9789113058177

Page 1

Jess Walter Alla dessa g la r e d e n a r k c va


Jess Walter Alla dessa vackra nederlag Ă–versÀttning: Gudrun Samuelsson


Citatet ur Julius Caesar pÄ s. 351 Àr översatt av Thomas Warburton. Citatet ur Stormen pÄ s. 367 Àr översatt av Carl August Hagberg.

ISBN 978-91-1-305817-7 © Jess Walter 2012 Norstedts förlag, Stockholm 2014 Published by arrangement with Harper, an imprint of HarperCollins Publishers Originalets titel: Beautiful Ruins ÖversĂ€ttning: Gudrun Samuelsson Omslag: Anders TimrĂ©n Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 www.norstedts.se

* Norstedts ingÄr i Norstedts förlagsgrupp, grundad 1823


1 Den döende skÄdespelerskan April 1962 Porto Vergogna, Italien

D

en döende skĂ„despelerskan anlĂ€nde till hans by pĂ„ det enda sĂ€ttet man kunde komma direkt dit – i en bĂ„t som körde för motor in i viken, frĂ€ste förbi vĂ„gbrytaren och stötte emot Ă€nden pĂ„ piren. SkĂ„despelerskan vinglade till ett ögonblick i bĂ„tens akter, och strĂ€ckte sedan ut en smal hand för att ta tag i mahognyrelingen. Med den andra handen tryckte hon en vidbrĂ€ttad hatt mot huvudet. Runt omkring henne bröts skĂ€rvor av solljus mot vĂ„gornas krusningar. Tjugo meter dĂ€rifrĂ„n iakttog Pasquale Tursi kvinnans ankomst som i en dröm. Eller snarare, skulle han tĂ€nka senare, motsatsen till en dröm, ett plötsligt ögonblick av klarhet efter en livstids sömn. Pasquale rĂ€tade pĂ„ ryggen och slutade med det han höll pĂ„ med, som var det han vanligtvis Ă€gnade sig Ă„t den vĂ„ren, att försöka anlĂ€gga en strand nedanför familjens tomma pensione. StĂ„ende med vatten upp till bröstet i det kalla Liguriska havet langade Pasquale stenar stora som katter i ett försök att förstĂ€rka vĂ„gbrytaren, för att hindra vĂ„gorna frĂ„n att svepa med sig hans lilla hög av byggsand. Pasquales ”strand” var bara bred som tvĂ„ fiskebĂ„tar, och marken under hans tunna lager sand utgjordes av knagglig berggrund, men det var det nĂ€rmaste man kom en bit flat strandlinje i hela byn, ett rykte till stad som ironiskt – eller kanske hoppfullt – nog hade fĂ„tt namnet Porto, hamn, trots att de enda bĂ„tar som kom in och ut regelbundet tillhörde byns fĂ„ sardin- och anjovisfiskare. Resten av namnet, Ver9


gogna, betydde skam, och var en kvarleva frĂ„n nĂ€r byn grundades pĂ„ sextonhundratalet som en plats dĂ€r sjömĂ€n och fiskare kunde hitta kvinnor av 
 en viss moral och kommersiell flexibilitet. Den dagen Pasquale sĂ„g den vackra amerikanskan stod han ocksĂ„ upp till bröstet i dagdrömmar, nĂ€r han förestĂ€llde sig det sjabbiga lilla Porto Vergogna som en framvĂ€xande badort, och sig sjĂ€lv som en förfinad affĂ€rsman av sin tid, en man med oĂ€ndliga möjligheter i den strĂ„lande modernitetens gryning. Överallt sĂ„g han tecken pĂ„ il boom – vĂ„gen av rikedom och lĂ€s- och skrivkunnighet som höll pĂ„ att omvandla Italien. Varför inte hĂ€r? Han hade nyligen kommit hem efter fyra Ă„r i det livliga Florens, och hade Ă„tervĂ€nt till sin ungdoms lilla eftersatta by med förestĂ€llningen att han tog med sig viktiga vĂ€rldsnyheter dit – en glittrande era av blanka macchine, av teveapparater och telefoner, av dubbla martini och kvinnor i smala byxor, av den sortens vĂ€rld som tidigare bara hade verkat finnas i filmerna. Porto Vergogna var en tĂ€ttbebyggd anhopning av gamla vitrappade hus, ett övergivet kapell och stadens enda kommersiella intresse – det lilla hotellet och kafĂ©et som Ă€gdes av Pasquales familj – som alla lĂ„g hopkurade som en flock sovande getter i en skreva i det kalla berget. Framför byn lade sig havet till rĂ€tta i en stenig vik som böjde sig som en rĂ€ka. FrĂ„n viken lade fiskarna ut och kom in varje dag. Isolerad som byn var av klipporna bakom sig och havet framför hade den aldrig gĂ„tt att nĂ„ med bil eller vagn, och dĂ€rför bestod gatorna, i den mĂ„n de fanns, av ett fĂ„tal smala gĂ„ngar mellan husen – tegelklĂ€dda gator mindre Ă€n trottoarer, tvĂ€rbranta bakgator och klĂ€ttrande trappor sĂ„ smala att om man stod nĂ„gon annanstans Ă€n pĂ„ piazza San Pietro, det lilla stadstorget, kunde man var man Ă€n befann sig i byn strĂ€cka ut armarna och kĂ€nna vĂ€ggarna pĂ„ bĂ„da sidor. PĂ„ det sĂ€ttet skilde sig inte den avlĂ€gsna Porto Vergogna sĂ„ mycket frĂ„n de gemytliga stĂ€derna som klĂ€ttrade pĂ„ bergssidorna i Cinque Terre lĂ€ngre norrut, förutom att den var mindre, lĂ„g mer svĂ„rĂ„tkomligt och inte var lika pittoresk. Faktum var att hotellcheferna 10


