9789113044170

neil YOUng fredsförklaring Översättning

Patrik Hammarsten

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Neil Young och Norstedts, Stockholm Originalets titel: Waging Heavy Peace – A Hippie Dream Publicerad enligt överenskommelse med Blue Rider Press, en del av Penguin Group (USA), Inc, genom Ulf Töregård Agency AB Översättning: Patrik Hammarsten Redaktör: Ingemar Karlsson Omslag: Gregg Kulick/Miroslav Sokcic Omslagsfoto, framsida: © Platon; omslagsfoto, baksida: © 1967 Paul McCartney /fotograf: Linda McCartney Utdraget på sidorna 298-300 är från Shakey av Neil Young och Jimmy McDonough, © 2002 Neil Young och Jimmy McDonough, publicerat med tillåtelse av Villard Books, Random House, Inc Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-1-304417-0

Till Ben Young, min hj채lte, min krigare.

Och hans mamma, bror och syster.

I min Jensen p책 ranchen, 1988.

Förord

När jag var ung drömde jag aldrig om det här. Jag drömde bland annat om färger och att jag föll.

1 BROKEN ARROW RANCH, VÅREN 2011

Familjen Young – pappa Neil, mamma Pegi, barnen Amber och Ben

Jag lossade tejpen på kartongen. Presentpapperet låg på golvet bredvid mina fötter. Ben satt i sin stol och tittade på och Amber och Pegi satt bredvid mig. Jag lyfte försiktigt upp det tunga ur kartongen. Det var inslaget i ännu mer omslagspapper och slutligen ett ungefär fem millimeter tjockt skyddande, skumplastliknande material. Då såg jag vad det var: ett växellok med handmålade Lionelstämplar. Märkligt nog var det inte ett äkta Lionellok. Det måste vara någon sorts prototyp.

I kartongen låg ett vitt maskinskrivet brev från Lenny Carparelli, en av de många italiensk-amerikaner som har haft något med företaget Lionel att göra, ett företag som jag fortfarande äger ett litet antal aktier i. Loket var tillverkat av General Models Corporation. Det var ett underbart växellok och faktiskt just den prototyp som Lionel hade utgått från när man tillverkade sitt eget. Enligt brevet var det här något som hände långt innan stämningsansökningar och affärshemligheter smög sig in bland all kreativitet och formgivning.

Pegi ger mig alltid något samlarobjekt från Lionel i present, och nu har jag en väldigt stor samling rariteter som står fint uppställda i glasmontrar i ett rum med en stor tåganläggning.

Det är ingen ordinär tåganläggning. Stubbar ska föreställa berg 9

och mossa får föreställa ängar. Det är dåliga tider för järnvägen.

Det är torka. Tidigare slet ett stort antal kinesiska arbetare med spåren, men nu ligger arbetet nere. Nu susar dyra, och väldigt detaljerade, Lionelånglok från Kina fram på spåren. Min järnväg är betydelsefull eftersom den ofta har använts som testbana under utvecklingsarbetet av Lionels nya elektroniska styr- och ljudsystem. Prototyper har testats, programvaran har skrivits, testats, skrivits om och testats igen. Det är häftiga grejor, den här utvecklingen inom elektroniken. Allt började med Ben Young.

Ben föddes med en cp-skada, och på den tiden hade jag just börjat pyssla med tåg igen, en fritidssysselsättning som jag hade tyckt om som liten. Att bygga anläggningen var något av det roligaste vi har gjort tillsammans. Han låg fortfarande i vaggan när de kinesiska arbetarna lade rälsen. De var tusentals, och de slet otaliga timmar, både dag och natt. Han tittade på medan vi arbetade. Några månader senare var det slutligen dags att köra med tågen, och jag konstruerade även ett växelsystem som styrdes av en stor, röd knapp som han kunde manövrera med handen. Det krävdes en hel del ansträngning, men för honom var det väldigt givande att se att han kunde påverka det hela.

Ben blev stärkt av det.

