9789132159572

Översättning Lottie Eriksson

Skuggorna.indd 3

11-07-05 12.47.39

1

M

s McMartin var definitivt död. Det dröjde ett tag innan grannarna blev misstänksamma, eftersom det ändå aldrig var någon som kom och gick i det gamla stenhuset på Linden Street. Men flera tydliga ledtrådar skvallrade om att allt inte stod rätt till i McMartins hus. Den rostiga brevlådan började bli proppfull av egendomliga och exotiska postorderkataloger, som till slut vällde ut genom den gapande aluminiumöppningen och ner på gatan. Den jättelika djungelormbunken som hängde i verandataket kantrade av vattenbrist. Ms McMartins tre katter, som fanns någonstans inne i huset, började jama på det mest förskräckliga vis som någonsin hörts på den stillsamma gamla Linden Street. Efter att ha lyssnat på det i några dagar hade grannarna fått nog.

Myndigheterna kom i en stor vit skåpbil. De tågade i samlad trupp uppför verandatrappan, knackade på dörren, väntade en liten stund och dyrkade sedan upp låset med ett behändigt dyrkverktyg. Det gick en stund. Alla grannarna höll andan medan de kikade ut genom springorna mellan gardinerna. Snart kom 7

Skuggorna.indd 7

11-07-05 12.47.40

den uniformerade gruppen ut ur huset igen och rullade ut en bår täckt av ett vitt lakan på verandan. De låste den urgamla ytterdörren och körde därifrån, med bår och allt.

Snart började det gå rykten om var och hur ms McMartin till slut hade lämnat in. Mrs Nivens, som hade bott granne med huset så länge någon kunde minnas, sa till mrs Dewey att det hade hänt i hallen, där någon – eller någonting – hade skrämt ms McMartin så att hon ramlat nerför trappan. Mr Fergus sa till mr Butler att ms McMartin hade fallit ihop på vardagsrumsmattan framför eldstaden, där en bunt hemliga familjepapper gick upp i rök bakom spisgallret. Mr Hanniman förkunnade att hon helt enkelt hade dött av ålderdomssvaghet – han hade ju faktiskt hört att hon var 150 år. Och det fanns diverse teorier om exakt hur mycket av ms McMartins ansikte som hade blivit uppätet av hennes katter.

Ms McMartin hade inga nära släktingar. Den närmaste var en brylling som nyligen hade dött i Shanghai, efter en kraftig allergisk reaktion mot en tallrik sköldpadds- och arseniksoppa.

Det fanns ingen som kunde komma och ta hand om arvet eller leta igenom den fallfärdiga vinden efter länge försvunna skatter.

Det gamla stenhuset, insvept i påträngande halsdukar av murgröna, fick stå kvar fyllt av antika möbler och märkligt krimskrams. Ms McMartins ylande katter var det enda som skulle flyttas från huset, och de brottades in i kattburar av tre sönderklösta och blödande personer från ett katthem. Men precis när de skulle lastas in i katthemmets lastbil, berättade mrs Nivens som såg alltsammans genom köksfönstret, öppnade sig alla tre kattburarna samtidigt. En trio jättelika katter rusade över gräsmattan som lurviga kanonkulor. Den svettiga katthemsförestån8

Skuggorna.indd 8

11-07-05 12.47.40

daren torkade bort en blodfläck från kinden, ryckte på axlarna och sa till de två andra: ”Jaha – vad sägs om lite lunch?”

Det dröjde inte länge förrän någon fick höra talas om det gamla stenhuset som var till salu för ett förbluffande lågt pris och bestämde sig för att köpa det.

Köparna var en mr Alec och mrs Alice Dunwoody, ett par mer än lovligt knäppa matematiker. Paret Dunwoody hade en dotter som hette Olive – men hon hade inget med beslutet om husköp att göra. Olive var elva år och betraktades inte som någon större begåvning. Hennes envist svaga betyg i matte hade fått föräldrarna att misstänka att hon var något slags genetisk avvikelse – de talade tålmodigt till henne, som om hon var en utländsk utbytesstudent från ett land som ingen någonsin hade hört talas om.

I slutet av juni visade mr Hambert, auktoriserad fastighetsmäklare, ms McMartins hus för familjen Dunwoody. Det var en kvav eftermiddag, men inne i det gamla stenhuset var det mörkt och svalt. Olive gick lite bakom de andra och kände hur de små håren på hennes bara armar reste sig. Mr Hambert å andra sidan svettades som en mugg skummande läsk i solen. Han log så brett att kinderna trycktes utåt och blev till två röda klumpar.

Han vädrade en försäljning, och det luktade lika gott som en nygjord smörgås med bacon, sallad och tomat. Medan de gick genom hallen på bottenvåningen pratade han oavbrutet. ”Hur träffades ni två?” frågade mr Hambert mr och mrs Dunwoody samtidigt som han tände en dammig taklampa genom att dra i en dinglande kedja. ”Vi träffades i biblioteket på Princeton”, svarade mrs Dunwoody, och minnet fick hennes ögon att lysa. ”Vi läste båda 9

Skuggorna.indd 9

11-07-05 12.47.40

samma tidskrift – Matematik av fullkomligt framstående slag i teori och praktik –” ”Eller ’Maffit’ – fattar du?” insköt mr Dunwoody. ” ’Maffigt.’

Väldigt lustigt.” ”... och Alec frågade mig: ’Har du sett tryckfelet på sidan tjugofem?’ De hade skrivit att Theodorus konstant ...” ”... är kvadratroten av två!” insköt mr Dunwoody igen. ”Jag kan inte begripa hur deras redaktörer hade kunnat missa det.” ”Åh, vi skrattade så vi tjöt båda två”, suckade mrs Dunwoody med en öm blick mot sin man. ”Och du är förstås rena mattesnillet då, med sådana föräldrar – eller hur?” sa mr Hambert och vände sitt svettiga ansikte mot Olive.

Mr Dunwoody klappade Olive på axeln. ”Matte är inte riktigt hennes grej. Olive är en väldigt ... kreativ tjej, inte sant, Olive?”

