Issuu on Google+

Terese  Alvén  skriver  en  av  Sveriges  största   träningsbloggar,  ”Spark  i  baken”.  Hon  fri-­ lansar  som  skribent  och  webbredaktör  och   dessutom  är  hon  gruppträningsinstruktör,   utbildad  personlig  tränare  och  kostrådgivare.   Spark  i  baken  har  blivit  utsedd  till  Sveriges   bästa  träningsblogg  och  Terese  har  varit   nominerad  till  ”Årets  förebild”  inom  träning.   Hon  bor  med  man  och  barn  i  Vasastan,   Stockholm.

Terese  Alvén  inspirerar  varje  vecka  tusentals  tjejer  till  ett   hälsosamt  liv  genom  sin  populära  träningsblogg  ”Spark   i  baken”.  Men  det  har  inte  alltid  varit  så.  Terese  har  haft   en  allvarlig  ätstörning  som  var  nära  att  kosta  henne  livet.   ,GHQQDVMlOYELRJUD¿YLVDUKRQXSSGHODUDYVLJVMlOYVRP många  i  hennes  närmsta  omgivning  inte  vet  om.  Läsarna   får  följa  hennes  resa  från  osäker  tjej  till  anorektiker  och   patient   på   ätstörningsklinik,   vidare   till   den   förebild   hon   försöker   vara   idag.   Terese   gick   igenom   ett   personligt   helvete,  men  hon  kom  ut  på  andra  sidan.  Nuförtiden  är   hon  stolt  över  den  hon  är.   ”Terese   Alvéns   berättelse   om   hur   hon   drabbades   och   sedermera  övervann  sin  anorexi  känns  viktig  eftersom  hon   genom  sin  träningsblogg  ”Spark  i  baken”  är  en  förebild   för  många  av  oss  som  tränar.”   –  Jessica  Björkäng,  Bokhora

ISBN 978-91-86775-41-4

9 789186 775414

FRÅN MATMISSBRUKARE TILL TRÄNINGSFÖREBILD

Jag  drömmer  att  jag  är  sjuk.  En  hemsk  dröm.  En  dröm   fylld   av   ångest.   I   drömmen   har   anorexin   fortfarande   grepp  om  mig.  Mina  nyinköpta  jeans  som  satt  bra  för  ett   par  veckor  sedan  är  redan  för  stora.  Jag  äter  för  lite  när   jag   är   hungrig,   min   kropp   vill   ha   mer   och   skriker   efter   näring  jag  vägrar  att  ge  den.  Jag  ljuger  för  andra  om  att   jag  har  ätit  och  jag  vill  inte  smaka  när  jag  blir  bjuden.  Jag   tänker  inte  bli  tjock.  Och  ful.  Och  misslyckad.

Hoi  Förlag  ger  ut  böcker  för  alla  åldrar   och  smaker.  Ett  ungt  och  snabbväxande   förlagshus   skapat   av   författare.   För   författare.     Anmäl  dig  till  vårt  nyhetsbrev  så  håller   vi   dig   informerad   om   allt   spännande   som  kommer.   www.hoi.se


Viktig


TERESE ALVÉN


Copyright © Terese Alvén 2013 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se Omslag: Fredrik Wallin Omslagsfoto: Jane Haglund Sättning: Kapish produktion Tryckt hos Bookwell, Finland 2013 isbn 978-91-86775-41-4


Innehåll Inledning – från vikthets till ett liv i balans

9

Min uppväxt

13

Jag blir sjuk

41

Vägen tillbaka till livet

105

2003 – en nystart

128

2004 – Top Model och tårar

150

2005 – vem är jag?

162

2006 – kärlek och träningsångest

173

2007 – en sjuk tjej i en frisk kropp

177

2008 – bloggen växer och hemligheten avslöjas

187

2009 – Stockholm Marathon

199

2010 – bloggpris och förlossning

211

2011 – nya värderingar

228

2012 – det här är livet!

235

Människor i min närhet fick utstå mycket

243

En gång matmissbrukare – alltid matmissbrukare?

247

Varför blev jag sjuk?

249

Träningsexpert, inspiratör och mamma

255

Kontakt

262

Tack

265


Till alla som mår dåligt över mat, träning och vikt. Det finns ett roligare liv som väntar.


Inledning – från vikthets till ett liv i balans

Den 20 juni 2002 var jag tjugo år och stod framför helkropps­ spegeln i mitt gamla flickrum där jag hade vuxit upp. På samma ställe hade jag tidigare många gånger stått och dansat, övat koreografi, klämt i fettvalkar och någon gång ibland gett mig själv uppskattande blickar. Allt beroende på vilket humör jag var på. Spegeln hade gett mig både glädje och ångest. Nu stod jag och granskade mina 178 centimeter och dryga femtio kilo kritiskt i spegeln. Tidigare hade jag varit mjuk och rund. Jag gillade att jag numera kunde känna mina nyckelben sticka ut och att mina lår inte längre gick ihop när jag gick, inga fler utslitna jeans i grenen. Jag gillade att jag var tvungen att dra upp mina byxor för att de inte skulle trilla av mig och jag gillade att jag fick köpa kläder i storlek extra small istället för medium eller large som jag var van vid. Men när jag tittade på min egen spegelbild såg jag mig själv utifrån. Det var inte en smal och snygg tjej som mötte min blick. Det var ett benrangel iklätt ett för stort skinn­ fodral. Mina bröst hade sjunkit ihop och min rumpa var borta – istället för att vara fyllig såg den ut som en gammal mans 9


bakdel med skinn som hängde löst och bildade veck under den. Mina armar var täckta av vita små fjun, håret på huvudet var tunt och torrt istället för tjockt och glansigt som det varit tidigare. Mina naglar, som alltid hade varit långa, hårda och starka, flisade sig och var mjuka. Och alla muskler som tidigare hade funnits på min kropp var bortsvälta. I min strävan efter att bli så smal som möjligt hade inte dessa kroppsliga förändringar spelat så stor roll, vikten hade varit det viktiga, men nu var jag tvungen att erkänna för mig själv att jag såg sjuk ut. Och olycklig. Inte smal, snygg och lyckad. Att vara smal är det normala, accepterade och eftersträvansvärda i vårt samhälle. Jag ville bara bli en av dem som jag såg upp till och som samhället framhävde. Mina tidigare drömmar om en smal kropp hade på ett sätt gått i uppfyllelse, men samtidigt hade det inte blivit som jag velat. Mitt målinriktade beslut att bli smal och snygg gjorde mig i slutändan olycklig, sjuk och farligt smal, och tvingade mig att genomgå ett flera års långt helvete för att hitta tillbaka till ett normalt liv. Ett liv bortom ångest, vikthets och självplågeri. Jag har haft ett komplicerat förhållande till min kropp ända sedan jag var liten. Numera har jag dock landat i mig själv och är trygg i min kropp och vem jag är. Idag är jag ­­­ – Terese – trettio år, bor i centrala Stockholm och är mamma och fru. Jag skriver en av Sveriges största bloggar inom träning och hälsa, jobbar som gruppträningsinstruktör och frilansar inom text och webb med hälsa i fokus. Jag arbetar inom områden där det finns mycket ångest och kroppsnoja och därför vet jag hur viktigt det är att vara i balans för att 10


