Issuu on Google+


Foto: Privat

Anne-Britt och dottern Johanna cirka ett och ett halvt 책r.


E

va Wiklund är sjuksköterskan som blev informatör som blev journalist och sedan informatör igen. Dessutom har hon skrivit två böcker vid sidan av sina heltidsarbeten, Det finns ingen gräns och Jag kommer sen. Idag bor hon i värmländska Kristinehamn och jobbar som informatör i en av Sveriges minsta kommuner – Storfors.

Foto: Lars Larsson

I

Foto: Eva Wiklund

oktober 1998 drabbades Anne-Britt Söderberg av en av de svåraste förlusterna i livet – att förlora ett barn. Tio år senare kastade hon loss från livet i Göteborg för ett jobb på spanska solkusten. I dag är hon nyss fyllda 60 år och bor permanent i Spanien. Under de senaste åren har hon hunnit inspirera många människor med sin historia – där hon tacklat inte bara en utan flera jobbiga förluster.


www.pocketforlaget.se redaktion@pocketforlaget.se © Eva Wiklund Enligt överenskommelse med Norlén & Slottner. Omslag: Johan Petterson Tryck: UAB PRINT-IT 2011 ISBN: 978-91-86675-54-7


Midnatt 29 oktober 1998

Den värsta dagen Det är midnatt mellan torsdag och fredag under höstlovet 1998. Himlen över Backaplan i Göteborg borde vara nattsvart, men nu färgas den gul av lågor som slår ut genom svarta fönster och blå av stråk från snurrande varningsljus. Redan på långt håll kan man se att ingenting är som vanligt i den här delen av staden den här natten. En mamma rusar över den våta asfalten utan att lägga märke till nattkylan. Hon ser sig vilt omkring. Hon mår illa och magen värker. Hon rusar. Hon frågar. Hon vänder på ungdomar och ser in i deras sotiga ansikten, men hittar inte vad hon söker. Andra föräldrar och ungdomar skriker, gråter, förbannar och ber. Tonåringar bär vänner och brandmän står på stegar. En polisman blir skallad av en förtvivlad anhörig. Några unga får syrgas, andra hostar, åter andra ligger så stilla som ingen skulle behöva göra. På Backaplan i Göteborg härskar kaos. Inne i lokalen, som hyrts ut av Makedoniska föreningen, är kaoset ännu värre. Här dansade nyss nära 400 festdeltagare. De skrattade, flirtade, skrek i varandras öron och rörde sig i takt till musiken. Killarna med fräcka frisyrer skapade med hjälp av vax och gelé. Tjejerna i korta toppar som lämnade de platta magarna bara. Nu tvingar svart, giftig rök ner dem på golvet. Eldslågor har svept under taket. De kryper på varandra, svimmar, vaknar till liv, 11


känner hur röken svider och bränner i ögon och hals, kämpar för att ta sig ut, fastnar, blir utdragna, drar varandra i håret, hjälper kompisarna, får slut på luft, trampar på andra. De ropar på Gud, på Allah, på mamma och på pappa. Mobiltelefoner ringer men ingen svarar. Det är bråttom, det är hett och det är tungt. Brandmännen fokuserar på sin uppgift. Nu handlar det om att rädda liv. Kropp efter kropp lämnar de utanför dörren där starka killar tar vid. Det är inte lätt att bära en medvetslös person och de behöver vara flera stycken för att klara av att ta de skadade nerför trappan och ut i den kylslagna natten där ambulanspersonalen startar sitt jobb. Men på många har återupplivningsförsöken ingen verkan. Röken de andats in har varit för giftig. Desperata anhöriga kräver att vårdpersonalen ska fortsätta även när det för länge sedan är för sent. En ung man vacklar fram till en ambulansman med en pojke i sina armar. Han lägger ner honom på asfalten och ambulansmannen, som jobbar med att hjälpa en till synes livlös person, tittar upp. ”Ta hand om min bror!” Den unge mannen vrålar ut sin begäran. Det tar bara några sekunder innan han får en huvudskakning till svar. ”Det kan jag inte, för han är redan död.” Då får sjukvårdaren en hård smäll i ansiktet. Förtvivlan dallrar i luften över hela Backaplan och från räddningsledningen har man varit tvungen att införa krigsprioritering. Den som har störst chans att överleva tas om hand först. En timme senare är allt över. Medan hundratals anhöriga åker runt till sjukhusen med tummade fotografier, kalla händer, ilande magar och små, små strimmor av bultande hopp står en brandman utomhus i den kylslagna oktobernatten med armarna hängande. Blicken irrar och han märker inte kylan. Han är tom och trött. På en undanskymd 12


plats på den våta asfalten ligger rader av bylten insvepta i gula landstingsfiltar. Han räknar till 60 och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. En enda tanke virvlar i hans huvud. ”Det är för många. Det är alldeles för många. Det har gått käpprätt åt helvete.” För de ungdomar som han betraktar är kampen över. För Anne-Britt Söderberg har den just börjat.

