christer lundberg
grĀspojken
telegram bokfÄĆrlag
grÀspojken © Christer Lundberg 2012 redigering och sÀttning: Tenenbaum Text tryck: Wallén Grafiska/NÞrhaven 2012 isbn 978-91-7423-051-2 www.telegramforlag.se www.telegramstudios.com
âDen blomstertid nu kommer Med lust och fĂ€gring stor. Du nalkas, ljuva sommar, DĂ„ grĂ€s och gröda gror.â Text: Israel Kolmodin, 1697, melodi: trad. Yeah, thatâs what we thought till the fireworks started. Sonny Crockett, Miami Vice
prolog Morsan hĂ€vdar att jag inte sa ett ord innan jag fyllde tre och att hon och farsan började oroa sig för att jag var utvecklingsstörd. Det Ă€r kanske inte riktigt rĂ€tt ord för att beskriva mig som ung. Men inte helt fel heller. I tvĂ„an lĂ€rde jag mig rabbla den svenska regentlĂ€ngden frĂ„n Sverker den Ă€ldre till kung Carl den sextonde Gustaf utantill, och det kan ju inte gĂ€rna beskrivas som annat Ă€n stört. Farsan hade berĂ€ttat att kung Sigismund som regerade under femtonhundratalet var vĂ€ldigt intresserad av att svarva snusdosor. En helt meningslös faktauppgift, sĂ€kert bara nĂ„got han slĂ€ngde ur sig vid middagsbordet i brist pĂ„ bĂ€ttre att sĂ€ga. Men hos mig slog det verkligen an. Att en kung valt att syssla med nĂ„got sĂ„ otippat som att svarva snusdosor fick mig att vilja veta allt om de andra kungarnas hobbys; vad de hette, hur de hade levt, hur mĂ„nga barn de haft, vilka slott de bott i, vad de Ă„t: ALLT! Jag behövde inte blĂ€ddra igenom mĂ„nga uppslagsverk innan jag förstod hur fel han hade. Det var inte alls Sigismund Vasa som svarvade snusdosor, det var Adolf Fredrik â en sjuttonhundratalsregent som dött en plĂ„gsam död efter att ha tryckt i sig fjorton semlor. Att farsan bĂ„de tagit fel pĂ„ kung, Ă„rhundrade OCH lyckats missa den intressanta detaljen om semlorna lĂ€rde mig nĂ„got mycket viktigt. Mannen var totalt opĂ„litlig. En liten kille som slukar uppslagsverk och historieböcker i jakt pĂ„ information om gamla kungar kan sĂ€kert lĂ„ta gulligt. Men med tanke pĂ„ vad mina hastigt uppblossande intressen skulle komma att kosta vĂ„r familj önskar jag att jag kunnat engagera mig i lite mer normala saker. SĂ„dant dĂ€r som alla andra som vĂ€xte upp pĂ„ Ă„ttiotalet tycktes 7
fylla sina liv och tankar med: BMX, Rambo, synt, hĂ„rdrock, tjejer. Det sistnĂ€mnda skulle jag i och för sig bli minst lika intresserad av som nĂ„gon av mina jĂ€mnĂ„riga, men det hör inte riktigt hit. Det var ju inte mitt tidiga sexliv det skulle handla om. Det var mitt sena prat. NĂ€r mina förĂ€ldrar fick ett plötsligt infall och köpte charterbiljetter till Bulgarien lĂ€mpades jag av hos farmor och farfar. Lillebrorsan lĂ„g i morsans mage och jag antar att de sĂ„g resan som sista chansen att komma bort innan barnen tog över livet helt. Jag har ingen aning om hur de hade det i Bulgarien, men en sak har jag fĂ„tt höra sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger att det mĂ„ste vara sant; efter den dĂ€r veckan pratade jag. Inte ett ord utan hundratals. Det var som om jag blivit ordförlöst av de svartvita filmer som visades pĂ„ farmors och farfars teve. âHej lilla mamma! FĂ„r jag servera dig en kaka?â âSe, sĂ„ lĂ„gt svalorna flyger! Vi vĂ€ntar kanske regn?â Jag vet inte om morsan överdriver, men det Ă€r sĂ„ jag har fĂ„tt det berĂ€ttat.