kunna stå emot utseendefixeringen, viktstressen och de ideal som förmedlas i media. Vi har säkert alla minst en gång ställt oss framför spegeln och inte varit nöjda med det vi har sett. Vi har alla dåliga dagar. Ibland känner vi oss tjocka och plufsiga, andra gånger tycker vi om det som möter oss i spegeln – trots att vi väger lika mycket och trots att någon annan inte märker någon skillnad på oss en ”bra” eller en ”dålig” utseendedag. Men vår uppfattning om oss själva spelar en stor roll för hur vi mår. Många av oss är väldigt självkritiska. Det finns perioder i livet när någon kanske väljer att dra ner på kolhydrater, träna hårdare eller hoppa över alkoholen under en tid. Det är mer regel än undantag att inte alltid vara nöjd med sin kropp och sina vanor och göra någonting aktivt för att förändra dem. I det västerländska samhället har det nästan blivit normalt att banta eller följa någon speciell diet. Det är en farlig utveckling som sänder ut fel signaler till de som vill förändra sin kropp och nästan hoppar på vad som helst för att lyckas. Oavsett om problemet är för lite mat, för mycket mat, för mycket träning eller en blandning av allt är alla ätstörningar jobbiga på sitt sätt. Och ska tas på största allvar. Den som är drabbad har samma typ av ångest och tvångstankar oavsett hur det ges utlopp för. Anorexia nervosa och bulimia nervosa är de vanligaste ätstörningssjukdomarna i Sverige. Ofta drabbas unga tjejer mellan tolv och tjugo år. Fler och fler killar får också problem. Runt hundra tusen människor beräknas idag ha någon form av ätstörning i Sverige. Kan man bli helt frisk från en ätstörning? Det är en fråga jag ofta får och som jag tror att många med matproblem 11


ställer­sig själva. Jag har tidigare trott att svaret är nej. En nykter alkoholist kan undvika att dricka och inte falla tillbaka i sjukdomen, men en person med tidigare matproblem måste fortfarande äta för att leva. En bantningskur, en stressig period eller en jobbig händelse i livet och risken finns att man använder sitt förhållande till maten för att hitta en känsla av kontroll. Men, de senaste åren har jag fått ändra min åsikt. För varje dag som går, för varje år som passerar, blir jag allt mer övertygad om att JA, det går att bli helt frisk. Det handlar om inställning, vilka människor man har runt sig, om man får professionell hjälp och om man ger sig själv tid. Jag är hundra procent övertygad om att jag är frisk idag. Trots all ångest har mina upplevelser format mig till den person jag är nu. En frisk person som är stolt över den jag är, som äter det jag vill och njuter av det. En person som älskar att få möjlighet att sprida min kunskap och erfarenhet till andra genom mitt arbete som instruktör och genom mitt bloggande. Det här är min historia. Vi är alla unika och det som har fungerat för mig kanske inte fungerar för en annan. I denna bok presenteras inga behandlingsmetoder och jag är heller inte utbildad inom ämnet. Jag vill inspirera och ge hopp genom att visa att det går att bli frisk. Kan jag vara den första eller sista sparken i baken som behövs för att någon ska börja kämpa för att bli fri från sin ätstörning, då är jag mer än tacksam.

12


Min uppväxt

”Terese är lugn och springer inte runt mycket. Henne vet man var man har.” Mammas ord till sin syster trängde in i mitt huvud där jag satt på trappan ut till terrassen och lekte med mina Barbiedockor. Hon hade rätt. Jag var inte en tjej som rörde på mig i onödan när jag var liten. Men just denna gång ville jag faktiskt springa omkring med mina kusiner och leka på verandan. Det såg ju så roligt ut. Samtidigt ville jag göra mamma glad och stolt över mig och i mina öron lät det som att det var dåligt att springa och att jag var en duktig dotter som lekte lugna lekar. Mamma menade såklart inte så, men det var min tolkning. Mina första år i livet var trygga och kärleksfulla. Jag föddes den 5 juni 1982 på en lördag med sol, regn, hagel och Stockholm Marathon. Jag växte upp i en tegelklädd villa i ett lugnt område i Stockholmsförorten Spånga med mamma, pappa och min lillebror Mikael som föddes två år efter mig. I vårt bostadsområde fanns klassiska kärnfamiljer med mamma, pappa, barn och de flesta hade svensk härkomst. Det var lätt att relatera till andra eftersom nästan alla levde liknande liv. 13


Jag var omedveten om världens orättvisor och katastrofer och jag var naiv och trodde att alla växte upp med samma förutsättningar som jag själv. Jag kände mig inte privilegierad och lyckligt lottad även om jag på många sätt var det. En del skulle säkert kallat mig och min bror för bortskämda, vi fick ofta det vi ville ha, men pengar och leksaker blev ingen ersättning för kärlek. Den överöstes vi också med. Vi kände oss aldrig ensamma. Farmor och farfar, som bodde i närheten, passade oss ofta när mamma och pappa jobbade och vi inte var hos vår dagmamma. Mamma valde efter några år att byta jobb och arbeta halvtid för att ha mer tid för oss. Hon ville finnas där om vi behövde henne och vara en närvarande mamma. Jag och min bror hade också varandra, och även om vi bråkade mycket på syskons vis lekte vi ofta tillsammans. De första åren i våra liv delade vi även rum. När jag var liten var jag ganska butter av mig. Jag log inte gärna i onödan och när jag ser videoklipp och fotografier från den tiden förstår jag inte varför jag såg så sur ut. Egentligen var jag ganska glad och nöjd. Men jag höll känslorna på insidan och det var bara när jag hade väldigt roligt som jag skrattade högt. Min mamma hade en skoaffär mitt på Spånga torg, där även farmor jobbade de första åren av mitt liv. Ibland fick jag hjälpa till och under lucia bjöd jag kunderna på kaffe och pepparkakor iklädd luciaoutfit. Pappa drev eget företag inom hydraulik och reste mycket i sitt jobb, både inrikes och utrikes. Även om det bara var i korta perioder var det många nätter per år pappa var på resande fot och jag och Mikael bodde hemma själva med mamma. Men vi vande oss vid det och 14


