9789173710664

Till Den här boken tillägnas mina tre största supportrar.

Mina föräldrar, som hela mitt liv har reagerat med ett ”jamen, självklart!” när jag har berättat att jag lyckats med något svårt. Jag tror inte ens att ett Nobel-pris skulle få en annan reaktion.

David, som har gjort precis allting enklare, bättre och otroligt mycket roligare. Extra stort tack för året i Norge.

Ingen bok utan det, eller dig.

Tiden Box 2052 103 12 Stockholm www.tiden.se © Johanna Lindbäck 2007 © Omslag LiBä © Omslagsfoto Marit Thorin Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2007 ISBN 978-91-85243-98-3 Tiden ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

En liten chock.indd 2

2007-04-02 10:04:01

inte direkt för att komma i tid, det kan man inte säga. Men klockan var bara åtta och trettiotre eller något när Gustav klev in i klassrummet och väntade sig Marta där framme som skulle ta emot hans ”sorry, jag vet att jag är sen, men du fattar ju?”-ögonkast, och nicka tillbaka sitt vanliga ”jaja, det är okej”. Fast det var ingen Marta där idag. En helt annan person, en ung tjej i små glasögon med mörka bågar och mörkbrunt kort hår stod där framme och hon nickade inte ”jaja, det är okej” tillbaka utan stannade mitt i närvarokollen och snörpte irriterat ihop munnen.

Sen tittade hon övertydligt på klockan och Gustav blev stående innanför dörren. ”Eeh, ursäkta”, sa han. ”Jag är visst sen?” ”Ja, du är visst det. Fyra minuter”, sa hon och tittade menande på klockan igen. ”Vi börjar väl halv? Som vanligt alla måndagar hela terminen?”

Matte himlade med ögonen åt honom ”Jeezus, hon är skitjobbig” och Gustav nickade generat till tjejen och gled snabbt ner på den lediga platsen bredvid honom. Som på beställning HAN ANSTRÄNGDE SIG

3

En liten chock.indd 3

2007-04-02 10:04:01

trillade ena kryckan ner och det fick henne att slänga ännu ett irriterat ögonkast åt hans håll.

Han gjorde en ursäktande gest med handen och ordnade till kryckorna extra tyst och försiktigt. ”Jaha”, fortsatte hon och tog upp tråden med klasslistan.

När hon var klar med den kom förklaringen till att hon befann sig där i klassrummet idag. ”Det är alltså så att Märta har blivit sjukskriven och kommer att vara borta fyra veckor framåt. Hon råkade trilla och bryta foten här under lovet. Hon kanske blir borta längre, vi vet inte i dagsläget, men det är jag som ska vicka för henne. Jag heter Eva Lindell, för er som missade inledningen på lektionen.”

Hon skrev namnet högst upp på tavlan. EVA. Jättestora bokstäver. Under skrev hon sin hotmail-adress. Stort misstag, tänkte Gustav direkt. Det är alltid något pucko som blir sur över en tillsägelse eller ett betyg och inte kan hålla sig från att skicka en massa skräp eller anmäla adressen till olika tvivelaktiga sajter. ”Om ni vill skicka in arbeten eller fråga något eller, ja, meddela något kanske, så kan ni använda den eller ringa …”

Nu kom ett nummer skrivet med lika stora siffror som namnet.

Eva Lindell vände sig mot dem igen och väntade med armarna i kors över bröstkorgen. Gustav plitade lydigt ner allt i anteckningsblocket. Inte för att han någonsin hade ringt hem till en lärare och frågat om något, eller trodde att han någonsin 4

En liten chock.indd 4

2007-04-02 10:04:01

skulle göra det heller, men likafullt skrev han och alla andra i klassen alltid upp alla hemnummer och adresser och Gud vet vad. Och just nu skulle han ha skrivit upp vad som helst bara för att inte dra på sig ännu mer irritation från hennes sida.

Precis när han var färdig med numret slogs klassrumsdörren upp igen och Johan och Elin klev in med andan i halsen och kläderna fulla av kall luft. De höll varandra i handen. De var solbrända i ansiktet och det riktigt strålade lycka och framgång och hälsa om dem efter en sportlovsvecka tillbringad i Schweiz tillsammans med Elins föräldrar. Precis som förra året och året före det. ”Otrolig skidåkning, en massa bra barer och pubar, helt enkelt skitkul”, hade de berättat innan de åkte. Det såg ut som deras förväntningar slagit in.

Alla i klassrummet såg upp och liksom sög in dem med blicken, det var så, man kunde inte låta bli att titta på dem. Ett riktigt Hollywoodpar, äkta star quality, homecoming king and queen. Det var i alla fall så Gustav såg dem och han var helt övertygad om att han inte var ensam om det.

