Page 1

DET KALLA LANDET


DET KALLA LAN DET


Inger Frimansson Trots allt (med Ann Bakk) 1976 Dubbelsängen 1984 Den förtrollade prinsen 1986 Tills hon hittar något eget 1987 Djuret under tummarna 1989 Jag kan också gå på vattnet 1991 Handdockan 1992 Mannen som flöt över bergen (dikter) 1993 Soldaternas dotter 1994 Där inne vilar ögat (noveller) 1996 Fruktar jag intet ont 1997 God natt min älskade 1998 Mannen med oxhjärtat 1999 Katten som inte dog 2000 Ett mycket bättre liv 2001 De nakna kvinnornas ö 2002 Mörkerspår 2003 Skuggan i vattnet 2005 Ligga som ett O 2007 Råttfångerskan 2009

Barn- och ungdomsböcker Skräpsommaren 1993 Kärlek, trohet, vänskap, hat 1995 Elden 1999 Svept i rosa papper 2002 Inga livstecken 2004 Hitta Jeppe 2007 Ensam på vägen 2008 De starkare 2009 Du lovade 2009 Hjälp, jag har gått vilse 2009 Alla älskar Putte 2010 Vem har tagit Putte 2011 Rida på Golden 2011

isbn 978-91-1-303717-2 © Inger Frimansson 2011 Norstedts, Stockholm Omslag: Jens Magnusson Tryckt hos: ScandBook AB, Falun 2011 Första tryckningen www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Maria 1 Det stod några människor utanför huset där hon bodde. Två stycken var det, en man och en kvinna. De väntade på henne. De var civilklädda, men hon visste ändå direkt. Poliser. Hon drog till sig barnvagnen och blev stående ute på gatan. Vippade handtaget upp och ner, fortsatte gungandet. Pojken sov nu, under över alla under, han sov. Hon blundade som om hon därigenom hoppades att personerna som väntade under skärmtaket på hennes veranda inte skulle upptäcka henne. Barnet hade skrikit ända sedan Lilian kom körande med honom. Den unga kvinnans ansikte var glansigt av trötthet. Hon såg ful ut, tänkte Maria. Ful och ofräsch. Klumpigt tog hon sig ut ur bilen och ställde ner bilbarnstolen på asfalten. Nästan bryskt. ”Kan du ta honom lite”, sa hon. ”Jag är så fruktansvärt …” Hon avbröt sig och gjorde en grimas. Lilian var hennes svärdotter och pojken hennes allra första barnbarn. Han hette Kevin, ett namn som hon till slut börjat vänja sig vid. Hon borde ha varit glad över att Lilian kom hit på eget initiativ. Det var inte så ofta som Maria fick träffa den lille. Lilian tydde sig mest till sin egen mamma, som bodde bara några kvarter från dem. Nu var Lilians föräldrar i Sydafrika och då passade det, tänkte Maria. Just nu, när hon själv inte var i bästa form. När det där andra fanns där, det skrämmande och oförklarliga som helt och hållet upptog hennes tankar. Det hade med hennes syster Ingrid att göra. Hennes mystiska försvinnande. Och det egendomliga brevet, som kom igår med posten. Det hade fått henne att ligga vaken hela natten. 9


