Viktor Johansson Bonsaikatt
Viktor Johansson
B ONSA I KAT T
Rom a n
Modernista stockholm
I FÖR HÖR SL E DA R E N: Ja, ni vet varför ni är här. JON: Jag är här för att få tillbaka mina döttrar. M A R I A : Du har inget val, vi sitter ju häktade här. FÖR HÖR SL E DA R E n: Vi vill sammanföra er två, för att se om vi
kan komma längre.
M A R I A : Komma längre? Jag vägrar prata med någon som ser mig
som kriminell. Jag har sagt det.
F ÖR HÖR S L E DA R E N: Jag vill att ni redogör så detaljerat ni kan.
Era motiv.
JON: Om du lovar att lyssna. FÖR HÖR SL E DA R E N: Jag kommer att anteckna. Vi spelar också in
allting, det är för er skull också.
M A R I A : Ja, det känns ju lätt att övertyga en bandspelare. Eller
en lögndetektor. Jag vill att du lyssnar på mig, som kvinna. Som mamma?
F ÖR H ÖR S L E DA R E N: Jag kommer lyssna som psykolog, kanske
tycker ni att jag lyssnar bättre än de utredare ni pratat med tidi gare.
M A R I A : Du menar brottspsykolog, kriminalpsykolog?
5
FÖR HÖR SL E DA R E N: Er historia är den som saknas. Både du, Maria,
och Jon har ju varit förtegna. Det här är en chans att öppna er.
M A R I A : Jag öppnar mig inte för någon som vill sätta dit mig. FÖR HÖR SL E DA R E N: Vad säger du då, Jon? JON: Vad? Nej, jag vill inte sätta dit dig, Maria. För mig är du
inte kriminell.
FÖR HÖR SL E DA R E N: Vi har redan pratat med era barn, men bara
fått bitar av händelseförloppet.
M A R I A : Vad har Silas sagt? Pratar han nu? JON: Har du pratat med flickorna? Ni kan inte förhöra barn så
där.
FÖR HÖR SL E DA R E N: Det är inte fråga om förhör. JON: Vad säger de? FÖR HÖR SL E DA R E N: Det kan jag inte berätta, förstår ni nog själva. M A R I A : Säger Silas någonting, till dig? FÖR HÖR SL E DA R E N: Så, var ska vi börja, tycker ni? MARIA: . . . JON: . . . FÖR HÖR SL E DA R E N: Ni är tysta? M A R I A : Vad kan vi säga?
6
FÖR HÖR SL E DA R E N: Det här är er chans. JON: Jag kan säga ögonblicket. FÖR HÖR SL E DA R E N: Varsågod. JON: Jag kan säga exakt vilket ögonblick jag bestämde mig för att
ta mina flickor. När jag visste att jag skulle föra bort dem, rädda dem.
FÖR HÖR SL E DA R E N: Då tycker jag vi börjar där. JON: Det var en kväll när de badade med sin mamma, Camilla. Du har säkert redan hört hennes version. Visst har du? FÖR HÖR SL E DA R E N: Fortsätt. JON: Jag satt bara och väntade på att de skulle bli klara där inne. Jag var tvungen att kissa och stod med gylfen nerdragen vid en stor blomkruka. Jag fick liksom syn på mig själv utifrån. En annan gång hade jag varit tvungen att göra mina behov i vasken, i diskhon, men då kunde Camilla känna det. Hon stod och sniffade över diskhon, sniffade på besticken fast jag diskat dem efteråt såklart. På något sätt kan hon sniffa upp det äckli gaste med mig. Som om hon utvecklat det sinnet medvetet, ett extra starkt sinne just för att trycka ner mig. När vi gått och lagt oss kan hon liksom ligga och förnimma mina skitiga kalsonger i tvättkorgen, få mig att bära ut tvätten på balkongen. Du vet, som hundar ibland får bära sina egna bajspåsar hem. De är stolta över att de har en uppgift, att de har en roll i relationen. Hon vägrade ju äta med de besticken. Allting luktade som mig och jag fick köpa hämtmat i stället, tills vi bytt ut allt porslin. Sallader som en gång varit fräscha. Om det inte passade kunde jag ju äta på toaletten, sa Camilla. Jag antar att hon hade rätt.