del ett
sĂ„dd Jag började odla marijuana som tolvĂ„ring. UngefĂ€r samtidigt som jag förlorade oskulden till en blĂ„ pall. Men det Ă€r en annan historia. Eller, egentligen Ă€r det inte alls en annan historia â i minnet ligger hĂ€ndelserna sĂ„ tĂ€tt packade att de nĂ€stan smĂ€lt samman. Det lilla brunsprĂ€ckliga fröet hamnade i mina hĂ€nder tack vare familjens nymfparakit Aslan. Jag vet, Aslan Ă€r ett fruktansvĂ€rt namn pĂ„ en fĂ„gel, men farsan var vid tillfĂ€llet sĂ„ inne pĂ„ C. S. Lewis och Narnia att han struntade i det. PĂ„ en grand danois eller en rottweiler hade det kanske kunnat funka, men trots att det bara var en skabbig halvpapegoja som skulle döpas fick farsan sin vilja fram. Det brukade han fĂ„ pĂ„ den tiden innan hans âett glas vin till matenâ blev till ett par flaskor och morsan bröt ihop och bröt upp för att sticka till Indien. Om jag varit morsa med barn pĂ„ nio och tolv hade jag nog nöjt mig med att flytta ett par kvarter, men man ska inte lasta mĂ€nniskor i kris för hĂ„rt. NĂ„gon klok person har sagt att det Ă€r vid separationer, förĂ€lskelser och dödsfall som omdömet börjar svikta pĂ„ allvar. PĂ„ dagen tvĂ„ veckor efter att morsan stack slutade farsan supa, sĂ„ egentligen vet jag inte vad som var vad. Ă kte hon för att hon inte orkade med hans drickande? Drack farsan för att han inte stod ut med morsan? Det Ă€r sĂ„dant hĂ€r som jag och brorsan fortfarande kan börja tjafsa om nĂ€r vi har rökt för mycket. Men Björn var ju bara nio nĂ€r morsan drog till 11
Indien sÄ jag vet inte hur allvarligt man ska ta hans teorier. Björn förresten. Vilket jÀvla namn. Kanske borde jag vara tacksam att det inte blev nÄgot i stil med River eller Rainbow, vÄra förÀldrar var ju hippies nÀr de trÀffades. Men Karl och Björn? I jÀmförelse framstÄr fÄgelnamnet Aslan faktiskt som rent genialiskt. Eftersom det var jag som hade tjatat mig till att familjen skulle bli med nymfparakit ansÄgs det inte mer Àn rÀtt att jag skulle ta hand om honom. Byta sand och fylla pÄ vatten. Torka upp frÄn linoleummattan, stÀlla upp nerflaxade saker och blidka grannarna nÀr han rymt ut i trappuppgÄngen. Aslan var inte alls sÄ snövit och skarp i konturerna som bilderna i Kamratpostens husdjursspecial lÄtit mig tro att en nymfparakit skulle vara. De brungula flÀckarna som letade sig ner frÄn hans vingar fick fjÀderskruden att se ut som om nÄgon just anvÀnt honom för att torka sig i röven. Det sjaskiga intrycket förstÀrktes av den slokande tuppkammen som sÄg ut att ha legat alldeles för lÀnge i blöt, trots att den var snustorr. I sanden under sittpinnen hittade man allt som oftast nÄgon halvrutten citrusfrukt som jag egentligen inte vet varför jag la in i buren. En helt meningslös vana eftersom Aslan bara Ät frön och frukostbröd. Men gubben i zooaffÀren hade varit noggrann med att pÄpeka hur viktigt det Àr att försöka skapa en sÄ naturlig miljö som möjligt för en nymfparakit. Och i en naturlig miljö ingÄr tydligen skivade citrusfrukter. NÀr jag lutar huvudet tillbaka och sluter ögonen kan jag fortfarande framkalla pojkrumsdoften av damm, rutten apelsin, flagnade fjÀdrar och fÄgelspillning i nÀsborrarna. Jag ser Aslan dÀr han pÄ sitt karaktÀristiskt ryckiga sÀtt ömsom Àter, ömsom sprÀtter sig ner i fröskÄlen. Ett plötsligt ljud fÄr honom att vrida pÄ huvudet och kasta det översta lagret i 12
luften. SvĂ€rmen flyger mot gallret och rikoschetterar ut över linoleummattan med ett sprakande lĂ€te. Frö efter frö i rullning, det verkar som om de aldrig ska stanna. NĂ€r jag till sist lyckas fĂ„ tag pĂ„ dem Ă€r rörelsen helt reflexmĂ€ssig. Som om den gĂ€llt snorkrĂ„kor, smulor eller ett tugïżœgummi. Handen sopar upp fröerna och kastar dem i en av krukorna pĂ„ fönsterbrĂ€dan. Allt Ă€r Ă„ter stilla.
13
sex, droger och en blĂ„ pall Min klasskamrat Petra hade nĂ€stan lika stora bröst som fröken. Det var hon kĂ€nd för. SĂ„ kĂ€nd som man kunde bli pĂ„ en mellanstadieskola i Majorna. FrĂ„n min plats i bĂ€nkraden var utsikten himmelsk. Varje gĂ„ng som Petra rĂ€ckte upp handen följde George Michael och Andrew Ridgeley pĂ„ Whamt-shirten lydigt med upp. NĂ€r hon efter en bekrĂ€ftande nick frĂ„n fröken och ett âJa, Petra?â tog ner handen för att svara rĂ€tt eller fel, oftast rĂ€tt, följde de med ner. Eftersom Petra var en vĂ€ldigt engagerad elev pĂ„gick den hypnotiska hissfĂ€rden mer eller mindre oavbrutet. Men just den hĂ€r NO-lektionen kan man inte sĂ€ga att melonerna gjorde undervisningen nĂ„gon skada. Det handlade om sex och samlevnad. Om hur flickor och pojkar kan göra nĂ„gonting som kallas onanera för att göra det skönt för sig sjĂ€lva. Fröken Margareta Stenhammar hade ingen lĂ€tt uppgift. Det har ingen mĂ€nniska som inför en grupp tolvĂ„ringar ska prata om det mest naturliga i vĂ€rlden pĂ„ ett sĂ€tt som verkligen fĂ„r det att framstĂ„ som det mest naturliga i vĂ€rlden. Varje gĂ„ng hon nĂ€mnde kroppsdelarna som skulle anvĂ€ndas till detta ytterst naturliga hördes spridda fniss i salen. Men Margareta Stenhammar lĂ€t sig inte hejdas. Inte ens nĂ€r fnisset förökat sig till hysteriska flick- och mĂ„lbrottsskratt mellan bĂ€nkraderna kom hon av sig. Samma vĂ€nliga ton. Samma tydliga artikulation. SĂ„ hĂ€r i efterhand kan jag inte beskriva hennes pedagogiska prestation som annat Ă€n enastĂ„ende. Jag minns vartenda ord. 14