Hon gav Lilian en hastig kram. ”Men visst, självklart! Det är väl sånt en farmor är till för.” Hon ville fråga om Gustaf, om han aldrig var ledig och kunde byta av, och idag var det i alla fall lördag. Kunde inte han ha kommit hit med pojken? Då hade hon fått träffa dem båda. Hon gjorde inte det. Hon sa till sin svärdotter att gå och lägga sig i gästrummet en trappa ner, Gustafs före detta pojkrum. Sängen där stod alltid bäddad för att ta emot någon av de fyra sönerna om de skulle vilja övernatta. De tre äldsta hade fruar eller flickvänner. Den yngste, Jakob, reste jorden runt med en kompis. Var tredje vecka brukade Maria städa ordentligt i gästrummet och byta lakan, även om ingen hade använt dem. Det ville gärna bli en unken lukt i ovädrat sänglinne. Hon bytte förra fredagen, mindes hon nu. Lilian skulle bara kunna krypa ner och somna. Den unga kvinnan försvann direkt nerför trappan. Det spolade från toaletten. Sedan stängdes dörren till gästrummet. Maria lyfte upp sin skrikande sonson och tog av honom mössan. Den hade hamnat på sned och täckte halva det illröda lilla ansiktet. Barnet fäktade med sina korta armar. Han hade koftan på sig, noterade hon, koftan med lammen som hon stickat. Eftersom hon inte visste könet på det väntade barnbarnet hade hon valt neutrala färger. Grått med vita lamm. ”Lilla gubben då”, mumlade hon. ”Vad är det med dej? Varför är du så lessen? Är det den dumma magen som gör ont? Berätta för farmor så ska farmor hjälpa dej.” Hon hade varit bra på att trösta bebisar. Små skrikande knyten, hon hade vaggat dem och sjungit för dem, lagt dem till sitt bröst. Men den här lille figuren? Hon kunde inte erinra sig att hon någonsin sett honom sova. Hur såg han egentligen ut? Vem liknade han? Sådant gick inte att se på ett ansikte som ständigt var förvridet av gråt. Han var tre månader gammal och hade i princip skrikit sedan han föddes. Hon la honom över axeln och började vandra upp och ner för trappan. Det hade hjälpt när sönerna var små. Då och då kunde hon 10


sakna tyngden från små varma kroppar, minnas hur de blev slappare och slappare tills de slutligen sov och hon kunde lägga ner dem i babysängen. Men på Kevin tycktes inte ett enda av de gamla säkra knepen fungera. Ibland hade olika bokstavskombinationer fladdrat förbi i hjärnan på henne. ADHD och allt vad de hette. Tänk om hennes barnbarn skulle bli ett sådant där besvärligt och okontrollerbart barn! Tänk om det här bara var början. Efter en stund resignerade hon. Lilian skulle inte få någon ro när pojken skrek så här. Hon la honom i vagnen och gick ut. Det var en dag i april med flera plusgrader, men vinden från sjön låg på. Hon borde ha tagit sina handskar. Hon gick bort till Oxtungan, ett litet skogsområde, där hennes egna pojkar hade haft parklek när de var små. Kevin fortsatte skrika. Hon mötte en man med en hund. Han glodde på henne, lite för länge, tyckte hon. ”Ursäkta?” sa hon ilsket. ”Va? Vadå?” ”Har du hört talas om spädbarnskolik?” Det var olikt henne att bete sig så. Hon kände inte igen sig själv. Mannen muttrade något till svar. Han drog i hundkopplet och försvann bort förbi klätterställningarna. Nej, det här var ingen bra dag att vara farmor på. Hon märkte att händerna grep bryskt om barnvagnshandtaget och att hjulen törnade emot både stenar och trottoarkanter. Hela vagnen krängde. Hon gjorde ingenting för att förhindra det. Men kanske var det ändå det som behövdes, lite ojämnheter. För efter en stund hickade Kevin till och tystnade. Hon blev rädd först, att han hade drabbats av något, plötslig spädbarnsdöd? Men när hon lutade sig in under suffletten slog den söta doften av galon och bebis emot henne. Han sov! Hon fortsatte längs parkstigarna och vek av mot strandbadet. Gräset började bli grönt, hon såg scilla och krokus i små täta klungor. Men i skuggiga slänter fanns ännu flak av hårt packad is. Och så sent som igår hade det snöat. Bara det blev lite varmare skulle hon åka till Plantagen och köpa krukor till den nya terrassen som Mogens, hennes man, byggde färdigt i höstas. Hon skulle fylla dem med 11