7
En kväll åt jag på faktiskt på toaletten, för de skulle ha tjejkväll med kinamat i många små askar som i Gilmore Girls. Jag vet att Camilla ville vara som Gilmoremamman, alltså mer som en storasyster till sina egna barn, kunna prata av sig med dem. Från toaletten hör jag en mamma som hela tiden trasslar in sig i sitt eget känsloliv. Camilla försöker förklara för flickorna varför alla är ledsna just nu. Livskrisen. Det är som att jag och flickorna skulle sitta uppe och kolla på en skräckfilm där mördaren klipper i folks tungor så de lik nar ormar. Se en mamma bli våldtagen av någon automatisk träningsmaskin. Det värsta du kan tänka dig. Små keruber som skummar vid munnen och dränker en familjepappa. M A R I A : Sluta nu. JON: Vad då? M A R I A : Jag har inte bett om sådant i skallen. JO N: Nej, precis. Det är precis lika olämpligt. Jag hör Camilla
hålla ett amatörmässigt terapisamtal där hon lastar flickorna med saker de är alldeles för små för. Hon pratar om sina tvångstankar, att deras pappa sitter på toaletten för att han är smutsig och be höver tänka över sina handlingar. Vi gör ju som alla andra föräldrar gör, när barnen är stökiga, skickar in dem på sitt rum för att tänka över sina handlingar. Och för friska barn fungerar detta…
FÖR HÖR SL E DA R E N: Men… JON: Men jag tror Camilla har gjort våra flickor sjuka. De kan
sitta i en timme och tänka över saker och ting, när jag ska hämta ut dem är de helt förstörda. Klänger sig fast vid oss. Jag frågar vad de kommit fram till. Och jag hör ju att de snärjt in sig i tvångstankar, mörk psykologi som de fått från Camilla. 8
De ser ut precis som om de varit uppe i smyg och tittat på mängder av våld de inte förstår. En mamma som använder sina barn som försökskaniner. Onda tvillingar bakom badrumsspeglarna. Någon psykopat med förlossningsdepression som kokar ner sig själv i en kannibal soppa tillsammans med sina två barn. M A R I A : Det räcker. Vi förstår. JON: Jag såg att mina flickor höll på att förstöras. FÖR HÖR SL E DA R E N: Är detta ögonblicket som du bestämde dig? JON: Jag stod ju med gylfen nere och skulle kissa i en blomma. Jag fick ju inte gå på toaletten. De låste in sig i badrummet med långa inpackningar och bubbelbad. Barn behöver inte packas in i någonting. Jag vet att de peelade varandra där inne. En annan gång kom de ut från badrummet och Camilla hade färgat håret på flickorna så att alla tre skulle ha samma färg. Jag kände inte igen mina flickor, mina lintottar. Jag skulle stängas ute, jag stod vid blomkrukan med gylfen nere. Såg mig själv som något äckligt, hårigt och aplikt. En apa som inte liknade resten av min familj. Så. Jag fick någon knäpp och bröt mig in i badrummet med en skruvmejsel. Där inne såg jag mina döttrar sitta på sin mam mas axlar i skumbadet, de satt och masserade hennes hårbotten. Flickorna såg ut som små änglar, verkligen som keruber på hen nes axlar. Du vet, som på tecknad film, när någon stackare står inför samvetskval och upp på varsin axel kryper en ängel och en djävul. De gav henne råd om hur hon skulle hantera sina svåra käns lor. De gav henne råd om hur hon skulle hantera mig. Mitt fram för mig. Så jag började kissa, mitt framför dem. Jag var deras pappa, klart jag hade en snopp, klart jag var
9
hårig. Inte var jag en äcklig apa för det. Jag kissade inte på dem, om hon nu sagt det. Det gjorde jag absolut inte. Bara stod helt normalt och kissade i toastolen. Camilla blev helt hysterisk och försökte skydda flickorna, höll för deras ögon. Hon måste haft någon hemsk kemisk peeling på händerna för flickorna började skrika att det brände i ögonen. Men Camilla vägrade släppa greppet. Det kändes faktiskt som att hon då i stundens hetta skulle kunna dränka flickorna. Det bästa i situationen vore att låta dem gråta, för att skölja ut kemikalierna som brände i ögonen. Gråta är det bästa sättet. Men snabbt skulle hon ha dem att ta sig samman. Hon började prata med dem i avslappningsövningar. Saker som hon lärt sig från sina avslappningsband. Du vet ju, du är ju psykolog och har säkert din egen hjärntvätt, hypnosröst. Camilla använde mantran som hon lärt sig. Flickorna behöver ju inte det där. De behöver inga tekniker för självbekräftelse. De ville bara gråta tvålresterna ur ögonen. Du vet, det är inget farligt att släppa taget. Jag är så rädd för att du ska kalla mig labil. FÖR HÖR SL E DA R E N: Om jag låter bli att döma dig i förtid, så får
du lova att inte heller döma mig i förtid. Jag är uppriktig så är ni uppriktiga. Jag är uppriktig när jag säger att jag vill veta hur ni tänkte.