Genom att massera den del av penis som kallas ollon fĂ„r pojken sĂ€desuttömning, ejakulation. Allt ifrĂ„n en fingerborg till en matsked sĂ€desvĂ€tska Ă€r normalt. Att masturbera Ă€r njutningsfullt. Och viktigast av allt: Det Ă€r heeeelt naturligt! Flickan smeker sig sjĂ€lv till klimax genom att stimulera sin slidmynning och klitoris. Antingen med fingrarna, eller varför inte med en handdusch? Visserligen hade Ola Lissman som gick i obsklass limmat ihop ett uppslag i sin OĂ-bok med sperma mitt under en lektion. Men sĂ„ gick han ju ocksĂ„ i obsklass. För mig kĂ€ndes det hĂ€r med sex som nĂ„gonting vĂ€ldigt privat. Trots att experimenten som jag i största hemlighet började utföra i mitt rum var sköna kunde jag inte lĂ„ta bli att kĂ€nna mig besviken. Hur jag Ă€n kĂ€mpade sĂ„g jag inte röken av det dĂ€r som Margareta Stenhammar kallat ejakulation. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Men inte en endaste liten ynklig droppe sperma. Med tanke pĂ„ hur mĂ„nga gĂ„nger hon lyckades klĂ€mma in ordet ânaturligtâ i sin onaniundervisning skulle fröken sjĂ€lvklart ha sagt det om spermabrist ocksĂ„, OM det varit naturligt. Jag tĂ€ckte över Aslans bur med en handduk för att han inte skulle behöva se mina tillkortakommanden. Allteftersom eftermiddagarna gick började snoppen flagna. Den sĂ„g rödblĂ„ och sned ut och pĂ„minde faktiskt mer om ett snedstöpt tomteljus Ă€n ett fortplantningsorgan. Men det hindrade mig inte frĂ„n att fortsĂ€tta kĂ€mpa. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Det var under en av dessa timslĂ„nga övningar som tankarna plötsligt gled över till Petra. LĂ„g hon kanske ocksĂ„ hemma och trĂ€nade? Gjorde fröken Stenhammars hemlĂ€xa? En skĂ€lvning for genom kroppen. Andningen blev hĂ€ftigare. SĂ„ mĂ„ste det sĂ„ klart vara! Samtidigt som jag lĂ„g hĂ€r och 15
misshandlade min lilla veke ockuperade hon med största sÀkerhet handduschen i sin familjs badrum. LÀt vattenstrÄlarna kittla blygdlÀpparna och den dÀr mÀrkliga lilla Àrtan som Margareta Stenhammar kallat klitoris. Precis som pÄ reklamaffischerna för miss wet-t-shirttÀvlingarna jag sett utanför Frölunda Kulturhus förestÀllde jag mig hur Whamtröjan smetade över de blöta pattarna. Hur bröstvÄrtorna buktade ut frÄn Georges och Andrews ansikten som ett par extra nÀsor. Fast det dÀr sista var inte alls sÀrskilt upphetsande sÄ det försökte jag sluta tÀnka pÄ. I stÀllet koncentrerade jag mig pÄ det magiska hÄlet som mÄste finnas nÄgonstans mellan hennes ben. Hur hon duschade och smekte sig till klimax efter klimax under melonernas taktfasta guppande. Det Àr svÄrt att hitta en rimlig förklaring, men det mÄste ha varit i sökandet efter nÄgon form av Petrasubstitut som den slitna trÀpallen föll i ett nytt och förlÄtande ljus. DÀr stod den i alla fall. Snett invid Billybokhyllans högra fot. Till hÀlften dold av ett nedhÀngande omslag frÄn högen med Okej. Det skulle kÀnnas mycket mer bekvÀmt att berÀtta om det varit den yppiga Samantha Fox eller hennes italienska bystdrottningsantagonist Sabrina som dinglade ner frÄn det dÀr omslaget. Men jag tror faktiskt att det var Dee Snider, sÄngaren i Twisted Sister. Hur kombinationen av ett borrat pallhandtag och en permanentad hÄrdrocksgubbe med skarpslipade tÀnder kan upplevas som erotiskt framstÄr i dag som ett olösligt mysterium, men i stunden var det, precis som Margareta Stenhammar skulle ha sagt, helt naturligt. Jag reste mig frÄn sÀngen med stÄndet som en kompassnÄl framför kroppen. Hukade förbi fönstret. RÀttade till handduken över Aslans bur. Snappade Ät mig en tub krÀm. 16
