Page 1


Klara Lindhs hemlighet

D

et är söndag i Wien. Jag håller just på att baka en sockerkaka och märker att vetemjölet har tagit slut. Affärerna är naturligtvis stängda. Jag går och knackar på hos min granne, Klara Lindh. Efter en stund gläntar hon försiktigt på dörren. Hennes syn har försämrats så att hon knappast känner igen folk nu förtiden, så jag förklarar att mjöl att låna mig. Hon avlägsnar dörrkedjan och bjuder mig att stiga in. Klara Lindh är fortfarande klädd i morgonrock och jag förstår att hon just har stigit ur sängen, fastän klockan är elva på förmiddagen. Hon slätar till håret och ursäktar sig, går in i köket och kommer tillbaka med mjölförpackningen. Jag tackar och lovar komma tillbaka på måndagen, när affärerna har öppnat. Men när kakan har svalnat beslutar jag mig för att gå över med en kakbit. Jag knackar på och denna gång tar det en evighet tills hon öppnar. När hon till slut känner igen min röst, ber hon mig komma in. Jag ser att hon blir glad över kakbiten och föreslår att vi ska dricka en kopp kaffe tillsammans. Hon vet ju att jag kommer ifrån Sverige och jag har flera gånger förstått att hon liksom många andra


österrikare är intresserad av landet i norr. Hon är änka och lever ensam. Jag ser mig omkring i hennes vardagsrum. Bokhyllan är överfylld av böcker. På hyllan står små statyetter tillsammans med foton av unga och gamla släktingar. Väggarna pryds av akvareller av för mig obekanta målare. Hon kommer tillbaka med kaffebrickan och jag ursäktar mig för m sina släktingar och om sin make som hon förlorade i cancer för några år sedan.

__________ Det blir tyst en stund medan vi smuttar på kaffet. Hon frågar om jag ska stanna länge i Wien den här gången och jag svarar att det blir väl som vanligt, i några veckor. För att säga något, berättar jag att min man Mats och jag brukar ta oss en promenad upp till slottet på Wilhelminenberg. över vinodlingarna och kyrktornen. När vädret är klart längs med trädgårdarna ned till Ottakring. Kan du inte f Jag ser att hon tvekar, så jag fortsätter:


Det blir tyst en lång, lång stund. Hon vänder bort huvudet. Med blicken i fjärran tittar hon ut genom fönstret. Sedan vänder hon sig emot mig igen och säger med eftertryck: Jag ser hur upprörd hon blivit. Ansiktsfärgen har växlat till kritvitt. Jag ser hennes tårfyllda ögon och blir skärrad. n, har jag såra

hör till en annan tid, en tid då man låste in folk där uppe

Situationen är spänd. Jag ser hur hon kämpar med sig själv. Jag börjar ana oråd. Hon tar en klunk kaffe och säger: på morgonen, tänker jag på att jag är gammal nu och att allt är förbi och att det som hände då säkert aldrig kommer att upprepa sig. Det är min vardagsritual. Det är orden jag säger till mig själv varje morgon. Du har överlevt och allt är förbi. Men när jag ligger där i halvslummer är jag inte alltid så säker på att jag


har överlevt. Vem kan garantera mig att inte allt upprepas på något sätt? För det är inte så säkert att vi kan säga och göra allt vi vill om tio år. Vad skulle hända då? Den ångesten har jag fortfarande i bakhuvudet. De unga har ingen aning om allt det där, de är ju födda långt senare. Nej, jag har aldrig gått längre än till grinden, där bussen stannar framför ingången på Steinhof. Där vänder jag om och går hem igen. Jag klarar bara inte av det. Jag har aldrig talat om det här med någon som inte har varit med om det själv. Inte ens för min man. Jag var rädd för att han inte skulle förstå och att han kanske skulle säga sa ingenting till honom. Det är också svårt att berätta för Nu har jag ställt till det. Jag ångrar att jag började baka utan att se efter om jag hade tillräckligt med mjöl i påsen. Jag ångar att jag ringde på hennes dörr. Jag ångrar att jag började småprata med henne. Vad ska jag nu ta mig till? Jag försöker leka psykolog:

Hon tystnar igen. Jag sitter där och vet inte hur jag ska reagera. Vem är jag för henne? En granne som hon åkt hiss med och som hon hade bytt några artiga ord med under ett antal år. Men jag känner mig skyldig att ha levat


ett så skyddat liv, vill verkligen lyssna på vad hon har varit med om. Om det kan hjälpa henne, förstås. neutralt, fastän jag vet att mitt land har många lik i garderoben också. Hos oss talar man inte gärna om hur vi deporterade balterna efter kriget och hur vår regering lydde stormakterna av rädsla för att landet skulle bli inblandat. Jag kan ju vara tacksam för det, men jag förstår att andra upp med de vita bussarna och många svenskar hjälpte till via Hon suckar. livsvilja det kan finnas i ett litet barn. Tänk att ett barn som lever i missär inte bara lägger sig på golvet och stönar: Men nej, som barn vill man leva till varje pris. Man vill kunna äta sig mätt och man vill bli älskad. Det var den mänskliga kylan som gjorde mig galen. Det fanns inte ett vänligt ord, ingen kontakt med andra barn. Vi straffades hårt till och med om vi bara försökte prata med varandra. Vi barn var helt ensamma och tvingades stå ut med allt som de vuxna gjorde med oss. Kan du tänka dig att behandla ett barn på det viset? Ingen kontakt med föräldrarna, inte få leka. Ingenting, inte en kram eller ett


vänligt ord och hela tiden vara rädd för vad som ska hända i nästa minut, vad man nu ska bli beskylld för att ha ställt till med? Hon tystnar och tar en klunk kaffe. Sedan tar hon sats som om hon skulle hoppa över ett högt hinder och allt det som hon nu berättar för mig denna söndag, visar sig bli avgörande för mig för en lång, lång tid framöver. Hennes ord strömmar ur henne som om hon hade lärt sig en lång utantilläxa. behöver sin familj och sin mamma. Men jag hade tuberkulos och spottade blod och hostade. Läkaren punkterade lungan mellan revbenen med en tjock nål. Utan bedövning. Och för ett litet barn var det naturligtvis hemskt. Jag tror mig fortfarande kunna höra ljudet när nålen stacks in mellan revbenen på mig och ryser. Där uppe på Spiegelgrund blev alla barn först och främst undersökta väldigt noga. Idag kanske det verkar komiskt, men man undersökte till och med om öronsnibbarna var fastvuxna vid skallbenet. judiskt ursprung eller inte. Arierna skulle ha ett mellanrum mellan örsnibb och skallben. Då var jag naturligtvis glad för att min örsnibb inte var sammanväxt. Men jag är övertygad om att det finns judar vars öronsnibbar är både igenväxta på det ena