och restaurangĂ€garna hade sitt eget smeknamn pĂ„ den pyttelilla byn som lĂ„g inklĂ€md i den vertikala klippskrevan: culo di baldracca – horans skĂ„ra. Men trots grannarnas förakt hade Pasquale liksom sin far kommit att tro att Porto Vergogna en dag skulle kunna blomstra precis som resten av Riviera di Levante, kustlinjen söder om Genua som omfattade Cinque Terre, eller de Ă€nnu större turiststĂ€derna pĂ„ Ponente – Portofino och den sofistikerade italienska Rivieran. De sĂ€llsynta utlĂ€ndska turisterna som kom med bĂ„t eller som kom vandrande in i Porto Vergogna var vanligtvis vilsna fransmĂ€n eller schweizare, men Pasquale nĂ€rde ett hopp om att 1960-talet skulle föra med sig en ström av amerikaner, anförda av den bravissimo amerikanske presidenten John Kennedy och hans fru Jacqueline. Och Ă€ndĂ„, om byn skulle ha en chans att bli den destinazione turistica primaria som Pasquale drömde om, visste han att den skulle behöva locka till sig sĂ„dana semesterfirare, och för att göra det skulle den – först av allt – behöva en strand. Och dĂ€rför stod Pasquale till hĂ€lften i vattnet och höll en stor sten under hakan nĂ€r den röda mahognybĂ„ten guppade in i hans vik. Hans gamle vĂ€n Orenzio körde den Ă„t den rike vinhandlaren och hotellĂ€garen Gualfredo, som drev turistnĂ€ringen söder om Genua men vars flotta tio meter lĂ„nga sportbĂ„t sĂ€llan kom till Porto Vergogna. Pasquale sĂ„g bĂ„ten lĂ€gga till i sin vik, och kom inte pĂ„ nĂ„got annat att göra Ă€n att ropa: ”Orenzio!” Hans gode vĂ€n blev förvirrad av hĂ€lsningen. De hade kĂ€nt varandra sedan de var tolv, men de brukade inte ropa till varandra, han och Pasquale, de var snarare 
 sĂ„dana som gav sig till kĂ€nna diskret, med ett halvt leende, ett par höjda ögonbryn. Orenzio nickade sammanbitet till svar. Han var allvarsam nĂ€r han hade turister i bĂ„ten, sĂ€rskilt amerikaner. ”Det Ă€r seriösa mĂ€nniskor, amerikanerna”, hade Orenzio förklarat för Pasquale en gĂ„ng. ”Till och med mer misstĂ€nksamma Ă€n tyskarna. Om man ler för mycket tar amerikanerna för givet att man stjĂ€l frĂ„n dem.” I dag sĂ„g Orenzio ovanligt sur ut, och kastade en blick mot kvinnan i bĂ„11


tens akter. Hon hade sin lĂ„nga beige kappa Ă„tdragen hĂ„rt om midjan och den stora hatten dolde det mesta av ansiktet. Sedan sa kvinnan nĂ„got lĂ„gmĂ€lt till Orenzio, och hennes ord fĂ€rdades över vattnet. Rappakalja, tĂ€nkte Pasquale först, tills han insĂ„g att det var engelska – rentav amerikanska: ”UrsĂ€kta mig, vad gör den dĂ€r mannen?” Pasquale visste att hans vĂ€n kĂ€nde sig osĂ€ker pĂ„ sin begrĂ€nsade engelska och hade en förmĂ„ga att svara pĂ„ frĂ„gor pĂ„ det förfĂ€rliga sprĂ„ket sĂ„ korthugget som möjligt. Orenzio kastade en blick bort mot Pasquale som höll en stor sten till vĂ„gbrytaren han höll pĂ„ att bygga, och försökte med det engelska ordet för spiaggia – beach – och sa med en antydan till otĂ„lighet: ”Bitch.” Kvinnan lade huvudet pĂ„ sned som om hon inte hade hört rĂ€tt. Pasquale försökte hjĂ€lpa till och muttrade att hans bitch var till för turisterna, ”per i turisti”. Men den vackra amerikanskan verkade inte höra det. Det var ett arv frĂ„n fadern, Pasquales dröm om turism. Carlo Tursi hade Ă€gnat de sista tio Ă„ren av sitt liv Ă„t att försöka fĂ„ de de större byarna i Cinque Terre att acceptera Porto Vergogna som den sjĂ€tte i raden. (”Hur mycket trevligare skulle det inte vara”, brukade han sĂ€ga, ”Sei Terre, de sex byarna? Cinque Terre lĂ„ter sĂ„ hĂ„rt i munnen pĂ„ turisterna.”) Men lilla Porto Vergogna saknade charmen och den politiska dragningskraften hos sina fem större grannar. SĂ„ medan de fem bands samman av telefonledningar och sĂ„ smĂ„ningom av en jĂ€rnvĂ€g i tunnel och svĂ€mmade över av sĂ€songsturister och deras pengar, förtvinade den sjĂ€tte som ett extra finger. Carlos andra fruktlösa ambition hade varit att fĂ„ de dĂ€r viktiga jĂ€rnvĂ€gslinjerna dragna i en tunnel ytterligare en kilometer, för att koppla samman Porto Vergogna med de större byarna pĂ„ bergssidan. Men det blev aldrig av, och eftersom den nĂ€rmaste vĂ€gen gick utmed de terrasserade vingĂ„rdarna som lĂ„g bakom Cinque Terre-klipporna, förblev Porto Vergogna avskuret, ensamt i sin skreva bland de svarta, strimmiga klipporna, med bara havet framför och branta stigar uppför bergen bakom. 12


