9789129670639

VISK ANDE ba r n e t

andra poliserna kasta sig ut på stigen, såg luvor och dras ihop som en säck. »Fan också, han sticker!« Ropen trängde igenom vättarnas skrämda tjatter och Jannike kisade in mellan stammarna. Hon hann precis se Fågelätaren försvinna bakom ett mossigt stenblock.

På någon sekund hade hon dragit sitt svärd och var på väg in i skogen efter honom.

När en flöjtspelares lockande toner svävar över ödemarken hittas en liten flicka i skogen. Vem är hon? Och kan 17-åriga Jannike Faltins paranormala förmågor hjälpa Byrån för Särskilda Efterforskningar att lösa ännu ett mysterium? Vem kommer att överleva och vem måste dö?

Den första boken om Jannike Faltin, Den femte systern, blev nominerad till Augustpriset 2008.

Det_viskande_barnet.indd 1

d e t V ISK A N DE b a r n e t

fångstnätet landa över vättarnas toppiga

&

Som i slowmotion såg hon Leyla och de

&& M Å R T E N S A N D É N

de t

det

VISK ANDE barnet m

en å rt

sa n dé n

09-07-03 12.09.54

Mårten Sandén

DET

VISKANDE BARNET

I_Det viskande barnet.indd 3

09-06-30 17.47.54

Böcker av Mårten Sandén: Gömstället Arvtagaren Juveltjuven Gengångaren Spökskeppet Skatan Tvillingarna Midnattsstjärnan Piraterna Bröderna Geniet Bandhandboken En plats de kallar Lyckan Anna d’Arc Den femte systern

På annat förlag: Den fulaste nallen i världen Den mörkaste platsen i huset Roy och Perry löser pralinmyseriet Roy och Perry räddar en varg

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Mårten Sandén 2009 © Omslag: Jens Magnusson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-29-67063-9 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Det viskande barnet.indd 4

09-06-30 17.47.56

KAP I TE L NO

1

Mannen som kallades Kyklops stod stilla i mörkret längre in i skogen. Genom sina infraröda glasögon kunde Jannike Faltin se hans ena hand vila tungt på promenadkäppens krycka, och hon anade att den andra grep om en revolver i rockfickan. Konturerna av en borsalinohatt avtecknade sig mot granarna och huvan över Kyklops ansikte böljade lätt när han andades.

Förutom det hon såg visste Jannike ingenting om honom. Operation Joculatores var hemligstämplad på högsta nivån och Kyklops tankar var ogenomträngliga, till och med för henne.

Med en suck rullade Jannike åt sidan på den mossiga marken, slöt ögonen och lämnade sin kropp. Bara så. Hon hade alltid vetat hur man gjorde, men liksom med sina andra förmågor kunde hon inte förklara hur det gick till.

Det som fick henne att vilja stiga upp i mörkret över granarna var en namnlös, obestämd oro. Svävande över 10

I_Det viskande barnet.indd 10

09-06-30 17.47.57

skogen såg hon poliserna ligga i en tigande rad bredvid stigen. Hon såg Kyklops uppifrån bland träden, stödd på sin käpp, och när hon steg högre kunde hon se byråsekreterare Reuter och den enorme Magnus Eriksson Örnfot som var på väg mot sin utkiksplats med en matsäckskorg.

Det fanns mycket Jannike inte förstod med operationen, men det var egentligen inte därför hon var orolig.

Det som skrämde henne var den ogripbara ondska som hängde som brandrök över skogen i väster.

En gång hade människor bott där borta bland granarna och någonting hade besökt dem. Någonting fasansfullt. Förvridna munnar skrek ut sin sorg, och som en viskning inuti gråten hörde hon flöjten.

Den där förbannade flöjten.

Men inte ens skuggseendet lät henne se mer än så, och långt där nedanför vände sig en mörkhårig kvinna i polisjacka mot hennes livlösa kropp och ruskade den. Lika lätt som Jannike stigit genom luften sjönk hon nu ner, och ögonblicket efteråt såg hon ut på världen genom sina infraröda glasögon igen. ”Jag är vaken, Leyla”, väste hon. ”Jag bara vilade.”

