sรถdern 3
Hoi är ett modernt bokförlag som kombinerar styrkan hos ett traditionellt förlag med större frihet, mer delaktighet och bättre villkor för författaren. Vi letar ständigt efter manus med litterära och kommersiella kvaliteter. Välkommen till oss, som läsare eller författare. Läs mer på www.hoi.se. Magiska Amerika: Södern © Daniel Svanberg 2015 Omslag och grafisk form Cecilia Pettersson, Pica Pica www.picapicadesign.se Första upplagan HOI Förlag Tryck Bookwell, Finland 2015 ISBN 978-91-7557-990-0 HOI Förlag www.hoi.se 4 magiska AMERIKA
Till The Coyotes - ni vet vilka ni är. Och Ming, som vanligt.
sĂśdern 5
”Once a bum, always a bum.” John Steinbeck, Travels with Charley
”What is the blue road anyway but an opportunity to poke at the unseen and a hoping the unseen will poke back?” William Least Heat-Moon, Blue Highways
”I travel not to go anywhere, but to go. I travel for travel’s sake. The great affair is to move; to feel the needs and the hitches of our life more nearly; to come down off this feather-bed of civilization, and find the globe granite underfoot and strewn with cutting flints.” Robert Louis Stevenson, Travels with a Donkey in the Cevennes
”Är det inte underbart Rafael att det finns en korsväg och att det finns mer än en regnbåge här i världen?” Sture Dahlström, En fot i regnbågen
”A journey is a person in itself; no two are alike.” John Steinbeck, Travels with Charley
MI 1 dag fr책n:
New York, ny
till: Bristol, va
OH
WV
KY
672 miles 1081 km 12 h 15 min
Bristol, va
New York, ny
PA NJ MD
VA
NC
DE
Leaving New York Redan innan Manhattans skyskrapor blir suddiga i hyrbilens backspegel svider det till i hjärtat. Jag älskar New York och tanken på att behöva ge mig av, om än för bara ett par veckor, lämnar djupa spår i sinnet. Men jag måste. Att lämna Manhattan är det enda sättet att hålla vettet intakt. Stannar man kvar där för länge blir man lat. Kroppen blir mjuk och huvudet vänjer sig vid att allt är öppet dygnet runt. Man börjar tro att hemkörning är en mänsklig rättighet. Stannar man för länge i New York glömmer man bort hur det ser ut i resten av världen – den riktiga världen, där det bor riktiga människor. Men det är svårt. Jag är inte ensam om att känna detta vemod. På radion sjunger Michael Stipe ”Leaving New York, never easy” och jag förstår vad han menar. Förmodligen har sången en djupare mening, men just nu tycks den enkel och uppenbar. Det är ett faktum både världsstjärnor och vanliga döda kan enas om – det är inte lätt att lämna världens huvudstad. Resan går söderut. Mot Virginia och Tennessee, Blue Ridge Mountains och Smoky Mountains, ställen som romantiserats av såväl John Denver som Dolly Parton. Därefter är planen att fortsätta mot Mississippi, Louisiana, Alabama och Georgia. Jag ska djupt ned i Södern, till det USA som ofta glöms bort när kuststäder som San Francisco, Los Angeles, Miami och New York tar plats i rampljuset. Det är där de riktiga människorna bor och jag behöver deras hjälp för att förstå en sak. 10 magiska AMERIKA
Själv flyttade jag till USA i mitten av nittiotalet. Redan innan jag gav mig av älskade jag allt som hade med landet att göra. Mystiken, livsstilen och den amerikanska drömmen lockade som ingenting annat. En attraktion som blev bekräftad med råge när jag som tjugoåring, storögd och på skakiga ben, tog mina första kliv genom San Franciscos flygplats. Dofterna, språket och pulsen som sköljde över mig bosatte sig snabbt djupt inne i hjärtat. Jag visste att jag var hemma, trots att jag befann mig långt borta i ett främmande land. USA lockar som få andra länder – men varför? Vi vet att sjukvårdssystemet är förkastligt, att klyftorna mellan rika och fattiga är djupare än Grand Canyon, och att miljömedvetenheten är långt ifrån vad den borde vara. Men ändå vill så många människor hit. Varför är vi så villiga att ta klivet över Atlanten? Vad är det som lockar? Vad är det vi drömmer om? Det är det jag behöver hjälp att förstå och jag hoppas att folket i några av landets fattigaste delstater ska kunna hjälpa mig att besvara frågan som tycks så enkel, men som förföljt mig i tjugo år: Varför är USA så magiskt? Planen för att försöka finna svaret