Han hade funderat mycket över vad som gjorde Elin så speciell, men inte hittat något bra svar. Än.

De hade gått på samma högstadieskola, i parallellklasser.

På den tiden hade hon varit kompis med Krille, Gustavs bästa klasskompis. Deras mammor jobbade ihop eller något sånt.

Elin brukade komma fram och snacka med dem då och då.

Eller, hon och Krille brukade snacka. Gustav sa inte mycket, 5

En liten chock.indd 5

2007-04-02 10:04:01

för allt han kom på lät så töntigt att han snabbt insåg att tystnad orsakade minst skada. Humma och jaha-a kunde han göra, men helst inget mer. Det var nog svårt bara det.

Elin var inte sådär uppenbart snygg som vissa andra tjejer.

Jo, hon hade rött hår och det var ju annorlunda, men i övrigt såg hon helt normal ut. Blå ögon, mun, näsa, liten och spenslig kropp, tio fingrar och tio tår, allt satt precis där det skulle.

Han kunde lätt räkna upp minst femton tjejer på skolan som var snyggare än hon, men ingen av dem hade det där som gjorde att man automatiskt följde dem med blicken, alltid ville se vad de skulle hitta på härnäst och alltid hoppades på att de skulle komma fram och prata med en (och att man själv då skulle vara ett under av charm, smarthet och slagfärdighet).

När de började ettan i gymnasiet och han förstod att de skulle gå i samma klass de kommande tre åren hade han nästan fått stresspanik. Hur skulle han kunna koncentrera sig på något överhuvudtaget med henne i samma klassrum dag ut och dag in?! Tack och lov fanns det tretton andra tjejer och elva andra killar i just det klassrummet så det var rätt lätt att göra sig osynlig i samtal och diskussioner där han riskerade att komma med fåniga skämt eller uttalanden. Han hade nästan börjat slappna av och vänja sig vid att Elin fanns där hela tiden och kollade på honom ibland och log mot honom ibland, eller kom och satte sig vid samma bord på lunchen och pratade. Som om de var riktiga gamla kompisar eller något. Han visste inte vad han skulle kalla det. Det kändes i alla fall smått otroligt.

6

En liten chock.indd 6

2007-04-02 10:04:01

Och sen hade det gått några veckor till och hips vips kom hon och Johan in i klassrummet och var tillsammans och det var liksom helt naturligt på en gång. Man kunde bara slå sig för pannan och säga: ”Jamen, självklart! Det är ju de två som hör ihop!” Ingen normalt funtad människa kunde ha några invändningar mot det. Johan var perfekt för henne. Snygg, sportig, populär, lång och blond, skämtsam, trevlig, med mera, med mera. Elin passade in precis under hans arm, han satt som gjuten vid hennes höft.

Men Gustav kunde ändå inte låta bli att följa henne med blicken var hon än dök upp, det satt i ryggmärgen. Eller i muskelminnet. ”Oj. Förlåt att vi är sena”, sa Elin. ”Vi kom hem så sent igår och Johans …”

Hon avbröt sig och letade efter fortsättningen. Vad skulle komma nu? … libido har fått sig en sån skjuts av all alpluft och lårmusklerna behövde en rejäl genomkörare, så vi kunde inte somna? ”… väckarklocka funkade inte.” ”Ja, ursäkta så hemskt mycket”, sa Johan. ”Det ska inte hända igen. Har vi vikarie idag?” ”Ja”, sa Eva Lindell stramt och repeterade sitt namn och det om sjukskrivningen.

Johan nickade leende och sen drog Elin med honom till den lediga bänken mitt i klassrummet, den som outtalat alltid var reserverad åt just dem. Eva väntade en liten stund på att lugnet skulle lägga sig igen innan hon fortsatte. Hon såg inte 7

En liten chock.indd 7

2007-04-02 10:04:01

imponerad ut, utan verkade bara vara ännu mer irriterad. ”Ska vi etablera några regler här?” sa hon uppfordrande. ”Börjar vi åtta och trettio så börjar vi åtta och trettio. Det är inte flextid. Det innebär att man kommer in och sätter sig och är färdig att sätta igång och jobba åtta och trettio. Okej? Det här är ungefär den enda principen jag tycker är viktig, jag skiter i om ni har keps på er, och jag struntar i om er mobil råkar ringa en gång, bara ni inte börjar prata och själva ringer folk under lektionen. Men tiden, snälla, kom i tid. Det är irriterande för alla med en sån här lös start och vi får börja om flera gånger.

Dessutom är ni snart färdiga med skolan så ni borde ha kläm på allt sånt här redan. Håller ni inte med?”

Vad annat kan man svara än ja? Klassen mumlade knappt hörbart. Matte, som satt till höger om Gustav, suckade tyst.