tyckte inte det var konstigt när pappa var borta. Det blev en del av vår vardag. Mamma tog huvudansvaret hemma och skötte städning, barnpassning och matlagning. Ibland fick hela familjen följa med på pappas resor när han kunde kombinera en arbetsresa med semester. Vi reste till Tanzania,­ ­Kenya, USA, Mexiko, Frankrike och Spanien. Att åka på en utlandssemester varje år såg jag som något naturligt, eftersom vi alltid brukade göra det. När mina föräldrar jobbade gick jag och min bror hos en dagmamma tillsammans med ett par andra barn. Först ett år innan det var dags för mig att börja skolan fick vi börja på dagis, för att få lära känna våra blivande klasskamrater. Jag avskydde dagis. Alla tjejer hade redan varsin kompis och det fanns ingen ”över” till mig. Att leka tre var omöjligt för oss, jag fick vara med när någon var sjuk eller när det behövdes fler deltagare i en lek. Jag var dessutom blyg och inte den som tog första steget. Andra fick fråga om jag ville vara med och leka, annars lekte jag själv. Jag har förträngt det mesta av tiden på dagis. Det var ingen som var uttalat elak mot mig, ingen slogs eller sa taskiga ord. Men det var tillräckligt jobbigt att inte ha någon nära kompis och känna sig utanför bland de andra som redan kände varandra. Jag kände mig osynlig och oviktig. När jag började lågstadiet i Solhemsskolan hamnade många­ tjejer och killar från dagis antingen i min klass eller i en parallellklass. Men, det kom också nytt fräscht blod in i gruppen. Bland annat en rödhårig modig liten flicka med snygga klän15


ningar och skor som vi tjejer blev avundsjuka på. Johanna hade precis flyttat till Spånga med sina föräldrar och kom snart att bli min bästa kompis. Vi lekte på rasterna, vi gick hem till varandra efter skolan, hon följde med ut i min familjs motorbåt under sommarlovet och jag följde med henne till hennes landställe i Småland. Johanna blev snabbt en viktig del i mitt liv. Johanna var populärare än vad jag var. Efter ett par år fick jag konkurrens av andra tjejer som ville bli hennes bästa kompis och i perioder byttes mitt sällskap ut mot andras. Något som gjorde mig väldigt ledsen. Jag kände mig flera gånger som femte hjulet när jag kämpade för att få vara med. När vi lekte tre stycken tillsammans fick alltid någon strida lite extra för att få uppmärksamhet. Men stormarna reds ut och även om vi båda tidvis umgicks mer med andra fortsatte vi ändå vara vänner. Redan innan jag hade börjat första klass kunde jag skriva. Mammas väninna jobbade som skolfröken och när hon hälsade på oss satte vi oss vid matbordet och jag fick öva mig på att skriva M-O-R, F-A-R och så vidare på papper efter papper. Jag var stolt över att kunna skriva några ord innan jag började skolan och eftersom jag kände mig duktig blev också svenska mitt älsklingsämne. Det är kul att få beröm och känna sig bra på det man gör. Jag älskade att uttrycka mig med pennor och penslar och jag ritade, skrev och lekte ofta skola med mina gosedjur som elever. Jag läste många böcker, var med i två bokklubbar och skrev egna små berättelser. Jag drömde om att en gång bli konstnär, lärare eller författare. Från första till fjärde klass hade vi en fröken som hette 16


Helene.­Hon var snäll och jag såg upp till henne. Sa Helene något så lyssnade jag. Efter att min mamma berättat för Helene att jag brukade leka skola hemma fick jag en rast följa med henne upp på skolans vind. Där plockade hon fram gamla skolböcker som inte användes längre som jag fick ta med mig hem. Jag kände mig speciell som fått något extra av fröken och jag använde ofta böckerna i min lek. Jag såg upp till auktoriteter och ville inte stöta mig med dem. Därför skolkade jag aldrig, var lugn och skötsam under lektionerna och gjorde mina läxor. Det enda jag ibland såg till att slippa genom att skylla på ont i halsen eller glömda träningskläder var skolgympan. Särskilt om det var gymnastik eller lagidrott som stod på schemat. När det var gymnastik var jag rädd för att hoppa på studsmattan och göra volter, jag orkade inte gå armgång och jag tyckte att det var läskigt att göra kullerbyttor och hjula på långmattan. I lagidrotten var jag långsammare och klumpigare än resten av klassen och ville inte göra bort mig inför mina klasskamrater genom att missa en passning eller göra självmål. Att jag var rädd för att bli utskrattad gjorde att jag blev ännu sämre. Jag avskydde också att bli vald sist. Det stod nästan alltid mellan mig och en annan tjej. Vilken lycka jag kände när jag blev vald näst sist och slapp stå ensam kvar och vara den som ingen ville ha i sitt lag. Samtidigt tyckte jag synd om den andra tjejen. Jag visste ju exakt hur det kändes att bli ratad. Mitt intresse att rita, läsa och skriva följde med mig genom skolåren. När jag gick på mellanstadiet gick jag kvällskurser i akvarell- och oljemålning och olika skrivkurser. Jag var 17


självständig och hade inga problem med att gå kurser på egen hand utan att någon kompis följde med, trots att jag många gånger var yngst bland deltagarna. Kände jag för att göra något gjorde jag det. Jag kämpade för att ta mig förbi min blyghet. Jag var trots allt nyfiken och ville lära mig nya saker som intresserade mig. Sommaren innan sjätte klass åkte jag på skrivarkollo en vecka i skärgården där vi varje dag fick skriva berättelser och få feedback av en författare. Jag älskade det! Jag har precis mätt mig. Jag är 12 år och 164,5 cm lång. Snart är jag lika lång som en giraff. Det finns en i klassen som är längre, men jag vill inte vara lång utan som en vanlig tjej. Torsdag 3 mars, 1994

Jag var den största tjejen i vår klass. Jag var knubbig och lång och stack ut mot de andra små smala tjejerna. När jag gick i lågstadiet hade detta inte varit något som stört mig, min kroppsmedvetenhet hade inte varit så stor än. Men i takt med att åren gick blev jag allt mer medveten. Jag började jämföra mig och känna mig mer och mer annorlunda. Jag var aldrig en av de populära i skolan men var inte heller utanför. Jag hade några tjejkompisar och var någon sorts medelmåtta i popularitetshierarkin i klassen. Mina kompisar var populära och söta och det var tack vare dem jag inte tillhörde en av de mobbade. Min umgängeskrets höjde min rankning. Killarna frågade chans på mina kompisar och de var tillsammans med en och ibland flera samtidigt. Mig var det aldrig någon som frågade och jag var aldrig ihop med någon trots att jag så gärna ville. Jag var olyckligt kär i ett par av 18


killarna i klassen och skrev sida efter sida i min dagbok om hur snygga de var. Men som klassens ”tjockis” var jag osynlig för killarnas blickar och jag såg med egna ögon hur de smala omtyckta tjejerna fick all uppmärksamhet. Som jag önskade att få vara en av dem. Jag blev aldrig direkt mobbad för min övervikt, men jag fick en del gliringar och var under perioder ledsen över att inte duga som jag var. Mitt nyårslöfte i år är att inte äta godis, chips eller något annat fett (så gott det går) så att jag innan sommaren har gått ner fem kilo. Då behöver jag inte träna så mycket, det är så tråkigt, jag behöver bara tänka på vad jag äter. Fredag 30 december, 1994

