyra år, jorden runt i Södra oceanen – jordens största vildmarksområde – större än Europa och Asien tillsammans.

För att ta oss till de svåråtkomliga öarna, omsvepta av ett hav som de tidiga sjöfararna beskrev som: »de rytande fyrtiorna«, »ursinniga femtiorna« och »vrålande sextiorna«, tillryggalade vi 84 651 sjömil – en sträcka som motsvarar nästan exakt fyra gånger jordens omkrets vid ekvatorn.

Många kallar oss äventyrare, men så upplever vi inte oss själva. Visserligen är vi ibland under långa seglingar till havs utsatta för oväder då vi är osäkra på om vi ska klara båten och oss själva, men de stunderna är inte något vi söker, vi är bara tacksamma när ovädren dragit bort.

Vi kallar oss hellre upptäckare men inte i den meningen att vi skulle komma att upptäcka nytt land. Avsikten med seglingen var att se jordens mest avlägsna öar med nya ögon, i en värld som är under ständig förändring.

Boken handlar också om seglingen från Sverige då den fysiska och mentala uppladdningen inför den långa vildmarksseglingen byggdes upp. Den investeringen kom att bli det kapital som blev avgörande för seglingens genomförande.

Målsättningen med »Vildmarkshav« är att i ord och bild dela med oss av de mest storslagna upplevelser vi någonsin haft. Förhoppningen är att boken ska ge läsaren den inspiration som behövs för att vi alla ska hjälpas åt att på bästa sätt värna om jordens vildmarksområden – livsnerven mellan människan och naturen – som vi alla är beroende av, på den lilla blå planet som vi kallar vår jord.

Rolf Bjelke & Deborah Shapiro

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 150

Tack vare korta nätter och fullmåne kan vi, när vi lämnar Sydshetlandsöarna, segla dygnet runt.

Först i Gerlache Strait möter vi spridd glaciäris, men aldrig tätare än att vi kan sicksacka oss fram.

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 151

SYDSHETLANDSÖARNA

Deborah:

RA HE AC

P

C AR NT

A

Cuverville Island Port Lockroy Booth Island Lemaire Channel

La rse nI ce Sh elf

Oleg Island Petermann Island

vriga att fortsätta söderut mot Hovgaard Island ignorerar vi motvinden och lämnar Sydshetlandsöarna.

Efter två dagar når vi Foyn Harbour. Vid ett delvis sjunket valfångstfartyg är två segelbåtar förtöjda. Vi lägger oss utanför den ena och har just slagit oss till ro när vinden ökar från nordost. Rolf och jag ser knappt på varandra innan vi kastar loss. Vi är så nära Hovgaard Island, att vi nästan känner doften av platsen.

Vid vårt nästa stopp, Cuverville Island, är stränderna snöfria betydligt högre upp, jämfört med våra tidigare besök.

Det samma gällde i Foyn Harbour. Där kunde vi också jämföra isväggen bakom det sjunkna vraket med ett foto i vår första bok, som bekräftade att stora delar av isväggen smält bort.

Följande dag ankrar vi vid Port Lockroy som i åratal varit en övergiven brittisk militärbas. Här fanns vid våra tidigare besök antenntorn, ledningar, rostiga oljefat och maskiner kvarlämnade. Nu är allt skräp bortforslat. Det lyfter vi på hatten för. Snyggt jobbat!

Uppsnyggningen började med att en brittisk hundslädförare, i samband med att han blev av med jobbet när hundar förbjöds i Antarktis för ett par år sedan, kom på idén att återställa de två husen i Port Lockroy till sitt ursprung. Efter 14 år som brittisk väder- och radiostation för signalspaning under andra världskriget, övergavs basen 1962. Nu är den ett museum, ett postkontor och en souvenirshop. Port Lockroy lockar nu upp till 10 000 turister per säsong, och har ett kontrollprogram som kunnat konstatera att det ökade antalet

I

IN EN

Foyn Harbour

Pléneau Island Hovgaard Island

Nästan hemma

TIC

RL

Palmer Station (USA)

LA

SU

ST

Dallmann Bay GE

Anvers Island

IT

Challenger Island Melchior Islands

besökare inte haft någon »märkbar påverkan på pingvinernas antal, vilket verkar mer kopplat till lokala miljöförhållanden, som snötäcken eller tillgången på krill« (citatet hämtat från deras broschyr). Runt omkring stationen är pingvinerna lika vana vid människor som de är vid sin egen art. Varken ungarna eller de vuxna väjer för de människor som promenerar förbi.

Utöver att pingvinerna vant sig vid människor, har andra djur ändrat beteende. En anställd vid Port Lockroy berättar att antalet sjöleoparder som attackerar gummibåtar har ökat.

