9789175453217

En man med två huvuden O m A x e l Wa l l e n g r e n o c h F a l s t a f f , f a k i r

Carlhåkan Larsén

Föreningen Gamla Lund – Årsbok 97/2015 i samarbete med Fakirensällskapet

Inledning och sammanfattning

Innehåll Inledning och sammanfattning...........................................................................7 En påg i Lund...................................................................................................11 Den unge studenten..........................................................................................21 En författare söker sin väg...............................................................................59 Yrkesplaner och framtidsförhoppningar.........................................................147 Eftermäle och efterföljd..................................................................................169 Epilog.............................................................................................................187 Litteratur och kommentarer...........................................................................189 Personregister.................................................................................................202

4

Inledning och sammanfattning

”Konsten att tråka ut är att inte lämna något osagt.”

Voltaire

”Det mesta är redan sagt.”

Hans Alfredson

5

Inledning och sammanfattning

6

Inledning och sammanfattning

Inledning och sammanfattning Föremålet för den här biografin är en man som föddes den 26 januari 1865 i Lund. I dopet undfick han namnet Sven Axel Olaus. Efternamnet var Svensson.

Detta bytte han som sjuttonårig gymnasist mot Wallengren, hans ömma moders flicknamn. Fadern hette Mårten, moderns namn var Olivia.

Som Axel Wallengren nådde han i sin livstid en viss begränsad uppmärksamhet.

Under pseudonymen Falstaff, fakir har hans rykte inte bara levt vidare utan snarare vuxit sig starkare i den svenska humorns hävder.

Axel Wallengren dog ung. Av sina 31 år på jorden levde han cirka 29 i Lund.

Därefter bodde han knappt ett år i Stockholm och slutligen knappt ett år i Berlin, där han gick bort hösten 1896.

Denne mans dubbla identitet, individen och författaren, har efteråt varit föremål för utläggningar och tolkningar, såväl estetiska som personlighetspsykologiska. Av den dubbelheten har litteraturvetaren Simon Bengtsson gjort en sammanfattande karakteristik i sin essä ”Axel Wallengren redivivus”: Vad man vid fortsatta analyser av Axel Wallengren framför allt ville önska är, att man allsidigare beaktade dubbelheten och spänningen mellan de ytligt sett kontrasterande sidorna hos denna svåråtkomliga författarenatur. Poeten, eller lyrikern, Axel Wallengren – ty poet och drömmare av ganska omisskännligt slag var han ända till slutet – bör ej helt få bortskymmas av det populärare, i detta sällsynta fall också geniala och därför beaktansvärda draget av skämtare han (måhända inte utan tvång) roade sig och andra att framvisa. Anders Österling har en gång riktigt betonat, att ”det naturligtvis är dubbelnaturen, som gör hela hans typ intressant att studera. Den magistrale, kallblodige skämtaren får ytterligare relief av den dekadent skönhetssträvande, melankoliske drömmaren – och tvärtom”.

Det är självklart, nästan lättköpt, att låna en av Wallengrens boktitlar för att beskriva denna dualism: Mannen med två hufvuden. Den här boken, En man med två huvuden, har givits en preciserande undertitel: Om Axel Wallengren och Falstaff, fakir.

Man bör inte se pseudonymen Falstaff, fakir som en synonym till Axel Wallengren. Det var visserligen i vida kretsar känt att Wallengren stod bakom pseudonymen, men han skall inte betraktas som identisk med den. Falstaff, fakir fun­gerar å ena sidan som en (fiktiv) författare till tre skrifter, å andra sidan som en litterär gestalt, som framträder i jagform i dessa böcker. Man kan uppfatta

7

Inledning och sammanfattning

Falstaffs möte med den indiske mahatma som i ”Huru jag blev fakir” gör berättarjaget till just fakir. Albert Engström illustrerade och gav Falstaff Axel Wallengrens ansiktsdrag.

detta som en lek med identiteter, eller som ett ganska avancerat litterärt grepp.

Naturligtvis är stoffet sprunget ur Wallengrens kreativa fantasi men de åsikter som den litterära figuren Falstaff, fakir förfäktar må inte misstolkas som Wallengrens.