Dagen dĂ„ den vackra amerikanskan anlĂ€nde hade Pasquales pappa varit död i Ă„tta mĂ„nader. Carlos bortgĂ„ng hade varit tyst och stillsam, ett blodkĂ€rl som brast i hjĂ€rnan medan han lĂ€ste en av sina Ă€lskade tidningar. Om och om igen spelade Pasquale upp sin fars sista tio minuter, han smuttade pĂ„ en espresso, drog ett bloss pĂ„ en cigarett, skrattade Ă„t en notis i Milanotidningen (Pasquales mor sparade sidan men hittade aldrig nĂ„got roligt pĂ„ den), och lade sig sedan över bordet som om han tog en tupplur. Pasquale var pĂ„ Florens universitet nĂ€r han fick nyheten om sin fars död. Efter begravningen bad han att hans Ă„lderstigna mamma skulle flytta till Florens, men blotta tanken chockerade henne. ”Vilken sorts hustru skulle jag vara om jag övergav din far bara för att han Ă€r död?” Det rĂ„dde inget tvivel – Ă„tminstone inte för Pasquale – om att han mĂ„ste Ă„ka hem och ta hand om sin brĂ€ckliga mor. Pasquale flyttade dĂ€rför tillbaka till sitt gamla rum pĂ„ hotellet. Och det kanske var skuldkĂ€nslor över att ha avfĂ€rdat faderns idĂ©er nĂ€r han var yngre, men plötsligt sĂ„g han det – med en nyligen förvĂ€rvad blick. Ja, den hĂ€r staden skulle kunna bli en ny sorts italiensk turistort – en amerikansk tillflyktsort, parasoller lĂ€ngs den steniga kusten, kameraslutare som rasslade, Kennedys överallt! Och om det fanns ett visst mĂ„tt av egenintresse i att han förvandlade familjens tomma pensione till en turistmetropol i vĂ€rldsklass mĂ„ det vara hĂ€nt, det gamla hotellet var hans enda arv, den enda slĂ€ktklenoden i en kultur som krĂ€vde att man hade en. Hotellet bestod av en trattoria – ett kafĂ© med tre bord – ett kök och tvĂ„ smĂ„ lĂ€genheter pĂ„ bottenvĂ„ningen, och de sex rummen frĂ„n den gamla bordellen över det. Med hotellet följde ansvaret för att ta hand om dess enda regelbundna gĂ€ster, le due streghe, som fiskarna kallade dem, de tvĂ„ hĂ€xorna – Pasquales invalidiserade mor, Antonia, och hennes syster med hĂ„r som stĂ„ltrĂ„d, Valeria, mostern som skötte det mesta av matlagningen nĂ€r hon inte grĂ€lade pĂ„ de lata fiskarna och de sĂ€llsynta gĂ€sterna som ramlade in. 13