Den allvarligaste konsekvensen av att ligga med en pall missade jag helt, men skavsĂ„r tĂ€nkte jag i alla fall försöka undvika. I brist pĂ„ annat glid fick kortisonkrĂ€men som morsan köpt till mina armveckseksem lov att duga. Jag daskade till Dee Snider sĂ„ att han fladdrade tillbaks upp pĂ„ Billybokhyllan. Drog ut pallen till mitten av golvet. Tog ett djupt andetag och förberedde mig för mitt livs första penetration. Med filmen om Petra, melonerna och handduschen flimrande i huvudet tryckte jag ut en rejĂ€l strĂ€ng lĂ€ngs med trĂ€hĂ„lets kanter och trĂ€ngde in. âBara jag inte fĂ„r flisorâ, hann jag tĂ€nka. Men det var ocksĂ„ allt. För sen kom det. Som en vĂ„g av pulserande lava frĂ„n en vulkan i ett modelljĂ€rnvĂ€gslandskap. Större kan vulkanen inte ha varit eftersom det kom max tre droppar. Men jag kom. Jag ejakulerade. HjĂ€rtat bankade sĂ„ det skakade i kroppen och frĂ„n tĂ„rna till ljumskarna for ilningar som pĂ„minde om dem som uppstĂ„r hos tandlĂ€karen. Jag pressade mig genom pallen tills blygdbenet slog i trĂ€. Trycket mot roten tycktes fĂ„ toppen av snoppen att svĂ€lla ytterligare nĂ„gra millimeter. Ur strupen steg ett okontrollerat och överraskande ljust stön. Kanske var det de svindlande ilningarna som drog ner reaktionsförmĂ„gan. Det tog alldeles för lĂ„ng tid innan jag upptĂ€ckte att knackningarna och bankningarna som dĂ„nade i rummet inte bara kom frĂ„n hjĂ€rtat. NĂ€r dörren slogs upp var det för sent. Kuken satt fast. I panik försökte jag rycka ut den ur hĂ„let samtidigt som jag tryckte pallen Ă„t motsatt hĂ„ll. Ilande smĂ€rta som enda resultat. Inte en centimeter. Bergfast. Fan. âKalle!?!?â 17
Det finns tillfĂ€llen i livet nĂ€r man inte vill höra sitt eget namn utspottat med utropstecken och frĂ„getecken. Att sitta fast med snoppen i en trĂ€pall efter sitt livs första orgasm Ă€r definitivt ett sĂ„dant tillfĂ€lle. âĂr det dĂ€r vad jag tror att det Ă€r?!â skrek morsan. Mina kinder pulserade med samma intensitet som min nyorgasmerade penis. Jag stirrade i golvet. VĂ„gade inte titta upp. âMan kan fĂ„ fĂ€ngelse för sĂ„nt dĂ€r Karl. Det Ă€r olagligt!â Visst, hon hade tagit mig pĂ„ bar gĂ€rning nĂ€r jag lĂ„g med en pall, och det var svĂ„rt att förestĂ€lla sig nĂ„got pinsammare i hela universum. Men fĂ€ngelse? Det lĂ€t vĂ€l Ă€ndĂ„ lite överdrivet. Jag lyfte blicken frĂ„n pĂ€rlemordropparna pĂ„ linoleummattan som i slow motion. Beredd pĂ„ att möta besvikelsen i hennes ögon innan hon avsade sig sitt moderskap och kastade ut mig pĂ„ gatan, hĂ€mtade farsan och brorsan, eller nĂ„got annat lika fruktansvĂ€rt. Till min stora förvĂ„ning upptĂ€ckte jag att hon inte alls stirrade pĂ„ mig. Den Ă€cklade minen och de blixtrande ögonen var vĂ€nda mot fönsterblecket.
18
skörd TvĂ„ saker var mycket svĂ„ra att förstĂ„. ETT: Hur kunde hon missa att hennes son vĂ€xt ihop med en blĂ„ trĂ€pall? TVĂ : Vem hade planterat DET DĂR??? Den första frĂ„gan besvarades delvis av den inneboende kraften i den andra, men nummer tvĂ„ var verkligen en hĂ„rd nöt att knĂ€cka. Hur jag Ă€n kisade och blinkade mot ljuset förĂ€ndrades inte den mĂ€rkliga synen pĂ„ fönsterbrĂ€dan. Det taggiga lövet vajade stolt pĂ„ stjĂ€lken som trĂ€ngt sig upp bredvid yuccapalmen i krukan. Morsan hade bilden klar för sig, tydligt uppspaltad i en rad retoriska frĂ„gor: âTrodde du inte jag skulle mĂ€rka nĂ„t? Att du skulle kunna börja odla narkotika hĂ€r hemma i vĂ„r lĂ€genhet utan att det syntes? Vad tror du om mig och din far? Att vi Ă€r idioter?â Ăven om jag vant mig vid att höra henne förbannad var det nĂ„got med rösten som inte gick att kĂ€nna igen. Den lĂ€t vassare och ljusare, pĂ„ grĂ€nsen till falsett. Kontrasten till det grumliga mumlande jag lyckades fĂ„ ur mig mĂ„ste ha varit enorm: âJagharinteplanteratnĂ„t.â âDu Ă€r tolv Ă„r Kalle. Du har hela livet framför dig. Ska du kasta bort det pĂ„ knark?â HjĂ€rnan jobbade pĂ„ högvarv. Uppenbarligen hade det taggiga lövet nĂ„gonting med knark att göra, sĂ„ mycket förstod 19
jag. Men vilken sorts knark, och hur hade det hamnat hĂ€r? MĂ„ste försöka vinna tid. âEh ⊠jagharinteplanteratnĂ„t.â Andra gĂ„ngen jag mumlade fram att jag inte planterat nĂ„got kĂ€nde jag mig lite sĂ€krare. Det började gĂ„ upp för mig att jag, trots att jag kĂ€nde mig sĂ„ fruktansvĂ€rt skyldig, faktiskt var oskyldig till just det som morsan anklagade mig för. Innan hon hunnit upptĂ€cka mitt förnedrande tillstĂ„nd snappade jag Ă„t mig handduken frĂ„n Aslans bur och la den över pallen. BestĂ€mde mig för att hĂ„lla fast vid âjagharinteplanteratnĂ„tâ som en livboj tills nerverna slutat galoppera. Med lite tur skulle stĂ„ndet hinna svĂ€lla av innan middagen. âVar ska det sluta? Vill du dö pĂ„ en toalett med en spruta i armen?â fortsatte morsan. âJag har inte planterat nĂ„t!â âĂr din lillebror inblandad? Herregud, han Ă€r ju bara nio!â âJag har INTE planterat nĂ„t âŠâ Nu hade morsan hunnit elda upp sig pĂ„ allvar. Det sĂ„g ut som hon skulle börja grĂ„ta. I ett plötsligt utfall i riktning mot yuccapalmen greppade hon hans nya krukkompis vid roten och ryckte rĂ€tt upp. Plantan dinglade hjĂ€lplöst frĂ„n nypan nĂ€r hon tĂ„gade fram till papperskorgen bredvid skrivbordet och slet den i tre delar. En söt, kvalmig doft spred sig i rummet. Under handduken tycktes pallens öppning vidgas en smula.