Olive nickade och tittade ner på sina gymnastikskor.

Mr Hambert behöll sitt blankkindade leende. ”Så bra då”, sa han och stannade framför ett par mörka trädörrar med snidade blanka, upphöjda kvadrater. Han sköt upp dem med en yvig gest. ”Biblioteket”, förkunnade han.

Innanför dörrarna fanns ett stort, dammigt rum, till storleken närmast en mindre balsal. Trägolvet var lite repigt och keramikplattorna runt den jättelika öppna spisen hade lite hack här och var, men dessa brister fick det enorma rummet att verka mysigare. Faktum var att det såg ut att ha varit i bruk så sent som igår. Långa bokhyllor, fortfarande fyllda med rader av reliefpräglade skinnband, sträckte sig från golvet av lövträ till det schablonmålade taket. Stegar på hjul, sådana som Olive bara 10

Skuggorna.indd 10

11-07-05 12.47.40

hade sett på gamla tavlor, stod lutade mot hyllorna så att det gick att nå böckerna högst upp. Det fanns hundratals, kanske tusentals böcker, uppenbarligen hopsamlade av flera generationer McMartin. ”Förvaltarna av dödsboet har bestämt sig för att sälja inventarierna tillsammans med huset. Ni kan naturligtvis göra vad ni vill med dem”, sa mr Hambert tröstande, som om så många böcker innebar ett förfärligt besvär. ”Det här rummet vore perfekt för att studera, rätta skrivningar, skriva artiklar ... eller hur?” sa mrs Dunwoody drömmande till mr Dunwoody. ”Oh ja, väldigt mysigt”, instämde mr Dunwoody. ”Vet ni, jag tror inte att vi behöver fundera på saken längre – eller vad säger du, älskling?”

Mr och mrs Dunwoody bytte ännu en öm blick. Sedan förkunnade mr Dunwoody: ”Vi tar det.”

Mr Hambert blev röd som en jordgubbe i ansiktet. Det riktigt bubblade och strålade om honom när han skakade hand med mr Dunwoody, sedan med mrs Dunwoody och sedan återigen med mr Dunwoody. ”Utmärkt! Utmärkt!” dundrade han. ”Gratulerar – det perfekta huset för en familj! Så stort, så fullt av historia. En snabb titt på övervåningen så kan vi åka tillbaka till mitt kontor och skriva på papperen sedan!”

Alla tågade uppför trappans mossmjuka matta med mr Hambert i täten, glatt flåsande, medan mr och mrs Dunwoody följde efter hand i hand och log upp mot det höga taket som om något vackert algebrateorem uppenbarade sig där. Olive traskade långsamt efter och drog med handen längs trappräcket så att 11

Skuggorna.indd 11

11-07-05 12.47.40

hon samlade ihop en hög med tjockt damm. Högst upp i trappan rullade hon ihop dammet till en liten boll och blåste bort det från handflatan. Det svävade långsamt ner, förbi trappräcket, förbi de gamla vägglampetterna, ner i den mörka hallen.

Hennes föräldrar hade försvunnit in i ett av sovrummen.

Hon kunde fortfarande höra mr Hambert utbrista ”Utmärkt!

Utmärkt!” då och då.

Olive stod ensam på trappavsatsen och kände hur det stora stenhuset tornade upp sig runt henne. Det här är vårt hus, sa hon för sig själv, bara för att se hur det kändes. Vårt hus. Orden svävade i hennes hjärna som röken från ett stearinljus. Innan Olive riktigt kunde tro på dem hade de bleknat bort.

Olive vände sig långsamt ett helt varv. Hallen sträckte ut sig åt två håll och övergick i mörker i båda ändarna. I det svaga ljuset från taklampan avtecknade sig konturerna av tavelramar på väggarna. Bakom Olive, alldeles ovanför trappan, fanns en stor målning i en bred guldram. Olive tyckte om att måla, men hon gjorde mest snirkliga mönster eller påhittade varelser ur böcker hon hade läst. Hon hade aldrig målat någonting i den här stilen.

Olive studerade målningen närmare. Den föreställde en skog om natten. Kvistarna på de nakna träden bildade ett svart nät mot himlen. Fullmånen pressade sig genom molnen och lyste upp en stig med vita stenar som ledde in i den mörka skogen och försvann. Men Olive tyckte att det verkade som om det någonstans – kanske precis där den vita stigen slutade, kanske i mörkret dit månskenet inte nådde – fanns något annat inne i målningen. Något hon nästan kunde se. ”Olive?” Mrs Dunwoody stack ut huvudet genom en dörr12

Skuggorna.indd 12

11-07-05 12.47.40

öppning längre bort i korridoren. ”Vill du inte titta på ditt rum?”

Olive gick långsamt bort från målningen men höll ett öga på den över axeln. Hon skulle fundera ut det där senare, intalade hon sig. Hon skulle ha gott om tid.

13

Skuggorna.indd 13

11-07-05 12.47.40

2

F

amiljen Dunwoody flyttade in två veckor senare. Allt de ägde hade flyttats från deras trerumslägenhet och spritts ut i det ståtliga stenhuset på Linden Street. I det stora gamla huset såg deras ägodelar små och malplacerade ut, som småvuxna besökare från yttre rymden som försökte smälta in på en viktoriansk bal. Paret Dunwoodys dyra dator stod på ett gammalt träskrivbord i biblioteket, där de antika böckerna tycktes titta en smula misstänksamt på den. Det fanns inte tillräckligt många eluttag i köket för alla deras apparater, och i varenda låda och vrå hittade de saker som ingen förstod sig på – såvitt familjen Dunwoody förstod kunde det lika gärna ha varit tandläkarutrustning som köksredskap. På väggarna hängde sepiabruna porträtt och i vartenda badrumsskåp stod det medicinflaskor av glas.