JON: Jag åkte och köpte den där husvagnen dagen innan vi skulle
sticka. Så överlagt var det. Sticka på semester, ingen kidnappning. Det kvittar om mina barn sagt att det var mot deras vilja från början. Gör man inte många saker mot sina barns vilja, som förälder? Gör man inte det?
FÖR HÖR SL E DA R E N: Jo, det kan man göra. JON: Det gör man. För att man vet att det är bra för barnen i det
10
långa loppet. Bra för familjen. Att ta akut semester och bonda med sina döttrar innan det är för sent. Du vill få mig till labil. Men fatta hur labil precis varje person är. Jag låg och tänkte på det, om jag var galen. Jag hade parke rat husvagnen några kvarter från vårt hus. Jag låg i husvagnen kvällen innan och tänkte över hela planen. Jag vet inte om det var den instängda luften, lukten av mögel i inredningen. Men upp ploppade alla mögliga husvagnsminnen. En gång träffade jag en tjej på en fest, vi var unga och drog ifrån festen så fort vi hade hittat varandra. Hon bodde med en man i en husvagn på en camping. Vi smög där, mannen låg och sov, man såg inte riktigt men han låg och svällde över i husvag nen. I en stekpanna låg rester av bränd falukorv, i en kastrull fastklibbade makaroner. Den här tjejen förklarade lite svävande att mannen hade tagit sig an henne. Gav henne mat och hon fick lov att sova i en koj i husvagnen. Det var en sommarnatt när det aldrig blev mörkt, man såg saker som man egentligen inte ska se om natten. Ungefär som när de tänder upp dansgolven efter sista dansen. Tagit sig an henne. Jag ville inte tänka på vad det betydde. Det ploppade upp. Jag tänkte på mina döttrar. Tjejer som inte klarar sig. Efter gymnasiet var jag på en festival, gick runt i leran. Det blev ringar på vattenpölarna av de tyngsta banden som spela de, minns jag. Det var en man som tyckte att vi var soulmates. Han liknade den där mystiske bandmedlemmen i Manic Street Preachers, han som försvann helt plötsligt. Han visade mig sin husvagn, den var inte bara för festivalen, berättade han. Under hela kvällen sa han att jag skulle vakna upp någon annanstans, det var det fina enligt honom. En manisk gatupredikant. Han hade en teori om att män niskan var dömd att leta efter sina barn, som om de var försvun na, saknade. Du vet, som skapelseberättelsen där mannen och kvinnan från början är en konstig dubbelvarelse. Det är så vi ser 11
ut som hela. Och hela livet är vi dömda att leta efter vår andra hälft. En likadan teori hade han för barnen. Till slut rymde jag, sa att jag skulle kissa. Han ville att jag skulle försvinna med honom. Han påminde om min pappa. Han sökte något annat barn än mig. Han saknade något. Du kan ju förhöra alla de här labila människorna. Du kan ju ta ifrån dem sina nära och kära. FÖR HÖR SL E DA R E N: Ska vi göra så, Jon, att vi lyssnar på Maria ett
tag? Så får du en stund att ta dig samman. Så, Maria. Kan du säga ett ögonblick då den här planen växte fram i dig?
M A R I A : Planen? F ÖR HÖR SL E DA R E N: Nu har vi fått en ingång till Jons situation.
Nu är det din tur, Maria.
MARIA: . . . JON: Det kan vara skönt med någon som förstår. MARIA: . . . JON: Kanske har vi en chans att få tillbaka våra barn. På något sätt. M A R I A : Jag borde ha sett tecknen. FÖR HÖR SL E DA R E N: Vilka tecken? M A R I A : Men trodde inte att det skulle gå så långt, att mitt barn
blev ett stenansikte.
JON: Stenansikte?