är att möta och prata med så många människor som möjligt, lära känna dem och deras hembygd närmare. Men det smärtar i hjärtat när jag lämnar New York. Jag har en melankolisk resa framför mig. Varför är det då så svårt att lämna New York? Det är kanske inte världens modernaste stad, men den har allt, vilket är ett faktum som får mig att känna mig trygg. Vaknar du klockan fyra och är hungrig ligger den lokala dinern runt hörnet. Den som har öppet dygnet runt, i ur och skur. Därifrån kan du få din pastramismörgås hemkörd eller så tar du helt enkelt på dig jackan över pyjamasen och går dit. Radioskvalet, doften av nybryggt kaffe och fräsandet från stek hällarna gör att dinern blir ditt andra hem. Sådana fristäder återsödern 11
finns i vartenda gathörn, överallt i staden. Det är svårslaget. I New York är det dessutom alltid folk ute på gatorna. Och du behöver inte vänta länge innan en ledig taxi dyker upp, inte ens klockan fyra på morgonen efter den där pastramimackan. Så är det i staden som aldrig sover. Den rör på sig, och om du lyckas hålla takten sveps du med i den euforiska dansen. Men nu är jag på väg bort, ut i landet jag inte lyckats få grepp om trots att jag bott här i tjugo år. Jag är en kustmänniska. Ända sedan jag flyttade till USA för att plugga på college har jag bott längs kusten. Först i Monterey och San Francisco på den västra sidan av landet, sedan i Boston och New York på den östra. När jag under första natten i USA låg jetlaggad och klarvaken på vardagsrumsgolvet hos en vän i Monterey och hörde sjölejonen skälla från bukten några hundra meter bort insåg jag att Ulf Lundell hade rätt: det är nära havet man ska bo. Det var då jag bestämde mig för att tillbringa en så stor del av livet som möjligt vid kusten. Ett stort steg för en yngling från Närkeslätten, där havet var en romantisk tanke – en dröm, en förhoppning – snarare än någonting verkligt. Ett par år senare gick flyttlasset upp till San Francisco, där övertygelsen om att livet nära havet är det rätta fick en helt ny dimension: kustliv i en storstad. San Francisco är en fängslande stad man aldrig vill lämna. Ju längre tid man tillbringar bland dess dimhöljda kullar, desto svårare blir det att ge sig av. Luften är full av kärlek, och redan ett par minuter efter att jag klivit av Greyhoundbussen från Monterey kände jag att det var där jag hörde hemma. De gamla hippieidealen ligger som ett täcke över staden, vilket i sin tur gör den väldigt olik resten av USA. Det är en stad där det är lätt att leva. Att bara promenera backe upp och backe ned, låta intrycken flöda över en och försöka förstå 12 magiska AMERIKA
var denna värme kommer ifrån är en syssla som räcker en livstid. Då inser man varför så många människor blir kvar i staden. De har hittat hem. Samma sak kan sägas om New York. När jag flyttade dit efter två år i Boston kändes det återigen som att komma hem. Manhattans avenyer, Brooklyns opretentiösa kvarter och de övriga stads delarnas mysterier blev med ens lika lockande som San Franciscos branta kullar, och det dröjde inte längre än ett par dagar innan jag var en del av staden. Det var i New York som jag blev lat. Resten av USA slutade existera och jag tog snabbt den bekväma bubblan, där man har precis allt inom gångavstånd, för given. Det är som om New York lever under en glaskupa där stadens invånare inte vill – eller ens behöver – bry sig om resten av landet. Vi har redan allt. Först när jag under ett besök i Washington DC tillbringade tjugo minuter med att försöka vifta till mig en taxi, insåg jag att livet i New York hade gjort mig mjuk som en deg, att jag befunnit mig för länge i staden där allt serveras på silverfat. Det var då jag insåg att jag inte visste hur livet ser ut i det riktiga USA. Därför sitter jag nu i en hyrbil på väg från Manhattan. Det är en solig höstdag och jag har precis korsat Hudsonfloden via George Washington Bridge. Jag saknar New York City redan. Men jag är samtidigt nyfiken. Jag är på väg för att ta reda på vad som är så lockande med detta förtrollande land, denna enorma äppelpaj som vi kallar USA. Jag ska ta reda på vilka de hemliga ingredienserna är. Varför den smakar så gott.