Wallengren tog sina akademiska betyg, blev filosofie kandidat och sedermera professionell journalist. Den fiktiva Fakiren fullföljde det studentikosa draget från karnevalernas, absintens och punschens Lund och gav i tre steg utlopp för sin satirisk-humoristiska ådra. I fakirrollen blev han en banbrytare och kom att inta en position som i längden var viktigare än den blygsamma rollen som minor (very small) classic i det litterära etablissemangets seriösa kanon.

Axel Wallengren var representativ för en liten gruppering av litteratörer som, av nödtvång eller fri vilja, blev journalister, och för en säkerligen större grupp unga människor, som i det moderna genombrottets tidevarv tog avstånd från samhällsskickets konservatism. Strindbergs genombrottsroman Röda rummet och hans satir Det nya riket leder in i detta problemkomplex, som avspeglar hur tidsandan och generationsskiftet genomgick en förvandling och hur samhällskritiken och estetiken omformades. Om detta skede finns en rik och i alla bemärkelser mångsidig litteratur.

8

Inledning och sammanfattning

Det mest intressanta i skribenten Wallengrens produktion är naturligtvis det fakiriska författarskapet: de tre volymerna En hvar sin egen gentleman, En hvar sin egen professor och Lyckans lexikon, plus ett antal fristående stycken.

Den tämligen oefterhärmliga fakiriska humorn bildade egentligen inte någon skola; fast kanske borde man räkna det fakiriska draget i många bidrag till skämttidningen Söndags-Nisse som följde i Falstaff, fakirs kölvatten som en skolbildning. Den fakiriska humorn hade, i sin tur, rötter på andra håll i världen, inte minst i norra Amerika, men dess frukter berikade den svenska litteraturen.

Den var samtidigt närodlad i en framväxande lundensiskt studentikos tradition.

Man kan bara beklaga att Axel Wallengrens lovande ansatser som seriös skönlitterär författare inte fullföljdes i en konstnärlig mognadsfas. Men det skall genast tillfogas att journalisten Wallengren på kort tid presterade ett utmärkt dagsverke som korrespondent i Berlin. Som Falstaff, fakir hade han planer på ett nytt bokprojekt när pennan föll ur hans hand efter en kort sjukdomsperiod, den 4 december 1896.

Den här boken gör minst av allt anspråk på ingående teoretisk medvetenhet om forskning i biografiteori. Författaren vänder sig mot en läsekrets som kan vara intresserad av den intellektuella och sociala miljön i en sydsvensk universitetsstad under 1800-talets båda sista decennier. I fokus står en ovanlig, inte helt typisk men på sitt speciella sätt spännande ung person, som beskrev en kort men märklig bana.

9

En Påg i Lund

En fyraårig Axel Svensson med modern Olivia Wallengren och sin äldsta syster, också hon med namnet Olivia men kallad ”Livi”, år 1869. Mellan Axel och Livi hade även en bror, Carl Gunnar Esaias, hunnit födas men också avlida innan denna bild togs. Totalt födde Olivia Wallengren nio barn före sin tidiga bortgång som 37-åring 1879.

10

En Påg i Lund

En påg i Lund Skånskt. Lundensiskt.

En dos familjehistoria och en skissartad uppritning av staden Lunds profil under 1800-talets sista decennier hör oundgängligen till bakgrundsteckningen.

En framstående fakirvetenskaplig forskare, Sölve Ossiannilsson, har utrett var i Lund Axel föddes. År 1865 bodde familjen Svensson på Klostergatan och äldste sonen i familjen torde ha sett dagens ljus i ett hus mitt emot den tomt där nu Grand Hotels norra flank reser sig, alltså i hörnet av Klostergatan och Bytaregatan. Adresserna skiftade emellertid ofta. En tid lär familjen ha bott på gården Spoletorp, invid järnvägen och Spolegatan, andra adresser är Skomakaregatan och Svanegatan.

Så småningom räknade den Svenssonska syskonskaran nio individer, men alla levde inte till vuxen ålder.