Redan på 1980-talet började de punktera pontonerna på gummibåtar som låg förtöjda utanför Palmer Station, omkring 20 sjömil bort. Vid Port Lockroy finns det för närvarande en stor sjöleopardhona som biter hål i kryssningsfartygens gummibåtar. En dag lyckades hon attackera tre stycken! Han berättar också att en kvinnlig forskare nyligen trycktes djupt under ytan och dränktes av en sjöleopard. Det är det första dödsfallet av den här typen som vi har hört talas om i Antarktis.

När den lätta nordostvinden ökar och vi ger oss av från Port Lockroy är molntäcket och sikten dålig i snöbyarna. Vi väljer att spara Lemaire Channel till en soligare dag och seglar i stället på västra sidan av Booth Island och runt Hovgaardgruppen mot södra sidan av det sund där vi tillbringade vintern. Vi är så spända på att komma tillbaka att vi knappt kan hålla oss lugna.

Mitt i detta karga landskap är Hovgaard Island en sällsynt skönhet, dess rundade form är i jämförelse feminin. Ön reser sig, bortom »vår« kanal, i terrasser av snötäckta platåer mot

151

WEDDELL SEA

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 152

En 40 tons knölval kan hantera sin kropp så graciöst att det knappast blir en virvel i vattnet när den dyker. Den bedömer också var vi är, med sådan precision att den aldrig nuddar båten, när den dyker under kölen och kommer upp på andra sidan.

När pingviner simmar fort är de antingen helt under vattnet långa stunder, eller tar sats och »flyger« genom luften, ibland lika långa sträckor som de är under vattnet. Deras simsätt påminner om delfiners.

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 153

Likt snöflingor varierar isbergens former och skönhet i det oändliga.

en helvit topp. Jag älskar den här platsen så innerligt, både för dess skönhet och för de erfarenheter den ramat in åt oss, att jag känner hur välbefinnandet stiger inom mig bara vi kommer in i sundet.

Jag känner mig fullkomlig nästintill vimmelkantigt lycklig över att få se platsen igen. Men givetvis får allt det roliga vänta. Till att börja med måste vi förtöja Northern Light. Jag hittar några lämpliga klippblock som jag lägger förtöjningsrepen runt. Det enda som saknas är det välkända »auk«, ropet från den adéliepingvin som regelbundet besökte oss. Åh, vad jag skulle bli glad om den bara ville dyka upp igen!

Så fort Northern Light ligger tryggt, och utan att ens ta av oljeställen, tar vi oss i land vid vår gamla landstigningsplats på Hovgaard Island. Vi börjar ivrigt gå upp för kullen mot det som brukade vara vårt depåområde. »Vänta lite, var är snön?« ropar jag.

På toppen av första platån ligger en tjärn. Jag stannar för att dricka. Vattnet är så kallt att det värker i tänderna, men det smakar underbart. Vi går längs kanten och får syn på en bäck som porlar och väller över branten ner till där Northern Light ligger. Här fanns ingen tjärn 1992. På den tiden upprepade vi ofta frasen: »Det finns inget rinnande vatten i Antarktis.« Denna vår första dag tillbaka är vi båda allt för glada för att stanna upp och reflektera över vad den nya vattentillgången betyder. Vi ror över kanalen till Oleg Island. Från dess topp ser vi mot Pléneau Island, den snötäckta ö som var fonden när vi övervintrade här. Sidorna av Pléneau Island är märkbart annorlunda. Den södra sidan som lutade mot havsytan var full av isgrottor att kika in i, och isväggar att klättra på. Den sidan är nu vertikal. Vår lekplats har dunstat bort.

Detsamma gäller västra sidan av Pléneau. De två istungor

153

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 154

Northern Light förtöjd i Hovgaard Island Channel 10 februari 2007. Innan övervintringen 1991–1992 anlände vi till samma plats i början på mars, vilket är i slutet på sommaren. Snön hade smält bort som mest. Längs kanalen var klipporna då snöfria bara upp till några meter över högvattenlinjen. Högre upp var allt utom några enstaka klippblock täckt med snö, vi kunde sätta på oss skidorna så fort vi stigit i land.

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 155

som sluttade bort från toppen av ön och gav oss skidbackar existerar inte längre. Dessa förändringar betyder en förlust av miljontals – kanske miljarder – kubikmeter med snö. När vi återvänder till båten känner vi oss lite chockade.