södern 13
Natten Hank Williams dog Interstate 81 till Virginia, som jag svängde upp på bara någon timme utanför New York, är inte mer än en lång transportsträcka. Närapå spikrak asfalt som sträcker sig genom fem delstater, kantad av snabbmatsrestauranger och motell. Det är en väg som är gjord för att ta sig fram snabbt och effektivt. Men snabbhet är inte syftet med resan, så någonstans strax söder om Pennsylvania, när jag korsat The Mason-Dixon Line – gränsen mellan nord- och sydstaterna – letar jag mig upp i bergen. Den första nödvändiga sträckan motorväg är avklarad och jag rullar bort från den del av USA som byggdes under femtiotalet, när framtiden var ljus och doftade olja och neon. Ju högre upp i Appalacherna jag kör, desto lättare blir hjärtat. Den där tungsintheten som funnits i bröstet sedan jag lämnade New York några timmar tidigare, kliver nu vänligt åt sidan för att ge utrymme åt spänd förväntan. Nu är jag i landet jag tidigare bara har läst om – landet där livet och vardagen går sin gilla gång längs Main Streets och genomfartsleder. Det USA jag känner igen från film och tv. Det jag drömde om som barn. När jag närmar mig min första destination förnimmer jag samma känsla som när jag tog mina första stapplande steg genom San Francisco International Airport. Känslan av nyfikenhet och frihet. Den som får pulsen att öka. Jag är the wide eyed wanderer igen, på jakt efter äventyr och möten. Den första natten tillbringar jag i Bristol i Virginia. Vid fyratiden på eftermiddagen rullar jag in i staden som har drygt sjuttontusen 14 magiska AMERIKA
invånare och är belägen precis på gränsen till Tennessee (där grannstaden, som även den heter Bristol, ligger). Det finns en anledning till att jag valt den här lilla hålan som mitt första stopp, nämligen Luke the Drifter, The Hillbilly Shakespeare, The Singing Kid – kärt barn har många namn, men för de flesta är han känd som Hank Williams. Mister Hank Williams var en av de mest inflytelserika musikerna i countryns historia. Under sin storhetstid på fyrtiotalet skrev han klassiker som Hey, Good Lookin’, Cold, Cold Heart och I’ll Never Get Out of This World Alive, innan han gick en för tidig död till mötes år 1953, bara tjugonio år gammal. Jag har lyssnat på Hank Williams så länge jag kan minnas. Hans röst, hans gitarr och hans själ är en del av min uppväxt, så när jag bestämde mig för att köra genom Södern var denna countrylegend en betydande influens. Och vad kan vara en bättre start på äventyret än en burgare på restaurangen där mister Hank yppade sitt sista ord? ”No.” Det var allt han sa. En alldeles för kort karriär kom till ända när sångaren färdades i en bil tillsammans med en chaufför mot Canton i Ohio, där han skulle uppträda dagen därpå. Några timmar tidigare, i Knoxville i Tennessee, hade Hank blivit allvarligt sjuk, och slumrade därför i baksätet. Mitt i natten blev chauffören hungrig, så han stannade vid dygnet runt-öppna Burger Bar i Bristol, väckte Hank och frågade om han ville ha något. ”No.” Chauffören gick in på Burger Bar och åt. När han kom tillbaka till bilen låg Hank Williams död i baksätet. Bristol är en fin liten stad. Den ser ut som man förväntar sig att en amerikansk ort med anor från artonhundratalet ska göra: en rad tegelbyggnader trängs längs huvudgatan, alla krönta med södern 15