Eva ryckte på axlarna. ”Det får väl duga”, sa hon och ett svagt leende skymtade i mungiporna. ”But this is an English class, so from now on we’re going to do this in English. No Swedish allowed, okay?”

Det var den amerikanska accenten som fick Gustav att haja till och titta upp från klottrandet i anteckningsboken. Inte den där teveamerikanskan som så många andra lärare hade, den här lät äkta, som att den praktiserats ofta och länge och kanske till och med nyligen. Det hördes att hon var svensk, men inte mycket.

Hon berättade att hon hade tillbringat rätt mycket tid i USA. Först som utbytesstudent när hon själv gick i gymnasiet, 8

En liten chock.indd 8

2007-04-02 10:04:01

sen som au pair ett år, och slutligen som student. Hon älskade det engelska språket, att lära sig mer om det. Inte bara kunna glosor, utan att liksom koppla ihop språket med ett land och en kultur och att kunna koder och referenser, det var det som var passionen för henne. Förhoppningsvis skulle hon lyckas förmedla lite av det under den här tiden!

Borta var den irriterade tonen och ständiga kollen på klockan, och ivriga röda rosor bröt fram på kinderna. När Gustav mötte hennes blick glittrade ögonen till, hon log på riktigt nu. ”Det är lätt att man tänker på språk, och speciellt engelska, som enbart ett medel för kommunikation. Alla ska kunna det nu och man måste till och med vara hyfsad på engelska för att kunna programmera brödrosten. Ja, ni vet allt det där. Och det är ju sant! Men vi får inte glömma att språk också är ett sätt att komma in i ett land. Precis som svenskan är en nyckel till hur vi själva är och Sverige är så funkar alla språk som sitt lands bärare, eller hur? Och med engelskan är vi lyckligt lottade eftersom vi hör den hela tiden. Vi ser kultur och hör musik och läser böcker. Det är det vi måste använda oss av, det är det som är kul! Vi ska lära oss prata och nöta in glosor, men vi kan också passa på att lära oss något om USA. Jag måste erkänna att jag aldrig har varit i England. Det är inget fel på det landet, men det har liksom inte blivit av för mig … så medan jag vickar blir det USA för hela slanten, okej? Är det någon här som har varit i Staterna?”

Petra räckte genast upp handen och berättade att hon hade 9

En liten chock.indd 9

2007-04-02 10:04:01

tillbringat halva förra sommaren på ett ridläger i Kalifornien, det hade varit helt fantastiskt, och Pelle hade varit i New York för två år sen, och Matte och Agnes hade båda varit på semester i Florida.

Matte tittade lite på honom men Gustav rynkade på näsan och räckte inte upp handen. ”Great, excellent”, sa Eva ivrigt och fortsatte på engelska: ”För mig har det bara blivit östkusten än så länge. Boston och New York mest.”

Bingo! Gustav strök nöjt under hennes namn i blocket.

Hon fortsatte. ”Vi kommer nog att få roligt ihop!” Och det lät verkligen som om hon menade det. ”Jag tänkte att vi skulle lämna er lärobok ett tag för jag har en bra novell jag vill jobba med istället.

Eller, egentligen är det ingen riktig novell, utan ett utdrag ur Douglas Couplands bok Generation X. Jag tycker jättemycket om honom och han är verkligen amerikansk! Fast egentligen är han kanadensisk, men, ja, han är verkligen nordamerikansk då.” Hon skrattade till lite ursäktande och kinderna blev ett ögonblick ännu rödare. ”Hursomhelst, den här biten handlar om vad man vill komma ihåg ur sitt liv, lyckliga stunder som har varit viktiga för en. Och då är det de små sakerna han menar, de som ofta kan bli minst lika betydelsefulla som den dag man tog körkort eller fick ett superbra jobb eller gifte sig … ja, vad folk nu brukar räkna upp.”

Douglas Coupland! I Gustavs väska låg just nu All families are 10

En liten chock.indd 10

2007-04-02 10:04:01

psychotic av samme författare. Han skulle lämna tillbaka den på biblioteket efter skolan. Den var halsbrytande och bra, men inte lika bra som Microserfs. Gustav förlät henne genast för att hon var en surkärring med tiderna. Det här verkade för lovande.

Eva delade ut ett tunt stencilerat häfte till var och en. Hur gammal var hon, tjugofem kanske? Inte så lång, men lång hals och en smal, blek nacke nedanför det mörka håret. Man skulle lätt kunna lägga handen om den. Han undrade om hon hade pojkvän, och om han i såna fall brukade göra det. Han såg framför sig hur hon stod böjd över något, kanske förstrött rörde runt i en spagettikastrull, och den eventuelle pojkvännen kom in för att se om maten var färdig snart och la hemtamt handen om hennes smala, bleka nacke.

Eva tittade till lite extra när hon kom fram till honom. ”Har vi träffats förr?” frågade hon lågt på engelska.