Om det var nĂ„got Pasquale var, sĂ„ var det tĂ„lmodig, och han uthĂ€rdade sin melodramatiska mammas excentriciteter och sin galna zia precis som han stod ut med de oslipade fiskarna – som varje morgon drog ner sina pechereccio till stranden och Ă„kte ut pĂ„ havet, dĂ€r de smĂ„ trĂ€skalen gungade pĂ„ vĂ„gorna som smutsiga salladsskĂ„lar och mullrade av det puttrande ljudet frĂ„n de rykande utombordarna. Varje dag fĂ„ngade fiskarna precis tillrĂ€ckligt mycket sardiner, anjovis och havsabborre för att sĂ€lja pĂ„ marknaderna och restaurangerna lĂ€ngre söderut, innan de kom tillbaka för att dricka grappa och röka de bittra cigaretterna de rullade sjĂ€lva. Hans far hade alltid anstrĂ€ngt sig för att skilja ut sig sjĂ€lv och sin son – Ă€ttlingar, hĂ€vdade Carlo, till en högaktad, florentinsk handelsmannaklass – frĂ„n dessa grovhuggna fiskare. ”Se pĂ„ dem”, brukade han sĂ€ga till Pasquale sittande bakom en av de mĂ„nga tidningar som kom varje vecka med postbĂ„ten. ”I en mer civiliserad tid skulle de ha varit vĂ„rt tjĂ€nstefolk.” Efter att ha förlorat tvĂ„ Ă€ldre söner i kriget tĂ€nkte inte Carlo lĂ„ta sin yngste son arbeta pĂ„ fiskebĂ„tarna, eller i konservfabrikerna i La Spezia, eller i de terrasserade vingĂ„rdarna eller i marmorbrotten i Apenninerna, eller nĂ„gon annanstans dĂ€r en ung man kanske skulle kunna skaffa sig lite vĂ€rdefulla kunskaper och skaka av sig kĂ€nslan att han var blödig och malplacerad i den hĂ„rda vĂ€rlden. I stĂ€llet uppfostrade Carlo och Antonia – som redan var fyrtio nĂ€r Pasquale föddes – sin yngste son som en hemlighet sig emellan, och det var inte förrĂ€n efter entrĂ€get tjat som hans Ă„lderstigna förĂ€ldrar ens hade lĂ„tit honom Ă„ka till universitetet i Florens. NĂ€r Pasquale Ă„tervĂ€nde efter faderns död var fiskarna osĂ€kra pĂ„ hur de skulle betrakta honom. Till en början tillskrev de hans underliga upptrĂ€dande – att han stĂ€ndigt lĂ€ste, pratade för sig sjĂ€lv, mĂ€tte saker, hĂ€llde ut sĂ€ckar med byggsand pĂ„ stenarna och krattade ut det som en fĂ„fĂ€ng man kammar sina sista hĂ„rtottar – hans sorg. De spĂ€nde sina nĂ€t och sĂ„g den slanke tjugoettĂ„ringen arrangera om stenarna i ett fĂ„fĂ€ngt försök att hindra stormarna frĂ„n att dra i vĂ€g 14


med hans strand, och deras ögon blev dimmiga av minnena av deras egna döda fĂ€ders tomma drömmar. Men snart började fiskarna sakna det godmodiga skĂ€mtandet de alltid hade bestĂ„tt Carlo Tursi med. Till slut, efter att ha sett Pasquale arbeta med sin strand i nĂ„gra veckor, stod inte fiskarna ut lĂ€ngre. En dag kastade Tommaso den Ă€ldre en tĂ€ndsticksask Ă„t den unge mannen och ropade: ”HĂ€r har du en stol till din pyttelilla strand, Pasquale!” Efter mĂ„nga veckor av onaturlig vĂ€nlighet var de varsamma retsamheterna en lĂ€ttnad, som om stormmolnen över byn hade briserat. Livet var som vanligt igen. ”Pasquale, jag sĂ„g en bit av din strand igĂ„r vid Lerici. Ska jag ta med mig resten av sanden dit eller ska du vĂ€nta pĂ„ att strömmen ska ta den?” Men en strand var nĂ„got fiskarna Ă„tminstone kunde förstĂ„. Det fanns trots allt strĂ€nder i Monterosso al Mare och i stĂ€derna pĂ„ Rivieran lĂ€ngre norrut, dĂ€r byns fiskare sĂ„lde större delen av sin fĂ„ngst. NĂ€r Pasquale kungjorde sin avsikt att anlĂ€gga en tennisbana bland en samling stenblock nedanför klipporna bestĂ€mde sig fiskarna för att Pasquale var Ă€nnu mer dĂ„raktig Ă€n sin far. ”Pojken har förlorat förstĂ„ndet”, sa de frĂ„n det lilla torget medan de rullade cigaretter för hand och sĂ„g Pasquale hoppa över stenarna och mĂ€rka ut grĂ€nserna för den framtida tennisbanan med ett snöre. ”Det Ă€r en familj av pazzi. Snart kommer han att prata med katter.” Utan nĂ„got annat Ă€n branta klippor att arbeta med visste Pasquale att en golfbana var uteslutet. Men det fanns en naturlig hylla pĂ„ tre stenblock nĂ€ra hans hotell, och om han kunde jĂ€mna ut topparna och förbinda resten, tĂ€nkte han att han skulle kunna bygga formar och hĂ€lla i tillrĂ€ckligt mycket cement för att binda samman stenblocken till en flat rektangel och – som en drömsyn som steg upp frĂ„n de steniga klipporna – skapa en tennisbana, som talade om för besökarna som anlĂ€nde frĂ„n havet att de hade kommit till en förstklassig semesterort. Han kunde sluta ögonen och se den framför sig, mĂ€n i vita byxor som sköt bollar 15