1876 torde Mårten Svensson och hans familj ha flyttat till en nyförvärvad och nybebyggd fastighet vid Tomegapsgatan (24 enligt nuvarande numrering). Huset ligger vid den så kallade kulturkvadrantens norra gräns. Fasaden mot gatan har under årens lopp genomgått förändringar. Men den pryds sedan den 27 januari 1990, 125 år och en dag efter Axels födelsedag, av en minnesplakett, som erinrar om just denne av husets berömda invånare – det blev efterhand flera, exempelvis professorn Bengt Lidforss, som var tre år yngre än Wallengren och tillhörde dennes umgängeskrets. August Strindberg tänkte mot 1890-talets slut hyra in sig på samma adress men föredrog dock till en början Grönegatan. Under en följande lundasejour bodde Strindberg dock på Tomegapsgatan 24, innan han återvände till Grönegatan, numera nummer 10, där han i sin tur fått sin minnesplakett placerad. Senare har bland andra den legendariske entreprenören Ruben Rausing och konsthistorieprofessorn, Dramatenchefen och författaren Ragnar Josephson haft sitt hem på Tomegapsgatan 24. Huset utnyttjas fortfarande som privatbostad.

Axel var således elva år gammal vid inflyttningen, och där hade han sin varaktigaste stad till dess han definitivt flyttade från Lund, till Stockholm och Berlin.

En blick på släktförhållandena. Axel Wallengrens släkt på fädernet torde ha tagit det drastiska steget från Uppåkra till Lund (fem kilometer) på 1770-talet. En anfader på mödernet som bar namnet Hans Persson gifte sig 1778 ”med en burgen änka” och blev ägare till en tomt vid Tomegapsgatans norra sida. Den omfattade ungefär halva gatans längd och sträckte sig ut till dess avslutning, där den dåvarande stadsvallen bildade stadsbebyggelsens gräns – idag vid det hörn där Bota-

11

En Påg i Lund

Bevarat barndomsbrev från Axel och systern Livi till föräldrarna med bön om 12 öre. Formuleringen ”I följd af genom oförsigtighet uppkommen brist i kassan” kan synas smått profetisk rörande Wallengrens ekonomiska omständigheter som vuxen, men rymmer också ett tidigt spår av fakirisk formuleringskonst.

niska trädgården tar vid. Fastigheten omfattade jämväl ”två tunnland och några kappeland fäladsjord”. En hypotes i släkten är att Hans Persson antog namnet Wallengren som en hänsyftning på att hans ägor låg invid vallen. När Hans i sinom tid blev änkling gifte han om sig med en Kersti Olofsdotter från Östra Torn och fick i detta äktenskap sonen Olof, som blev präst 1821 och kyrkoherde i Västra Ljungby och Gualöv i nordöstra Skåne 1842. Denne Olof Wallengren gifte sig med Petronella Lundell, fick tio barn och ett oräkneligt antal barnbarn, möjligen 51 enligt en släktutredning av Nils Stjernquist. Olof var Axels morfar.

Den yngsta prostdottern från Västra Ljungby, Olivia, gifte sig 1864 med krono­uppbördskassören Mårten Svensson. Hon skildras som ”blid och försynt, utomordentligt älskvärd, glad och den personifierade godheten”. När hon rycktes bort av tuberkulos 1879 var hon 37 år gammal, sonen Axel var fjorton. En syster till Olivia, Mathilda (Thilda), gifte sig med Christian Bülow, en tid informator i Västra Ljungby prästgård. De blev föräldrar till Waldemar Bülow, Axels kusin och vän, som kommer att nämnas åtskilliga gånger i fortsättningen.

Mårten gifte om sig 1881 med Ida Löwegren, som tillhörde en bekant lundasläkt. Det andra äktenskapet välsignades med ytterligare barn, halvsyskon till Axel.

När Mårten Svensson avled 1898 uttalades många goda vitsord om honom som samhällsmedborgare och människa. Systersonen Waldemar Bülow sammanfattade i Lunds Dagblad: ”Han var en högväxt, ståtlig man, /…/ en plikttrogen och arbetsam tjänsteman, en mönstergill familjefar, konservativ samt i besittning av en mycket särpräglad och originell humor.” Den Wallengrenska syskonskaran i Västra Ljungby rymde bland annat en äventyrligt sinnad broder,

12

En Påg i Lund

Axel Wallengrens barn- och ungdomshem på Tomegapsgatan i Lund. Under studieåren fick Axel som äldste son i huset ett mer avskilt rum på vinden – som var så stor att han själv kallade den ”orkanen”. Skådespelaren Anders de Wahl har berättat hur han i samband med en spelsejour i Malmö 1892 hamnade på ett nachspiel i Lund på just denna vind ”där en säregen figur i svart långrock från en kateder med två levande ljus föreläste ur sina sällsamma, otryckta skrifter”. Det var Wallengren.