den amerikanska flaggan Old Glory. Till skillnad från många andra amerikanska småstäder heter huvudgatan i Bristol inte Main Street utan State Street, men där slutar olikheterna. Resten är identiskt, och gatan skulle kunna ligga i valfri amerikansk småstad. Mom and pop stores – familjeägda butiker där allt från godis till spik säljs – ligger inflikade mellan lokala restauranger. Där ligger även den gamla biografen, som jag antar doftar förföriskt av popcorn och filmer från förr. State Street är helt enkelt allt en Main Street ska vara. När du promenerar längs State Street går du på gränsen mellan de två delstaterna som delar staden mitt itu. Den norra delen av gatan tillhör Virginia, den södra Tennessee. Svänger du norrut mitt på gatan, upp på Piedmont Avenue, finner du Burger Bar där mister Hank yppade sitt sista ord. Dörren plingar till när jag kliver in på Burger Bar. Luften är tjock av dofter: bacon och burgare, kaffe och historia. Vid en lång bardisk har ett par barnfamiljer och några gamlingar slagit sig ned på de höga snurrstolarna. De äldre gästerna bär jeans, skjorta och cowboyhatt, alternativt keps med brodyr från tiden i det militära. De yngre är klädda i jeans och T-shirt. Även de bär keps, men med basebollmotiv istället för stolta örnar eller slagskepp. Fötterna på såväl män som kvinnor är nedstuckna i gympaskor eller cowboyboots. Från jukeboxen spelas Hank Williams kanske mest kända låt, I’m So Lonesome I Could Cry. Jag bänkar mig i ett av båsen vid fönstret, där jag har fin utsikt över klientelet. Några nyfikna blickar kastas i min riktning, men vänds snart åter mot burgare och milkshakes. Efter en grundlig titt på menyn bestämmer jag mig för en Your Cheatin’ Heart, en burgare toppad med grön chilipeppar, stekta champinjoner, lök och ost. Som de flesta av rätterna på menyn är den döpt efter en av Hank Williams 16 magiska AMERIKA
sånger. Till det beställer jag en jordgubbsmilkshake. Medan jag väntar på maten tittar jag ut över lokalen. Alla som sitter vid baren tycks känna varandra, de småpratar sinsemellan och skrattar. Då och då nickar någon instämmande. Det är precis så jag föreställt mig livet i en amerikansk småstad. Mina tankar vandrar till åttiotalsklassiker som E.T., Tillbaka till framtiden och The Goonies. Filmerna som sådde det där romantiska fröet i mig som barn, den där längtan till Amerika, där alla spelar elgitarr och beger sig ut på äventyr. Trots att jag vid det här laget har bott i USA i tjugo år känner jag mig ibland fortfarande som åttaåringen framför tv:n och videobandspelaren i Kumla. Mitt huvud var fullt av drömmar och fantasier om det där landet så långt borta. Det fascinerande landet där alla ens drömmar kunde bli verklighet. Landet där allt var möjligt. Först när maten bärs fram till bordet rycks jag ur min nostalgitripp. Jag tar en tugga av hamburgaren. Cue heavenly choirs. Burgaren är fenomenal. Jag tar en klunk milkshake. Ännu bättre. Hettan från chilipepparn bränner på tungan, men tämjs snart av jordgubbsglassen. Först nu märker jag hur hungrig jag är. Under den tio timmar långa resan söderut har jag bara ätit några nävar trail mix: nötter och torkad frukt. Tillräckligt för att hålla den värsta hungern stången, men långt ifrån en redig måltid. Your Cheatin’ Heart är perfektion mellan två hamburgerbröd. Jag tar en tugga till, attackerar och slukar burgaren. När den är uppäten beställer jag en till. Samtidigt önskar jag att Hank Williams hade sagt yes istället för no. Då hade han kanske kunnat fortsätta sjunga. Jag äter under tystnad. Innan jag begav mig ut på resande fot lovade jag mig själv att prata med folk, ställa frågor, vara den där nyfikne och storögde vandraren – han som tar reda på varför USA är så lockande. Men jag sitter tyst. Jag vet inte om det är blyghet eller om jag bara är trött efter den södern 17