fram och tillbaka pĂ„ en fantastisk bana som sköt ut frĂ„n klipporna, en lysande hylla tjugo meter över stranden, kvinnor i klĂ€nningar och sommarhattar som smuttade pĂ„ varsin drink under parasollerna i nĂ€rheten. DĂ€rför hackade han pĂ„ med spett och stĂ€mjĂ€rn och hammare och hoppades kunna bereda en plats som var tillrĂ€ckligt stor för en tennisbana. Han krattade ut sitt tunna lager sand. Han slĂ€ngde stenar i vattnet. Han uthĂ€rdade fiskarnas retsamheter. Han tittade in till sin döende mor. Och han vĂ€ntade – sĂ„ som han alltid hade gjort – pĂ„ att livet skulle komma och hitta honom. För Ă„tta mĂ„nader efter faderns död var detta summan av Pasquale Tursis liv. Och Ă€ven om han inte var helt lycklig, var han inte olycklig heller. Han insĂ„g snarare att han hade flyttat in pĂ„ den vidstrĂ€ckta tomma platĂ„ dĂ€r de flesta mĂ€nniskor lever, mellan uttrĂ„kning och förnöjsamhet. Och dĂ€r kanske han alltid skulle ha bott om inte den vackra amerikanskan hade kommit denna svala, soliga eftermiddag, nĂ€r Pasquale stod upp till bröstet i vattnet tjugo meter bort och sĂ„g mahognybĂ„ten komma till ro mot pirens trĂ€pollare, med kvinnan stĂ„ende i aktern medan den svaga vinden fick havet runt henne att krusa sig. Hon var omöjligt smal, och Ă€ndĂ„ tjusigt kurvig, den vackra amerikanskan. FrĂ„n Pasquales utsiktpost i vattnet – med solen som glittrade bakom henne, och vinden som lyfte hennes rĂ„gblonda hĂ„r – var det som om hon tillhörde en annan art, lĂ€ngre och mer eterisk Ă€n nĂ„gon kvinna han dittills hade sett. Orenzio erbjöd henne sin hand och efter ett ögonblicks tvekan tog hon den. Han hjĂ€lpte henne frĂ„n bĂ„ten till den smala piren. ”Tack”, hördes en osĂ€ker röst bakom hatten, och sedan: ”Grazie.” Det italienska ordet lĂ€t andfĂ„tt och ovant. Hon tog första steget mot byn, verkade stappla till ett ögonblick och Ă„terfick sedan balansen. Det var dĂ„ hon drog av sig hatten för att se byn, och Pasquale sĂ„g alla hennes drag och blev en aning förvĂ„nad över att den vackra amerikanskan inte var 
 ja 
 vackrare. 16


Åh, hon var slĂ„ende, absolut, men inte pĂ„ det sĂ€ttet han hade förvĂ€ntat sig. För det första var hon lika lĂ„ng som Pasquale, nĂ€rmare en och Ă„ttio. Och frĂ„n platsen dĂ€r han stod, var inte hennes drag en aning för stora för ett sĂ„ smalt ansikte – en dykande kĂ€klinje som var sĂ„ uttalad, munnen sĂ„ fyllig, ögonen sĂ„ runda och öppna att hon verkade hĂ€pen? Och kunde en kvinna vara för smal, sĂ„ att kurvorna verkade plötsliga, skrĂ€mmande? Hennes lĂ„nga hĂ„r var draget bakĂ„t i en hĂ€stsvans och hennes hy var lĂ€tt solbrĂ€nd och strĂ€ckt över dragen som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt pĂ„ samma gĂ„ng var för skarpa och för mjuka – nĂ€san för skör för en sĂ„dan haka, för sĂ„dana höga kindben, för de stora mörka ögonen. Nej, tĂ€nkte han, samtidigt som hon var slĂ„ende var detta ingen stor skönhet. Men sedan vĂ€nde hon sig direkt mot honom och de oregelbundna dragen i hennes dramatiska ansikte fördes samman till fullĂ€ndning, och Pasquale drog sig till minnes frĂ„n sina studier hur vissa byggnader i Florens kunde göra en besviken ur vissa vinklar och Ă€ndĂ„ alltid var till sin fördel i relief, alltid blev bra pĂ„ fotografier, hur de olika vinklarna var gjorda för att komponeras, och sĂ„ var det visst ocksĂ„ med vissa mĂ€nniskor, tĂ€nkte han. Sedan log han, och i den stunden, om nĂ„got sĂ„dant var möjligt, blev Pasquale förĂ€lskad, och han skulle förbli förĂ€lskad resten av livet – inte sĂ„ mycket i kvinnan, som han inte ens kĂ€nde, utan i ögonblicket. Han slĂ€ppte stenen han höll i. Hon tittade bort – Ă„t höger, sedan Ă„t vĂ€nster, sedan Ă„t höger igen – som om hon sĂ„g sig om efter resten av byn. Pasquale rodnade över vad hon mĂ„ste se – ett tiotal slitna stenhus, vissa av dem övergivna, som klamrade sig fast som kardborrar pĂ„ bergskanten. NĂ„gra vilda katter smög omkring pĂ„ det lilla torget, men annars var allt tyst och stilla, fiskarna var ute med sina bĂ„tar för dagen. Pasquale anade en sĂ„dan besvikelse nĂ€r mĂ€nniskor kom vandrande pĂ„ grund av en miss i kartlĂ€sningen eller sprĂ„ket, mĂ€nniskor som trodde att man hade tagit dem till de charmerande turistorterna Portovenere eller Por17