I ett av de extra sovrummen upptäckte Olive en gammal byrå som var full av näsdukar och spetsprydda mamelucker, ett par glasögon och handskar med pärlemorknappar. Det fanns till och med halsband av oäkta pärlor och färgade glaskulor 14

Skuggorna.indd 14

11-07-05 12.47.40

som hon kunde ta på sig och låtsas vara Kleopatra eller drottning Guinevere. Trots att mr Hambert hade sagt att allt i huset var deras var Olive alltid noga med att svepa in smyckena och handskarna i silkespapper igen och lägga tillbaka dem i lådorna, precis som hon hade hittat dem. Det kändes rätt på något vis.

Det var som att vara på ett museum där man fick leka med föremålen istället för att bara glo på dem genom glaset.

Samtidigt saknade Olive deras gamla lägenhet, där alla de beigefärgade väggarna möttes i exakt nittiogradiga vinklar, där det inte fanns några överraskande hörn, inga slingrande korridorer, inga snedtak att slå huvudet i när man steg upp ur badkaret. Det här nya huset smög sig alltid på henne.

Familjen Dunwoody hade bott i många olika lägenheter, men på något vis hade allihop känts likadana för Olive. De låg alla i trevåningshus byggda av tegel, alla väggar hade samma färg och alla fönster samma form, och man kunde traska in i grannens vardagsrum (om deras dörr var olåst) och lägga sig på deras soffa, som var precis likadan som ens egen soffa, och titta på deras tv en lång stund innan man insåg att man var på fel ställe.

Olive hade gjort det ett antal gånger.

Ingen skulle någonsin ta fel på det stora huset på Linden Street. Det här huset var nedgånget och mörkt och konstigt.

Det var fullt av hörn dit ljuset aldrig nådde. Det gav ifrån sig knarrande, stönande ljud när vinden växlade, som en ylande hund eller ett gnällande barn. Olive hade aldrig varit någonstans – inte ens hos doktorn, inte ens på gympalektionerna – där hon känt sig så bortkommen eller så ensam.

Och tavlan ovanför trappan verkade fortfarande ruva på en hemlighet. Första kvällen stod Olive framför den i nästan en 15

Skuggorna.indd 15

11-07-05 12.47.40

halvtimme, tills ögonen gick i kors och delar av träden tycktes hoppa ut mot henne. Men ingenting. Ingenting annat än känslan av att det var något som inte riktigt var som det skulle med den där målningen.

Och det var inte den enda.

Det fanns tavlor i hela huset som gav henne samma konstiga känsla. Alldeles utanför hennes rum fanns en målning av ett böljande fält med en rad små hus i bakgrunden. Det var kväll i målningen och alla fönster i alla husen var mörka. Men husen såg inte ut som om de sov sött och bara väntade på att solen skulle gå upp och inleda en ny dag. Husen såg ut som om de höll andan. De hukade bland träden och hade blåst ut alla ljus, försökte undvika att bli sedda. Sedda av vad då? undrade Olive.

Första kvällen de bodde i huset kom mrs Dunwoody upp för att stoppa om Olive när hon skulle lägga sig. Olive hörde sin mammas steg i den knarrande trappan och slet motvilligt blicken från tavlan. Hon kilade in i sitt rum och hoppade in under filtarna så att flera kuddar for ner på golvet. ”Läggdags, sötnos”, sa mrs Dunwoody när hon stack in huvudet i rummet. ”Ja”, sa Olive. ”Duktig flicka.” Hennes mamma kom in och satte sig på kanten av Olives höga, gnissliga säng. ”Ligger du bekvämt?” ”Mmm”, svarade Olive. ”Jag vet att det kommer att ta ett tag att vänja sig, gumman – det här nya rummet, ett nytt hus, nytt allting. Men jag slår vad om att det här kommer att kännas som hemma om bara några dagar. Är det inte kul att ha ett så stort hus och en stor trädgård där du kan leka?”

16

Skuggorna.indd 16

11-07-05 12.47.40

”Jo ... i och för sig”, sa Olive. ”Jag vet inte.” ”Låt det ta sin lilla tid bara. Det blir bra ska du se.”

Hennes mamma reste sig. Madrassen guppade till en aning. ”Vi ses imorgon”, viskade hon från dörren. ”Öh ... mamma?” sa Olive, precis när mrs Dunwoody drog igen dörren. ”Någonting här är ... det är någonting ... som stör mig.” ”Vad då?” frågade hennes mamma. ”Den där tavlan, alldeles utanför min dörr. Den stör mig.

Den är ... läskig.”

Olive gled ur sängen igen och tassade ut i korridoren, där hennes mamma stod och tittade fundersamt på målningen. ”Den här, av den lilla staden?” sa mrs Dunwoody osäkert. ”Vad är det du tycker är läskigt med den?” ”Den ser ...”, viskade Olive och kände sig dum. ”Jag tycker att den ser rädd ut. Det är som om husen försöker låtsas att de sover och håller sig tysta ... som om något otäckt är på väg.” ”Hmmm”, sa hennes mamma och försökte dölja sin skeptiska min. ”Jamen då tar vi väl bara ner den?”

Mrs Dunwoody tog tag i den breda träramen och drog. Men tavlan rörde sig inte ur fläcken. ”Så konstigt”, sa hon.

Hon försökte skjuta ramen uppåt, för att lyfta tavlan av kroken. Den rörde sig fortfarande inte. ”Det här var väldigt konstigt”, sa mrs Dunwoody.

Mrs Dunwoody tog spjärn med fötterna mot hallmattan, kopplade ett fast grepp om ramens nedre hörn och ryckte till allt vad hon orkade. Olive trodde att ramen antingen skulle spricka mitt itu eller att hennes mamma skulle tappa taget om den och 17

Skuggorna.indd 17

11-07-05 12.47.40

fara bakåt genom korridoren. Men ingetdera hände. ”Uff”, flåsade mrs Dunwoody. ”Den sitter som berget. Den måste vara fastlimmad vid väggen eller något ... eller så har tapeten under årens lopp fastnat i tavelduken. Om man blötte den kanske ...” Mrs Dunwoodys röst dog bort när hon tyst övervägde olika hypoteser. ”Vi låter det vara till imorgon. Nu”, sa hon och lotsade tillbaka Olive in i sovrummet, ”ser vi till att stoppa dig i säng igen.”