och det andra sättet. Och sedan tog de huvudmått på oss också. Det är ju småsaker, men ändå har den behandlingen kommit att betyda mycket för synen på mig själv under resten av livet. Jag tittar faktiskt fortfarande på folks öron. Och det finns ju öron som är helt sammanväxta med Automatiskt vandrar min egen hand först till det högra och sedan det vänstra örat. Jag har ju läst om skallmätningarna på Lundborgs tid förstås och är väl medveten om vad som hände med judar och andra folk som man förföljde under nazismen, men några sådana yttre kännetecken har jag aldrig tänkt på. Det var alltså här man fortsatte med rasbiologins irrläror. ___________

gånger där man vittnar om eutanasin som utfördes på barn. Menar du alltså att du har egna erfarenheter av det som Klara Lindh nickar instämmande. Hon vänder blicken mot fönstret och säger som för sig själv: öka mig. Men om jag hade magrat fick jag inte se henne. Om jag inte hade ätit upp all mat, fick jag inte se henne, om jag hade spytt upp maten, fick jag inte se henne. Mamma fick


åka tillbaka hem igen. Jag förstår hur illa det var för henne också. Det var en mardröm. Nätterna kunde vara långa på den där hårda madrassen. Tänk dig att vakna på natten i den där stora sovsalen och försöka bestämma sig för vad man ska göra. Men det var bara att besluta sig för det ena eller andra. Två alternativ hade man; Antingen gick man ut på toaletten. Då fick man frysa för det var ju iskallt i rummen och på de kalla stengolven. Eller också stannade man kvar i sängvärmen och kissade på sig. Då fick man stryk på morgonen och som ytterligare straff tvingades man stå bredvid sängen på ett ben med utsträckta händer en

hittade på för att plåga oss. Jag var hungrig jämt, men maten var så äcklig att den inte gick att få ner. De där gråa, bruna och slemmiga rovorna som de gav oss och krävde att träbord. Karli och jag är de enda som är kvar vid matbordet. Vi och våra spyor. Jag tittar ned på tallriken framför mig. Den är full med spyor. Skeden som ligger där. Stanken. Äcklet. Karli och jag ser på varandra. Säger någonting och gör grimascher. En kvinnlig vårdare lutar sig över oss, säger att vi ska tiga och äta upp. Spyorna också.


På lördagarna var det vägningsdags. Det var där på vågen på lördagarna det bestämdes om jag skulle få träffa min mamma eller inte. Jag brann av längtan efter henne, ville få en kram, ville höra hennes röst berätta om vad hon gjorde hemma om dagarna, vad hon åt och vem hon träffade. Jag var så rädd att jag badade i svett, spydde av rädsla och någon viktökning var det inte tal om. Mamma åkte ju ända från Mödling och det var en lång väg för ingenting. Hon åkte buss i flera timmar och sen fick vi ändå inte träffas. Varje lördag samma sak. Jag visste att hon stod därute. Sköterskorna sa att hon väntade vid grinden och att jag skulle bättra mig, så att hon inte skulle behöva resa så långt förgäves. Skuld, skuld ... Det var en obeskrivlig känsla av förtvivlan, ilska och rädsla. Hade jag inte kommit därifrån är jag säker på att jag inte hade överlevt. Vi hade fått ett stycke hård tandtvål. Den åt jag upp. Jag var ju så hungrig. Sedan hade jag naturligtvis ingenting att borsta tänderna med och då fick jag stryk för det. Det är kon Klara Lindh sitter fortfarande kvar vid bordet på Steinhof. Mig har hon totalt glömt bort. Jag sitter där stum, vågar inte röra mig. Till slut återvänder hon med blicken till vårt bord. av personalen som brydde sig om er? De flesta som arbetar inom vården är ju ändå kvinnor. Jag menar, när man som vuxen ser ett litet barn som har


det svårt, då händer det ju någonting inom en. Har inte de Det där har jag funderat mycket på. Själv har jag ju inga barn. Jag vet inte varför. Jag blev ju intagen på olika institutioner flera gånger under min ungdomstid och jag vet ju inte vad läkarna gjorde med mig efter att jag hade blivit könsmogen. Jag blev gynekologiskt undersökt flera gånger och jag har fått reda på i efterhand att man steriliserade många av oss flickor.

dagen, men någon egentlig undervisning kan man inte kalla det. På geografilektionerna fick vi bara lära oss om Tyskland. Inget annat land existerade förutom de hemska ryssarna och amerikanarna. Men var nånstans dessa onda människor levde och var länderna låg på kartan, sa lärarna ingenting om. Vi skulle vara tyskar, inte österrikare. Du är ingen tysk flicka var en hemsk beskyllning. Det fanns faktiskt en sköterska som var snäll mot oss också. Hon lärde oss wienerlieder, men vi fick gå ed på att inte skvallra för någon. Hon präntade i oss att vi var österrikare, inga tyskar, men att man inte fick tala öppet om det. När hon var hos oss, mådde vi bra. Undrar vad som hände med henne sedan? En dag var hon bara borta. Men de andra sköterskorna var verkligen elaka mot oss. Om vi hade ritat någon teckning eller snickrat till en figur


av nån träbit, slet de sönder den för oss. Det var liksom en tävling mellan dem om vem som vågade vara elakast och plåga oss mest. Men det var ju bara småsaker i förhållande till vad de verkligen ställde till med genom att fjärma oss från varandra och från våra mödrar. Värst var det naturligtvis för barnen som de fraktade bort med

som hade kommit till anstalten för att besöka sina barn och som blev förtvivlade, när de vägrades komma in på Spiegelgrund. Det blev stora demonstrationer till slut. De samlades utanför grindarna och protesterade. En sjuksköterska som hette Anny Wödl engagerade sig tillsammans med andra kvinnor och min mamma anslöt sig till gruppen. Anny Wödl hade också ett sjukt barn men han var intagen på en vårdanstalt i Gugging. Anstaltsledningen ville inte att folk skulle prata med varandra och hotade dem med att barnen skulle få sota för föräldrarnas protester. Var och en var naturligtvis rädd om sitt eget barn och var orolig för att personalen skulle bestraffa dem och vågade inte delta i demonstrationerna. När besökstiden var slut, såg väktarna till att skingra föräldrarna och kontrollera att de gick därifrån i olika väderstreck.