12
M A R I A : Om det går vattkoppor på dagis ska man ju inte hålla
sitt barn hemma, man ska i stället skicka in det i smittohärden, så att det får sin släng av vattkoppor som liten. Man får hålla andan och bara skicka in barnet bland kop porna. Hålla andan. Sen är det klart. Ju längre man väntar desto hemskare blir vattkopporna. De som skyddas som små, de kan ju få bältros som vuxna, en hög feber som lätt hade dödat ett barn. Vi höll andan. Jag kände att det gick emot min instinkt som förälder. Där någonstans började det. Jag ville hellre ta Silas ur dagis än att se honom lida. Vet inte om jag är för mjuk. När han väl fått vattkopporna så ville jag bara hjälpa honom att klia. Såg hur han led. Stackarn nådde ju inte att klia sig över ryggen. Jag fick verkligen hålla mig från att klösa sönder honom. Även jag förstår att man kan göra barnet en björntjänst genom att försöka hjälpa det. Men i det här med sjukdomar på dagis så kom det fram en jobbig skillnad mellan mig och Sten som föräldrar. En skillnad som senare skulle visa sig helt avgörande. I förlängningen skulle det leda till att jag tog Silas på den här förbjudna semestern. Sten applicerade nämligen den här strategin med vattkoppor na på allt tänkbart som Silas skulle utsättas för. In med honom i smittohärden bara, så härdas han. Det är så man blir immun. Det är så man får starkt immunförsvar. Av slag måste man bli stark. Låt honom lära sig cykla utan att svansa efter och curla sönder honom. Låt honom trilla från klätterställningen så klättrar han säkrare nästa gång. Låt honom själv få försvara sig mot andra barn, gå inte in som en domare och bryt. Det är det farligaste man kan göra. Barn är bara svaga och kan inte skada varandra på riktigt. Se på lejonungar. Barn var som lejonungar, hur skulle jag kunna veta det? Hur skulle jag kunna veta att Sten var den sortens pappa. Det gick inte att se på honom, mot mig var han varm. Och när vi väl fått Silas var det för sent. Vi skulle ju uppfostra honom tillsammans. Jag kastade ungen till lejonen. Om Silas gjorde illa sig kunde Sten till och med hindra mig 13
från att hjälpa min unge. Jag skulle inte alltid kunna komma och trösta honom, sa Sten, och det stämde ju. Jag kunde ju inte vara med honom på skolan sen. FÖR HÖR SL E DA R E N: Där han blev mobbad. M A R I A : När jag bar honom i magen var det ju jag som tog på mig
alla förkylningar och skyddade honom, så att han kunde hålla sig mjuk där inne. Jag var en barriär. Och det sitter i ska jag säga. När det kom fram att han blev mobbad i skolan, så ville jag bara att mobbarna skulle skrika alla hemskheter genom mig i stället. Jag ville att de skulle slå mig i magen. Allt skulle gå ige nom mig och komma ut mjukt på andra sidan. Det skulle låta sjukt om jag sa att jag ville stoppa in Silas i magen igen, men lite ville jag nog det. Jo. Jag ville gå till skolan med Silas i magen. Gå fram till mob barna och be dem slå mig, sparka mig i magen när jag ligger ner.
JON: Gick du dit? Bad du dem att slå dig i stället? M A R I A : Ja, det gjorde jag. Men de verkade inte förstå. De slog
mig inte. De är så unga att de inte vet vad de gör. Om Silas hade tagit livet av sig, det finns barn som mobbas till det, så undrar jag om de hade förstått. Om de förstått att de lika gärna hade kunnat strypa ihjäl honom med sina bara händer. Små händer runt en smal hals. Provocerande smal hals, Silas hade en fin flickhals. Man kunde tro att huvudet skulle ramla av när som helst.
FÖR HÖR SL E DA R E N: Såg du det som din uppgift att skrämma vett
i de här pojkarna?
M A R I A : Jag ville att de skulle berätta vad de gjort med Silas. Man
kunde ju inte få fram något ur honom. Jag ville veta vad de gjort för att han skulle tystna och sluta sig så. 14
Då kom det fram att de hade döpt honom i toaletten, men att man tydligen gjorde så med alla. Alla pojkarna nickade, de hade alla blivit döpta, som att det var en tjänst de gjort honom. Jag fick dem att berätta saker för mig. De såg ärligt oroade ut när de avslöjade att Silas hade hållit kvar sitt huvud i toalettskålen. Fast dopet var över. Pojkarna såg ut som att något hade gått snett. Det visade sig att de hade varit beräknande också, som hustru- misshandlare, och bara slagit honom på ställen man inte vågar visa upp. Mycket på pungen, de hade vridit om den ett helt varv. Mer går tydligen inte. Till slut var det någon som försvarade sig med att Silas var ganska svag, man tyckte synd om honom, tjejerna tyckte han var en mes, och efter mobbningen så skulle han ju bli starkare. En skola i skolan. F ÖR HÖR S L E DA R E N: Visst gjorde skolan insatser för att stoppa
våldet?