Men det var för trettiotre år sedan, och nu har jag tagit fram fönsterputsen och står och tvättar glasdörrarna på de montrar där mina kära Lionelsaker förvaras säkert så att alla kan se dem. Inte för att någon brukar vara här. Man skulle kunna räkna antalet besökare på ena handens fingrar. Det är synd, med tanke på hur mycket omsorg som ligger bakom själva montrarna. Montrarna och anläggningen ger en zenupplevelse. Tack vare dem kan jag sålla bland kaoset, låtarna, människorna och de känslor från barndomen som fortfarande förföljer mig. Det är inte otäckt, men det är inte helt bra heller. Det kan gå månader där lådor står staplade överallt och tåg ligger urspårade och samlar damm. Sedan dyker jag mirakulöst upp, städar och 10

organiserar, lägger ner flera timmars arbete på minsta detalj och får allt att fungera perfekt igen. Det brukar sammanfalla med andra kreativa processer.

Jag minns en dag när David Crosby och Graham Nash hälsade på mig i tågladan medan vi spelade in American Dream.

Vi gjorde det mesta på min ranch, inne i Plywood Digital, en lada som har byggts om till inspelningsstudio. Vi hade ställt en lastbil full med inspelningsutrustning utanför och höll på med flera nya låtar. Vi var rätt laddade inför att spela tillsammans igen. Crosby hade nyligen lagt av med droger. Han höll på att återhämta sig efter att ha varit beroende av att röka kokain, hade precis suttit av ett fängelsestraff som hade något med ett laddat vapen i Texas att göra och tog fortfarande gärna en tupplur mellan tagningarna. Hela han var rätt omskakad, och han gjorde så gott han kunde eftersom han älskar bandet och musiken. Jag vet ingen som älskar att skapa musik så mycket som David Crosby. Graham Nash och han har varit vänner i åratal, i vått och torrt, och man hör hur djup deras vänskap är när de sjunger tillsammans.

De träffades när de spelade i Hollies och Byrds, två inflytelserika band i rockhistorien, och omkring 1970 bildade de Crosby, Stills & Nash tillsammans med Stephen Stills. CSN:s första skiva är ett konstverk. Den var först med en ljudbild som sedan har imiterats av andra grupper. Vissa av dem har haft större kommersiella framgångar, men det står helt klart att CSN:s första skiva var banbrytande. Stephen spelade det mesta och lade på nya spår på nätterna tillsammans med Dallas Taylor, trummisen, och Graham. Det fanns så mycket som Stephen hade velat göra med Buffalo Springfield under åren strax innan – som att producera, skriva, arrangera harmonier och spela mer gitarr – och i CSN fick han för första gången chansen att vara riktigt kreativ efter att Springfield hade splittrats, och han tog den verkligen. Men mer om det senare …

Hur som helst såg jag att David tittade in i ett av mina tåg11

rum, som var fullt av vagnar och lok, och sedan sneglade på Graham med en blick som sa: Killen är galen. Han har blivit van­ sinnig. Titta vad besatt han är. Jag ryckte på axlarna. Jag behöver det. För mig är det en väg tillbaka.

Nu står jag i alla fall och putsar en av de montrar som hyser min samling. När allt glas är skinande rent står jag kvar och beundrar alla vackra Lionelmodeller, perfekt uppställda i en ordning som bara jag förstår mig på.

Jag går ut ur det huset och promenerar ungefär femtio meter till Feelgood’s Garage. Inne i Feelgood’s står mina förstärkare, mest gamla Fender, men även några Magnatone, Marshall och någon Gibson. Jag minns min första Fenderförstärkare: Jag fick den av mamma. Hon stöttade alltid min musik. Det var en topp som stod ovanpå en högtalare. Det kraftfulla ljudet från Fenders allra minsta topp vidarebefordrades av två tiotumselement. Men jag tyckte att den var GIGANTISK. Innan dess hade jag en Ampeg Echo Twin. Jag brukade dagdrömma om förstärkare och scenbyggen i skolan, ritade diagram och planerade var allt skulle stå på scenen. Det gick inte särskilt bra i skolan.

Mina bilar står också inne i Feelgood’s. Det är något visst med transportmedel. Bilar, båtar, tåg. Resor. Jag gillar rörelse.

En gång när jag gick på en gata i Los Angeles, jag var nog tjugotvå eller tjugotre år då, fick jag syn på ett ställe som hette Al Axelrod’s. Det var en bilverkstad. Bakdelen av en röd cabriolet stack ut ur garaget. Jag såg att det var en Buick, en 53:a eller en 54:a. När jag var liten bodde vi granne med författaren Robertson Davies, en av min pappas vänner, i Peterborough i Ontario.

