Förord
Få händelser i historien har studerats och analyserats lika grundligt som Kubakrisen. De tretton dagar i oktober 1962 då mänskligheten kom närmare en förödande kärnvapenkatastrof än någonsin har granskats i otaliga tidskriftsartiklar, böcker, TV-dokumentärer, avhandlingar, akademiska kurser, konferenser med personer som stått ansikte mot ansikte i det kalla kriget, ja, även i en Hollywoodfilm. Trots denna stormflod av ord finns det ändå ingen redogörelse minut för minut av dramat i samma anda som Den längsta dagen eller En presidents död. De flesta böcker om krisen är antingen memoarer eller avhandlingar, som ägnas en viss fasett av ett mycket stort och komplicerat ämne. Någonstans i detta överflöd av akademisk litteratur har den mänskliga aspekten gått förlorad: ett 1900-talsepos som handlade om en av de största mobiliseringarna av militär och materiel sedan andra världskriget, beslut på liv och död fattade under enormt tryck och en rollförteckning som går från Curtis LeMay till Che Guevara, alla med unika historier att berätta. Mitt syfte med denna bok är att låta en ny generation läsare få grepp om det kalla krigets djupaste kris genom att koncentrera mig på vad Arthur M. Schlesinger Jr kallade ”det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia”. Den 27 oktober 1962, ”svarta lördagen” som man sade i Vita huset på Kennedys tid, var en dag av skräckfyllda växlingar som förde världen närmare en kärnvapenutlöst undergång än någonsin förr (eller senare). Det var också den dag då John Fitzgerald Kennedy och Nikita Sergejevitj Chrusjtjov, företrädarna för de rivaliserande ideologiska krafter som hade fört världen till utplåningens rand, tog steget tillbaka från avgrunden. Om Kubakrisen var det kalla krigets avgörande ögonblick var svarta lördagen krisens avgörande ögonblick. Det var då som den metaforiska domedagsklockans visare stod på en minut i tolv. Dagen började med att Fidel Castro dikterade ett telegram där han enträget uppmanade Chrusjtjov att sätta in sina kärnvapen mot deras