Den mörkhåriga kvinnan med polisjackan himlade med ögonen och mimade ett Yeah, right.

Leyla Baghdassarian var polis, men sedan de blev kollegor på Byrån för särskilda efterforskningar hade hon också blivit Jannikes vän. Ibland undrade Jannike vad hon hade sagt som fjortonåring om någon hade berättat att hon skulle bli bästa vän med en snut.

11

I_Det viskande barnet.indd 11

09-06-30 17.47.58

Ingenting, förmodligen. Hon hade bara klippt till direkt. ”Jag gillar inte det här”, sa hon. ”Varför är inte Reuter chef, som vanligt?”

Leyla hyssjade på henne. ”Spelar väl ingen roll”, andades hon. ”Om den där Kyklops duger åt Nationella insatsstyrkan så duger han åt mig.”

Fler hyssjanden hördes från poliserna som låg längs stigen. Alla i specialkommando X-ray var utrustade med elektroniska lyssningssnäckor som förvandlade minsta viskning till ett vrål. ”Baghdassarian, få tyst på Stureplansbruttan”, väste någon. ”Nu!” Jannike såg förvånat på poliserna och sedan ner på sin dunjacka, manchesterbyxorna och de dyra kängorna. Hon hade aldrig ens tänkt på att kläderna kunde lura någon.

Det senaste året hade Jannikes liv förändrats mer än någonsin tidigare. Hennes barndom med inbrotten, bilstölderna och de ständiga polisjakterna var som en mörk saga nu. Till och med tiden som vaktmästare på Hembygdsmuseet, där hennes förmågor först förde henne i kontakt med Byrån, kändes avlägsen. Nu låg hon bland poliser – paranormalt begåvade elitpoliser, visserligen, men ändå – och blev kallad Stureplansbrutta. Fast det var väl åtminstone snäppet bättre än att bli kallad horunge och tattarjävel.

Jannike lade sig på mage och spanade längs stigen där konvojen skulle komma. Hennes fingrar runt fångstnätet 12

I_Det viskande barnet.indd 12

09-06-30 17.47.58

värkte av kyla. För säkert hundrade gången undrade hon varför det krävdes ett specialkommando ur Nationella insatsstyrkan för att fånga några vättar som hon och Leyla lika gärna kunde ha tagit själva. Fågelätaren och hans crew hade visserligen förbindelser med gangsters i Stockholm, men det hade rätt många vättar nu för tiden.

Nu kände Jannike den välbekanta stanken av oknytt.

Hon stängde av hörsnäckan, drog ett djupt andetag och tog ett stadigare tag om fångstnätets kant.

Efter några minuter hörde hon vättarnas steg knastra över stigens barr och kvistar, och strax efteråt såg hon dem. Det måste vara Fågelätaren som gick först. Han var skägglös och ovanligt stor, till och med för en halvvätte.

Reuter hade berättat att Fågelätaren hade levt länge bland människor, och utan sin strutformade luva kunde han mycket väl ha tagits för ett underligt barn.

Det märkliga i operation Joculatores storlek jämfört med dess byte blev plötsligt uppenbart. Fågelätaren och hans crew var precis den sorts varelser som ordningsmakten alltid brukade lämna åt Byrån att ta hand om. Inte ens Joculatores, ligan som vättarna samarbetade med i Stockholm, var mer än dussingangsters. Jannike sneglade in i skogen. Var det verkligen vättarna som Kyklops var ute efter?

I samma ögonblick som hon upptäckte att Kyklops var försvunnen kände Jannike hur många par händer spändes om linan. ”Nu!” Kraften som samlats i Jannikes ben under den långa 13

I_Det viskande barnet.indd 13

09-06-30 17.47.58

väntan exploderade på ett ögonblick. Som i slowmotion såg hon Leyla och de andra poliserna kasta sig ut över stigen, såg nätet landa över vättarnas toppiga luvor och dras ihop som en säck. ”Fan också, han sticker!”