Vi brukade gå på fest hos honom varje jul och leka charader.

Han hade ett helt gäng döttrar. Väldigt spännande. Men han hade även en Buick, en 54:a. Den var sprillans ny och gjorde stort intryck på mig, den vackra grillen, bakljusen och själva formgivningen med dess upphöjning, eller veck, längs sidan, som framhävdes genom en kromlist. Den här listen började vid det bakre hjulhuset och det var bara Buick som hade den.

12

Så jag gick in på Al Axelrod’s och fick se min första Buick Skylark. Den knäckte mig totalt. Den tillverkades bara i 1 690 exemplar! Den specialbyggdes på fabriken, ungefär samtidigt som GM presenterade Eldorado och Corvette. Jag letade efter en Skylark i flera år efter det, och till slut hittade John McKeig en på ett bilplåtslageri i Pleasanton i Kalifornien. John var Vietnamveteran och skötte om mina bilar. Han var en fantastisk plåtslagare och lackerare. Jag anlitade honom en gång, och sedan anställde jag honom för att ta hand om de trettiofem bilar jag hade samlat på mig vid det laget. Alla med vågad formgivning. De flesta var från femtiotalet; ett flertal Cadillac.

Jag var inte särskilt intresserad av det mekaniska skicket när jag köpte dem, jag ville bara åt formerna. (Vilket visade sig vara ett stort misstag, eftersom de flesta var i dåligt skick och det kostade både tid och pengar att renovera dem. Det hade varit smartare och billigare om jag hade satsat på riktigt fina bilar i originalskick.) Hur som helst sålde jag ett flertal av dem efter att ha samlat i flera år och behöll bara de finaste. De flesta stod där inne i Feelgood’s. Min allra finaste är en Buick Skylark från 1953, den som John hittade, med chassinummer 1. Den allra första som tillverkades. Den är juvelen i kronan.

Jag är alltså inne i Feelgood’s och skriver, och tittar samtidigt på mina bilar och ett konferensbord med en whiteboardtavla.

I morgon har jag ett viktigt möte med Alex. Han representerar Len Blavatnik, som nyligen har köpt mitt skivbolag, WMG. Mötet kommer att handla om mitt nystartade företag PureTone.

Det är i alla fall det vi kallar det den här veckan. Allt är väldigt nytt, och vi kommer fortfarande på nya namn. Syftet med företaget är att rädda min konstform, musiken, från den kvalitetssänkning som jag anser är själva orsaken till att försäljningen minskar och att musik spelar en allt mindre roll inom populärkulturen. Ljudkvaliteten har blivit usel i och med uppkomsten av nya musikdistributörer på nätet, exempelvis iTunes. En mp3-fil innehåller ungefär fem procent av all data som finns i 13

en PureTone-fil, eller en vinylskiva för den delen. Jag funderar på att konstruera en bärbar spelare och en distributionsmodell på nätet, och därmed skapa ett bättre alternativ till mp3 utan att göra det svårare för konsumenten. Jag vill skapa en ny form genom att föra samman musikindustrins själ och Silicon Valleys teknik, och låta artisterna vara pådrivande. Min målsättning är att återupprätta en konstform, skydda den befintliga konsten och samtidigt betjäna musikälskaren.

I morgon är det dags för den stora presentationen, och nu går jag igenom min taktik som har finslipats av PureTones vd-kandidat, Mark Goldstein. Han är ett proffs när det gäller nystartade företag, och jag har fått kontakt med honom via vänner i Silicon Valley. De här vännerna är mycket begåvade och väldigt framgångsrika. Till skillnad från mig har de blivit skickliga på att skörda frukterna av sina idéer. Jag har storslagna idéer, men de ger väldigt lite pengar. Men jag klagar inte.

Pengarna är inte det viktiga; mitt mål är att göra saker rätt och så bra som möjligt. Jag vill verkligen lyckas med det här.

Jag tycker inte alls om det som har hänt med musikens ljudkvalitet; det finns så lite djup och känsla kvar, och musiken dör när de som lyssnar inte kan få ut det de vill ha längre. Det är min teori. Att spela in är det jag älskar allra mest (tillsammans med låtskrivande och att skapa musik), så det här gör verkligen ont. Jag vill göra något åt det. Så det är viktigt att jag lyckas samla mina tankar, imponera på den här herren och skaka fram lite ekonomiskt stöd för det här projektet, för det kommer absolut att behövas. Min Skylark står här bredvid mig.