Som många gånger förr höll dock mitt nyårslöfte bara några dagar. Och tur var väl det, en tolvåring ska inte banta för att gå ner i vikt. När jag var liten pratades det inte lika öppet om barn som bantar eller föräldrar som bantar och mer eller mindre medvetet ”inspirerar” barnen till att göra detsamma. I alla fall var det inte känt i vår familj. Mamma jojobantade i perioder under hela min uppväxt. Hon hade varit smal när hon var yngre, men när hon blev äldre började hon lägga på sig kilon runt höfter och rumpa. Det fanns alltid något gammalt plagg i garderoben som hon kämpade för att komma i på nytt. Mamma var med i Viktväktarna från och till, hon åt ofta keso med apelsin till lunch eller middag för att hålla nere på kalorierna och hon förbjöd sig själv att äta choklad och andra sötsaker när hon kände att hon behövde gå ner några kilo. Som knubbig dotter hände det att jag 19


också åt ­bantningsmaten och försökte tänka på vad jag stoppade i mig. Jag lärde mig titta på innehållsförteckningen för att få reda på kaloriinnehållet i olika produkter och försöka äta mindre än vad min kropp ville ha. Blev jag bara smal så skulle mitt liv bli mycket lyckligare och jag skulle kanske få en kille. Men mitt sötsug var större än min kämparanda. Jag fick ofta höra att jag hade mitt babyhull kvar, men att det skulle växa bort och att det inte var något som jag behövde oroa mig över. Fast mitt självförtroende var lågt och jag avskydde mitt babyhull. Till och med själva ordet ”babyhull” gjorde mig arg. Vem vill ha babyhull när man är många år från babystadiet? Idag började jag banta. Varje dag ska jag äta mycket frukt. Jag åt en banan till frukost och en rågbrödsmörgås till lunch. Eftersom jag inte bara kan äta frukt till middag åt jag två ägg, kyckling utan skinn och lite pasta. Torsdag 9 mars, 1995 Tennisträningen var inget rolig idag. Jag spelade dåligt och timmen kändes lång. När jag kom hem hade mamma köpt pizza till middag så nu har jag slutat att banta. Kunde inte motstå calzone som jag älskar. Pizzan var god, men efteråt blev jag arg för att jag inte kunde stå emot. Jag blir bara fetare och fetare. Fredag 10 mars, 1995

Alla mina försök att gå ner i vikt slutade lika snabbt som de började. Från att ha varit väldigt motiverad ena dagen föll 20


jag tillbaka i gamla mönster snart igen. För varje misslyckat försök blev jag argare på mig själv – att jag inte klarade av att förändra mitt matintag för att få det liv jag ville ha. Min självbild var att jag var en tjock tjej som inte var särskilt bra på sport eller populär bland killarna. Jag strävade ständigt efter att bli smalare och hade svårt att tro att jag var något annat än den person som mina skolkamrater verkade se mig som. Vi hade till uppgift i skolan att skriva ner allt vi hade handlat under en vecka och räkna ihop summan. Jag hade handlat för 670 kronor. Då hör jag två killar i klassen viska till varandra att jag säkert har köpt godis och chips för allt. Jag blev ledsen då jag hörde vad de sa. Men jag kan väl inte rå för att jag är tjock? Tror de att jag är det med flit? Fredag 9 november, 1995

Min mage var den kroppsdel som jag hade mest komplex för och som jag alltid ville dölja för andra. Att använda figurnära toppar och att bada i bikini på badstranden var uteslutet för mig. Jag ville klä mig så att magen doldes och när jag satt ner fick det inte bildas några valkar eller veck. När jag såg mig själv i spegeln kunde jag tycka att magen såg acceptabel ut. Framifrån var den helt okej, och när jag såg den från sidan såg den mindre ut än vad jag trodde att den var, även om jag gärna ville dra in naveln. Men då var det bara att lämna spegelbilden och istället titta ner på magen. Då såg den ut som störst. Från mitt fågelperspektiv tyckte jag att magen böljade fram. Att andra inte såg min mage från samma perspektiv 21


som jag gjorde bekom mig inte. Min mage var för stor för idealet och det var det jag brydde mig om. Jag önskade mig en liten platt fin mage. En sådan mage som syntes i tidningarna jag läste, som mina klasskamrater hade och som gick att visa upp i en kort topp. Jag köpte till och med en midjekort topp från Björn Borg. En topp som jag tyckte var snygg och som jag skulle kunna ha när jag gått ner de där kilona runt magen som jag ville bli av med. Toppen fick ligga och mögla inne i garderoben. Den passade aldrig under de år det var trendigt med korta toppar. Mina föräldrar var väldigt idrottsintresserade. Pappa var atletisk och stark, kunde gå på händer, cykla på en enhjuling och enkelt häva sig upp i chins. Mamma och pappa sprang och styrketränade regelbundet och ibland fick jag och min bror följa med till motionsspåren i Ursvik när de skulle idrotta. Resten av familjen sprang ett varv i spåret. Själv gick jag en ytterst kort promenad och satte mig sedan för att vänta på att familjen skulle komma tillbaka. Ibland gick jag två och en halv kilometer med mamma och pratade. Någon gång sprang jag med och då gick det faktiskt hyfsat bra en stund, men jag gav upp så fort jag blev flåsig och kände blodsmak i munnen, något som alltid skedde snabbt när jag ansträngde mig. Jag rörde mig helst så lite som möjligt. Jag var inte alls sugen på att motionera och kunde inte förstå varför det var bra för mig och varför det var viktigt att träna aktivt varje vecka. Jag följde bara med resten av familjen eftersom jag visste att vi ofta på vägen hem stannade till på McDonalds drive-in för att köpa något gott när vi hade varit så ”duktiga”. 22


Min lillebror älskade att sporta. Han var lång, smal och stark för sin ålder, duktig på tennis och pingis och tävlade på hög nivå inom Stockholmsområdet. Dessutom sänkte han snabbt sitt handikapp när han började spela golf. En naturbegåvning helt enkelt. Han hade lätt för de flesta sporter han intresserade sig för. Jag å andra sidan tränade bara för att jag var tvungen. Mina föräldrar tyckte det var viktigt att jag höll på med någon sport utöver gymnastiken i skolan och därför gick jag på minst en idrott varje termin. Jag testade pingis, gammeldags folkdans, rytmisk bollgymnastik, basket och slutligen tennis – som var det enda jag körde i flera år. Hade det inte varit för mina föräldrar hade jag blivit helt stillasittande. Jag ville verkligen inte träna. Varför springa omkring och svettas när man kan måla en tavla eller läsa en intressant bok? Men. Det finns faktiskt en sport för alla, och snart hittade även jag passionen i att träna. En termin när jag var runt tolv år började jag på show- och jazzdans på Kindahls dansskola i Vällingby, en kort biltur från Spånga där vi bodde. Jag älskade det! Jag var den största tjejen i gruppen men tyckte om att röra mig till musik. Jag hade fallenhet för att lära mig koreografi och kände att jag var bra på att dansa. Det var första gången i idrottssammanhang som jag kände mig duktig. Kanske blev jag duktig för att jag tyckte det var roligt, eller så blev det roligt för att jag var duktig. Kanske fastnade jag för att jag fick en bekräftelse från andra som jag tidigare hade saknat? Troligen förstärktes mitt intresse av en kombination av allt. Jag fick i alla fall ett självförtroende inom sportandet som jag inte hade haft 23