Men min mamma hade beslutat sig för att hämta hem mig. Hon förstod ju hur dåligt jag mådde och insåg att jag inte skulle klara mig levande därifrån om jag inte kom tillbaka hem. Tuberkulosen blev inte bättre av att jag tappade den lilla styrka jag hade kvar. Efter ett år tog hon

enkelt in i sovsalen. Vi var väl ett tjugotal ungar. Där fick hon uppleva hur vi tvingades stå barfota på det iskalla stengolvet bredvid våra stålrörssängar med smutsiga madrasser och grova filtar. I några av sängarna fanns det lakan men inte i alla, för hade man kissat i sängen, så var lakanet vått och då fick man vara utan. Den som hade kissat i sängen blev utskälld och fick stå där och visa upp lakanet och skämmas. Vi tvingades skrika fula ord åt henne eller honom. Jag darrade och tänkte på att det kanske skulle bli min tur nästa dag. En sådan morgon kom mamma in och räddade mig. Hon greppade tag i mig och bar ut mig därifrån. Det var ju också så att min mamma inte kunde visa upp någon födelseattest på mig. Som ensam mor hade mamma inte heller rätt till förmyndarskapet. Jag var ju född utanför m köpte mamma en kanariefågel åt mig till tröst, men


portvakten skvallrade. Eftersom judar inte fick ha några husdjur hemma, fick hon avliva den. Sådana saker är egentligen bagateller, men ändå stannar de kvar inom en. Man börjar tänka i banor som att folk kanske har rätt. När man märker att man inte har något människovärde, mister man det lilla man kanske har kvar. Man börjar se sig själv med andras ögon. Som halv judinna

blev så småningom frisk från tuberkulosen. Men jag vet inte om upplevelserna under mina inläggningar på Spiegelgrund och under uppväxten inte påverkade mitt liv mer än lungsjukdomen, som man ju botar med medicin. Men synen på sig själv botar man inte med medicin. Genom mina barndomsupplevelser är jag invalidiserad på något sätt. Omedvetet drar jag fortfarande ihop axlarna och nacken när jag är ute och går. Jag lever i en permanent rädsla för att någon ska få för sig att daska till mig. Jag drar mig också för att gå in i folksamlingar. Jag har mina osynliga sår och ärr som jag försöker att täcka över, men i verkligheten kan jag inte glömma det som var och ärren sitter där de sitter. Jag är extremt misstänksam mot främmande också. Jag anförtror mig inte åt n


Det blir dödstyst i rummet igen. Jag tänker att hon fortfarande inte är helt medveten om att jag sitter och lyssnar. Hon ser mig i ögonen som om hon kommit på sig själv med det ologiska hon sagt. Hon har berättat för mig, en främling. Hon försöker skyla över de sista orden:

Kaffet är för länge sedan urdrucket. Det har blivit sent och jag reser på mig. Jag har svårt att tyda den outgrundliga blick Klara Lindh skänker mig vid avskedet. Jag funderar på Klara Lindhs barndomsupplevelser och tänker på alla kalla fakta som jag har läst om tidens rasistiska förflutna. Jag förfasar mig över den påverkan som rasbiologernas idéer fick på de enskilda människornas livsöden. Visserligen deltog inte Sverige aktivt med vapen i världskrigen, men ändå fanns den europeiska rasismen, som Hitler och hans anhängare använde sig av för att kunna inleda Andra världskriget, även hos oss i Sverige.


Ett besök på Steinhof

K

lara Lindh tror att hon inte orkar gå hela vägen upp

till Wilhelminenberg så vi kliver på buss 146B på Thaliastrasse och åker upp till Feuerwache-Steinhof. Hon sitter knäpptyst hela vägen och jag undrar i mitt stilla sinne hur rädd hon är. Jag hoppas att jag inte har pressat henne allt för mycket för att få henne att följa med. Vi går av bussen och fortsätter till fots till Baumgartner Höhe. Vid grinden stannar hon till, vänder sig om och ser på mig. beror på var du står. När jag kom hit första gången var jag en liten hostande flicka, nu är jag en gammal tant som Vi går sakta förbi de olika byggnaderna och uppför den långa, långa gången som leder upp till Gedenkstätte Steinhof. Titta, paviljongerna ligger kvar. De udda numren till vänster för kvinnorna och flickorna och de jämna till Överst ligger paviljong 23. Det var där de låste in de

den tiden. I efterhand har jag hört att internerna där


betraktades som lössläppta, asociala eller prostituerade flickor och kvinnor. Samhället ville inte veta av varken dem eller deras avkomma. De sågs som en belastning. Det sägs att om graviditeterna var för långt gångna förde man över barnen till paviljong 15, där man avlivade dem eller Klara är oerhört upprörd och stannar till hela tiden och visar och pekar: Däruppe jämsmed köksbyggnaden ligger 13, 15 och 17, paviljongerna, där barnen pendlade mellan liv och död beroende på läkarnas och sköterskornas humör, tycke och Vi närmar oss paviljong V, Gedenkstätte Steinhof, högst uppe i gången till vänster och går in genom sidodörren. I farstun ligger tvätt, som om paviljongen fortfarande vore i drift. Det luktar gammalt och unket. Förr användes paviljong V som materialförråd. En pojke i artonårsåldern hälsar oss välkomna till utställningen. Mitt i salen sitter unga människor i ring. De kanske är studenter från någon vuxenutbildning. En lite äldre man står och pekar och berättar. Klara Lindh sätter sig ned på en stol för att vila efter den lite ansträngande promenaden, medan jag ser mig omkring. Jag har redan varit här många gånger och väntar egentligen på att Klara ska titta på bilderna och berätta. Istället reser hon på sig och går fram till en trästol. Längst


uppe på kanten av ryggstödet är en mätkonstruktion monterad. Hon känner igen stolen. Hon har själv suttit på en sådan då man mätte hennes skalle. äl och visa upp sitt nakna jag, att erkänna att jag också blivit utdömd som människa, men det är kanske det pris jag får betala för att sanningen ska komma fram Vi går runt i salen. På väggarna hänger fotografier och journalutdrag. Klara stannar upp: Jag läser upp det handskrivna brevet som är uppklistrat på väggen bredvid fotot av en ung tonårsflicka __________ a Stanzel. Jag kommer ihåg henne. Vi var här samtidigt. Men hon var mycket äldre än jag. Säkert i femtonårsåldern. Kan det vara mig hon skriver om som