20
Indialand bak Himalayas rand Den tomatbaserade grytan var inte vĂ€rd den stĂ€mning av vördnad som en utomstĂ„ende hade kunnat missta iskylan runt middagsbordet för. Farsan var redan ganska bladig. En halvfull flaska rödvin stod placerad mellan hans och morsans plats, ett par decimeter nĂ€rmre hans. PĂ„ diskbĂ€nken hukade en slokande tompava. Kocken mĂ„ste ha sitt. För avsmakning och inspiration. Blickarna som morsan kastade omkring sig var frĂ€tande. UpptĂ€ckten av knarkodlingen i mitt rum verkade ha gett hennes grundmissnöje extra nĂ€ring. Farsan tycktes inte mĂ€rka nĂ„got, men jag och lillebrorsan stirrade ner i vĂ„ra tallrikar. FĂ„ saker Ă€r sĂ„ fastcementerade som en tvĂ„barnfamiljs förutbestĂ€mda positioner runt ett matbord. AlltsĂ„ satt jag mitt emot farsan och Björn mitt emot morsan. Jag i egenskap av storebror nĂ€rmast fönstret. Farsan i egenskap av farsa nĂ€rmast fönstret pĂ„ sin sida, med fantastisk utsikt över hamnen. âGott va?!â utbrast han mellan en potatistugga och en djup klunk ur rödvinsglaset. âRatatouille. Precis som pĂ„ Franska rivieran. Fast dĂ€r kanske man inte skulle haft potatis till?â Ingen reaktion. âBodil, lite mer vin?â Han lirkade nu. âJag dricker inte pĂ„ veckorna och det vet du!â Lillebrorsan var sĂ„ upptagen av att försöka skapa en flod av ratatouille i tallrikens potatislandskap att han omöjligtvis hade kunnat förbereda sig pĂ„ vad som skulle hĂ€nda. Jag var 21
inte direkt förberedd sjĂ€lv. Plötsligt reste sig morsan rĂ€tt upp frĂ„n stolen och vrĂ„lade: âTOMAS ⊠JAG ORKAR INTE LĂNGRE!â Rösten var gĂ€ll men grumlig, som en blandning av grĂ„t och skrik. Den slitna permanenten daskade mot blusen nĂ€r hennes bara fötter knastrade över smulorna pĂ„ köksgolvet. Det blev om möjligt Ă€nnu tystare runt bordet. Farsan fyllde pĂ„ sitt glas. Tog först en djup klunk, svepte sen resten, och ropade nĂ„got sluddrigt: âBodil, men vĂ€nta lite nu. Bodil!!!â Naturligtvis mĂ„ste de ha yttrat fler meningar Ă€n âTOMAS ⊠JAG ORKAR INTE LĂNGRE!â och âBodil, men vĂ€nta lite nu. Bodil!!!â Men det var faktiskt det sista jag hörde mina förĂ€ldrar sĂ€ga till varandra. NĂ€r vi kom hem frĂ„n skolan dagen dĂ€rpĂ„ var bara morsan hemma. Hon klappade den grĂ€ddvita vardagsrumssoffan som om den varit en duktig hĂ€st. âKom mina pojkar, kom och sĂ€tt er hĂ€r hos mig â, började hon med handen trummande mot tyget. âJag Ă€lskar er pappa ⊠och jag Ă€lskar er!â Mycket orovĂ€ckande. âMen ibland vĂ€xer vuxna mĂ€nniskor liksom ifrĂ„n varandra. Det Ă€r nĂ„gonting heeelt naturligt! Och det Ă€r ABSOLUT inte ert fel. Det fĂ„r ni inte tro!â Hennes âheeelt naturligtâ kastade mig för en sekund tillbaks till Margareta Stenhammars klassrum. Förbi Petras handuppstrĂ€ckta meloner. Till duschen via George och Andrew med en kraschlandning i pallens rĂ€vsax. âNi har sĂ€kert mĂ€rkt att jag inte mĂ„tt sĂ„ bra pĂ„ sista tiden, att jag varit lite ledsen och sĂ„?â âAtt du har varit sĂ„ himla sur menar du?â sa lillebrorsan. 22
âJa ⊠kanske det ⊠jag har nog varit lite sur ocksĂ„, men mest ⊠ledsen.â Ordet ledsen blev hĂ€ngande i luften, likt en trumvirvel inför ett stort och dramatiskt avslöjande. Vi skruvade pĂ„ oss i soffan. Vad skulle hon berĂ€tta? Att hon drabbats av bröstcancer? Att hon trĂ€ffat en ny man? NĂ€r morsan sugit sĂ„ lĂ€nge pĂ„ pausen att den kĂ€ndes som timmar tog hon ett djupt andetag och sa, utan vidare omsvep, att hon tĂ€nkte flytta till Indien. Till ett slags vilohem som kallades ashram. Det hade lika vĂ€l kunnat gĂ€lla ett vandrarhem i BorĂ„s som en forskningsstation i Antarktis. Jag blev sĂ„ lĂ€ttad över att slippa höra om cancer eller blivande styvfĂ€der att jag inte Ă€gnade det geografiska avstĂ„ndet en tanke. I ett ashram har man tydligen hur mycket tid som helst att fundera, Ă€ter bara vegetarisk mat och gĂ„r klĂ€dd i fĂ€rgglada skynken hela dagarna. Morsan lĂ€t övertygad om att hon lyckats hitta botemedlet mot sin nedstĂ€mdhet. âJag tror att jag kommer att komma hem som en helt ny mĂ€nniska!â sa hon lyckligt. âJag kĂ€nner det pĂ„ mig!