förut. Det var roligt att öva in en dansrutin under en termin, uppträda inför familjen och få applåder och lovord. Trots att jag var blyg gillade jag att visa upp det jag kunde. Innan det var dags att kliva upp på scen hade jag fjärilar i magen och jag ville helst bara ha det gjort. Tänk om jag skulle glömma bort ett steg och göra bort mig? Men eftersom jag hade övat flitigt hemma framför spegeln satt koreografin som en smäck. För mig var det svåraste på scen att le samtidigt som jag dansade. Jag var nervös och kände mig inte bekväm med stor publik. Sommaren innan jag skulle börja sjuan åkte jag på språkresa till Torquay i England i tre veckor, utan att känna någon av mina medresenärer. Under den resan gjorde jag ett försök att trotsa mina föräldrar. Min tre år äldre kusin Madeleine var min största idol när jag växte upp. Om hon bytte favoritartister gjorde jag det veckan efter. En period var det Ebba Grön, en annan Roxette. Madeleine var i mina ögon världens ­coolaste och hon hade precis piercat sig i näsan innan jag skulle iväg på språkresan. Min mamma hade förbjudit mig att göra detsamma och jag brukade lyssna på mina föräldrar. Jag ville vara en duktig flicka. Men på språkresan, långt hemifrån och uttråkad på den regniga kusten som i resekatalogen beskrivits som Englands svar på Rivieran, gjorde jag en egen liten revolt. Jag piercade näsan hos en tatuerare och piercare i stan. I telefon berättade jag ingenting för föräldrarna där hemma. Strax innan jag mötte dem på Arlanda efter hemkomsten var jag nervös. Vad skulle mamma säga? Som jag misstänkt blev hon besviken på mig. Så fort vi kom hem 24


till Spånga gick hon ut på en långpromenad. Något hon alltid gjorde när hon var upprörd, arg eller ledsen. När hon kom hem igen hade jag plockat ut smycket ur näsan för att låta hålet växa igen och vi pratade aldrig mer om det. Så länge varade min revolt. När jag började högstadiet blev utseendet ännu viktigare än vad det varit tidigare. Alla, främst vi tjejer, la ner mycket tid och tänkte mycket på hur vi kunde förbättra våra utseenden. Det gällde att klä sig rätt, sminka sig, vara söt och omtyckt. På alla hjärtans dag kunde man köpa blommor som levererades till den eller de man tyckte om. Snygga tjejer och killar fick alltid många blommor. Jag fick ingen. I skolans årsbok fanns utmärkelser som ”skolans snyggaste tjej”, ”skolans snyggaste ben” etcetera. Att vara attraktiv, smal och snygg var viktigt om man ville synas och vara omtyckt, och det ville ju jag. Men nej, jag fick aldrig någon utmärkelse i årsboken och jag fortsatte att vara en i mängden. På hemmafester och discon fick jag bara dansa med någon om jag bjöd upp, annars dansade jag bara med andra tjejer i en grupp. Jag fortsatte att vara olyckligt kär och det jag önskade mest av allt var en pojkvän. För mig var en pojkvän det ultimata beviset på att vara accepterad och omtyckt. Dessutom verkade det mysigt att få kramar och kanske en puss. Mamma, som jag berättade det mesta för, försökte stötta och peppa mig och sa ”om du inte har fått en pojkvän innan terminen är slut hugger jag av mig en arm”. Nu var detta som tur var inte bokstavligt menat, för då skulle mamma inte ha några lemmar kvar idag. Trots att hennes peppning inte hjälpte mig att få 25


någon pojkvän var jag glad över hennes engagemang. I hennes ögon var jag den perfekta dottern. Någon många borde vilja bli kära i. Hemma pratade mamma och pappa om vikten av att ha bra betyg, att göra sitt bästa i alla sammanhang och att sätta upp höga mål. Och pappa som hade byggt upp ett företag från grunden och kämpat hela livet för att nå sina mål var en bra förebild. Mina föräldrar stöttade och motiverade mig att jobba hårt i skolan, men jag ville inte åstadkomma något enbart för deras skull och jag kände ingen press från dem. Det var främst för mitt eget välbefinnande som jag ville vara duktig. Men deras åsikter och beröm var trots allt viktiga för mig. När jag inte fick bekräftelse från kamrater eller killar blev mina föräldrar min källa till uppmuntran. Bland det bästa jag visste var att ta med mig föräldrarna på kvartsamtal i skolan. Jag fick enbart positiv kritik från mina lärare och var stolt som en tupp när vi gick ifrån dessa möten. Att få positiv respons från andra stärkte mitt självförtroende. Jag hade inte en grundmurad självkänsla utan påverkades starkt av andras kommentarer. Även om det inte går att vara älskad av alla önskade jag många gånger att det hade varit möjligt att bli det. Jag fortsatte med dansen även i högstadiet och nu hade mitt intresse för idrott väckts. Jag bokade in mig på en termins­ kurs i aerobics för tjejer i min ålder på Nälsta motionscenter som låg några minuters bilfärd från vårt hem. Allt kändes rätt. Det här var träningen för mig. Det var ju roligt att träna! Att få känna energin flöda i kroppen. Känna att jag använde 26


mina ben och muskler på det sätt som de var skapta för. Och bäst av allt, de träningstillfällen där allt fungerade och kändes magiskt. Då jag hamnade i ett tillstånd av flow och det kändes som att kroppen rörde sig av sig själv, helt naturligt och självklart till musikens puls. När det kändes som att min energi inte hade någon begränsning och jag kunde fortsätta träna hur länge som helst. Träningen blev ett behov för mig, jag fick självförtroende och endorfinkickar och den blev en del av min vardag. Gymmet blev snart mitt andra hem. Varje vecka gick jag på samma pass och stod på exakt samma plats i salen, längst fram vid spegeln precis till vänster om instruktören. Vi stammisar hade alla ”våra” särskilda platser och nåde den som ovetande kom och tog någons plats. Då kastade vi sura blickar på nykomlingen och försökte sedan lite diskret tränga undan personen när passet hade börjat. Det beteendet kan man säga vad man vill om, men det förekom på många gym under aerobicsens storhetstid. Vi stammisar tyckte att vi ägde salen. Nybörjare hade inte där att göra, eller i alla fall inte längst fram i salen där man bäst såg sig själv i spegeln. Något som jag tyckte om att göra trots att jag inte var nöjd med min kropp. Idag på Annikas dansaerobics drog hon fram mig så att jag stod på hennes instruktörsplats. Först blev jag knallröd i ansik­ tet och förstod inte vad som hände. Men jag blev såklart hur glad som helst. Tyvärr syntes det inte på mig. Jag hade mitt stenansikte på. Avskyr mig själv för det. Så fort det händer nå­ got bra så lyckas jag alltid strula till det. Nu kanske inte Annika 27


låter mig göra detta något mer. Jag måste bli mer öppen och glad som de andra instruktörerna är. Måndag 23 mars, 1998