Hennes mamma drog upp täcket under hakan på Olive och slätade till vecken runt hennes fötter. ”Var är Hershel?” frågade hon. ”Här”, sa Olive och höll upp den nötta bruna nallen. ”Bra. Han kommer att skydda dig”, sa mrs Dunwoody och gick tillbaka till dörren. ”Men jag lämnar tänt i hallen, bara utifall att.”

Dörren stängdes. Olive låg alldeles stilla, klarvaken, och hörde sin mammas steg försvinna bort i korridoren. Sedan lyfte hon försiktigt benen över sängkanten så att täcket prasslade så lite som möjligt.

Olive kikade ut i korridoren och tittade åt båda hållen. Hennes föräldrar var inne i sitt sovrum. Hallampan spred ett mjukt sken över den tjocka mattan och fick det polerade träet på väggarna att blänka som mässing. Hon tassade ut på tå och ställde sig framför tavlan. Raden med hus hukade sig på sin halvmörka gata. Olive tog tag i ramen. Hon drog och drog och drog, men tavlan rörde sig inte. Det kändes nästan som om den var en del av själva väggen.

Olive gick tyst längs korridoren mot trappan och såg noga på de andra tavlorna. I det dunkla ljuset verkade de ännu konst18

Skuggorna.indd 18

11-07-05 12.47.41

Skuggorna.indd 19

11-07-05 12.47.41

igare än de hade gjort tidigare på dagen. En föreställde en stor skål med frukt, men det var frukter som Olive aldrig hade sett i någon mataffär. De hade konstiga former och konstiga färger, och några av dem var uppskurna och visade klarrosa eller gröna innanmäten med blänkande frön. En annan målning föreställde en stenig, trädlös kulle och en söndervittrande stenkyrka långt bort i bakgrunden. Hon hade inte lagt märke till det förut, men när hon kisade och böjde sig riktigt nära tyckte sig Olive kunna urskilja små kullar och kors på fjärran gravstenar.

Bara för att kolla ryckte hon i alla tavelramarna. Inte en enda rörde sig ur fläcken. Hon var precis framme vid trappan när något till vänster om henne fångade hennes blick. I den stora målningen med månskenet och skogen hade något förändrats.

Först tyckte Olive att ljuset såg annorlunda ut, som om den målade månen hade flyttat sig. Men nej – månen hängde precis som förut, bakom de kala träden. Det var något med skuggorna.

Olive gick närmare och tittade. Skuggorna krusades och böjde sig plötsligt, och inne bland skuggorna kilade något blekt ut ur undervegetationen. Olive stelnade till och stirrade på den vita stigen. Hon blinkade, gned ögonlocken med fingertopparna och tittade igen. Ja – där var det. Något rörde sig inne i målningen, en liten vit skepnad som fladdrade fram mellan silhuetterna av de smala träden. Olive stod blickstilla. Hon andades inte ens.

Den lilla vita skepnaden tog ännu ett snabbt språng mot stigen och dök sedan tillbaka in i den taggiga svarta skogen. Och sedan var också målningen blickstilla.

Olive rusade tillbaka till sitt rum, hoppade upp i sängen och drog täcket över huvudet. Sedan låg hon så stilla hon kunde och lyssnade. Husets knarranden och stönanden dränktes nästan av 20

Skuggorna.indd 20

11-07-05 12.47.41

bultandet från hennes eget hjärta. Men inte riktigt.

På alla ställen där Olives familj hade bott hade det funnits andra människor i närheten. På andra sidan lägenhetsväggarna rörde sig grannarna i sina motsvarande uppsättningar rum, pratade, åt, levde sina egna liv. Även om Olive inte alltid kunde höra dem, även om hon sällan hade pratat med dem, så visste hon att de fanns där. Här var det bara Olive och hennes föräldrar ... och vad det nu var som fladdrade omkring bland skuggorna på den där målade skogsstigen.

Olive lyssnade länge. Huset stönade och viskade. Vinden rasslade mot fönstret. Till slut, hoprullad till en pytteliten boll och med Hershel på vakt på kudden bredvid sig, somnade hon.

21

Skuggorna.indd 21

11-07-05 12.47.41

3

O

live vaknade rätt sent dagen därpå. Hennes pappa hade redan åkt till jobbet, men hennes mamma var kvar i köket och drack just sin tredje eller fjärde kopp kaffe samtidigt som hon kom med invändningar mot det som sades i ett vetenskapsprogram på tv. ”Godmorgon, sömntuta”, kvittrade mrs Dunwoody när Olive kom insnubblande och drog fram en pall till köksbänken. ”Vill du ha rostat bröd eller flingor?” ”Flingor, tack”, sa Olive och gäspade.

Mrs Dunwoody hällde upp Olives färgglada flingor i en djup tallrik och ställde den på bänken. ”Du kommer väl ihåg att jag måste till universitetet idag?”

Olive låtsades komma ihåg. Hon nickade. ”Bra. Det blir bara några timmar, och jag vet att du är tillräckligt gammal för att ta hand om dig själv, men om du behöver någonting kan du ringa till mrs Nivens, som bor i grannhuset.

Hennes telefonnummer finns här bredvid telefonen. Det enda du behöver göra på hela förmiddagen är att flytta över den blöta 22

Skuggorna.indd 22

11-07-05 12.47.41

tvätten från tvättmaskinen till torktumlaren. Okej?”

Olive satte sina Missepuffar i halsen. ”I källaren? Jag vill inte gå ner dit ensam!” ”Men snälla Olive. Det är bara en källare. Du kan tända alla lamporna, och du behöver bara vara där i en minut.” ”Men mamma ...” ”Olive, om du är tillräckligt gammal för att stanna hemma ensam är du tillräckligt gammal för att gå ner i källaren ensam.”

Olive såg sur ut och vispade omkring den sörjiga rosa mjölken i flingtallriken. ”Duktig flicka. Då går jag nu. Ha en trevlig förmiddag, sötnos.”