olika skrivstilar: född 9 . 12. 1925. Erika är vänlig och lätt att få kontakt med. Hon tycker om att prata och berättar gärna utförligt om händelser utan uppmaning. Hennes uttal är bra, men med en lätt läspning. Hon är tidsmässigt och geografiskt medveten. Helst av allt ägnar hon tiden till att läsa och skriva. När Erika såg mig skriva, förklarade hon spontant att jag använder den tyska


enhetsskriften. Erika är mycket bildad. Ett av de andra barnen övade på engelska glosor tillsammans med en släkting och Erika lekte i samma rum. Efter en vecka upprepade Erika och med rätt uttal cirka två hundra engelska glosor ur minnet. Hon känner till namnet på nästan samtliga statshuvuden och älskar musik, läsning och hjälpsam mot sina kamrater men leker inte så gärna med småbarnen. Däremot pysslar hon gärna med dem och är ibland riktigt mammig. Erika är till naturen mycket slarvig, långsam och barnslig och ibland efterhängsen. Hon är självständig, men personalen måste hjälpa henne med hygienen. Hon är slarvigt klädd. Hon störs inte av att hennes byxor hänger ned. Hon begär inget toalettpapper och därför är hennes underbyxor ofta smutsiga osv. Erika är villig och lydig och har uppfostringsmässigt inga problem. Vid måltiderna är hon ganska förnöjsam. Hon är tillfreds med och tacksam för det hon får. Hon är artig och tackar för sig. På avdelningen ger man henne inte något arbete, eftersom hon är långsam och slarvig. Hon kan inte ens bädda sin säng ordentligt, sträcker inte på lakanet, kudden lägger hon inte rakt utan snett i förhållande till sängramen. Man måste stå bredvid och visa henne hur hon ska göra.


Påfallande är oseden att bita på naglarna. Alla hennes

kom hit på grund av att hon varit bråkig och svåruppfostrad. Från och med sommaren 1942 skickades hon fram och tillbaka mellan paviljongerna 17 och 15. Hon gick igenom en intelligenstest som kallades BinetBimon den 20 december 1942. Hon fick besvara olika en tågolycka, en cykelolycka, om att vara girig, avundsjuk, Hon svarade helt korrekt med hela meningar och man drog slutsatsen att det inte är något fel på hennes minne och intelligens. Det står också att hon svarade så snabbt att hon ibland fick andnöd. Hon gav intryck av att vara affektiv med behov av att visa sig duktig. Testen är undertecknad av Doktor Heinrich Gross. Aderton dagar senare, den 7 januari 1943, lades hon in på paviljong 15 och dog där den 28 februari 1943. __________

312 fall. I sjukjournalerna sägs det inte finnas några anteckningar på genomförda steriliseringar, även om de


unga flickorna i många fall beskrivs som arvssjuka. Riksutskottet i Berlin hade redan stämplat dem som eutanasifall och de skulle aldrig hinna fortplanta sig. För de barn som skulle få tillstånd att leva vidare, hittar man ansökningar om sterilisering. Dokumentationen innehåller några fallstudier på ungdomar som förmådde utföra enklare arbeten och därför kunde tänkas bli utskrivna

en gång på Spiegelgrund utan flera. Att ryssarna sen kom och befriade oss, är ju en annan sak. Jag fick ju aldrig några På ena väggen hänger en tidningsartikel med titeln Gross gegen Gross. Klara suckar: skyddade honom och gav honom medaljer och fina utmärkelser. Flera gånger inledde åklagaren åtal emot honom, men han blev friad varenda gång. Till slut, när han

Klara tar min arm. Armgreppet känns beslutsamt. ___________


Ur domstolsprotokollen 19461

Första förhandlingsdagen 16. 7. 1946 År 1941 hade doktor Illing för första gången läst i en läkartidning att det var alla förlossningsläkares och barnmorskors plikt att anmäla krymplingar, sinnessjuka

förhindra spridning. Senare hade han även läst en förordning om anmälningsplikt i Tyska rikets författningssamling. Ordförande: Omfattade denna förordning även en bestämmelse gällande eutanasi? Dr. Illing: Det är otur för oss som står anklagade här att många av NZ-statens lagar var hemliga genom klausuler och förbehåll. Ordförande: Förordningen innehöll alltså ingenting vad gällde eutanasi? Dr. Illing: Det var en förordning inom ramverket, en av Führern underskriven befallning. Första gången jag hörde talas om denna order var i Rikskansliet 1942, dit jag hade kallats av en doktor Hefelmann. Han gav mig 1

Butterweck Hellmut, Nationalsozialisten vor dem Volksgericht

Wien, Studienverlag, Innsbruck , 2016


uppdraget att resa till Wien och genomföra eutanasin, eftersom läkarna i Wien hade visat sig vara alltför åberopa. Doktor Hefelmann påstod då att lagen fanns. Det var Führerns befallning. Ordförande: Med vilka direktiv reste du till Wien? Dr. Illing: Med ett skriftligt uppdrag att företräda Riksutskottet i Wien så att allt genomfördes som stadgat. Ordförande: Det låter lite orakelbetonat. Klargör vad du egentligen menar. Dr. Illing: I Berlin tog man fram ett formulär ur ett kassaskåp som var egenhändigt undertecknat av Hitler. På det stod att läsa: Härmed befaller jag att på ett smärtfritt sätt döda obotligt sinnessjuka barn. Ordförande: Alltså en laglig befallning. Upprepade du det just nu ur minnet? Dr. Illing: Ja, man förbjöd mig uttryckligen att skriva av eller kopiera formuläret. Man uppmanade oss också att ange en naturlig dödsorsak. Doktor Illing menade att Hitler hade beslutat sig för denna förordning efter ett flertal ansökningar från föräldrar, som ville befria sina barn från meningslöst lidande. Många människor hade också kommit till honom (Illing) personligen med sådana önskemål. Även doktor Lammers hade gjort samma utsaga inför Nürnbergtribunalen i april 1946.