13


Juni 1981

Positivt svar förändrar allt Nu måste hon kunna ringa. Klockan har nästan stått stilla den senaste timmen. Sekundvisarna har segat sig framåt som om de fastnat. Hon sitter vid köksbordet och fixerar dem med blicken. Det var i morse hon var där. Nu måste det vara dags. De hade sagt klockan två. Efter klockan två kunde hon få ringa. ”Jag gör det nu. Nu ringer jag.” ”Mmm, ja visst. Gör det du. Klockan är nästan två.” Benny nickar medan han skrubbar varje tallrik i diskhon noga. Först på ovansidan och sedan på undersidan. Han sköljer under rinnande vatten och ställer tallrikarna prydligt i diskstället. De hade fått köpa lägenheten när Anne-Britts morfar gått bort och hon har alltid trivts här. Vid köksbordet brukade han sitta och smutta på sin pipa. Ibland satt han på den bastanta träsoffan som de fortfarande har kvar i det stora lantköket. Skafferiet är stort och hon minns hur det brukade lukta nyskördade grönsaker och bär när hon var liten. Bären hade hon och morfar plockat tillsammans på kolonilotten dit hon ofta fick följa med. Mormor hade dött redan innan Anne-Britt kom till världen, men morfar hade ofta tagit sig tid för henne. Hon minns småslantarna han brukade sticka till henne på galopptävlingarna de besökte tillsammans och hur de brukade heja sig hesa och skratta högt. Om hon blundar kan hon se hans varma leende, det långsmala men kraftfulla ansiktet, de bestämda ögonen inramade av marke14


rade ögonbryn och de stora händerna. De kraftiga fingrarna som var smidiga när han stoppade pipan. Hon pratar med honom i huvudet där vid köksbordet. Nu du morfar. Nu ska du få se. Kanske har det fungerat ändå! Benny fortsätter att slamra med disken vid diskbänken. Hon tar fram lappen med telefonnumret, fixerar siffrorna med blicken och drar nummerskivan runt på telefonen med pekfingrets långa nagel. Hon brukar ha naglarna långa för att maskera prinskorvsfingrarna som hon alltid skämts för. Det surrar med ett tickande ljud när nummerskivan åker tillbaka till ursprungsläget efter varje siffra, men det tänker hon inte på. Hon är van vid ljudet och nu är hon bara intresserad av att skivan ska snurra tillbaka så fort som möjligt så att hon kan slå nästa siffra. Hon drar den tillbaka med lite våld för att det ska gå snabbare. Det smattrar till som i protest. Signalerna går fram. Det dröjer oändligt länge innan någon svarar, men så lyfts luren. Kvinnan i andra änden låter professionell. Hon lyssnar tyst när Anne-Britt presenterar sig och beskriver sitt ärende. Så frågar hon efter personnumret. ”Dröj en stund, så ska jag hämta svaret.” ”Javisst.” Hon nickar med luren mot örat och hör steg, skratt och ett sorl i andra änden. Lådor dras ut och papper viks. Så kommer rösten tillbaka. ”Jo, jag har ditt prov här. Det är klart.” ”Okej, vad ….vad blev det…?” Hon har dragit framtänderna över underläppen medan hon lyssnat och biter plötsligt till oavsiktligt. Smaken från den lilla blodstrimman är metallisk och hon behärskar sig för att inte stöna. ”Det är positivt.” ”Va? Är det verkligen sant?” ”Ja visst. Det är ingen tvekan. Provet är definitivt positivt.” Anne-Britt älskar kvinnan i andra änden. 15