Hennes mamma gav henne en kaffedoftande kyss på pannan och skyndade ut ur huset.

Så fort hon blev ensam bestämde sig Olive för att få pinan överstökad. Efter att ha ställt upp källardörren på vid gavel stod hon i dörröppningen en liten stund och tittade på den rangliga trätrappan som ledde ner i mörkret. Sedan tog hon ett djupt andetag, som någon som just ska hoppa ner i en iskall simbassäng, och rusade ner.

Källargolvet i det gamla huset bestod till största delen av sten, men här och var fanns partier där packad jord stack upp och andra partier där söndervittrande cement försökte dölja jorden.

Det hela påminde om en gammal äcklig födelsedagstårta som glaserats av en femåring med förbundna ögon.

Belysningen i källaren bestod bara av nakna glödlampor som dinglade i kedjor från taket. Girlanger av dammig spindelväv hängde överallt: i hörnen, mellan glödlamporna och över de gamla skafferihyllorna på väggarna.

23

Skuggorna.indd 23

11-07-05 12.47.41

Olive tände alla lamporna innan hon stoppade in den blöta tvätten i torktumlaren. När hon lade in den sista handduken började det sticka i nacken. Hon fick den känslan så fort någon tittade på henne, och den hade räddat henne från många spottloskor och snöbollar. Olive snodde runt. Det fanns ingen där – ingen som hon kunde se i varje fall. Hon drämde till startknappen, rusade mot trappan och tog två trappsteg i taget, trots att hennes ben inte riktigt var långa nog. Åter i kökets trygga solsken smällde hon igen källardörren och tog ett djupt andetag. Sedan insåg hon att hon hade lämnat alla källarlamporna tända.

Olive visste att det var hemskt att slösa med el. Det hade hon lärt sig på NO-lektionerna. Det var nästan lika illa som att slösa med vatten eller, ännu värre, kasta en returflaska i soporna. Hon kunde inte låta källarlamporna brinna hela dagen när det redan var så illa ställt med miljön. Hon måste gå ner igen, släcka dem och sedan gå uppför trappan igen i mörkret. Olive svalde.

Hennes föräldrar hade varnat henne för att låta fantasin skena iväg ända sedan hon var tre och väckte dem natt efter natt med att skrika om hajarna som gömde sig under hennes säng. ”Olive, lilla vän”, hade hennes pappa tålmodigt förklarat, ”när en haj kommer upp ur vattnet krossas den av tyngden av sin egen kropp. En haj skulle inte kunna överleva under din säng.”

Treåriga Olive hade nickat och sedan föreställt sig hajar som långsamt kvävdes bland dammråttorna. Men elvaåriga Olive hade lite större tilltro till sin inbillningsförmåga. På något sätt kände hon sig säker på att hon inte hade varit ensam i källaren.

Någon hade iakttagit henne.

Med ena handen mot väggen gick hon långsamt sidledes ner24

Skuggorna.indd 24

11-07-05 12.47.41

för trappan. Stenarna under hennes fingrar var skrovliga och kalla. Men att ha något att nudda vid fick henne ändå att känna sig en liten smula tryggare. Nedanför trappan stannade hon till och såg sig om. Ljuset från glödlamporna lyste upp några taksparrar som korsade varandra i det höga taket. Här och där föll ljusskenet över de ojämna väggarna så att det bildades mönster på stenarna. Torktumlaren tuffade på inne i hörnet. Dess brummande ekade i det tomma utrymmet.

Olive ryckte i kedjan till den första glödlampan. Färska skuggor svepte in runt henne. Hon backade till den andra glödlampan. Klick. Fler skuggor vällde in över rummet. Till slut fanns bara ljusskenet över trappan kvar. Den här gången gick Olive baklänges uppför trappan, fast besluten att det som fanns därnere, vad det nu var, inte skulle kunna smyga sig på henne bakifrån. När hon kom upp släckte hon lampan över trappan. Där!

– något glimtade till i hörnet. Något grönt och lysande. Något som såg ut som ett par ögon.

Olive gav ifrån sig ett ljud som låg mittemellan ett pip och en flämtning, kanade baklänges in i köket, smällde igen källardörren och sprang hela vägen upp till sitt rum, där Hershel lugnt väntade på kuddarna.

25

Skuggorna.indd 25

11-07-05 12.47.41

4

O

live hade svårt att somna den kvällen. Ett tag trodde hon faktiskt att hon sov, men sedan öppnade hon ögonen och såg att minutsiffran på digitalklockan bara hade ökat med tre.

Hon suckade. Hon puffade upp kuddarna. Hon sparkade med benen under täcket så att det böljade upp som en fallskärm.

Hon lyssnade på det avlägsna ljudet av hennes föräldrar som pratade mellan det flitiga smattret från datortangenter.

Olive försökte räkna får men tappade räkningen runt fyrtiotvå. Hon hade aldrig varit bra på att räkna. När hon lärde sig att räkna till hundra hade hon alltid hoppat över alla tal på åttio. Hon hade gått direkt från sjuttionio till nittio medan hennes föräldrar bytte bedrövade blickar över hennes huvud. ”Jag ger upp”, sa hon till Hershel och höll upp honom högt i luften ovanför sig. Hans svarta pärlögon fångade upp det svaga skenet från gatlyktorna som föll in genom fönstren. ”Jag tänker inte ens försöka somna. Jag ska bara ligga här, klarvaken, hela natten.”

Hon vände sig på sidan så att hon kunde titta ut genom 26

Skuggorna.indd 26

11-07-05 12.47.42

fönstret. Det fanns inte mycket att se. De tunna gardinerna fladdrade i den svaga vinden, pilträdets grenar vajade och en jättelik orange katt knuffade upp fönstret och klämde sig in.

Olive satte sig upp. Katten stod stilla ett ögonblick och vädrade i luften. Sedan travade den ljudlöst genom rummet och undersökte noggrant och högtidligt möblerna. ”Kom, kissemissen”, viskade Olive.