Jag lärde känna flera medlemmar och instruktörer. Mina favoritinstruktörer var mina största idoler. Jag såg upp till dem på samma sätt som många ungdomar ser upp till popstjärnor. När de uppmärksammade mig under eller efter ett träningspass blev jag glad och jag kunde glädja mig åt en snäll kommentar en hel dag. Ibland drog en instruktör fram mig så att jag fick stå på instruktörsplatsen under ett par varv i koreografin. Efter de passen svävade jag på moln. Jag var så stolt! Det kändes som att jag var instruktörens favorit och att jag måste ha gjort något bra för att förtjäna all den uppmärksamhet jag fick. Nu var jag inte längre den som var sämst på sport. Vi var endast sju deltagare på Annikas dansstep idag. I slutet drog hon fram en efter en som fick leda ett varv i koreografin. Ingen av de andra kunde stegen riktigt. Jag var den sista som fick stå där framme och Annika drog upp min arm för att jag skulle räkna in starten. Och idag var mitt stenansikte borta. Det riktigt sken om mig! Torsdag 9 april, 1998

Jag började efter ett tag att känna mig mer bekväm med uppmärksamheten jag fick på träningen och min blyghet minskade, även om den fortfarande var ett problem. Jag tog inte för mig i skolan, jag fick plåga mig igenom muntliga redovis28


ningar och föredrag i klassrummet och jag stod aldrig upp för min åsikt i stora grupper. Trots det föddes en dröm om att bli instruktör. Jag ville så gärna bli som en av mina idoler. Jag ville stå längst fram i salen och få uppmärksamhet. Få inspirera andra att träna och få dem att följa mina rörelser. Jag pratade med min favoritinstruktör Camilla om hur jag skulle gå tillväga. Hon tipsade mig om att gå SAFE:s aerobicsutbildning. Vid den här tiden krävde många gym att instruktörerna skulle ha gått just den utbildningen, som en typ av kvalitetssäkring eftersom övriga utbildningar på marknaden höll varierande kvalité. Med SAFE fick man goda förutsättningar att bli en bra instruktör. Jag fick också låna några kassettband med aerobicsmusik av Camilla och hennes anatomi­pärm från utbildningen för att jag skulle kunna träna lite hemma på egen hand innan. Camilla trodde på mig. Säkert mer än vad jag själv gjorde. Jag klarar snart inte av mig själv längre. Jag är så tjock, äcklig och ful. Jag förstår precis varför ingen kille vill ha mig. Jag går ju inte och tittar efter fula killar. Då är det klart att inga killar tittar efter mig. Att jag ska gå instruktörsutbildningen på SAFE ser jag nästan som ett skämt. Hur ska jag klara det med min stora mage guppandes? Jag kommer att bli utskrattad. Vem vill ha en tjock instruktör? Torsdag 28 maj, 1998

Trots min dåliga självbild utmanade jag mig själv genom att ta ett stort steg för att nå mitt mål och anmälde mig till SAFE:s utbildning. Det var sextonårsgräns på instruktörs29


utbildningen och sommaren efter att jag hade slutat nian och fyllt sexton år började jag min tvåveckorskurs för att bli ­aerobicsinstruktör. Jag var definitivt yngst av deltagarna men redo att lära mig allt. Lärarna var bra, vi fick lära oss om anatomi, träningslära, kost, musik, klassuppbyggnad och hur man är en proffsig instruktör. Tempot var högt med långa teoriblock blandat med praktisk träning i gruppträningssalen. När kursen var slut fick jag genast jobb som instruktör på mitt gym. Jag skulle leda aerobics-, step- och muskelpass. Efter att jag hade vilat mig några veckor för att bli av med benhinneinflammationen som jag dragit på mig efter alla konditionstimmar under utbildningen var det dags för mitt första aerobicspass. Jag var nervösare än vad jag någonsin varit tidigare. Jag hade övat på koreografin många gånger hemma, men jag hade aldrig instruerat för andra än mina klasskamrater på utbildningen och då endast några minuter åt gången. Nu skulle jag under en hel timme guida mina deltagare genom uppvärmning, kondition, styrka och stretch. Jag skulle lära ut koreografi, peppa och inspirera. Jag skulle försöka vara den grymma instruktör som jag tidigare sett upp till. Jag kände mig däremot inte särskilt grym. Det kändes konstigt att jag inte skulle stå bredvid de andra stammisarna utan istället en halvmeter framför och vara den med headset på huvudet. Jag var på toaletten flera gånger innan passet. Det var som att en klump satt fast i halsen, och jag hade svårt att ta ett tillräckligt djupt andetag för att få den att försvinna. Till slut fick jag ändå i mig luften jag behövde och gick in i salen. De spegelklädda väggarna reflekterade mig när jag gick fram till 30


stereon för att förbereda mig. Utspridda på golvet stod ett gäng träningsklädda kvinnor redo att svettas, omedvetna om hur nervös jag kände mig. Utåt sett visade jag ingenting. Snarare såg jag nog nästan lite uttråkad ut, eftersom jag hade svårt att få ett naturligt leende över mina läppar. Jag tog mod till mig och vände mig ut i salen. ”Hej, och välkomna till low impact aerobics.” Deltagarna tittade vänligt på mig och jag kände att nervositeten avtog en aning. Jag visste ju vad jag skulle göra. Jag satte i kassettbandet i stereon, tryckte igång musiken och började köra. Passet gick utan större problem. Efteråt dansade jag på moln. Det gick! Jag svimmade inte och gjorde inte bort mig! Jag var nu instruktör på riktigt. Visst hade jag mycket att jobba på, det förstod jag. Och när jag instruerat aerobicspass nummer två upplevde jag att det gick ljusår bättre än det första. Så där i början fanns det mycket att jobba på och jag gjorde mitt bästa för att lära mig och utvecklas. Jag ville bli en uppskattad instruktör. På hösten började jag på medie- och kommunikationsprogrammet på ett gymnasium ute i Hässelby Strand. För första gången sedan dagis började jag i en klass utan att känna någon. Jag fick genast ett par kamrater att vara med, men jag trivdes halvdant med umgänget eftersom vi var väldigt olika varandra. De var trevliga och vi hade det kul tillsammans, ibland träffades vi också på helgerna och festade, men jag kom dem inte inpå livet. Jag funderade på att byta skola, men hittade inget bra alternativ. Det slutade med att jag bestämde mig för att fokusera på skolan och på träningen och göra det bästa av situationen. Jag umgicks mest med gamla 31