Frånvaron av is och snö är en följd av att temperaturen stigit. En annan effekt skulle kunna vara det förändrade vindmönster vi upplevt. För många år sedan lärde vi oss att nordostvinden längs Antarktiska halvöns västra sida till stor del har sitt ursprung i ett högtryck som formas över isen i Weddellhavet. Men nu, med mindre is och inget högtryck som dominerar vädret, har den nordostliga vinden blivit mer avhängig av lågtryckens vandringar.

Följande dag tar vi gummibåten till Pléneau Island.

Glaciärväggen är täckt med röda och gröna alger och stora vattenflöden forsar ut ur den – den ser sjuk ut. Vi märker också att öns fågelkolonier förändrats. Populationen åsnepingviner har exploderat. Häckningsområdet, som brukade täcka ett litet hörn av ön, täcker nu nästan 50 procent av kusten. Och på grund av det krympta snötäcket häckar åsnepingvinerna nu på stenig mark och högre upp än tidigare.

Som kontrast har skarvkolonin krympt. Och fastän de få vuxna fåglar som finns kvar ser friska och välmående ut är deras bon av anmärkningsvärt dålig kvalité, jämfört med förra gången. På den tiden byggde de symmetriska, nästan skulpterade upphöjningar av tång. Nu är bona grunda och ger ett slitet intryck. Och hur än de hungriga ungarna sträcker sina halsar mot föräldrarnas näbbar och frenetiskt skakar sina huvuden, samtidigt som de skriker ut sin förtvivlan, får de ingen mat.

De sjöelefanter som vältrar sig på Pléneau Island är också färre. Däremot hittar vi fler pälssälar vilande bland klipporna. Och labbar. Tidigare häckade de endast på ömse sidor om vår kanal men nu ser vi dem överallt. Vi hittar dessutom ett stort område med mossa på den norra sluttningen av Pléneau Island. Den fanns inte här för 15 år sedan. Så mycket grönt som vi ser, slår det oss att Antarktiska halvön har börjat likna Sydshetlandsöarna.

I ett mejl berättar Bill Fraser, en ekolog knuten till den amerikanska forskningsstationen Palmer Station, att studier från 2007 visar: »Omkring 85 procent av halvöns glaciärer är på tillbakagång. Majoriteten av de stora ishyllorna är antingen försvunna helt eller är bara en bråkdel av sin ursprungliga storlek. Vattnet på kontinentalhyllan har värmts upp med cirka 0,7 °C, under de senaste 15 åren! Krillens biomassa har minskat med 80 procent och populationen av

155

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 156

adéliepingviner kollapsat (vid Palmer Station har den gått ner med 75 procent) medan åsnepingvinernas antal gått i taket (de har ökat med 6 000 procent vid Palmer Station).

Skarvar och hakremspingviner är också på nedgång, om än i varierande grad beroende på läge. Hela ekosystemet är i själva verket på väg att omvandlas från polar till subpolar.

Förändringarna är enorma.« Det börjar snurra i våra huvuden. Klimatexperterna har ju upprepade gånger varnat för att vi bör hålla ett vakande öga på polarområdena, förändringarna där är tidiga varningar, ungefär som »kanariefågeln i kolgruvan«. Vid Faraday/Vernadskys forskningsstation visar statistiken att från 1951 har vinterns medeltemperatur stigit från -11 °C till -5,3 °C. Detta är 5,4 gånger den genomsnittliga ökningen på jorden.

För att få mer information skriver vi till forskarna och krillexperterna Robin Ross och Langdon Quetin. I mejlet de skickar från University of California står det: »Vi har noterat att krillpopulationerna minskat i områden som blivit varmare under de senaste 30 åren, till exempel över 50 procents nedgång i Scotiahavet. Det betyder inte att hela arten är i fara.

Förändrade klimatförhållanden kan samtidigt som de stänger vissa regioner öppna andra som lämpliga habitat, vilket garanterar artens överlevnad. Tyvärr kommer de landbaserade rovdjur som är beroende av antarktisk krill sannolikt inte att kunna följa de skiftande krillpopulationerna. Effekten kan alltså bli betydande för deras reproduktiva framgång.« Den sista morgonen av vårt veckolånga besök på Hov gaard väcks jag av det drillande ljud som fick upp mig nästan varje morgon under vintern då den här platsen faktiskt var mitt hem. Ljudet kommer från en Weddellsäl, som befinner sig precis utanför stålskrovet. Jag vet inte om den kallar på en annan säl, eller om den orienterar sig genom ekot. Däremot vet jag att jag finner drillen, som startar högt och slutar lågt, oförglömligt vacker. Den brukade göra mig lycklig.

I dag är det en annan slags väckarklocka. Jag börjar gråta.

Vår resa söderut startade som en ren lyckoträff. Att återvända till Hovgaard var tänkt som en gåva från Rolf, och det har det varit. Men det blev också en resa som öppnade våra ögon.