Han skakade på huvudet. ”Tror inte det.”

Hon såg på honom en stund till innan han fick sitt häfte. ”Jag förväxlar dig kanske med någon annan.” ”Varsågoda och börja läsa”, sa hon högtidligt när alla hade fått sitt häfte. ”Douglas Couplands Generation X!” Hon lät lika stolt som om hon hade presenterat ett överraskningsbesök av kungen. ”Gaaaah, fy fan vilken start på veckan!” stönade Matte när lektionen var över och de var på väg mot skåpen. ”Och att veta att 11

En liten chock.indd 11

2007-04-02 10:04:01

alla måndagar ska börja så här i minst en månad till. Jag saknar redan Marta. Hörde ni att hon sa fel hela tiden? Märta. Med henne fick man i alla fall ta det lite lugnt då och då.” ”Då ska lektionen börja åtta och trettio”, härmade Anders. ”Varför är alla lärare så otroligt fixerade vid sekunder? Jag fattar inte det. Går verkligen jorden under om någon kommer en minut för sent? Eller kommer skolan att brinna upp? Självantända liksom?

Finns det hemliga sensorer som känner av om en dörr öppnas av en elev klockan åtta och trettiotre, och då jävlar smäller det!” ”Nej, men du får ett misslyckat liv och blir kvar i kassan på Ica Maxi hela din karriär. Det är sånt som händer för människor med sena ankomster. Say hello to your loserlife, helt enkelt”, sa Gustav. ”Men ditt loserlife då, young man?” Anders spände ögonen i honom och såg lite stött ut. ”Du hade börjat tro att du var immun, eller hur? Trodde att det var lugnt att glida in lite när som helst, få lagom särbehandling av alla lärare, och så kommer du hit och åker direkt på skäll av vikarien. Ajaj, Gusten, nu får du allt skärpa dig.”

Gusten. Sen de fått läsa ett utdrag ur Hemsöborna förra våren hade Anders börjat kalla honom Gusten då och då. Speciellt när Anders låtsades vara allvarlig.

Nu skakade Gusten bara surt på huvudet och sa inget mer.

Matte räddade stämningen genom att stöna lite till. ”Jag måste fan ha en macka för att klara av den här dagen.

Vi hinner till kafeterian, va?”

12

En liten chock.indd 12

2007-04-02 10:04:01

Kafeterian var full, trots att klockan bara var halv tio. Det var den vanliga frukostrushen. Cola, kanelbullar, kaffe, mackor, kexchoklad, mer cola. Allt som behövdes för att överleva fram till lunch.

De snygga innetjejerna i trean satt uppradade i sin ända av rummet där de vräkte ut sig och blev flirtade med av de snygga innekillarna, medan alla de andra ettorna och tvåorna och de inte-så-inne-treorna höll till godo med sofforna som inte stod bredvid fönstren. Det var ingen uttalad regel att det skulle vara så, ingen informerade om detta vid den obligatoriska rundvisningen när de började på skolan, det var ändå något som alla lärde sig direkt. Innetreor = sköna soffor, gott om plats. Resten = det som är över.

Gustav kunde fortfarande knappt gå genom kafeterian utan att känna sig för uttittad, trots att han gick i trean nu. Om Elin var en sorts blickmagnet så var han en annan, fast blickarna på honom varade bara en kort stund och fanns där av en helt annan anledning. Han var inte alls spännande, bara konstig och annorlunda. När folk väl konstaterat det fortsatte de sällan att titta, i alla fall de finkänsliga. Just det, move on people, kunde han tänka, nothing here to see. Det som skilde honom från andra var att ett ben var längre än det andra. Inget mer uppseendeväckande än så. Han hade kryckor, men det betydde inte att det skulle komma något plötsligt okontrollerat utbrott av obscena ord eller att han skulle börja dregla och rulla runt med huvudet och bete sig allmänt konstigt. Allt han gjorde var att halta fram 13

En liten chock.indd 13

2007-04-02 10:04:01

med det där korta benet och sina kryckor. Och ändå räckte det för att det vissa dagar fortfarande skulle kännas jobbigt att gå igenom kafeterian fram till disken och köpa sin läsk.

Matte laddade upp med en skinkmacka, en apelsinjuice och en Japp. Gustav och Anders satt mest tysta och slappade medan han åt. Tittade på dem som gick förbi, diskuterade lite löst om när nästa basketturnering skulle äga rum. Anders hade ett nytt tevespel, de hade testat det lite grann, men det var ett sånt som man behövde några timmar för att lära sig och komma in i och bli bra på.

Agnes och Petra kom in och drack ett glas vatten med dem.

Sen var det dags på nytt, samhällskunskapen.

14

En liten chock.indd 14

2007-04-02 10:04:01