14

Med Crazy Horse – från vänster till höger Ralph Molina, Billy Talbot, Frank ”Poncho” Sampedro – i Malibu Beach, 1975.

2 Kalifornien, 2011

Inte för att det spelar särskilt stor roll, men jag lade nyligen av med att röka och dricka.

Jag har inte varit så här ren sedan jag var arton år. Den stora frågan är om jag kommer att kunna skriva några låtar. Jag har inte gjort det än, och det är en viktig del av mitt liv. Det är klart, jag är sextiofem år nu, så det kanske inte går lika lätt som det gjorde en gång, men å andra sidan skriver jag faktiskt den här boken. Jag hör av mig om det senare. Vi får se hur det går.

Min läkare sa att det vore bra om jag slutade röka gräs, eftersom han har sett tecken på att något växer i min hjärna, och jag gör som han säger. Min pappa var en duktig författare, och han blev dement i sjuttiofemårsåldern, så jag oroar mig för det. När jag slutade röka gräs tyckte jag att det var lika bra att passa på att sluta dricka också. Jag har aldrig slutat med båda två tidigare, och jag tänkte att det skulle vara kul att lära känna mig själv igen. Min dotter slutade dricka för några år sedan, vilket imponerade stort på mig. Jag älskar det liv jag lever med min fru Pegi och barnen, och jag vill njuta så mycket som möjligt av det utan att vara en börda för någon.

Jag har som sagt inte skrivit några låtar på ett tag, men här räknar jag upp några som betyder mycket för mig och möjligtvis har påverkat mitt eget låtskrivande. Jag älskar J. J. Cales ”Crazy Mama”. Den är sann, enkel, direkt och framförandet 17

känns naturligt. J. J. Cales gitarrspel har haft en enorm påverkan på mig. Hans anslag är obeskrivligt. Jag blir helt tagen.

Bob Dylans ”Like a Rolling Stone” känns lika fräsch som första gången jag hörde den – jag minns fortfarande den eftermiddagen i Toronto. Mitt liv förändrades. Poesin, inställningen och stämningen i den låten är en del av den jag är. Jag slukade den. ”Be My Baby” med Ronettes har ett sound som jag alltid kommer att älska. Den finns i min själ. Ronnie sjunger så bra. Svänget, den underbara klangen i körsången, låten: Allt hänger ihop. Phil Spector är ett geni. Jack Nitzsche är ett geni. ”Evergreen” med Roy Orbison är en av de vackraste tankar som någonsin har spelats in. Jag kan fortfarande höra Roys röst och känna hur kär min flickvän var i mig. ”Four Strong Winds” med Ian & Sylvia talar alltid till mig. Den finns i mitt hjärta. Det finns en känsla i den. Jag älskar prärien, Kanada, mitt liv som kanadensare. Naturligtvis älskar jag att skriva låtar, så jag vet att jag kommer att skriva något nytt en dag.

Jag har även tänkt på Crazy Horse. Med det bandet kan jag ta mig till kosmiska platser som jag inte alls kan nå tillsammans med andra. Vissa har frågat varför jag spelar med dem. De säger: ”Varför spelar du med Crazy Horse? De kan inte spela.”

Jag kan förflytta mig med dem. Så enkelt är det. Pegi har just spelat in ”I Don’t Want to Talk About It” som skrevs av Danny Whitten. Han spelade gitarr och sjöng i Crazy Horse från allra första början och är med överallt på Early Daze, en skiva med tidiga Crazy Horse-låtar som jag nyligen har sammanställt.

Danny var lika mycket artist som jag, men han dog av en överdos heroin i början av sjuttiotalet. Jag blir oerhört ledsen varje gång jag hör Pegi sjunga den låten. Hon gör den så bra, och hennes frasering krossar mitt hjärta varje gång. Hon gör den rättvisa. Då förstår ni att jag har en del kvar att göra, jag måste göra upp räkenskapen med Danny.

Jag har jobbat med skivan Crazy Horse: The Early Daze i några månader och samlat ihop tidigare outgivna låtar som säger 18

något helt nytt om bandet. Crazy Horse, som bildades tidigt på året 1969, och bestod av mig själv, Danny Whitten, Ralph Molina och Billy Talbot, existerar fortfarande i dag, 2011. Jag älskar att jobba med den här skivan. Den får mig att må bra.