Jonas, som emigrerade till USA och dog i Colombia som en välbärgad man.

Han blev därmed stamfader till den sydamerikanska släktgrenen, som kallade sig Wallens. Jonas upprätthöll länge brevkontakt med hemmavarande släktingar, men den ebbade dock ut. Släktingarna Wallens bor alltjämt i Colombia och kontakterna med Sverige har i viss utsträckning återupptagits. En annan broder, Janne, valde också prästbanan. Han blev 1866 kyrkoherde i Farhult och Jonstorp i Kullabygden i Skånes nordvästra del. I en brevpassus kallade han sina församlingar ”ett stort och svårskött pastorat”, en ordvändning att lägga på minnet. Farhults prästgård karakteriserades som ”ett glädjens och fridens paradis” och systersonen Axel vistades gärna där, särskilt sedan hans biologiska mor avlidit och Mårten Svensson gift om sig. Mellan den andra makan och de äldre barnen i det svenssonska hemmet rådde tydligen ett spänt förhållande.

På grundval av familjebrev kunde en Wallengrensk släkting, historieprofessorn Sture Bolin, teckna en bild av tänkbara släktdrag – någon bindande bevisföring går ju inte att prestera. Wallengrenarna, åtminstone de yngre, sägs ha haft ett socialt sinnelag med håg för politik och böjelse mot vänster. Naturen, dikten

13

En Påg i Lund

och medicinen var förhärskande intressesfärer men man spårar också ”äventyrslystnad, ombytlighet och en obenägenhet för sådant arbete, som långt in i vårt eget århundrade” (1900-talet) var det enda som ”ansågs passande inom borgerliga kretsar”. Att spana efter fakiriska drag längre bort i släktsammanhangen har varit populärt så länge man kan minnas.

Prästgården i Farhult men också Mårten Svenssons hem i Lund var samlingspunkter. Stjernquist, själv inte befryndad med vare sig Wallengrenar eller Svenssöner, betonar sammanhållningen inom släkterna och ger en karakteristik av atmosfären: ”Fakiren-ådran hos det stora flertalet av denna brokiga men knappast bråkiga släkt, en ådra präglad av humor, verbal förmåga, musikalitet och konstnärliga anlag, begåvning, inte minst när det gällde naturvetenskaperna, och överhuvud aptit på livet. Humorn satt i högsätet inte bara bland Wallengrenarna utan även på Svensson-sidan”.

Under Axel Wallengrens livstid expanderade Lund påtagligt, procentuellt sett dock inte lika hastigt som övriga större svenska städer. Den officiella statistiken meddelar att staden Lund under 1880–1890-talen hade 14 000­–16 000 invånare i runda tal. Helsingborg fördubblade under 1880-talet närapå sitt invånarantal och gick förbi Lund i storlek, från drygt 11 000 till mer än 20 000. (Som jämförelse kan nämnas att Stockholm gick från 169 000 till 246 000, motsvarande siffror är för Malmö 38 000­–49 000 och för Uppsala 16 000–17 000.) Studentantalet ökade, om än i ojämn takt, lasarettet utvidgades med nybyggnader och järnvägsförbindelserna ändrade inte bara de yttre kommunikationsmöjligheterna utan också livsmönstren.

Men småstadskaraktären dröjde kvar – Esaias Tegnérs elakhet om Lund som den akademiska bondbyn var väl inte längre helt gångbar men staden kunde kännas trång för utåt- eller framåtsträvande ungdom. Så här beskrivs stämningen av Albert Eklundh, hypoteksombudsman och naturskildrare, i boken Skåningar jag minns: Nittiotalets Lund var en helt annan stad, än den är nu /1955/. Den var försänkt i en omätlig ro. /…/ Gatorna kantades av lugna envåningshus. Det var mera sällan de ersattes av någon tvåvåningsbyggnad och då kunde man med rätta förmoda, att bakom en sådan stolt arkitektskapelse måste dölja sig en förmögen professors lust att hävda sig. Hela det väldiga inre av kvarteren bakom gatuhusen var alltid ett grönskande hav av trädgårdar.