”Det måste jag få skriftligt! Kan man få det?” ”Jo…det är klart…det brukar ju inte behövas, men om du verkligen vill ha det så skulle vi väl kunna ordna det.” ”Åh, vad bra! Toppen! Jag kommer direkt!” Hon slänger på luren med sådan fart att den studsar av telefonen och blir hängande i sladden. Hon lägger upp den och vänder sig mot Benny som står med en tallrik i ena handen och en löddrig diskborste i den andra. Han ler prövande. ”Jaha…vad sa dom?” Hon lutar sig fram och pussar honom rakt på munnen. ”Dom sa att det var positivt, men jag tror inte på det förrän jag ser det. Dom lovade att jag skulle få en lapp.” Han skrattar och gnuggar näsan mot hennes. På väg mot ytterdörren kastar hon en blick på sig själv i spegeln. Den putande rumpan, som kännetecknar nästan alla i hennes familj, har hon vant sig vid. De blå ögonen blänker och de mjukt rundade kinderna har fått två röda fläckar. Hon drar handen genom det långa raka, råttfärgade håret, för att lägga det på plats bakom öronen. Hon skulle hellre ha gyllenblont hår med stora vågor, men hon är nöjd med sitt leende. Hon får ofta höra att det är vackert och att hon har fina, vita tänder. Nu ler hon stort mot sig själv och känner sig vackrare än vanligt. Hon är yr och det dunkar i bröstet. Handen glider snabbt över magen. Kan det verkligen vara sant? Apoteket ligger bara ett par kvarter bort och om några minuter kan hon ha lappen i handen där det står svart på vitt. Hon springer hela vägen dit, stannar innanför dörren och andas djupt. De röda fläckarna på kinderna har spridit sig som flammor i hela ansiktet och hon flåsar efter språngmarschen. Personalen skrattar stort med henne när hon hämtar beskedet. Hon är så omedelbar i sin lycka att det smittar av sig. Flera av de andra kunderna vänder sig också om och ler. Anne-Britt Söderberg är 30 år. Hon har väntat på det här ögonblicket länge. Hon har fantiserat om det, försökt tvinga fram 16


det, bett till högre makter om det. Men idag… just idag är hon äntligen, äntligen gravid. På hemvägen springer hon inte. Hon går raskt och trycker tillbaka impulsen att ta skutt över asfalten och göra små piruetter. Det skulle nog se löjligt ut. Lappen bränner som eld i handen och hon lägger den på köksbordet när hon kommer hem. Benny är klar med disken och har satt sig vid bordet. ”Det är verkligen positivt!”. ”Nähä?” ”Jo, det är positivt. Det är helt otroligt.” De har försökt länge. I flera år. Hon sätter sig i hans knä och slår armarna om hans hals. Han stryker henne över det långa håret och låter handen följa hennes kind. ”Vi ska bli tre!”, säger hon och gnuggar näsan mot hans. ”Otroligt”, mumlar han mot hennes hals. Hon håller hårt om mannen som hon tycker att hon känner utan och innan. Han med de kalla fötterna och de knotiga knogarna och förmågan att beskriva ett kretskort i minsta detalj. Honom som hon lovade att älska i nöd och lust redan för sju år sedan. Då hade de varit förlovade i tre år och Anne-Britt hade hoppat av en språkutbildning i Frankrike för att komma hem till Benny. Mamma Ulla-Britt hade haft tårar i ögonen när dottern som 23-åring svarade ja med eftertryck på prästens fråga. Hon hade aldrig trott att hon skulle stadga sig, och med en sådan fin kille till på köpet. Hon hade sett hur Anne-Britt varit kär i kärleken och hoppat vidare så fort intresset falnade. De är väldigt olika. Benny är allvarlig, seriös i sina studier och eftertänksam. Anne-Britt har alltid varit den spralliga som hela tiden vill ha något att göra, annars blir hon rastlös. Biokvällar, fika med tjejkompisarna, dans eller långa promenader i skogen. Vardagslivet efter bröllopet hade inte blivit lika skimrande som de föreställt sig. Hon hade velat träffa vänner och dra med Benny på fester och uteliv. Han hade börjat på sjöbefälsskolan och istäl17


let velat tillbringa det mesta av sin tid vid köksbordet över matteböckerna eller vid skrivbordet med en lödpenna i handen. Allt tekniskt intresserade honom. Hon hade saknat den där tvåsamheten som hon hade hoppats på och känt sig ensam ibland. Men nu är irritationen borta. Det finns ingenting som gnager. De ska bli föräldrar! Äntligen. Tänk att provet var positivt! Allting känns positivt nu. Hela världen är en positiv karusell. Månaderna som kommer är en strömmande fors där hon njuter av vetskapen att barnet växer inuti henne. Nu är hon med. Nu är hon en del av livet. Den trygga värmen från Benny har spridit sig i hela kroppen, i hela lägenheten, i hela världen. I Anne-Britts mage gör sig Johanna beredd. Fotnot: Benny heter i verkligheten något annat.