Katten brydde sig inte om henne. Den gick från byrån till toalettbordet och hoppade upp på den stoppade stolen. ”Kom, kissemissen, kom”, viskade Olive högre.

Nu tittade katten i spegeln på toalettbordet. De återspeglade gröna ögonen betraktade Olive i en bråkdels sekund. ”Jag heter inte så”, sa katten. Sedan såg den på sin spegelbild igen och drog varsamt ena tassen över nosen. ”Snygging”, mumlade den.

Ena halvan av Olives hjärna sa: Den där katten pratade! Den andra halvan av Olives hjärna sa envist: Nej, det gjorde den inte.

27

Skuggorna.indd 27

11-07-05 12.47.42

Det enda Olives mun sa var: ”Va?” ”Jag sa: ’Jag heter inte så’ ”, upprepade katten en smula syrligt. ”Men alla lockar på katter så”, sa Olive. ”Tänk om jag skulle kalla dig för tösabit? ’Kom, tösabiten, kom.’ Rätt förolämpande, eller hur?” ”Ursäkta”, sa Olive. ”Jag ska inte göra om det.” ”Tack.” Katten gav henne en lätt men nådig nick innan den åter vände uppmärksamheten mot sin egen spegelbild. ”Vad heter du då?” frågade Olive försiktigt.

Katten ställde sig upp och sträckte på sig. Den orangea pälsen på ryggen burrade upp sig och lade sig igen medan svansen, bred som ett brännbollsträ, vajade ryckigt ovanför huvudet. ”Jag heter Horatio”, sa han mycket värdigt. ”Och du är?” ”Olive Dunwoody. Vi har nyss flyttat hit.” ”Ja, jag vet.” Katten vände sitt breda orangea huvud mot Olive. Sedan tog den ett språng ner på mattan. Olive hade nästan väntat sig att en så stor katt skulle åstadkomma ett brak som från ett tappat bowlingklot, men han landade med förvånande lätthet. Katten travade fram till Olives säng, satte sig och tittade upp på henne. ”Jag antar att ni tänker stanna ett tag.” ”Öh ... ja. Min mamma och pappa har sagt att de vill stanna här för gott. Det var därför de köpte huset. Vi har alltid bott i lägenhet förut.” ”Att de har köpt huset betyder inte nödvändigtvis att ni kommer att stanna här för gott.” Kattens ögon glänste som bitar av grön cellofan. ”Ett hus tillhör inte någon bara för att man har betalat för det. Hus är mycket knepigare än så.” ”Vad menar du?”

28

Skuggorna.indd 28

11-07-05 12.47.42

”Jag menar att det här huset tillhör någon annan. Och att någon kanske inte vill ha er här.”

Olive kände sig lite stött. Hon satte Hershel i knäet och sa: ”Ja, mig gör det detsamma. Jag trivs ändå inte här. Det här huset är läskigt och konstigt och har för många vrår. Och ... det har hemligheter.” ”Jaså, det har du märkt?” sa katten. ”Bra. Du är smartare än jag trodde.” ”Tack”, sa Olive osäkert.

Katten makade sig lite närmare sängen. Viskande sa han: ”Håll ögonen öppna. Var på din vakt. Det finns någonting som inte vill ha er här, och det kommer att göra sitt bästa för att bli av med er.” ”Bli av med oss?” ”Er allihop. Vad huset anbelangar är ni inkräktare.” Horatio gjorde en paus. ”Men bli inte alltför orolig. Du kan i vilket fall inte göra just någonting åt saken.”

Katten vände sig om med en släng med sin enorma svans och gick mot fönstret. ”Jag ska hålla ett öga på dig”, sa han. ”Personligen gillar jag att det finns nykomlingar här.” Den stora orangea katten klämde sig genom fönstret, steg ut på balkongen och försvann.

Gåshuden gick i vågor från Olives tår och ända upp i hårbottnen. Hon grabbade tag i Hershels lurviga kropp och kramade den. ”Visst drömmer jag?” frågade hon honom. Hershel svarade inte.

Långt borta hörde hon sin pappa knacka tandborsten mot tvättstället. Huset knarrade. En kvist på askträdet slog lätt mot hennes fönster, om och om igen, som en liten, tålmodig hand.

29

Skuggorna.indd 29

11-07-05 12.47.42

5

U

nder de följande dagarna höll Olive ögonen öppna. Hon höll dem så vidöppna att de började torka ut. Hon försökte till och med låta bli att blinka. Men det gick tre dagar utan att något ovanligare hände än att mr Dunwoody snavade i trappan och ramlade en halv våning, och det berodde på att han läste när det hände.

Katten Horatio – vare sig han nu var en dröm eller ej – höll sig utom synhåll. En gång tyckte sig Olive se honom titta ner på henne från ett fönster på övervåningen när hon bar ut en komposthink på bakgården, men hon var inte riktigt säker. Om huset verkligen försökte bli av med dem tycktes det ta god tid på sig.

De flesta dagar stannade mr och mrs Dunwoody hemma och arbetade i biblioteket. Somliga dagar åkte någon av dem eller båda två till universitetet för att använda datorerna i datorsalen eller för att arbeta på sitt kontor. Oavsett vilket hade Olive större delen av huset för sig själv.

Och Olive var van vid att vara ensam. Varje gång någon av 30

Skuggorna.indd 30

11-07-05 12.47.42

hennes föräldrar började jobba på ett nytt college blev Olive tvungen att byta skola. Hon hade redan gjort det tre gånger. I veckor eller månader var hon ”den nya tjejen” – den som gick vilse på väg till bildsalen, som hade fel sorts skosnören i sina tennisskor, som alltid blev vald sist i laguttagningar. (Om Olive hade kunnat fånga, träffa eller sparka en boll hade det förstås kunnat vara annorlunda.) Precis som mr och mrs Dunwoody sa skulle hon vänja sig så småningom, men det blev svårare och svårare. Varje gång hon bytte till en ny skola försökte Olive att vara som en kameleont. Tyst iakttog hon de andra barnen och skiftade färg tills hon försvann in i sin nya omgivning. Men hon började bli lite trött på det. Om hon verkligen hade varit en kameleont skulle hon ha valt ut ett trevligt träd och stannat där, klädd i sin favoritnyans av grönt, och aldrig behövt bli rosa eller gul igen.