M A R I A : Insatser. Det låter som insatsstyrkor. Skicka in en grupp
poliser och rensa upp. Skäll ut ungarna tills de gråter. Hårdare tag mot mobbningen. Det funkar inte. Visst, vi satt i några krismöten. Föräldrarna skämdes ögonen ur sig. Jag såg en pappa lugga sitt barn när familjen skulle in i bilen. Den där pojken med tjurnacken måste ju ha blivit slagen hemma, jag kan inte tänka mig annat. Efter sommaren så bröts klassen upp, mobbarna och Silas skulle separeras. Det var del av insatsen. Jag började hämta Silas varje eftermiddag. Jag vet inte om alla på skolan var rädda för mig, det var en oro i luften. Samtidigt så skulle Sten börja träna Silas. Först något slags bodybuilding med skrot ute i garaget, men det förbjöd jag. Poj ken var i puberteten och kunde växa till en biff. Jag tänkte på ninjasköldpaddorna han lekte med när han var liten, de var tonårsmutanter, de såg så hemska ut. Jag tyckte figu rerna såg ut som uppumpade skalbaggar med ögonbindlar. 15
Silas gillade att de kunde dra in huvudet i skalet. Jag visste att puberteten var den period då ens barn förvandla des, kanske till en sköldpadda, mitt framför ögonen på en. Mute rades. Viktigt då att han inte höll på med helt okontrollerad bodybuilding ute i garaget. I stället skulle Sten ha samtal med sin son, pappasamtal. De skulle bland annat ta snacket om blommor och bin, så jag fick hålla mig undan. Sten lovade att han skulle fixa pojkens självför troende. Det kunde väl inte vara farligt… FÖR HÖR SL E DA R E N: Fortsätt. M A R I A : Så går den hösten. Efter skolan söker jag igenom Silas
kropp efter blåmärken, cigarettmärken. Hittar ingenting, men vågar heller inte be honom ta av sig kalsongerna. Det är galet egentligen, jag har badat med honom så många gånger. De vred om hans lilla pung. En kväll när vi gått och lagt oss säger Sten att det inte kan vara nyttigt för en tonåring att klä av sig inför sin mamma, det kan sätta konstiga spår. Han är alltså orolig att hans pojk ska bli bög, för att hans mamma oroar sig för honom, försöker skydda sitt barn. Silas hade det svårt nog som det var, sa Sten. En dag när jag skjutsade hem Silas, var det precis som att han försökte fälla in huvudet under skalet som en sköldpadda. Det var så tydligt att något måste ha hänt. Han höll tyst om det, jag kunde bara höra motorn, höra att det exploderade där, under huven. Min son måste ha gråtit under vattnet, när de spolade i toalet ten. Rituella toalettdop. Vad såg han under vattnet när ungarna spolade? Speglades där en underjordisk tvilling? FÖR HÖR SL E DA R E N: Du kände inte att du ville prata med någon
professionell om det här?
16
M A R I A : Jag kommer ihåg att ninjasköldpaddorna skulle leva i
kloakerna. Precis som den där vandringsmyten om att folk spo lade ner krokodilungar i toaletten. Ungar som sedan växte till jättekrokodiler i kloakerna, åt upp vår skit, åt upp uteliggare. Det man spolade ner skulle komma tillbaka tiofalt och bita en i häcken. När vi kom hem ville jag undersöka Silas, men Sten kom på oss, stoppade mig från att klä av honom. Skulle inte pojken få skamkänslor, skulle han inte bli förvirrad nu då? Det är förbjudet att visa sig naken för sina föräldrar. Den kvällen går jag och lägger mig med en stark känsla av att vi håller på att förstöra Silas. Varje morgon skjutsar jag Silas till skolan, det är en ny klass nu. Sätter han sig på toagolvet och gråter ner i skålen? När jag hämtar honom ser jag honom komma gående längs skolgården. Han håller munnen stängd. Jag bara väntar på att han ska hosta upp en fjäril från när han var barn, från en glömd gammal sommar, då han plötsligt kunde lysa upp. Varje kväll har Sten sina samtal med Silas. Jag försöker se på nyheterna men kan inte koncentrera mig, världen går väl under i kväll igen. Till slut måste jag ändå höra vad de säger där inne. Jag gör något jag inte gjort på ett tag, jag tar ett glas och sätter det mot väggen till pojkrummet, för att kunna tjuvlyssna, på min egen familj. Förra gången jag gjorde det, var när Silas hade med sig en tjej hem. Det var när vi fått reda på att han var mobbad. Efter att han tystnat. Och jag kunde ha gett min högra hand för att höra vad som försiggick i Silas huvud. Han måste ju ha öppnat upp sig för sin tjej, tänkte jag. Så jag tog ett glas och satte vägg i vägg. Jag ville höra några ömma ord från honom, även om han viskade dem till sin tjej, det kunde kvitta. Om du haft ett barn som brukade berätta allt för dig, som kallade dig söta saker, så skulle du förstå att det inte var något perverst begär. 17
JON: Det är ju inte därför man tjuvlyssnar på sina barn, för att
vara med på deras kärlekshistorier. Det är ju för att stoppa dem. M A R I A : Hur som helst var det fantastiskt att han hade en tjej.