gula penséer. Rådjuren älskade visserligen den sortens blommor, men inte skulle de väl kunna ta sig uppför trappstegen? I rabatterna hade påskliljor fått ersätta tulpanerna, som var rena smörgåsbordet för rådjuren. Djuren tycktes bli fler och fler. Ändå byggdes det och förtätades här ute i Hässelby så att det snart inte fanns någon natur kvar. Egentligen hade hon inget emot de vackra, graciösa rådjuren. Det hände att de övernattade i hennes trädgård. När hon hämtade tidningen på morgonen reste de sig sävligt och betraktade henne med sina sorgsna blanka ögon. Totalt orädda. Hon tyckte om att bo just här. Mogens och hon hade gjort rätt när de en gång i tiden köpte huset och flyttade hit. De skulle väl knappast haft råd om inte Mogens föräldrar hjälpt dem med pengar. Mogens var enda barnet. Hon väntade Gustaf då. Han föddes i maj och hon hade tillbringat de långa varma sommardagarna under ett träd här nere vid stranden. De andra tre pojkarna kom tätt därefter. Hon hade funderat ut att det skulle vara praktiskt att klara av småbarnstiden i ett enda svep och senare, när de blev större, kunde hon börja arbeta igen. Hon var damfrisörska. Kanske skulle hon kunna öppna egen salong till och med. Så hade hon tänkt, men så hade det inte riktigt blivit. Hon hade stannat kvar hemma i det gula huset. I och för sig trivdes hon rätt bra med att vara husmor och hemmafru. Åtminstone då, medan pojkarna bodde hemma. Hon hade känt sig behövd. Nu kunde det allt oftare komma över henne en sugande känsla av förlust. Hennes syster Ingrid tjatade på henne att hon skulle börja jobba igen. Hon hade ju en riktig utbildning. Jo, visst hade hon det. Men hon var rädd. Det hade hänt så mycket inom hennes yrke. Hon skulle tvingas börja om från början. Gå som någon sorts lärling bland alla tuffa unga tjejer i trendiga kläder. Du gör som du vill, sa Mogens. Och de klarade sig ju, ekonomiskt.

12


Kevin sov lugnt nu, men emellanåt skakades hans lilla kropp av ryckningar. Tre månader av gråt! I sommar skulle hon kunna ta honom med sig hit och visa honom vattnet. Om inte Lilian hade andra planer, förstås. Hennes föräldrar ägde ett sommarhus på Muskö. Det var risk för att hon hellre ville vara där. Hon plockade bort ett barr som ramlat ner på filten. ”Lillpojken”, sa hon tyst. ”Farmors gullebarn.” Något sådant här skulle Ingrid aldrig få uppleva. Hon hade aldrig blivit mamma och Maria visste att hon sörjde över det. Även om hon sällan pratade om det. Vad gjorde Ingrid just nu? I detta ögonblick? Tänk om det faktiskt var så att hon hade rest utomlands som det stått i brevet och att Maria oroade sig i onödan. Mogens trodde det. Han blev irriterad på henne. ”Var och en måste få leva sitt liv. Du är väl för fan inte hennes morsa.” Det var inte så hon menade heller. Men hon var orolig. Mogens tyckte alltid att hon förstorade saker och ting. Han kände inte Ingrid så som hon gjorde. ”Att du jämt ska tro det allra värsta”, sa han kärvt och förmodligen var det ett försök att lugna. Hon tog det inte så. I stället blev hon arg. Han begrep ingenting. Som att systrar kan ha ett sjätte sinne, ett sjätte gemensamt sinne. Något var fel. Väldigt fel. Maria visste det. Hon kände det i hela kroppen.

13


2 Blåsten hade tilltagit. Nu började det snöa igen, luddiga blöta flingor som smalt så fort de nådde marken. Kylan fick fingrarna att värka, bäst att vända och gå hem igen. När hon närmade sig villan noterade hon den främmande bilen. Sedan såg hon poliserna. De stod på terrassen. De hade precis ringt på. Hon såg hur dörren öppnades och skymtade sin svärdotters rufsiga huvud. Då tog hon sig samman och steg fram. Poliserna vände sig mot henne. En man och en kvinna i trettioårsåldern. Kvinnans hår var tunt och flygigt, ett typiskt svenskt problemhår. Att hon tänkte på sådant nu! Sådana meningslösa detaljer. Som om det skulle skona henne, skydda henne från att behöva höra det hon varken ville eller orkade höra. Det om hennes syster Ingrid. Att de hade hittat henne och att hon … var död. Maria hade själv kontaktat polisen i torsdags. Då hade hon inte hört av Ingrid sedan lördagskvällen. Utan att säga något till Mogens hade hon letat fram ett telefonnummer. Den hon fick prata med hade lyssnat tålmodigt, men inte tyckt att det verkade så allvarligt. Nittioåtta procent av dem som försvinner brukar komma tillbaka ganska snart, sa polistjejen, som lät ung och lite förkyld. Hon mindes replikerna, ord för ord. ”Jaha, och varför ringer du?” ”Det gäller min syster, hon är försvunnen.” ”Hur då försvunnen?” ”Jag pratade med henne i lördags kväll. Hennes man är svårt sjuk.” ”Ja?” ”Hon hade kommit hem från sjukhuset precis när jag ringde. 14