Jag berättade det här för Ralphie, trummisen i Crazy Horse, och sa att det kändes så schyst. Han kom ihåg att det fanns väldigt mycket som aldrig gavs ut. Nu blir det så. Han var väldigt uppspelt. Jag måste bara avsluta det. I alla fall se till att allt rullar på. Jag måste göra det själv.

Danny är med på alla de där tidiga spåren. Jag saknar honom fortfarande. Han hade kunnat bli så bra, och vi hade verkligen kunnat skapa historia tillsammans. Jag ångrar vissa saker, men den här skivan kommer att ställa en del av dem till rätta. Jag var helt knäckt när Danny hade gått bort, men 1973 var det redan planerat att jag skulle göra Time Fades Away-turnén tillsammans med Jack Nitzsche, Kenny Buttrey, Tim Drummond och Ben Keith. Turnén rullade på. Det var meningen att Danny skulle ha spelat i det bandet. Nu är det bara Tim och jag kvar. Åter till Horse. 1974, efter att Danny hade dött, presenterade vår basist Billy Talbot mig för Poncho Sampedro, och vi började spela som Crazy Horse igen med Poncho på gitarr.

Det var ett annat band, bra på ett nytt sätt. Det hedrar Poncho att han inte försökte spela som någon annan. Han var Poncho.

Det var en väldigt bra inställning, och tack vare den kunde vi vara ärliga mot oss själva, samla ihop allt och gå vidare. Och det gjorde vi, med Zuma, American Stars ’n Bars och Rust Never Sleeps. Vi är ett riktigt bra liveband, och jag upplever något fantastiskt när jag spelar med Crazy Horse. Om jag bara hade några fler låtar … Jag behöver nya för att kunna nå dit.

Att omarbeta gamla låtar fungerar inte särskilt bra. Nytt blod. Det är vad bandet behöver. Jag har en plan: Crazy Horse i Vita huset. Vi ska samlas i det stora Vita huset på min ranch.

Huset är en rejäl, vitmålad lantgård, byggd i redwood, som ligger i skogen nära floden Corte Madera. Det har varit ranchens 19

musikcentrum ända sedan 1972, då jag köpte in den delen av fastigheten. (Inte att förväxlas med det lilla Vita huset, som tidigare var arbetarbostad och nu får inhysa gäster som till exempel arbetar med olika musikprojekt.) Planen: Ställ upp instrumenten och spela in, och låt utrustningen stå kvar i ungefär ett år tills vi har gjort en riktigt bra skiva. Att bara spela på och släppa in musan. Försiktigt. Inget letande. Inget arbetande. Ingen ansträngning. Släpp in anden, och var inte girig.

Det borde sätta min nykterhet på prov.

Jag vill använda vårt gamla rördrivna mixerbord, även kallat det Gröna mixerbordet (det är nog världens bästa mixerbord), och spela in åtta kanaler på tvåtumsband för att få ett så fett analogt ljud som möjligt. Det gröna mixerbordet har varit med om mycket. Det användes när Beach Boys spelade in Pet Sounds och ”Heroes and Villains”, när Cream spelade in Disraeli Gears, på Montereyfestivalen och av Wilson Pickett. Vi kommer även att använda oss av Pro Tools, så att vi kan rätta till våra misstag på ett modernt sätt, men det är det där gamla rörljudet jag vill åt. Jag älskar rören och det ljud som skapas via kemiska processer och gasreaktioner. Jag tror att det här kommer att bli kul och att det kommer att fungera, och jag tänker sätta i gång i dag. Jag återkommer.

Jag vill att den här inspelningen med Crazy Horse ska bli den första som släpps i PureTone. Det skulle verkligen vara häftigt. I dag lyssnar man på musik på ett helt annat sätt än förr. Den är inte en lika stor del av kulturen längre. Jag tror att mycket har med ljudkvaliteten att göra, så jag tänker ta tag i det med hjälp av PureTone. Det är inte musiken som är problemet. Det är ljudet.

För länge sedan brukade vi alltid lyssna på acetatskivor (testpressar som bara kunde spelas ett visst antal gånger) när vi ville höra vad vi hade gjort i studion. Det var så vi lyssnade.