En paviljong i den trädgård som hör till Tomegapsgatan 24 står fortfarande kvar sedan förra seklet. Den använde den unge Svensson/Wallengren som idyllisk studie- och diktarstuga under sina gymnasist- och studentår. En del av de tidiga skriverierna finns bevarade i det material Simon Bengtsson fick tillgång till; de avslöjar att gossen redan som elvaåring visade kreativa anlag och till och

14

En Påg i Lund

Mårten Svensson, Axel Wallengrens far, var en klassresenär. Som fattig bondson med begränsad utbildning lyckades han ändå genom flit och duglighet göra en utmärkt bana inom Lunds kommunala administration och nå en respekterad ställning inom stadens borgerskap. Priset var att han brände sitt ljus i båda ändar. Vid hans död efter en serie slaganfall talade lokalpressen öppet om hur ”den af alla lundaboar välkände reslige mannens krafter” brutits av överansträngning.

med försökte sig på en parodisk bit. Från 1877 stammar en ”pjes i tre akter”, ”Den återfunne sonen”; den skulle följas av ytterligare dramatiska övningar, exempelvis ”Italiens son” med scener förlagda till Venedig, Lago Maggiore och Neapel. Ett par år senare skrev han en enligt Bengtsson ”synnerligen detaljerad och vidlyftig /…/ krigsberättelse om fälttåget i Laputa /…/ ” och en rad dikter av olika karaktär. Wallengrens gymnasiala produktion av poesi kan givetvis karakteriseras som juvenilia, enkla poem om naturen och hjärtat. Men den utgör begynnelsen av ett liv med penna i hand. Själv benämner Wallengren i en senare anteckning dessa övningar ”ungdomsdelirium”.

Axel hade sitt revir i husets vindsvåning där han enligt en yngre kamrat, Hans Erlandsson, ibland tog emot elever för läxhjälp. Han hade ursprungligen en klen

15

En Påg i Lund

Helgonabacken kring sekelskiftet 1900. Området var, före anläggandet av Universitetsbiblioteket, ett uppskattat naturskönt promenadområde för lundaborna.

fysionomi, men växte dock på längden – han gymnastiserade nämligen, meddelar också Erlandsson, med hantlar i trädgården och blev både muskelstark och bredaxlad. Pojkaktiga friluftslekar skall inte ha intresserat honom, däremot utkämpade han med kusinen Waldemar Bülow såsom lek- och stridskamrat ”fullkomliga folkslaktningar” med tennsoldater. De brukade använda ett av Axel uppfunnet chifferspråk kallat ”Hvita Liljan” för sina sekreta kommunikationer.

Vanan höll i sig under årens lopp, långt in på 1890-talet. ”Hvita Liljan” är fortfarande läsbart för den tålmodige, ty nyckeln till detta alfabet finns bevarad.

Ynglingens skolgång förlades till Privata elementarskolan (Spyken) och Katedralskolan. Där vaknade de litterära intressena i kretsen av likasinnade kamrater, såsom Paul Rosenius, efterhand läkare, författare och naturvetenskapsman, och Evald Ljunggren, som avancerade till överbibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek. Kamraterna stiftade en förening, Vala-förbundet, vars tidning innehöll de litterära alster som flöt ur medlemmarnas pennor. Axel Svensson bidrog med åtskilliga poem under pseudonymen Esben i en annan men snarlik förening av gymnasister. Dessa alster samlades under titeln ”Wårblommor och Wårtoner”.

I Valas förbundstidning debuterade den sjuttonårige Wallengren med en existentiellt laddad sonett i april 1882 – han hade då faktiskt redan i februari fått ett par poem i Albert Ulrik Bååths stil – ”Å nattlig gata” och ”Njutnidsk” – tryckta i Skånska Aftonbladet. Samma år debuterade han i Folkets Tidning med recensioner av böcker och tidskrifter och följande år skrev han i samma blad ett referat av Herman Bangs framträdande i Lund. Under de närmaste åren, fram till bokdebuten 1892, följde dikter och prosaskisser i olika tidningar och publikatio-

16