tofino bara för att upptĂ€cka att de befann sig i den brutto fiskebyn Porto Vergogna. ”UrsĂ€kta mig”, sa den vackra amerikanskan pĂ„ engelska och vĂ€nde sig till Orenzio igen. ”Ska jag hjĂ€lpa till med vĂ€skorna? Eller Ă€r det en del av 
 Jag menar 
 Jag vet inte vad som har blivit betalat för och inte.” Klar med den djĂ€vulska engelskan efter den dĂ€r historien med ”beach” nöjde sig Orenzio med att rycka pĂ„ axlarna. Kort, med utstĂ„ende öron och uttryckslösa ögon förde han sig pĂ„ ett sĂ€tt som ofta fick turisterna att tro att han var hjĂ€rnskadad, och de blev sĂ„ imponerade av den hĂ€r tomögde byfĂ„nens förmĂ„ga att köra en motorbĂ„t att de gav honom dricks i överflöd. Orenzio i sin tur drog slutsatsen att ju surare han verkade, och ju mindre engelska han bemĂ€strade, desto mer fick han betalt. DĂ€rför nöjde han sig med att stirra och blinka dumt. ”Ska jag ta mitt eget bagage, dĂ„?” frĂ„gade kvinnan tĂ„lmodigt, lite hjĂ€lplöst. ”Bagagli, Orenzio”, ropade Pasquale till sin gode vĂ€n, och sedan slog det Pasquale, den hĂ€r kvinnan skulle checka in pĂ„ hans hotell! Pasquale började vada bort till piren medan han slickade sig om lĂ€pparna som en förberedelse inför att prata otrĂ€nad engelska. ”Var sĂ„ vĂ€nlig”, sa han till kvinnan och tungan kĂ€ndes som en klump brosk i munnen. ”Jag har Ă€ran och Orenzio för bĂ€ra ni vĂ€ska. GĂ„ pĂ„ Adequate View Hotel.” Kommentaren verkade göra amerikanskan förvirrad, men det mĂ€rkte inte Pasquale. Han ville avsluta storstilat och försökte tĂ€nka ut ett lĂ€mpligt ord att titulera henne med (Madam?) men han lĂ€ngtade efter nĂ„got bĂ€ttre. Han hade egentligen aldrig lĂ€rt sig engelska, men han hade lĂ€st tillrĂ€ckligt mycket för att kĂ€nna en hĂ€lsosam skrĂ€ck för dess slumpmĂ€ssiga hĂ„rdhet, den okĂ€nsliga brutaliteten hos sprĂ„kets konjugationer. Det var oförutsĂ€gbart, som en blandrashund. Hans tidigaste utbildning i sprĂ„ket hade han fĂ„tt frĂ„n den enda amerikan som nĂ„gonsin hade bott pĂ„ hotellet, en författare 18


som kom till Italien varje vĂ„r för att kĂ€mpa vidare med sitt livsverk – en episk roman om hans erfarenheter under andra vĂ€rldskriget. Pasquale försökte förestĂ€lla sig vad den lĂ„nge, stilige författaren skulle kunna tĂ€nkas sĂ€ga till den hĂ€r kvinnan, men han kom inte pĂ„ de rĂ€tta orden och han undrade om det fanns en engelsk motsvarighet till det typiskt italienska bella: vacker. Han chansade. ”VarsĂ„god. Kom. Vackra amerika.” Hon stirrade pĂ„ honom bara ett ögonblick – det lĂ€ngsta ögonblicket i hans liv fram till dess – och log sedan och tittade ner lite blygt. ”Tack. Är det hĂ€r ert hotell?” Pasquale tog de sista plaskande stegen genom vattnet och kom fram till piren. Han drog sig upp, skakade vattnet ur byxbenen och försökte presentera sig, den fashionable hotellĂ€garen ut i fingerspetsarna. ”Ja. Är mitt hotell.” Pasquale pekade pĂ„ den lilla handskrivna skylten pĂ„ torgets vĂ€nstra sida. ”VarsĂ„god.” ”Och 
 ni har ett rum reserverat till oss?” ”O, ja. MĂ„nga Ă€r rum. Alla Ă€r rum för er. Ja.” Hon tittade pĂ„ skylten och sedan pĂ„ Pasquale igen. Den varma vindpusten var tillbaka och den förvandlade de förrymda hĂ„rslingorna frĂ„n hennes hĂ€stsvans till ljusstrĂ„lar runt ansiktet. Hon log Ă„t pölen som droppade frĂ„n hans tunna kropp innan hon tittade upp och in i hans havsblĂ„ ögon och sa: ”Ni har vackra ögon.” Sedan satte hon tillbaka hatten pĂ„ huvudet och började gĂ„ mot det lilla torget som utgjorde mittpunkten i den minimala stad som lĂ„g framför henne. Porto Vergogna hade aldrig haft un liceo – ett gymnasium – och dĂ€rför hade Pasquale Ă„kt bĂ„t till La Spezia för att fortsĂ€tta skolan. Det var dĂ€r han hade trĂ€ffat Orenzio, som blev hans första riktiga vĂ€n. De föstes samman av utanförskapet, den blyge sonen till den Ă„ldrade hotellĂ€garen och den korte varvspojken med de utstĂ„ende öronen. Pasquale hade till och med bott hos Orenzios familj ibland under vinterveckorna, nĂ€r resan var svĂ„r. Vintern innan Pasquale hade Ă„kt 19