â Trots den muntra tonen klingade profetian olycksbĂ„dande. Det hade tagit mig tolv Ă„r att vĂ€nja mig vid de knĂ€ppa förĂ€ldrar jag redan hade. En helt ny morsa lĂ€t som total katastrof. âJag vet inte hur lĂ€nge jag mĂ„ste stanna, men en sak Ă€r sĂ€ker; jag Ă€lskar er Kalle och Björne, mina FINA pojkar! Jag kommer att tĂ€nka pĂ„ er varenda sekund!â Om hon skulle tĂ€nka pĂ„ oss hela tiden kunde hon vĂ€l lika gĂ€rna stanna hemma? Och var det inte farsan hon borde tĂ€nka pĂ„? Han som hon pĂ„ ett heeelt naturligt vis pĂ„stod sig ha vĂ€xt ifrĂ„n? SĂ„ fort ett frĂ„getecken dök upp hakades det genast i ett annat: Var fick hon pengarna ifrĂ„n till exempel, att flyga till Indien mĂ„ste ju vara svindyrt. Hade hon sparat i smyg? Och varför just Indien? Skulle hon trĂ€ffa nĂ„gon dĂ€r? 23
Det spelar ingen roll hur mÄnga frÄgor som snurrade i skallen, jag var för chockad för att stÀlla dem. Insikten om att morsan menade allvar, att hon faktiskt tÀnkte dra, klÀmde lungorna tomma pÄ luft. Att inom loppet av tjugofyra timmar fÄ sin första orgasm, fastna med kuken i en blÄ pall, bli beskylld för att odla knark och att fÄ veta att ens morsa tÀnker flytta till Indien pÄ obestÀmd tid skulle vara för mycket för vem som helst. SÄ hÀr i efterhand framstÄr det kanske som att jag och lillebrorsan tog beskedet om att vi skulle bli halvt förÀldralösa med fattning. Tystnaden och vÄr totala brist pÄ reaktioner mÄste i alla fall ha tolkats sÄ av morsan. För nÀsta morgon var hon borta.
24
Farsan Ă€r den nya morsan Farsan pratade inte mycket om det som hĂ€nt. Han pratade faktiskt inte alls. De första dygnen efter att hon stuckit gick han inte ens ur sĂ€ngen. Full eller bakfull, jag vet inte. Men sĂ„ plötsligt en morgon satt han bara vid frukostbordet. Jag hade vĂ€ntat mig att han skulle se grĂ„vit ut i ansiktet med mörka ringar och hĂ€ngande mun. Han strĂ„lade. Nyduschad och rakad med skjortan knĂ€ppt Ă€nda upp i halsen â om han spelade gjorde han det bra. âGod morgon gossar! Jaha, i dag Ă€r det torsdag. Snart helg med andra ord! Vad sĂ€ger ni killar, ska vi ta och Ă„ka upp och titta till stugan?â Jag och Björn kollade pĂ„ varandra. Eftersom vi knappt hört honom yttra ett ord sen morsan satte sig i taxin mot flygplatsen var det svĂ„rt att förhĂ„lla sig till den överkĂ€cka morgonsvadan. âVi kan kratta lite löv och elda i en tunnaâ, fortsatte farsan. âVi skulle kunna grilla korv och marshmallows. Och sĂ„ hyr vi med oss ett par filmer och en moviebox till kvĂ€llen!â Att vi skulle fĂ„ ta med oss moviebox, och inte en, utan NĂ GRA filmer, lĂ€t nĂ€stan för bra för att vara sant. Plötsligt kĂ€nde jag hur entusiasmen började bubbla. SĂ„ mycket som entusiasmen kan bubbla i en kropp vars brĂ€nsle begrĂ€nsats till knĂ€ckebröd och kalaspuffar i takt med att familjens försörjare och kock bestĂ€mt sig för att supa ut sina demoner inlĂ„st pĂ„ sitt sovrum, och morsan dragit till Indien. âVisstâ, sa lillebror Björn. 25
âDet blir okejâ, sa jag. Precis som farsan hade jag tillbringat ganska mycket tid i mitt sovrum. Kanske inte riktigt lika frenetiskt runkande som innan morsan stack. Men snoppen sĂ„g fortfarande blĂ„röd och fnasig ut, sĂ„ egentligen borde jag nog ha lĂ„tit den vila helt. Aslan satt pĂ„ sin pinne med tuppkammen slokande över ögonen och verkade ha tappat all sin matlust. Lillebrorsan hade oftast skejtmössan sĂ„ lĂ„ngt nerdragen över ögonen att jag aldrig lyckades se nĂ„gra tĂ„rar. Snörvlingarna som kom frĂ„n hans rum om kvĂ€llarna lĂ€t varken som allergi eller förkylning, men dem var farsan nog för fylld av vin och mörker för att höra. Det verkade som om jag var den i familjen som tog morsans försvinnande bĂ€st. Jag behövde bara slĂ€nga en blick pĂ„ pallen för att saknaden skulle bytas mot ilningar av obehag. Vad var det egentligen som hade hĂ€nt i den dĂ€r blomkrukan? Vem hade planterat knark pĂ„ min fönsterbrĂ€da och medvetet, eller omedvetet, rĂ€ddat mig frĂ„n att bli pĂ„kommen som pallonanist? Jag kunde liksom inte fĂ„ huvudet runt det.