Sen hör jag hur de klär av sig. Jag blir helt stel, vet att jag har rätt att springa in och avbryta dem. De är inte 15 än. Det de gör är till och med olagligt, men jag springer ändå inte in och avbryter dem. Jag kan inte spola kallt vatten på min son nu när han ger sig själv till någon, som man gör med två hundar som parar sig. Jag kan inte spola bort hans känslor. Det är ju det jag är rädd för, en son utan känslor. Det sista jag hör är flickan som gnyr, sen måste jag lägga un dan glaset. Ja, hon lät lite som en hund, hann jag tänka. Senare på kvällen smiter hon ut i hallen för att ta på sig skor na. När jag pratar med henne knyter hon inte skorna ordentligt. Hon går i Silas klass. Hon får nog inte sminka sig än, kanske bara om det är något disco. Jag vet inte om frisyren ska vara så eller om hon är tilltufsad. Jag märker att jag står och ögnar igenom hennes kropp, precis som jag brukar söka efter blåmärken och cigarettmärken på Silas. Jag vet inte vad jag letar efter, sugmärken bara. Hon vill hem. Gnyr hon som en hund när det gör ont, eller när det är skönt? Egentligen borde jag ha rest i väg med Silas där på sportlovet. Det är sjukt hur ett hem kan kännas sjunkande. Vi går om varandra och huset sjunker. I hans pojkrum är det svårt att andas. Det är blod i hans säng när jag bäddar. Hur lätt blöder pojkar? Hur lätt blöder flickor? En sjunkande känsla. Jag vill ta med honom i bilen och köra härifrån. Några veckor senare står jag alltså där igen, med glaset mot väggen. Måste höra vad Sten får ur vår son om kvällarna. Vad han egentligen lär honom om blommor och bin. Och detta är vad jag hör. Genom väggen låter det som att pojkrummet redan tagit in vatten, ett sjunket rum. Det är något 18
hemskt peptalk. »Man måste ju tänka att allting gör en starkare. Det är en överlevnadsteknik som fungerar.« Samtidigt hör man Silas ligga på golvet och flåsa, räkna, Sten tränar honom. »Folk som suttit fast i grottor eller överlevt bilolyckor blir alltid starkare människor. Det är så vi får tänka. Du har gått och blivit starkare än mobbarna«, säger Sten. »Du har ju tuffat till dig nu. Eller hur? Ingen respekterar en svagis. Du kan stå upp för dig själv nu, visst känner du det?« När jag kommer in i rummet står de och sparrar. Sten bröstar upp sig, som en tupp. Det går så fort. Nästa dag ringer jag till jobbet och säger att jag måste vabba, fast Silas är stor nog att klara sig själv när han är sjuk. Egentligen kör jag till skolan och stryker runt utanför för att få syn på Silas. Jag kanske inte behöver berätta vad jag såg. FÖR HÖR SL E DA R E N: Det är viktigt för att få en fullständig bild. M A R I A : Det gick så snabbt för rollerna att växla.
Från skolgården kunde man se in i korridoren utan att någon lade märke till en. Se vad de gjorde på rasterna. I smyg, som att sätta ett glas mot väggen. Det är kanske lätt att man liksom blir sin mobbning. Den som mobbas helt sammanbiten och kall, den pojken blir alfahunden. Hade jag sett ett spöke? Hade jag blivit ett spöke själv? Ingen såg mig men jag såg allt.
JON: Vad var det för hemskt? M A R I A : Det såg ut som att min son hade gått och blivit mobbaren.