till Florens hade han och Orenzio uppfunnit en lek som de lekte över glas med schweizisk öl. De brukade sitta mittemot varandra i hamnen i La Spezia och fyra av förolĂ€mpningar mot varandra antingen tills orden tröt eller tills de började upprepa sig, dĂ„ förloraren var tvungen att dricka ur glaset framför sig i ett svep. Nu nĂ€r Orenzio lyfte upp amerikanskans vĂ€skor böjde han sig fram mot Pasquale och körde en torrversion av leken. ”Vad sa hon, nötluktare?” ”Hon Ă€lskar mina ögon”, sa Pasquale och missade sin replik. ”Kom igen, Ă„snedrivare”, sa Orenzio. ”Hon sa inget sĂ„nt.” ”Jo, det gjorde hon. Hon Ă€r kĂ€r i mina ögon.” ”Du Ă€r en lögnare, Pasqo, och en beundrare av smĂ„pojkarnas nudlar.” ”Det Ă€r sant.” ”Att du Ă€lskar smĂ„pojkarnas nudlar?” ”Nej. Hon sa det om mina ögon.” ”Du Ă€r en sĂ„n som ligger med getter. Kvinnan Ă€r filmstjĂ€rna.” ”Det tror jag ocksĂ„â€, sa Pasquale. ”Nej, dumskalle, hon Ă€r verkligen en stjĂ€rna vid filmen. Hon tillhör det amerikanska bolaget som arbetar med filmen i Rom.” ”Vilken film?” ”Cleopatra. LĂ€ser du inte tidningarna, bajsrökare?” Pasquale kastade en blick bort mot den amerikanska filmstjĂ€rnan, som gick uppför trappan till byn. ”Men hon Ă€r för ljushyad för att spela Cleopatra.” ”Horan och manstjuven Elizabeth Taylor Ă€r Cleopatra”, sa Orenzio. ”Det hĂ€r Ă€r en annan skĂ„despelare i filmen. LĂ€ser du verkligen inte tidningarna, dyngkastare?” ”Vilken roll har hon?” ”Hur ska jag kunna veta det? Det mĂ„ste finnas mĂ„nga roller.” ”Vad heter hon?” frĂ„gade Pasquale. Orenzio rĂ€ckte över de maskinskrivna instruktionerna han hade fĂ„tt. PĂ„ papperet stod kvinnans namn, att hon skulle tas till hotel20


let i Porto Vergogna och att rĂ€kningen skulle skickas till mannen som hade ordnat resan, Michael Deane, pĂ„ Grand Hotel i Rom. PĂ„ det enda bladet stod det att denne Michael Deane var ”sĂ€rskild produktionsassistent” pĂ„ ”20th Century Fox Pictures”. Och kvinnans namn 
 ”Dee 
 Moray”, lĂ€ste Pasquale högt. Det var inte bekant, men det fanns sĂ„ mĂ„nga amerikanska filmstjĂ€rnor – Rock Hudson, Marilyn Monroe, John Wayne – och just nĂ€r han trodde att han kĂ€nde till dem alla var det nĂ„gon ny som blev berömd, nĂ€stan som om det fanns en fabrik i Amerika som tillverkade dessa enorma filmduksansikten. Pasquale vĂ€nde Ă„terigen blicken bort mot platsen dĂ€r hon redan gick uppför trappan till klippavsatsen och in i den vĂ€ntande byn. ”Dee Moray”, sa han igen. Orenzio tittade över hans axel pĂ„ papperet. ”Dee Moray”, sa Orenzio. Det var nĂ„got spĂ€nnande med namnet och ingen av dem kunde sluta sĂ€ga det. ”Dee Moray”, sa Orenzio igen. ”Hon Ă€r sjuk”, sa Orenzio till Pasquale. ”Vilken sjukdom?” ”Hur ska jag veta det? Mannen sa bara att hon var sjuk.” Ӏr det allvarligt?” ”Det vet jag inte heller.” Och sedan, som om han höll pĂ„ att trappa ner, som om till och med han hade förlorat intresset för deras gamla lek, lade Orenzio till ytterligare en förolĂ€mpning, un mangiaculo – ”en som Ă€ter arsle”. Pasquale sĂ„g nĂ€r Dee Moray nĂ€rmade sig hans hotell och tog smĂ„ steg lĂ€ngs den stenlagda gĂ„ngen. ”Hon kan inte vara alltför sjuk”, sa han. ”Hon Ă€r vacker.” ”Men inte som Sophia Loren”, sa Orenzio. ”Eller den dĂ€r Marilyn Monroe.” Det hade varit deras andra tidsfördriv föregĂ„ende vinter, att gĂ„ pĂ„ bio och betygsĂ€tta kvinnorna de sĂ„g. ”Nej, jag tycker att hon har en intelligentare sorts skönhet 
 som Anouk AimĂ©e.” 21