Ordförande: Föräldrarna hade överlämnat sina stackars värnlösa barn för att du skulle ta hand om och vårda dem. Dr. Illing: För behandling. Åklagaren: Men inte en behandling som medförde döden. Ordförande: Med vilken rätt agerade du bödel? Dr. Illing: Jag följde bara order. Jag bemödade mig att göra min plikt så gott jag kunde för att bespara barnen och deras anhöriga kvalfullt lidande. För att de skulle slippa se det ohyggliga. För att beskriva det meningslösa lidandet beskrev doktor Illing några av de många av honom initierade barmhärtighetsmorden på Steinhof. Då doktor Illing övertog ledningen av barnsjukhuset Spiegelgrund stod ungefär hundra sängar till förfogande i paviljong 15 för de till eutanasi utvalda barnen. Man hade redan skickat läkarnas och barnmorskornas anmälningar till Berlin och uppfattning genomfördes undersökningarna med största noggrannhet. Vartenda barn som hade någon som helst överlevnadsmöjlighet hade han återkallat i enlighet med läkaretiken. Han hade bortsett från nationalsocialistiskt tankegods om att ett sådant liv skulle vara värdelöst och vara en belastning för folkgemenskapen.


Tre till tio barn i månaden anmäldes på detta sätt till Berlin. Några veckor senare kom beskedet att dessa barn skulle behandlas enligt fattade beslut. Därefter utfärdade antingen doktor Illing eller doktor Türk besked om att besluten skulle verkställas av personalen. Giftet, i de flesta fall Luminal, blandades i maten. Dosen var inte stark, döden inträffade först efter några timmar eller ofta någon dag därefter. Om Luminal inte verkade, injicerade man morfin. Inget av barnen ska ha lidit. Med denna metod avrättades tio-tolv barn i månaden. De flesta av barnen skulle ändå ha dött en naturlig död några dagar senare. När ordförande yttrade förebråelser, tvingades Illing medge att många av barnen antagligen hade kunnat leva vidare i flera år eller årtionden, om också under sorgliga omständigheter. Han försvarade sig med att han aldrig hade uppfattat sitt handlingssätt som ondskefullt eller oetiskt. Han hade varit överens med föräldrarna om, att deras barns död hade varit en befrielse och refererade även till biskopen i Fuldas förordning om att tillåta smärtlindrande medel, även om patienternas liv därmed förkortades. syndade mot Guds bud. Jag ville ju bara bespara barnen Andra förhandlingsdagen 17 .7. 1946


Den 41-åriga översköterskan Anna Katschenka, som först hade arbetat under doktor Jekelius och senare även under doktor Illing med de svårt sjuka barnen, tappade plötsligt minnet under ordförandens utfrågning. När frågan om eutanasi (barmhärtighetsmorden) kom upp,

komma ihåg saker och ting, som hon redan under förundersökningen hade vidgått. Ordförande: Du var ju översköterska på avdelningen. Du assisterade ju läkarna och utförde de ordinerade behandlingarna på de sjuka barnen. Översköterskan Anna Katschenka nickade blygt. Ordförande: Du gav väl barnen medicin? Anna Katschenka svarade inte och hon fortsatte att tiga även om förhållanden som hon redan berättat om vid förundersökningen och som protokollförts. Ordförande: Vad är det som gör att du tiger nu om det som du har erkänt i förundersökningen? Vem eller vad är det som har inflytande över ditt vittnesmål? Spänningen i salen tilltog under utfrågningen och nådde sin höjdpunkt, när åklagaren kallade in en justitietjänsteman till sig. Han avvaktade några ögonblick för att se om Anna Katschenka skulle ångra sitt tilltag. Men hon fortsatte att tiga. Åklagaren vände sig till domaren:


Ordförande godkände anhållan och Anna Katschenka häktades som medskyldig och fördes till undersökningsdomaren. Nästa vittne var Anni Wödl. Hennes pojke var halvjude och fick därför inte vistas på något privatsjukhus, utan hamnade i doktor Jekelius händer på Steinhof. Anny Wödl Fotografiet på en liten smal pojke, som hon gråtande bar fram till domaren, uppvisade inte några spår av sinnessjukdom. ck höra talas om att mitt barn skulle skickas iväg, åkte jag till Rikskansliet i Berlin för att försöka förhindra det värsta och blev mottagen av en viss doktor Linden.

(Stor uppståndelse i åhörarsalen) Anny Wödl skildrade sedan sina upplevelser i Berlin henne. Nästa vittne var Maria Diatel. Även hennes barn fördes till barnavårdsanstalten Steinhof och Spiegelgrund efter att hon själv hade vårdat sitt barn i hemmet i femton år. Den nu häktade översköterskan Anna Katschenka var


den person som vid mottagandet hade stoppat barnet

e jag det stelfruset i en säng. Barnet var otvättat och smutsigt och hade stora brännblåsor på läpparna. Det skrek förtvivlat och vägrade att äta. När jag krävde att få tillbaka mitt barn, blev jag utkastad, men fick efter ett par dagar dödsbeviset per post. Jag hade inte förstått varför mitt barn Hon skrek i förtvivlan: Den åtalade doktor Marianne Türk kom ihåg fallet och bedyrade med eftertryck att barnet hade dött en naturlig död. ___________ Ordförande: Doktor Türk, du genomförde ju själv obduktionen. Här står det svart på vitt. Dr. Türk: På Steinhof hade jag aldrig en obduktionskniv i handen. Ordförande: Men protokollet är ju underskrivet med ditt namn. Du står ju på protokollet som obducerande läkare!


Dr. Türk: Jag skrev under protokollet som avdelningsansvarig. När ansvarig läkare var frånvarande, obducerade antagligen en assistent. Ordförande: Du tog tillbaka ditt vittnesmål, som du skrev under den 16 oktober 1945. Varför? __________ Journalisterna som följde rättegången rapporterade att samtliga läkare och kollegor som varit bekant med doktorerna Marianne Türk, Ernst Illing och Margarete Hübsch, hade uttalat sig vid rättegången och bedyrat deras oförvitlighet. har aldrig brytt sig om politik. Det tror man henne också om. Den lilla bräckliga gestalten med den hopknölade näsduken i de darrande händerna berättar att kan vara säkra. Ovanifrån. Från Berlin. Ni kan utföra det Doktor Margarete Hübsch nekar. Hon har inte vetat om någonting och har ingenting gjort. Hon är sluten och argsint, sitter med halvslutna ögon och oftast med sänkt huvud. När åklagaren börjar förhöra henne, stelnar hon till. Allt hos henne är avstånd och försvar.2