Hon hade följt med honom dit. Ja, han ligger inne alltså, men han hade fått permission över helgen. Fast nu hade han visst blivit sämre … Jag frågade om hon behövde hjälp, om jag skulle komma och vara hos henne. Hon var ju alldeles ensam där i lägenheten. De bor på Tulegatan, i Stockholm alltså. Och jag bor i Hässelby. Jag tänkte att hon … att det skulle kännas mindre ensamt för henne om hon hade nån hos sej.” ”Jaha?” ”Hon sa att det inte behövdes. Och i och för sej, vårt lilla barnbarn var här just då, han har kolik. Så jag …” Hon tystnade och rotade fram en pappersnäsduk. ”Vad heter din syster?” ”Ingrid Andersson. Hon har behållit sitt flicknamn fast hon är gift.” ”Hur gammal är hon?” ”Hon är född 1955. Den nionde september.” Hon hörde hur kvinnan knappade in något på en dator. ”Femtiofyra år alltså. Vad hände sen?” ”Ja, på måndagen vet jag att hon åkte till Södertälje. Hon ville egentligen inte det, men hon gjorde det för hans skull. För Titus.” ”Titus?” ”Titus Bruhn är hennes man. Han är förläggare, du kanske har hört talas om honom? Han är ofta med i tidningar och i teve och sånt. Men nu är han ju sjuk som jag sa. Jättesjuk. Han har cancer.” ”Vad skulle din syster göra i Södertälje?” avbröt polisen. ”Titus ville få kontakt med sin förra fru, Rose Bruhn. Hon bor i Södertälje. Tydligen övertalade han min syster att hon skulle åka dit och be Rose komma till sjukhuset. Han kunde ju inte själv, han är för sjuk. Och Rose svarade inte på telefon. Han ville visst träffa henne en gång till innan …” ”Hur tog hon sig dit? Vet du det?” ”Titus sa att hon skulle ta pendeltåg.” ”Jaha. Så din syster Ingrid tog alltså pendeltåget till Södertälje nu i måndags. Vet du det med säkerhet?” 15


”Ja. Titus ringde mej från sjukhuset på kvällen och frågade om jag visste vart hon tagit vägen. Hon hade inte kommit hem och han fick ingen kontakt med henne. Han var orolig. Han hade försökt ringa Rose också, men hon svarade inte. Men jag fick tag i henne till slut. Rose alltså. På mobilen. Fast inte förrän i onsdags. Och hon be... bekräftade att Ingrid hade varit där på måndagen. Fast det var nåt så konstigt … Rose sa till mej att Ingrid pratade om att resa bort. Och det tror jag inte på om jag ska vara helt ärlig. Min syster skulle nog aldrig lämna sin man när han är så svårt sjuk, när han kan, ja, faktiskt dö när som helst. Hon älskar honom. De älskar varandra. De har inte varit gifta i så värst många år.” Det där sista var onödigt och hon ångrade det omedelbart. Hastigt fortsatte hon: ”Den här Rose, hans förra fru alltså … jag vet att hon tog rätt illa vid sej av deras skilsmässa.” ”Jaså?” ”Ja, hon blev ju om man säger ratad. Titus lämnade henne och valde Ingrid i stället. Jag tror inte att de hade nån kontakt alls efter det. Rose var så bitter, det förstod jag på Ingrid. Hon isolerade sej. Hon flyttade till nån ödslig gammal stuga i Södertälje och jag kan inte fatta att Ingrid verkligen gick med på att åka dit och träffa henne. Jag tror … om jag ska vara uppriktig … att hon är lite rädd för Rose.” ”Finns det nån anledning?” ”Nej, men … Nej, det vet jag inte. Det tror jag inte. Men när man liksom har tagit nån annans man … Man kanske inte direkt vill möta den människan efter det.” ”Din syster pratade om att resa bort, sa du?” ”Det var Rose Bruhn som sa det.” ”Kan det inte vara så då?” ”Nej. Hon skulle aldrig göra nåt sånt. Inte nu.” Polisen harklade sig. ”Vet du, så här är det. Ofta tror man ju att man känner varandra så bra. Det är felet man gör många gånger. Du anar inte hur många 16