Han såg så nollställd ut, Silas. Du vet, man misstas för cool om man ser sådär obrydd ut. Skejtare kan se ut så, unga råskinn kan se ut så. Silas nöp en mindre kille tills han gick ner på knä, jag antar att han vred om pungen på honom. Tjejen som var 19
hemma hos oss, Silas flickvän var det antagligen, hon kråmade sig så vid skåpet när killarna gruffades. Jag åker hem men det är stopp i toaletten. Jag undrar vad Silas har spolat ner. Det kommer bara upp mer vatten ju mer man spolar. Det här hemmet håller på att sjunka. Jag vill bara ge min son ett nytt hem. Jag vill bara göra om allting, börja om med min lilla pojk och göra allting rätt den här gången. Det kommer upp vatten ur toaletten och jag tänker på min brors husvagn. Jag åker och ska låna den. Han har den i ett garage tills det blir sommar. Brorsan visar mig gasolen, hur man fäller ner stödbenen. Jag säger att vi måste ta semester hela familjen, jag säger att Silas är mobbad. Jag parkerar husvagnen en bit från skolan, vet att jag kommer åka och hämta den nästa dag, sen hämta upp Silas i skolan. Sten hade förstört min son. Skolan hade förstört min son.
20
II JO N: Så var vi ute på vägarna. Friheten, jag försökte tänka på
friheten. Intala mig själv. Jag hade tagit dem ur allting. Jag skulle ta allting ur dem. Flickorna visste inte vad de skulle göra, de hade ju inte fått med sig några böcker. De brukade vara i skolan vid den här tiden. Jag vet, men släpp det nu, sa jag. Den där ringklockan satt kvar i skallen på dem. Jag sa åt dem att de kunde få sticka ut huvudet genom fönster rutan om de ville. Men det ville de inte, det var bara hundar som gjorde så. De dreglade ju. Jag sa att de fick dregla. Hur skulle det här gå? Friheten. Jag gick ur och pissade vid vägrenen. Men flickorna ville åka till en mack eller någonstans med riktig toalett, de ville ha en ring att sitta på. De ville att jag skulle göra en bädd av toapapper på sitsen som prinsessan på ärten, inte huka sig i det vilda. Vi hade hamnat i något stäpplandskap och de kunde inte gömma sina små rumpor någonstans. Så jag fick köra till en mack, medan de gick på toa så gömde jag mig. Gillade inte att det satt övervakningskameror överallt. Jag förstod att jag måste vara efterlyst vid det här laget. På damer nas fanns väl inga kameror, listade jag ut. M A R I A : Eller så är det där kamerorna verkligen finns. JON: Ja, men inga poliskameror väl?
När vi åkte vidare tränade jag på att inte se nervös ut, ifall polisen skulle stoppa mig. Men jag såg nog bara ännu mer an strängd ut. Stina tittade på mig i backspegeln. Vi får en likadan 21
ådra vid tinningen när vi tror att vi ska dö. Lillan har inte fått den än. En gång sa Camilla att Stina skämde ut sig när hon blev helt röd och den där ådran började bulta, hon kammade fram håret så den inte syntes. Flickorna såg att jag var orolig. Jag ville bort från stäppen. Jag vinklade bort backspegeln. Plötsligt kom en bra låt på radion. En gammal Blur. Flickorna måste sett att jag diggade, för det var de som frågade om de fick höja. Det var fint, de ville göra pappa ännu gladare. Och jag gick mer och mer upp i låten desto mer de höjde. Rutorna skakade, plåten skakade. Dörrarna och taket blev ett slagverk, det lät som industrimusik. Vi var en konstig fabrik. Det kom till en gräns då lillan inte ville höja mer. Hon sa att de inte fick för mamma. Det var förbjudet. Men Stina såg att volymen inte var i botten, så hon höjde så mycket att det blev äckligt. Vi skulle göra saker som var äckliga. De skulle inte behöva vara fina flickor. Lillan stack ut huvudet genom fönsterrutan, som en hund, och dreglade. FÖR HÖR SL E DA R E N: Maria, funderade du på att vända om? JON: Jag har inte sagt att jag ville vända om. FÖR HÖR SL E DA R E N: Nej, nej. JON: Bara så du vet. Bara så du inte skriver något annat, eller vad
du gör med oss.
F ÖR HÖR SL E DA R E N: Jag noterar det. Så hör vi med Maria. Fun
derar du på att vända om?
22
M A R I A : Ja, i början gör jag det. I början vill jag vända. När vi ska
sova första natten i husvagnen är det något som stör. Jag ligger orolig. Känner mig som prinsessan på ärten. Ja, som du sa om dina flickor, Jon.