26
Killen som trodde han var en apelsin Efter att ha invigt oss i sexets och samlevnadens hĂ€rligheter vĂ€ntade nya utmaningar för Margareta Stenhammar. Nu skulle vi varnas. Livet som blivande tonĂ„ring innehĂ„ller mĂ„nga faror. Och farligast av allt Ă€r knark. PĂ„ andra plats kommer alkohol och tobak, men inget kan jĂ€mföras med narkotika. ANT-dagen var obligatorisk för alla elever i sexan och döpt efter begynnelsebokstĂ€verna i de olika farligheterna. Med röd krita stod Alkohol, Narkotika och Tobak skrivet överst pĂ„ tavlan. Vid alkoholen hade fröken ritat en ganska slarvig flasksymbol. Sprutan vid narkotikan var mer omsorgsfullt tecknad och cigaretten vid tobaken sĂ„g riktigt konstnĂ€rlig ut med sitt moln av vit kritrök. Till sin hjĂ€lp i varningsarbetet hade fröken hyrt in ett avskrĂ€ckande exempel. En före detta narkoman. Nu för tiden var den senige och ryckige mannen i fyrtiofemĂ„rsĂ„ldern kristen. Men innan Gud hade hjĂ€lpt honom att sluta supa, stjĂ€la och knarka verkade han ha levt ett mycket deprimerande liv. âDet började med folköl och thinner i parkenâ, berĂ€ttade han dystert. âSen testade jag hasch och började sila affe âŠâ Jonas Larsson och Jimmy Jeansen, de tvĂ„ av mina klasskamrater som troligtvis hunnit komma lĂ€ngst i sitt experimenterande inom ANT, satt för en gĂ„ngs skull helt knĂ€pptysta. âHar aldrig rört smack, men det beror nog bara pĂ„ att jag inte trĂ€ffade nĂ„n som sĂ„lde âŠâ fortsatte den gamle knarka27
ren. âJag har rĂ„nat och stulit, jag har svikit och bedragit. Jag har överdoserat och hamnat pĂ„ sjukhus. Jag har fanimej nĂ€stan varit död, och allt Ă€r det förbannade knarkets fel!â Med planerade pauser i den före detta narkomanens berĂ€ttelse pekade fröken Stenhammar pĂ„ overheadbilder som projicerades mot duken som dragit ner framför svarta tavlan. Hasch visade sig vara en förkortning av cannabisharts. KĂ„da och vĂ€xtdelar som pressats samman av lömska marockaner och smugglats i stjĂ€rten för att sĂ€ljas i parker, och i vĂ€rsta fall: PĂ SKOLGĂ RDAR! Ser man nĂ„got sĂ„dant förekomma Ă€r det ens skyldighet att sĂ€ga till. Annars Ă€r man ingen god kamrat eller medmĂ€nniska. NĂ€r Petra rĂ€ckte upp handen hissades George, Andrew och brösten som vanligt upp ett par decimeter. âFröken, Ă€r hasch samma sak som marijuana?â undrade hon. âDet kan kanske Janne svara pĂ„â, sa Margareta Stenhammar med en nick mot den före detta narkomanen. âJa, det kan man nog sĂ€ga. Inte i detalj, men i princip âŠâ HĂ€r fick Janne ta en liten paus för att försöka fĂ„ ordning pĂ„ högerarmen som plötsligt börjat rycka okontrollerat. âDet Ă€r samma vĂ€xt som ligger bakom âŠâ sa han nĂ€r ryckningarna avtagit. âMaja Ă€r dom torkade blommorna och bladen frĂ„n hampan, och haschet har ju redan er fröken berĂ€ttat om.â Nu började det rycka i vĂ€nsterarmen ocksĂ„. Han fick kĂ€mpa en bra stund innan han genom ett under av viljestyrka lyckades pressa ner den i knĂ€t. Den före detta narkomanen tog ett djupt andetag. âNu ska jag berĂ€tta nĂ„t för er âŠâ sa han. Och sĂ„ berĂ€ttade han en ryslig historia om vad som kan hĂ€nda om man prövar hasch: 28
âMin polare tog sin första holk nĂ€r han var ungefĂ€r lika gammal som ni Ă€r nu. Tolv, tretton nĂ„t sĂ„nt. Tjong sa det i skallen. Han fick psykos pĂ„ direkten vettu. Jag snackar TVĂTTĂKTA HASCHPSYKOS!!!â Margareta Stenhammar visade en figur med siffror och staplar pĂ„ overheaden. Det var svĂ„rt att se vad det förestĂ€llde, men eftersom hon la pĂ„ bladet precis nĂ€r Janne började berĂ€tta om sin kompis antar jag att det mĂ„ste ha varit nĂ„got slags haschpsykosdiagram. âKillen fick för sig att han var en APELSIN!!!