människor som försvinner i det här landet varje år, det är många, många tusen. De allra flesta sticker iväg helt och hållet frivilligt och kommer som sagt tillbaka ganska snart. Så kan det kanske också vara med din syster. Det finns nog inget skäl att oroa sej. Inte ännu. Men har hon inte hört av sej inom några dagar så får du förstås ringa igen.” Hon hade långtifrån blivit lugnad. Hon kände ju Ingrid, eller hur? De visste allt om varandra. Eller nåja, nästan allt. Igår hade det där konstiga brevet kommit. Där stod det mycket riktigt att hon skulle resa bort. Det var Ingrids handstil och Ingrids eleganta brevpapper, men ändå inte. Något var galet, hon kunde inte peka på vad det var. Hon hade visat det för Mogens. Läst upp det för honom. Kära Maria. När du läser det här brevet är jag långt borta. Jag måste dra mej undan ett tag. Jag orkar inte längre. Jag har beslutat mej för att resa utomlands på obestämd tid. Klandra mej inte. Jag står just nu vid randen av ett sammanbrott. Som systrar måste vi stötta varandra och du stöttar mej bäst om du inte tänker illa om mej. Förr eller senare blir vi alla svaga. Det var fredagskväll och Mogens förstod inte allvaret. ”Men kära vän, här har vi ju förklaringen. Din syrra behöver komma bort. Människan håller ju på att bryta samman till och med. Det står ju här, svart på vitt. Sluta tänka på det där nu, har jag sagt. Du lever ditt liv och hon lever sitt. Ni är för fan vuxna människor.” Hon försökte intala sig att han hade rätt. Men oron hängde kvar. Hon hade lyckats få tag i en av Titus döttrar. Julia. Det hade inte gett något alls, snarare tvärtom. Ingrid hade en gång berättat för henne att flickorna inte tyckte om henne. Hon hade gjort allt för att försöka bli vän med dem, men de visade tydligt att de inte ville ha med henne att göra. Rent vidriga kunde de vara ibland. ”Titus då?” hade Maria frågat. ”Kan inte han säga till dem?” 17


Ingrid slog ut med händerna. ”Han har gjort det. Men du vet …” Maria hade aldrig träffat de båda flickorna, trots att de ofta bodde hos sin mamma i Hässelby. Hon hade sett dem på kort. Unga kvinnor. Söta. Som de flesta i den åldern. Mobilsamtalet med Julia, den yngsta, gjorde henne betryckt. Den märkliga kylan. Hon sa rent ut att Ingrid mycket väl kunde ha stuckit med en annan man. Hade hon en gång slagit sönder ett lyckligt förhållande så kunde hon väl göra det igen. Slagit sönder! Det där med att känna någon. Var det bara något hon inbillade sig? Hon mindes hur överraskad, ja, nästan chockad hon blivit när hon fått veta att Ingrid hade en hemlig affär med en gift man. Förläggaren Titus Bruhn. ”Va? Den Titus Bruhn?” Systerns dova kluckande. ”Just den. Det trodde du inte, va? Men jag älskar honom. Han är världens underbaraste. Lyhörd, omtänksam, snygg … och vilken älskare! Å, Maria, det här är första gången i mitt liv som jag är riktigt, riktigt lycklig!” ”Men är inte den där Titus gift?” Den ovana skärpan i systerns röst: ”Jo. Men det finns nåt som heter skilsmässa.” ”Va?” ”Vi ska flytta ihop! Vi ska gifta oss!” Maria hade sett honom på teve, han hade varit med i På spåret tillsammans med någon annan där på förlaget. De var ganska duktiga, men åkte ut i kvartsfinalen. Ingrid. Hennes sansade bokhandlarsyster. Ett förhållande med Titus Bruhn. Vad såg han förresten hos henne? Det hade hon skamset undrat. Man hörde ju om medelålders män som tröttnade på sina fruar och bytte upp sig till yngre modeller. Men Ingrid? Hon var varken ung eller särskilt snygg. Lite rund. Lite stabbig. Helt enkelt vanlig.