långa bilfärden. Oavsett vilket kan jag inte komma på en enda fråga att ställa till servitrisen eller ett enda sätt att inleda en konversation med stammisarna vid bardisken. Så jag äter, betalar och lägger dricks på bordet. Sedan beger jag mig ut till gränsen mellan Virginia och Tennessee igen. Det var en dum idé att beställa en andra burgare. Visst, jag var hungrig, men inte så hungrig, och Your Cheatin’ Heart nummer två ligger nu som en svällande klump i magen. Men god var den. Jag bestämmer mig för att promenera en stund för att smälta maten. Det har börjat skymma och gatlamporna längs State Street tänds en efter en. Bristol är inte enbart av intresse för att Hank Williams sa no utanför Burger Bar, utan det sägs även vara här som countrymusiken uppfanns. År 1927 för att vara exakt, då en musikproducent vid namn Ralph Peer bestämde sig för att spela in lokala Bristolmusiker på sitt bolag Victor Records. Samma år flyttade folkmusikgruppen The Carter Family till staden – en familj bestående av hustru, make och en svägerska – och det dröjde inte länge innan Peer skrev kontrakt med gruppen. Resten är, som man brukar säga, historia. På kort tid utvecklade The Carter Family sitt sound från gospel och folkmusik till någonting helt nytt. De matade ut låtar på löpande band, och bara tre år senare var de countryns första superstjärnor med över trehundratusen sålda skivor. På trettiotalet var det en hisnande siffra. Och bandets musik lever vidare. Än idag, när man besöker ett bluegrass jam eller en jamboree – spelningar där det bjuds på uramerikansk musik, är gruppens största hit Keep on the Sunny Side en av de mest spelade låtarna. När man promenerar genom Bristol kan man fortfarande höra ekot av The Carter Family och alla andra storheter som fick sin start i staden. Visserligen har countryn numera flyttat söderut 18 magiska AMERIKA
till Nashville, men det är ändå svårt att ignorera all historia som utspelade sig på Bristols gator. Staden är bland annat hem åt The Birthplace of Country Music Museum. Det är ett museum där det förutom en vandring genom musikstilens historia ofta bjuds på uppträdanden och samtal med några av landets främsta countryartister. När jag kommer dit har de stängt för dagen, så jag får nöja mig med en bensträckare istället. Befinner du dig i Bristol under den tredje helgen i september är gatorna fulla av människor och musik. Då arrangeras nämligen Bristol Rhythm & Roots Reunion, en tredagarsfestival där Americana står på menyn. Americana är en term som ofta används när man talar om det där helamerikanska, det som innefattar allt från musik till konst – tänk Dolly Parton respektive Norman Rockwell – och allt däremellan. Stannar du till vid någon av alla de loppisar som är stående inslag på en resa genom Södern, kommer du utan tvekan att finna Americana i form av rostiga gamla reklamprylar, leksaker från förr och femtiotalssouvenirer. Vad mat anbelangar är paj Americana: äppelpaj, Key Lime-paj, körsbärspaj, pumpapaj och så vidare. Barbecue likaså. Americana är helt enkelt ett samlingsnamn för allt som doftar, smakar och låter som USA – viktiga beståndsdelar i den fascination för landet som drabbade många av oss som barn. Bristol Rhythm & Roots Reunion är ren och skär Americana. Då vaknar den sömniga staden till liv och över femtio olika scener intas av artister som bjuder på country, bluegrass och blues av världsklass. Jag har hört att det ska vara fenomenalt och en vacker dag ska jag vara på plats när det går av stapeln. Men i kväll slumrar Bristol. Det är ett par veckor kvar till årets höjdpunkt, och nu när butikerna längs State Street har stängt är jag ensam på gatan. Dessutom är jag trött efter att ha kört ända från New York så jag letar upp ett motell där jag checkar in, ett Econo södern 19
Lodge strax intill motorvägen. Det dröjer inte länge innan jag stupar i säng. Under natten drömmer jag att jag kör bil. Till tonerna av mister Hanks största hits susar jag förbi ett hav av amerikanska flaggor.