Det är dags att gå norrut. När vi lämnar Hovgaard Island passerar vi en av de mest natursköna platserna vid Antarktiska halvön: Lemaire Channel. En smal genomfart kantas på båda sidor av svarta granitpelare som sträcker sig tusen meter högt. Det känns naturligt att dämpa rösten. Jag skulle

Den blåögda skarven har simhud mellan tårna, vilket hjälper den att dyka djupt för att fånga fisk och skaldjur. Antalet skarvar på Pléneau Island har dock minskat till endast en femtedel av vad som fanns här när vi övervintrade. Klipporna var då fyllda med skarvar på bon.

verkligen inte vilja vara ansvarig för att ha startat en lavin av is och snö längs dessa tvärbranta sidor!

Mot slutet av dagen är vi tillbaka i Port Lockroy. Morgonen därpå styr vi i stiltje, hit och dit, genom den tätt packade glaciärisen som nästan täpper igen Neumayer Channel. Isen är till glädje för krabbätar- och leopardsälar som ligger på den för att ta igen sig. Vi fortsätter förbi dem i snigelfart och seglar ut i Gerlache Strait där vi svänger av i Dallmann Bay för att går vidare mot Melchior Islands.

Knölvalarna tillbringar den sydliga sommaren med att livnära sig på krill längs Antarktiska halvön. Många av dem up-

156

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 157

Sjöelefanternas antal är också färre. Eftersom vårt besök är kort, kan vi inte säga om trenden är bestående.

Under våra tidigare besök var färskvattenpåfyllning mycket tids- och energikrävande. Under sommarmånaderna samlade vi glaciäris, och under vintern snö, som vi smälte på dieselkaminen. Den här gången finns det rinnande vatten i praktiskt taget var vik där vi ankrar.

pehåller sig i Gerlache Strait och i vattnen runt Melchior Islands. En valexpert har berättat att knölvalarna med största sannolikhet inte kommer att vara intresserade av oss förrän framåt mars – då har de ätit sig mätta och är redo att leka.

Under våra sista dagar i dessa vatten kommer grupp efter grupp, inklusive mammor med kalvar, för att simma längs med Northern Light. Att de uppmärksammar oss är ren magi.

Vi beger oss in bland Melchior Islands för att invänta lämpligt väder att korsa Drake Passage. Fastän inga pingvinkolonier finns i närheten av vår ankarplats kommer enstaka pingviner simmande genom kanalen. När de letar efter kom-

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 158

pisar ger de sig till känna genom att »auka« och jag »aukar« tillbaka. Och det verkar som om jag fortfarande talar ganska bra »adélie-« och »hakremspingvinska« – de pladdrar för fullt medan de snabbt paddlar mot Northern Light. Däremot är det något fel på min åsnepingvindialekt, de bara ignorerar mig. Jag får öva mer när jag kommer tillbaka. För en dag kommer jag att vara tvungen att återvända. Det vet jag, eftersom jag inte vill segla härifrån. Det är här jag har mitt hjärta.

Det finns två arter av tärnor vid Antarktiska halvön. Den arktiska silvertärnan häckar i de norra polartrakterna, men flyger under vintern till Antarktis för att leva hela sitt liv i sommarklimat – en rundtur på 38 000 kilometer.

Den antarktiska tärnan häckar längs Antarktiska halvön och lämnar aldrig södra halvklotet. En av föräldrarna har här lyft från boet och svävar i luften, medan den andra föräldern överräcker en nyligen fångad räka (krill) till en av parets två ungar.

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 159

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 160

326428_vildmarkshav_Sid 150-161_Layout 1 2011-05-27 08.11 Sida 161

Melchiorarkipelagen är en av de mest skyddade ankringsplatserna längs hela Antarktiska halvön. Platsen blir därför ofta besökares första och sista hamn. När vi besökte Melchiorarkipelagen 1992 var Omega Island en enda stor glaciärtäckt ö. Mycket av glaciären har smält bort. Kvar finns nu bara två mindre öar med ett sund emellan. Att Antarktiska halvön håller på att ändra skepnad kan inte bli mer uppenbart.

326428_vildmarkshav Kap 1_Sid 001-017_Layout 1 2011-05-26 14.56 Sida 4

www.northernlightsail.se

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

© 2011 Rolf Bjelke och Deborah Shapiro (text och foto) och Norstedts Stockholm formgivning: Carl Åkesson omslagsfoto: Bjelke/Shapiro kartor: Carl Åkesson översättning deborahs kapitel: Anna Cecilia Weschke Tryckt i Italien 2011 prepress: Fälth & Hässler, Värnamo isbn 978-91-1-302811-8