18


3 Hon körde in vagnen i gruset och trampade ner bromsen. Kastade en sista blick på sitt sovande barnbarn och gick sedan långsamt fram till trappan. Poliserna stod vända mot henne. Neutrala ansikten. ”Är det du som är Maria Strandberg?” ”Ja”, sa hon. Och där kom det. ”Vi har hittat din syster. Hon är på sjukhuset nu. Hon är ganska illa tilltygad. Men hon lever.” Hennes första tanke var att genast, genast åka dit. Poliserna skulle köra henne, hon skulle sätta sig i baksätet på deras bil och de skulle följa med henne ända in till sängen där Ingrid låg. Men det gick inte. Ingen kunde få träffa henne, inte ens en syster av samma kött och blod. Just nu höll man på att operera henne. Hon var mycket svag. Ena armen var bruten på ett komplicerat sätt. Hon var uttorkad och medtagen, kroppen hade så gott som gett upp. Det var i allra sista stunden som man hittade henne och ett tag hade man till och med befarat att räddningen kommit för sent. Poliserna satt vid Marias köksbord. Så småningom gjorde de det. Hon hade inte bjudit dem att stiga på, ändå klev de in och satte sig. Lilian tog befälet. Själv stod hon kvar i hallen. Hon fumlade med knapparna i jackan, det tryckte över hjärtat, dubbelslag. ”Kommer du?” ropade Lilian. ”Ja …” ”Jag fixar lite kaffe så länge.” Ja. Lilian tog över alltihop. Muggar på bordet, kannan med mjölk, den som Maria gjort på kursen. Hon var nöjd med den, det var faktiskt den enda av alla sina många keramikpryttlar som hon var riktigt nöjd med. 19


Hon hittade inte sina tofflor. Hon frös om fötterna, en främling i sitt eget hem. Kaffebryggarens ettriga puttrande. Borde kalka av den, det är dags. Hon hörde svärdottern ropa: ”Jag tar några kakor här ur burken, går det bra?” Kakor? Nu? Hon steg in över tröskeln och golvet bredde ut sig som ett hav. Det svajade omkring henne och gungade. Hon nådde bordet och grep tag i kanten. Satte sig ytterst på stolen. ”Vad är det som har hänt?” fick hon ur sig till slut. ”Vad har min syster varit med om egentligen?” Hon undvek systerns namn. Som för att skydda henne. Det flög för henne att hennes godtrogna storasyster hade lurats i bakhåll av en man. Och att han gjort henne riktigt, riktigt illa. Den ena polisen lyfte upp en kaka. Han bet i den. Det var korintkakor, stenhårda, hon hade råkat ta för mycket mjöl. Han tuggade försiktigt. ”Hon … ja, det är en egendomlig historia. Det verkar som om hon har hållits inspärrad i ett källarutrymme i Södertälje.” Maria vidgade näsborrarna. ”Inspärrad?” ”Ja, det var nån sorts backstuga vid nåt som heter Borgviks gård. Det fanns en lucka i golvet. Och under den. Där var hon.” Rose! Ett brännande snitt genom hjärnan. Det var Rose som hade gjort det här! Så småningom åkte poliserna. De hade berättat allt de visste. Även att Titus var död. Han hade somnat in igår på sjukhuset. Bara hans döttrar var där. Hon satt vid bordet, tungan grov som bark. ”Kan jag göra nåt?” hörde hon. Lilian med pojken i famnen ammade. ”Va?” ”Jag tänkte … om det är nåt du behöver …” 20


”Vet inte. Nej.” Lilian la upp pojken över axeln och bankade honom i rumpan för att få honom att rapa. ”Alltså, jag fattar ingenting”, sa hon gällt. ”Det här är ju nästan i stil med den där Josef Fritzl. Han den där läbbiga österrikaren som höll sin dotter fången under golvet. Som en sexslav!” Hon anade rubrikerna, blev iskall. I en ren reflex slog hon handflatan i bordet. Kevin gnällde till. ”Lilian! Du berättar ingenting!” ”Vadå?” ”Det måste du lova mej! Inte ett ord till nån om det här. Inte till en enda.” ”Va?” Lilian såg osäkert på henne. ”Du hör vad jag säger!” ”Men till Gustaf i alla fall? Till Gustaf måste jag väl få säga det?” ”Ja, ja, Gustaf. Men fattar du inte? Vi måste akta oss så inte det här läcker ut till massmedierna. Så att tidningarna börjar skriva en massa dumt och spekulera.” ”Jo. Fast journalister brukar väl snoka reda på saker och ting ändå. Gräva fram och så. Den där Janne Josefsson till exempel.” ”Låt dem göra det då. Låt dem snoka. Men vi ska banne mej inte hjälpa dem.” Kevin började gråta. Hans haka darrade, underläppen vreds ut. Lilian vaggade honom nervöst. ”Så mycket ondska det finns”, utbrast hon. ”Världen är grym, Kevin. Och värre blir det. Du kommer att växa upp i ett hårt och iskallt samhälle, det är vad som väntar dej … och alla andra i din generation.” ”Sluta”, sa Maria. ”Jamen, så är det ju. Varenda dag hör man talas om en massa galna idioter som gör en massa sjuka saker. Man trodde ju att det bara var i andra länder, att vi liksom skulle vara skonade. Vi här i vår trygga lilla ankdamm. Men nu börjar det hända här hos oss också. Nu kommer ondskan hit till oss.” 21