18


Läsarreaktioner på Jag kommer sen

Jag kommer sen... av Familjen Ström, 2010-10-08 Detta är verkligen en bok som ger mycket! En bok där man kommer nära livet, det riktiga livet och när livet är som svårast - men också när det är som bäst. Det är en bok som ger styrka vare sig man är tonåring eller vuxen med eller utan barn. Vi har läst den hela familjen och den får högsta betyg av oss allihop. En bok vi kommer att bära med oss länge! Rekommenderar den varmt! LÄS!! av Anette, 2010-10-28 Om man tror att den här boken bara handlar om Stor Mörk Sorg har man fel. Den handlar om så mycket mer. Det här är en väldigt varm berättelse om livets alla skeden och om livskraft. Jag tror väldigt många kan känna igen sig i något kapitel. Boken tar upp många intressanta ämnen. Så tänk inte bara Brandkatastrofen! NEJ VAD HEMSKT! Det är en bok som både ger AHA-upplevelser och energi!! Läste boken i ett svep... Fantastisk bok. 2010-09-30 Göteborgare Boken plockade fram många känslor. Tårar, hopp och till slut gläje över att livet går vidare. Ann-Britt har beskrivit sin förtvivlan över att mista sin dotter på ett otroligt sätt. Jag känner verkligen med henne. Att blanda in fakta om branden och följande rättegång gjorde den inte sämre. En fantastisk bok som jag rekommenderar alla att läsa.

14


Lätt o tung på en gång! 2010-09-30 Lotta En bok om ett tungt ämne skriven på ett lättläst sätt. Jag är själv dyslektiker, men har ändå inga problem med att läsa denna bok, om man bortser från lite tårar, men dom mår man inte dåligt av att fälla. En bok jag varmt rekommenderar!!!! En bok som verkligen berör av Ullamia, 2010-10-20 En mycket läsvärd bok som alla borde läsa. Den berör på djupet och får en verkligen att se saker ur ett annat perspektiv. Historien om Anne-Britt som förlorade sin dotter i branden är verkligen hoppfull även om vissa stycken rör en till tårar. Hon visar på ett innerligt sätt hur man kan komma tillbaka till livet även efter det hårdaste slag. Jag kände mig upplyft efteråt! Att kunna le genom sorgen, Johans Änglamamma Harriet, 2010-10-01 En gripande bok som borde läsas av alla. Att få följa en Änglamammas väg tillbaka till livet är en gåva - ta den till er. Boken ger hopp - det går att leva vidare efter den största av förluster. Jag kommer att läsa den...om och om igen... Gripande och stark, läs den! av EV, 2010-09-28 En välskriven dokumentärroman som berör. Den griper tag i hjärtat och lockar fram tårar samtidigt som ett ljus, om en framtid, hela tiden lyser igenom. Vi får följa berättelsen om Johanna (som dog i branden) och hennes vänner och familj innan och efter branden. En stark skildring om en mamma och hennes sons och vänners väg tillbaka till ett LIV efter den hemska discoteksbranden i Göteborg för tolv år sedan. Samtliga läsarreaktioner är tagna ifrån nätbokhandeln. 15


atten till den 30 oktober 1998 förändrades för alltid Göteborg och ”diskoteksbranden” blev ett allmänt begrepp. Det var även natten då Anne-Britt Söderberg förlorade sin dotter Johanna och påbörjade den mödosamma vägen tillbaka till ett gott liv. Boken Jag kommer sen tar sin utgångspunkt i Anne-Britts liv och vi får följa henne förbi Johannas skrynkliga fötter på bårhuset, genom de mörka nätterna med tårar, kamp och förtvivlan men också fram till förlåtelse och nytt mod. Till en helt ny inriktning i livet.

”Trots att hon inte var med lyckas Eva Wiklund inte bara förmedla sorgen och känslan av förlust utan också Anne-Britts styrka och hur hon gör för att överleva den mest traumatiska händelse en människa kan drabbas av. För den som vill hämta styrka att ta sig ur en jobbig tid i livet är boken en källa att ösa ur.” Tjugofyra7 ”Den gripande boken är väl underbyggd av intervjuer med brandmän, åklagare, kommunfolk och försvarsadvokater.” DAST Magazine Foto: Pål Sommelius FLT-Pica/ Scanpix samt privat foto. Omslag: Johan Petterson

ISBN 978-91-86675-54-7

9 789186 675547

JAG KOMMER SEN …

Boken är även en djupdykning i historien kring en av Sveriges värsta katastrofer i modern tid. Den baseras på två års research och intervjuer med överlevande ungdomar, brandmän, chefsåklagare, kommunens stödpersonal, advokaten Thomas Bodström med flera. Jag kommer sen är en stark berättelse skildrad med mycket värme och hopp och är den första dokumentärromanen om ”diskoteksbranden”.

EVA WIKLUND

N


9789186675547