2

Wiener Presse 17.7.1946


Rättegången mot Anna Katschenka 1948

år efter den oväntade häktningen under pågående Tvårättegång mot hennes chefer 1946, anklagades den före detta översköterskan för att ha dödat 24 sinnessjuka eller rörelsehindrade barn i april 1948. Hon hade aldrig tillhört NSDAP. Efter 1945 återgick hon som medlem i socialdemokratiska partiet. Vittnena beskrev henne som en samvetsgrann sköterska, men som underordnad doktorerna Jekelius och den avrättade Illing genom invalidiserade barn. Hon hänvisade till Hitlers hemliga eutanasibefallning och ansåg att barnen har besparats lidanden. __________ Då Andra världskriget inleddes, ska hennes mentala tillstånd ha förvärrats. Dessutom ska hon ha haft besvär med sin menstruation. Sorgen över det höga antalet krigsoffer hade påverkat henne så mycket, att hon inte varit i stånd att känna någon empati för de utsatta barnens lidanden. Därtill hade hon upplevt tystnadsplikten som en mental press. Hon ville framställa sig själv som en lugn och vek, politiskt ointresserad, ofarlig kvinna.


Ordförande: .... Berodde det på läkarens ingivelse vilka barn som skulle avlivas? Anna Katschenka: Ordförande: ett avlivningsbesked kom från Berlin. Du var ju också flitig. Varför sprang du extra till doktor Illing och anmälde fall som måste åtgärdas? Varför vägrade inte du .... Anna Katschenka:

Domen

mot

översköterskan

Anna

Katschenka

avkunnades: 8 års fängelse enligt den vid tiden för brottet gällande tyska strafflagen § 212. Anna Katschenkas överordnade endast dömts till tio års fängelse och att hon inte handlat av hämnd eller var fientligt sinnad till off Dagen efter förhandlingen och domen står det att läsa i tidningen3 att den anklagade Anna Katschenka måste ha 3

Niederösterreichische Nachrichten 10.4. 1948


varit medveten om det olagliga i vad hon sysslade med och att detta tydligt hade framgått av en händelse, som omtalats i rättegången .... Då en besökare på Steinhof, en anhörig, hade frågat

Rättens ordförande hade läst upp skriftliga utlåtanden av kända läkare. Av dessa framgick att man på Steinhof genomförde tortyrliknande operationer på levande barn utan narkos för att studera orsak och verkan. Anna Katschenka medgav att hon vid dessa experiment alltid hade hållit fast barnen i ett stadigt grepp. ___________ Domen i målet mot Anna Katschenka föll den 9 april 1948. Under de följande tre åren ansökte hon tre gånger om nåd. Hennes fars, Otto Katschenkas, ansökan om nåd e varit och fortfarande kunde vara en plikttrogen och hängiven I december 1950 släpptes Anna Katschenka från kvinnofängelset Lankowitz i Steiermark, efter att ha avtjänat fyra år och fem månader av sitt åttaåriga straff. Redan i juni 1951 påbörjade Anna Katschenka sin tjänst som sjuksköterska på Sankt-Anna-Barnsjukhus. Hon dog i Wien 75 år gammal den 3 januari 1980.


Intervju med doktor Werner Vogt

K

irurgen doktor Werner Vogt är en man med hög moralisk kompass. Han teoretiserar inte bara, utan lever och verkar i enlighet med sin rättsuppfattning. Han har ofta satt sin egen läkarkarriär på spel och kämpat för heder och rättvisa. Det var han som publicerade artiklarna om Anny Wödls protestaktioner och hans engagemang för och möte med Friedrich Zawrel var inledningen till en lång kontrovers med Heinrich Gross. Den slutade med att Gross förbrytelser blev avslöjade och att han slutligen hamnade i domstol, även om Gross genom finter och bedrägerier förmådde undgå rättvisan. Den 27 juli 2017 träffar jag doktor Werner Vogt på Café Landtmann i Wien för en intervju och ber honom berätta hur det kom sig att han blev inblandad i åtalet mot Heinrich Gross. Kritische Medizin där vi beskrev vad den store, berömde domstolsexperten doktorn Heinrich Gross hade sysslat med och borde ställas till ansvar för. Det som hände på Spiegelgrund var ju inte bara känt bland dem som arbetade på Spiegelgrund utan även bland folk i allmänhet, eftersom stora demonstrationer hade ägt rum utanför anstaltens grindar. Knappast någon annan av


nazisternas aktioner rönte så mycket motstånd som terrorn och morden på Spiegelgrund. Till och med kyrkornas företrädare hade protesterat. År 1941 hade Hitler avbrutit sin planerade mordaktion T4 på grund av det tyska folkets upprördhet, men den som kom att kallas den vilda eutanasin fortsatte ända till krigsslutet. Patienterna skickades istället från Tyskland till Ostmark En av mina kollegor hade uppmärksammat att en medicinsk kongress på temat Sinnessjukas dödsdelikter skulle äga rum i Salzburg 1979, där doktor Gross och en professor vid namn Gerhart Harrer skulle framträda. De hade båda varit aktiva under nazitiden. Jag och mina kollegor ansåg det vara en skandal att personer som några år tidigare hade avlivat barn nu skulle få hålla vetenskapliga föredrag om schizofrena mördare. Vi planerade en kupp och begav oss den 20 januari 1979 till Salzburg tillsammans med sammanlagt femtio läkare och aktivister från Wien, Linz, Salzburg och Innsbruck och började dela ut flygblad, där vi bland annat uppmärksammade faktumet att Österrikes främsta representanter inom sjukvårdspolitiken fortfarande inte hade tagit upp och bearbetat de medicinska nazistförbrytelserna som skett i koncentrationslägren och i de olika eutanasipaviljongerna fortfarande fortsatte att tiga.