â fortsatte Janne. En dusch av saliv lĂ€mnade hans mun och spred sig över katedern. âDet lĂ„ter kanske kul tycker ni, men killen var livrĂ€dd! Fullkomligt skrĂ€ckslagen för att nĂ„n skulle komma och skala honom. Han sitter fortfarande inspĂ€rrad pĂ„ psyket. Varje gĂ„ng vĂ„rdarna knackar pĂ„ dörren tror killen att det Ă€r dags för skalning. Om han kunde tĂ€nka klart skulle han nog Ă„ngra att han tog den dĂ€r holken ⊠eller vad tror ni?â Det var nĂ€r den före detta narkomanen sa ordet apelsin som det plingade till i min skalle. Tankarna vandrade frĂ„n klassrummet till de oĂ€tna citrusfrukterna i Aslans bur. Hur nymfparakiten precis som det ANT-avskrĂ€ckande exemplet framför mig svajade och ryckte i sina rörelser. Hur Aslan brukade sprĂ€tta ut frön som jag plockade upp och la i ⊠För första gĂ„ngen pĂ„ flera veckor kĂ€nde jag min arm flyga upp i luften. âJanne, hur ser fröet ut? Det dĂ€r som blir till cannabisplantor?â
29
Fröblandning för tamfĂ„gel Det verkade helt sjukt att marockaner skulle göra sig omaket att trycka in hasch i stjĂ€rten och smuggla det till svenska skolgĂ„rdar om en sjĂ€tteklassare kunde driva upp marijuanaplantor pĂ„ egen hand. StĂ€mde mina misstankar var det precis vad jag lyckats göra. Visserligen helt omedvetet, men Ă€ndĂ„. Jag var tvungen att fĂ„ tag pĂ„ fröpĂ„sen. MĂ„ste fĂ„ lĂ€sa innehĂ„llsförteckningen. NĂ€r fröken och Janne slĂ€ppte ivĂ€g oss för lunch hoppade jag direkt upp pĂ„ cykeln och stack hem. Det kĂ€ndes som hissen tog sexton vĂ„ningar pĂ„ sig att nĂ„ Ă„ttonde. Nyckeln hakade upp sig i jeansfickan. NĂ€r jag vĂ€l kom in i lĂ€genheten tyckte jag för en sekund att halltapetens gröna medaljonger sĂ„g ut som marijuanalöv. âKalle? Ăr du redan hemma?â Fan ocksĂ„. Hade glömt bort att farsan sjukskrivit sig nĂ€r morsan stack. Först för att kunna heltidssupa. Nu för att ⊠tja? Jag hade hört honom skryta om att han var utbildad barnpsykolog, men hans uppfostringsmetoder vittnade sĂ„ vitt jag kunde mĂ€rka inte om nĂ„gon sĂ€rskild specialkompetens. Under sjuttiotalet rĂ„dde det stor brist pĂ„ manlig dagispersonal. Tydligen hade farsan nappat pĂ„ nĂ„got erbjudande om att omskola sig till förskollĂ€rare. NĂ€r han vĂ€l blivit omskolad dröjde det inte lĂ€nge innan han sugits upp av facket, och sen dess jobbade han fackligt. Vad det nu kunde tĂ€nkas betyda. âJag trodde inte du slutade förrĂ€n tre? Du har vĂ€l inte 30
glömt bort att vi ska Ă„ka till stugan?â sa han och lĂ€t lite orolig. âJag glömde gympapĂ„sen!â SvĂ„rare Ă€n sĂ„ var det aldrig att parera honom â det var en av de stora fördelarna med farsan. SĂ„ fort han stĂ€ngt sovrumsdörren om sig rusade jag in till Aslan och ryckte fröpĂ„sen ur IkealĂ„dan dĂ€r fĂ„geltillbehören förvarades. VĂ€nde upp sidan med innehĂ„llsförteckningen. Skulle det stĂ„ nĂ„got om Cannabis Sativa? Indisk hampa? NĂ€r fĂ„geln fick se mig började han rycka hej vilt och kasta sig mot burspjĂ€lorna. Han pĂ„minde sĂ„ mycket om den före detta narkomanen att det kĂ€ndes lĂ€skigt, men han verkade i alla fall ha fĂ„tt tillbaka sin matlust. SkrĂ€nandet och flaxandet frĂ„n buren gjorde det omöjligt att lĂ€sa. Jag blev tvungen att fylla fröskĂ„len till brĂ€dden för att kunna koncentrera mig pĂ„ den minimala texten. Trots att bokstĂ€verna var sĂ„ smĂ„ stod ett av orden ut som om det varit sjĂ€lvlysande: Fröblandning för tamfĂ„gel; hirs, vete, safflor, hampa.
HAMPA!!! PÄsen prasslade som ett segel nÀr jag slet upp en grabbnÀve och började trycka ner sÄ mÄnga frön jag bara kunde bredvid yuccapalmen. Brydde mig inte om att skilja vete frÄn hirs, eller hampa frÄn safflor. Vad fan var safflor förresten? Det spelade ingen roll. Jag öste innehÄllet i Aslans vattenautomat över jorden och plattade till med handen. HÄl efter hÄl. Frö efter frö. För sÀkerhets skull planterade jag i de andra krukorna med, en benjaminfikus och ett skott frÄn vardagsrummets monstera.
31