JON: Jag drog inte alla över en kam. M A R I A : Sten tycker alltid att jag är så känslig, det tyckte mina
föräldrar också. Överkänslig, kallade de mig. Prinsessan på ärten. Det må vara sant. Men ska jag stänga av mig själv? Ska jag raka bort de små, blonda fjunen jag har över armarna, som ställer sig upp så fort det ska åska, eller när någon ska röra vid mig? Jag vrider och vänder på mig, det känns verkligen som om det kryper i madrassen. I mörkret tittar jag på Silas, min pojke. Han sover tungt, inte känslig för det som kryper under honom. Vad känner han egent ligen? Jag vill sätta ett vattenglas mot honom, och lyssna på vad som tickar där inne. Det tickar. Och knäpper. I madrassen. Jag far upp och skakar tag i madrassen och tusen småkryp flyger ur stoppningen. Husvagnen har stått i brorsans lada hela året. Insekterna har tagit över den, sovit i madrasserna. Nu har vi väckt svärmen. Jag börjar skrika, rakt ut, men stänger munnen när jag får en mal i munnen. Skriker med stängd mun, skriker ur bröstet, det vibrerar i tänderna, så att Silas vaknar. Han är inte rädd för insekter. Han liksom sorterar dem. Malar och knott som flyger fångar han in genom att lugnt och meto diskt svepa en plastpåse genom luften. Han tänder ficklampan och kastar ut den genom dörren, flygfäna dras till ljus och följer efter. Silas tar också våra madrasser och bär ut dem genom dörren. De insekter som är kvar försöker han fånga med fingrarna. Jag 23
kan hjälpa till, de är inte farliga, säger han. Några bits men vi är större, och vuxnare. Behöver inte flippa ut. Hela natten är vi uppe. När han säger någonting så handlar det om insekter, olika fakta. Jag gillar att lyssna på honom vad det än handlar om. Insekter har ju känselspröt, berättar Silas. Men om de flyger genom en tät terräng, eller om det bara blåser lite, om spröten riskerar att brytas av, så fäller de in känselspröten i skalet. Och flyger som blinda kamikazepiloter. De störtar fram. Tills de kän ner sig trygga igen. Tills de landat på någon blomma. Då fäller de ut spröten. Och kan känna saker igen. FÖR HÖR SL E DA R E N: Jon. JON: Ja? FÖR HÖR SL E DA R E N: Var är ni någonstans nu? JON: Vi hade kommit fram till havet, det skummade. FÖR HÖR SL E DA R E N: Västkusten? JON: Ja. Flickorna frågade varför det skummade, om det var bad
skum. Nej, det var det inte. Men jag kunde inte svara på vad det var, skummet, fast jag visste att vi kom från havets skum. Så jag sa att vi kom från havets skum. Flickorna började undersöka skummet som sköljde upp på stranden. Det var inte rent som badskum, det var smutsigt och äckligt. Stina hade sett en häst tugga fradga när den fått panik, det liknade fradga. Men på stranden sprang ingen panikslagen häst. Jo, vi kom från havets skum. Däggdjuren, ödlor och apor som liknade oss. Vi sköljdes upp på stranden och fick ligga där och kräla i det äckliga skummet. Kanske var det näringsrikt. 24
Jag sa till flickorna att skummet måste ha varit näringsrikt, i tidernas begynnelse. Som fågelungar får ligga och tugga en stund i det slemmiga löskokta ägget de kläcktes ur. Som föl eller spädbarn som börjar suga blod och näring ur moderkakan, efter börden. Jag ville ha en ny chans. En chans att börja om. En chans där mina döttrar inte suger sig fast vid Camillas bröst från första stund. Att vara Camillas döttrar, det kom med modersmjölken. Att vara mammas flickor är ju något man föds till. Pappas flickor, det är något man måste bli på vägen. Jag smakade på skummet, det smakade skaldjur, sushi, bubb ligt. Och genast tog flickorna efter mig. Vi hade inte ätit på hela dagen. Jag glömmer så lätt bort att äta. Flickorna måste varit utsvultna. De började äta det där havsskummet, gick lös på det som om det var sockervadd på tivoli. Jag tänkte inte stoppa dem. Det var inte badskum. Det var ett ögonblick då jag kände att de höll på att bli mina döttrar. Camilla skulle stoppat dem. Skolan och alla andra skulle stop pat dem. Men inte jag. FÖR HÖR SL E DA R E N: Vad är det första ni tar tag i? Vad är det som
känns akut?
JON: Att äta skum från havet. Bara det var viktigt. Fast en kvinna
på stranden försöker stoppa oss. Jag tänker att nu anmäler hon oss. Men det kändes viktigt.
M A R I A : Det första var nog att jag ville fråga ut Silas om tjejen
som var på hans rum, klasskamraten som inte hann knyta skorna. Hon var inte hans tjej, tydligen. Jag fick ha mitt eget blommor och bin med min son. Jag frå gade om de såg varandra i ögonen, det är viktigt, för att se om man gör varandra illa. Det kom fram att hon började blöda, men man måste väl gå 25