Arrangörerna anade att något ovanligt planerades och förbjöd oss läkare att delta i den rättsmedicinska kongressen. Det kom till en kompromiss och bara tre av oss demonstrationsdeltagare tilläts komma in, doktor Karl Nemetz, en läkare från Innsbruck, psykologen doktor Peter Hexel från Wien och jag. När forensikkonferensen öppnar ställer jag och min kollega, doktor Hexel, oss upp och säger att vi vill ändra temat på kongressen från Sinnessjukas dödsdelikter till Dödsdelikter på sinnessjuka, eftersom doktor Gross har mycket större egen erfarenhet av att döda sinnessjuka. Det blir stor uppståndelse. Folk skriker åt oss att försvinna därifrån, medan vi försöker förklara vad det hela handlar om. Tumulten går fram och tillbaka tills polisen, som måste ha väntat utanför, tar mig i kragen och släpar ut mig. Heinrich Gross har på något sätt blivit förvarnad och uteblivit från kongressen. Han har istället bett en av mina studiekamrater, psykiatern på Steinhof, doktor Heinz Pfolz, att läsa upp hans bidrag. Doktor Hexel sliter åt sig mikrofonen och försöker hindra honom, men polisen är där och bär bort fridstöraren. Som nästa person beger sig Karl Nemetz in i upploppet och blir bortförd även han. Men aktionen leder i alla fall till att folk blir på det klara med vad det hela handlar om, vilka som varit offren och vilka som varit gärningsmän. Dagen efter står det i tidningen Kurier under bilden på hur jag tvingas bort:


Salzburg känner sig doktor Heinrich Gross trygg i sin roll och går till attack. Mina beskyllningar kränker honom till den grad att han lämnar in en stämning mot mig för ärekränkning. fokus sedan 1970-talet och känner till dessa hemska historier, men har inga skriftliga bevis. Det är hundraprocent säkra fall, men vi får inte ut journalerna, eftersom de omfattas av sekretess. Till detta kommer att myndigheterna medvetet vill dölja sanningen. Jag måste på något sätt skaffa fram bevis. Mellan 1979 och 1981 uppmanade vi domstolen att hjälpa till med att få ut de mördade barnens sjukjournaler. Bara på smygvägar lyckades vi med att få tag i några stycken. Jag rådgör med min advokat, doktor Patzak, om vad som skulle komma att hända om jag sökte upp Friedrich Zawrel, som sitter fängslad på Stein och ber honom vittna mot Gross. Zawrel hade blivit intervjuad i tidningen Kurier den 17 december 1978 om sina upplevelser på Spiegelgrund. Jag ringer upp fängelsedirektören Schreiner och han blir riktigt glad. Jag märker genast att han har en positiv inställning till saken. Han visar sig vara helt övertygad om att man i karaktärsutlåtandet om Friedrich Zawrel har begått ett övergrepp. Här har vi alltså någon


som har egna erfarenheter från Spiegelgrund och kan vittna. Friedrich Zawrel visar sig vara en otroligt älskvärd person och ser ut att må bra. Vi går direkt in till ett rum som mer liknar ett arbetsrum än en fängelsecell. Det är fyllt med böcker från golv till tak. Fängelsedirektören har sett till att han har allt han behöver för att kompensera sig för sin uteblivna skolgång. Här sitter han efter jobbet och läser, noterar och skriver sina ansökningar, brev och minnesanteckningar. Härifrån har han ett flertal gånger ansökt om att få ut sin journal från Spiegelgrund för att kunna bevisa när och av vem han har blivit misshandlad och plågad. Men man vägrar lämna ut bevisen. Det finns ingen akt, de hittar ingenting, de får inte lämna ut journalerna. Zawrel har fått kämpa i tjugotre år för att få ut det som handlar om honom själv. Doktor Heinrich Gross och hans kumpaner håller bevisen inlåsta. En vän till Gross, psykiatern doktor Sluga, har på något sätt fått reda på att jag tänker använda mig av Friedrich Zawrels vittnesmål i förtalsprocessen för att bevisa att jag inte har kränkt Gross heder, utan att anklagelserna mot honom är berättigade. Han söker upp Zawrel i fängelset och hotar honom:


Zawrel berättade alltså om att han hade blivit hotad om han vittnade? Jag blev fruktansvärt upprörd, när jag fick vetskap om saken. Men det var ändå ingen som trodde på att jag skulle vinna processen i domstolen. Jag blev knappt utfrågad alls. Domaren ställde en massa frågor till Gross och han medgav allt som åklagaren förebrådde honom. Det låter som om han inte insåg vad han hade gjort? preskriberad, men att åtal för mord fortfarande var möjlig. Han trodde att om han visade sig öppen och ärlig, skulle han vinna poäng. Nej, dum var han inte, han var riktigt slug. Och vi som trodde att jag skulle bli frikänd, eftersom han ju medgav allt som åklagaren la honom till last. Illing hade ju blivit dömd inte bara för att ha dödat sjuka barn, utan också för att ha plågat barn. Det var en dubbel beskyllning. Det ena var morden, det andra tortyren. Gross visste att man kunde åtala honom för att ha plågat sina små patienter. Han hade ju misshandlat barn, injicerat gift och ordinerat kräkkurer. Han försvarade sig med att på den tiden, alltså för 30 år sedan, hade sådana åtgärder varit vedertagna. Det var inte så hemskt som det sägs nu. Att även Gross använde sig av sådana metoder, bevisade ingenting. Allt som Zawrel hade att berätta var jorde inget intryck på rätten och att jag som ung läkare offentligt kunde ha mage att anklaga själve


primarius doktor Heinrich Gross för något dylikt, betraktade domaren som sedeslöshet, ja, rena rama förfallet. Behandlingen hade Gross utfört på befallning från Berlin. Jag dömdes till höga böter för förtal. att han är mindervärdig, underbegåvad och avartig. Han Orättvisan vandrade vidare från nazidiktaturen till republiken. Det som Illing blev hängd för, citerades som bevismaterial och användes till nazioffret Zawrels nackdel. Zawrels frigivning från det långa fängelsestraffet skulle ske den 27 juli 1981 och domstolen i Krems hade att bestämma även fortsättningsvis skulle tvingas tillbringa sitt liv på en anstalt. Doktor Werner Vogt visar mig en utskrift av domstolsprotokollet från Landesgericht für Strafsachen, daterat den 30 mars 1980.