”Hon Ă€r sĂ„ mager”, sa Orenzio. ”Och hon Ă€r ingen Claudia Cardinale.” ”Nej”, var Pasquale tvungen att instĂ€mma. Claudia Cardinale var ren perfektion. ”Men jag tycker inte att det Ă€r sĂ„ alldagligt, hennes ansikte.” Nu hade diskussionen blivit alltför förfinad för Orenzio. ”Jag skulle kunna ta hit en trebent hund, Pasqo, och du skulle bli förĂ€lskad i den.” Det var i den stunden som Pasquale blev orolig. ”Orenzio, var det hennes avsikt att komma hit?” Orenzio satte papperslappen i handen pĂ„ Pasquale med en smĂ€ll. ”Den dĂ€r amerikanen, Deane, som körde henne till La Spezia? Jag förklarade för honom att ingen kommer hit. Jag frĂ„gade om han menade Portofino eller Portovenere. Han frĂ„gade hur Porto Vergogna var, och jag sa att det inte finns nĂ„got hĂ€r förutom ett hotell. Han frĂ„gade om stan var stillsam. Jag sa att bara döden Ă€r stillsammare, och ha sa: ’DĂ„ Ă€r det rĂ€tta stĂ€llet.’ ” Pasquale log mot sin gode vĂ€n. ”Tack, Orenzio.” ”Den som ligger med getter”, sa Orenzio med lĂ„g röst. ”Den har du redan kört”, sa Pasquale. Orenzio gjorde en gest som om han svepte en öl. Sedan tittade bĂ„da bort mot bergvĂ€ggen, fyrtio meter högre upp, dĂ€r den första amerikanska gĂ€sten sedan Pasquales fars död stod och studerade porten till hans hotell. HĂ€r Ă€r framtiden, tĂ€nkte Pasquale. Dee Moray stannade och tittade ner mot dem igen. Hon skakade ut hĂ€stsvansen och hennes solblekta hĂ„r flög och dansade runt ansiktet medan hon studerade havet frĂ„n bytorget. Sedan tittade hon pĂ„ skylten och lade huvudet pĂ„ sned som om hon försökte förstĂ„ orden: HOTEL ADEQUATE VIEW

22


Och sedan satte framtiden sin vidbrĂ€ttade hatt under armen, sköt upp dörren, duckade och gick in. Efter att hon hade försvunnit in pĂ„ hotellet lekte Pasquale med den obĂ€ndiga tanken att han pĂ„ nĂ„got sĂ€tt hade frammanat henne, att han efter att ha bott pĂ„ den hĂ€r platsen i Ă„ratal, att han efter mĂ„nader av sorg och ensamhet och vĂ€ntan pĂ„ amerikaner, hade skapat den hĂ€r kvinnan utifrĂ„n gamla snuttar av filmer och böcker, frĂ„n de förlorade tingen och spillrorna av sina drömmar, ur sin rent episka, ihĂ„llande ensamhet. Han kastade en blick pĂ„ Orenzio, som bar nĂ„gons vĂ€skor, och hela vĂ€rlden verkade plötsligt sĂ„ osannolik, vĂ„r tid i den sĂ„ kort och drömlik. Han hade upplevt en helt lösryckt, existentiell kĂ€nsla, en rent skrĂ€mmande frihet – det var som om han svĂ€vade ovanför byn, ovanför sin egen kropp – och det kittlade honom pĂ„ ett sĂ€tt som han aldrig hade kunnat förklara. ”Dee Moray”, sa Pasquale Tursi plötsligt, högt, och bröt förtrollningen i sina egna tankar. Sedan vĂ€nde Pasquale ryggen till och sa namnet en gĂ„ng till, för sig sjĂ€lv den hĂ€r gĂ„ngen, nĂ„got lĂ€gre Ă€n en viskning, generad av det hoppfulla andetag som formade de orden. Livet, tĂ€nkte han, Ă€r sĂ„ helt och hĂ„llet en inbillningens akt.

23


VĂ„ren 1962. Den unge hotellĂ€garen Pasquale ual alee Tursi dagdrömmer vid klipporna i den lilla llaa itaita talienska byn Porto Vergogna nĂ€r en bĂ„t nĂ€rmar Ă€rm mar sig. Den vackra amerikanska skĂ„despelerskan Dee Moray stiger ur bĂ„ten; hon har tvingats lĂ€mna den kaotiska inspelningen av Cleopatra i Rom för att vila upp sig. Dee Ă€r förtjusande, jordnĂ€ra och glamourös och Pasquale blir blĂ€ndad av den unga kvinnan. Hon blir i sin tur fascinerad av Pasquales artiga och respektfulla uppvaktning. Men snart kompliceras Dees vistelse av gamla kĂ€rleksaffĂ€rer, svek och filmbolagets vilja att slutföra inspelningen av Cleopatra en gĂ„ng för alla. Denna vindlande och ömsinta roman tar oss till Edinburgh Fringe Festival, till cyniska filmproducenter i det nutida Hollywood och till en landsortsteater i en amerikansk smĂ„stad – genom minnen och livsöden som alla stĂ€lls pĂ„ sin spets femtio Ă„r efter Dees och Pasquales första möte i Porto Vergogna.

www.norstedts.se ISBN 978-91-1-305817-7

9

789113 058177


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.