Som tur var så var det fortfarande mer än två månader kvar till skolstarten, och vad gällde att skaffa vänner behövde hon inte bekymra sig. Alla människor på Linden Street såg ut att vara ungefär lika gamla som sina hus. Det fanns inte ens några unga träd i deras trädgårdar. Om man räknade bort blommor, insekter och några par strumpor gissade Olive att hon var det yngsta som fanns på hela gatan.

Inne i det stora stenhuset traskade Olive från rum till rum och stirrade på tavlorna. Hon hade testat varenda tavelram i hela huset, tryckt och dragit i målningarna av dansande flickor och vittrande stenslott och skålar med egendomligt färgad frukt.

Alla satt fast vid väggarna som om de hade dränkts i superlim.

Hon hade till och med försökt bända loss målningen av ett romantiskt franskt par från vardagsrumsväggen med en smörkniv.

31

Skuggorna.indd 31

11-07-05 12.47.42

Det enda hon åstadkom var en stor reva i tapeten. Som tur var märkte inte mr och mrs Dunwoody något.

Hon utforskade rummen på övervåningen. Det fanns fem sovrum utöver de två där Olive och hennes föräldrar sov. ”Gästrum”, kallade mrs Dunwoody dem, trots att familjen Dunwoody aldrig hade nattgäster. Olive föreställde sig att alla de där rummen redan var upptagna. I vartenda ett bodde gäster, men de hade alltid nyss gått ut när Olive gick in. Det fick huset att verka vänligare.

Det första rummet, mot husets framsida, var tapetserat med skära rosor mot en ännu skärare bakgrund. Det luktade malkulor och väldigt gammalt potpurri. I hörnet stod en dammig garderob som ännu innehöll ett nattlinne och tofflor. Där fanns också en stor målning av en gammal stad någonstans i Italien eller Grekland, med söndervittrande pelare, halvt raserade väggar och i förgrunden en enorm valvbåge av sten, prydd med bistra soldater tre eller fyra gånger så stora som en människa.

På de andra byggnaderna syntes det hur gamla de var, men den där valvbågen såg lika bastant och oskadad ut som den måste ha gjort när den en gång skulpterades. Olive kikade in i valvbågens skuggiga tunnel. Bortom dess bortre ände försvann små vita byggnader i det allt smalare fjärran.

Den andra rummet var mörkblått och dystert, med en gammal hatthylla och en byrå full av näsdukar, skohorn och annat oanvändbart. I det blå rummet fanns en målning av en balsal där en orkester spelade medan par i gammaldags aftonkläder dansade. Alla såg väldigt allvarliga och eleganta ut och verkade inte ha ett dugg roligt.

Det tredje rummet var Olives favorit. Med sina blekvioletta 32

Skuggorna.indd 32

11-07-05 12.47.42

Skuggorna.indd 33

11-07-05 12.47.43

tapeter och spetsprydda gardiner såg det skirt och mormorsaktigt ut. Medan de andra gästrummen luktade gammalt och dammigt luktade det här som om det hade använts mer nyligen. En ytterst svag doft av syrener och liljekonvaljer svävade i luften.

Det var också i det violetta rummet som byrån som var full av gammaldags saker stod, den som Olive hade upptäckt strax efter det att de hade flyttat in. Olive tyckte om att prova handskarna och sticka in sköldpaddskammarna i sitt ganska korta, raka hår. Glasögonen fanns också där och låg fortfarande i sitt sidenfodrade etui.

Ovanför byrån hängde ett porträtt. Det föreställde en ung kvinna – eller åtminstone en ung kvinnas huvud och axlar – målad i mjuka pastellfärger. Kvinnans mörka hår var uppsatt med kammar på sidorna, och hon hade små pärlörhängen och ett långt pärlhalsband runt halsen. Kvinnan var vacker, tyckte Olive, som skådespelerskorna i de gamla svartvita filmer som visades på tv på söndagseftermiddagarna. Hennes ögon var stora och mörka, och hon hade en liten mun som vreds bara en aning uppåt i mungiporna.

En eftermiddag, när Olive hade en rosa handske på vänstra handen, en blå handske på högra handen, tre scarves runt halsen och alla sköldpaddskammar hon kunde hitta i håret, hände något märkligt. Olive hade tagit ut glasögonen ur fodralet. De satt på en lång pärlprydd kedja, en sådan som bibliotekarier brukar ha. Olive hängde kedjan runt halsen och satte glasögonen på näsan. Och då blinkade porträttet åt henne.

Olive tog av sig glasögonen och stirrade på tavlan. Den mörkhåriga kvinnan tittade fortfarande ut åt vänster, orörlig och småleende. Olive gnuggade sig i ögonen. Hon satte på sig 34

Skuggorna.indd 34

11-07-05 12.47.43

glasögonen igen. Kvinnan i porträttet blinkade åt henne igen, och den här gången blev hennes leende lite bredare.

Olive väntade, nästan utan att andas. Det gick flera minuter, men porträttet rörde sig inte. Olive började tro att hon kanske hade slagit i huvudet i hörnet ovanför badkaret för många gånger. Hon stoppade tillbaka handskarna och halsdukarna i byrålådan och skyndade sig ut ur rummet, fortfarande med glasögonen dinglande runt halsen.

En gång hade någon gett Olive en pysselbok med hemliga meddelanden gömda på sidorna. För att hitta dem drog hon en remsa rött cellofan över bilderna, och då dök meddelandena ”magiskt” upp. Meddelandena var meningslösa saker som: ”Varför stannade inte getingen kvar på festen? För att han måste sticka.” Till slut hade Olive rivit sönder boken och använt den till papier-maché. Men den där remsan med rött cellofan hade gett henne en idé.