vänner och hängde på gymmet. Jag instruerade två fasta pass i veckan och även om jag hade ont i magen av nervositet inför varje pass blev jag alltid lugn och trygg i mig själv när jag väl satte igång. När jag hade instruerat i ungefär ett år gick jag SAFE:s team cycling-utbildning och började hålla pass även i spinning. I början när min träningsansvariga gav mig feedback fick jag höra att jag såg butter ut. Jag kände mig inte bekväm med att le och se glad ut längst fram i salen. Dessutom kunde jag uppfattas som sur när jag var koncentrerad. Men ju mer varm jag blev i kläderna desto mer vågade jag dra upp mungiporna och visa utåt den känsla jag hade på insidan. Efter ett tag var mitt leende stort och sedan dess ler jag gärna, både mycket och ofta. Pappa stöttade mig i min instruktörskarriär. Eftersom han gillade idrott var han stolt över mitt yrke och intresse och var glad över att min kärlek till idrottandet äntligen hade väckts. Jag tyckte om att höra pappa berätta om mig för andra med stolthet i rösten. Även om jag inte medvetet gjorde mina val för att göra mina föräldrar stolta blev jag glad när jag märkte att de blev det. Pappa följde under flera tillfällen med mig till gymmet för att videofilma mina pass. Dels när jag behövde göra en video för att skicka in till SAFE och få min instruktörslicens, och dels när jag ville bli filmad för att själv kunna titta på det jag gjorde, utvärdera det och bli bättre. Att jag la så mycket möda på att utvärdera mig själv tror jag hör ihop med att jag inte alltid hade självförtroendet att se min potential och min styrka. Jag kände mig sämre än de andra instruktörerna, men genom att jobba det hårdaste jag 32


kunde blev jag säkrare på mig själv. Jag såg till att hela tiden bli bättre. Jag älskade att jobba som instruktör och det var det perfekta extrajobbet att ha i gymnasiet. Det tog inte mycket tid i anspråk, lönen var bra om jag jämförde med mina kompisars timlöner och jag fick träning samtidigt som jag jobbade. Förutom de två gruppträningspass jag instruerade i veckan på mitt gym, som strax efter att jag börjat jobba där blev en World Class-anläggning, började jag efter ett tag att jobba extra i receptionen när det fanns möjlighet. Dessutom köpte jag gymkort på populära Sports Club inne i stan, som några år senare blev SATS, och tog ett par gånger varje vecka tunnelbanan in efter skolan för att vara med på något danspass och hämta inspiration till mina egna klasser. Det var artonårsgräns på gymmet och jag var minderårig, men tack vare att jag var instruktör och att min mamma skrev på mitt medlemsavtal fick jag träna där ändå. Jag älskade att träna med de skickliga instruktörerna och det var alltid fullt av folk på klasserna. Jag hoppades att jag själv skulle få instruera på något häftigt gym inne i stan någon gång. Men först måste jag själv bli bättre och coolare. Jag kände ett driv att jobba samtidigt som jag pluggade eftersom jag ville tjäna egna pengar och tyckte det var kul att arbeta, men jag fick ekonomiskt stöd av mina föräldrar om jag behövde det och mina föräldrar bekostade mina instruktörsutbildningar under min skolgång. Det kostar att utbilda sig till instruktör och att gå på alla konvent och jag hade turen att få möjlighet till det innan jag själv fick en fast inkomst. 33


Av instruerandet utvecklades jag enormt som person. Jag lärde mig att våga le och att bjuda på mig själv framför en grupp människor som jag inte kände, jag blev mer social och mer modig. På scenen i aerobicssalen upplevdes jag som en mer framåt person än vad jag gjorde i skolan. Jag började försöka använda det jag lärde mig genom instruerandet utanför gymmet. När det fanns så mycket jag ville göra kunde jag inte låta blygheten stoppa mig. Från att tidigare ha avskytt redovisningar i skolan och att räcka upp handen för att säga något började jag synas och höras i klassrummet. Jag blev säkrare på att prata inför klassen och tyckte till och med att det var roligt. Klart att jag var lite nervös ibland, men när jag märkte att jag var säkrare än många av mina klasskamrater kändes det bättre. Under gymnasietiden förändrades min syn på skolans idrottslektioner och istället för att avsky dem började jag uppskatta dem. Jag sågs inte längre som den sämsta tjejen utan som en av de bästa. Jag tog i, sprang, svettades och hade roligt. Eftersom jag jobbade som instruktör fick jag även instruera aerobics för mina klasskamrater under två lektioner. Stolt och glad över att få visa upp min kunskap fick jag försöka inspirera dem till rörelseglädje. Det gick så där. De flesta var bara med på idrotten för att de måste, inte för att de ville, och deras ointresse lyste lång väg. Men jag hade i alla fall kul, och jag fick MVG i idrott, något jag innan hade sett som en omöjlighet. Genom instruerandet fick jag umgås med människor som var äldre än mig och mina klasskompisar. Vi träffades ofta i gymlokalerna, på olika inspirationsdagar och på utbild34


ningar. I träningssammanhang mådde jag bra med kollegorna och jag kände mig viktig på mitt arbete, men jag tyckte inte riktigt att jag passade in bland mina äldre kollegor. Jag var fortfarande omyndig och inte lika livserfaren som dem. På personalfester kände jag mig ibland utanför när de andra började dricka och prata förhållanden. Ett par gånger varje år åkte flera av oss instruktörer på stora träningskonvent som anordnades i Stockholm. Det största var Nikekonventet som lockade över tusen instruktörer och en del vanliga tränande att under en helg i början av året delta i olika gruppträningsklasser i Frescatihallen. På scen stod Sveriges instruktörselit och influgna toppinstruktörer från hela världen. Konventinstruktörerna blev mina nya idoler, de var så coola att det kändes som att de tillhörde en annan värld. Nu när jag hade uppnått min första önskan om att bli instruktör blev min stora dröm att en dag få instruera en egen klass på Nikekonventet. Det var jobbigt att alltid vara den kvinnliga instruktör som fick beställa störst klädstorlek när vi fick sponsorkläder av gymmets samarbetspartners. Jag hade storlek large till extra large. Visserligen tränade jag fyra, fem gånger i veckan men min träning var väldigt ensidig: ”mulliga aerobics­ tjejer” var ett vanligt begrepp under denna tid när annan träning bortprioriterades. Jag fick också i mig en hel del kalorier. Jag åt regelbundet men mina matval var inte alltid de bästa för mig. Jag åt frukost hemma på morgonen, oftast en vaniljdelikatess­yoghurt och en till två skivor bröd med smör och ost med ett glas juice till. I skolan blev det lunch runt 35