Känslan kom direkt och vi kunde försvinna in i andevärlden, lyssna, känna och absorbera ljudvågorna. Det var en fantastisk 20

tid. Nu är den borta, men vi skulle kunna hitta tillbaka med hjälp av ett bra ljud, ett ljud som känns.

I dag marknadsförs musik som underhållning, som ett spel, utan fullgod ljudkvalitet. Som en schyst fritidssysselsättning eller en leksak, och inte något som ska nå in i ens själ. Så saker och ting har förändrats.

Så jag gör musik igen. Det är planen. Att satsa på musiken igen. Så jag kör på. Den har alltid varit välgörande för mig. Jag vill bara känna den. Jag behöver känna den i min kropp, sjunga texter som får mig att vilja spela av mig i långa instrumentala partier som bara Horse kan leda mig till. Jag minns en gång när vi spelade in och Ralph och jag såg på varandra. Han var helt extatisk just i den stunden; vi fick ögonkontakt och den känslan har aldrig försvunnit. Det var som om vi kände vilken kraft det fanns i bandet! Nu säger Ralph alltid: ”Titta inte på mig när jag spelar.” Jag vet varför. Han vill inte behöva tänka på hur han ser ut. Han vill spela. Så vi rider tillsammans, men vi rider även för oss själva. Crazy Horse är ett djur. De som har bevittnat ett uppeldat Crazy Horse i full karriär vet vad jag menar.

När jag tänker på musik i dag slås jag av historien bakom och hur viktig den har blivit för publiken. Man vill känna till rockens rötter, och de låtarna kommer att leva för evigt. Den tidsperioden var magisk, och jag vet att den aldrig kommer att upprepas. Om jag kan återskapa dem i all sin ursprungliga glans med hjälp av PureTone, vet jag att dagens musikälskare kommer att uppleva något helt nytt. Om de får höra låtarna precis som de var, med samma klang, kommer de också att känna samma sak som berörde en hel generation när det begav sig. Det här blir allt verkligare för varje dag som går …

Jag ska gå tillbaka till tågladan för att se om jag kan fixa den urspårning som inträffade senast jag var där. Efter det ska jag låta det gå en stund och se vad som händer. Jag kanske tar med mig en dator och fortsätter att skriva på det här. Det var så jag 21

skrev manuset till Greendale, genom att bara köra på. Jag gick omkring med ett skrivblock och skrev så fort jag kom på något.

I början förstod jag inte att jag skrev en berättelse, jag trodde att det bara var ett gäng låtar som handlade om samma figurer.

Hur som helst ska jag i alla fall packa ihop här och gå dit.

Det är sommar och fullt med insekter. På vägen till tågladan inser jag att svanarna som bor i sjön framför vårt hus inte hinner ta sig ner till vattnet särskilt snabbt om de hotas av en rödlo, puma, coyote eller något liknande medan de är uppe på land. Vi har förlorat några fåglar den senaste tiden, och det är något som vi måste ta itu med.

Tåget hade spårat ur mellan två växlar, där två stambanor går ihop. Förr var det två stambanor här. Kinesiska arbetare, som jobbade på järnvägen, hade byggt några vackra och snirkliga bockbroar över ett stickspår som gick under de ursprungliga stambanorna. I början av åttiotalet förstördes konstruktionerna av en jordbävning, och på den tiden var järnvägsbolagets ekonomi så dålig att man inte kunde finansiera en återuppbyggnad. Eftersom man snabbt ville få i gång trafiken igen och minska förlusterna, valde man att slå ihop de två stambanorna till en och lägga dem på en provisorisk bro över det stickspår som fortfarande var i bruk. Detta resulterade i att platsen fick utstå större belastningar än den hade planerats för, vilket ledde till mer än en urspårning och ett antal säkerhetsinspektioner.

Det var ingen lätt uppgift att fixa urspårningen, och det tog över fem minuter. De båda växlarna fick vara i manuellt läge medan loket och vagnarna ställdes på spåret igen. Återigen visade det sig att min skicklighet när det gäller att ställa vagnar på räls med hjälp av känsla i stället för syn – tack vare många års erfarenhet – sparade mycket tid, och trafiken kunde komma i gång igen innan det ansågs nödvändigt med en officiell inspektion. När jag hade krånglat mig ur den knipan kunde jag fortsätta skriva.

22