Ute i korridoren stannade Olive framför målningen av en skog på natten. Hon kisade längs den månbelysta stigen. Som alltid fick hon en känsla av att något lurade där i mörkret – något mäktigt, något ovänligt. Så satte hon på sig glasögonen och böjde sig långsamt mot tavlan, flyttade sig närmare och närmare tills näsan nästan nuddade vid duken.

Där. Hon visste att hon hade sett det förut! Och där var det igen: en liten vit skepnad som rörde sig bland skuggorna på stigen. Olive såg den springa, snava på en rot och snubbla. Den vände sig om och såg sig över axeln. Den hade ett litet, skrämt ansikte, en lång vit nattskjorta och ett skrapat knä. Den tog sig upp, haltande, och försökte skynda sig därifrån. Olive böjde sig ännu närmare, med blicken fäst på den ilande figuren. Plötsligt 35

Skuggorna.indd 35

11-07-05 12.47.43

kunde hon känna vinden i den mörka skogen svepa över huden och genom håret. Målarduken tycktes förvandlas till gelé när hennes ansikte sjönk in genom den ...

Olive ryckte undan huvudet från målningen. Hon gned sig på näsan. Den kändes ren – inte alls som om hon just hade stuckit ner den i en skål jello. Försiktigt, som när man rör vid ett djur som kanske inte är vänligt sinnat, sträckte hon ut fingrarna mot tavlan. Handen gick rakt igenom, nästan lika lätt som om det var ett öppet fönster. Det bubblade av upphetsning i hela kroppen på Olive.

Olive tog av sig glasögonen, rusade nerför trappan och kanade in i biblioteket. Mr Dunwoody arbetade vid sin dator. Han lyfte inte blicken förrän Olive damp ner på mattan bredvid honom. ”Pappa”, började Olive, ”om du ville pröva en sak men inte var säker på att det skulle fungera och du inte visste om du borde försöka, vad skulle du göra?”

Hennes pappa snurrade långsamt runt i sin kontorsstol. ”Kan vi tryggt säga att det egentligen inte är mig vi pratar om här?” ”Egentligen inte.” ”Ja ...” Mr Dunwoody lutade sig bakåt i stolen. ”Jag skulle säga ... vänta lite.” Mr Dunwoody rätade upp sig igen. ”Vi pratar väl inte om något som har med elektricitet att göra?” ”Nej.” ”Kemikalier?” ”Nej.” ”Våld mot dig själv eller andra?”

Olive tänkte efter. ”Jag tror inte det.” ”Okej då.” Mr Dunwoody lutade sig bakåt igen med nöjd 36

Skuggorna.indd 36

11-07-05 12.47.43

uppsyn. ”I så fall skulle jag säga: Testa din hypotes.” ”Testa min hypotes?” ”Ja. Gör en testkörning.” När Olive såg förbryllad ut fortsatte mr Dunwoody. ”En testkörning är en procedur där de potentiella effekterna av ett misslyckande medvetet mildras.”

Olive blinkade. ”Va?” ”Det betyder”, sa hennes pappa långsammare, ”pröva på ett sätt som inte skadar någon om det inte fungerar.” ”Aha.” Olive reste sig. ”Tack.” ”Det var så lite”, sa mr Dunwoody, som redan vänt sig mot datorskärmen igen.

Olive klampade tillbaka uppför trappan medan hon upprepade orden ”Testa din hypotes. Testa din hypotes. Testa din hypotes” i marschtakt.

Hershel låg på kuddarna där hon hade lämnat honom. Olive stoppade nallen under armen och gick till garderoben, där hon drog loss de polkagrisrandiga skosnörena ur gympaskorna. Sedan knöt hon ihop skosnörena och fäste dem stadigt – men inte för hårt – runt Hershels överarm. ”Okej, Hershel”, viskade Olive när de stod framför skogsmålningen. Hershel var startklar i hennes händer och skosnöreankaret var virat runt hennes fingrar. ”Dags att testa hypotesen.”

Hon kastade Hershel mot tavlan. Han träffade duken med en dämpad duns och studsade ner på hallmattan.

Olive betraktade honom ett ögonblick och plockade sedan upp honom. ”Ursäkta, Hershel. Jag glömde glasögonen.” Hon satte glasögonen på näsan och gjorde i ordning Hershel för start igen. ”Då gör vi vårt andra försök: tre ... två ... ett ... Uppskjutning!”

37

Skuggorna.indd 37

11-07-05 12.47.43

Den här gången flög Hershel in genom ramen. Olive höll hårt i skosnöret. Hon kisade in i den mörka skogen men kunde inte se Hershel någonstans i bilden – han måste ha fallit utom synhåll, under ramens kant. De kala träden vajade i fjärran, nästan som händer som sträckte sig efter något.

Olive började känna sig lite nervös. Förra året i skolan hade hela klassen skrivit under ett upprop om att stoppa djurförsök.

Hon var inte säker på om experiment med Hershel räknades dit, men det fick henne ändå att känna sig skuldmedveten.

För att få något annat att tänka på började Olive räkna till hundra. Som vanligt tappade hon bort sig någonstans och kom till hundra förbluffande fort. Hon misstänkte att hon inte bara hade hoppat över alla tal på åttio, utan också de på sjuttio och sextio. ”Det får räcka”, viskade hon till den tomma korridoren.

Med ett steg bakåt ryckte hon i skosnöret, och Hershel susade tillbaka ut genom ramen som en fisk på en krok.

Olive inspekterade Hershel från topp till tå. Han verkade lugn, han hade inga sår eller blåmärken eller ens några smutsfläckar någonstans. Hon gav honom en uppskattande kram och lade tillbaka honom på hans plats på hennes kuddar. Sedan gick hon tillbaka ut i korridoren, tog ett djupt andetag och satte händerna på var sida om tavlan.

Någonstans långt bort på stigen såg hon en liten vit skepnad som snabbt fladdrade till. Olive böjde sig fram. Ansiktet sjönk genom duken och sedan axlarna, och innan hon hann grabba tag i ramen och hejda sig tumlade hela hon in i den mörka och kyliga skogen.

38

Skuggorna.indd 38

11-07-05 12.47.43