___________


Mötet med Peter Zawrel

S

ista dagen i juli 2017 har jag bestämt möte med brorsonen till Friedrich Zawrel på dennes stamcafé Hummel i Wien Josefstadt. Tiden går och ingen Peter akademiska kvarten och avvaktar. Sedan ringer jag upp honom. sitter jag och väntar sedan en kvart och undrar vad som ....... Det är över trettio grader och jag har förskansat mig med min inspelningsapparat i en caféhörna. Så börjar vårt samtal, som kommer att ta hela förmiddagen, för Peter Zawrel är liksom sin farbror och far, som jag snart kommer att inse, en underbar berättare. Jag har bett att få träffa honom för att få veta vad händelserna i barndomen hade för inflytande på honom och hans närmaste. Själv är Peter son till Kurt, som tillsammans med sin tre år äldre bror Friedrich blev fråntagen sin familj och skickad till Lustkandlgasse. Därefter fosterhemsplacerades båda pojkarna hos familjen Haidlinger, där Kurt blev bättre behandlad än sin bror. Den treårige Kurt var blond och söt i motsats till Friedrich, som ansågs ful och kortare i växten än sin yngre bror, men som ändå tvingades på


familjen Haidlinger. Friedrich kunde de ju ändå använda som arbetskraft. De fick honom nog att känna sig mindervärdig i jämförelse med brodern, något som säkert också kom att bidra till familjens framtida dåliga relation. Bröderna hade tre systrar, Erika fem år, som också placerades på en uppfostringsanstalt och systrarna Traudl och Helga, som föddes vid krigsslutet. Efter att en kort tid efter fosterhemsplaceringen ha återförts till mamman, hamnade båda pojkarna på Spiegelgrund, eftersom myndigheten ansåg att barnen var undernärda och utsatta för vanvård i hemmet. I själva verket hade det handlat om fattigdom och trångboddhet. Det senare var orsaken till att syskonen tvingades sova i samma säng med sin syster. Ingenting annat. ___________

id framöver. Bröderna återsågs alltså först efter krigets slut i en lägenhet på Geologengasse, dit familjen hade flyttat efter att ha blivit utbombad. Farfar och farmor hade gift sig och fått två barn till. De hade köpt sig en riktigt vacker våning i Wiens tredje distrikt, invid nuvarande Pratade ni någonting hemma om vad som hänt med familjen? familj eller om sina egna barndomsupplevelser. Han hade


heller ingen regelbunden kontakt med sina syskon. Det var först 1976 som jag fick läsa om min familjehistoria i tidningen Profil. Det var den där stora artikeln som doktor Vogt hade skrivit med ett stort fotografi av min farbror på första sidan: Wer schützt uns vor Gerichts(Justitieskandalen Zawrel. Vem skyddar oss mot domstolsexperter?) Pappa var så rädd att hans chef skulle läsa om honom i tidningen, att han gick och köpte upp alla exemplar som fanns i kiosken utanför tryckeriet, där han arbetade. Det kostade honom flera tusen S Skämdes han så mycket? Hur regerade du på artikeln i Profil? svars: familjehistoria i tidningen. Är allt detta som farbror

har sagt. Han ljuger så fort han öppnar munnen. Han är ju 1976, efter att ha läst artikeln i Profil, skrev pappa ett brev till sin bror, som min farbror lät mig läsa tjugo år


senare. I ganska hårda ordalag uppmanade han min farbror att sluta exponera sig, för att inte skada min framt Peters fråga till fadern utlöste en katastrof: fick pappa ett nervsammanbrott och först då fick min mor reda på vad som hade hänt. Min mamma fick alltså först några år före pappas död 2012 veta att han hade varit på Spiegelgrund och då hade de varit gifta sedan 1955 ... __________ Vad tror du var orsaken till att han inte berättade något om sitt förflutna? Mamman övergav honom, när han var tre år gammal. Hon stötte ut honom ur familjen. Han blev traumatiserad. Han berättade inte att myndigheterna hade tagit ifrån hans mamma barnen. Han bar sina hemligheter inom sig och dövade sina sinnen med alkohol och blev lika alkoholberoende som sin far och lika våldsam också. Jag frågade till och med min mor, varför hon inte hade pratat med honom om hans barndom. ___________


Innehåll sid. 7- 316 Förord av Gunnar Bolin Några tankar om människors värde Klara Lindhs hemlighet Rasbiologins historia Nunnan som blev avrättad på grund aven dikt Hälsomyndigheten Ett besök på Steinhof Ur dagspressen 1946 Barnens bakgrund Alois Kaufmanns minnen Transporter till Hartheim Inget lätt uppdrag Trosamfundens roll Anny Wödl protesterar i Berlin Protester och reaktioner Alois Kaufmann träffar gymnasieelever Friedrich Zawrel möter eleverna i Döbling Intervju med Friedrich Zawrel Anmälan mot doktorerna Död Ur domstolsprotokollen 1946 Dr. Türks nådeansökningar Rättegången mot Anna Katschenka Förhör och vittnesmål: Dr. Erwin Jekelius Ur domstolsprotokollen 1948


Rättegången mot doktor Heinrich Gross 1950 Dr. Gross intervjuas i Kurier den 9 februari 1979 Intervju med Dr. Werner Vogt Utdrag ur domstolsprotokollen Gross/Vogt 1980 Nationalrådsdebatt Heinrich Gross inför domstol 2000 Brutna själar Mötet med Alois Kaufmanns hustru Mötet med Peter Zawrel Dr. Werner Vogts reflektioner Samtal om framtiden Diskussion om rasbiologins efterverkningar Källor


Samtal med och om några av de tusentals barn och ungdomar som under 2: världskriget hamnade på ungdomsvårdsanstalter, där de skulle normaliseras eller svältas ihjäl, sövas in och lämna plats för värdigare människor. Som vuxna har de sett sig i spegeln, lyssnat på tankar de inte velat höra, levt med skammen av att ha varit utdömda parasiter, inte värda ett mål mat. Men många har rätat på ryggen och återfått självkänslan. De värnlösa är en gripande och utmanande bok, som påminner oss om ett mörkt kapitel i historien. Den visar att enskilda individers agerande spelade en oerhört stor roll, liksom att omgivningens reaktioner hade en avgörande betydelse. Vi har alla en skyldighet att som medmänniskor agera mot övergrepp på dem som inte kan försvara sig. Benita Funke, Kulturråd Schweiziska Ambassaden De värnlösa ger röst åt barnen, de som utsattes för nazisternas mest barbariska experimentlusta och sadism. Varje vittnesmål tvingar mig att se mig omkring och med darrande blick leta efter tecken i vår tid som än en gång skulle kunna leda mot denna avgrund. Gunnar Bolin, Sveriges Radios kulturredaktion Barn till överlevande efter nazismens grymheter är inte onormala. De visar normala reaktioner på en onormal situation. Boken är viktig läsning för alla oss som bor i ett land, som inte har haft krig på 200 år, eftersom vi åter ser de varningssignaler som ledde till katastrofen på 40-talet. Dr. Hédi Fried, psykolog och författare.

Profile for Smakprov Media AB

9789197794190  

9789197794190  

Profile for smakprov