elva, tolv. Jag tog rejält med grönsaker från salladsbordet och åt en bra portion mat för att stilla hungern och orka med resten av dagen. Det var klassisk skolmat – ibland bra, ­ibland nästintill oätlig. Vi hade långa skoldagar och gick ofta till fyra eller fem på eftermiddagen. Vid två-, tretiden satte suget in och det som fanns att tillgå var skolans godisautomat. ­Ibland hade jag med mig ett eget mellanmål i form av smörgås och frukt om jag visste att jag skulle åka direkt till gymmet efteråt, men flera gånger i veckan köpte jag godis från automaten. Det kunde bli en påse M&M:s eller en Twix för att stilla suget. Även om det inte var bra var det inget ovanligt beteende, de flesta i min klass utnyttjade automaten flitigt. Slutade vi tidigt åt jag Gorby’s piroger, Pan Pizza eller ostsmörgåsar med O’boy till mellanmål när jag kom hem från skolan, och sedan mikropopcorn, glass med grädde och otaliga rostade smörgåsar framför teven på kvällarna. Jag bantade ibland med lightprodukter och genom att dra ner på fettet, jag hade ofta ångest över att ha ätit för mycket och bestämde mig gång på gång för att ”imorgon börjar mitt nya liv”, ”på måndag kör vi” och ”nu ska jag sluta äta godis”. Många gånger hakade även min mamma på de otaliga dieterna. Numera var det jag som initierade en diet. Inte mamma. Men oftast slutade vi att dra ner på kalorierna lika snabbt som vi började. För att kunna se om dieterna gav resultat började jag göra en lista i min dagbok där jag antecknade min vikt och mitt midjemått. Mamma hejade på, hon ville att jag skulle vara nöjd med min kropp och tänkte att listan kunde vara en hjälp för att nå den vikt jag ville. I listan blev det tydligt hur 36


min vikt pendlade upp och ner med flera kilo. Vissa perioder var mitt midjemått ohälsosamt stort, och det kändes bra när jag lyckades minska det. Min vikt gick från nära sjuttiosju kilo ner till sextiosju kilo. Som störst var jag när jag var fjorton år. Sedan gick jag ner lite för att därefter gå upp ett par kilo. Till mina 178 centimetrar var jag fortfarande normalviktig enligt BMI (body mass index, förhållandet mellan vikt och längd) men extrakilona la sig gärna runt magen och sedan hade jag smala armar och ben utan alltför mycket muskler. Detta gjorde att jag kände mig tjock eftersom vikten blev koncentrerad till ett ställe på kroppen. Jag tyckte om mina ben som jag uppfattade som långa och smala men hade stora komplex för min mage och att få en slank midja var min högsta dröm. Jag trodde att en smal midja skulle göra mig lycklig och att jag skulle få en pojkvän bara jag blev smal. Dessa tankar var djupt rotade i mig. På mitt gymnasieprogram ingick två praktikperioder och eftersom Fitness Magazine var min bibel som jag läste från pärm till pärm varje månad när den damp ner i brevlådan, var det självklart för mig att söka praktikplats där. Som tur var tyckte även chefredaktören på tidningen att jag skulle få vara där eftersom jag var instruktör och intresserad av träning och kunde skriva, så totalt fyra månader under andra och tredje året av min utbildning hjälpte jag redaktionen på den då Bonnierägda tidskriften. Jag älskade jobbet! Jag fick gå på pressvisningar, skriva notiser och göra intervjuer, leka modell och visa styrketräningsövningar vid olika plåtningar för tidningen, layouta plocksidor och hjälpa till att rodd­a 37


med fotograferingar. Det var en perfekt kombination av mina intressen träning, media och kommunikation och jag kunde inte förstå att det fanns så roliga jobb. Jag hoppades att jag skulle få jobba där i framtiden. Jag var ambitiös under gymnasiet och det var viktigt för mig att prestera. Jag fick MVG i nästan alla ämnen, hade klart bäst betyg i klassen och hade ett snittvärde som skulle få in mig på de flesta universitetskurser i Sverige. Det fanns mycket jag kunde tänka mig att jobba med i framtiden, men att det skulle ha med träning, media och kommunikation i någon form att göra kändes självklart. Sista året på gymnasiet såg jag reklam för en ettårig PR- och informationsutbildning på Institutet för Internationell Utbildning (iiU) som var på heltid med en termin i Stockholm och en i New York. Jag blev intresserad av att gå den och mina föräldrar gick med på att ställa upp ekonomiskt. Skolan verkade bra och jag gillade tanken på en kort och intensiv utbildning så att jag snart kunde komma ut i arbetslivet och göra karriär. Något som var extremt viktigt för nittonåriga Terese som satte stor press på sig själv och hade bråttom att göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag ville gärna ligga ett steg före de andra i min ålder på karriärstegen. Direkt efter mitt sista sommarlov, i augusti 2001, började jag den svenska delen av utbildningen. Jag var yngst i klassen. De flesta hade redan varit ute i arbetslivet några år eller studerat andra ämnen. Den självsäkra skoltjejen jag hade varit på gymnasiet där jag såg mig själv som en som får högsta betyg i allt försvann och ersattes av en tjej som nöjde sig med 38


att klara kurserna och lära sig så bra hon kunde. Jag kände mig sämre än de andra eftersom jag inte hade lika mycket erfarenhet och jag ansträngde mig inte ens för att försöka bli lika bra som de. Mitt självförtroende var lågt och jag räknade ut mig själv i förtid. Jag försökte skydda mig själv och tänkte att om jag inte satte höga krav på det jag presterade skulle jag heller inte bli besviken. När inte skolan längre var något jag hade stenbra koll på gjorde jag istället en rejäl satsning för att få bättre matvanor och snygga till min kropp. Nu skulle jag se till att få den smala midja jag alltid drömt om! Men jag ville inte hårdbanta, jag visste att det inte var hälsosamt och att de flesta gick upp minst lika mycket som de hade tappat när de började äta normal kost igen. Och det skulle inte gå att leva på dietmat hela livet. Jag ville att det skulle fungera i vardagen. I alla hälsotidningar som jag läste stod det att det var hälsosamt att äta nyttig mat sex dagar i veckan och ha en ätardag, en dag när man fick äta vad man ville och hur mycket man ville. Detta började jag följa eftersom det snarare lät som en livsstilsförändring än en ren bantningskur. Jag följde mitt schema slaviskt. Jag tog ofta med matlåda till skolan med bra kolhydrater, protein och nyttigt fett och hade alltid mellanmål i form av frukt i väskan. Sedan längtade jag varje vecka efter lördagarna då jag kunde äta glass, beställa hem pizza, smaska godis framför teven och bara njuta. Under hela hösten följde jag mitt matschema. Jag gick ner några kilo och även om ingen kommenterade viktnedgången så kunde i alla fall jag glädja mig åt lägre siffror på vågen. 39


Att kliva över sjuttiofemkilosstrecket igen var ingenting jag hade lust med och nu jobbade jag mig stegvis mot en större marginal till det. Dessutom var det inte hälsosamt för vare sig tänderna eller vikten med allt småätande som jag hållit på med innan jag bestämde mig för att satsa. Jag såg sextiofem kilo som en bra målvikt. Att komma dit kändes för mig som en utopi, och hade någon sagt att jag inom ett år skulle väga fyrtioåtta kilo hade jag skrattat dem rakt i ansiktet. Hur skulle det gå till? Men direkt efter jul och nyår skulle mitt stora äventyr i New York dra igång, och snart var det dags för mig att ändra uppfattning om både mig själv och min kropp.

40


9789186775414