Ropen trängde igenom vättarnas skrämda tjatter och Jannike kisade in mellan stammarna. Hon hann precis se Fågelätaren försvinna bakom ett mossigt stenblock.

På någon sekund hade hon dragit sitt svärd och var på väg in i skogen efter honom. *** Fågelätarens spetsiga luva dök upp mellan stammar och snår, än här, än där. Hur fort Jannike än sprang var vätten alltid lika långt framför henne, men hon tappade honom aldrig ur sikte.

Hon var tacksam för de veckolånga övningar som Leyla och hon haft med Magnus i skogarna runt borgen Tärna under sommaren. I herren till Tärnas plikter ingick sedan urminnes tider att upprätthålla freden i trakten, och det Magnus Eriksson Örnfot visste om skogen och det som levde i den hade förmodligen kostat hans förfäder sekler av dyrköpta erfarenheter.

Det här var en främmande skog och en främmande vätte, men Jannike kunde ändå gissa sig till Fågelätarens avsikter. Om han hade velat skaka av sig henne hade han sprungit i kringelikrokar, som rådjuret eller haren. Inte heller var han på väg mot människornas boningar, för då 14

I_Det viskande barnet.indd 14

09-06-30 17.47.58

hade han följt bäckarna likt vargen och räven.

Fågelätaren sprang i en rak linje, hoppande över stenbumlingar och täta snår. Han hade ett mål, och det låg i skogens hjärta.

På de kartor som insatsstyrkan fått se under genomgången hade alla ortsnamn varit raderade. Men Jannike hade sett ett par av polisbefälen peka på en vit fläck och viska något som lät som Svartmon.

När hon frågade om Svartmon ville ingen svara. Inte Leyla, inte Magnus Örnfot och inte deras chef, Reuter.

Det var som om det bodde ondska i själva namnet.

Inte ens helikopterpiloten som flög upp dem till landningsplatsen i Västerbottens inland hade vetat exakt var de befann sig. Jannike hade läst av hans tankar och upptäckt att piloten inte visste mer än hon själv. Hans navigationsinstrument hade kodats och plomberats så att han bara flög mot en namnlös nollpunkt.

Nu ställde Jannike in mobilens GPS-sändare på en likadan nollpunkt så att Reuter kunde skicka helikoptern om något gick fel. Inte för att hon trodde att det skulle behövas. Även öga mot öga skulle Fågelätarens yxa inte räcka långt mot hennes svärd.

När vätten saktade in och började speja bakåt höll sig Jannike utom synhåll. Hon hukade bakom stenar och trädstammar tills hon visste att han kände sig säker.

Det hade ljusnat under jakten och hon såg det främmande föremålet lysa vitt bland träden på flera hundra meters håll. Man såg tydligt att det var tillverkat av människohänder, trots att mossa och slingerväxter gjort sitt 15

I_Det viskande barnet.indd 15

09-06-30 17.47.58

bästa för att utplåna spåren. Men först när Fågelätaren öppnade dörren och gick in i det förstod Jannike att föremålet var en husvagn.

Hon väntade i skogsbrynet på andra sidan gläntan.

Fågelätaren bodde inte i skogen, det visste hon. Skulle han träffa någon? Någon som använde den övergivna husvagnen som sitt hem?

Husvagnen gungade knirkande på sin rostiga fjädring, och hon kunde höra vätten klampa omkring därinne. Så blev han synlig i dörröppningen igen och såg sig omkring. ”Mästare!” ropade han. ”Visa dig!”

Hans skrik ekade över skogen och Jannike kände håren resa sig i nacken. Det var inte ljudet som skrämde henne, utan tystnaden som följde på det. Inga fåglar lyfte från träden. Inga smådjur prasslade i riset, och med en rysning insåg hon varför.

Allt levande inom hörhåll hade redan flytt.

Fågelätaren steg ner på marken och såg sig omkring medan han krängde av sig sin ränsel.