20 magiska AMERIKA
dag 2 fr책n: Bristol, va till:
KY
Evans Chapel, Sevierville, tn
1. Popcorn Sutton Memorial, l채ngs Hemphill Road, Waynesville, nc 28785 2. Pigeon River Smokehouse, 3105 Big Creek Rd, Hartford, tn 37753
Evans Chapel, Sevierville, tn
TN
AL
VA 190 miles 306 km 04 h 04 min
2
Bristol, va
NC
SC
1
GA
Doften av USA När jag vaknar är klockan strax före sex. Jag har sovit som en stock hela natten och morgonen är vacker. Utanför motellfönstret letar sig solen upp bortom bergstopparna, luften är klar och himlen en explosion av färger. Trots denna skönhet gnager något inom mig. Det känns som hemlängtan, men jag vet att det är större än så – jag kan bara inte sätta fingret på vad det är. Så jag plockar fram shorts, T‑shirt och löparskor ur ryggsäcken. Jag har lovat mig själv att springa varje morgon under resans gång, dels för att det är ett bra sätt att komma nära landet jag försöker förstå mig på, dels för att det är det enda sättet att kontrollera vikten när dagarna består av bilkörning och restaurangmat. Det rensar även tankarna, vilket kan behövas nu när den där skuggan jag vaknade med har bitit sig fast i mitt inre. Oron som jag inte kan förklara. Jag spänner fast min iPhone runt armen och beger mig ut på Bristols gator. Eller rättare sagt genomfartsleder. Motellet jag bor på ligger i utkanten av staden, där snabbmatsrestaurangernas neonskyltar skiner ikapp med bensinmackarnas dito. Jag har alltid älskat den här känslan som infinner sig innan man kommer in i eller lämnar en amerikansk stad, i ingenmanslandet där det enda man kan göra är att tanka bensin och äta skräpmat. Här går ingen – alla kör bil. Jag är ensam om att ta mig fram till fots, men det är tidigt på morgonen så trafiken är gles när jag springer ut ur Bristol. Trottoarer existerar inte, så jag springer kilometer efter kilometer i vägrenen, ända tills jag når en sidogata som jag svänger in på. Den leder in i ett bostadsområde där pittoreska 24 magiska AMERIKA
hus hukar under lummiga träd. Suburbia – Förortsamerika. Där dyker det upp breda trottoarer som kantas av gräsmattor innan asfalten tar vid, en detalj jag aldrig kan få nog av. Trottoarer med en remsa gräs mellan vägen och gångbanan var något jag alltid förundrades över när jag såg det på film som barn. Gräsremsan får vägen att se så bred ut och träden som växer där gör allt så idylliskt. Och så ser det ut på riktigt. Den bilden har etsat sig fast i mitt inre. För mig är dessa medelklasskvarter USA i ett nötskal. Det är där man kan se Marty McFly gå hem från skolan innan han börjar sin resa genom tiden, det är där Elliot cyklar i full fart hem till E.T., det är där Data från The Goonies får snilleblixten till sin nästa uppfinning. För mig är det Americana. Så jag stannar. Jag ser mig omkring och fyller näsan med morgonluft. Det doftar amerikanskt. Nyklippt gräs med en antydan av kanel. Amerikaner och deras kanel. Det var en av de första sakerna jag la märke till när jag kom till landet: Jänkarna älskar kanel. Men inte den sortens kanel som vi svenskar pudrar över gröten, utan något slags artificiellt substitut som används i allt från tuggummin och godiset Atomic Fireballs – ”The Original Super Intense Cinnamon Candy!” – till doftljus och hudkrämer. Konstgjord kanel som inte luktar som någonting annat. Det luktar gott. En varm, nästan söt doft som får mig att känna mig som hemma. Jag tror att nittiotalet, när jag flyttade till USA, kan ha varit kanelens decennium, för på senare tid har jag inte känt den magiska doften lika ofta. Näsan har kanske vant sig. Det är först när jag kommer till en småstad eller förort som doften gör sig påmind och närhelst jag känner den drabbas jag av den där längtan. Upprymdheten och spänningen inför det okända. Drömmarna om det stora landet i väst kommer tillbaka, trots att jag redan bor här. södern 25
Och nu när jag är på resande fot känner jag doften av USA igen. Jag har ett par veckor på mig att upptäcka, utforska och tränga djupare in i landet än jag någonsin gjort förut. För att försöka förstå varför äppelpaj och kanel funkar så bra ihop. Jag vänder på klacken och springer tillbaka till motellet.
26 magiska AMERIKA