Hon rev av en bit hushållspapper och snöt sig ljudligt. ”Jag vill vara ensam”, hörde Maria sin röst. Lilian började plocka med kaffemuggarna. Barnet höll hon fast med ena armen. ”Du, jag tar hand om det där sen. Åk hem.” ”Jamen …?” Hon greps av en lust att knuffa till sin svärdotter, knuffa ut henne genom dörren och låsa. Hon försökte le. ”Förlåt mej, Lilian, men det här som nu har hänt … det är alldeles för … jag känner att jag måste vara ensam.” Lilian tog några steg emot henne. Hon sträckte ut handen som om hon tänkte klappa Maria. Stryka henne över kinden. Kom av sig och började stamma. ”Hon … le… lever i alla fall. Din syster. Hon lever, det … det är så vi må… måste tänka.” Maria nickade stumt. Hon stannade i köket medan Lilian klädde på sig. Orkade inte ens följa med ut, inte hjälpa till med barnet. Hon hörde det dämpade prasslet från kläderna, hörde henne ropa hej då. Förmådde inte svara. Efteråt förstod hon att hon fått en chock. Blodet hade stannat upp i hennes ådror, slutat rinna. Så kändes det. Hon satt vid köksbordet och frös så armarna for runt. Strax därpå kom Mogens hem. Han visste redan, hon begrep inte hur. Hon satt kvar i köket, oförmögen att resa sig. Mogens klev in utan att ta av sig skorna. Blev stående, kutryggig. Så grå han var, så gammal. Att hon inte hade sett det förut. ”Jaha du, gumman”, sa han tyst. ”Jaha du.” Hon glodde med svidande ögon. ”Jaha du”, sa han på nytt. ”Det var det jävligaste. Det kunde man väl aldrig ha trott.” ”Hur har du fått veta?” ”Pratade med tösen. Med Lilian.” Han öppnade skåpet och tog fram två glas. En gång hade det 22


varit senap i dem, lite av etiketterna satt fortfarande kvar, gick inte att få bort trots att hon skrubbat. Han hällde upp whisky åt dem i de där glasen. Hon som aldrig drack whisky. Nu tog hon en klunk. Och blodet lossnade och kom igång, letade sig åter fram i ådrorna. Hon tyckte att hon hörde det inifrån sin kropp, bruset, fraset och pumpandet. Mogens tömde glaset och fyllde på nytt. ”Lägg dej i soffan!” ”Va?” Han pekade mot vardagsrummet och upprepade vad han sagt. Hon reste sig. Benen skakade, hon fick ta stöd mot väggarna. När hon låg satte han sig bredvid henne och började gnugga hennes fötter. Förr hade han ofta masserat henne så, förr när hon väntade barnen och benen var svullna och ådriga. ”Det var det jävligaste”, mumlade han. ”Det var ta mej fan det jävligaste jag nånsin har hört.” Hon stirrade torrögd mot taket. En liten tråd som hängde, en liten tråd av damm. ”Jag visste det”, viskade hon. ”Jag sa ju att jag kände henne.” Han stoppade om henne filten och nickade.

23

9789113037172  

DETDETKALL KALLA A LANDETLANDETALANDETAALANDETA DET KALLA LANDET Barn- och ungdomsböcker Skräpsommaren 1993 Kärlek, trohet, vänskap, hat 199...