Det svaga susandet i grantopparna förstärkte bara avsaknaden av livstecken. Blåsten lät på något vis mekanisk, som väsandet från en gammal karusell.

Så stelnade Fågelätaren till och släppte ränseln i gräset. ”Nej”, sa han. ”Mästare, jag är oskyldig!”

Han började tvekande gå tillbaka åt det håll han kommit från. Hela tiden såg han oroligt upp mot trädtopparna, och plötsligt hörde Jannike.

Det var inte vinden som visslade.

Någon spelade på en flöjt.

16

I_Det viskande barnet.indd 16

09-06-30 17.47.58

De väsande tonerna virvlade i slingor och krumsprång, manande vätten tillbaka mot skogsbrynet bakom husvagnen. Han ökade takten och snart började han springa.

Jannike började gå efter honom över gläntan. Hennes steg hördes tydligt, som en ostadig rytm under flöjtmelodin, men hon brydde sig inte om att dämpa dem. Det var inte från henne Fågelätaren flydde.

Vätten snubblade fram, och flera gånger föll han framstupa. Den spetsiga luvan for av och han gav sig inte tid att ta upp den.

Jannike hade kunnat springa ifatt honom, men hon höll sitt avstånd. Ännu visste hon inte vad det var som jagade vätten, men hon var säker på att hon inte ville vara i närheten när det fick tag på honom.

Hon hörde flöjten snett bakom sig och hukade bakom ett snår. Ljudet passerade över henne; en krängande spiral av väsanden som knappt var toner.

Fågelätaren hade nått fram till en liten bäck något tiotal meter framför henne. Från Jannikes perspektiv såg det ut som om han lätt hade kunnat hoppa över det grunda vattnet, men han saktade in och blev stående med ena kängan i vattnet. ”Vattenkarl, vattenkarl, jag bryter din makt”, skriade Fågelätaren och högg med yxan i vattnet. ”För bilan min må du ta dig i akt!”

Jannike smög närmare. Vad fan höll han på med? ”Vattenkarl, må du brinna i eld!” skrek vätten och steg ner i bäcken, fortfarande med yxbladet svepande genom vattnet. ”Och bilan min …”

17

I_Det viskande barnet.indd 17

09-06-30 17.47.58

Resten av meningen blev bara ett gällt skri, ordlöst och djurlikt. Han ramlade baklänges mot bäckens runda stenar.

Jannike höjde huvudet och väntade på att vätten skulle komma på fötter. Men hans rakade skalle dök aldrig upp över mossan invid bäckfåran, och efter några sekunder gick hon försiktigt närmare för att se varför.

Fågelätaren låg på rygg i vattnet med benen intrasslade i en björkruska. Utan att hon märkt det hade flöjten slutat spela, och återigen var skogen fullkomligt tyst.

Någonting var fel. ”Hörru”, sa Jannike och sänkte svärdet. ”Kan du inte bara komma upp? Du blir ju skitblöt.”

Vättens ögon mötte hennes och hon såg dödsskräcken i dem. Känslan av att någonting var på väg mot bäcken blev starkare, och Jannike såg sig omkring. Inte ett löv rörde sig på de vissnade snåren. Hon satte sig på huk på bäckstranden och tog upp en kraftig hasselkäpp. ”Kom igen” sa hon. ”Ta tag om den här så ska jag dra upp dig.”

I samma ögonblick rasslade det till i björkriset runt Fågelätarens ben och grenarna drogs åt likt snaror.

Jannike kom på fötter och tog ett par snubblande steg nedströms. Nu såg hon att ruskan satt fast i en tunn björkslana, som försvann i vattenvirvlarna under en omkullfallen tallstam. Bäckfåran måste vara djupare där.

Hon höjde svärdet i båda händer och beredde sig på att klyva björkslanan med sitt första hugg. Klingan föll, men så snart den träffade kände hon i händerna att någonting var fel.

18

I_Det viskande barnet.indd 18

09-06-30 17.47.58